INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Det enda sättet att nå människans mål i livet

2. Upplyftandet och kröningen av Jesus

3. Den mänskliga själens frihet

4. Att skriva ner Jesu Ord

5. Höga visan

6. Förberedelser för helande av brottslingarna

7. Helande av de fem rånmördarna

8. Förtvivlan hos de helade besatta

9. Följden av demoners påverkan

10. Synskheten hos de helade besatta

11. Mataels åsikt om naturen

12. Tal om naturens kamp

13. Matael talar om Cyrenius inre liv

14. Mataels föreställning om Gud

15. Cyrenius visdom jämfört med Mataels

16. Cyrenius invändning

17. Matael talar om vägen till sant liv

18. Det eviga livets enhet

19. Mataels förutsägelse

20. Yttre likhet

21. Övervinna döden med dess egna vapen

22. Sann gudstillbedjan

23. Julius och de tolv politiska fångarna

24. Julius förhör

25. Suetal talar om tempeltjänarnas kunskap

26. Ytterligare förklaring av Suetal

27. Mataels råd

28. Själ och ande

29. Sanning betyder liv, lögn betyder död

30. Jag är vägen, sanningen och livet

31. Helandet på den välsignade betesmarken

32. Suetal berättar om mirakelhelarens påverkan

33. Lögnens avgrund

34. Matael talar om lagen och kärleken

35. Guds liknelse med Moses

36. De tolv tvivlar

37. Ytterligare tvivel

38. Stenen som blev till bröd

39. De främsta punkterna i Jesu lära

40. Miraklet med fisken

41. Jämförelse med magikernas mirakler

42. Miraklet med åsnan

43. Bekantskapen fortsätter obemärkt

44. Rafael vederlägger kritiken

45. Kärlek är grunden till verklig lycka

46. Suetals pladder

47. Livet är en kamp – yttre och inre

48. Risas sunda sinne

49. Hebram visar Risas felaktiga resonemang

50. Gudomlig ordning och jordisk slutledning

51. Livslektioner för nybörjare

52. Sex mellan man och kvinna

53. Vissa undantag med sex

54. Syndig sex

55. Åtgärder mot ett lössläppt sexliv

56. När skilsmässa är tillåtet

57. Fler råd för gifta par och domare

58. Undersökning för framtida gifta par

59. Rafael nedtecknar allt som rör sexuell moral

60. Suetals oförmåga att se Herren

61. De tolv förstår fortfarande inte

62. Ribar förnimmer Herrens närvaro

63. Gud låter Sig endast bli känd genom kärlek

64. Förnuft och känsla

65. Skälet till varför det finns så många talanger

66. En man av förstånd söker kärlek

67. Herren förutser en solförmörkelse

68. Rafael räddar några greker från förtryck

69. Följderna av solförmörkelsen

70. Gud och människor

71. Greken Ouran får Matael som lärare

72. Helena, den vise greken dotter

73. Den falska solen

74. Greken fruktar Herren

75. En sann hedning

76. Ursprung och förklaring till namnen på de grekiska

gudarna

77. Matael som förstörare av de hedniska templens murar

78. Guds barns skönhet

79. Två typer av kärlek till Herren

80. Matael förklarar stjärnornas rörelser

81. Utbildningsväsendet i det gamla Egypten

82. Helenas föreställningar om mänsklig visdom

83. Prästernas materialistiska idéer

84. Ourans begrepp om Herren

85. Följden av försvinnandet av den falska solen

86. De som tror på Mig kommer inte att smaka döden

87. Helenas frågor

88. Matael förklarar namnen på de tre första stjärnbilderna

89. Förklaring till de fjärde till sjätte tecknen

90. Zodiakens sjunde, åttonde och nionde tecken

91. Förklaring till de tre sista tecknen i Zodiaken

92. Helena frågar om ursprunget till Mataels kunskap

93. Zodiakens ursprung

94. Judas förutsägelser

95. Förelöparen Matael

96. Sökandet efter Gud

97. Att vara ett med Herren

98. Hur man kan och bör tacka Herren

99. Framtiden för Guds rena lära

100. Förklaring av det andliga uppvaknandet

1 Det enda sättet att nå människans mål i livet

[1] Cyrenius säger: ”Ja, nu är jag på det klara med det igen, ingenting är till någon nytta alls! Precis som det finns en viss lag för varje grässtrå under och enligt vilken det kan utvecklas, så finns det endast en psykisk-moralisk lag i hela människans existens under vilken hon kan uppnå sin fullständigt obundna, friaste självständighet, eller så finns det endast en oföränderlig väg på vilken man kan nå sitt sanna och eviga mål. På alla andra av de talrika frihetsvägarna som människor kan gå på moraliskt sett, så kan det enda sanna målet som har bestämts av Gud aldrig uppnås!

[2] Men att den väg som Du visade oss, åh Herre, är den enda rätta och sanna, det ser jag nu lika klart som solen skiner på den klaraste dag. Jag förstår också att varje person, hög som låg, kan byta till den rätta vägen väldigt lätt om han endast önskar att göra så. Men jag förstår också att ingen skulle kunna hitta den här vägen på egen hand, denna som är helt igenom sann och motsvarar alla livets förhållanden. En sådan sak måste uppenbaras från Guds Ande till de människor som har rätt förståelse.

[3] Men om nu vägen är tydligt utmärkt, så kommer den enligt min åsikt sällan att beträdas, ty världens materiella institutioner har placerat ett alltför stort hinder över denna enda rätta och sanna väg, och många som går längs denna väg kommer att träffa på det och vända tillbaka, särskilt om de inte inom kort skönjer någon mirakulös framgång av sin möda, vilket inte händer så snabbt för människor som tidigare var tätt förbundna med världen, som man först kunde tro.

[4] Jag hoppas uppnå detta heliga, stora mål genom Din speciella nåd, men jag är bara en, och den stora romerska staten har många miljoner. Hur och när kommer alla dessa, som är lika mycket människor som vi, att komma fram till denna väg!?”

[5] Vid detta säger den unge farisén: ”Högste herre! Detta var också min tanke! Vi kan nu helt lugnt och lyckligt gå frälsningens väg, men hur gör de många miljoner som inte har möjlighet att gå till källan och diskutera sina tvivel med livets störste mästare?”

[6] Jag säger: ”Även detta har ombesörjts! Ty efter Mig förblir himlens portar öppna och vad vi nu diskuterar kommer ännu efter mer än tusen år att höras och nedtecknas, som om det hände inför ögonen på dem som vandrar på jorden nästan två tusen år efter oss, och den som i framtiden har något tvivel kan få det tydligaste råd från himlen. Ty i fortsättningen kommer varje människa att undervisas av Gud och den som inte undervisas av Gud kommer inte att komma in i sanningens upplysta rike.”

2 Upplyftandet och kröningen av Jesus

[1] Herren: ”Men Jag säger er att det ändå alltid kommer att vara svårt att förbli i den rena nakna sanningen, ty världens visdom, som på olika platser kommer att vara väldigt skarpsinnig, kommer inte att förstå hur Jag kan vara samma person andligt sett som Den som en gång gav lagen till Moses på Sinai under blixtar och dunder, och dikterade de fem böckerna för honom, och med Sin visdom, makt och styrka upprätthåller och styr hela oändligheten! Även många av er som alla är vittnen till allt som händer här och vad som har hänt på andra platser, inser inte att Jag är ett med Fadern i himlen. Vad skulle världens stora vise män säga om det när ett sådant vittnesbörd når deras öron från tusen munnar!?

[2] Därför förkunnas detta endast för de enfaldiga, och inte för världens vise män, ty det som är stort för världen är en styggelse inför Gud!

[3] Den enkla och okonstlade människan som fortfarande har ett så rent hjärta som möjligt har uppenbarligen en friare själ och en friare ande i själen, och förstår mycket lättare och snabbare vad som tillhör anden. Men den som är världsligt vis och vars själ är fastspikad med ren materiell kunskap och inte längre har en gudomlig ande, kommer säkerligen inte att förstå det som du, till största delen, lätt förstod och förstår i dess rätta djup. Trots det förstår ni fortfarande inte allt, men efter Mitt uppstigande kommer ni att förstå det fullständigt!”

[4] Här frågar Cyrenius genast: ”Vilkets slags uppstigande menar Du? Kommer Du stiga upp till kung över alla kungar på jorden och krönas?”

[5] Jag säger: ”Just det, men inte till världens kung och inte heller med en krona av guld! Skulle inte Jag ha makt att ta Mig ett rike på jorden som skulle nå till världens alla ändar? Vem skulle kunna stoppa Mig?

[6] Ligger inte alltings existens i Min Faders hand, som är i Mig som Jag är i Honom och likaledes alla människors liv? Hur många andetag kunde ni ta utan Min andes vilja, som allena upplivar och upprätthåller allting!?

[7] Till vilken nytta för människorna på Noas tid var all deras makt och fina krigskonst? Ni förstår, Min ande lät floden komma över alla kungarna och deras folk och alla begravdes!

[8] Till vilken nytta för den mäktige Farao var hela hans stora armé? Min ande tillät israeliterna att korsa Röda Havet utan att bli våta och Faraos armé som förföljde dem drunknade!

[9] Så om Jag ville bli kung över denna jord, vilken makt kunde någonsin hindra Mig?

[10] Men en sådan sak är fjärran från Mig och alla som vill följa Mig; en helt annan uppstigning och kröning väntar Mig, som ni kommer att få närmare detaljer om först efter att den har hänt. Jag gav er redan en fingervisning vid början av vår sittning, så om ni kommer ihåg kan ni föreställa er resten själva!”

[11] Cyrenius säger: ”Men Herre, jag vet nu vem och vad Du är, och vad Du kan göra – men jag förstår fortfarande inte i grund och botten varför Du trots Din allmakt flyr från Herodes och dem från templet?”

[12] Jag säger: ”Min vän, du kunde ha besparat dig själv denna fråga! För det första, eftersom Jag redan förklarade det för dig mer än tillräckligt i Nasaret, och för det andra att du borde ha förstått av Mina tal att Jag inte kom till denna jord för att göra de döda ännu dödare än de redan är, utan att överallt göra dem levande, så att ingen hädanefter skall bli dömd.  Ty Jag är nu här för att ta på Mig all dom över denna jord, och alla människor skall finna frälsning från evig död genom att Jag tar på Mig domen.

[13] Så Jag är inte här för att slå, utan istället för att hela mänskligheten från varje möjligt sår som den har drabbats av genom tusen olika slags ont, och inte tukta den ännu mera.

[14] Tror du att Jag flyr av rädsla för Mina förföljare? Åh, om det är vad du tror så tar du gravt miste! Titta på de många grova förbrytarna! Sannerligen, enligt Moses och er lag förtjänar de döden hundra gånger om, och ändå tillåter Jag inte de nu skulle dödas, utan istället att de får ta emot nåd från himlen. Om de tillgodogör sig nåden, kommer de också att ha en plats i Mitt rike, men om de med tiden faller av, har de endast sig själva att skylla om lagens förbannelse och stränghet dödar dem! Ty se, lagen varar för evigt, men nåden kommer endast då och då för att hjälpa människor i nöd, men när nåden inte respekteras så måste man falla tillbaka till lagen igen.”

3. Den mänskliga själens frihet

[1] Herren: ”Se, du är bärare av hela lagen, av hela Roms makt och styrka över hela Asien och delar av Afrika, och icke desto mindre beror det på Min vilja att avrätta brottslingarna eller låta dem gå, och du kan inte göra någonting som är emot Min vilja.

[2] Så genom Min vilja kunde Jag tvinga alla människorna på jorden till goda handlingar, men det skulle också vara en dom som skulle förvandla den fria människan till en maskin. 

[3] Men du är inte en maskin eftersom du förstår att vad du gör genom Mitt Ord är fullständigt inom Guds ordning, och om du inte förstår någonting, så frågar du och handlar i enlighet med din förståelse, och då finns det inget yttre tvång, utan ett inre, vilket är inom ordningen för det fria livet.

[4] Ty om Min vilja tvingar dig, är du en bunden slav, men om din egen vilja tvingar dig, är du en fri man. För din vilja vill nu vad ditt förstånd, som är din själs ljus, erkänner som sant och gott! Men det skulle vara annorlunda med världen om den tvingades att handla enligt Min vilja; den skulle inte känna igen vad som är gott och sant och deras handlingar skulle då vara som ett djurs och till och med värre. Ty djuret står på en sådan nivå, att ett tvång som är inplanterat i dess natur inte kan göra någon vidare moralisk skada på dess själ, eftersom ett djurs själ inte kan ha något att göra med en fri moralisk lag. Men själen hos en fri människa skulle orsakas stor skada genom ett inre mekaniskt tvång, eftersom den djuriska sidan skulle gå helt emot dess fria moraliska natur.

[5] Nu, Min käre Cyrenius, kan du förhoppningsvis tydligare förstå varför Jag håller Mig borta från dem som förföljer Mig som om Jag flydde, och undviker dem där och när det är möjligt. Det är inte för att skydda Mig från deras vrede, utan att hålla dem, som även är Mina blinda och dåraktiga barn, borta från evigt fördärv.

[6] Men om Jag ser att vissa människor som förföljer Mig icke desto mindre har en bättre läggning, och kan känna igen det rätta andliga ljuset och ren godhet, flyr Jag inte från dem, utan låter dem istället komma till Mig där de kan lära sig att känna igen sin natt och sin dom, och slutligen bli människor enligt Guds ordning. Du har precis sett ett levande exempel i de trettio unga men fysiskt starka förföljarna av Min fruktade person. Säkerligen skulle Jag inte ha låtit dem föras hit om Jag inte när de fortfarande var långt borta hade ansett deras hjärtan passande för Mig.

[7] Naturens krafter tvingades förvisso av Min vilja att föra dem hit, men deras själar påverkades på intet sätt genom detta. Nu när de är här, kommer de att undervisas, deras förståelse att bli lättare, och de kommer sedan fritt att välja vad som är välgörande för deras själar.

[8] Se, nu är det nästan dags för solen att skicka ut sina strålar över horisonten, och ännu har det inte fallit någon av er in att uttrycka något behov av sömn! Varför inte? Förstå, för det är så Jag vill ha det idag! Men återigen är det inte ett tvång för själen, utan endast ett materiellt behov, som nu måste tjäna själen längre än vanligt. Men på grund av att vi har suttit vakt har vi räddat trettio bröder två gånger om: fysiskt och andligen. Vår möda och vår vakt belönas många gånger om och hädanefter ännu mera, så det finns följaktligen ett yttre tvång som inte skadar någon själ. Men om Jag hade dragit deras själar ut i ljuset med tvång, så skulle de inte ha varit något annat än maskiner, och inga av deras handlingar skulle ha haft något mer värde än det inre, inneboende värdet av en maskin eller ett verktyg.

[9] Till vilken nytta är exempelvis en hacka som är bra att hugga med och och en såg som är bra på att såga med? Det är endast till nytta för en person som har ett fritt och kunnigt medvetande om vad som är till hjälp, gott och nyttigt. Eller till vilken nytta är ljus för en blind man och ett löparspår för den lame? Det är endast nyttigt för någon som har det rätta medvetandet om sig själv, sedan vad som behövs, och hur det skall brukas och användas.

[10] Detsamma är tillämpligt på det andliga ljuset. Människornas heliga, fria vilja får inte röras av någon; utan istället måste ljuset ställas på en fri plats där det kan märkas av alla. Den som vill använda det, kan göra så utan hinder, men den som inte vill använda det, han kan låta bli precis som solljuset som lyser upp dagen. Men den som vill använda det, den använder det för något arbete, men den som vill vara lat trots solens klara dagsljus, kan göra så och det skadar inte världen alls. Ty ljuset tvingar inte någon själ utrustad med fri vilja till någon handling.

[11] Jag har tillräckligt med makt för att få er på andra tankar och förvandla er fria vilja till lastdjur som är bundna på alla sidor, och lastdjuret kommer att gå så ödmjukt som Min allsmäktiga ledning beslutar, men själv kommer det att vara dött. Men om Jag undervisar er och visar och ger er det rätta ljuset, så kommer ni att vara fria och kan acceptera ljuset eller lämna det. Förstår du det, Min käre Cyrenius?”

[12] Han (Cyrenius) säger: ”Ja, nu förstår jag också det och nu tror jag att jag förstår varför Du, åh Herre, har valt ödmjukhetens ställning för att lära alla människor om sitt sanna öde och hur de kan uppnå det. Men för att uppnå en mer intensiv tro och en klarare insikt och övertygelse, så gör Du alla slags gärningar vilket ger Dina ord större tyngd och ett mer intensivt ljus. Och så händer allting genom Dig för människans sanna frälsning i den bästa ordning, och Ditt uppförande och beteende verkar för mig som om Du redan hade bestämt detta från evighet. Kanske tar jag miste här, men jag har svårt att tro det.”

[13] Jag säger: ”Nej, nej, du tar inte det minsta miste, ty Guds ordning måste vara evig! Om den inte vore evig skulle det inte vara en ordning eller en sanning, ty en sanning måste alltid vara en sanning och måste därför ha varit planerad från evighet. Men nu något helt annat!”

4. Att skriva ner Jesu Ord

[1] Herren: ”Se till, Markus, att vi får lite frukost nu när soluppgången börjar färga bergstopparna, för vi vill inte närma oss de fem brottslingarna på tomma magar! De kommer att vara ett problem för oss tills de är helade! Men när de väl är helade måste de ha salt, bröd och vin för att styrka sig, ty de kommer att vara väldigt svaga efter helandet. Men salt, bröd och vin kommer att ge dem styrkan de behöver!”

[2] Markus säger: ”Herre, allt kommer att skaffas fram meddetsamma!” – Därefter befaller han genast sin fru och sina barn att ta en noggrann titt i köket så att allt är färdigt vid rätt tid. Genast skyndar hans fru, de två sönerna och fyra döttrarna in i köket och sätter igång, och även vissa av Mina lärjungar erbjuder sig att hjälpa till med att rensa fisken, vilket de som fiskare är duktiga på.

[3] Matteus och Johannes läser fortfarande igenom vad de skrev ner från Mitt tal på natten, men gör den olyckliga upptäckten att trots sitt annars väldigt flitiga skrivande har de icke desto mindre lämnat stora luckor.

[4] Johannes frågar Mig om Jag kunde berätta resten för dem. Men vid Mitt tecken erbjuder sig Rafael att göra det och fyller i allt på ett ögonblick. Och när de bägge går igenom sina anteckningar igen hittar de inte längre några luckor, och allting är i den bästa ordning.

[5] Simon Judas tittar också igenom anteckningarna och märker att såvitt han kan komma ihåg är det ingenting som saknas från alla de tal och den undervisning som skedde på natten. Helandet av de trettio nämns också i detalj och lärjungarna är väldigt glada över det.

[6] Cyrenius nämner också sin önskan att få en kopia mot ett gott arvode för den som skriver ner det för honom!

[7] Då är genast Judas Iskariot till hands och erbjuder Cyrenius sina tjänster.

[8] Men Jag tillrättavisar Judas för en sådan självisk smuts och säger till Cyrenius: ”Se på Rafael där borta. Ge honom bara något skrivmaterial så kommer han snart att vara klar!”

[9] Cyrenius kallar genast till sig sina tjänare, och låter dem hämta ett stort antal rena pergamentrullar och ger dem till Rafael, som knappt rör vid dem och sedan säger till Cyrenius, medan han räcker tillbaka rullarna: ”Din önskan är redan uppfylld, så nu kan du jämföra rullarna med de bägge lärjungarnas och se om något saknas!”

[10] Cyrenius undersöker rullarna och finner dem färdigskrivna, och är naturligtvis förvånad över att han trots sin visdom inte kan förstå en sådan hastighet.

[11] Men nu tittar de trettio fariséerna och leviterna på rullarna och talaren ifråga som heter Hebram säger: ”Ja, det jag nu har sett och läst är ord för ord detsamma som har diskuterats här. Men hur det är möjligt för ängeln att skriva ner flera rullar korrekt och läsbart på ett och samma ögonblick angår inte oss, och jag vill inte ödsla någon tid på att tänka på det eftersom jag redan är övertygad att inget kommer att komma ur det. För vi dödliga kommer först att förstå de odödliga när vi själva blir fullt odödliga, och kommer först att till fullo förstå änglarnas verksamhet när vi själva blir rena andar, men vårt köttsliga jag kommer aldrig att kunna detta.

[12] Det är därför det är bättre att inte tänka på sådana saker! Det finns saker och företeelser i den naturliga världen som en dödlig aldrig helt kommer att förstå. Och om han, den dumme mannen, börjar tänka på det, så blir han snart galen! Det är säkert klart för andarna i himlen, och det kan bli klarare för oss med tiden, men om vi ville uppnå en klar insikt nu, så måste vi uppenbarligen bli förvirrade! Sålunda är jag glad att se mirakler, men det faller mig inte in att tänka närmare på det. Och om man på allvar förstod något av det, så kunde man fortfarande inte imitera det, och om man inte kan det, så är en halv insikt till lika stor nytta som ingen alls!”

[13] Cyrenius säger: ”Du har förmodligen rätt i ett visst materiellt avseende, men jag är inte intresserad av att imitera någonting, utan istället att se det andliga med mer än tätt förbundna ögon eftersom det finns en odödlig ande i mig, och det kliar i varje del av mitt väsen att av munnen på en vis man bland oss, få reda på anledningen till detta snabba skrivande av ängeln! Jag vill se en vis mans mun röra på sig, för vårt tal är inget annat än tröskandet av tomt halm. Vi säger inget intelligent, medan en vis mans mun ger oss något att tänka på.”

[14] Hebram säger något skämtsamt: ”Så är det, men vår förvåning beror på det faktum att vi i slutändan förstår den vise mannens tal lika lite som själva miraklet utan att någon vis man har belyst det för oss! Ty för att förstå visdom, måste man vara mer eller mindre vis själv. Man kan inte förstå visdom med bara förnuftet, hur sunt det än är; man plockar upp litegrann, men inte allting på långa vägar. Höga Visan av Salomo, som var en vis man, är mer eller mindre det som ligger närmast sunt förnuft. När man läser den tror man att man förstår den, men om man börjar att betrakta den på djupet, når man snart fram till den irriterande övertygelsen att man inte har förstått något alls! Ett litet test borde ge rätt åt min övertygelse!”

5. Höga visan

[1] Hebram: ”I det fjärde kapitlet säger Salomo: ’Vad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon är duvor bakom din slöja. Ditt hår är som en flock getter som strömmar utför Gileads berg. Dina tänder är som en flock tackor som stiger ur badet för att klippas, alla har tvillingar, ingen är utom lamm. Som ett klarrött band är dina läppar, din mun är ljuvlig. Som ett kluvet granatäpple skimrar din tinning bakom slöjan. Som Davids torn är din hals med rader av stenar, där tusen sköldar hänger och kämparnas alla koger. Dina bröst är som två hjortkalvar, som gasellens tvillingkid, betande bland liljor. Tills vinden vaknar och skuggorna flyr vill jag besöka myrraberget, välluktens kulle. Allt hos dig är skönt, min älskade, hos dig finns ingen brist. Kom, min brud från Libanon, kom från Libanon, kom hit! Stig ner från Amanas topp, från toppen av Senir och Hermon, från lejonens hålor, från leopardernas berg. Du har fångat mitt hjärta, min syster och brud, med en enda blick har du fångat mitt hjärta, med en enda länk av din halskedja. Vad din kärlek är skön, min syster och brud, din kärlek är ljuvare än vin, din balsam ljuvare än alla dofter. Av sötma dryper dina läppar, min brud, din tunga gömmer honung och mjölk, dina kläder doftar som Libanon. En inhägnad trädgård är min syster och brud, en inhägnad trädgård, en förseglad källa. I din lustgård växer granatträd med härliga frukter, henna och nardus, nardus och saffran, kalmus och kanel, alla slags doftrika träd, myrra och aloe och finaste kryddor. Du är kärlekens källa, en brunn med friskt vatten, bäckar från Libanon. Hon: Vakna, nordanvind! Sunnanvind, kom! Blås genom min trädgård, så att dess vällukter flödar! Må min vän komma till sin trädgård och njuta av dess härliga frukter!’

[2] Du förstår, upphöjde Cyrenius, så lyder ungefär ordagrant det fjärde kapitlet i Höga Visan av Salomo, som var en vis man, och jag kommer att ge dig alla världens skatter om du med ditt sunda förnuft ens kan tyda ut en enda mening!

[3] Vem är den ständigt återkommande systern, den älskade bruden, som om hon ser ut som Salomo lovvärt beskriver henne, skulle vara en skräck för alla människor, jämfört med vilken en hednisk Medusa måste synas vara en Venus!? Kort sagt, detta är det värsta smörja för det mänskliga förnuftet, men vilken motsvarande betydelse som ligger i det kan inget mänskligt sinne förstå, utan igen endast visdom! Den som har visdom kommer att förstå det, men den som inte har det läser inget sådant, och om han har läst det så tänker han inte längre på det, och ju mer han tänker på det desto mindre förstår han! Jag har lärt mig hela Höga Visan utantill för att förstå den bättre – men förgäves. Gradvis har jag allt klarare insett, att jag var en oxe på berget.

[4] Vädja därför hellre snarare till våra kollegors klara förnuft istället för deras säkerligen stora visdom! För om de förklarar vår ängels snabba skrivande utifrån sin visdom, så kommer du förstå lika mycket som du förstår Höga Visans fjärde kapitel. Men om någon förklarar det genom sitt sunda förnuft, förutsatt att det är möjligt, tja, då kommer du förstå så mycket som något rent andligt kan förstås. Enligt min mening kommer man inte att göra några stora framsteg där heller!”

[5] Cyrenius säger: ”Jag ser att du inte är någon dumbom, ty många har sagt att vi ska ta Salomos – världsligt sett – tjockaste smörja ordagrant! Ty det är det största nonsens som någonsin har nått mina öron! Men trots detta, så börjar detta rena trams oroa mig mer än ängelns snabba skrivande. Vad ville denne kände Krösus-jude säga med det? Var det på allvar en kärleksförklaring till någon vacker judisk flicka som sannerligen måste ha varit särskilt vacker enligt hans beskrivning? Eller skall något annat förstås? Men vad – det är en annan fråga! Finns det en nyckel till det? Om det finns en, så kommer mest troligt vår Herre och Mästare att veta det! Det är därför bättre att gå till smeden än till lärlingen!”

[6] Hebram säger: ”Jag håller med, så gör det! Jag skulle vara mer nyfiken på detta än mitt framtida liv efter graven.”

[7] Vid detta vänder sig Cyrenius till Mig och säger: ”Herre, hörde Du det nyssnämnda fjärde kapitlet ur Höga Visan? Säg mig, finns det någon sund innebörd eller är det vad det verkar, nämligen rent nonsens!?”

[8] Jag säger: ”Min vän, det finns en väldigt god, om än mycket djup, innebörd i detta! Salomo skrev ner det som anden dikterade för honom, men han förstod det på det hela taget inte bättre än du gör nu. Ty visdomsorden gavs visserligen till honom, men inte hela förståelsen. Mycket verkade väldigt skytiskt för honom, ty vad han skrev berättades i den tidens motsvarande bilder.

[9] Lösningen och nyckeln är Han som nu talar till dig. Men Ordet, ett Ord av evig kärlek från evighet, vilket är Guds renaste kärlek till er människor, är den vackraste bruden, människans sanna syster och hans älskade flickvän! Läs Visan med denna nyckel så kommer du att förstå den och finna dess sannaste innebörd! Förstår du nu någonting av Salomos visdom?”

[10] Cyrenius säger, och tittar på Hebram: ”Känner du, min unge salomonist, varifrån vinden blåser? Dessa är helt andra ljud än de som har sjungits i templet i Jerusalem? Kort sagt, nu har jag nyckeln, Salomo kommer att studeras ord för ord därhemma!”

[11] Hebram säger: ”Denna nyckel verkar sann och helt korrekt, men inte allt kan öppnas med den! Vi ser också stjärnorna, och mästaren har dessförinnan gett oss nycklar i sina tal – även ängeln gjorde också ett väldigt betydande omnämnande om det, men vad mer vet vi om det? Förklara för mig vad den klara morgonstjärnan är, som idag lyste så klart på morgonen? Och se, lika lite som du kan förklara morgonstjärnan för mig från nyckeln som ängeln gav, lika lite kommer du att kunna se bakom Salomos hela visdom med den mystiske mästarens nyckel! Det finns också många bilder, som bara anden har rätt nyckel till, men från detta ögonblick tvivlar jag inte det minsta på att den nyckel som mästaren gav till dig i allmänhet är den rätta, och jag kommer att försöka tyda ut något själv med den.”

[12] Vid detta frågar Cyrenius Mig: ”Herre, vad skall jag tro om Hebrams tal?”

[13] Jag säger: ”Han talar väl och sant, och eftersom det är så vet du redan vad du skall tycka. Men nu lämnar vi det, ty frukosten är klar! Våra lemmar behöver styrkas, och vi vill vara starka och sedan gå bort till brottslingarna, ty de kommer snart att vara redo att bli helade!” – Sedan fördes mycket fisk och bröd och vin fram till bordet.

6. Förberedelser för helande av brottslingarna

[1] När de unga fariséerna och leviterna såg bordet som var så rikligt uppdukat med utsökt tillagad fisk, och med bröd och vin, sade Hebram: ”Nå, mästaren från Nasarets lärjungar lever inte så fattigt alls! Nu finns det inget som hindrar oss från att för det första bli romerska soldater och sedan på samma gång hans lärjungar till kropp och själ! Hur ofta var vi inte tvungna att fasta i templet för Jehovas större ära, och här fastar de inte, även om judarna föreskriver strikt fasta idag eftersom det är dagen före sabbaten! Och likväl kommer Gud inte att vanäras, för annars skulle vår herres och mästares mun inte ha beordrat något sådant i sin gudomliga ande! Kort sagt, vad han än säger och vill kommer vi nu alltid också att göra, oavsett huruvida det är lätt eller svårt för oss! Ty anden som får solen att stiga på sabbaten likaväl som på en arbetsdag och inte ger vindarna någon ledighet, är säkerligen större än den dåraktiga tempelanden som en gång befallde rätt helgelse av sabbaten tre dagar före och tre dagar efter. Men eftersom veckan endast har sju dagar inklusive sabbaten, så uppstod frågan när arbetet bör utföras under sådana omständigheter! Den blinde laggivaren såg hans enfald och han hanterades i enlighet med den. Frid över hans aska! 

[2] Kort sagt, Guds sanna ande skiner ut från vår nye herre och mästare från alla sidor, och därför vill vi och kommer vi att vara hans lärjungar på liv och död och mord och eld, men vi har vänt ryggen åt templet för evigt! Amen. Så får det bli, och så kommer det att bli! Vi har fastat tillräckligt och inte uppnått någonting genom det, men på våra resor försummade vi det dåraktiga, överdrivna fastandet, vi till och med åt och drack på sabbats-kvällen och på dagen för den nya månaden, och på detta nya, mänskligt förnuftiga sätt har vi uppnått det högsta som en människa någonsin kan uppnå! Var därför glada och vid gott mod! Vi har redan sett den utlovade Messias, och templet kommer förmodligen inte att se Honom på länge än och om de ser Honom, så kommer de säkerligen inte att känna igen Honom. Men vi har Honom och känner igen Honom och därför gläder vi oss och säger: Hosianna till Honom som vi har funnit! Till Honom allena all vår aktning och kärlek!”

[3] Julius säger: ”Det är rätt, jag håller med och lägger till: Frälsning och välsignelse till alla människor med en god vilja!”

[4] Cyrenius säger: ”Ja, verkligen, frälsning till hela världen och nåd från ovan, och högt prisat vare vår Frälsares namn, som är Jesus! Låt hädanefter alla folk på jorden, alla änglar i himlen, alla andar under och på jorden böja sina knän!”

[5] Ängeln, Jara, Josoe, Ebal och alla lärjungarna säger ett högt ”Amen!”

[6] Efter detta Amen säger Jag: ”Och nu, Mina vänner och bröder, vill vi äta och dricka, för tiden för helandet av de fem närmar sig!” Vid detta sträcker sig alla efter fisken, brödet, och slutligen vinet.

[7] Och så intogs frukosten på kort tid, och uppenbarligen med den största aptiten i världen, ty fisken var så smakfullt tillagad att den goda smaken uppmuntrade oss att äta mer än vanligt. Även Min Jara räckte sig modigt fram och det gjorde även hennes Rafael, vilket förvånade de unga leviterna och fariséerna så mycket att de började fråga varandra hur ängeln, som naturligtvis måste vara en ren ande, kunde förtära fisken, brödet och vinet med en sådan glupsk hunger och hur hans lärjunge började äta med stort välbehag, och inte skämdes för att hålla jämna steg med sin mästare.

[8] Men Hebram säger till sina kompanjoner: ”Hur kan något sådant förvåna er? Den gode ängeln, som med stor lätthet klarade av den femton kilo tunga stenen, och det mellan sina spädaste fingrar, kan säkerligen ännu lättare klara av den mjuka fisken, brödet och vinet! Men att hans kära lärjunge närmar sig honom när det gäller att äta mycket, det beror på att hon växer så stadigt, ty flickan ser knappt ut att vara femton vårar men är lika stark som en flicka på tjugo vårar, och det kommer från näringsrik mat. Cyrenius fosterson som sitter mellan storätaren och ängeln har också en stor matlust, men flickan och ängeln ställer honom i skuggan! Men det är en skam för flickan att hon äter så mycket! Hon har annars en väldigt vacker figur och talar med stor entusiasm, men att äta så mycket tar bort mycket av hennes charm. – Även vår Mästare äter och dricker med stor hängivenhet. Men det är ingen överraskning för sådana stora andar, alla som jag har stött på har både ätit och druckit mycket! Förresten äts det inte så mycket här, med undantag av ängeln, som sannerligen har tryckt i sig lika mycket som alla vi sammantaget! Det är konstigt att en ren ande slukar materiell mat som vi slukar vår! Jag skulle vilja veta om allting passerar genom honom den naturliga vägen, eller om han tar upp allting i sitt väsen?”

[9] Dessa samtal har inte undgått Julius, som sitter bredvid Hebram, och han säger: ”Men vad är det för tokig smörja som ni babblar med varandra om, eftersom ni inte känner till sakernas natur? Se här, Rafael är en ande som ni omöjligen kan se i hans ursprungliga form, men för att han efter Herrens alldeles särskilda tillåtelse skall kunna visa sig som en medmänniska bland oss människor, så måste han omge sitt rent andliga väsen men en slags lätt materiellt skal och behöver för detta mycket av den lättare materia som han bereder i sitt väsen för att kunna framträda synligt inför oss. Det är inte tal om någon avsöndring av måltiden i hans inre eftersom han endast sällan intar något i sitt väsen, och då i sin mun. Och se, det är så det ligger till! Så tala inte sådana dumheter med varandra!

[10] Men skälet till varför den kära Jara, en vis dotter till värdshusvärden Ebal i Gennesaret, och som vilar precis bakom ängeln, äter mer än vanligt den här morgonen är att Herren säkerligen har rått henne att göra så, på grund av helandet av de fem grova förbrytarna, vilket säkerligen kommer att vara minnesvärt eftersom Han, som redan har kallat tillbaka de döda, har förberett sig särskilt för detta, vilket såvitt jag vet Han aldrig har gjort tidigare, och igår berättade Han för oss att det skulle bli ett svårt helande och att det måste förberedas grundligt och på lämpligt sätt för att det skall lyckas! Av den anledningen är det troligt att Han äter mer denna morgon än någon annan dag. – Förstår ni detta nu?”

[11] Hebram säger: ”Gudskelov, ja käre vän och beskyddare! Endast genom att belysa en företeelse, så blir det mirakulösa något helt naturligt! Sålunda, om vi i framtiden undrar alltför mycket över en mirakulös händelse, kommer det tillskrivas vår stora dumhet! För endast den dumme kan fundera över något som han inte förstår; sann visdom skulle aldrig drömma om att grubbla över ett sådant under eftersom hela händelseförloppet är känt. Men vi trettio är fortfarande alltför dåraktiga och det måste finnas mycket att fundera över kring vår Mästare, Frälsare och med rätta utlovade Messias! Men nu verkar det som att Han gör sig redo att resa Sig och gå, så vi bör därför göra oss klara!”

[12] Jag säger: ”Ja, nu är det dags, så låt oss stiga upp och gå bort till stranden där de fem hålls kvar åt oss!”

[13] När Jag säger detta reser sig alla från att ha suttit länge och skyndar bort med Mig till stranden.

7. Helande av de fem rånmördarna

[1] När vi kommer fram till de fem, utstöter de ett fruktansvärt skrik och vrål och börjar att förbanna allt som kommer nära dem.

[2] Men till slut låter Jag soldaterna, Julius och Cyrenius att gå tillbaka lite och säger till några av soldaterna: ”Lossa dem nu, ty ingenting kan göras med dem i ett sådant tillstånd!”

[3] Men soldaterna påpekar att detta inte är någon god idé, eftersom de fem är för starka och för arga. Om de skulle släppas fria skulle man frukta värre saker med dem, än om tjugo tigrar släpptes fria bland folket!

[4] Jag säger nu befallande: ”Jag befaller er att snabbt göra det Jag anbefaller er; att inte uppfylla Min begäran kunde med det snaraste störta er i den största olycka!”

[5] Efter ett sådant hot gör soldaterna till slut vad Jag befallde, men med stor försiktighet.

[6] När de fem nu är fria störtar de ner inför Mig, faller ner på sina ansikten och ropar: ”Åh, Du allsmäktige Davids Son, eftersom Du redan har räddat oss såhär långt, rädda oss från evig undergång! Vi fruktar inte kroppens död, utan evig undergång! Ty under den här natten så hade vi förutom alla våra fruktansvärda kroppsliga plågor även synen av de förbannade andarnas plågor i helvetet! Och vi ber Dig att plåga oss för våra brott med varje tänkbart ont i hundra år i våra arma kroppar på denna jord – bespara oss bara helvetets alltför fruktansvärda plågor och kval vilka är obeskrivligt förskräckliga!”

[7] Detta var dessa fem sanna själars språk i en stund av lugn från de demoner som besatte deras kroppar, och som också var tvungna att visa dem deras helvete även i dess värsta nakenhet. Men genast kommer det onda i deras kroppar fram och talar med tusen röster ur munnen på de fem: ”Vad vill du eländige mygg-tämjare här? Vill du verkligen ge dig in i ett krig med oss allsmäktiga gudar? Försök bara, så har du kämpat för sista gången! Stig tillbaka, du eländige varelse, annars river vi dig till det finaste stoft och ger till vinden!”

[8] Då säger Jag: ”Med vilken rätt har ni plågat dess fem personer i åratal? Vem gav er tillåtelse till det? Vet att detta är er sista timme! Mygg-tämjaren befaller er nu att lämna dessa fem personer för alltid och genast gå tillbaka till ert djupaste helvete!”

[9] Men demonerna vrålar och säger med ett förskräckligt ylande: ”Om din makt kan tvinga oss, så låt oss hellre gå bland de vita myrorna i Afrika, för det är bättre att vara med dem än i vårt helvete!”

[10] ”Nej”, säger Jag, ”Jag har inget förbarmande i Mitt hjärta för er och er sort, eftersom ni inte hade något för dem som ni dödade på de mest tortyrliknande sätt, trots deras desperata vädjanden. Därför utan nåd eller förbarmande, ut med er!”

[11] Vid detta Min mäktiga befallning kommer de onda andarna ut och sliter ner de fem till marken.

[12] Men Jag säger: ”Vik undan, ni eländiga varelser! Bort till helvetet med er, så att ni må ta emot er belöning!”

[13] Men andarna dröjer fortfarande kvar och ber om nåd och förbarmande, ty deras ondska avtar. 

[14] Jag säger: ”Men det ligger inom er att vara goda, ty ni har kunskapen om gott och ont, men er högmodiga vilja är ond och obändig och därför kan ingen nåd eller förbarmande ges er!  Ni själva vill lida och bli plågade, så lid och bli plågade för evigt! Ty Min befallning gäller för evigt och är oföränderlig, som ni väl vet. Men ni vet också vad ni måste göra för att dra nytta av den eviga ordningen, men eftersom ni använder den för ert förfång, så njut även av detta förfång, och försvinn därmed ur Min åsyn!”

[15] Här kommer en mäktig knall, rök och eld kommer ut ur jorden och en spricka sväljer de eländiga maskarna. Ty andarna som hade drivits ut visade sig själva för vittnena som kolsvarta ormar, vilka nu förtärdes av den flammande sprickan i jorden, vilket skrämde de närvarande så mycket att de började att darra.

[16] Men nu vänder Jag mig till Markus, som står redo med bröd, vin och salt, och säger till honom: ”Ge nu lite vin till de fem, och sedan lite bröd och salt!”

[17] Nu lyfte Markus söner upp de fem från marken och hällde lite vin i deras öppna munnar. De återfick snabbt medvetandet och visste inte vad som hade hänt dem.

[18] Men Jag sade till dem: ”Ta nu lite bröd med salt och sedan lite mera vin, så får ni tillbaka er styrka och ert fulla medvetande!”

[19] Sedan tar de bröd och salt och, som beordrats, efter en kort stund lite mera vin, och reser sig upp efter några ögonblick, men naturligtvis ser de fortfarande dåliga, bleka och tunna ut.

[20] Och Cyrenius frågar Mig väldigt försynt vad som nu borde göras med de fem, huruvida de borde släppas fria eller placeras i något allmänt vårdhem.

[21] Jag säger: ”Lämna dessa bekymmer för idag, imorgon kommer det visa sig vad som bör göras hädanefter! Om de sköts om väl av oss idag kommer de också att se bättre ut. Men nu måste vi vila här en stund och du, Markus, får hämta lite mer olja åt dem! De tätt bundna kedjorna och repen har täckt deras hud med sår och bulor. Dessa bör gnuggas med olja och vin så att de snart läker!”

[22] Markus hämtar nu lite olja och hans söner gnuggar in en salva som passar de fem väldigt väl, ty de erkänner vid denna behandling att det känns väldigt bra och den ena efter den andra försöker att stå, vilket först kräver mycket ansträngning, men gradvis blir lättare och lättare.

[23] De fem räddade är ganska mycket bättre efter en knapp timme, och börjar då fråga var de är och vad som hade hänt dem.

[24] Och Markus, som naturligtvis befinner sig närmast med sina söner, säger till dem: ”Ni var väldigt sjuka och fördes hit som sådana igår eftermiddag, men här är den berömde Frälsaren från Nasaret som kommer med den säkraste hjälp till alla människor, oavsett vilka deras sjukdomar är, och denne Frälsare har nu hjälpt er. Ni kommer att få lära känna Honom närmare senare.”

8. Förtvivlan hos de helade besatta

[1] En av de fem säger: ”Ja, ja, det börjar klarna för mig! Det verkar som om jag hade en mardröm och ur denna dröm kommer jag ihåg någonting, som om jag en gång fångades av ett rövarband, och fyra till med mig. Vi fördes till en mörk håla och överlämnades till demoner. De bearbetade först vårt yttre, för att få oss att likna dem. Men eftersom vi kämpade emot så tog demonerna våra kroppar i besittning. Vi förlorade medvetandet och en djävulsk längtan och begär tog våra hjärtan i besittning och vi var så gott som förlorade. Vad vi kunde ha gjort i ett sådant förskräckligt tillstånd är fullständigt främmande för oss, men jag kan komma ihåg att vi nyligen greps av romerska soldater. Men vad som hände efter det är åtminstone okänt för mig, och jag vet inte hur jag kom hit eller varför! Vi måste ha blivit svårt misshandlade, för vi är så fulla av sår och bulor, vilka emellertid inte gör ont. Åh Gud, vi måste verkligen ha varit illa däran!?”

[2] En andre säger: ”Vet du vad vi var tidigare? Se, vi tillhörde i själva verket templet och skickades ut som apostlar till samarierna för att vinna tillbaka dem för Jerusalem. Men vi undervisades av en av de bättre bland samarierna och återvände sedan och ville värva proselyter för Gerisim i Judéen, och först då fångades vi vid gränsen av vissa demoner som förtrollade oss så att vi inte längre visste vilka och vad vi var och vad som i själva verket hade hänt med oss. Men hur vi kom hit har jag ingen aning om! Ja, ja, allt som har hänt med oss, har vi templet att tacka för! Det vet hur man gör människor så olyckliga som möjligt, men man kan inte ge något exempel på där templet någonsin har gjort någon lycklig! Det är endast de högsta personerna och de höga fariséerna och de äldsta skriftlärda som är de lyckliga i templet, men de andra är templets futtiga slavar och hungriga hantlangare!”

[3] En tredje säger: ”Ja, nu kan jag förstå hur vi plågades med fasta och annan botgöring i templet! Åh Gud, vi har våra föräldrar att tacka för all vår olycka! Det står i Mose lag: ’Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva på jorden!’ Vi hade alltid visat aktning för våra föräldrar genom att grundligt göra vad de krävde av oss, så vi blev tempeltjänare enligt deras vilja, även om vi aldrig tillhörde Levi stam. Men det spelade ingen roll för man kan bli allting med pengar, men det krävs mycket pengar! Genom att bli tempeltjänare blev vi mer olyckliga för varje dag genom alla slags övningar och prov, tills vi kallades till Samarien som apostlar och vi alla förtrollades av onda magiker! Men vad som hände, och vad vi gjorde, och hur vi kom till detta konstiga område på andra sidan sjön och vilka som behandlade oss så illa, vet jag ingenting om. Jag kommer endast dunkelt ihåg att, när vi inte ville bli rånmördare, så överlämnade de onda magikerna oss åt ett ont och mörkt sällskap, som behandlade oss så illa att vi snart förlorade medvetandet och inte återfick det förrän just nu! Men vad kommer att hända med oss nu? Borde vi gå tillbaka till templet eller borde vi göra något annat? Jag skulle hellre dö, för denna onda värld har förlorat allt som kunde göra livet värt att leva för mig! Vem kan gå i god för att vi inte till slut hamnar i händerna på demonerna igen? Vem kommer att rädda oss ur deras klor?”

[4] De fjärde och femte säger: ”Vi håller fullständigt med dig! Bara en bra, snabb död, och sedan för evigt inget mera liv! Åh, så god en icke-existens är jämfört med en som vi har haft! Kort sagt, sluta bara att vara! Men sluta helt! För vår erfarenhet har gjort en tillvaro outhärdlig! Varför måste vi existera över huvud taget? I vårt prenatala (före födseln, övers anm) icke-tillstånd yttrade vi aldrig en önskan om att få existera! Eller kan någon vis skapare ha någon lust att se så förskräckligt olyckliga väsen vandra omkring under hans allra saligaste allmakt? Men vad kan vi maktlösa maskar göra?

[5] Varje djur har det bättre än människorna som tror att de är skapelsens herrar! Ni romare kan säkert nedkämpa lejon med era skarpa svärd, och tigrar, leoparder och hyenor måste fly från det höga skramlet av era sköldar och lansar. Men om någon av de hemska demonerna attackerar er, vad har ni då för vapen att sätta emot dessa osynliga fiender? Ni vet förmodligen lite om dem, även om ett ordspråk från Delfi ofta hade större makt än en hel armé! Men vi åtnjöt en sådan kraft och makt och hade inga vapen att möta er med! Vi förmodades bli demoner, men eftersom vi inte ville det, så tog de fruktansvärda demonerna hela vårt medvetande, kroppen fick ett mekaniskt liv och dessa maskiner användes för Gud vet vad! Vårt eländiga utseende vittnar om att de inte användes för något gott! Sålunda gav de oss endast död, men fullständig död! Ingen falsk död efter graven!”

[6] Den förste säger igen: ”Ja, om det vore möjligt, så skulle den som gav oss en sådan död med all säkerhet sannerligen göra den största välgärning! För varför skulle vi marteras längre i denna eländiga värld! Vi vill definitivt inte vara demoner för att plåga mänskligheten ännu mer! Men den som inte vill vara det på det ena eller andra sättet har alltid den mest förbannade, beklagansvärda tillvaro på denna lort-värld! Ingenting kan göras med denna värld! Man gömmer sig själv för människorna som nu är rena slavar åt Satan! Men till vilken nytta är det? Demonerna hittar snart deras gömställen och de kan inte stå emot. Om hon följer dem är hon sedan av djävulen, om hon inte följer beredvilligt så gör de de mest fruktansvärda saker mot henne och hon är fortfarande av djävulen!

[7] Kom igen, låt oss lämna denna förbannade värld och en sådan förbannad tillvaro! Den är alltför dålig till och med för den värsta demon, för att inte nämna en harmlös, oskyldig mänsklig själ! En gud ovanför alla stjärnorna kan väl skratta, men den arma, kraftlösa, skapade människan måste lida, gråta, förbanna och förtvivla! Var är då Frälsaren som gav oss denna eländiga kunskap att vi är fria människor? Sannerligen, han borde aldrig räkna med vårt tack, ty han har endast gett oss ett nytt elände! Och för en sådan välgärning kommer vi aldrig att vara tacksamma, förutsatt att vi skall njuta av ett sådant förbannat liv för evigt! Men om han med bestämdhet kan ge oss en evig, fullständig död så kommer vi att vara ytterst tacksamma!

[8] Vilka är ni, glänsande romare? Det går bättre för er i den här världen än för oss! Ni ser bra ut! Ja, ja, den som vet hur man tjänar Satan i glans och all annan prakt har det bra! Den som inte vill bli besvärad av demoner måste själv bli en demon, och då lämnar demonerna honom ifred! Var Guds tjänare, åh, det är den största absurditet! Åstunda Guds hjälp och älska Gud med all vår kraft! Åh, vackra ord men ändå inte ett korn av sanning i dem! Vi var Guds tjänare till kropp och själ och ropade likt fåglarna sedan vår barndom: Herren Gud Sebaot, hjälp oss och alla människor som har en god vilja! Och se på oss, hur Gud Sebaot har hjälpt oss! Ni har makt, nämligen djävulens, i era händer och kan nu göra med oss vad ni vill, men vi ber om så mycket, att ni behandlar oss mänskligare än de andra demonerna som plågade oss i ett kör! Men om ni vill förvandla oss till demoner igen, så förvandla oss åtminstone till hela demoner istället för halva! Då får vi se om vi överlever bättre som hela demoner än som tilltvingade halva!”

9. Följden av demoners påverkan

[1] Cyrenius säger: ”Herre, detta är ett språk jag aldrig har hört tidigare! Det är ont och tyvärr sant till stor del. Vad skall göras med dessa människor? Sannerligen, alla tittar storögt; till och med Jara verkar inte längre veta vad hon skall tro och jag har sett ängeln gråta några gånger! Detta ser väldigt märkligt ut! Så berätta vad jag skall göra nu!”

[2] Jag säger: ”Se, Jag berättade för dig tidigare att de skulle orsaka problem för oss. Men det spelar ingen roll nu, vissa av demonerna som drevs ut har stannat kvar i deras hjärtan likt en aftonskymning och de måste göra sig av med allt detta. Först då kan de bli hjälpta, men inte ett ögonblick tidigare. Vi måste alltså låta dem vila här en stund, och efter ett tag kommer den ljusnande dagen att göra deras själar lite mer harmoniska. Du kommer ännu att få höra ett och annat, men det kommer i grund och botten inte att skada dig eller någon annan. Ty deras själar är inte elaka själar och tillhör de bättre världarna, så därför måste vi också ha stort tålamod med dem! När de kommer mer till sans kan du se fram emot en ordentlig kamp! Men ge dem nu mer bröd och vin, ty det är först nu som de blir väldigt hungriga och törstiga!”

[3] Markus räcker hjärtligast över bröd och vin åt dem, och säger: ”Drick, bröder, och ät så mycket av detta goda bröd som ni önskar! Ty hädanefter kommer saker och ting aldrig att gå er illa på denna jord, även om det sannerligen inte är något paradis!”

[4] De fem säger: ”Du verkar vara en god demon, för annars skulle du inte ge oss, som i grund och botten inte är av din natur, ett sådant utsökt vin och ytterst gott bröd i sådan mängd! Vi kan inte ersätta dig för det, men du borde inte ha någon otacksamhet för det heller! Se här, du gode demon, det verkar som vi kan tala litegrann med dig. Om det endast fanns människor på denna jord så skulle det inte vara så illa att bo på denna jord, men för varje fem personer finns det tusen demoner, och allting blir djävulens med tiden! De få människorna kontrolleras för mycket av demonerna och kan aldrig ta ett fritt andetag!

[5] Du förstår, allt herravälde går från den ene demonen till den andre, och hans boning är utgjutet människoblod, blandat med blod från fattiga och goda demoner, som du är, och detta kallas Guds herravälde? Ja, ett Guds herravälde, men inte genom hans kärlek, utan hans vrede! Varför en gud är vred – det vet ingen! Vissa djur är de enda lyckliga varelserna på denna jord, men de tämligen ovanliga människorna är lastdjuren för hela den här lort-världens ondska! Hon kan inte springa tillräckligt fort för att fly från ondskan likt en gasell! Hennes händer är lika bräckliga som vax, hon är naken och naturen har inte gett henne några vapen likt ett bi eller en myra för att försvara sig med mot en fiende. Om du ser en flock tigrar, är alla helt och hållet tigrar, och om du ser en lejonflock är alla lejon, och har alltså samma natur, och dessa bestar lever i harmoni med varandra. Men om du ser en grupp människor, är inte allt som ser ut som en människa en människa, utan istället är de mestadels demoner! Och därför är det alltid gräl, osämja och krig bland dem! Allting i djävulen är fruktansvärt och hos människan finns endast anlaget till godhet, som kan förstöras under så många demoner och personen blir då åtminstone till hälften en demon, annars tvingas han uthärda vad vi har uthärdat! Men det finns olika demoner bland denna skändliga världs demoner, stora och små. Men alla är lätta att känna igen eftersom de vill leva så bekvämt som möjligt utan att arbeta eller anstränga sin styrka. De vill vara de första och bli högt ärade och respekterade, och de vet hur de skall ta andra människors ägodelar, klä sig själva praktfullt och förfölja dem till döds som inte alltid hälsar ödmjukast på dem!

[6] Kort sagt, säg mig, gode demon, det du vill, vill endast de som härskar över världen, och de få människor som sitter fast i det djupaste slaveri kan aldrig hjälpa sig själva, och enligt skriften är dessa människor ’Guds barn’!? Sannerligen, om Gud ser efter dessa barn som han till exempel såg efter oss fem personer, så består ödet för Guds arma barn i att tjäna demonerna i djupaste nedrighet, och då betackar vi oss för att vara ett sådant Guds barn!”

[7] Markus, som inte precis tycker om titeln ’god demon’, säger: ”Det är förmodligen sant att Guds barn i denna värld ofta får bära mycket, men vad väntar dem efter graven? Vilket ouppskattbart överflöd av ständigt växande och mångfaldigande salighet! Om ett Guds barn tänker igenom det, så kan han stå ut med detta korta liv som ett prov i ödmjukhet.”

[8] Talespersonen för de fem säger vidare: ”Vem går i borgen för det? Tror du att det är skriften? Försvinn med denna borgen! Se och säg, vilka det är, som predikar den vackra skriften för folket och hedras som Guds tjänare! Se, de är de värsta demonerna av alla!

[9] Gud själv borde komma ner i mänsklig gestalt och visa dem all deras outsägliga uselhet och få dem att omvända sig. Sannerligen, om han inte står emot dem med all sin allmakt, så går det mycket värre för honom än för de bägge änglarna i Sodom, som uppmanade Lot att lämna dessa platser med sin familj eftersom de var dömda!

[10] Men om det endast är alltför lätt att känna igen utläggarna av Guds profetior som de värsta demoner och det obestridligt, så berätta för oss, du gode, gamle, men något blinde demon, vad en person respektive ett Guds barn, till slut har att förvänta sig av sådana profetior! Jag säger dig, i kraft av våra olika erfarenheter vilka vi sorgligt nog var tvungna att genomleva, ingenting, ingenting alls! 

[11] Antingen finns det ingen Gud, och allt som existerar är ett verk av naturens råa krafter som i evigheter har frambringat allting som finns,  eller så finns det någon slags högsta gudomliga väsen som befaller den stora jorden, solen, månen och stjärnorna men som är alltför stor och upphöjd för att bekymra sig om oss löss på denna jord. Hela skriften kommer från människor och det finns i själva verket mer dåligt än gott i den. Och det som fortfarande är gott i den, lägger ingen demon eller människa märke till; endast det dåliga trycks ner i halsen på människorna av demonerna!

[12] ’Du skall inte dräpa!’ förmodas Gud ha sagt till Moses, men samme Gud tillät David att föra krig mot filistéerna och ammoniterna och att förstöra allting ner till mus, kvinna och barn! Fint liv det, och en makalös konsekvens! Skulle en allsmäktig Gud inte ha tillräckligt med medel för att utrota de folk han hatade från jorden? Varför var en person, helt emot de bud som gavs åt Moses, tvungen att inte endast döda en utan många hundra tusen, eftersom de inte var anständiga inför Gud enligt en siares utsaga? Vilken förklaring som den siaren hade, och även de kungar som Gud befallde att utrota hela folkslag från jordens yta, kan endast siaren och kungarna veta!

[13] Jag tror naturligtvis att en kärlekens Gud aldrig skulle skicka onda hundar mot människor som han vill uppfostra i kärlek, när han själv har tillräckligt med medel att driva ut de irriterande och trolösa demonerna i mänsklig form. Det är sannerligen en konstig gud! Å ena sidan kärlek och tålamod och ödmjukhet, men å andra sidan hat, förföljelse, krig och förstörelse! Sannerligen, den som förstår en sådan verksamhet måste ha större förstånd än en vanlig människa!”

10. Synskheten hos de helade besatta

[1] Men vår Markus, som redan tappar tålamodet, säger igen: ”Jag vet verkligen inte vad jag skall göra med er. Jag har inte mycket att invända mot er, men jag kan inte hålla med helt heller. Det ligger förmodligen något i ert klagande, men samtidigt verkar ni i er olyckliga upprördhet se saken svartare än den verkligen är. Men om du betraktar mig som en demon, så berätta för mig huruvida när allt kommer omkring hela detta sällskap består av demoner!”

[2] Talespersonen för de fem säger: ”Åh, inte alls! Se på mannen (pekar på Mig) bredvid dig, han är en väldigt fullkomlig människa, en sann Guds son! Men det kommer inte dröja länge förrän demonerna slår honom! Bakom honom finns en ung man och en flicka som också är från ovan, men de kommer att förföljas så det förslår om de inte vill bli demoner. Sedan ser jag några fattiga människor som ser ut att vara fiskare, alla andra, inklusive dig och hela ditt hushåll är tämligen goda demoner på väg att bli människor, vilket alltjämt kommer att kräva en hel del möda och besvär! Vet du nu vad du är?”

[3] Markus säger: ”Men säg mig, eftersom du talar, hur du kan veta allt detta så exakt, ty förstå, runt mig ser jag bara människor av en mindre, högre och högsta grad av fullkomlighet, men demoner ser jag inga av. Så vad baserar du ditt påstående på?”

[4] Talespersonen för de fem säger: ”Av vad jag kan se, är kropparna väl desamma, men själarna är väldigt olika! Skillnaden ligger i färgen och formen; själarna hos dem som jag beskrev är vita som nyfallen snö på de höga bergen och har en underbar form, vilket på många sätt ser mer mänskligt ut än kroppens yttre utseende. Men era själar har en mörkare färg och ser mycket mindre mänskliga ut än er kropp, istället finns det tydliga spår av någon slags djurisk form!

[5] Men i era djursjälar upptäcker jag en väldigt liten ljusgestalt, som har en fullständigt mänsklig form. Kanske, om den växer inom er så kommer den att utvidga er djursjäl över sig själv som en hud till en rent mänsklig form? Jag kan emellertid inte beskriva det mer i detalj, och du kan få rätt råd från de fullkomliga personerna.”

[6] Markus säger vidare: ”Men säg mig hur det kommer sig att du kan se allt detta, men inte jag!”

[7] Den tillfrågade mannen säger: ”I mitt stora lidande, där kroppen ofta tappade hörseln och synen, så öppnades min själs syn, och med denna kan jag nu se andra människors själar och förnimma skillnaden mellan människor och människor, mellan Guds barn och världens barn, eller, vilket är samma sak, mellan änglar och demoner! 

[8] Men världsliga demoner kan bli änglar – men det kostar mycket möda och självförsakelse, men även änglar kan bli demoner. Detta kräver ännu större möda och är nästan omöjligt, eftersom änglarnas själar har så stor självständighetskraft. Helvetet försökte vinna över oss med. Så här långt har deras värsta försök misslyckats, men hur det kommer bli i framtiden vet vi inte, endast Gud som kallade oss till livet vet, men han bryr sig lite eller inget alls om oss, så vi har kommit fram till den uppfattningen att det antingen inte längre finns någon gud eller guden som existerar inte kan och vill bry sig om oss!”

11. Mataels åsikt om naturen

[1] Siaren: Det finns förvisso en ordning på jorden och någon slags jämvikt från vilken man snart kan bli övertygad om att det måste finns en ytterst vis Gud, som en gång skapade allting som nu kan ses och förstås. Men å andra sidan så märker man igen ofta en gränslös oordning och omätlig godtycklighet så att man i slutändan måste säga till sig själv: Ja, i slutändan finns det ingen Gud!

[2] Ta bara vädrets ombytlighet! Var finns det någon slags ordning eller jämvikt att upptäcka? Titta på de olika träden som står bland varandra i en skog, eller gräset i ett fält, vidare det väldigt ojämna måttet på bergen, sjöarna, floderna, bäckarna och källorna! Det finns ingen jämvikt eller ordning, åtminstone inte som vi kan förstå. Havet gör sin kust olika jämn, beroende av sina mer eller mindre kraftfulla vågor, likaså sjöarna, floderna, bäckarna och källorna. Endast människan kan göra en damm här och en där; ingenting händer någonsin genom den högst vise Guden.

[3] Så människan anlägger bara en slags välordnad trädgård och lägger till vinodlingar och åkrar, och hon känner endast igen de ädla frukterna och skär bort dem från de oädla, och sköter om dem och gör dem så användbara som möjligt. Men var finns en trädgård av något slag på hela jorden, som Gud själv har anlagt, var någonstans en reglerad flod? Jordens plattor ligger så kaotiskt, att man därvidlag endast kan se den kära slumpens blinda makt, och då kan förskräckligt lite ses av någon rådande gudomlig visdom, och du kan göra vad du vill eller till och med tänka vad du kan och vill, och ändå händer det aldrig att de säger till oss: ’Se, där är en utmärkt Guds ordning!’

[4] Ja, varje sak tagen för sig skulle uppenbarligen ha väldigt betydande spår av någon ursprunglig gudomlig kraft och ordnad visdom, men om man sedan betraktar de skapade tingens slumpartade oreda, så verkar det för mig som att: Gud har antingen tröttnat på ordning och bryr sig antingen föga eller inte alls om hela skapelsen, som det förefaller för mig, eller så finns han inte alls. Eller så formar de oavsiktligt skapade ’något’ gradvis sig själva, efter evigheter i den oändliga rymden – enligt de naturlagar som uppstod genom deras oavsiktliga existens – till saker med viss vikt, utvidgades gradvis, och blev med tiden världar, solar och månar. Världarna utvecklade sedan i sig själva, beroende på deras storlek och vikt, nya lagar vilka sedan blir grunden för nya skapelser.

[5] Ju mer mångsidiga sakerna nödvändigtvis blev på en gradvis mer utvecklad himlakropp, desto mer varierade måste de mindre sakerna nödvändigtvis bli. De slutligen väldigt olikartade sakerna på världarna, och världarnas enorma mångfald, orsakade lagar och verkan, ur vilka de första spåren av ett förnimbart liv började att komma fram. När väl bara en gnista av liv bildades ur de tidigare nödvändigheterna, så var en andra tvungen att följa, och över tiden miljarders som skapade nya lagar bland dem själva, vilka blev grunden till utvecklingen av ett mer fullkomligt liv. Och om livet självt har utvecklats till en högsta livskraft genom de lagar som finns i sig själv, så börjar den djupt intelligenta livskraften, som är medveten om sig själv och sina omgivningar, att organisera den stumma naturen och göra den underdånig!

[6] Men om allt blev till på detta helt naturliga sätt, så finns det nu naturligtvis bara olika förmågor till liv i högst olika former, från den minsta mygga till det fullkomliga liv som den utbildade människan kallar gudomligt. På detta sätt kan en god, men även en ond, gudom mycket väl ha utvecklats under ofattbart långa tidsåldrar. När väl de bägge gudomarna har utvecklats, så måste de existera som motkrafter tills förmodligen den onda kraften, enligt våra moralbegrepp, tas upp av den mäktigare goda till en ordnad motsats. Ur detta äktenskap kommer efter en otänkbart lång tid allting som fortfarande är stumt, utan medvetande och dött att övergå i ett fullt liv med fri vilja och fri kunskap!

[7] Men i dessa tider är allt lika oordnat som i ett enda virrvarr, och det verkar bero på detta: den nu goda och högsta livskraften som vi kallar Gud, är ännu långt ifrån den önskade ordningen, utan istället i en ständig kamp att underkuva den onda livskraft som vi kallar Satan, från vilken den till slut måste vinna seger, ty den kraft som enligt vår föreställning är ond skulle inte kämpa mot den goda, om den inte hade haft en anledning att dra den in i sitt område.

[8] Satan måste ändå ha ett stumt välbehag i det goda och vill därför lägga hela den positiva livskraften under sig, men just genom denna strävan så tar han alltid in mer av det positiva i sig själv och gör därmed sitt onda bättre utan att vilja det. Men därigenom kommer mer ordning in i hans väsen, mer kunskap och rätt insikt, och han kan slutligen inte göra något annat än att fullständigt ge upp eftersom han genom sin natur och instinkt omöjligen kan förhindra, att han oavbrutet blir delvis besegrad.

[9] Även efter att han har blivit fullständigt besegrad så kommer han alltid att förbli en motsats till det rent goda, men en som är ordnad, precis som salt är motsatsen till rena, söta oljor. Men om oljeträdet inte hade tillräckligt med salt i rätt ordning i dess rötter, i stammen, i grenarna, kvistarna och bladen, skulle dess frukt aldrig ge en söt olja!

[10] Jag går nu något vilse i förklaringar som du säkerligen inte kan förstå på det sätt som de förtjänar att förstås. Men det spelar inte så stor roll just nu, ty det är väldigt fjärran från mig, att jag vill förleda dig med en osann lära, utan istället bara som en hypotes, till vilken själens leds genom många och outhärdliga lidanden, där den inte får någon lindring trots alla väljanden till Gud.

[11] Själen eller den egentliga primitiva intelligenta livskraften blir ljusare genom stort kroppsligt lidande och smärta; den ser och hör allting som ofta ligger långt borta från en naturlig människas ögon och öron, och du får inte bli förvånad att jag tidigare nämnde flera himlakroppar. Ty min själ har sett det bättre och ljusare än du någonsin har sett denna jord eller någonsin kommer att se i detta liv, och därför kan jag på goda grunder informera er om allt som den har sett i den oändliga rymden! Men nu är det slut på allt detta, så berätta vad vi skall göra nu! För vi kan omöjligtvis stanna kvar här!”

[12] Markus säger: ”Bara en liten stund, tills Frälsaren som helade er från ert fruktansvärda lidande här inför era ögon, bestämmer det!”

12. Tal om naturens kamp

[1] Talaren säger: ”Vilka av de många åskådarna runt oss är det som vi sedan skall framföra vårt tack till? Ty något annat kan vi inte erbjuda Honom i denna vår situation!”

[2] Markus säger: ”Han har för er frälsnings skull förbjudit oss att visa vem Han är i förtid, så vi förtiger Honom fortfarande inför er, men den rätta tiden kommer idag, då ni kommer att få lära känna Honom med ett glatt hjärta, och genom Honom vissa av era misstag!”

[3] Talaren säger: ”Min vän, våra hjärtans lycka har farit all sin väg på denna jord! Ty själar som våra kan aldrig bli lyckliga på grund av det stora lidande som vi har gått igenom i denna dumma värld! Kanske en vacker dag, i ett annat mer fullkomligt levnadstillstånd, men aldrig i dessa små skrynkliga kroppar!”

[4] Cyrenius, som nu står alldeles intill, säger: ”Se, jag är romersk överståthållare för hela Asien och delar av Afrika, såväl som Grekland! Jag har nu lärt känna er och märkt att ni inte är några onda människor. Jag tar hand om er och ingenting kommer att hända er, och ni kommer aldrig att sakna något och vi kommer också att hitta en anställning som är lämplig för era andliga krafter.

[5] Men till sist måste ni tänka er att vara lite resonliga, så att ni inte betraktar oss romare överlag som demoner, även de som är av ett bättre slag, eller kallar oss goda demoner som min gamle ärlige Markus! Vi är lika mycket människor som ni. Att ni, av skäl som för oss naturligtvis är okända, har blivit ledda in i stora frestelser av det gudomliga rådslutet och därmed in i oerhört smärtsamma lidanden, varmed era själar, som det verkar för mig, har blivit väldigt upplysta, är någonting som vi, som era förmodade demoner, har liten eller ingen skuld till alls. Men ni måste tacka oss för ert helande och särskilt en av oss, som är en så kallad allsmäktig Frälsare, och ni inser säkert att vi inte har handlat så demoniskt mot er alls!

[6] Därför måste ni, som sagt, kunna tänka er att vara resonliga, jämte er i grund och botten inte alldeles felaktiga uppfattning, och då kommer ni snart att vara gladlynta i era hjärtan igen.”

[7] Talaren reser sig från marken med nya krafter, och säger: ”Min vän, se på marken på denna jord, du ser ingenting annat än det som är gott och upplyftande för ditt sinne. Växterna och gräset vederkvicker dina ögon, och sjöns mjuka vågor lättar upp ditt bröst, för du ser inte hur under alla dessa stora ting oräkneliga blivande demoner lyfter upp sina dödsbringande huvuden och rycker fram!

[8] Du ser förmodligen sjöns vackra vågor, men du ser inte de dödsbringande monstren under de spelande vågorna! Du ser liv på alla sidor, men vi ser ingenting annat än död och en oupphörlig förföljelse av allt gott och nobelt liv. Du ser inget annat än vänskap, och mot dina få fiender som du ser, har du tillräcklig makt att betrakta dem som helt ofarliga. Vi å andra sidan, ser inget annat än nästan rena, till största delen oövervinnliga fiender!

[9] Åh min vän, med en sådan omisskännlig synförmåga är det lätt att ha ett glatt hjärta! Ta denna sorgliga förmåga från oss, eller ge oss en korrekt förklaring av allt som vi ser, så kommer vi att vara lika lyckliga och glada som dig!

[10] Efter outsägligt långa tider när själen har kämpat sig igenom livsnivå efter livsnivå, så måste det finnas ett bättre öde, men var finns den bergsäkra vissheten om det? Vilka okända strider och stormar måste inte den arma själen tvingas utstå tills dess? Kommer den att avgå med segern eller kommer den att förgå för evigt? Hur kan du vara viss om allt detta?

[11] Du förstår, vi ser saker och omständigheter som du inte har någon aning om, men vi ser aldrig någonting med visshet om det saliga tillståndet efter kroppens död, – men väl en ständig vakt, oro och kamp! Vi berättar för dig hur vi ser det.

[12] Varje liv är samtidigt en kamp med döden, precis som varje rörelse är en ihållande kamp mot vilan som alltid försöker störa den. Vilan själv kämpar emellertid samtidigt mot rörelsen, eftersom den ständiga tendensen till rörelse existerar inom den. 

[13] Men vem vinner till slut? Vilan, som ständigt söker rörelse, eller rörelsen, som ständigt söker vila?

[14] Sedan ditt ursprungliga livsfrö har du fram tills detta tillfälle inte gjort något annat än att kämpa, och kommer i framtiden ånyo att kämpa, och så länge som du kämpar kommer du att ha ett liv, men inget annat än ett ständigt kämpande liv, vilket är utrustat med endast väldigt sparsamma stunder av helighet! När i denna eviga kamp kommer slutligen en sann kampfri och därför helt segrande salighet att komma fram?

[15] Sålunda är det lätt att säga, att ha ett glatt sinne och lyckligt hjärta, men själen frågar likt er romare: Cur, quomodo, quando et quibos auxiliis? (Varför, hur, när och på vilket sätt kommer vi att få hjälp) Har du förstått oss bara litegrann?”

13. Matael talar om Cyrenius inre liv

[1] Här trycker Cyrenius talarens hand, tittar storögt och säger till Mig: ”Herre, han har en mycket speciell syn på livet! Man kan i princip inte vara oense med honom; på det hela taget är det olyckligtvis en naken sanning om det stora hela såväl som i detalj! Men vad säger Du om det?”

[2] Jag säger: ”Varför är du förvånad? Jag berättade för dig i förväg att dessa fem skulle göra det svårt för er! Åh, lyssna bara på dem så kommer ni sedan förstå Mig mycket lättare och djupare!”

[3] Cyrenius säger igen till talespersonen för de fem, som heter Matael: ”Men kan du också säga övertygande att Gud sannolikt existerade innan dina himlakroppar, om vilket jag fortfarande inte kan bilda mig en tillräckligt klar uppfattning? Se, jag känner inte till något folk på jorden som inte accepterar, vördar och tillber en gud som är full av insikt och makt; och du bevisar nu det motsatta. Du förstår, detta fyller mitt hjärta med stor rädsla, så ge oss motbeviset, jag, överståthållaren, ber dig!”

[4] Matael säger: ”Svaga jordiska spädbarn, jag tycker synd om dig! Du har emellertid, som jag ser i min själ, förstått många ord som är fulla av kraft, liv och sanning och du har med egna ögon sett vad Guds Ord kan göra, och du kan fortfarande inte förstå djupet av vissa tankar i ditt hjärta! 

[5] Ja, ja, min vän, förstå, du älskar fortfarande livet för mycket och är fast mitt i det, men ur denna synvinkel kan emellertid livet förstås som det värsta av allt.

[6] Min vän, man måste ha förlorat livet fullständigt, det vill säga det jordiska livet, och först då skönjer man livet!

[7] Ta en kruka och fyll den med vatten. Vattnet kommer att sitta lugnt i krukan och du kommer inte att skönja ångandarna i det stilla vattnet. Oavsett hur mycket du rör om vattnet och sätter det i rörelse, så kommer de kraftfulla ångandarna inte att visa sig för dig. Men om du ställer den över eld, så kommer det snart att börja sjuda och i det sjudande vattnet kommer de mäktiga ångandarna att börja resa sig över ytan som bubblar av varmt vatten, och andarna som fortfarande vilar i det sjudande vattnet kommer först nu att känna igen de mäktiga ångandarna, som tidigare vilade väldigt stilla i det kalla vattnet, och de tittade först på sig själva och sedan på det varma vattnet med många tusen ögon, och de inser att ångandarna inte hade någon annan uppfattning än att de var helt ett med det kalla vattnet.

[8] Sålunda känner vattnet under kokningen igen, att det fanns och fortfarande finns konstiga andar i det ner till den sista droppen. Ja, ja, det sjudande vattnet märker att det är ande och kraft på samma gång, men i sitt kalla tillstånd kunde det inte känna igen eller förstå sig själv.

[9] Ser du en träffande bild här? Ditt liv är nu endast rent, men annars helt lugnt, vatten i din kropps kruka. Din kruka kan röras i alla riktningar men du kommer inte att skönja din livskälla. Tvärtom, ju mer vatten i dess kalla tillstånd, som är fallet med alla stora människor i världen, desto mindre känner livets vatten igen sig själv och dess omgivning i de kraftigt omrörda mänskliga krukorna. Ty en rörlig spegelbild av vattnet visar inte längre en ren bild, utan en som är sönderriven.

[10] Men om din livsvattenkruka går till den sanna kärlekens eld, den största förnedring och allt lidande och smärta, åh, då börjar det att koka våldsamt i krukan och därmed känner snart de frisläppta ångandarna snart igen sig själva, sitt tidigare kalla tillstånd, den andliga själen och den ömtåliga krukan, och vattnet i krukan kommer att titta på andarna med tusen ögon och skönja att den inte var en lat bärare av desamma utan att den var helt och hållet ett och detsamma med dem! Men krukan, förstå min vän, de frisläppta andarna kommer inte att känna igen krukan som en av dem, utan endast ett nödvändigt yttre kärl som efteråt slås i bitar och kastas på gatan. Hur du nu en aning om vad jag egentligen ville säga?”

[11] Cyrenius säger: ”Det verkar som att jag förstår din bild till viss del, det vill säga i den jämförande tillämpningen av vårt själsliv, men de djupare ting som du ville uppenbara har jag ingen aning om! Menar du att det måste ha funnits en Gud innan alltings existens?”

[12] Matael säger: ”Naturligtvis, men du kan inte ha någon aning om detta eftersom du själv inte ens har börjat ånga!”

14. Mataels föreställning om Gud

[1] Matael: ”Se, vad du kallar Gud, kallar jag levande vatten, men vattnet känner inte igen sitt eget liv. Men när det kokar upp genom den mäktiga kärleksglöden, vilket är lika med det tunga trycket mot varelsens centrum, så stiger livsanden i sin frihet över vattnet som tenderar att hålla det fånget, och då ser du här Guds ande sväva över vattnen, som Moses beskriver. Och anden känner igen sig själv och vattnet, och vet att det har varit detsamma som vattnet sedan evighet, och denna eviga insikt förstås under termen ’Varde ljus!’

[2] Men din ande, min vän, kommer också att sväva över ditt sjudande livsvatten, och då kommer du också att börja skönja ditt liv och Guds liv i dig.

[3] Du förstår, all existens måste en gång börja, annars kan den omöjligen existera! Om ett liv som känner igen sig själv och allt annat aldrig hade haft en början så skulle det aldrig ha varit där; men eftersom det började så har det varit där under lång tid, precis som oss eftersom vi en gång började att bli vad vi är nu.

[4] Men vi var här före denna tillvaro, likt de fortfarande outvecklade livsångorna i kallt, lugnt vatten, och därför har den högsta livskraften i Gud en dubbel existens, för det första en stum tillvaro, blott medveten om sin tillvaro, och sedan en som härrör från en inre aktiv början, som fritt känner igen och ser igenom sig själv helt och hållet!

[5] Sålunda säger Moses: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och djupet täcktes av mörkret. Vem eller vad är då himlen och vad eller vem är jorden? Menar du denna jord som nu bär dig, eller himlen som ger dig luft och ljus? Åh, så långt du skulle vara från sanningen! Var någonstans fanns då denna jord, och himlen?

[6] Du förstår, det indikeras endast svagt hur Guds eviga livskraft började att utforska och känna igen sig själv i sitt väsen! Och där representerar ’himlen’ hur jaget in sin visdom började att känna igen sig själv, men i dess centrums kärleksglödande tyngdpunkt, i dess kärleksfulla centrum, vilket menas med uttrycket ’jord’, var det fortfarande mörkt och öde och tomt, utan ett djupare igenkännande av det egna jaget.

[7] Men centrat blev hetare och hetare, ju mer den yttre självmedvetenheten började att pressa mot den. Och mittpunkten blev glödhet och ur det kokande livsvattnet uppstod ångan (ande), och svävade nu fritt över den stumma och lugna eviga varelsen och kände igen sig själv helt igenom. Och detta igenkännande är då det ljus som Moses låter Gud förinta mörkret med efter skapandet av himmel och jord.

[8] Först därefter blir Gud som ett uttalat ord, själv ’Ordet’, och detta ord, ’bli till!’, är en fri vilja som blir medveten om sig själv helt igenom, en tillvaro i tillvaron, ett ord i ordet, ett allt nu i allt!

[9] Och först därifrån börjar den ursprungliga källan till allt liv utveckla sig, som nu grundligt har upptäckt sig själv genom den fria viljan. –  Har du nu någon aning än?”

15. Cyrenius visdom jämfört med Mataels

[1] Cyrenius säger: ”Åh ja, nu har jag en mycket god aning, och det är så mycket lättare eftersom jag just i natt hörde en väldigt liknande förklaring av Moses skapelseberättelse. Saken förhåller sig sålunda, men den är för vis för mig och jag vill inte anstränga mig själv för att förstå något på djupet. Saken måste vara lätt för mig om den skall vara till någon nytta, om den är för djup eller vis, så är det slutet för min förståelse!

[2] Kort och gott, vad jag sade var: ni kommer att tas om hand av mig och ni kommer att ha varje möjlighet att tränga in i er visdom och att föra mänskligheten på den rätta vägen – även om jag öppet erkänner att tränga alltför djupt in i livets essens i allmänhet snarare är skadligt än nyttigt.

[3] Titta bara på er själva och fråga er om all er sannerligen extraordinära kunskap och visdom gör er lyckliga! Ja den mänskliga anden kan tränga in i oändliga visdomsdjup och i slutändan föra fram underbara ting, men endast den personen är lycklig, som är okonstlad och hängiven Gud i allting och håller Hans bud. Men om Gud vill ge honom visdom likt Salomo, så borde han tacksamt acceptera den och använda den vist med ett glatt sinne. Men om visdomen som ges till en människa endast gör henne olycklig, då skulle jag i slutändan hellre föredra dumhet, genom vilken det mänskliga hjärtat görs lyckligt.

[4] Jag lever bara en gång och vet nu att jag kommer att leva för evigt, och jag känner till hur jag skall uppnå ett lyckligt, evigt liv. Så vad mer skulle jag önska mig!?

[5] Om ni delar denna uppfattning, kommer ni att vara lyckliga på denna jord. Men med er djupa jakt efter visdom kommer ni knappast att känna värdet och lyckan med att vara en människa!

[6] Följ sålunda mitt råd, även om det inte härstammar från den djupaste visdomens kammare, men det kommer från ett vänligt och säkerligen inte kärlekslöst hjärta, och till och med inför Gud har det ett högt värde! Varför skulle det vara utan värde för er?

[7] Visdom är inte vad som ger oss liv, utan kärlek. Om vi förblir i kärleken, så kommer vi inte att lida brist på liv och dess lyckliga förnimmelse!

[8] Matael säger: ”Åh ja, åh ja, du har helt rätt! Se, så länge som vattnet i krukan inte når elden, har det en väldigt god och lugn tillvaro, men när den når elden så ser saker och ting helt annorlunda ut. Den måste gå sönder någon gång!

[9] Vad du vill bli, får du inte sakna den nödvändiga kunskapen för. Om du vill bli en general, måste du ha all kunskap för en sådan befattning, annars kommer du att bli en dålig general. Om vill bli en apotekare och helare, måste du ha den nödvändiga kunskapen för det!

[10] Nåväl, du vill ha evigt liv. Men du vill inte utforska och känna igen livet självt; hur är detta möjligt?

[11] Du förstår, om jag ville ta mig en fru men flydde från varje möjlighet att träffa en ungmö, så vet jag sannerligen inte hur jag och en kvinna någonsin skulle träffas!

[12] Men i slutändan vill du ha evigt liv men skyggar från den lilla mödan att undersöka detta jordiska tillfälliga liv lite djupare och att höra dig för om dess rötter!

[13] Ja, du käre vän, om evigt liv endast kom an på att gud ger det till mig som du ger mig en bit bröd, så skulle din livsmaxim vara mycket mer att föredra framför vår, men förberedelserna för och att uppnå evigt liv är helt upp till oss!

[14] Vi måste göra och handla och måste verkligen gå genom vatten med vårt livsvatten och genom eld med vårt livs kärlekseld. Först då börjar vårt livsvatten på elden av den inre kärleken till Gud, till vår nästa och slutligen till oss själva, att börja sjuda och koka, och vi är först då medvetna om att det finns en oförstörbar livskraft inom oss, som från det ögonblicket börjar att känna igen sig själv som en sådan och griper och använder rätt medel för att hålla fast vid det för evigt!

[15] Så glöm för tillfället bort ett så kallat bekvämt liv, vilket är nästan samma sak som en söt sömn, istället måste man arbeta och kämpa och undersöka utan rast eller vila!

[16] Först när man har vunnit en full seger över livet som längtar efter sömn och att dö kan vi tala om någon välsignelse.

[17] Du verkar vara en person som önskar sova länge på morgonen, vars vänner som har varit vakna länge börjar att väcka honom, vilket till en början irriterar honom, och först när han med viss möda vaknar upp inser han fördelen med att vara fullt vaken och gläder sig åt sitt ljus och fria liv.

[18] Vi har helt rätt med vår visdom – men du långt ifrån! Först när du har vaknat kommer du också att förstå hur fullständigt rätt vi har.”

16. Cyrenius invändning

[1] Cyrenius säger till Mig: ”Herre och Mästare, vad säger du om detta? Hur skall man tolka det? Säger Matael hela sanningen? Du kan bäst bedöma något sånt här från grunden, så ge oss några ord om detta!”

[2] Jag säger: ”Sade Jag inte till dig tidigare att du borde lyssna på dem? Om Jag såg att de sade något som var falskt skulle Jag förvisso inte ha rekommenderat er att lyssna på dem. Så lyssna vidare på Matael! Han har en skarp men god vind; med en sådan vind rör man sig till och med över starkt böljande hav snabbare än med de bästa roddare!

[3] Lyssna bara lite till på honom, ty fram tills nu har han talat tämligen återhållsamt. När han blir varmare i kläderna kommer han att ge er några helt andra argument!”

[4] Cyrenius säger: ”Jag tackar Dig i förväg! Som demoner är vi redan där! Vad annars skulle han kunna betrakta oss som? Är det inte lovvärt av mig att jag vill ta hand om dessa fem arma satar i deras jordiska framtid, och i gengäld är de tuffare mot oss än Du någonsin har varit!

[5] Åh, jag kan inte lyssna på denne Matael längre, hans åsikt om livet kan mycket väl vara riktig, men det passar inte in i jordiska levnadsförhållanden och ingen människa kan göra något för sitt liv med den!

[6] Ja, människor som profeterna och de gamla prästerna hade all tid i världen för att bekymra sig för det eviga livet, för andra såg efter deras kroppsliga behov, som i slutändan inte brydde sig om huruvida det finns ett evigt liv för själen! De tog helt enkelt emot lagar som de var tvungna att följa utan att någonsin höra det verkliga skälet till varför och vad de borde uppnå genom det.

[7] För miljontals människor måste detta räcka, med eller utan något hopp om evigt liv, men för oss så skulle inte detta längre vara tillräckligt?

[8] Men om detta inte längre räcker för oss, så frågar varje människa som har en gnista av sann kärlek till andra i sitt hjärta: Vem räddar till slut de miljontals arma satarna, eftersom de är dömda till evig död trots att de håller vissa yttre lagar? Om de är ett verk av slumpen, så kan läran vara god, men om alla människor är ett verk av en högst vis och god Gud, vilket kan ses utifrån deras högst visa tänkesätt, så måste det finnas ett mer praktiskt sätt för dem och alla människor att uppnå evigt liv, och om det inte finns något, så är allt liv det mest föraktliga som det mänskliga förnuftet kan känna igen som föraktligt och förhatligt!

[9] Ty om evigt liv endast är för dem som uppnår det på bekostnad av tusentals andra människor som måste arbeta för en sådan evig hjälte, så att han helt enkelt kan blanda till evigt liv i sig själv – då kräver jag själv inte den minsta gnista av evigt liv, och jag föredrar en fullständig evig död! Detta är nu min åsikt.

[10] Din lära, Herre och Mästare, är mig behaglig, kär och värdig, ty det står alltid en allsmäktig hjälpare vid min sida när jag är svag; enligt Mataels lära har jag ingen än mig själv. Jag ensam kan ge mig själv eller ta evigt liv och någon gud har ingenting med det att göra, förutom att se på med förargade eller välvilliga ögon då någon stackars sate kämpar sig ur dödens klor och så klättrar upp till evigt liv på den mest ogästvänliga väg, full av törnen, klippor och giftiga skadedjur!

[11] Nej, nej, så kan det inte vara, ni är dårar med all er undervisning om evigt liv! Ja, om jag kan tänka mig en givare av evigt liv som, liksom Dig, åh Herre, kan ge jordiskt evigt liv om han vill, så skulle jag göra allt för att han skulle ge mig evigt liv. Men om jag först skulle leta efter det från alla hörn av den profetiska visdomen, behöver jag för evigt ingenting av något evigt liv! – Så talade och talar Cyrenius, Roms överståthållare över Coelosyria och över alla Asiens länder, Afrika och en stor del av Grekland!”

[12] Jag säger: ”Min vän, den här gången hade du verkligen inget att komma med i dina tomma tal. Vad de fem var, vet du; varför, det vet du förhoppningsvis också nu!

[13] Men Jag har fullständigt renat dem och har tänt det enda sanna, omisskännliga livsljuset i dem och därmed blockerat den stig på vilken de utkastade onda gästerna kunde besöka dem igen.

[14] Dessa fem är nu helt rena och ser in i de finaste fibrerna på allt liv såsom det ursprungligen skapades och berättar nu för alla öppet vad som i gamla tider endast var givet några få. Hur i hela världen kan du hysa agg mot dem?!

[15] Ty se, vad de säger är samma sak som Jag har sagt till er, bara att de berättar sanningen lite naknare.

[16] Känn först igen det sanna värdet av vad de säger, och bli sur om du vill. Men nu, eftersom det de sade verkar lite för obekvämt för dig, så har du uppenbarligen fel när du blir sur. Låt Matael tala vidare, så kommer det visa sig om det han säger är praktiskt eller inte, och om det motsäger Min lära!”

17. Matael talar om vägen till sant liv

[1] Cyrenius säger: ”Okej, jag lyssnar, men jag kommer att vara en skarp domare!

[2] Så säg mig, vise Matael, om livet inträffar som du redan så vasst har avhandlat, vad miljontals som inte vet en stavelse om allt detta har att förvänta sig, och de många miljoner som i framtiden kommer att födas på jorden efter oss och som heller aldrig kommer att höra en stavelse om detta, vad händer med deras eviga liv?”

[3] Matael säger: ”Mycket bra! Även alla dessa hade en lära som var tillräcklig för att hålla själens fantasi vid liv. I en sådan fantasi slår sig själen med tiden till ro och lever slutligen i den som i en dröm, och kan leva i tusentals år i en sådan dröm.

[4] Men det är fortfarande långt ifrån något äkta evigt liv. Sådana själar måste genomgå stora strider och prövningar i den så kallade andliga världen, om de vill gå in i ett sant evigt liv, för kampen är där som jag tidigare nämnde i förbigående.

[5] Men den som går denna väg kommer med inte så lite möda och med sant vist allvar om livet att redan på några få år nå det eviga livet i all sanning, klarhet och den fullaste renhet, medan han annars först skulle uppnå det efter hundratals eller till och med många tusentals år enligt själens sömnaktiga natur, om det alls är möjligt. Men om något bara går lite fel, så kan en själ som är fördärvad här eller någon annanstans njuta av ett högst miserabelt drömliv under eoner och eoner, i vilket det på intet sätt har något begrepp eller uppfattning om något som är sant eller verkligt utanför sin egen existens, förutom sig själv och sitt eget högst beklagansvärda fantasifoster. Trots detta så gör den de bittraste upptäckter att den är omgiven av inget annat än fiender, mot vilka den inte kan försvara sig, eftersom den kan se dem lika lite som en fullständigt blind person kan se något i denna värld, och kan inte se var fienden kommer från eller var någon annan fara lurar!

[6] Du förstår, en fullständigt blind person är trots hela sin blindhet, inte helt utan ljus när allt kommer omkring, ty hans själs fantasi är i sig själv ett ljus, och den blinde ser saker som på något sätt lyses upp likt de saker som finns i den naturliga världen, men de har ingen substans, och inte heller deras ljus. Ena minuten är det ljust, den andra är det dunkelt igen och ofta försvinner det så fullständigt att en sådan blind person helt saknar ljus och väsen under en tid.

[7] Och se, nästan så är det för en själ i dess fulla isolering; ena stunden har den ljus, nästa natt igen. Men varken själens ljus eller mörker har någon sanning, istället endast ett svagt tillfälligt sken av vad själen tar upp från den yttre världen utan sin egen kunskap eller önskan, som en daggdroppe som hänger på ett grässtrå absorberar solens bild. Droppen är nu väl upplyst, men det har ingen kunskap om var ljuset i dess väsen kom ifrån.

[8] Vad jag säger här å mina fyra bröders vägnar är en fråga om vår erfarenhet som är länkad till stort lidande och avskilt från det verkliga, i sanning fria, oberoende livet.

[9] Här har du ett lidande och ofritt liv, och ett självständigt och därför fritt gudomligt liv framför dig. Huruvida du vill ha det ena eller andra beror endast på din vilja, men det är så det är, och ingen gud kan ge dig något annat giltigt levnadsförhållande.

[10] Se här, nu berättar jag något annat för dig: Min själ, som nu övergår till att få en ständigt klarare syn, ser och känner redan igen Frälsaren som genom Sitt fria gudomliga liv nyss befriade oss från ett stort antal osynliga fiender till det högre, fria livet. Se, det finns mer i Honom än i hela den synliga skapelsesfären.

[11] Han, som mittpunkten för alla varelser och allt liv sedan evighet, vill nu bekräfta Sitt liv, och därmed alla människors liv, ännu mer genom Sitt liv, men Han kommer endast att uppnå detta genom en förut aldrig skådad självförnekelse. Han kommer att lämna detta sitt nuvarande liv, och komma in i den eviga storslagenheten av allt liv för Sig Själv och därigenom för alla människor. Först då kommer hela skapelsen i en viss mening att ha ett annat utseende och en annan inre ordning, men likväl kommer meningen att förbli: Var och en måste ta på sig bördan av yttre elände på sina axlar och följa Mig! Förstår du detta nu?”

[12] Cyrenius säger, fortfarande lite missmodig: ”Jadå, jag förstår dig väl och kan inte undvika att hålla med om att du har sagt sanningen. Men icke desto mindre är sådana levnadsförhållanden svåra att lyssna till!”

18. Det eviga livets enhet

[1] Matael säger: ”Dessa livsvillkor är förvisso inte lika behagligt att lyssna till som fablerna i en vårfantasi, där livet fladdrar runt som fåglar i luften eller fjärilar och gyllene dagsländor som kilar från blomma till blomma och slurpar i sig den söta daggen från deras blommande bägare. Men en sådant lustfyllt liv kan endast kallas ett tillfälligt liv från dag till dag, vilket för det första knappt är medveten om sig själv och för det andra i själva verket inte är något liv alls. Till vilken nytta är ett sådant fjärilsliv för människan? Tänk på längden av detta liv! Sjuttio, åttio eller nittio år är en hög ålder, och kroppen blir väldigt svag och hjälplös. Det är endast en något ond vindfläkt och det är allt!

[2] Men jag frågar: Vad händer sedan? Vem kan ge dig ett säkert svar, om du inte har uppbådat allt under ditt jordiska liv, så att hela ditt väsen blir ett levande svar inom dig inför denna onda vindfläkt?! Men om du har funnit detta heliga svar inom dig själv, så kommer du förvisso inte längre ängsligt fråga någon: Vad händer sedan, när detta korta liv har upphört?

[3] Det är därför det sägs att du inte bör lämna ditt livsvatten att stå i den svalhet som är bekväm för kroppen, utan istället gå till elden så att det sjuder och stiger i mäktiga ångor och skapar ett nytt liv, annars är allting förgäves, och oavsett hur obekvämt mitt tal kan tyckas för dig, så förblir sanningen för evigt sanningen – och endast genom sanningen kan man uppnå sann och fullständigt livsfrihet, utan vilken inget sant evigt liv är tänkbart!”

[4] Cyrenius säger nu i en mycket mjukare ton: ”Ja, ja, min käre vän Matael, nu förstår jag mycket väl att du besitter den fulla sanningen i alla livets omständigheter, och i grund och botten finns inget att invända emot! Du är fullständigt på livets fosterjord, men människor som vi är fortfarande långt ifrån den!

[5] Man kan endast längta tills du packar in din livsdoktrin i ett visst system som man kunde lära ut till barnen, så att de på detta sätt mycket lättare kunde uppnå vad som måste vara väldigt svårt att uppnå för en vuxen människa!

[6] Matael säger: ”Vad du önskar har delvis redan skett, och mer kommer fortfarande att ske! Se, den store och mäktige Frälsaren som helade oss har redan tagit varje försiktighetsåtgärd i detta avseende. Vi fem vet nu också vägen, men det skulle ändå vara svårt att samla ihop allt i något ordnat system för allmän undervisning. Men för människor som du kunde vi till nöds göra det! Ty ingenting är helt omöjligt för en person som befinner sig på vägen till sanning i allting, för själva det fria livet är detsamma, oavsett om det är i Gud, i en ängel eller i en människa.

[7] Men naturligtvis finns det även i ett fullkomligt liv fortfarande mäktiga skillnader, ty ett liv som först nyligen har börjat att känna igen sig själv kan uppenbarligen inte vara lika mäktigt som ett liv som kände igen den klara sanningens fullhet och djup för århundraden sedan. Ett sådant liv har nu blivit en oändlighetens herre, och alla himlakroppar tillsammans med allt som de bär lyder under kraften av detta liv.

[8] Min vän, vi kommer förmodligen aldrig att nå dit själva, men i förening med detta liv kommer vi till slut att kunna, vad Guds stora eviga liv kan göra på egen hand. Det finns också vissa fulländade livskrafter som uppenbarligen är de första efter Guds eviga livskraft.

[9] Dessa krafter är mycket högre än våra aldrig så fria och självständiga livskrafter; vi kallar dem ’änglar’ (budbärare). De är speciella representanter för den allmänna gudomliga livskraften, men vi kan likna dem om vi blir ett med Guds allmänna livskraft.

[10] Ändå kommer ni inte att utstå så mycket som vi har utstått för att äga vad vi äger nu, för själarna från denna jord har det så mycket lättare eftersom de befinner sig på hemmaplan, än de som placerades här från en mer fullkomlig värld.

[11] Men i Guds grundläggande liv för all evighet har det beslutats att denna lilla jord skulle vara platsen för Hans barmhärtighet och att hela oändligheten på ett visst sätt måste förenas med denna nya ordning, om den vill ha en gemensam del i den oändliga saligheten i det enade gudomliga livet; så man måste också foga sig, kosta vad det kosta vill! 

[12] Sannerligen, om vi inte hade funnit ett slut på vårt lidande, vilket vi gradvis började att frukta, så skulle en fullkomlig död vara oändligt mer önskvärd än några dagar till av ett obeskrivligt plågsamt liv, och vi kunde ha gått direkt in i hela Guds salighet!

[13] Men som vi nu märker allt tydligare, har den store Frälsaren gjort slut på vårt lidande före den sagda tiden och vi börjar bli lyckligare och lyckligare, och ser nu att Guds stora ande på fullaste allvar vill göra denna jord till en scen för Sin barmhärtighet och Han kommer att göra detta – men tyvärr också en scen för stor förföljelse, högmod, lystnad efter pompa och ståt och den största möjliga fiendskap till allt som är andligt rent, gott och sant!”

19. Mataels förutsägelse

[1] Matael: ”Åh, min vän, det kommer att bli så fruktansvärt på denna jord att till och med Satan inte kommer att våga besöka mänskliga samhällen i någon form, men det kommer att finnas andra människor bland dem som ser mer som blinda och hör mer som döva än vi med de öppnaste ögon och öron. 

[2] Det kommer en tid då människorna kommer att mäta livskraften i strömmande vatten i grader och betsla den likt araberna gör med sina springare och använda den för allt slags otroligt svårt arbete. Även de tyngsta vagnar kommer att drivas av vattnets gömda krafter och kommer att röra sig lika snabbt som en flygande pil.

[3] De kommer även att spänna vattnets livskraft framför stora skepp, och det kommer att driva skeppen snabbare än en stormvind över vattnets vågor, ja och till slut även trotsa stormarna och driva igenom dem utan någon allvarlig skada; endast klippor och sandbankar kommer att vara farliga och skadliga för sådana fartvidunder.

[4] Men en kort tid därefter kommer livet för människan att bli väldigt svårt på jorden, för jorden kommer att bli ofruktbar, och stora prishöjningar, krig och hungersnöd kommer att inträffa, och tron på den eviga sanningens ljus kommer att försvinna på många ställen, och kärlekselden kommer att falna och kallna, och sedan kommer den sista förtärande domen över jorden!

[5] Bra för dem som då inte har gjort sig av med livsvattnet i sig själva för jordisk vinst, ty när en så stor domseld kommer från himlen, så kommer den inte att kunna komma åt dem, eftersom deras eget vatten kommer att skydda dem.

[6] Först då kommer den sanna livsfriden och dess gudomliga ordning att nå deras händer för evigt, och osämja och missnöjdhet kommer inte längre att finnas bland dem som lever på den renade jorden i sällskap av Guds änglar. Om våra spröda och bräckliga kroppar inte gör det, så kommer våra seende och förstående själar att desto mera bära vittnesbörd om allting som jag har uppenbarat för dig nu.

[7] Du förstår, jag skulle inte ha berättat det för dig, men jag kände ett tryck i mitt hjärtas själ, eller i mitt bättre jag. Och detta tryck kommer från var vi helades! Förstår du mig bättre nu?”

[8] Cyrenius säger: ”Åh, nu är allt som det ska mellan oss, först nu hoppas jag att få lära mig mycket av er, och jag har gjort ett lönsamt kap med er! Min åsikt är densamma, jag kommer att sörja för era jordiska behov, men ni kommer behöva sörja för mitt och mitt stora hushålls själsliga behov.

[9] Förvisso är detta en klen belöning för det stora, som ni kommer att göra för mig och mitt hushåll, men vem kan rå för om man möter givaren av en hög och evigt bestående gåva på denna jord med ingenting bättre att ge i gengäld?! Är ni nöjda med detta?”

[10] Matael säger: ”Åh, hur kan du fråga? Där vi kan tjäna någon och vara till nytta, är vi mer än helt nöjda! För även en jordisk gåva får aldrig underskattas, om den kommer från ett riktigt gott hjärta för det godas och sanningens skull. Ty genom givaren och anledningen till gåvan så får den ett helt andligt värde och blir följaktligen helt lik en andlig gåva.

[11] Ty där det materiella stödjer det andliga som det andliga stödjer det materiella, blir till slut allting andligt och då kan det ena i det andra vänta sig Guds rikaste välsignelse i överflöd.

[12] Men där det förmodat andliga endast ges för det materiellas skull, som i templet i Jerusalem, och det materiella endast för det andligas skull och även det materiella man hoppas att få, så blir till slut allting materiellt och har inte ens ett lågt andligt värde och kan aldrig ge några välsignelserika konsekvenser från Gud!

[13] Så bekymra dig aldrig huruvida din materiella gåva är för liten för den andliga gåva som erbjuds dig, ty den kommer att bli andlig genom givaren och genom det sanna skälet för givandet, och välsignelsen från ovan kommer rikligen att följa dig andligt såväl som materiellt, ty anden är även en herre över allt det materiella vilket i grund och botten inte är något annat än en dömd, högst fängslad ande, och måste alltid blint lyda Guds friaste livsande, från vars oändliga kraft domen över all materia kommer, och endast Han kan återuppliva dem hur och när Han vill!”

[14] Cyrenius säger: ”Åh, utsökt och förträffligt! Nu vill jag inte att ni lämnar mitt hushåll för något rike på jorden! Vi kommer förhoppningsvis komma bättre överens och bli oumbärliga för varandra! Men nu allt lov och all vår kärlek till den ende Herren att Han förbarmade Sig över er och ledde er till mig, ty utan Honom skulle vi alla vara så gott som förlorade för evigt!”

[15] Till detta säger de fem: ”Amen, Han allena är värd all ära, allt lov och all kärlek, inte bara på denna jord, utan även från all evighet! Ty Han allena är den som skapar evigheten på nytt! Oändligt heligt är Hans namn!”

20. Yttre likhet

[1] Till detta säger Matael igen: ”Han är bland oss, men det finns två som ser väldigt lika ut så det är svårt för de yttre sinnena att avgöra vem som verkligen är Han. Jag tror att det är Han som talade med Cyrenius vid flera tillfällen. Men det kunde också vara den andre, ty från bägge ansikten utstrålar en hög grad av visdom! Denne man har vi redan lyssnat på, och hans ord var stora, kloka och allvarliga, men denne person kunde också tala så, men den andre har inte sagt något än, kanske han inte vill bli igenkänd innan tiden är den rätta. Vem av oss har modet att tala till den tystlåtne?”

[2] Den tystlåtne var Jakob den större, som till det yttre liknade Mig väldigt mycket, och även bar liknande kläder som Jag brukade ha på mig. 

[3] Vid Mataels uppmaning reste sig slutligen de övriga fyra från marken och diskuterade vem av dem som var den tystlåtne och hur han kunde tilltalas. I slutändan tappade alla modet och Matael vände sig till den vänlige Cyrenius och frågade honom om inte den tystlåtne var den upphöjde, mäktige Frälsaren, eller om det i själva verket var Jag, ty de ville veta säkert så att de inte felaktigt skulle hedra någon!

[4] Cyrenius säger: ”Jag har fortfarande inte fått några precisa direktiv av Honom för att beskriva Honom för er; Han ser framför allt till personens hjärta. Men era hjärtan är nu säkerligen i den bästa ordning i världen, så ingenting mera behövs för tillfället, men om det är Hans vilja och när det är bra för ert helande, så kommer Han att tillkännage sig för er. Men jag tror snarare att det inte kommer att undfly er eminenta visdom vem som är den sanne och mäktige bland dem, om ni betraktar oss noggrant under dagens lopp.”

[5] Vid detta nöjde sig de fem och började nu se sig omkring i området, och frågade varandra var de var någonstans. De visste redan att de var nära Galiléiska sjön, men de kunde inte säga i vilken del.

[6] Då säger Cyrenius till dem, eftersom det var han som hade lyssnat mest på dem: ”Ni är nu i området kring staden Caesarea Filippi och är på den gamle romerske krigaren Markus mark, han som gav er vin, bröd och salt från sina förråd. Han är inte här för tillfället eftersom han måste förbereda något i sitt hus för den här eftermiddagen, men när han kommer tillbaka så kommer ni att få lära känna honom bättre i ert nuvarande tillstånd, ty när han gav er bröd, vin och salt, var ni mer på den andra sidan än den här och har säkerligen märkt väldigt lite av hans väldigt ärevördiga personlighet.

[7] Matael säger: ”Sant, sant, du har helt rätt! Det rena tillstånd som vi hade vid början av vårt uppvaknande har stannat kvar, det är bara det att allting såg mycket mer fruktansvärt och alldeles särskilt dystert ut. Men nu har allt fått ett mycket vänligare utseende och hela området har blivit mycket ljusare och vänligare, så vi har nu också blivit vänligare, ljusare och mer gladlynta, även om vi inte kan försumma våra inre, sanna åsikter.

[8] Sanningen, min vän, förblir för evigt sanningen! Men denna värld är väldigt föränderlig och så är även dess barn, helt över en natt! Man kan inte lita på någon, för idag är en vår vän, och i morgon är han antingen det inte längre eller så har ett ont rykte lagt ett visst tvivel om dig, och han har slutat att vara din vän och kommer i hemlighet att vara en ond domare över dig!

[9] Och så finns det ingen beständighet i denna värld, varken i saker eller bland människor! Men Herren kommer ändå att manövrera allt för människornas bästa!

21. Övervinna döden med dess egna vapen

[1] En annan av de fem säger: ”Ja, bröder, vårt hopp bygger bara på detta! Han Själv kommer att tvingas utstå en mäktig kamp med dödens makt, men det finns inte längre något tvivel om en säker seger! Ty Han känner till dödens vanmakt och känner till alla dess begränsningar och vet också att den enda makt som döden fortfarande har är endast en lust att leva, även om den är instängd. Och denna enda makt kan inte gå emot Honom, utan endast vara för Honom och med Honom i kampen mot den, för att inte göra sig själv helt vanmäktig och därmed helt död!

[2] Det kämpande livet, vilket Han Själv är, måste förbli i ett evigt övertag mot dödens makt eftersom den verkliga fullkomliga döden saknar all makt och den är en småsten i den livskraftiga handen på en slungkastare som kan göra vad han vill med den.

[3] Men om det finns någon makt i döden som i en människas fysiskt besjälade kött, så är det också ett liv, om än på en väldigt låg nivå. Men detta liv kommer inte att föra krig med det sanna livet av rädsla för sin egen undergång, istället kommer det att klänga sig fast vid livet och kämpa mot den förmodade makten i döden, precis som ett dödssjukt kött griper sundhetsbägaren och girigt för den till munnen för att leva lite längre, och för att till slut bli upptagen av densamma.

[4] När väl livet har funnit sig själv, som i vår Frälsare som vi inte ännu har känt igen personligen, är det redan fullständigt gudomligt och det kan inte finnas någon annan makt bredvid det som det kan besegra, eftersom det inte kan finnas någon annan makt förutom denna!

[5] Vi vet vad denna jord är, vad solen, månarna och de oräkneliga stjärnorna är; de är mestadels oerhört stora himlakroppar, vissa till och med obeskrivligt mycket större än denna vår jord. De är förmodligen döda, givet hur stora deras kroppar är, men Guds livskraft driver likväl på dessa otaliga kroppars nödvändiga rörelse, och detta inte i någon enkel, utan i en väldigt varierad rörelse.

[6] Vad kan alla dessa otaliga världsjättar göra mot det fria gudomliga livets på samma gång trängande makt? Ingenting! Likt ett dammkorn i en storm drivs de framåt av Guds livskraft i omätbart stora banor, och alla de oändligt många kan aldrig motstå det fria livets kraft, lika lite som myriader av dammkorn inte kan motstå stormen som lyfter dem från en karg hed och driver dem långt bort i fjärran i luften!

[7] Sålunda kommer Han att vinna och har i själva verket vunnit för länge sedan! Men för människornas skull, så att de må ha en del i livets seger över döden i sig själva, kommer en ny och sista strid att utkämpas!

[8] Och så ser jag sedan skrivet över hela oändligheten med för evigt lysande bokstäver, och skriften lyder (lyssna!): ’Han, livet själv från evighet, har fullständigt övervunnit döden med dödens egna vapen, och döden måste förstöra sig själv så att allt liv blir fritt genom Honom allena, Kämpen från evighet! Därför all välgång till Dig allena, Du för evigt Store!”

[9] Dessa ord gjorde alla de närvarande uppskakade, så att de kastade sig på marken framför Mig och ropade ut med all sin kraft: ”Ja, ja, ja, till Dig allena, Du för evigt Store Ende, all välgång!”

[10] Genom denna handling kände de fem slutligen igen Mig, och Matael, i glädjetårar, sade till slut djupt rörd: ”Så Du – Du – är den för evigt Store Ende!” – Vid detta tystnade han, och liksom de övriga djupt försjunken i tankar.

22. Sann gudstillbedjan

[1] Men Jag sade till dem som fortfarande låg på marken inför Mig: ”Stig upp, Mina vänner och bröder! Er vördnad är berättigad eftersom den tjänar Honom som är i Mig, den Helige Fadern från evighet! Men Han är alltid i Mig, som Jag, och alla ni är i Honom, och ni borde därför ligga i dammet inför Mig i högsta vördnad. Men det skulle säkerligen inte vara bekvämt varken för er eller Mig, och varken ni eller Jag skulle vinna något på det.

[2] Ni förstår, det räcker för evigt att ni tror på Mig, älskar Mig som en av era bästa bröder och vänner, och handlar i enlighet med Mina Ord, vad därutöver är saknar värde, eftersom Jag inte kom till denna värld för att människor skulle visa Mig en avgudalik gudomlig tillbedjan, likt en Merkurius eller Apollon – utan istället kom Jag för att hela alla dem som är sjuka till kropp och själ, och för att visa människorna den rätta vägen till evigt liv!

[3] Det är förvisso sant att människan bör tillbe Gud, sin Skapare, oupphörligen, eftersom Gud är helig och värdig all tillbedjan. Men Gud själv är en ande och kan därför endast tillbes i ande och sanning.

[4] Vad betyder detta, att be till Gud i ande och sanning? – Ni förstår, det betyder detta – att alltid tro på en sann Gud, att älska Honom över allt av hela er kraft, och hålla Hans enkla bud.

[5] Den som gör det, ber för det första oupphörligen och för det andra så ber han till Gud i ande och all sanning, ty utan gärningar är varje bön en ren lögn som inte ärar Gud som den eviga sanningen, utan istället vanärar Honom!

[6] Stå alltså upp som fria människor, som Mina bröder, som Mina vänner, och utöva hädanefter inte någon avgudadyrkan inför Mig och röj Mig inte innan tiden är inne, ty det skulle skada världen mer än det skulle göra den gott.

[7] Efter Mina ord reser sig alla igen från marken och Matael säger: ”Ja, sannerligen, så kan endast en gud full av den högsta visdom och kärlek tala! Åh, så annorlunda jag tänker och känner nu från hur jag tänkte och kände tidigare! – Åh Herre, lämna bara inte denna önskan ohörd: Tillåt aldrig våra själar att gå igenom ett sådant test som Du genom Din kärlek, barmhärtighet och makt just befriade oss från!”

[8] Jag säger: ”Förbli i Mig genom att lyssna på Mitt ord, behåll det och lev genom det, så kommer Min kraft och kärlek att vara i er och skydda er från all frestelse!

[9] Men Mina lärjungar har redan nedtecknat det mest nödvändiga som människorna behöver mest av allt; läs det, förstå det och handla i enlighet därmed, och mer behöver ni inte innan Mitt uppstigande!”

[10] Men Jag vänder Mig till Cyrenius och säger, ”Min vän, här är vi nu till slut, så låt oss gå till de andra för att se hur illa de har syndat mot Guds lagar. Men var försiktig – det kommer inte att bli lätt att tala med dem, ty de har mycket skinn på näsan! – Men låt oss nu gå dit!”

23. Julius och de tolv politiska fångarna

[1] Sedan frågar Cyrenius: ”Herre, vad skall nu hända med dessa fem? Se, de är mer än halvnakna! Ska jag klä dem? Jag har kläder med mig, men det är officiella kläder som inga förutom romerska ämbetsmän får bära. Därför kan de inte användas. Jag har även romerska tjänste-tunikor, men dessa fem ser ut att vara alltför upphöjda för sådana tunikor, med deras påtagligt höga visdom. Så vad gör vi nu?”

[2] Jag säger: ”En tunika har ingen annan funktion än att den täcker kroppens nakenhet, oavsett om det är en ämbetsmanna- eller tjänstetunika. För tillfället spelar det följaktligen ingen roll huruvida du täcker de fem med en ämbetsmannatunika eller tjänstetunika. För Mig står dock tjänstetunikan vida över ämbetsmannatunikan, ty i en ämbetsmannatunika kommer världen att skratta åt dem på grund av tunikan och de är alltför goda för det, även om ingen i denna värld i själva verket är god! Med tiden kommer de att tvingas utstå tillräckligt med hån i Mitt namn och Jag vill inte att de utsätts för hån i förtid.

[3] När Cyrenius hör detta, skickar han genast flera tjänare för att hämta de bästa tjänstetunikorna. På några ögonblick förs tunikorna fram och Cyrenius låter genast dela ut dem till de fem.

[4] Men de fem säger tacksammast till honom: ”Den store Ende bland oss kommer att belöna dig! Ty i våra trasiga lumpor kunde vi knappt dölja våra könsdelar från världens ögon, så vårt allra vänligaste tack till dig för detta!”

[5] Efter detta tar de fem av sig sina gamla lumpor bakom en buske och ser sedan ut som snygga romerska livtjänare. När de sedan helt nöjda kommer till oss, vänder vi oss till de övriga politiska brottslingarna som redan längtansfullt väntar på oss.

[6] När vi kommer fram till dem, faller de genast ner med ansiktet mot marken och ber om nåd. De är i själva verket åtta stycken, men det finns några till som bara hade rest med dem och sålunda blivit arresterade tillsammans med dem.

[7] Här säger Jag till Julius: ”Min vän, det är din sak att lyssna på dem och sedan hålla dem ansvariga på rätt sätt!”

[8] När Julius hör detta säger han: ”Herre, även om en sådan sak inte skulle ge mig någon huvudvärk, så blir jag likväl lite yr över detta. Du här, en ängel här, Cyrenius här, Din ytterst vise lärjunge här, de trettio unga fariséerna och leviterna också här – och nu de fem här, och jag vill inte ens nämna den visa Jara! Och Herre, de fem, åh, de fem! Och framför allt skall jag lyssna på dessa politiska fångar som står framför oss inför alla dessa? Åh, det kommer inte bli lätt! Det bästa av allt är bara att jag inte riktigt vet ex fundamento (på vilken grund) de fängslades och fördes hit i kedjor! Hela saken består i att de som sändebud från templet måste ha spridit ondskefulla rykten om Rom enligt order från templet. Men det finns inget giltigt vittne till det! Han kan vi få dem att erkänna?

[9] Matael, som står bredvid Julius, säger: ”Var inte rädd! Beträffande vittnena, så är vi fem här, men inte till deras nackdel, utan endast till deras fördel. Du förstår, vi själva bevittnade och hörde hur dessa var tvungna att utföra denna uppgift för att undvika att dricka det förbannade vattnet. Ty vi känner dem så mycket bättre, åtminstone till det yttre, eftersom vi skickades till samarierna nästan samtidigt som dem. Lika oskyldiga som vi fem är till allting som har hänt oss, lika oskyldiga måste dessa vara. Nu vet du tillräckligt och du kan nu börja ditt förhör med dem i lugn och ro, och behöver inte bli det minsta generad över vår inre visdom.”

24. Julius förhör

[1] När Julius hörde detta från Matael, blev hans hjärta lättare och han vände sig genast till de politiska brottslingarna som fortfarande låg på marken, och sade: ”Stå upp utan rädsla eller tvekan, för män som ni måste kunna stirra döden i vitögat utan att darra av skräck! Ty vi romare är inte tigrar och inte leoparder, utan människor som snarare söker att minska människors olyckor än att öka dem! Men detta bör sägas till er: att vi inte tenderar att straffa något brott lika hårt som lögnen! Döden blir straffet för dem som bär falskt vittnesbörd och ljuger skamlöst! Svara mig därför sanningsenligt på var och en av mina frågor så kommer jag som Guds domare att försöka rädda er från allt ont snarare än att skada er, om ni bevisligen kommer till mig med all sanning! Res er därför upp och tala öppet till mig!”

[2] Vid Julius ord reste sig de politiska brottslingarna upp från marken med ett mycket tungsint utseende, och Jag säger i hemlighet på det romerska språket: ”Befria dem först från sina bojor, ty de fjättrade händerna och fötterna har också en fjättrad tunga!”

[3] Vid dessa Mina ord befallde Julius soldaterna att lossa bojorna från de fjättrade männen.

[4] Detta hände genast och när de, totalt tolv stycken, stod helt fria från alla bojor, frågade Julius dem: ”Vilka är ni, var föddes ni?”

[5] En av dem talade å de andras vägnar, och sade: ”Herre, vi har inga dokument med oss! Men om du tror på mitt ord så är vi förbannade tempeltjänare genom templet såväl som våra föräldrars förfärligt fromma sinnen, och är samtliga Jerusalems barn. Mose lag, vad förhållandet mellan barn och deras föräldrar beträffar, borde som en följd av det rent mänskliga sinnet genomgå en förändring, så att känsliga barn genom slumpen och kontakt med sannerligen visa män inte måste bli underordnade sina föräldrar. Ty många barns andliga och fysiska olycka kommer från obeskrivligt dumma, stolta föräldrar som är smorda med alla slags dåliga salvor!

[6] Sannerligen, ingen högst vis Gud kan ha gett denna lag till Moses för den arma mänskligheten! Sannerligen, denna lag, utan undantag, är för dålig för djurriket, för att inte tala om människans rike! Genom att strikt lyda denna dåraktiga lag, som Gud knappast var upphovsman till, utan endast Moses eller någon efterföljare till Moses, så står vi nu som brottslingar inför dig, id est (det vill säga) inför domaren över liv och död! En väldigt trevlig belöning för vår alltid trogna lydnad mot våra mer än dåraktiga äldste! Denna väldigt trevliga belöning kommer förmodligen att följas av antingen det hedervärda korset eller den lägsta skeppstjänstgöringen i eviga kedjor! Ty om vi måste komma ut med sanningen om våra handlingar, som naturligtvis är trefaldig, så kan ingen gud rädda oss från lagens oförsonliga stränghet! Och ändå står det i Mose lag: ’Visa aktning för din far och mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig!’ Underbart! Här är vi nu! Hur bra det är för oss arma satar kan alla se, och hur lång tid vi har kvar att leva beror endast på dig! Den gudomliga uppmaningen att hålla det fjärde budet från Gud har uppfyllts så underbart att alla demoner sannerligen skrattar åt oss och i slutändan kommer att pissa på oss!”

[7] Julius säger: ”Men mina kära, det hör inte till saken, ni behöver bara svara på det ni tillfrågas om!”

[8] Suetag (så hette talaren) svarade på detta å de tolvs vägnar: ”Herre, om den säkra döden blåser en i nacken, så hör allt till saken! Vi kan omöjligen förneka att vi är uppenbara brottslingar mot Rom, och vad som sedan följer, kan du förhoppningsvis inte kunna bestrida, ty du bär ditt skarpa svärd och har lagen och makten – sådant mot vilket den stackars masken i stoffet inte kan göra någonting!

[9] Men eftersom herrarna från Rom, med sina stränga lagar, fortfarande är mänskligare än de svarta herrarna från templet, efter vars pipa till och med den käre Herren Gud måste dansa, så tycker vi att det är bättre att inte endast presentera vårt brott anti Romam (emot Rom) för er stränga, men fortfarande något mer mänskliga herrar, utan även anledningen till det. Kanske kommer du att gå något mer mänskligt tillväga med oss arma demoner, ty vi är inte människor sedan den gången vi bytte ut djävulens vatten mot uppviglingsuppdraget mot er romare.”

[10] Julius frågar nu: ”Varför var ni tvungna att dricka det förbannade djävulsvattnet? På vilket sätt har ni gjort er straffbara enligt templet och dess lagar?”

[11] Suetal säger: ”Precis tvärtom, när vi gjorde oss straffbara mot er! Vi förrådes som hemliga vänner till er romare, och sålunda hotade djävulens vatten! Men för att som unga människor undfly djävulens vatten var vi tvungna att bli era fiender, och våra dåraktiga äldste var tvungna att betala en hög avgift på flera hundra pund silver till templet och leverera tusen feta syndabockar, av vilka förmodligen ingen försökte simma i Jordanfloden. Istället gick de, likt Josef, under god täckmantel till Egypten för en rejäl summa silver, där de måste ha ätits upp.

[12] Där har du alltså skälet till varför djävulens vatten förbereddes åt oss i templet och varför ni förvägrades nåd av templet! Skillnaden är denna: Om vi hade tagit djävulens vatten skulle vi ha gått till fader Abraham för länge sedan, men eftersom vi fann nåd i templet så måste vi förmodligen först nu göra evig visit hos den käre fader Abraham. Snart kommer vi höra det välkända i lictor (gå, skarprättare) från din fina mun, och då har vi skördat den förbjudna frukten för det noggranna iakttagandet av Guds fjärde bud under titeln: ’Gott och långt liv på jorden!’ Om vi verkligen skulle gå till korset, så ber vi dig att fästa denna titel ovanför våra kors!”

[13] Julius som invändigt är ganska munter men utåt sett spelar den stränge domaren, säger: ”Det förefaller mig som att ni skyller allting på Moses fjärde bud, men jag märker att ni antingen på riktigt eller möjligen också medvetet inte förstår eller inte vill förstå detta bud. Ty det står i lagen att man bör visa aktning för sina föräldrar, inte att man bör lyda dem i allt som en diktator. Ty om jag, som ett barn och sedan som en man, blir en erfaren och vis man, så kommer jag att förstå att en rätt kärlek till mina föräldrar som fortfarande är i livet, i själva verket är den rätta aktning som Gud beordrade genom Moses.

[14] Om några svaga föräldrar kräver något av sina barn, som kan vara till stor nackdel för barnen, är det barnens plikt att så tydligt som möjligt visa föräldrarna faran med deras önskan med all kärlek och tålamod, och då kommer föräldrarna säkerligen avstå från att göra det. Men om de fortsätter, så är det sannerligen ingen synd om de utifrån sann kärlek är olydiga mot sina föräldrar, varken inför den högste vise Guden eller inför alla logiskt tänkande människor.

[15] Vidare lade Moses även själv till en förklaring beträffande barnens lydnad mot sina föräldrar i sina teokratiska (som rör Guds styre) skrifter, en tydlig förklaring i vilken barnen måste lyda sina föräldrar i allt som inte motsäger lagen!

[16] Med denna är Mose lag mer än rentvådd, och skulden ligger, om det är såsom ni berättade för mig, antingen i era äldstes dårskap och deras okunnighet om lagen, såväl som er okunnighet om den gudomliga lagen genom Moses!

[17] Eller kan skulden ligga i ert tjockaste sattyg, som helt säkert kommer att komma fram i ljuset här. Ty ni ser, ni har slarvigt visat er list genom er humoristiska ursäkt för att ha brutit mot Guds bud och verkar ha många onda skämt, och vi romare accepterar aldrig några ursäkter från sådana Proteusar (någon som uppträder i växlande gestalter, övers. anm.) som den hela sanningen! Därför måste ni ge mig mer allvarligt menade ursäkter och som verkar mera sanningsenliga, annars kan ni inte förvänta er något fördelaktigt domslut från mig!

25. Suetal talar om tempeltjänarnas kunskap

[1] Denna väldigt passande och belysande motkommentar fick lyssnarna att häpna, och Suetal visste inte vad han skulle svara. Men efter en stund sade han helt allvarligt: ”Du har helt rätt, men det gör inte att vi mindre rätt! Du förstår, om du alltid sedan vaggan berättar för barnet att två nötter plus två nötter blir fem, så kommer det här barnet att tro dig och upprepa vad du har sagt, och det kommer bli svårt till slut att befria den redan vuxne ynglingen från en sådan vanföreställning. Vem har fram tills nu förklarat Mose lag för oss som du gör du? Vad fanns där annat att göra än att ta lagen såsom den hade förklarats för oss sedan vaggan?! Våra äldste förstod den aldrig bättre och hela templet förstår den förmodligen inte heller, eller så vill det inte förstå den. Var skulle vi ha fått rätt förståelse? Dessutom fick vi som framtida tempeltjänare aldrig se hela Moses, eftersom det endast är tillåtet för de äldste och de skriftlärda! Så berätta nu för oss varifrån vi skulle ha fått den rätta förståelsen av lagen! Vem skulle ha förklarat den på rätt sätt som du har gjort?

[2] Då säger Julius: ”Men man borde med all rätt kunna anta att tempeltjänare klädda i prästkläder ska förstå Guds lära åtminstone lika väl som en hedning! För mig har alla folks religioner varit väldigt viktiga eftersom man genom dessa lär känna ett folk i grunden i alla dess göranden och låtanden, så jag tror med visst fog att varje enskild person i ett land måste bemöda sig med att lära känna sina fäders religion så exakt som möjligt, eftersom en sådan religion kan vara den enda riktlinjen för social samvaro. Dessutom är ni inte längre lärjungar, utan män, från vilka det kan förväntas att de – även som präster – bör förstå sin religion åtminstone lika väl som jag, som är en främling! Säg mig, vad lärs ut i era skolor?”

[3] Suetal säger: ”Man lär sig att läsa, skriva och räkna, och slutligen lär man sig även alla slags främmande språk och sedan ett visst utdrag ur den stora skriften, där det framför allt enträget krävs att man accepterar allt som templet vill och lär ut som att det är fullkomligt från Gud. Men om det är på det sättet, så uppstår frågan varifrån vi skall få en djupare insikt i vår religion! Det är lätt för dig, för du är en herre med makt och myndighet från alla sidor.  Du kan bara gå in i en huvudsynagoga och fråga. Varje ledare kommer säkerligen att låta dig få all insikt om allt – och ve den som undanhåller någonting för dig! Han vet mycket väl att du då kommer att beordra en fullständig genomsökning av allt och vad han har att vänta om du hittar något gömt! Åh, du förstår, en ledare över synagogan vet det mycket väl och kommer därför att visa dig allt och avslöja allt, precis som översteprästen i Jerusalem varje dag måste visa det allra heligaste för de höga och mäktiga främlingarna, dit han själv endast får stiga in två gånger per år enligt folkets tro. Men om sådana som vi skulle försöka att uppfylla en sådan önskan skulle snart djävulsvattnet finnas till hands!

[4] Vissa tempeltjänare, de så kallade hemligaste, vet förvisso hur det allra heligaste ser ut, men för det första är de väldigt väl betjänade och för det andra hotas de med hundra dödsstraff för minsta svek, så de vet hur de skall knipa mun. Nu frågar vi mer eftertryckligt varifrån det sanna ljuset ska komma till vår högst mystiska religion?

[5] Om allting förhåller sig så som vi har berättat för dig, kan du som domare och människa inte fälla någon annan dom än en som är fullständigt rättvis.

[6] Vad våra brott består i, vet du redan sedan länge, så förhoppningsvis kan du tydligt se vilken skuld vi har till detta, utifrån vad vi utan rädsla eller att ha hållit inne med något har berättat om oss själva. Om du vet någonting mera om oss, förlåt oss, så skall vi berätta det för dig utan rädsla, ty den som vet hur man dör modigt, vet också man talar modigt!”

[7] Julius säger helt avslappnad: ”Jag har ingen avsikt att vidare misstro er, eftersom jag är alltför övertygad att det går till så i templet som ni har sagt, och därför förklaras ni skuld- och straffria, ty den som faller från taket och genom sitt fall skadar ett barn som leker nedanför kan inte bära någon skuld, och härmed är vårt förhör i detta ärende avslutat.

[8] Men det finns en annan hake! Jag kommer att ställa en annan fråga om det, och det kommer väldigt mycket att bero på svaret huruvida jag kommer att vara er vän eller fiende – så lyssna noga!

[9] I dessa tider har ni säkert hört att i Nasaret, förmodas en viss Jesus, son till en snickare där, gå runt som en Frälsare och inför ögonen på alla utföra handlingar som saknar motstycke och sprida en ny religion! Om ni har någon kunskap om det, så ge den till mig öppet, för det betyder mycket för mig!”

[10] Suetal säger: ”Vi har förvisso hört något som viskas fjärran ifrån, men vi vet knappt en hundradel av vad du förmodligen redan har vetat länge. För det första var vi alltid mer upptagna i de södra delarna med att fullfölja vårt vackra uppdrag och kom till denna del av Galiléen först för några dagar sedan, och vi greps strax därefter och vet helt förskräckligt lite om just din Frälsare. Men hans rykte har spridit sig till Damaskus och Babylon, det är helt säkert. Men vad för slags person han är, vad han gör och hur han helar de sjuka, har vi ingen aning om och är väldigt nyfikna på att få reda på fler detaljer! Ja, om det fortfarande finns en Gud någonstans, så kan han inte längre se på templets onda göranden och låtanden och måste skicka en Frälsare till folket!

[11] Vi säger dig, att vad än för översatanisk fantasi som människan i sitt stora sedefördärv kan tänka ut, så försätts denna i handling innanför templets tjocka murar. Oräkneliga synder begås mot mänskligheten där och med en sådan likgiltig fräckhet du inte kan föreställa dig! De höga herrarna i templet verkar värdesätta människor som man värdesätter en sysslolös sparv. Jag vill inte säga ett ord om de mest lättsinniga överträdelserna av Guds lagar, men nya grymheter uppfinns och begås vilka den gode Moses aldrig hade kunnat drömma om, för annars skulle han ha satt ett hundrafaldigt dödsstraff och tiofaldigt helvete som straff för sådana grymheter! Men för människornas frälsning är det bättre att vi inte spiller ett ord mer om det!

[12] Man skulle förvisso göra mänskligheten en stor tjänst om templet kunde förstöras i ett slag någon gång på natten tillsammans med dess invånare. Därför har människan länge varit i behov av en Frälsare, men han borde befria människorna, inte vi judar från er romare – ty ni tillhör också vår Frälsare – utan från templets rent helvetiska drakstyre! Då, herre, kommer den arma mänskligheten att skutta av glädje över att de har befriats från sin värsta fiende!

[13] Min vän, kan det finnas en fräckare tanke än att den allsmäktige Guden skulle ha gett en mask av damm all makt över alla människor och alla andra varelser, så att nu denna mask enligt dess mest onda godtycke kan handla ostraffat mot Gud Själv och med alla människor och hela skapelsen? Nej, nej herre! Antingen finns det ingen Gud, eller så låter Gud sådana demoner fylla sitt helvetes mått såsom på Noas och Lots tid! Åh store, helige Gud, var är du, var dröjer du? Sannerligen, vad templet gör nu är bortom alla mänskliga begrepp! Utåt sett visar det upp samma tröstande och hjälpsamma min som på Salomos tid, men invärtes har det blivit helvetets helvete! Men det är bättre att inte tala om det mera så vi kommer att vara tysta och vänta på att få höra mer från dig om Frälsaren från Nasaret!”

26. Ytterligare förklaring av Suetal

[1] Vid detta säger Julius: ”Vad templets ondska beträffar, har vi romare redan informerats på ett sådant sätt att ni inte kan berätta något nytt eller överraskande för oss, så tiden för bestraffning kommer snart, detta kan ni vara helt säkra på.

[2] Men att vi ännu inte har ställt templet till svars, är på grund av det dåraktiga och enkla folket som fortfarande betraktar templet som en helgedom och söker frälsning däri. Om vi anfaller templet nu, skulle hela folket med några få undantag vara emot oss, men om åtminstone majoriteten av folket snart blir medvetna om hur det egentligen ligger till med templet, kommer vi att få ett mycket enkelt jobb med att sätta stopp för templet. För detta ändamål kommer den nya rena sanningsläran från den store Frälsaren från Nasaret att vara avgörande, även om den endast sprids bland mycket få människor. Ty denna lära är lika ren som solen vid den ljusaste stunden mitt på dagen och förstås lätt av alla med ett gott hjärta. Naturligtvis kommer denna lära inte att accepteras där det mänskliga hjärtat är förstört, oavsett hur gudomligt ren den än är! Men romarna kommer att använda ett svärd för att förkunna en sådan dom, vars like världen aldrig har skådat, ty Guds arm kommer att vara med romarna. – Detta är för att lugna er!

[3] Men till något annat! Du har redan nämnt att ert ofog mot Rom drev er mer mot det judiska landets södra delar och att ni först nyligen kom hit till det galiléiska området. Jag frågar er då vilken framgång ni hade med er uppvigling mot Rom och vad som fick er att gå över till Galiléen?

[4] Suetal säger: ”Herre, i den sydliga delen åt och drack vi bara och vågade inte nämna ett ord mot Rom eftersom vi märkte att de flesta människorna var vänligt sinnade mot Rom! Men vi skickade ut betydande nyheter om templets lösa förehavanden, varhelst detta var möjligt, men med vår verksamhet, som var mot templet snarare än mot Rom, brände vi oss på en plats som var väldigt mycket för templet. De började att leta efter oss, och det fanns inget annat att göra än att snabbt springa därifrån.

[5] På natten och i dimma förflyttade vi oss genom Samarien och kom efter många dagar över bergen till detta land. Då mötte vi snart människor som antingen inte klagade över Roms påtryckningar av en god anledning, eller så gjorde de det bara för att lura oss blinda dumbommar; kort sagt, att avgöra skillnaden stod inte i vår makt. Vi höll ytligt med deras sång och kommenterade ibland propter formam. Men innan tre dagar hade passerat så stoppades och greps vi plötsligt av romerska soldater och tre eller fyra till som vi hade varit överens med. Och vi buntades ihop och fördes hit. Och nu har du allt som du kan få av oss, och kan fälla rätt dom över oss.”

[6] Julius säger: ”Min första dom står kvar, enligt vilken ni förklaras fullständigt straffria, men nu handlar det om något helt annat, och det ligger i frågan: Vad skall ni göra nu? Ni kan omöjligtvis gå tillbaka till templet, och ni kan knappast gå tillbaka till era föräldrar i Jerusalem, där det inte skulle gå bra för er! Vad tänker ni göra nu?”

[7] Suetal säger: ”Herre, detta är en väldigt öm punkt! Ge oss lite tid att tänka igenom det!”

[8] Men Matael, som står i närheten, säger till Suetal: ”Lyssna på mig, jag vill ge dig ett råd, och om ni följer det så kommer det inte att gå så illa för er!”

[9] Suetal säger: ”Är du inte en av de fem som fördes hit med oss?” (Matael svarar jakande)

[10] Om så är fallet, hur kan du, som förvisso bara är en tillfälligt ond dåre, ge oss något förnuftigt råd i denna ytterst svåra situation?! För ni fem fördes hit i de tyngsta kedjor som onda och farliga dårar, eller besatta. Vem helade er? Ty nu talar du helt klart och måste ha blivit helad! På skeppet vrålade du bara, först som en tjur, sedan som ett lejon och strax därefter ylade du som en varg, och när du yttrande ord med den mest gallskrikande rösten i världen, så bestod de av hädelse, förbannelser och svordomar! Kort sagt, du är exakt densamme oavsett om du nu har på dig en romersk tunika och jag kan inte för mitt liv komma på hur du har kommit fram till en sådan klarhet; någon ur det större sällskapet måste ha helat dig! Men vem? Var är den mirakulöse helaren?

[11] Men vänta! Nu kommer jag att tänka på något! Herren som lyssnade på oss frågade oss om en frälsare från Nasaret; han ville veta huruvida och vad vi hade fått reda på om denne man. Vi sade så mycket som vi hade fått reda på genom hörsägen.

[12] Vi bad därför om fler detaljer om denne ovanlige man, men vi fick inget svar som vi skulle ha velat, men du själv leder oss nu på rätt spår! Att du och dina följeslagare blev helade, råder det inte längre något tvivel om, men det verkar tvivelsutan som att Frälsaren från Nasaret är här, vilket som av en händelse nämndes av den höge romerske herren! Han måste vara här, ty ingen dödlig person på jorden kunde ha helat er! Säg oss om det ligger något i vår fråga; först då vill vi acceptera ditt råd om vår framtid!”

27. Mataels råd

[1] Matael säger: ”Ni förstår, bröder, vi var tempeltjänare och var tvungna att dela samma öde, bara att ni gick söderut och vi fick gå österut. Men vi föll i händerna på en hord av demoner i mänsklig form och våra kroppar blev därmed boningsplatsen för många demoner, men här fann man en Frälsare, förmodligen den störste som världen någonsin har burit, och han helade oss utan ersättning helt enkelt genom sitt mäktiga ord som styr över allt liv.

[2] Han är här! Densamme, som den romerske centurionen Julius omnämnde i sin fråga till er. Men tiden är ännu inte inne för oss att stifta närmare bekantskap med honom! Så fråga inget mera och lyssna på vad jag har att säga er!

[3] Det är sant att ni fortfarande är världens barn, men ni kan gå över till Guds sanna, fria och levande barnaskap om ni vill. Dessa romerska herrar kommer gladeligen att ge er medlen att göra detta. Den herre som förhörde er kommer säkerligen inte att tveka ett ögonblick att föra er in på den rätta vägen, och nu är det ännu lättare eftersom överståthållaren, Cyrenius av Sidon, också är närvarande här.

[4] Ni förstår, bakom er finns ytterligare trettio tempeltjänare! De tillhör redan främlingslegionen och är nu helt igenom romare. Om ni blir detsamma, kommer ni att få hjälp för tid och evighet! Men i Jerusalem finns det inte längre någon lycka för oss, ty ni känner till hur templet är beskaffat, och förhoppningsvis hela Jerusalem också, såväl som det förbannade vattnet! Vilken människa kan någonsin ha en önskan att besöka huvudnästet för alla demoner och synder igen? Om ni vill dö, så gå tillbaka till Jerusalem, men om ni vill leva och finna evigt liv, så bli romare till köttet och sanna judar enligt Moses till själen! – Förstår ni detta?”

[5] Suetal säger: ”Ja, ja, ja, vi förstår det, bara att det är outsägligt märkvärdigt att du nu har kommit fram till en sådan enorm klarhet! Nu känner jag igen dig som min tempelkollega och vet att du var en skicklig talare och att du flera gånger plumpt berättade sanningen rakt upp i ansiktet på de höga prästerna, och följden av detta blev att du – och fyra till som dig, tror jag – var tvungna att flytta till Samarien! Ja, ja, det är du, och vi är alla glada att se dig här igen helt frisk och ren! Ditt råd, min vän, är förmodligen i och för sig mycket bra, men romarnas polyteism –”

[6] Matael avbryter Suetal: ”­– är fortfarande tusen gånger bättre än templets allra mörkaste monoteism som i själva verket är fullständig avgudadyrkan! Säg mig, vilken präst i templet tror fortfarande på en gud? Jag säger dig: deras magar och liderlighet är nu templets sanna gud! De tjänar döden, synden och varje demon! Du kan få Mose bud för några silvermynt, hur du vill ha dem, men de släpper inte ett jota på sina stadgar om frosseri och att tillfredsställa sin lust! De har inte längre ett liv och ändå föreställer de sig själva som herrar över livet och vill som sådana bli högt ärade!

[7] De har inte längre något begrepp om vad livet är; ingen av dem förstår längre ett jota av skriften, och de förstår profeterna lika mycket som du förstår världens slut. De förlorade allt själsligt liv för länge sedan och det är därför de sitter så fast i dyn. Hur kunde de då visa evigt liv för själen utifrån sin egen fullständiga död, och ge det till andra?

[8] Livet måste förstås på djupet i livets kamp med livet och döden, och måste i en sådan insikt ständigt erhålla mer och mer styrka, om det skall existera som ett sant liv. Men hur kan den som är död visa dig vad livet, som inte har känts igen av honom, är i och runt honom själv?! Jag säger er: evig död har bott i templet sedan länge nu, men evigt liv bor sannerligen precis här! Och ni förstår, romarna förstår det och blir fulla av liv, medan templet aldrig kommer att förstå det eftersom det redan är dött för evigt. Så vilket är bättre: romarnas polyteism eller templets monoteism?!”

[9] Efter dessa ord av Matael kan de tolv inte nog förundras över Mataels ytterst korrekta åsikter och över hans avgjorda visdom.

[10] Därefter ber Suetal om ursäkt till Julius, och säger: ”Upphöjde herre, förlåt oss för att du har fått vänta så länge på ett svar, men du ju hörde själv Mataels visa ord, och vi blev alltför inspirerade av dem och kunde ännu inte ge dig det svar du ville ha. Men om du har lite mer tålamod med oss, så kommer vi förvisso att ge dig ett väldigt gediget svar!”

[11] Julius säger: ”Utelämna inte Matael, ty han förstår mer än jag gör och många tusentals likt mig! När han talar, så vill jag vara tyst i tusen år och lyssna på honom! Så diskutera det bara med honom, så kommer han att kunna ge er de bästa råd!”

[12] Suetal säger: ”Ja, han har redan gett oss råd, och nu är det endast upp till dig att ta upp oss i främlingslegionen!”

[13] Julius säger: ”Mycket bra! Det är redan så gott som gjort, men icke desto mindre så kommer den vise Matael att vara bäst i stånd att ge er väldigt vis undervisning om detta!”

[14] Suetal säger: ”Ja, vi känner det, även om denna hans egenskap verkar ännu mer obegriplig för oss än luften! Hur han kom fram till en sådan visdom är rent oförklarligt! Det underbara helandet från hans vansinne är förståeligt, men varifrån han fick visdom – förstå det, den som kan!”

28. Själ och ande

[1] Matael, som tydligt hörde dessa ord, säger: ”Befria din själ så mycket som möjligt från alla band till världen, så kommer du snart väldigt lätt att förstå varifrån en själ snabbt kan uppnå den högsta visdomen! Men så länge som själen fortfarande ligger för fast begravd i dödens gamla mögelhög, som är er kropp, kan det inte vara tal eller förståelse om någon speciell gudomlig visdom!

[2] Där, ett par steg framför oss, kan du se en trädstubbe som verkar sitta stadigt fast i marken. Gå dit och sätt dig på den, så ger jag dig mitt ord på att du inte kommer att röra den ur fläcken ens efter många år. Först när den har blivit rutten och helt murken kommer du att trilla på marken tillsammans med den. Men om du inte kan skiljas från din favoritplats, så kommer du till slut förvisso att ruttna tillsammans med den, ty allting som är dött måste först bli fullständigt förstört, om det skall övergå till någon livssfär igen. Men om du går ner till vattnet, går ombord på en båt, kastar loss, sätter segel och greppar styrrodret, så kommer du på detta sätt inte längre stanna kvar på ett ställe, utan istället snart nå ett nytt land i vilket du kommer att lära dig många saker och berika din erfarenhets skattkammare. Se, så länge som du ser efter ditt kött och ditt söta och bekväma liv, sitter du på den stubben och kan inte gå vidare. Men om du fullständigt ger upp den överväldigande omsorgen om köttet, och endast sörjer för det som rör själens liv och dess ande, så stiger du ombord på livets båt och kommer snart att gå vidare. – Förstår du denna bild?”

[3] Suetal säger: ”Vad sade du precis om en ande i själen? Själen är vad man kallar anden, eller hur?”

[4] Matael säger: ”Ja, min vän, om du ännu inte vet att allt livs ande bor i varje själ, så kan du förvisso inte förstå varifrån min lilla visdom kommer! Du förstår, det är fortfarande svårt att tala med dig, för med dina öppna öron hör du inget och likaså ser du inget med dina öppna ögon!

[5 Själen är endast ett livskärl från Gud, men på intet sätt livet själv, ty om den själv vore livet, så kunde vilken oxe till profet låtsas veta någonting om hur man uppnår evigt liv, eller å andra sidan en möjlig evig död? Men eftersom själen endast kan uppnå evigt liv längs den sant gudomliga dygdens väg, vilket kan bevisas genom många exempel, så kan den omöjligen vara livet självt, utan istället bara vara ett kärl för att rymma livet.

[6] Vad man kallar Guds ande och själva livet är endast en liten gnista i själens centrum.  Denna lilla gnista måste näras med andlig mat vilket är Guds rena Ord. Genom denna mat, blir den lilla gnistan större och mäktigare i själen, och antar slutligen till och med den mänskliga formen av själen, och fyller själen till slut en gång för alla och förvandlar slutligen hela själen till dess väsen. Då blir själen själv fullständigt liv som känner igen sig själv som sådant i allt djup.

[7] När livet till fullo känner igen sig själv på detta sätt och blir mycket tydligt medveten om sig själv, känner den igen visheten i grunden. Men så länge som den inte vill det, kan det inte vara tal om någon visdom!

[8] Sann visdom är andens ljus i själens öga, men om en själ fortfarande frågar vad anden i den är – varifrån skulle andens och allt livs ljus komma in i dess annars fullständigt blinda öga?”

[9] Suetal säger: ”Jag ber dig, min vän, sluta tala såhär och gör ett uppehåll en stund tills jag blir mer mottaglig, ty jag förstår mycket väl att jag fortfarande är alltför dum och blind för detta! Men vi vill alla ta en så aktiv notis om din nuvarande undervisning som möjligt! För jag inser nu att du har helt rätt, men för att förstå din djupa visdom i grunden så krävs det en stor förberedelse som har varit fullständigt omöjlig för oss fram tills nu! Men som sagt, vi vill bli väldigt handlingskraftiga lärjungar till dig!”

29. Sanning betyder liv, lögn betyder död

[1] Matael säger: ”En rättskaffens god vilja är redan så mycket som halva jobbet, men människan får inte förlita sig på en god avsikt allena för länge, utan istället måste hon omsätta den i handling så snart som möjligt, annars kyls den av med tiden, tappar sin spänstighet och blir till slut alldeles för svag och kraftlös för att utföra en god gärning.

[2] Förstå, så länge som vattnet i krukan kokar, kan man koka olika frukter så att de blir mjuka och förvandla dem till rätter som är lätta att smälta, men när vattnet i krukan blir ljummet och i slutändan helt kallt, är det inte längre möjligt att göra frukterna mjuka!

[3] Det är därför en persons vilja är samma sak som kokande vatten i en kruka. Kärleken till Gud och till allt gott i livet från Gud är den rätta elden som får livsvattnet i krukan att koka livligt, medan frukten som skall kokas mjuk är de handlingar och gärningar som vi accepterar som goda och sanna men som vi ännu inte har omsatt i handling, varför vi måste lägga dem i det kokande vattnet nu medan vattnet kokar häftigt, annars förblir de råa och osmältbara och därför till ingen nytta för livet.

[4] Det man vill, måste man följaktligen göra, annars förblir viljan i en ständig lögn jämfört med livet, och lögnen kommer evinnerligen inte att bli någon sanning!

[5] Men sanning är liv, och lögn är död, så sök sanningen i allt, det är livet, och fly från lögnen i och runt dig, ty den är den verkliga döden!

[6] Eller vad har du om du föreställer dig att du äger någonting? Du förstår, det är ingenting förutom din inbillnings intighet! Och vad är det? Du ser, det är ingenting, och detta ingenting är den verkliga döden!

[7] Men om du vill bygga och inte har något material eller några byggare, hur kommer detta hus att se ut som du vill bygga? Du förstår, det kommer aldrig att ta form! Materialet är emellertid en levande viljas handlingar och gärningar, men byggarna är den handlingskraftiga viljan. Dessa bygger sedan ett riktigt hus från din goda vilja och detta hus är ditt sanna liv i Gud vilket kommer att stå där oförstörbart för evigt. Men inget hus byggs med liten ansträngning, och minst av allt livets hus. Det är därför vi behöver vara aktiva i hela den kraft vi har fått, annars kommer det gå illa med byggnaden.

[8] När Noa byggde arken, förmodas han ha börjat utföra sitt anbefallda arbete mycket långsamt. När hans fiender märkte detta, förstörde de alltid på natten vad han hade åstadkommit under dagen. Först efter många år började han arbeta på arken både dag och natt och placerade ut vakter; först därefter närmade sig byggets färdigställande med raska steg och erbjöd skydd åt dem som befann sig i den vid tiden för floden, och skyddade dem från en annars säker undergång.

[9] Jag säger dig att i grund och botten är vi alla Noa. Världen med dess lögner och villfarelser och alla frestelser som kommer från detta är den ständiga floden. För att inte uppslukas av den måste vi flitigt bygga den anbefallda arken. Denna ark är konsolideringen av vår själs liv för att slutligen fullt utveckla livet för Guds ande i själen.

[10] När floden av världens lockande frestelser så slutligen sjunker ner i tomhetens djup, kommer Guds liv att träda in i och runt själen och börja ett nytt verk i den rena och nya livssfären i den allra mest obundna friheten utan några fientliga stråtrövare och därmed välsigna hela oändligheten genom och med Gud från evighet till evighet! – Förstår du denna bild?”

30. Jag är vägen, sanningen och livet

[1] Suetal är helt stum av förundran och frågar Julius, och säger: ”Herre, det är obegripligt varifrån denne man har fått sin visdom? Jag känner honom väldigt väl från templet där han inte var känd för någon visdom! När han fördes hit på ett skepp från Gennesaret, var han besatt av det ondaste raseri och hade inget mänskligt utseende. Nu har knappt tjugofyra timmar gått sedan den galna tiden och den mannen står i en visdomssfär som Salomo förmodligen aldrig hade kunnat drömma om, trots all sin djupa visdom! Berätta för oss vad som har hänt med honom? Hur fick han ett sådant ljus?”

[2] Julius säger: ”Vet du inte att allting är möjligt genom Gud? Iaktta bara aktivt allting som han berättade för er, så kommer ni själva att märka hur en person på kort tid kan uppnå en sådan visdom! Ex trunco fit mercurios låter ett romerskt ordspråk; en trädstubbe är orörlig, och ingen aktivitet märks på den, medan i den bildliga romerska gudaläran har ingen gud lika mycket att göra som Merkurius. Med Merkurius avses en rätt aktivitet och med en stubbe, den största möjliga inaktivitet, och därför kan ingen stubbe bli någon Merkurius. Därför skall man enligt visdomsordet vara hals över huvud aktiv, för att nå fram till sann visdom, annars finns det inget känt sätt för det. Man kan inte lära sig det som med någon annan vetenskap, utan den kan endast vinnas i och ur sig själv genom att verkligen handla i enlighet med visdomens lära.

[3] Så om ni grundligt vill få reda på hur Matael har uppnått en sådan visdom, som förbluffar er så mycket, så måste ni först själva nå visdomens längs samma aktiva väg, annars är alla era frågor förgäves och varje svar på era frågor förgäves.”

[4] Suetal säger: ”Detta är helt gott och riktigt, men var finns den rätta vägen tydligt angiven?”

[5] Julius säger: ”Det är ännu inte mitt på dagen, och det är fortfarande gott om tid till kvällen. Ni kommer ännu att få höra och lära er mycket och vägen kommer att göras helt klar för er. Men betänk nu vad ni har hört så kommer allting som följer att bli helt klart och tydligt för er. Men nu förklaras ni fria och fullständigt strafflösa, låt er bara aldrig frestas att gå emot oss igen, ty då skulle det gå mycket värre för er än nu!”

[6] Efter dessa ord går Julius några steg tillbaka till oss, nämligen till Mig och Cyrenius, och frågar Mig huruvida rättegången och domen var helt i sin ordning.

[7] Och Jag säger: ”Är ditt hjärta nöjt, det vill säga, den innersta kärleksrösten i ditt hjärta? Vad säger den?”

[8] Julius säger: ”Den största tillfredsställelse råder och på samma gång en verklig omsorg om att sätta dessa människor på rätt väg i livet!”

[9] Jag säger: ”Nåväl, om det är så, är allting helt rätt och i den bästa ordning, och det bästa syfte kommer att uppnås för dessa människor, men naturligtvis måste de fortfarande möta några små test. Det är bra att du tar upp dem i främlingslegionen, men du måste ge dem tillräcklig möjlighet att fortskrida längs den igenkända frälsningsvägen. Men om du vill fördela de fem i legionen, med Matael i spetsen, så kommer de alla att göra ett gott jobb i Mitt namn och deras innersta visdom kommer på kort tid att åstadkomma goda resultat. För tillfället får de emellertid inte stanna kvar i Galiléen, för det kommer inte dröja länge förrän templet får nys om det faktum att de fyrtiosju medlemmarna har vänt sig bort från det, och Herodes kommer att ta upp jakten på dem. Men om man inte hittar dem någonstans i Galiléen, kommer spejarna att vända tillbaka utan att ha uppnått någonting och de fyrtiosju kommer att betraktas som förolyckade genom någon olycka och därmed som förlorade och man kommer inte längre att bekymra sig om dem. Och sålunda är ni romare frikända, och de fyrtiosju genom er, och alla blir hjälpta utan någon vit nödlögn!”

[10] Cyrenius frågar: ”Men kommer de att vara trygga i Tyros och Sidon? Ty det finns väldigt få judar där.”

[11] Jag säger: ”Åh ja, de är tryggare där än någonstans i Galiléen, men de skulle vara ännu tryggare antingen någonstans i Afrika eller i en stad i Pontus Euxinus.” (området runt Svarta Havet, övers. anm.)

[12] Cyrenius säger: ”Mycket bra, jag kommer att ta reda på någon passande plats för dem där de kan tryggt kan stanna kvar och inte störas av judarna, och om dessa spejare skulle lyckas nå dem, nåväl, vi har redan medlen att driva bort dem!”

[13] Julius säger: ”Jag är verkligen ledsen, särskilt för de fem. Ty det är sannerligen häpnadsväckande hur djup deras visdom är, och man skulle kunna nå livets sanna mål mycket snabbare genom dem än om man lämnas åt sig själv.”

[14] Jag säger: ”Min vän, Jag allena är vägvisaren, vägen och målet! Vem gav de fem vad de har? Se, Jag allena! Men om Jag kan dra ut denna stora visdom ur dessa fem förskräckligt besatta vettvillingar på kort tid, kommer Jag säkert att vara i stånd att göra detsamma med dig, som inte är en förskräckligt besatt vettvilling!

[15] Ty Jag allena är Sanningen, Vägen och Livet! Om du har Mig, hur kan de fem vara till mer nytta för dig!? Ja, de bör och kommer att ge mänskligheten mången god tjänst genom Mig och bara i Mitt namn, men ni behöver dem inte, särskilt eftersom en viss Ebal, en Jara och till och med en Rafael bor i den lilla staden Gennesaret! Var någon annanstans på denna jord finns det ett ställe som är bättre utrustat ur en andlig synvinkel?

[16] Hörde du inte frågan från Suetal, som ville lära sig hur och genom vem de fem uppnådde den djupaste visdom så snabbt? Du förstår, du vet det mycket väl, men för dem, alltså de fem, är det fortfarande en gåta, men säkerligen inte för dig! När du nu vet vad de fem inte vet, hur kan du betrakta de fem som nästan lika visa som Mig?”

[17] Julius, något bestört, säger: ”Herre, eftersom jag var lite dåraktig, det är skälet, men nu är allt i den bästa ordning igen, och jag har nu den största glädje i Din ordning beträffande de fyrtiosju människorna, och allt kommer att följas till punkt och pricka! Men nu måste Du, åh Herre, med Guds nåd ha överseende med min lilla dumhet!”

[18] Jag säger: ”Jag kan inte ha överseende med dig, men om du har frid i och med dig själv, så är allting på sin plats för Mig, och så är alla dina synder förlåtna.

[19] Men gå nu och låt hämta bröd, vin och salt till de tolv, ty även dessa har knappt ätit mer än en mygga de två senaste dagarna! Fram tills nu har Min vilja allena hållit dem styrkta, men eftersom möjligheten finns, bör de naturligtvis nu också styrkas med mat och dryck, så låt det ske!”

31. Helandet på den välsignade betesmarken

[1] När Julius hör detta av Mig, går han snabbt bort till vår värd, Markus, som tillsammans med sitt hushåll är väldigt upptagen med tillagningen av ett gott middagsmål, och för fram Mina instruktioner. Och Markus skyndar till matförrådet som nu aldrig ville bli tomt, och tog en väldigt stor brödlimpa, en bägare salt och lät sina bägge söner hämta två stora vinkrus, och allt detta fördes till de tolv så fort som möjligt.

[2] När de först får syn på brödet och vinet, grips de av en mäktig hunger, och Julius säger till dem, när han ser hur våldsamt hungriga de är: ”Jag vet att ni är hungriga, men om ni vill förbli friska, så ät inte för snabbt nu, utan ger er själva istället tid, så kommer allting att gå väl för er!”

[3] De tolv säger: ”Ja, ja, gode herre, vi skall äta med måtta!” Men trots detta förtär de flera stora brödlimpor på några ögonblick, och gör likaså med vinet och saltet, och vill äta lite mer.

[4] Men Julius säger: ”Mina vänner, det räcker som en aptitretare, snart kommer det stora middagsmålet, och det kommer ni inte att lämna hungriga.”

[5] Suetal säger: ”Ja, ja, väldigt bra, det räcker för våra behov, vi äter oss mätta vid middagen! Men herre och högst ädle vän, vi har ingenting som vi kan ersätta värden med!”

[6] Julius säger: ”Ni är nu romerska medborgare och behöver inte längre oroa er för vem som skall betala notan för er! Ty en romare står aldrig i skuld till någon och värden har redan kompenserats av oss i många år i förväg, så vi kan ta upp en nota här i ett helt år och han kommer i slutändan ändå att vara på plus. Så oroa er inte för vem som till slut kommer att betala notan!”

[7] De tolv säger: ”Broder, det är ett annat språk än i vårt tempel, där man nästan inte får något att äta, utan måste fasta och be desto mera. Men de upphöjda prästerna fastar och ber väldigt lite och förtär varje dag en mängd allmosor och offer för Jehovas större ära, medan de unga tempeltjänarna kan fasta pro populo tills själva benen i deras lemmar börjar att kurra. Åh, varför har vi inte blivit romare för länge sedan?! Allting finns här, visdom, godhet, rättigheter och stränghet där det är nödvändigt, och det verkar inte råda någon brist på bröd och vin! Vi vill vara helt och hållet romare till själ och kropp! Länge leve Rom och alla dess myndigheter!”

[8] Julius säger: ”Då så, mina nya vänner! Era tankar är goda, fastän det förståeligt nog fortfarande finns mycket egenkärlek där, men det kommer förhoppningsvis att försvinna med tiden. Men idag kommer ni fortfarande att få se och höra väldigt ovanliga ting; dessa kommer att vara ett ljus för er! Fråga dock inte för mycket, utan låt ert jobb bli att lyssna och se, förklaringen kommer av sig själv!”

[9] De tolv görs nyfikna genom detta, och de frågar nu varandra vad den upphöjde romaren kan ha menat med att säga att de idag skulle höra och se många väldigt märkvärdiga ting av vilka de skulle kunna lära sig en hel del, och att allting skulle förklara sig självt på ett visst sätt! Vad skulle det kunna vara?

[10] Den talföre Suetal säger: ”Nå, vad betyder det? Har ni aldrig hört talas om romarnas olympiska spel? De kommer förmodligen att sätta upp något sådant här, men vi kommer nu själva att kunna delta som romare, och kommer kanske se och höra vissa saker som kommer att vara bra för oss. Det måste det vara och säkert inget annat.”

[11] En annan av de tolv säger: ”Jag tror knappast det. Ni åtta vet inte på långt när vad jag vet, ty ni har varit här sedan lunchtid och känner lite till vad galiléerna nyligen råkade ut för. Ni vet att jag och tre andra från bergsområdet i Gennesaret greps tillsammans med er för att ha deltagit i försök till uppvigling och fördes hit. Knappt tre dagar innan ni kom till våra berg så hände tidigare aldrig skådade ting i Gennesaret. Den mirakulöse Frälsaren från Nasaret som nämndes tidigare av den romerske ståthållaren kom hit och helade alla genom blott sitt gudomliga ord, oavsett vilket ont som hade kommit över dem!

[12] Själv har jag en bror som nu är hemma och har tagit arvet i besittning. Han var ihopdragen som en klump på grund av gikt, och han kunde varken ligga eller sitta, och naturligtvis kunde det inte vara tal om att stå upp. Vi lade honom i en hängande flätad korg fylld med halm. Ofta grät han i flera dagar i sträck, plågad av de mest ohyggliga smärtor, varvid han vanligtvis föll in i en sådan fullständig medvetslöshet att han till fullo liknade en död man. Allting försöktes som tänkas kunde för att göra honom frisk igen, till och med vattnet i Shilo-dammen – men allting förgäves.

[13] När vi mottog nyheterna i våra berg att den berömde Frälsaren i Nasaret uppehöll sig i Gennesaret och helade alla som var sjuka, så förde jag tillsammans med mina tjänare och mulor min bräcklige bror till Gennesaret med den mest obeskrivlig möda! Efter att ha kommit dit med så stor möda, sades det att Frälsaren hade företagit en resa upp på ett berg och ingen visste när och om han någonsin skulle komma tillbaka igen. Jag stod där nu som en bildstod bredvid min jämrande bror, och började själv att gråta av sorg och bad ivrigt till Gud för att få ett slut på min brors bittra lidanden, eftersom jag inte skulle ha turen att träffa den mirakulöse Frälsaren igen. Jag avlade en ed att ge honom alla mina äganderättigheter som den förstfödde och att tjäna honom hela mitt liv om han kunde bli helad.

[14] Se nu, snart efter detta, så kom tjänare från det stora gästhuset till mig i gränden och sade att Frälsaren ifråga hade helat var och en av sådana krymplingar på ett ögonblick så att de sedan såg ut som om det aldrig hade varit något fel med dem! Men denne Frälsare var med sina lärjungar, med husets herre och med andra från huset, på stället på det höga berget som ingen dödlig någonsin hade stigit uppför eftersom det var för brant. Han skulle återvända, men när visste de inte, men det spelade egentligen ingen roll, denne Frälsare hade välsignat en äng och jag fick tillåtelse lägga min bror i tro på denna välsignade äng, och då skulle det gå bättre för honom.

[15] Jag frågade genast efter den välsignade ängen. Lärjungarna visade den för mig och jag bar genast min stackars bror ut på den nämnda ängen och lade ner honom på ängens gräs. Och se, i samma ögonblick som den sjuke brodern nuddade ängens mark så började han att sträcka ut sig riktigt förnöjsamt. All smärta var som bortblåst av vinden och på några ögonblick var han lika frisk som jag! Innan såg man bara hud och ben på honom, och jag försäkrar er, han stod där bredvid mig så fullständigt välnärd att jag till och med idag inte nog kan förundras över en sådan exempellös förvandling!

[16] Men jag höll min ed och gav min nu väldigt lycklige och fromme bror allting och gjorde gladeligen mina tidigare lägsta tjänares arbete för honom, även om min gode och högst tacksamme broder alltid hindrade mig från det.

[17] Men jag hade knappt varit en tjänare åt min bror, som ni har sett och talat med, i mer än några dagar när ni kom till oss och var själva skälet till att jag och tre andra tjänare till min bror befann oss här, lyckligtvis som oskyldiga.

[18] Men med detta ville jag endast fästa er uppmärksamhet på den högst underbare, berömde Frälsaren från Nasaret, som ni av er egen bekännelse redan hade hört talas om här och där!

[19] Se nu, att döma av centurionen av Gennesarets fråga, denne som jag känner väldigt väl, så tycks det mig – vilket också framgår av helandet av de fem vettvillingarna – att denne mirakulösa Frälsare från Nasaret befinner sig här just nu och är i arbete.

[20] Genom att tala om vad vi skulle få se och höra, ville centurionen förvisso fästa vår uppmärksamhet på vissa gärningar och tal vilka kan förväntas av den högst underbare Frälsaren, och inte alls på grund av Roms olympiska spel som säkerligen skulle verka väldigt ohyfsade för oss, och från vilka ingen särskild visdom kan inhämtas, och som centurionen själv inte verkar vara en särskild vän av! – Vad anser ni beträffande detta?”

32. Suetal berättar om mirakelhelarens påverkan

[1] Suetal säger: ”Du har förmodligen helt rätt! Så kommer det säkert att gå, och jag börjar nu att brinna av nyfikenhet över att få lära känna denne mest berömde av alla helare personligen. Jag ville inte säga för mycket till den gode centurionen när han frågade oss om denne högst ovanlige man, men ni kan tro mig, till och med hela Samarien och hela Sykar är fulla av honom! I Sykar betraktar man honom oförmedlat som en person genom vilken hela den gudomliga andens fullhet verkar! Och det, tillåt mig, kommer förhoppningsvis inte att vara någon liten sak!”

[2] Och i templet! De höga prästerna studerar dag och natt hur de skulle kunna undanröja en sådan Frälsare. Men om en sådan makt står till hans förfogande och han synbarligen är vän med de främsta romerska makthavarna, så kan alla tempeltjänarna svetta oräkneliga droppar blod och de kommer i slutändan göra mindre mot honom än en mygga mot en elefant!

[3] Det sades att Han var i templet en gång – någon gång i våras – och renade det från alla pengaväxlare och duvförsäljare med rep och piskor. Och allt detta hände knappt ett kvartal efter att denne Frälsare började bli berömd!

[4] Åh, i hela Judéen berättas de märkligaste saker om honom! Vanligt folk som sitter fast i templets mörker tror att han utför sådana saker genom Beelsebul, som man kallar den högste demonen. De bättre betraktar honom som en stor profet, och grekerna och romarna anser att han är en magiker.

[5] Sykariterna tillber honom redan som en gud, vilket även är fallet med vissa greker och romare! Och jag skulle inte satsa mycket på att inte dessa romare också betraktar honom som det, ty bland dem gäller det gamla non exsistit vir magnus sine afflatu divino (ingen stor man utan gudomlig inspiration) fortfarande i väldigt hög grad, åtminstone är det bra att de inte verkar vara fiender till stora, skarpsinniga människor, och att de ständigt understödjer de kvicka i råd och handling, vilket otvivelaktigt också verkar vara fallet här.

[6] Men han borde inte komma till Jerusalem för ofta för att genomföra en rening av templet, om han inte är utrustad med mer än alldeles särskilda mänskliga krafter! Ty där kunde han komma till korta; för oavsett hur stor profet eller magiker han är, så kan han inte skydda sig länge till mot de helvetiska ränkerna och oupphörliga förföljelse-planerna och till slut kommer han att duka under som ett föraktligt offer.

[7] Kort sagt, den som går emot templet utan blixtar, åska och regn av svavel från himlen, kommer göra liten eller ingen åverkan på templet!”

[8] Den tidigare talaren från bergen nära Gennesaret säger: ”Templet kommer inte att kunna göra mycket mot honom! För om de inte har anklagat och gripit honom för reningen av templet, så kommer det att vara svårt att göra det en andra gång, ty hans vilja måste redan vara fullständigt fylld av en i sanning gudomlig kraft! Men varhelst det är fallet, så måste varje mänsklig kraft lyda!”

[9] Suetal säger: ”Min vän, du förstår det inte helt! Du förstår, när han renade templet vid påsk från de nämnda, så tjänade templet flera hundra pund rent silver och guld vid det tillfället. Åh, moraliskt sett kunde han rensa templet varje dag och de stora i templet skulle inte kunna hindra honom nämnvärt! Men om han griper sig an templet och dess outsägliga bedrägerier ensam, så får vi se hur det går för honom! Sannerligen, då skulle jag inte vilja vara i hans skor!

[10] Hur länge sedan är det nu som de snabbt tog död på den berömde profeten Johannes, som under en tid predikade dop och omvändelse i Jordanfloden, där till och med Herodes makt tog honom under sitt beskydd! Templet smög obemärkt upp bakom den vackra Herodias fruktansvärda mor, och Herodes blev till slut sin berömde skyddslings mördare. Templet har tio gånger hundra tusen sätt att förfölja en person som verkar farlig för det på, och väldigt sällan går någonting fel för templet.

[11] Templets hemliga maskineri går så långt att till och med romarna har viss respekt för det. Mycket har visserligen redan avslöjats, men till vilken nytta är allt detta om man aldrig kan komma dessa karlar nära inpå livet!?”

33. Lögnens avgrund

[1] Här stiger Matael, som hade lyssnat på detta samtal en liten bit bort, fram till de tolv och säger: ”Ni är sannerligen fortfarande starkt jordiska människor, men särskilt du, Suetal, med dina sju kollegor, har fortfarande ingen aning om vad som händer här!

[2] Frälsaren från Nasaret är här, ja, Han är här – men vem Han är, har ni fortfarande inte den blekaste aning om, och det är därför som ni säger så irriterande dumma saker om Honom och Hans gärningar!

[3] Den rätta personen bör enligt den rätta ordningen inte tala, förutom sanningen. Om han inte vet den bör han hålla tyst, söka och undersöka. Och när han har funnit sanningen, så bör han tala! Ty den som talar och ännu inte har känt igen sanningen ljuger, även om han oavsiktligt talar sanning!

[4] Men en lögn bör aldrig passera läpparna på en sann person, ty genom lögnen bär själen själv vittnesbörd om det faktum att den fortfarande vandrar i döden och inte i livet!

[5] Den som fröjdar sig i lögnen känner inte alls igen livets värde, ty livet och sanningen är ett! Endast sanningen gör din själ fri och öppnar upp den för Guds oändlighet i sinnelag, tillvaro och handling.

[6] Men om du tänker och talar såsom jag just har hört, så ger du ett klart vittnesbörd om dig själv att din själ endast lever i en svinstia istället för i allt ljus och all sannings stora tempel!

[7] Varför reflektera överväga om man är fullständigt tom på allt förnuft? Berättade inte centurion Julius av Genesaret väldigt vist för er vad ni kommer att få se och höra idag, och att ni inte ens borde fråga så mycket om det, utan ta in allt i era hjärtans kärlek och handla i enlighet därmed, så kommer förklaringen av sig själv! Och se, centurionen talade rätt och sant!

[8] Lämna därför allt överflödigt tal som inte grundar sig i sanning, och var noga uppmärksamma på allting, och tro på det i era hjärtan, så kommer ni snart att vinna mer genom detta än om ni skulle ljuga för varandra i många år i den felaktiga tron att ni hade sagt sanningen!

[9] Att fråga är förvisso bättre än att förklara något som man själv inte vet orsaken till, men om man frågar, så måste man veta vem man frågar och vad man frågar, annars är varje fråga lika mycket dumheter som ett falskt svar taget i luften.

[10] Ty genom erfarenhet, måste jag i mig själv ha den fulla övertygelsen att det jag frågar inte är några dumheter, annars röjer jag med min fråga antingen min stora enfald eller min dolda ondska! Kom ihåg denna livsregel, så kommer ni åtminstone att stå på denna jords yta som ödmjuka människor!”

[11] Suetal säger något indignerad: ”Men käre vän Matael, du ger oss här på sätt och vis en tillrättavisning och vi har inte sett någon som har gett dig en order att göra så! Ditt råd är förmodligen gott och helt sant, men det saknas en viss vänlighet i det, och det gör inte samma intryck på oss som det säkerligen skulle ha gjort om det hade delats med mer vänlighet. Vi kommer att följa det eftersom vi inser att det är helt sant, men likväl tror vi att sanningen förblir lika mycket sanning om den kommer till oss i vänliga kläder!

[12] Se här, två och två till blir fyra! Det är en sanning och så kommer den förvisso att förbli även om den uttalas på ett vänligt sätt!? Eller spelar det någon roll när jag leder en blind man, om jag håller honom så hårt att det gör ont eller om jag leder den stackars mannen på rätt väg med ett mjukt grepp? Jag anser att det är att föredra om jag håller honom mjukt när jag leder en blind man, för om jag håller honom så hårt att det gör ont, så kommer han att försöka komma loss från mina händer och vem vet huruvida han i det ögonblicket kommer att trilla och skada sig själv allvarligt, i det att han försökte vrida sig ur mina händer som höll honom för hårt!? Men om jag hade hållit honom milt och lett honom, så skulle vi nå målet glada och med gott humör. Har jag rätt eller inte?”

[13] Matael säger: ”Åh ja, när omständigheterna tillåter det, men om du får syn på en blind man på randen av en avgrund och du också ser att du kan rädda honom med ett kraftigt grepp och ett ryck, kommer du då först att rådslå med dig själv hur kraftigt eller milt du kommer att röra honom?”

[14] Suetal säger: ”Ja, var vi här då så andligt nära en förödande avgrund?”

[15] Matael säger: ”Helt säkert, annars skulle jag inte ha attackerat er så kraftigt! Ty se, allting som leder till en lögn och därmed är en lögn i sig, även om det fortfarande är väldigt otydligt för den yttre personen, är redan en avgrund mot själens död!

[16] En späd, väldigt otydlig lögn är mycket farligare för själen än en som är lika stor som en knytnäve och som kan greppas med händerna! Ty en knytnävsstor lögn kommer förvisso inte att mana dig till någon handling, men en väldigt späd och otydlig en kommer att mana på dig att handla som en sanning gör och väldigt lätt föra dig till randen till allt fördärv. Men endast den vars inre andliga syn har öppnats kan se detta! Så du behöver inte bli indignerad över att jag tog tag i er något hårdare, ty en späd lögn kröp runt bland er likt en giftig orm, vilket jag och mina fyra bröder märkte väldigt tydligt, och du kan nu söka efter anledningen till mitt något omilda handlande. Förstår du detta?”

[17] Suetal säger: ”Ja, om det är så, gör ditt något omilda sätt med oss att saken kommer i ett helt annat läge, och jag har inget mer att invända mot. Naturligtvis kan vi inte se vårt andliga tillstånd utan måste tro på dig att det är så, men vi inser att du står på väldigt stadig grund och tror därför på dina ord. Men vad borde vi tolv tala om? Att vara helt tyst är förtvivlat tråkigt, och med sanningen finns det fortfarande en betydande hake.”

[18] Matael säger: ”Min vän, om du var tvungen att gå genom en tät bergsskog en väldigt mörk natt och du visste att det fanns rikligt med branta, brett gapande sluttningar och avgrunder, skulle det inte vara bättre för dig att vänta på dagsljuset, än att följa något slags falskt ljus och falla ner med detsamma i en avgrund? Det är heller inte trevligt att tillbringa natten i en bergsskog, men det är säkerligen ojämförbart bättre än att fortsätta i en terräng i vilken nästa steg kan leda till en säker död! – Vad anser du om detta?”

[19] Suetal säger: ”Vet du, det är ingen mening att tala med dig mera, för du har alltid rätt, och man kan inte invända mot något som du säger, så istället kommer vi att följa ditt råd, och då har du säkert ingenting mera att invända mot.”

34. Matael talar om lagen och kärleken

[1] Matael säger: ”Åh, en sak till, och detta är tämligen betydelsefullt!”

[2] Om ni känner er tvungna till det, och ni inte gör det av kärlek, så låt det vara och gör istället det ni vill göra utifrån kärlek. Ty vad en person inte gör helt och hållet utifrån kärlek har litet värde för hans liv, för kärleken är livselementets sanning, det är det ursprungliga livet självt.

[3] Följaktligen, det som kärleken greppar tag i, greppas tag av livet och går över till livet, men det som förblir orört av kärleken, och det som en människa blott gör eftersom hon antingen fruktar svåra konsekvenser eller eftersom henne lilla högmod vill ha det så, för att betraktas som en vis människa inför andra människor, går inte över till livet utan endast till döden, eftersom det bara greppades tag i av dödens element istället för livets element!

[4] Jag säger dig: Varje lag, oavsett hur vis den än är, föder inte liv, utan död, om människan inte iakttar den av kärlek, och det visaste råd liknar ett frö som istället för att falla i den goda jorden, föll på en klippa, där det vissnar och i slutändan omöjligen kan bära fram frukt.

[5] Jag säger er också, eftersom jag ser att det är så: Allt i människan är dött förutom kärleken! Så låt ett överflöd av kärlek råda i hela ert väsen och känn kärlek i varje fiber av er varelse, så har ni seger över döden inom er, och vad som var dött i er har förvandlats till oförstörbart liv genom er kärlek. Ty kärleken som känner och känner igen sig själv från sådana känslor, är själva livet, och det som går över i den, går också över till livet!

[6] Att följa mitt råd väldigt exakt skulle vara till liten nytta för er om ni endast iakttog det för sanningens skull och eftersom ni fruktade några slags otrevliga konsekvenser om ni inte iakttog det, men ett sådant iakttagande skulle inte vara till någon nytta för era själar. Ah, det är något helt annat när kärlek och sanning griper tag i varandra och sedan samverkar. Då skapar kärleken ständigt ett nyare och mer fullkomligt liv ur ljuset och i sanningens ljus ända upp till full likhet med Gud!

[7] Kärleken eller Guds Ande i en människa är redan från början en bild av Gud. Men för att uppnå full, aktiv, levande likhet med Gud så måste den först stiga upp på den väg som jag nu har visat er. Förstår ni detta?”

[8] Suetal, som nu ser väldigt munter ut, säger: ”Vid Gud den Allsmäktige! Du är sannerligen en av de största profeterna, ty så sant, så klart och så vist har ännu aldrig någon profet talat till sitt folk! Du har sannerligen mer fullkomligt liv i ditt lillfinger än alla vi tillsammans i hela vår kropp, eller i själva verket i våra själar sammantaget. Ja, ja, så är det, bröder! Ur Matael talar verkligen en gudomlig anda, och vi kan aldrig tacka Gud tillräckligt att Han, kan man säga. har fört oss samman så underbart! Åh, men om din visdom är så avgjort mycket större än vår, hur stor måste då Frälsaren av Nasarets vara, som vi fortfarande inte vet vem det är?!”

[9] Matael säger: ”Vad lyser så underbart ljust på en daggdroppe som hänger på ett spetsen av ett grässtrå?

[11] Se, det är bilden av solen som skimrar så underbart klart på den klara droppen! Men bilden av solen skimrar inte bara, utan den verkar också! I mitten av droppen kondenseras ljuset från solens bild, och droppen går över till en stor livsvärme i dess mitt, och i denna livsvärme upplöses den i livets element och upplivar den lilla växten som kämpar mot döden. Men bilden i droppen är på intet sätt solen själv, utan endast en avbild av densamma, utrustad med en liten del av samma kraft och verkan som finns i den verkliga, stora solen själv!

[11] Och se, det finns också en sådan skillnad mellan mig och Frälsaren från Nasaret! Han är själva livets sol, och i mig likaväl som i en daggdroppe regerar den lilla bilden av den evigt sanna, stora solen underbart klart, ur vilken otaliga myriader av sådana droppar likt oss suger sin heliga livsmat. – Förstår ni detta?”

[12] Suetal säger: ”Åh Gud, detta är ett stort och heligt språk! Min vän, du är redan mer än en droppe, du är ett helt hav! Åh, vi kommer aldrig att komma så långt, det är för överväldigande stort, heligt och upphöjt! Men under sådana omständigheter och under väldigt gudomliga förhållanden vågar vi som ännu väldigt stora syndare inte stanna kvar här, ty denna plats börjar bli heligare och heligare!”

[13] De övriga elva började också att tala väldigt ödmjukt och ville också gå bort härifrån, men Julius tillät det inte att ske. 

[14] Men Suetal säger: ”Herre, den gången när Moses gick till den brinnande törnbusken på berget för att ta reda på vad som hände, så talade en klar röst ut från flammorna: Moses, ta av dig dina skor, du står på helig mark! Här är enligt det påtagligt klara yttrandet, vad Moses påträffade på berget; därför är denna plats helig och vi syndare är inte värdiga att beträda den!”

35. Guds liknelse med Moses

[1] Matael, som stod bredvid, säger på Julius begäran, som inte visste hur han skulle svara Suetal: ”Vem sade åt er huruvida ni är värdiga att beträda denna plats, eller huruvida ni inte är värdiga? I vilken visdomsbok står det då skrivet att någon sjukling inte är värdig sin läkare? Ni vet, detta ert antagande kommer från templets luddiga visdom, som låter händerna på den brännas i elden, som med ohelgade händer har rört vid tröskeln till det allra heligaste! Men om de höga fariséerna i hemlighet leder dit utlänningarna varje dag mot god betalning och visar dem allt och förklarar det historiskt, så bränns säkert inte utlänningarnas händer av elden!

[2] Vad ville Gud i själva verket säga till Moses, genom att säga åt honom att ta av sig skorna?

[3] Se, Gud sade genom detta till Moses: Ta av dig det materiellt-sinnliga, bli kvitt från Adams gamla kött genom din vilja och stå som en rent andlig person inför Mig, annars kan du inte förstå Min röst och då kan Jag inte göra dig till ledaren för Mitt folk!

[4] Men vad betyder bestigningen av berget?

[5] Du förstår, Moses flydde från Faraos förföljelse på grund av mordet på en av kungens höga ämbetsmän, en ämbetsman som var som en son till kungen.

[6] Moses betydde också mycket för Farao, så att det fortfarande var väldigt ovisst om han inte en dag skulle få styra över Egypten likt en Josef och så upphöja sitt folk.

[7] Gud visade honom en sådan strävan i öknen genom bestigningen av berget, vars topp han emellertid inte fick tillåtelse att nå, ty han förhindrades av det genom den brinnande busken.

[8] Och vidare sades det enligt vår språkliga förståelse: Du kommer att bli Mitt folks befriare, men inte på det sätt du tror, utan som Jag, din Gud och din Herre, kommer att beskriva det för dig!

[9] Du kommer inte att bli kung av Egypten och göra Mitt folk, som Jag har uppfostrat i ödmjukhet inför Mig, sinnligt, självälskande och högmodigt, istället måste folket lämna detta land och dra in i öknen med dig! Jag kommer att ge folket lagar och Jag Själv skall vara Herren och ledaren för detta folk, och om de visar sig sanna mot Mig, så skall Jag ge dem Salems land, i vars bäckar det rinner mjölk och honung!

[10] Se, med en sådan känsla i den tidens bildspråk ville Gud inte säga till Moses att han verkligen borde ta av sig sin fotbeklädnad, utan Adam eller girigheten hos den yttre sinnliga människan, som förhåller sig till människans egentliga liv, precis som skorna på en människas fötter, som också är det lägsta, yttersta, sista och lättast umbärliga plagget.

[11] Men den plats som Gud kallar helig är endast ett ödmjukt själsligt tillstånd, som inte kan existera utan kärlek, som är det finaste livselementet.

[12] Men törnbusken som brinner där är ett tecken på att profetens väg kommer att bli väldigt taggig, men hans stora kärlek till Gud och till sina bröder, vilket visar sig i flammor över och i hela törnbusken, kommer att bränna buskens törnen och till slut förtära hela törnbusken och skapa en väg fri från törnen.

[13] Du förstår, det är innebörden av vad du nämnde tidigare! Men om det omisskännligen är så, hur kan du betrakta någon jordisk plats som mer eller mindre helig?

[14] Om ni också helt tar av er era världsliga skor och ödmjukar er själva i alla delar av livet, så kommer ni också att stå här lika värdiga som alla vi andra, ty som människor är vi alla jämlika här inför Gud och den Ende som är här, och ingen har någon fördel över de andra!”

[15] När Suetal hörde ett sådant tal av Matael, säger han: ”När man väl är fylld med ett sådant överflöd av all visdom, är det lätt att inte vara rädd, ty en seende person kan lätt röra sig framåt, men en blind person måste alltid undersöka i förväg huruvida hans nästa steg framåt kommer att vara säkert, och trots all varsamhet och flitigt forskande försiktighet så stöter man likväl alltid emot något. Men om man har en vägvisare som dig, käre bror Matael, så kan man som en blind person ändå röra sig framåt! Åh, nu kommer vi att stanna kvar och fröjdar oss omåttligt över att få reda på det som du av påtagliga, klara skäl har givit oss ett sådant stort vittnesbörd om!

[16] Julius, som allra vänligast trycker Mataels hand, säger: ”Evigt tack till Herren, som så mäktigt helade dig och dina fyra bröder! Jag har lärt mig så mycket av dig, och det var bara så klart och lätt att förstå, och jag märker att det börjar dagas i min själ, och om det fortsätter så hoppas jag att få gå i dina fotspår väldigt snart!”

[17] Matael säger: ”Det kan inte vara på något annat sätt! Ty det finns endast en Gud, ett liv, ett ljus, en kärlek och endast en evig sanning, och vårt jordiska liv på den här sidan är vägen dit. Vi har utgått från kärlek och ljus genom Guds eviga kärlek för att bli en självständig kärlek och ett självständigt ljus. Vi kan göra det, vi måste göra det!

[18] Men hur? Du förstår, upphöjde bror, endast genom kärleken till Gud och genom dess aktivitet som aldrig kan vila! Ty vår kärlek till Gud är Guds kärlek själv i oss och vägleder vår själ till det sanna, eviga livets ständigt ökande aktivitet, vilket i sig är den fullaste sanning och det klarast lysande ljus. Om det som en följd därav börjar att dagas i en mänsklig själ, så är den redan väldigt nära livets eviga mål och kan omöjligen göra något annat än att uppnå det eviga livets mål, vilket allt som allt är vad det fullständiga livet i all frihet och i den fullaste självständighet för evigt kan uppnå!

[19] Var därför glad och munter, upphöjde broder, snart kommer din själ också att få se vad min nu ser i ännu klarare ljus! På din själs stora dag kommer du att förstå Hans storhet som du fortfarande med viss blyghet kallar ’Frälsaren från Nasaret’.

[20] Som människa är Han förmodligen likadan som du eller jag – men Hans ande! Den tränger igenom den eviga oändligheten med Sin kraft och Sitt ljus! – Har du, upphöjde broder, förstått mig väl?”

[21] Julius säger helt rörd till tårar: ”Ja, käre bror, du står verkligen mycket högre än jag. Sannerligen, jag skulle kunna krama ihjäl dig av kärlek, och nu kan jag inte längre titta på Frälsaren Jesus från Nasaret utan glädjetårar, och jag förstår först nu den stora kärleken hos flickan som inte längre kan ledas bort från Hans sida!”

[22] Suetal säger: ”Prisa Herren, nu kommer han inte längre vara svår att upptäcka för oss! Vi får bara se på vems sida just denna flicka går, så kommer det att vara han!” – Efter detta var de uppmärksamma.

36. De tolv tvivlar

[1] Men på Min befallning gick nu Jara tillsammans med Rafael och Josoe och diskuterade Mataels visdom med dem bägge, som så plötsligt hade framträtt, och därmed blev de tolv dubbelt osäkra, vilken av de två som omgav flickan som var Jag. Men samtidigt tänkte de sig honom som en man, och med Jara var det bara två pojkar på mellan 12 och 14 år, enligt deras utseende, så de tolv kunde inte få ihop berättelsen. Och en av dem sade till Suetal: ”Min vän, du har jublat lite väl tidigt i vårt namn den här gången! Flickan, som förmodligen är den store värdshusvärden Ebal från Gennesarets unga dotter, eftersom vi högländare från området ofta har sett henne i värdshuset om vi hade något att göra i området, går mellan de bägge pojkarna, som antagligen är överståthållarens söner. Dessa pojkar, varken den ene eller den andre, är inte Frälsaren från Nasaret. Men det väcker frågan: Vilken är det? Jag säger dig, broder, med vår visdom kan vi inte avgöra det alls, så för tillfället är det tvivelsutan bäst för oss att vara tysta!”

[2] Suetal säger: ”Jag håller nu fullständigt med dig, men här fick den upphöjde herren Julius oss att bli lite lurade, vilket vi faktiskt förtjänade. Förresten, varför måste vi öppna munnen hela tiden? Att tiga, höra och se är sannerligen det bästa, och är på sätt och vis början till all visdom!” Efter dessa ord blir de tolv tysta, och deras själar är fulla av alla slags tankar.

[3] Nu går Jag till dem och frågar Suetal: ”Jag har hört allt av era tidigare samtal eftersom Jag har väldigt skarp hörsel, men eftersom ni inbördes redan har talat mycket om en viss Frälsare från Nasaret med den vise Matael och centurion Julius, men era egna åsikter dock hela tiden har varit förtäckta, så skulle Jag vilja få veta helt öppet av er, vem som ni i era sinnen betraktar honom som. Tala bara öppet utan att blygas, för Jag garanterar er att inget ont kommer att hända er på grund av det! Ty Jag känner Frälsaren alltför väl för att han skall låta er komma till skada, om ni öppet avslöjar era innersta åsikter för Mig som en av hans närmaste och bästa vänner!”

[4] Suetal säger, och kliar sig lite bakom öronen: ”Du verkar vara en grek att döma av din klädsel, men av ditt hår och ditt skägg att döma, så är du en jude. Det är sant, romarna talar inte alltför välvilligt om grekerna: graeca fidel, nulla fides (grekisk trohet är ingen trohet), men ditt ansikte verkar vara alltför ärligt för det, och som en man med viss visdom så ser du säkerligen att människor som oss inte kan uppföra sig riktigt så tanklöst vid ett sådant extraordinärt framträdande!

[5] Allting, vilket även Mataels visdom lät oss förstå om Frälsaren och som vi genast accepterade som den fullständiga sanningen, är ingen liten sak för människor som oss, och vårt omdöme om honom kommer likaledes att vara väldigt otillräckligt. Fram tills nu har vi aldrig hört honom tala, och de fyra högländarna från Gennesaret-området har känt en alldeles speciell kraft och makt från honom, men inte heller de har ännu sett honom eller talat med honom.

[6] Vi själva har upplevt det alldeles särskilda helandet av de fem onda vettvillingarna, och vi hörde talas om det här, men inte heller där var vi ögon- eller öronvittnen, utan vi fick bara de klara och sanna nyheterna genom de helade och genom berättelsen från centurionen och de helade själva.

[7] De mycket ovanliga fakta å ena sidan och de klara bedömningarna och förklaringarna från särskilt den vise Matael, kunde inte missa att väcka en bild av denne Frälsare i oss, som åtminstone för vår jordiska förståelse, utan någon högre visdom, uppenbarligen går över till det rent gudomliga!

[8] Men huruvida vi som människor utan vetenskap och ännu mindre visdom i slutändan är på fel väg med våra föreställningar, där krockar nu våra tankar och föreställningar! Men vem kan och kommer att åtminstone för oss som är blinda för vetenskap och visdom att presentera detta på ett sådant sätt, att antingen det ena eller andra blir lika klart som middagssolen?

[9] Se, människans vetenskap har redan gjort stora framsteg i vår tid, och ingen har ännu kunnat sätta några gränser för människans visdom, så en person i Nasaret kan mycket väl, understödd av särskilda andliga förmågor, ha funnit någon visdomssten som världen inte har tänkt på fram tills nu! Han kan därför åstadkomma otroliga saker, inför vilka vi måste stå som oxar på en bergssluttning. Han kan förflytta berg och frysa sjön på sommaren, ja, han kan uppväcka de döda och få tusentals att förgå genom sin blotta vilja. Allt detta är saker som har åstadkommits av människor långt före honom!

[10] I Egypten är denna typ av saker inte något okänt, här hos oss är det något mera ovanligt, särskilt eftersom all trolldom är förbjuden för oss judar, så i slutändan förbannas varje extraordinär händelse som en människa råkar ut för som trolldom, även om det kanske sker på naturligt sätt, och trollkarlen, om han är en jude, stenas eller till och med bränns levande, men förvisas långt bortom gränsen om han är en utlänning. Han måste bara betala en betydande lösesumma till templet, så får han bara visa sina konster för grekerna och romarna i hemlighet. Människor som oss ser ingenting av det i Jerusalem, men som en apostel för templet som reser till främmande land för att omvända utlänningar till judaismen, får man se vissa saker som förmodas förbli oförklarliga för människor som oss.

[11] Så nu utför den berömde Frälsaren av Nasaret också beträffande helande av alla slags sjuka människor sådant som aldrig tidigare har skådats, ja, han förmodas även kunna väcka upp de döda! Men jag säger detta, att allt detta är inget giltigt bevis på långt när på någon slags gudomlig läggning i honom och ger inte något obestridligt bevis. 

[12] För människor som oss, är det ingen större konst att utföra mirakler i ord och gärning för dem som kan det, för det är lätt att predika för den blinde om färger, men den som ser behöver i vilket fall inte mycket till predikan, eftersom han kan skilja mellan olika färger även utan någon predikan.

[13] Förresten så kunde den nasarénske Frälsaren också vara en väldigt god och alldeles särskild profet, på fullaste allvar smord av Guds ande – likt Moses, Joshua, Samuel och Elias – och utföra sina verk genom den rent gudomliga anden i honom, vilket vi anser vara mer sannolikt eftersom han är en jude och som sådan kunde han förvisso aldrig ha haft tillfälle att vare sig besöka esséernas eller egyptiernas högst hemliga skolor.

[14] Om en sådan sak kunde bevisas om honom, skulle det inte vara alltför svårt att gissa varifrån han fick all sin hemliga kunskap. Ty esséerna väcker upp dussintals döda barn, vilket jag har blivit fullständigt övertygad om!

[15] Utifrån detta, kommer du som en grek som av utseendet att döma verkar väldigt förnuftig, att kunna bedöma av vilken anledning vi nödtvunget vandrar kors och tvärs i vårt innersta av alla tankar för och emot, trots alla de extraordinära ting som vi har hört här.

[16] Att acceptera allting som sant skulle vara lika galet som att förkasta allting ända från början. Att vänta, lyssna, se och pröva allting noggrant är allt man kan göra, och då skall vi se huruvida vi bör gå med pro eller kontra. Ty vi köper aldrig duvor i en säck, eftersom det då kunde hända att man sålde oss gamar istället för duvor! Säg oss nu huruvida vi har rätt!”

37. Ytterligare tvivel

[1] Jag säger: ”I ett avseende, ja, men i ett annat avseende, inte alls! Ja, om esséerna kan väcka upp de döda som nasarén har ni rätt i varje avseende. Men det finns en verklig essé bland nasaréns lärjungar. Han skickades ut för att antingen vinna över nasarén till deras stora bedrägeri-anstalt eller åtminstone locka ur honom hemligheten hur han helar sina sjuka och uppväcker sina döda.

[2] Men när han övertygade sig själv att allt av nasarén utfördes öppet inför alla allas ögon och utan några konstgjorda bedrägliga knep, utan helt enkelt med de gamla orden: ’Låt det ske’, så lämnade han sin bedrägliga essénism, avslöjade alla knep och blev en sann lärjunge till nasarén. Han står där under ett träd alldeles för sig själv, gå dit och samtala med honom om det!”

[3] En annan av de åtta svarar: ”Min vän, vi har inget behov av det, för jag känner till essénismen i grundvalarna. Den är visserligen storartad, men i grunden ett lovvärt bedrägeri, och nasarén har aldrig gått i den nämnda skolan! Men jag skulle snarare vara för egyptierna, för nasarén måste ha höga vänner bland romarna och genom dem kan man komma till Egypten!”

[4] Jag säger till den andre talaren, som hette Ribar: ”Hur upptäckte du esséernas hemligheter? För efter vad Jag har hört, så är en sådan sak knappast möjlig utan fara för livet!”

[5] Ribar svarar: ”Min vän, med mycket pengar och ett gott mått av all slags list, så kan man gå överallt. Naturligtvis får man inte vara född igår, så att man bakom det som man blir visad, även ser andra saker som man inte blir visad! Men uppenbarligen fordras ett avsevärt mått av en särskild slug skärpa, och därför skulle jag vilja kolla in den gode Frälsaren från Nasaret bara en gång så garanterar jag att han inte kommer att lura mig.

[6] Men om han verkligen är det som man säger om honom och vad den i sanning högst vise Matael visade, tja, då kommer vi förstå hur vi skall uppskatta honom som Matael! Det är bara en sak som förbryllar mig, och det är att han tar upp lärjungar. Jag säger: om hans verksamhet är rent gudomlig, så kommer ingen lärjunge någonsin att kunna imitera honom även om han studerade i hans skola i en hel evighet. Men om verksamheten är mänsklig, så är det helt förståeligt med lärjungarna, ty vad en person gör, kan även en annan person göra om han har kunskapen och de rätta medlen. Men om verksamheten är, som jag sade, rent gudomlig, kommer den för evigt att vara omöjlig att imitera! Ty Guds hela allmakt och visdom behövs för detta!”

[7] Jag säger: ”Min vän Ribar, du talar inte illa alls, men du har i grunden fel, ty en Gud kan förvisso också dra och utbilda en del av folket på ett speciellt sätt, som Han undervisade Henok, Moses och många andra profeter så att de blev mänsklighetens lärare och uttalare av den gudomliga viljan till människorna på denna jord. Med detta undantag verkar du vara på fel spår och kommer att ha svårt att överlista Frälsaren från Nasaret!

[8] Med list kommer du att möta en väldigt mäktig och oövervinnlig motståndare i nasarén! Jag känner honom och vet att en människa inte kan överlista honom, ty av tusen saker är det svårt att ens invända en sak mot honom!”

[9] Ribar säger: ”Det beror på testet! Jag har ofta hört sådana antifonier och preludier, men i slutändan kom det ner till romarnas ordsspråk: si tacuisses, philopophus mansisses (om du hade förblivit tyst, skulle du ha förblivit en filosof). Så det som hände innan spelade aldrig någon roll för mig utan endast det som hände efteråt. Jag förväntar mig och bedömer aldrig något som jag inte har prövat själv, utan när jag väl har prövat något, så fäller jag sällan en felaktig dom, istället slår jag nästan alltid huvudet på spiken. Är du kanske en av hans lärjungar?”

[10] Jag säger: ”Inte riktigt, men är fortfarande en av hans främsta vänner och jag känner honom bäst!” Vid detta samtal är det flera som knappt kan hålla tillbaka ett dolt leende, och ingen missar ett enda ord.

38. Stenen som blev till bröd

[1] Efter en liten stund säger Ribar igen: ”Jag skulle vilja få reda på av åtminstone en lärjunge allt som han har lärt sig vid den mirakulöse Frälsarens sida!”

[2] Jag säger: ”Åh, det är väldigt lätt ordnat! Det är sant att det redan är dags för middagsmålet, och värdshusvärden är snart klar med det, men vi har precis tillräckligt med tid för ett litet lärjungatest, så en lärjunge kommer att komma hit och visa dig, som en strikt examinator, allt som han redan kan göra! Vill du det?”

[3] Ribar säger: ”Javisst, för utan ett test kan man inte fälla ett omdöme om någon!”

[4] Här kallar jag på Rafael, som i grund och botten och strängt talat också är en av Mina lärjungar, även om han är en ande nu klädd i lätt materia. Knapp är han kallad, förrän Rafael står inför Ribar med ljusets hastighet och säger: ”Vilken sorts test kräver du av en Herrens lärjunge?” Ribar tänker på denna fråga och försöker komma på något som verkar fullständigt omöjligt för en människa, något en människa omöjligen kunde göra.

[5] Jag säger till detta: ”Nåväl, Jag tror att den här historien har satt din skärpa något på prov!?”

[6] Ribar säger: ”Åh, vänta bara! ’Festina lente’ (hastverk är lastverk) säger romarna! Hostis cum patientia nostra victus (seger kommer med tålamod)! Jag skall ge lärjungen en hård nöt att knäcka, vilket kommer att sätta honom på prov!

[7] Då böjer sig Ribar ner och lyfter upp en sten från marken som väger flera kilo, och säger till Rafael med ett leende: ”Käre lärjunge till den gudomlige Mästaren, som förmodas utföra saker som endast kunde vara möjliga för Gud allena! Om du har lärt dig något allsmäktigt av honom, så förvandla denna sten till gott, sött bröd!”

[8] Rafael säger: ”Pröva huruvida stenen fortfarande är en sten!”

[9] Ribar prövar detta och säger: ”Ja, naturligtvis!”

[10] Rafael säger: ”Försök det igen nu!”

[11] Ribar försöker det igen, bryter isär stenen och inser att stenen verkligen har blivit bröd. Ett sådant mirakel i hans händer gör honom mäkta förbluffad. Ja, han greps av en mäktig rädsla och nu visste han inte vad han skulle säga om detta.

[12] Men Rafael säger till honom: ”Smaka på det också, ty ögat är lättare att bedra än tungan! Ge det till dina vänner också, så att vi har vittnen till denna förvandling, att det är en verklig en!”

[13] Ribar smakar först något försiktigt på det mirakulösa brödet, men eftersom smaken tilltalar honom, så biter han djupt i ena halvan och ger den andra till hans kompanjoner så att de kan smaka på det. Alla tycker att bröder smakar fantastiskt gott, sött och har den mest lockande doft.

[14] Men sedan frågar Jag Ribar: ”Nå, käre vän, låt Mig höra din dom, vad har du att säga om denna gärning som en lärjunge utförde?”

[15] Ribar säger till Suetal: ”Bror, du får tala nu, du är något klyftigare än jag! Detta överträffar vida min kunskaphorisont.

[16] Suetal säger: ”Det finns väldigt många människor som du i världen som tycker om att vara snorkiga i början, men om något sedan händer som sträcker sig långt över deras förståelse, så står de där som en fru som har ertappats med ett äktenskapsbrott! Vad annat kan nu sägas förutom detta: Matael hade rätt i varenda stavelse med vilka han förvisso bar det sannaste vittnesbördet om den store Mästaren!

[17] Om redan hans lärjungar kan utföra sådana saker, vad är då inte den gudomlige Mästaren kapabel att göra?

[18] Ribar säger: ”Det är helt sant, och ingen av oss kan förneka det, men i templet säger och undervisar man som en avgjord sanning att vissa särskilda magiker förmodas kunna utföra ytterst sällsynta saker genom Beelsebuls kraft vilken står till deras förfogande. Till och med romarna säger: in doctrina aliena cauti, felices (lycklig den som är försiktig med en främmande lära) och sapientia non incipit cum odio deorum (visdom börjar inte med att hata gudarna)!”

[19] Suetal säger: ”Sluta med dina dumma latinska ordspråk och du kan hålla dig för evigt borta från mig med din åsne-lika Beelsebul! Hörde du inte den gudomligt vise Matael tala tidigare och kunde du inte lätt se att den store Mästarens lära leder varje människa till Gud genom sanning, kärlek och gärningar?

[20] Om Beelsebul hade gjort det för dig, vilket han aldrig skulle ha kunnat, så skulle du nu ha en sten i din mage istället för det bästa bröd, men eftersom det är ett äkta bröd som om det hade kommit från himlen, så känner du nu den verkligt gudomligt goda smaken av den bästa effekten, liksom jag gör i mitt.

[21] Var i hela skriften har du någonsin läst att Satan någonsin lyckades utföra ett mirakel likt detta! Så på Beelsebuls mirakler i templet! Vad är de? Ingenting annat än ett föraktligt och välkänt bedrägeri för att plundra de människor som är lika blinda som du på deras guld och silver, och sedan använda det för andra skadliga syften!

[22] Du förstår, dessa är Satans mirakler och som sådana ytterst lätta att känna igen!

[23] Men här är det omöjligen något bedrägeri, utan endast Jehovas lätt igenkännbara allsmäktiga vilja! Hur kan du då fortfarande fråga huruvida en sådan sak inte också skulle vara möjlig genom Satans kraft?! Var har då Satan någonsin kunnat bevisa att han har någon verklig kraft?”

[24] Ribar säger sedan, väldigt rörd: ”Nå, vann han inte på Sinai när han kämpade med Mikael i tre dagar om Moses kropp?”

[25] Suetal säger: ”Ja, han vann Moses smuts! En vacker vinst! Vad vet du mer?”

[26] Ribar säger: ”Tja, är inte frestelsen av Adam och Eva någonting?”

[27] Suetal säger: ”Kan man kalla det ett mirakel likt det här?! Om en yppig flicka visar dig alla sina köttsliga behag och bjuder in dig med väldigt lustfyllda ögon, är det då ett mirakel om du faller ner i hennes vackra vita armar av ren köttslig lusta? Sådana mirakler som Adam och Evas händer olyckligtvis endast alltför ofta nuförtiden, men de tillhör alltid den lägsta och grövsta läggningen, och det finns verkligen inget spår av något mirakel där, förutom ett mirakel från själva skapelsens början! Känner du till något annat liknande mirakel av Satan?”

[28] Ribar säger: ”Det är svårt att tala med dig! Men vad är de välkända miraklerna med Babels och Nineves avgudabilder? Utfördes inte de av Satan?”

[29] Suetal säger: ”För blinda åsnor som du, ja, men inte för seende människor, ty de vet att den välkända avgudabilden i Babels mage som på natten hade glött av en vit eld väldigt lätt kunde förtära de offer som kastades ner i dess vida gap. Du kan utföra sådana mirakler varje dag med hjälp av en god eld och du behöver inte Satan det minsta! Själv kommer jag att komma med alla slags sådana sataniska mirakler i samråd med några köpta tjänare, utan att behöva Satans hjälp alls. Ty Satans onda och giriga vilja i varje ond person är mer än tillräckligt för detta.

[30] Satan kan aldrig göra någonting – förutom att förstöra något kött vilket ändå inte har något värde, och han kan då ta sin ytterst stinkande lön, men han kan aldrig utföra något mirakel för själen och anden eftersom hans själva väsen är den allra tätaste dömda materien! Ja, genom Satan kan du bli ännu mer materiell än du redan är, men du kommer aldrig att bli andlig ens för ett ögonblick genom honom! Så tala vidare, om du kommer på några fler mirakler av Satan!”

[31] Ribar säger, helt tillintetgjord: ”Om allting är på det viset, så känner jag verkligen inte till några fler mirakler av Satan och jag vill erkänna detta renaste mirakel som den store Mästarens unge och väldigt älskvärde lärjunge har utfört. Men du kunde ha talat lite artigare med mig, och jag skulle fortfarande ha förstått dig!”

[32] Suetal säger: ”Du har förmodligen rätt, men du vet redan att jag alltid blir upprörd när en person, särskilt med en viss utbildning, kommer dragandes med den gamla sagan om Beelsebul som om världens människor inte redan tillhör Beelsebul! Men särskilt vid ett sådant rent gudomligt tillfälle! Sannerligen, varje gång kunde jag hoppa ut ur min egen hud av ren ilska!”

[33] Ribar säger: ”Nåväl, allt är bra igen! In medio beati säger romarna, aldrig för varmt och aldrig för ljummet, är visdomens och all intelligens kärna. Sanningen förstås till slut, broder, även utan en åsna och smuts!”

[34] Suetal säger: ”Javisst, men i en rättfärdig iver är det svårt att väga orden, med vilka man tillrättavisar någon när han visar några väldigt dåraktiga tankar! Men nu när du börjar se sanningen lite klarare, så kommer du inte så lätt att höra liknande uttryck från mig igen!”

[35] Då säger Jag: ”Nå, är allt som det ska med er?”

[36] Bägge säger: ”Helt och hållet!”

39. De främsta punkterna i Jesu lära

[1] Jag säger till Ribar: ”Men hur bedömer du nu vad du har sett?”

[2] Ribar säger: ”Jag har precis lämnat en förklaring till Suetal och jag erkänner nu att den ytterst vise Matael har helt rätt i allting. Testet har utförts och inget annat behövs nu! Jag tror inte bara längre, istället har jag sett det med egna ögon, och nu skulle jag vilja lära känna den store Mästaren själv!”

[3] Suetal säger: ”Ja, det skulle jag också, om det kunde vara så lätt, även om jag inte propsar på det riktigt lika mycket längre, ty vad jag nu har sett räcker hela mitt liv! Han kan inte vara förmer än Gud, men efter vad som har hänt så kan han inte vara mycket mindre heller! Och det räcker för mig, jag skulle bara vilja höra något om denna nya lära!”

[4] Jag säger: ”Matael har redan givit er flera väsentliga punkter om detta, i vilket fall kan hans lära kort sammanfattas med att man bör älska Gud över allt och älska sin nästa som sig själv.

[5] Men att älska Gud över allt betyder naturligtvis också att känna igen Gud och Hans uppenbarade vilja, och sedan handla i enlighet med den sanna inre kärleken till den igenkända Guden, och för Guds skull bete sig mot varje annan människa som varje förnuftig människa beter sig mot sig själv. Naturligtvis talar vi här om den rena kärleken, så osjälvisk som möjligt, till Gud såväl som till varje nästa.

[6] Såsom allting gott vill bli älskat enkom eftersom det är gott och därför sant, vill också Gud bli älskad eftersom Han allena är högst god och högst sann!

[7] Men din nästa måste likaledes älskas eftersom han är Guds avbild, precis som du är, och precis som dig bär han den gudomliga anden inom sig.

[8] Se, detta är den verkliga kärnan i hans undervisning, och den är lätt att följa, ja, väldigt mycket lättare än templets tusen lagar vilka till största delen är fulla av tjänarnas egennytta.

[9] Genom att följa denna lära så noggrant som möjligt, kommer anden som är bunden inne i en människa att bli friare och friare, den växer och tränger slutligen in i hela människan och drar in allt i sitt liv, som är ett Guds liv, och därför måste vara för evigt, och det i högsta möjliga salighet!

[10] Men varje person som på ett visst sätt är pånyttfödd i anden kommer aldrig att möta döden, och varken känna eller smaka den, och friheten från köttet kommer att vara hans största glädje.

[11] Ty en människas ande som till fullo är ett med sin själ, liknar en person i fängelse, som genom dess smala ljusspringor kan skåda ut över jordens vackra yta och se hur helt fria människor livas upp av alla slags nyttiga yrken, medan han fortfarande måste försmäkta i fängelset. Men så glad han måste bli om fängelsevakten kommer, öppnar dörren och befriar honom från alla bojor och säger till honom: Min vän, du är fri från varje vidare straff, gå nu och njut av den fulla friheten!

[12] Så liknar en persons ande livsfrukten av embryot av en fågel i ägget. När den väl har blivit mogen genom ruvningens värme inuti det hårda skalet som binder dess fria liv, bryter den igenom skalet och njuter av dess fria liv.

[13] Men människan kan endast uppnå detta genom att noga och ärligt iaktta den lära som Frälsaren från Nasaret förkunnar för folket.

[14] Men nu kan människan, om hon är mer och mer pånyttfödd i anden, även ta emot andra fullkomligheter, som den blott naturliga köttsliga människan inte kan föreställa sig.

[15] Anden är då en makt i sig själv, likt den gudomliga. Vad sedan en sådan fullkomlig ande i en människa vill, det händer och måste hända eftersom det inte kan finnas någon annan kraft och makt i hela Guds oändlighet förutom andens livskraft!

[16] Ty det sanna livet är Herren och Skaparen allena, Upprätthållaren, Laggivaren och Vägvisaren över alla varelser, och allt måste därför underordna sig kraften hos den evigt densamme levande Anden.

[17] Du har nu sett prov på detta hos lärjungen, så därför kan du för tillfället tro Mig att det är så det ligger till. Men insikten om hur, på vilket sätt och varför kommer endast att komma till dig när du har uppnått frihet för ditt innersta, andliga liv.

[18] Men Matael har redan visat dig tillräckligt vilken insikt en till och med halvt pånyttfödd ande kan uppnå, så nu har du det handgripliga beviset i dina händer för allting och därför kan du med stor tillförsikt anordna dit liv därefter. – Är du nöjd med denna förklaring?”

[19] Suetal säger: ”Min vän, mycket nöjdare än med den något irriterande vise Mataels förklaring! Vad du nu berättade för mig är lika vist som något som jag har hört ur Mataels mun och i ett visst hänseende är det ännu visare, men inför Matael blir man nervös och rädd, eftersom man varken vet ut eller in. Men med väldigt enkla ord har du nu gjort saken så klar att jag inte kan tänka mig något klarare; jag vet nu precis vad jag måste göra och vad jag med nödvändighet måste uppnå, och är därför helt nöjd eftersom jag inte har några fler frågor.”

40. Miraklet med fisken

[1] Jag säger: ”Gott, men säg Mig nu helt öppet huruvida du inte skulle vilja bli presenterad personligen för den store Mästaren från Nasaret! Om du vill det, så kan Jag leda honom till dig.”

[2] Suetal säger: ”Ärligt talat, denne man som döljer den gudomliga andens fullhet i sig själv är alltför oändligt upphöjd för människor som oss i varenda sak, och jag är avgjort rädd för att ens se honom på långt håll, för att inte nämna att komma nära inpå honom! Sålunda skulle jag föredra att inte få lära känna honom personligen. Du förstår, jag skäms nu till och med för att vara i denne hans unge lärjunges närvaro, och för att vara ärlig så skulle jag inte ens ha något emot om han återvände till sitt sällskap. Han klarade testet, och det är tillräckligt! I vilket fall så skulle han inte utsättas för ett andra, och det skulle vara onödigt, ty för den som det inte räcker med ett test för att övertyga sig tillräckligt, så kommer inte tusen mirakler att räcka för honom heller. Så därför skulle jag föredra att han gick tillbaka till sina kollegor, eftersom vi inte har något att ersätta honom med, då vi inte äger något själva. Så säg till honom, käraste vän, att han kan gå tillbaka till sina likar!”

[3] Jag säger: ”Ah, varför det? Han är fri och kan gå varthän han vill, och han går när han inte har mer att göra här! Du är nu helt tillfreds, men det är inte alla dina kompanjoner, inte ens Ribar är det, som håller med dig i allt. Han grubblar fortfarande över det första miraklet och kan fortfarande inte finna sig i det. Därför, eftersom det fortfarande finns tid, så kommer vi be honom att utföra ett tecken till!”

[4] Suetal säger: ”Det skulle vara fint, och jag skulle själv vilja se något från honom, men frågan är då huruvida detta också skulle passa den helige, store Mästaren, för mästarna tycker inte om att se sina lärjungar åstadkomma för mycket.”

[5] Jag säger: ”Bekymra dig inte för det, ty Jag kommer Själv att ta på Mig ansvaret för allt detta, och vet hur Jag skall försvara Mig om Jag skulle hållas ansvarig för det. Men trots det måste vi fråga Ribar och de övriga på vilket sätt de vill se ett tecken, annars kunde en av dem säga att vi förberedde tecknet långt i förväg och enades om att träffas just för detta ändamål. Men om de själva bestämmer tecknet, så kan det inte finnas något spår av en tidigare överenskommelse. – Håller du med om det eller inte?”

[6] Suetal säger: ”Det är lika klokt tänkt och sagt som om Salomo hade gjort det, och man måste hålla med om det!”

[7] Jag säger: ”Nåväl, vi frågar Ribar! Säg oss, Ribar, vad det följande tecknet som lärjungen utför borde bestå i?

[8] Ribar säger: ”Min vän, om han vill utföra ett till, så borde han förvandla denna sten som jag nu håller i min hand till en av de ädlaste fiskar som lever i denna sjö!”

[9] Jag säger till Rafael pro forma: ”Kommer du att kunna utföra denna uppgift?”

[10] Rafael säger: ”Vi kommer att försöka, men supplikanten bör framför allt stå stadigt, annars kommer fisken att kasta honom till marken. Den ädlaste fisken i dessa vatten är stor och stark, så att en människa inte kan övervinna den. Så om Ribar står väldigt stadigt, kommer en fyrtio kilos fisk genast att byta plats med hans nu knappt fem kilo tunga sten.”

[11] Ribar säger: ”Åh, oroa dig inte för det! Jag är lite av en Samson och har redan bemästrat en femtio kilos fisk! För övrigt står jag nu vederbörligen stadigt.”

[12] Vid detta säger Rafael: ”Låt ske, vad du har bett om!” Rafael hade knappt yttrat dessa ord, förrän en fyrtio kilos ädelfisk sprattlade till så våldsamt i Ribars händer att han föll baklänges, och fisken hoppade något enormt och slog sin stjärtfena fram och tillbaka, och vittnena flydde åt alla håll, och till och med Ribar, som snabbt hade rest sig upp från marken, visade inte någon mer önskan att ta sig an den stora fisken. Men en av Markus söner fanns också i närheten, och han kom snabbt med ett starkt litet handnät, kastade det över den fortfarande kraftigt sprattlande fisken, band ihop den och bar den till ett kar som var fyllt med vatten.”

[13] När fisken befann sig i sitt naturliga element, blev den naturligtvis lugn, och alla kom nu till karet och såg förundrat på den stora fisken, och Ribar sade: ”Nu är jag och all min tomma visdom fullständigt besegrad och jag tror nu på allt som jag har hört om denne store Mästare! Här upphör all mänsklig visdom och Guds majestät uppenbarar sig på ett endast alltför påtagligt vis! Matael hade rätt med vart och ett av sina ord, och även vännen, vars godhet vi har att tacka för de två aldrig skådade miraklen. Så Gud är stor, och evigt prisat vare Hans stora namn, att Han har gett människorna på denna jord en sådan makt! Vi är högst ovärdiga att få skåda sådana mirakler från Gud med våra syndiga ögon, men eftersom Gud har gjort oss värdiga Honom Själv, så låt Hans stora namn bli för evigt prisat!”

41. Jämförelse med magikernas mirakler

[1] Suetal säger: ”Amen! Det är också min mening! Ty inget dödligt öga har någonsin tidigare sett något sådant! Magikernas på Faraos tid kastade pinnar som blev till ormar, men vi var inte där då! Och om vi hade varit det, skulle vi förmodligen ha sett precis samma trick som vi en gång såg i Damaskus, där en persisk trollkarl kastade brödsmulor på ett stycke drivande sand som låg vitt utspritt framför honom, och när brödsmulorna, när de väl hade kastats ut ordentligt, hade begravt sig i sanden så att ingen kunde se dem längre – vilket naturligtvis hände på ett ögonblick – så kröp en råtta eller mus snart fram ur sanden och sprang iväg! Denne trollkarl låtsades att han kunde förvandla brödsmulorna som kastades på sanden till råttor eller möss men jag granskade sanden efteråt och fann att brödsmulorna var helt orörda. Men jag fann också alltför tydliga spår av hur trollkarlen, utan några vittnen, innan hade hållit ett visst antal råttor eller möss fångna i sanden genom att lägga ut vissa favoritbeten åt dem på flera ställen i sandgropar som han hade gjort, med vilka råttorna och mössen som hade placerats där förblev helt tysta och nöjda tills de slugt utkastade brödsmulorna fick dem att hoppa ut ur sina gropar och springa iväg.

[2] Det dumma folket visade den persiske trollkarlen en nästan gudomlig vördnad och fyllde säckar med alla slags värdefulla saker, och när jag ville övertyga vissa av dem som var något visare om det, så kallade de mig en hädare och jag var tvungen att ge mig av på stubben. Jag blev därmed övertygad om att magikerna för det första är väldigt fina gamla kufar, som genom sin kunskap och erfarenhet inom den vida naturens gebit vet hur de skall dra nytta av dårskapen hos de många människor som lever som boskap, och för det andra att rätt indoktrinerade dumma människor aldrig helt kan tillrättavisas ens med den bästa vilja hos en vis vän till mänskligheten. 

[3] Och på detta sätt ser förmodligen alla de hyllade mirakler som prästerna och trollkarlarna i Egypten och Persien utför likadana ut, och esséernas mirakulösa gärningar kommer inte att se ut på något annat sätt.

[4] Men dessa bägge mirakler som den store Mästarens lärjunge utförde, och de underbara helanden som vi hörde att den store Mästaren hade utfört, är så rent överlägsna alla de magiska villfarelserna, likt en sol med dess klara är överlägsen varje lågt och bedrägligt träskljus. Med dessa bägge mirakler kommer, som sagt, all mänsklig visdom till all vägs ände, och att tänka eller pröva är inte längre till någon nytta här, då Guds allmakt är i verksamhet, för vilken naturligtvis ingenting kan vara omöjligt. 

[5] Men för oss förblir läran att vi ännu mer aktivt bör följa vad den store Frälsaren lär ut genom honom, för nu börjar det förefalla mig att Jehovas gamla profetia till och med kommer att uppfyllas i vår tid.”

[6] Jag säger, fortfarande inte igenkänd av de tolv, till Suetal: ”Delar du med viss övertygelse denna åsikt?”

[7] Suetal säger: ”Min vän, min åsikt är nu på väg att bli visshet, åtminstone i mig! För se, jag har en mycket enkel men säkerligen välgrundad anledning att acceptera den! Gud är alltför oändligt god och vis för att väcka upp en människa så mäktigt och fylla honom med Sin allsmäktiga ande bara så att han kan hela ett flertal människor i köttet och förvandla stenar till bröd och fisk. Med en sådan person, som står ensam som en sol högt över Moses och alla andra profeter, har Gud säkert ett annat högre syfte som fortfarande är okänt för oss! Ty för de väldigt underordnade ändamålen, att utföra alla slags mirakler inför det nyfikna och mirakellystna, blinda folkets ögon, ställde inte Gud, som jag sade, en sådan gudsman på denna jord! Jag skulle vilja upptäcka judarnas store Messias i honom, som nästan alla patriarkerna och profeterna förkunnade och jag är, käre vän, nästan helt övertygad om detta!

[8] Men om det inte är han, så skulle jag inte veta vem vi fortfarande borde vänta på, som kunde göra ännu större saker och saker som är ännu värdigare Gud! Vilken åsikt har du, käre vän, förmodat att du som grek är bekant med judarnas skrifter!?”

[9] Jag säger: ”Ja, Jag är av precis samma åsikt som du, ty Jag är väldigt hemmastadd med judarnas skrifter. Men nu skulle Jag vilja få veta av dina kollegor vad de har att säga om vår mycket välgrundade åsikt! Ribar är mer eller mindre en talesperson för de övriga tio kompanjonerna. Vi frågar honom vad han anser om detta. Fråga honom du!”

[10] Suetal säger: ”Han borde börja meddetsamma, för nu har han förhoppningsvis sett tillräckligt av sin fisk!”

42. Miraklet med åsnan

[1] Vid detta vänder sig Suetal till Ribar, rycker honom i hans tunika och säger: ”Ribar, detta är en fråga och ett ämne som är ytterst viktig, särskilt för oss judar, och kanske du kan ge oss någon icke oviktig information om detta, eftersom du såvitt vi vet är bättre insatt i skrifterna än lekmanna-juden. Se här, vi känner till alla de stora profetiorna med början från – säg – Adam fram till våra dagar. Enligt dessa profetior som inte var tagna ur tomma intet, så väntar vi på en Messias som skulle befria i synnerhet judarna som Guds forna folk från allt psykiskt och andligt ont! Nåväl, vi har sett den berömde Frälsarens gärningar med våra egna ögon och vi har hört ännu mer från nära ögon- och öronvittnen till allting som han gör och har gjort. Jag frågar om Gud Själv, nedstigande till jorden från Sin högsta himmel skulle göra mer – och ännu mer underbara saker än Frälsaren från Nasaret gör! Svaret på denna fråga kan endast bli ’Nej’!

[2] För ungefär tre veckor sedan fick vi se ett hus som tillhör en helare – jag tror att han hette Joab men det kan också ha varit något annat – som var något alldeles särskilt, som nasarén hade skapat av en stenhög genom sin blotta vilja.

[3] Vi fick också höra om en köpman nära Sykar, vars hus hade utvidgats och prytts på ett liknande sätt.

[4] Berättelserna om helandena från Gennesaret är välbekanta för oss alla. Vi har alla sett vår kompanjons helade broder från bergen i Gennesaret-området och har talat med honom. Nu har vi så gott som sett det extraordinära helandet av de fem vettvillingarna som åtföljde oss igår. Mataels obegripliga visdom, som med sina följeslagare nu diskuterar något med centurion Julius och en annan högt uppsatt romare, är mer än den säkraste borgen!

[5] Nu finns det ytterligare två mirakler som utfördes av – låt oss säga – en lärjunge. Fråga: Leder inte detta oss till att med rätta acceptera att den store Frälsaren från Nasaret är den utlovade Messias? – Vad tror du?”

[6] Ribar säger: ”Ja, ja, du kan ha helt rätt! Du vet, jag gick och tänkte på detta i hemlighet, som en gravid kvinna med sin frukt. Men detta är ett dubbelt prekärt spörsmål, såväl för templet som gentemot romarna, för vilka en sådan äkta Messias, som han kallas, kommer vid ett väldigt olägligt tillfälle för judarna. Men av väldigt goda skäl tror templet att Messias ankomst ligger åtminstone några tusen år i framtiden, enligt kabbalans uträkningar (beträffande den hemliga läran). Nu när saker och ting går så väl för dem, behöver de inte en Messias alls. Men romarna måste uppenbarligen föredra att han var på deras sida och inte på judarnas!

[7] Så jag är helt klart av denna åsikt: Man tror i tysthet vad man vill beträffande profetiorna, men uttryck inte din åsikt öppet förrän saken ligger mer uppenbart i dagens ljus! Nu kan man ha lika stora betänkligheter med den ena som den andra tron. Rent generellt är du inte på fel spår med din åsikt såväl som anledningen till den, utan helt på rätt spår efter vad jag känner och tänker. Men käraste vänner, håll det mellan oss tills vidare för vår frälsnings skull!

[8] Men du, broder Suetal! Betrakta med viss uppmärksamhet den unge, mirakulöse lärjungen! Vad kan han ha i sinnet? För det första går han aldrig tillbaka till sitt sällskap, och för det andra tittar han alltid på oss med ett slags spjuveraktigt leende. Som om vi vore ett par riktigt dumma tölpar. Vad är det för fel på honom? Titta bara, nu vänder han sig om och skrattar formligen i näven. Om bara inte pojken vore så förskräckligt allsmäktig, så skulle jag ställa honom till svars, men absolut ingenting kan göras med en sådan person, för det skulle endast vara ett skämt för honom att förvandla sådana som oss till en väldigt trivsam åsna, och hur skulle det vara?”

[9] Rafael vänder sig om och skrattar ännu mera, och ställer med Min tillåtelse en helt frisk åsna bredvid Ribar, och säger: ”Du förstår, precis som en verklig en som står bredvid dig nu!”

[10] Ribar ser sig om, våldsamt förskräckt och säger efter en stund av ännu mer förfärad förvåning: ”Åh, åh, åh, vad är då detta?! Var kom denna välnärda åsna plötsligt ifrån?”

[11] Rafael säger: ”Från samma ställe som fisken kom från! Men nu frågar jag dig, av vilken anledning besvärar jag er? Har jag någonsin skadat er på något sätt?”

[12] Ribar säger: ”Käraste och på samma gång högst vackre unge vän! Se, du är alltför allsmäktig för oss och du ser samtidigt lite spjuveraktig ut, så därför har vi en säregen respekt för dig och vi blev helt fruktansvärt uppskrämda och rädda i din närvaro! Men eftersom du redan är här och inte vill gå tillbaka till ditt sällskap, så kom närmare och åtminstone förklara för oss hur den store gudomlige mästaren från Nasaret ser ut, ty de obegripliga underverk som du utförde inför oss mättar inte våra själar! Om du, vilket inte alls kan betvivlas, vet att tala lika väl som du utför rent gudomliga mirakler, så öppna din vackra mun och tala, och beskriv hans yttre form!”

[13] Rafael säger: ”Om jag kunde, så skulle jag gladeligen göra det, men jag får inte, trots all min allsmäktiga kraft över allting, som jag har från den evige Mästaren, prata bredvid mun innan tiden är inne.

[14] Det irriterade er alla, och särskilt dig, eftersom jag var tvungen att småle mot er tidigare. Jag försäkrar er att det inte fanns något så kallat spjuveraktigt bakom det, ty det finns ofta tillfällen bland er dödliga människor, särskilt bland dem som fortfarande vandrar i skymning, när en helt igenom upplyst ande, som jag är, inte kan hålla tillbaka ett leende. För min del exempelvis, får det mig alltid att le när några väldigt visa och rättänkande människor står tillsammans i en skog och i slutändan inte kan se och känna igen skogen för alla träd! Ja, mina vänner, när sådant händer måste jag skatta, och jag kan inte göra något åt det!”

[15] Ribar gapar storögt, och säger: ”Står vi i en skog och inte känner igen skogen för alla träd?”

[16] Rafael säger: ”Inte materiellt, men andligen ja, och det är därför som jag måste skratta. Säg mig varför ni är så rädda för att lära känna den store Mästaren från Nasaret?” 

[17] Denna gång säger Suetal: ”Du förstår, käre, vise lärjunge till den store Mästaren, vi har redan berättat helt öppet för denne vän här som kallade hit dig, varför vi föredrar att inte personligen stifta bekantskap med honom, och vi bör hålla fast vid denna önskan, som säkerligen inte är dålig!

[18] Redan du är alltför upphöjd för oss arma syndare, och det blir därför helt förskräckligt obekvämt för oss i ditt sällskap, ty vi kan omöjligen ha den ringaste föreställning om din visdom och kunskap, och det blir därför väldigt märkligt i ditt sällskap. Men vad är en lärjunge jämfört med sin mästare? Men om du som den store Mästarens yngste lärjunge redan kan utföra sådana aldrig tidigare skådade mirakler, vad kommer då din Mästare att kunna göra?! Men vi känner oss redan förskräckligt illa till mods i din närhet; hur illa till mods skulle vi då känna oss i den store Mästarens närvaro?! Vi skulle inte kunna uthärda det! Så låt oss för tillfället inte personligen stifta bekantskap med den store Mästaren.

[19] Endast hans lära kan vara till nytta för oss, vars grunder vi redan har hört av vår vän här, så för tillfället är vi helt nöjda med den. Om vi någonsin blir mer fullkomliga än vi är nu genom att iaktta denna gudomligt rena lära så grundligt som möjligt, så kommer vi då att vara tillräckligt heliga för att lära känna den store Mästaren personligen. Men ge åsnan som har trollats fram här till värden för oss, ty vi har inget annat som vi kunde betala honom med i gengäld för vad han har givit oss!”

[20] Rafael säger: ”Nåväl, ge honom då det helt friska lastdjuret och fisken, för bägge djuren skapades för honom!”

43. Bekantskapen fortsätter obemärkt

[1] Men nu kommer Markus för att berätta för oss att middagsmålet är redo och att vi skulle gå till bords.

[2] Suetal säger till Markus: ”Lyssna här, min gode gamle vän! Du förstår, vi tolv är utfattiga och har ingenting som vi kunde betala vår räkning med, men se, denne unge lärjunge till den store Mästaren från Nasaret som bor någonstans i ditt hus har först trollat fram den mest ädla fisk på säkerligen drygt fyrtio kilo för oss, och därefter denna åsna! Tag dessa bägge djur i din ägo istället för vår obetalda räkning, för vad skulle vi göra med åsnan och fisken? Men vad de säger till oss symboliskt som en tillrättavisning, det har vi redan fått reda på! Ty en fisk och en åsna användes såvitt vi vet aldrig som symboler för visdom, utan snarare alltid som symboler för dumhet! Var därför så god och ta bägge djuren som säkerligen är värt någonting, istället för vår obetalda skuld!”

[3] Markus säger: ”Det gör jag gladeligen, även om ni inte är skyldiga mig något, ty allting som ni har förtärt här och det som ni kommer att förtära hädanefter, har redan betalts hundra gånger om! Men ser er nu om efter ett bord, för middagsmålet kommer genast att föras in!”

[4] Suetal säger: ”Min vän, säg oss vem som så storsint har betalat räkningen åt oss i förväg, så att vi kan ge honom vårt tillbörliga tack!”

[5] Markus säger: ”Det får jag inte säga, så nöj er därför med vad jag nu har berättat för er!” Med dessa ord avlägsnar sig Markus vid Min hemliga vink, tar samtidigt åsnan och ger den till en av sina söner för att ses efter tills vidare.

[6] Efter att Markus har gått iväg, säger Suetal till Mig: ”Min vän, är inte den gamle mannen en underbar person?! Du förstår, man träffar på väldigt få människor på denna jord som är så ärliga som han! Men vem tror du det är som så övermänskligt storsint har betalat räkningen åt oss?”

[7] Jag säger: ”Vem annan än den store Mästaren från Nasaret? Ty han kräver aldrig något utan att betala för det. Den som gör något för honom återgäldas tiofalt, och den som gör tio saker för honom återgäldas hundrafalt!”

[8] Suetal säger: ”Ja, men vi har varken gjort en sak eller tio saker för honom, och trots det har han redan betalat tusen saker för oss!”

[9] Jag säger: ”Men denne Mästare är även allvetande och vet därför att ni kommer att göra något för honom senare, och sålunda betalar han er för det i förväg!”

[10] Suetal säger: ”Vi kommer att finna oss i detta och vara förberedda att återgälda en sådan godhet med vår flit och stora iver, om vi bara får reda på vilken tjänst han önskar från oss!”

[11] Jag säger: ”Ja, ni förstår, i slutändan kommer det att bli nödvändigt att stifta närmare bekantskap med honom! Till slut kanske han till och med tar upp er som sina lärjungar?!”

[12] Suetal säger till Ribar: ”Du, det skulle vara något! När allt kommer omkring kanske vi snart också kommer att kunna åstadkomma något som denne vackre yngling här!? Sannerligen, under sådana förhållanden skulle jag nu, om det lätt vore möjligt, personligen stifta hans bekantskap!”

[13] Ribar säger: ”Jag också, och i själva verket allihop! Men den första sammandrabbningen kommer förmodligen att vara mycket värre än tidigare med den förfärliga fisken.”

[14] Suetal säger: ”Vem vet? Lärlingssmeden hamrar ofta mycket hårdare på städet än smeden, för att visa att även han vet hur man använder en hammare. Om det finns ett lägligt tillfälle under middagsmålet, så kanske denne vår gode grekiske vän kunde ge en fingervisning om vem han är!?”

[15] Jag säger: ”Åh ja, Jag kan mycket enkelt göra er denna tjänst, men när ni har känt igen honom så måste ni uppföra er väldigt lugnt och inte föra väsen, ty han tycker inte om det! Han ser bara till hjärtat och är fullkomligt nöjd, när en riktig, levande hyllning förs fram till honom i det tysta!”

[16] Suetal säger: ”Åh, det kan vi göra, och det är också mycket klokare och visare. Därför käre vän, var så vänlig att rikta vår uppmärksamhet på honom vid ett lämpligt tillfälle under middagen!”

[17] Jag säger: ”Mycket bra, mycket bra, så blir det! Men nu har redan rätterna ställts på borden, så låt oss därför gå dit och lägga beslag på det näst bästa! Du förstår, under den stora linden finns det två bord! Jag måste ta plats vid det långa för de höga romarnas skull, men ni sitter vid bordet bredvid det så vi kommer helt lätt att kunna samtala med varandra!”

[18] ”Ja, ja”, säger Suetal, ”det blir bäst! Men nu är jag verkligen omåttligt ivrigt att personligen få lära känna denne store man, judarnas sanne Messias, för första gången.”

[19] Jag säger: ”Mycket bra, men låt oss nu gå till borden!” Jag går fram och de tolv följer efter Mig, och Rafael går bredvid Suetal, vilket han inte riktigt tycker om, så att han frågar honom om han inte vill sitta vid deras bord.

[20] Och Rafael samtycker till detta med den största vänlighet i världen, vilket emellertid inte passar Suetal alltför väl, eftersom han fortfarande har en enorm respekt för ängelns allmakt. Men eftersom Rafael är så vänlig mot honom, så börjar han gradvis tycka bättre om honom och närvaron av den senare stör honom inte tillnärmelsevis lika mycket längre.

44. Rafael vederlägger kritiken

[1] Människor kommer nu till borden från alla sidor, vilka genom det hårda arbetet av den gamle Markus och hans bägge söner, som också var bevandrade i snickarkonsten, hade utökats till fyra, för Markus hade ett tämligen stort förråd av ekplankor för att bygga sina fiskebåtar, och på ett ögonblick utökade Rafael det betydligt med Min tillåtelse, och sålunda blev det lätt för Markus att sätta upp ett antal matbord med bänkar i sin fruktträdgård. 

[2] Rafael sätter sig ner mellan Suetal och Ribar. Men vid Mitt bord, där vi hade satt oss i samma ordning som dagen innan, tilläts också Matael och hans fyra följeslagare och de var tvungna att ta plats mellan Julius och Cyrenius. På Min högra sida satt Jara igen, och bredvid henne Josoe, sedan Ebal och efter Ebal Mina lärjungar, närmare bestämt apostlarna. 

[3] Vid de övriga borden fanns naturligtvis de som var i Cyrenius och Julius följe, och de trettio unga fariséerna under ledning av sin talare, Hebram, hade ett långt bord bakom Min rygg, så att de kunde se Mitt bord och de tolv vid det lilla bordet.

[4] En passande mängd av den mest väl tillagade fisk fördes ut överallt, och det rådde ingen brist på det bästa bröd och vin. Vi började äta, och de tolv kunde inte nog prisa fisken och högg hjärtligt för sig, men Rafael var den som åt mest. Han svalde mer eller mindre den ena fisken efter den andra, vilket började väcka Suetals uppmärksamhet, och han visste inte hur han skulle tolka det.

[5] Men när Rafael lyfte den sista fisken ur skålen och lade den på sin matplanka, och började att dela den i bitar och sedan trycka den ena biten efter den andra i munnen med viss brådska, så var detta för mycket för Suetal och Ribar, och Suetal sade väldigt artigt till Rafael: ”Åh, käre, vackre unge vän, vad för slags enorm mage måste du ha så att du får plats med så mycket fisk och så mycket bröd?! Det fanns säkert nästan tjugo fiskar i vår stora skål, och vi har bara ätit tolv, så du har tryckt i dig de åtta största helt själv! En sådan ung man och så mycket mat?! Det kan omöjligen vara hälsosamt! Nåväl, det är okej för min del, och Gud välsigne dig för det! Hör det då till den store Mästarens lära, att man bör äta så mycket för att uppnå visdom och allmakt?”

[6] Rafael säger skrattande: ”Naturligtvis inte! Men om jag tycker om det och det finns där, så varför skulle jag inte äta så mycket jag vill!? Se på templet i Jerusalem, hur många av alla slags offer som förtärs dagligen i Guds namn! Kunde man inte fråga mer rättmätigt och säga: Men Jehova är då en sann frossare, varje dag slukar Han en mängd oxar, kor, kalvar, får, lamm, hönor och duvor och fiskar och getter och många stora brödlimpor och många vinskinn och efter all denna mäktiga förtäring har Han fortfarande en stor lystnad efter guld, silver, pärlor och alla slags värdefulla ädelstenar!?

[7] Har ni aldrig frågat er huruvida Gud verkligen är en sådan frossare?! Nej, det har ni aldrig gjort, ty ni vet att det bara är Guds tjänare som är frossarna! Vad är mina åtta fiskar jämfört med de hundra oxarna, korna, kalvarna och så vidare?! Om Guds tjänare i templet kan ha den ostraffade rätten att förtära en sådan enorm mängd i Guds namn, varför skulle jag då fasta, när jag förvisso är mer en Guds tjänare än frossarna i templet?!”

[8] Suetal säger: ”Ja, ja, du har helt rätt, jag blev bara väldigt förvånad över hur du, som en väldigt späd yngling, har överträffat oss alla i att äta och inte tog någon hänsyn om vi också kanske skulle ha tyckt om lite av den goda fisken!”

[9] Rafael säger: ”Har ni någon gång upplevt att Guds tjänare i templet bryr sig om huruvida de som offrar har något kvar att äta därhemma? De tar deras offer och deras tionden utan någon hänsyn till huruvida de kanske dör av hunger nästa timme! Och ni förstår, de vill vara Guds tjänare, och det är vad de är i det blinda folkets ögon! Men ni har aldrig tagit dessa Guds tjänare åt sidan ens i hemlighet i era hem och konfronterat dem, så varför har du sådan omsorg om min hälsa när jag faktiskt har bevisat att jag är en äkta Guds tjänare?!”

[10] Ribar säger: ”Min vän Suetal, det verkar inte vara någon bra idé att utbyta ord med honom! Ynglingen låter som Matael och kunde berätta hela vårt livs historia för oss rakt upp i ansiktet på oss bara sådär!

[11] Rafael säger: ”Ni behöver inte tala så tyst, i så fall har jag svårt att förstå er och uppenbarligen ännu svårare att förstå Suetal!”

[12] Ribar säger: ”Ja, ja, jag talade precis för högt!”

[13] Rafael: ”Och på sätt och vis du ville inte att jag skulle förstå dig! Se, jag hör och ser era tankar, hur skulle jag då inte kunna höra era ord?! Förstå, djuret som jag placerade bredvid dig tidigare har så många likheter med dig! Men jag säger dig, om du inte först blir lika ödmjuk som det gråa djuret, så kommer du aldrig att finna den lilla dörren till sann visdom!”

[14] Ribar säger: ”Men säg mig, min vän, varför skämde du ut mig så inför så många människor!?”

[15] Rafael säger: ”Jag sa precis klart och tydligt till dig att ni fortfarande är så blinda i era själar att ni inte kan se skogen för alla träd. Och lika blinda som ni var, lika blinda är ni fortfarande, det är därför som ni åt för få fiskar! Men om ni vill ha mer fisk så säg bara till, så kommer det säkerligen finnas fler i sjön!”

45. Kärlek är grunden till verklig lycka

[1] En tredje från de tolvs sällskap, som hette Bael, säger: ”Mina vänner, låt mig säga något för en gångs skull! Sant, normalt sett talar jag lite och föredrar att tyst lyssna på något vist, men i allt ert tal har väldigt lite visdom setts fram tills nu. Den unge lärjungen gör allvarligt talat rätt när han skrattar hjärtligt åt er, ty jag säger er också att ni inte ser skogen för alla träd. Betänk vilka vi är och vilket detta stora sällskap är, tacka sedan Gud att vi fortfarande är vid livet! Vi är eländiga, svaga och helt värdelösa daggmaskar, och detta sällskap består av härskare inför vilka hela jorden darrar, och vi maskar vågar utbyta ord av det mest dåraktiga slag med dem!? Varför besvärades du, min vän Suetal, av att denne höge, mirakulöse och i sanning allsmäktige yngling precis åt upp åtta fiskar inför våra ögon!? Är vi inte gratisgäster här, och har vi inte ätit tillräckligt? Jag menar: eftersom vi nu är mer än tillräckligt mättade, vad mer vill vi ha? Om denne ynglings läggning är så skapad att han måste äta mer än vi svultna tempeluslingar för att bli mätt, så har inte vi någon rätt att kasta ett kritiskt öga på detta! Ty för det först åt han inte ur vår väska, och för det andra var det ytterst opassande för vår del att ställa honom till svars på det sättet! Jag ber er, var lite klokare! Alla elementen lyder denne lärjunge, och ni talar till honom som om han vore er jämlike. Åh, ni i sanning dumma åsnor! Han förtjänar mer än gamla tiders profeter all vår vördnad, för Guds Andes skull som rör Sig genom honom, och ni behandlar honom som en av era jämlikar! När ni måste stiga in i templet inför översteprästen, så skakar ni av ren vördnad, här finns det en miljon gånger mer än tusen överstepräster på ett ställe, och ni uppför er som de allra största dårar! Usch och fy, ni borde skämmas! Var tysta, lyssna och lär er något, och tala först till människor som är mindre visa än er! Men lämna den gudomlige lärjungen i fred, annars måste jag bli oförskämd mot er å alla de andra brödernas vägnar, som sitter här vid detta bord! 

[2] Rafael säger: ”Du talade väl, det är sant, min käre Bael, men sådana grova tillrättavisningar är aldrig helt i sin ordning, eftersom de inte bottnar i kärlek, utan ett förtäckt högmod. Ty när du tillrättavisar dina bröder så grovt, brinner du av ilska, blir ursinnig och övertalar dig själv till vrede och då kan du inte göra något gott, ty druvor och fikon växer inte på törnbuskar och tistlar, och det tar lång tid förrän något gräs kommer upp på en bränd fläck.

[3] Om du vill leda din broder, så får du inte ta tag i hans arm så hårt som ett lejon sitt byte, utan som en höna leder sina kycklingar, så du med dina bröder. Då kommer du att accepteras av Gud eftersom du har handlat i enlighet med himlens ordning.

[4] Pröva först alltid kärlekens kraft och styrka, vad den kan göra, och hur långt den når! Om det skulle visa sig att litet eller inget uppnås i dess mildhet, svep först då in kärleken i det fulla allvarets mantel och led sålunda din broder av den djupaste kärlek, och håll honom tätt tills du har lett honom på den rätta vägen! När han väl står på den, så avtäck din kärlek och din broder kommer för evigt att förbli din himmelske vän full av tacksamhet! Och det är bättre eftersom det för evigt är inom Guds ordning.”

[5] Bael tittar storögt vid denna tillrättavisning, och Suetal och Ribar trycker Rafaels hand av ren glädje, ty det gladde dem mycket att ha funnit en företrädare för sina mänskliga rättigheter i denna förment unge lärjunge.

[6] Men den unge lärjungen säger till dem: ”Mina vänner, tacksamhet för en god tjänst är något gott om det finns ett gott skäl till det, men om skälet inte är helt gott, ja, i själva verket mer dåligt än gott, då är all den ymniga tacksamheten inte ett jota bättre än anledningen i sig!”

[7] Vid denna anmärkning av Rafael tittar Suetal och Ribar storögt, och Suetal frågar Rafael: ”Men, käraste unge vän, var så god och berätta för oss vad du menar!? Det verkar för oss som att du inte alls är nöjd med vår tacksamhet!”

[8] Rafael säger: ”Ni förstår, enligt Guds ordning måste allting i en person vara i Guds fulla ordning. Ren kärlek som grunden för allt liv precis som i Gud, måste så också i en människa lysa ut från varje handling. Ni är nu tacksamma mot mig för att jag tillrättavisade Bael, eftersom hans tillrättavisning som riktades till er inte var grundad i kärlek, utan ilska, vilket är ett barn till vrede och hämnd. Bael hade uppenbarligen sårat er stolthet och ni brann av vrede i era hjärtan över det, och omhuldade en önskan att Bael skulle ges en väldigt skarp tillrättavisning för det. Och se, en sådan önskan är det yngsta barnet till revanschlystnaden vilken endast tillhör helvetet! Men nu förekom jag er tillrättavisning och visade honom tydligt hur illvillig hans tillrättavisning var, och ni bägge gladde er över detta och var tacksamma mot mig för det.

[9] Men er glädje härrörde inte från det faktum att jag hade fört broder Bael på den rätta vägen enligt Guds ordning, utan eftersom jag gav honom ett så hårt slag i ert ställe och enligt er åsikt, varmed er hämndlystnad svalnade lite och ni har ytterligare ett skäl att tillrättavisa honom för att släcka er törst på hämnd. Och ni förstår, eftersom er tacksamhet grundades i detta, vilket är dåligt eftersom det inte fanns någon kärlek i den, så kan tacksamheten i sig inte heller vara god!

[10] Åh, men om er tacksamhet är frukten av en sann himmelsk glädje över att en något förvirrad broder har återförts på den rätta vägen, då är den också en frukt enligt himlens ordning, vilken kallas kärlek, och är av detta skäl något gott.

[11] Om ni vill vara sanna barn till Gud, som ni har kallats, så får aldrig något skäl förmå er att utföra en handling som inte i alla dess delar är grundad i ren kärlek. Det kan inte finnas något spår av vrede, revanschlystnad eller ens den minsta skadeglädje i era hjärtan, ty det tillhör helvetet och inte himlen.

[12] Ni förstår, om en bror blev allvarligt skadad i sin kropp i ert hus och var i stor fara att dödas av sjukdomen, varmed ni kunde förlora en kär broder som skulle orsaka er stor sorg, så skulle ni säkerligen erbjuda allting för att hjälpa er broder från hans lidande och rädda honom från risken att dö! Vilken glädje ni skulle ha om er broder timme för timme blev bättre genom era ansträngningar!

[13] Men om ni redan känner en sådan glädje i er själva över er broders fysiska förbättring – hur mycket mer har ni, som barn till en och samme Fader i himlen, att glädja er över när en andligt sjuk broder som står på randen till ett möjligt evigt fördärv, är helad igen och given evigt liv? Håller ni med eller inte?”

46. Suetals pladder

[1] Suetal säger: ”Min vän, så talar ingen människa av denna värld! Du måste vara en högre varelse från Guds himmel! Är du när allt kommer omkring den store Frälsaren från Nasaret själv?”

[2] Rafael säger: ”Åh, inte alls! Jag är för evigt ovärdig att ens knyta upp Hans sandalremmar! Jag är ganska högt ovanifrån i anden, men nu enligt denna likaledes jordiska kropp är jag endast vad och vem du och lärt känna mig som!”

[3] Suetal säger: ”Men nu, eftersom vi likt många andra gäster redan har ätit, skulle jag vilja få lära känna den himmelske Mästaren för att visa honom min djupaste vördnad!”

[4] Rafael säger: ”Jag har ännu inte fått befogenhet att göra det. När tiden är inne, kommer du och dina bröder att känna igen Honom! Men se, det finns fortfarande mycket som är orent i era hjärtan! Ni måste känna igen det och undvika det och som sådant avsky det och därigenom ordna det så att ni efteråt och i det ögonblicket, när ni känner igen det ohederliga, aldrig igen vill begå det vid något tillfälle. Då kommer ni att vara lämpliga för att fullständigt känna igen den store Mästaren!

[5] Men var nu uppmärksamma allihop! Vännen som ni talade med tidigare kommer nu, av hans blick att döma, att hålla ett tal, för jag har märkt att överståthållaren Cyrenius, som sitter bredvid honom, precis frågade honom om någonting – och se, när de stora människorna talar, så måste de små vara tysta och lyssna när något sådant tillåts! Därför skall vi nu vara tysta och låta vår store granne tala för en gångs skull!”

[6] Suetal frågar Rafael en gång till: ”Kunde du, käraste unge vän, inte berätta för mig, vem den gode vännen är som vill tala nu?”

[7] Rafael säger: ”Nej, inte nu, ty nu måste vi vara tysta och lyssna! För när han börjar tala om något allvarligt, är det alltid av yttersta intresse att lyssna på honom! Så från och med nu, tills han har sagt allting, inte ett ljudligt ord till vid vårt bord!”

[8] Suetal och alla de övriga nöjer sig med det och väntar otåligt på att Jag skall börja tala. Men Jag kunde inte börja Mitt tal förrän Cyrenius hade avslutat sin viktiga fråga om äktenskap, äktenskapsbrott, skilsmässa och att ligga med en oskuld som fortfarande var ensamstående.

[9] Suetal frågar efter några få minuter av tyst väntan: ”Nå, när kommer han börja då?”

[10] Rafael säger: ”Men du blinde och döve person, ser du inte att Cyrenius inte har ställt färdigt sin fråga!? Eller kan man börja tala och besvara en fråga innan hela frågan har ställts?! Var tålmodig, svaret kommer snart!”

[11] Suetal nöjer sig med detta för tillfället, men Cyrenius utvidgar sin fråga med alla slags sidokommentarer, och därför kommer Jag inte fram till att svara. Cyrenius talar ganska tyst för Jaras skull, som sitter nära honom, så att vara grannar naturligtvis förstår väldigt lite av frågan och börjar bli uttråkade, eftersom de inte kan höra ett högt ord från någon sida, för med romarna var det en stor tradition att tusentals skulle vara tysta om en upphöjd person gjorde en rörelse för att visa de andra att han ville tala.

[12] Nu går flera minuter till, och Jag talar fortfarande inte. Suetal säger till Rafael: ”Min vän, dessa bägge herrar talar så tyst till varandra! Vi kommer inte att få särskilt stor behållning av detta kanske väldigt visa samtal, så vi kunde börja tala om något med varandra, vilket till och med våra grannar skulle vilja! För om sådana höga herrar talar tyst med varandra så låter de de små personerna som omger dem förstå att de inte vill bli hörda! Vi gör därför fel om vi är helt tysta och därigenom avslöjar vår brist på uppfostran inför dem; sålunda borde vi tala om någonting!”

[13] Rafael säger: ”Se, se, vilket skarphuvud du är! ­– Titta där borta, en andra laddning väl tillagad fisk och bröd kommer till detta bord, och flera bägare av det bästa vin, eftersom ingen av er blev riktigt mätt på grund av min betydande aptit!”

[14] Suetal säger: ”Gud vare prisad för det, för åtminstone min mage är något tom! Fisken som jag åt tidigare var inte en av de större, och det fanns i själva verket inget betydande överflöd av bröd vid vårt bord, så ett sådant tillskott är ytterst välkommet!”

[15] Nu hade Markus kommit till vårt bord med det önskade tillskottet och sade: Förlåt mig, kära vänner! Detta bord var mycket mindre rikligt försett än de andra tidigare, så jag har låtit ett tillskott förberedas från mitt stora förråd. Herren Gud välsigne det för er alla!”

[16] Vid detta sträcker sig alla utom ängeln ivrigt efter skålen och äter i hast upp den mycket väl tillagade fisken, och sparar inte heller på brödet och börjar med vinet. Det räcker inte länge och bordet befrias helt från dess nya laddning.

[17] När de har tömt bordet utan ängelns hjälp, säger Suetal: ”Till Herren Gud och den ende gode Fadern till änglar och människor allena allt lov! Nu är jag så mätt som jag inte har varit det senaste halvåret! Nu kan jag vara tyst och tålmodigt vänta på det utlovade talet av den vise greken, som förmodligen är en hemlig rådgivare till den upphöjde ståthållaren över Coelosyria respektive överståthållare över hela Asien. Men talet av vår unge vän låter vänta länge på sig!

[18] Överståthållaren är inte klar med sin säkerligen väldigt invecklade fråga och den andre kan inte ge honom ett svar förrän överståthållaren är klar med sin säkert väldigt viktiga fråga! Det kommer dröja lång tid än! Även de trettio unga fariséerna och leviterna spetsar sina öron! Men det kommer att dröja lång tid till talet!

[19] Jag tycker om den unga flickan väldigt mycket, men hon verkar vara upp över öronen förälskad i greken! Hon släpper honom aldrig med blicken och verkar utläsa alla slags saker ur hans ögon. Hon verkar inte ha ett gott öga till guvernörens unge son, trots att han sitter bredvid henne i officiella kläder och, som det verkar, börjar bli uttråkad! Åhå, nu kommer ytterligare fyra väluppfostrade flickor ut ur huset! Det måste vara värdens döttrar! Vad kommer de göra nu?!”

[20] Rafael säger: ”Jag tror att du, min vän, är en pratmakare och inte kan vara tyst alls! Ser du inte att huspigorna kommer för att hämta de tomma bunkarna för att rengöra dem inför kvällen! Är du då av en sådan begränsad ande att du inte ser detta vid första anblicken! Sannerligen, det kommer att dröja länge tills du är som Matael!

[21] Försök igen och se om du kan vara tyst och bara tänka tyst, ty en viss inre vila är nödvändig för att väcka anden, utan vilken denna väldigt viktiga livshandling aldrig kan övergå till att bli en meningsfull verklighet!”

47. Livet är en kamp – yttre och inre

[1] Rafael: ”Se, inuti ett hus har allting varit i en enda röra under lång tid. Rummen är fulla av smuts och allt slags snusk. Men husets herre har alltid något att göra utomhus och tar sig därför aldrig tid att göra rent inne i huset, men eftersom han måste sova på natten och andas in den orena luften, så blir han sjuk och svag och därför blir det svårt för honom att städa sitt hus och återhämta sig i den dåliga luften.

[2] Och förstå, ditt hjärta är likaledes ett hus för själen och framför allt för anden! Men om du alltid är aktiv på utsidan, när kommer du att rengöra ditt livs hus så att din ande frodas i din själs rena luft?

[3] Så för att själen och anden skall frodas, vad du än gör så är yttre vila oumbärlig!”

[4] Suetal säger: ”Men Matael sade att livet är en kamp och att man inte kan uppnå det i köttets behagliga lugn. Matael talar annorlunda än dig, och du talar annorlunda än honom! Så vem av er har rätt?!”

[5] Rafael säger: ”Jag och Matael! Livet är förvisso en kamp, men inte uteslutande en yttre en, utan en mycket kraftfull inre mot den yttre! I slutändan måste den yttre människan helt övervinnas av den inre, annars kommer den inre att dö tillsammans med den yttre! Låt den inre människan lägga band på din köttsliga tunga, så att den vilar och låter själens tankars inre tunga bli aktiv och känna igen hur dimmiga och oklara saker och ting är i ditt livs hus!

[6] Bekymra dig inte för alla yttre, oviktiga framträdanden, ty lite beror på huruvida man förstår anledningen till dem! Men känn i det sanna sabbatsfirandet igen den verkliga grunden till själens och andens inre liv; allt borde vara av betydelse för dig och varje människa!

[7] Till vilken nytta är det för dig, om du tydligt vet och känner att du lever och finns till, men inte vet om du i nästa ögonblick också kommer att finnas till och känna, att du finns?! Till vilken nytta är all kunskap och aldrig så hög vetskap, om du inte känner till ditt eget liv och inte känner orsaken till det inom dig?!”

[8] Men om du vill känna igen din innersta varelse, så måste du framför allt rikta ditt sinne mot ditt inre, precis som dina ögon måste vända sig dit du vill upptäcka någonting. Hur kommer du kunna se soluppgången om dina ögon är riktade västerut?! Förstår du inte, du, som själv var en rabbi, att du är lika blind i din egen livssfär som ett embryo i dess moders livmoder?!”

[9] Suetal säger: ”Ja, ja, ja, jag förstår det mycket väl och vi alla kommer nu att vara lika tysta som en stenstod!”

48. Risas sunda sinne

[1] Vid detta blir det tyst vid bordet, men de trettio unga fariséerna och leviterna blev irriterade på varandra eftersom deras talesperson, Hebram, hade beordrat tystnad. Särskilt irriterad är en viss Risa, vars föräldrar äger stora egendomar, vilka han som ensam arvinge skulle ärva efter deras död. Det kryper i skinnet på honom när Hebram påminner honom om att han snarare borde betrakta Mataels visa ord och särskilt dem av Frälsaren från Nasaret i lugn och ro, än att babbla på om sitt oviktiga arv.

[2] Men Risa kontrar med att snorket påpeka för Hebram, och säger: ”De arma satarna blir i slutändan alltid fromma och når all slags visdom eftersom de vet att de inte har mycket att vänta sig av världen, och de stora och rika blir ibland också fromma och visa så att de lätt kan leda tillbaka de våldsamma, arma satarna till mildhet och tålamod och i framtiden ödmjukt acceptera sitt väldigt betungande armod!

[3] Den rike går till synagogan och ber inför den fattige för att försöka inbilla honom hur from man måste vara för att vara så välsignad av Gud, och den fattige ber lika mycket, för det första för att bli välsignad av Gud, och för det andra så att den rike mannen ser det och därmed ger honom allmosor. Vilken är skillnaden mellan de två? Det finns ingen skillnad! Ty den rike mannen bedrar den fattige och den fattige mannen bedrar den rike så mycket som möjligt för att få något från honom. Men mig för ingen bakom ljuset, inte ens en mirakelgörare, ty mirakelgörarna vet mycket väl för vem och varför de utför sina förmenta mirakler! Om de är stora mästare inom sitt hemliga gebit, så blir de formligen ärade som högre väsen och blir sålunda rika och mäktiga!

[4] Kort sagt, det är lätt att vara en målare för de blinda; du målar en björn åt dem och säger: Se, detta är en skön jungfru! Och de tror på dig. Men om någon utförde ett mirakel inför mig, så skulle han likväl inte bedra den skarpsynte Risa och skulle inte förtjäna eller få några allmosor!

[5] Allting i denna värld är bluff; den som kan göra det skickligast är alltid högst upp! Men den som är något mindre skicklig i sitt bluffmakeri kommer aldrig att göra stora framsteg på den ojämna vägen till lycka!

[6] Lycklig är endast den som ända från början är den rike ägaren till alla slags varor och det största skarpsinne så att en björn inte kan målas inför honom istället för en späd jungfru! Detta är min sunda åsikt om världen och alla dess förhållanden utan att vara fördunklad av någon stackars slug sate! Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli!

[7] Men tala inte ens till mig om ett evigt liv efter döden! Ty det som följer, visar oss varje grav såväl som varje träd som har fallit i skogen av hög ålder. Det som kommer ut ur jorden, blir jord igen och förutom det finns inget annat – förutom den fromma fantasin hos de stackars satarna, som naturligtvis gärna understöds av de rika!”

[8] Hebram blir, som redan nämnts, väldigt upprörd över sådana uttalanden och säger till Risa: ”Så för dig är Moses och alla de stora och små profeterna inget mer än antingen verkliga eller inbillade bedragare av den blinda mänskligheten, och den nuvarande Frälsaren från Nasaret betyder inte ett dugg mer för dig?!”

[9] Risa säger: ”Om inte en ond bedragare, så åtminstone en bättre slags bedragare, för alla känner mycket väl till hur man skall presentera om inte en björn så i alla fall apor istället för människor för det blinda folket, och ett X istället för ett Y!

[10] Men vad Frälsaren från Nasaret beträffar, så blev han säkert väl förtrogen med de hemliga krafterna genom studier. Han kan nu använda dem, och vi skådar de oinvigda likt en oxe i en ny grind och vet inte vad som pågår!

[11] Men hans lära är god, ty om alla människor hade en sådan lära och följde den, så skulle det i slutändan vara bra för alla människor! Men vem kommer att förkunna en sådan lära för alla människor på den vida jorden? Och om det på något sätt gjordes möjligt, så frågar jag: vilka oöverstigliga svårigheter och hinder skulle inte ett sådant arbete stöta på?!

[12] Ty människor är mer mottagliga för vad som helst än det som rör deras olika religioner och trosåskådningar! 

[13] Den vanliga människan är överallt mycket mer djurisk än mänsklig. Hon saknar varje form av högre intelligens, och kommer därför inte att låta sig lyftas ur sina tusenåriga tankegångar trots all deras påtagliga falskhet och söta dårskap, men den mer intelligenta människan kommer att tänka: ’Det är gott att leva enligt den gamla dårskapen, så varför ha något nytt som vi inte har någon erfarenhet av hur det borde tas emot, och sedan levas enligt det?’ Därför passar sig sådana insikter endast för enskilda platser och bör hållas så hemliga som möjligt så att de behåller sitt värde vilket gör åtminstone några av den vida världens människor lyckliga. När väl en sådan sak når den breda allmänheten, förlorar den sitt värde, och blir snart förlöjligad och då ägnar ingen längre den någon uppmärksamhet. Det som – säg – en människa kan åstadkomma, kommer sedan tusentals att efterlikna när de väl bara har blivit lite invigda i saken! 

[14] Och så tror jag att det kommer att gå för den i övrigt gode Mästaren från Nasaret, särskilt när han har lärt ut sin hemliga vetenskap till andra människor, som vi precis har sett med den sköne ynglingen som redan har förvärvat en mästerlig färdighet i att utföra mirakler!

[15] Men om en lärjunge redan utför sådana aldrig tidigare skådade ting, vad återstår då för mästaren att göra?! Om lärjungarna lydigt kan hålla tyst, kan åtminstone en lönsam institution skapas om den inte förstörs av världens makthavare, ty dessa stödjer gärna de institut som på grund av sin extraordinära effektivitet är väldigt passande för att hålla folket i schack genom storslagna löften om livet på den andra sidan, vilka vanligtvis består i belöningar eller oändliga straff.

[16] Men så snart som en sådan hemlig kunskap kommer till ett folk och det serveras rent vin, är det över! Slutligen kritiseras och hånas allt, och ingen anser längre att den är något att ha, och allt som tidigare hade något ädelt värde är nu oåterkalleligen förlorat, och människor tänker då ut något ännu mer extraordinärt men kan vanligtvis inte hitta något så länge de förblir klipska. Först efter flera sekel, när någon gammal, söt dumhet har satt in igen, kan något äventyrligt slughuvud underkuva något litet folk under flera sekel om han säljer in sig själv på ett smart sätt. Men om han framställer sig själv som bara lite dum, får han snart se hur han kan komma undan helskinnad.                                                 

[17] Du förstår, jag är sannerligen ingen profet eftersom det förmodligen aldrig har funnits någon tidigare! Men jag vågar nu hävda att templet med dess storslagna bedrägeri knappast kommer att finnas kvar ett sekel till, trots all dess förmenta varsamhet! Ty när väl en sådan inrättning blir för vinstlysten, så bedrar den snart sig själv, förlorar sin strålglans och det innebär slutet för det! Men två tusen år verkar vara den längsta tid en lära kan vara, sedan faller den tillbaka i dess intighet, och man kan bara få se enskilda brottstycken av den i någon krönika.

[18] Endast konsten att räkna, som de gamla fenicierna skall ha uppfunnit, och som utvidgades kraftigt av egyptierna och grekerna, kan aldrig förgå eftersom den innehåller sanningar som är väldigt rimliga och högst nyttiga för alla och därför oförstörbar.

[19] Men varje annan lära, som kräver allehanda offer av människorna och, när man har lagt sig till med den, inte erbjuder någon annan fördel än att du kan göra några sjuka människor friska igen och i nödfall utföra några små mirakler, kan inte hålla! Ty för det första grundar den sig inte i något som är matematiskt bevisbart, och för det andra består den aldrig, även med grundarens bästa försäkringar, som lika enkel och ren som när den skapades av dess grundare.

[20] Vanligtvis börjar man med alla slags förklaringar eftersom varje grundare av en religion mer eller mindre är en dyrkare av den gamla mysticismen och fyller sin annars ofta väldigt visa religion med alla slags obegripliga mystiska bitar, som han förmodligen inte ens först har förstått själv och hans efterföljare ännu mindre. Så småningom blir en sådan religion vidare och vidare, den gamla mysticismen i den blir mer och mer mystisk, man bygger större och större salar och alla slags ceremonier utförs med en förskräckligt allvarlig min för att göra den gamla heligheten hos den en gång väldigt enkla religionen desto mer uppenbar och levande. Men inget av detta är till någon nytta, ty med tiden öppnas människornas ögon genom alla slags framträdanden från naturens område och det sunda förnuftet, och då är den gamla religionen så gott som slut. Ty de brottstycken som fortfarande bevaras här och där kan aldrig sättas ihop igen till en fullständig helhet. – Du förstår, detta är min åsikt som jag likväl inte vill eller kommer att påtvinga någon.”

49. Hebram visar Risas felaktiga resonemang

[1] Hebram säger: ”Min vän, som du nu har framställt saken helt förnuftigt, har jag ofta hört den framställas många gånger, men det är inte tillämpligt här, för där borta sitter någon som är mer än en vanlig magiker, fylld av all slags persisk och egyptisk trollkonst!

[2] Tänk bara på Mataels tal och gärningarna, läran och talet av Mästaren själv, så måste det stå klart för dig att du är på fel spår trots allt ditt skenbart sunda förnuft!

[3] Jag vet också litet om magi och känner till de olika metoderna för persernas och egypternas magi, men att utföra allt som redan har utförts här, och all den lära som vi redan har hört här, pekar tydligt mot ett högre ursprung än vad vi för tillfället kan föreställa oss.

[4] Ynglingen där borta med de tolv förvandlade en sten till damm på bordet inför våra ögon, och satte ihop dammet igen till den tidigare stenen och fick den slutligen att försvinna. Och sedan gjorde han bröd av stenen, sedan fisken som vi fortfarande kan se, och frambringade slutligen en hel åsna i optima forma, min vän, dessa är framträdanden av ett helt annat slag än de få tomma och meningslösa små mirakler som vi såg några persiska magiker utföra i Damaskus! Den som där bara kunde räkna lite mer än ’ett plus ett’ var lätt i stånd att greppa bedrägeriet med sina händer och komma med en förklaring i optima forma, men vem kan komma fram med en annan förklaring än den som Matael gav oss om den enda makten och kraften i det grundläggande livet i och ur Gud?! 

[5] Därför gör du väldigt fel här om du placerar det som finns här i den välkända kategorin av tröttsamma bedrägerier, som du väldigt felaktigt gör nu, när du placerar Moses och alla andra profeter i samma kategori, ty Matael har tillräckligt tydligt visat oss vad som ligger bakom vårt folks stora befriare från egyptiernas hårda ok.

[6] Moses var en sådant extraordinärt andligt ledljus inför Gud och inför folket att jorden inte hade haft något större att visa upp fram till dess. Men här, min vän, sitter Han i mänsklig form, inför vars heliga ansikte den store Moses skylde sitt ansikte. Sålunda är det ytterst oklokt av dig att tala om Honom som om någon vanlig person!

[7] Räkna hur många gäster det är som bespisas här tre gånger per dag med den bästa och mest ädla fisken som inte har några ben, med bröd, vin och all slags frukt, med honung, mjölk, ost och smör! Men betänk på samma gång att vår värd på det hela taget är en fattig person snarare än en rik! Hans mark är tre tunnland stor, har endast några få åkrar och dessa är vad vi kan se steniga. Fisket är fortfarande det som är bäst, men vad förslår det för så många gäster? Vi måste vara fyra hundra män allt som allt nu, och alla är fullständigt nöjda. Lägg därtill romarnas och grekernas många lastdjur, och ingen lider någon nöd. Men om du går till vår värds skafferi, så kommer du se att det är fullproppat med all slags frukt och med mängder av det allra bästa bröd, och den djupa källaren i berget är så full av vin att vi aldrig skulle tömma den på ett år även om vi ansträngde oss! Men om du då frågar den i sanning ärlige och sanningsälskande värden hur han fick allt detta, så kommer han inte att svara dig annat än: ’Endast genom mirakel efter mirakel av den store Frälsaren från Nasaret!’

[8] Men om det är så, vem kan våga hävda att allt detta är ett bedrägeri som de mäktiga människorna på jorden har kokat ihop för att därmed förleda den blinda och dumma folkmassan och göra den mer undergiven och benägen att betala skatt?! Jag säger dig: Det finns mer här än vad förståndet hos de vise männen på jorden någonsin kommer att greppa, här råder Guds kraft, som redan har rått på jorden då och då, och ännu kommer att råda i framtiden! Om inte ens ditt sunda förnuft begriper det, så är det icke desto mindre precis så som jag nu har berättat för dig; men gå dit och övertyga dig själv om allt, och säg sedan huruvida vi har att göra med naturliga saker!”

[9] Risa säger: ”Ja, ja, om det är så, måste jag förvisso dra tillbaka många av mina påståenden, och jag vill inte förneka Moses och de andra profeterna deras gudomliga värde, men denna enda sak förblir sann, att i slutändan varar ingen lära ens några få sekel, även om dess ursprung var gudomligt!

[10] Moses var fortfarande på berget och hörde där Jehovas befallning, och folket i dalen dansade runt en guldkalv, men vilket annat utseende Mose lära fick när kung Saul intog domarnas plats, och hur annorlunda allt igen började att se ut under David, och hur det förändrades under Salomo och hans efterföljare?!

[11] Ideligen föll något rent och gudomligt vid vägkanten och ersattes av världsliga mänskliga stadgar, så att det i själva verket endast var namnen som hade kommit ner till oss, annars har nästan allt av Moses fullständigt försvunnit, bara det som ger tempeltjänarna en viss strålglans har bevarats. De har behållit den straffande rätten för att kunna tortera det arma folket utifrån ett visst gudomligt bemyndigat domderande, men själva det gudomliga har sedan länge helt utrotats. Ingen bryr sig längre om någon grå och hårig botklädnad på grund av tio Guds bud. Äktenskapsbrott bland människor som är väldigt rika är fortfarande accepterat eftersom sådana människor måste köpa sig fria från att stenas för mycket pengar. De får då bara ett så kallat förbannat vatten att dricka, som inte får deras magar att spricka, ty sådana syndare är ofta till stor nytta för templets många behov! Men om templets höga tjänare begår äktenskapsbrott, är det ingen som bryr sig; först om en stackars sate någon gång begår äktenskapsbrott, så kommer han då säkerligen bli ordentligt stenad till döds.

[12] Men nu läser vi med vilken oöverträffad gudomlig makt och kraft de tio buden gavs av Gud till folket under blixtar och dunder vilket får alla ändar av jorden att skälva, och hur en sådant förskräckligt gudomligt allvar upprepades många gånger under åtskilliga sekel på flera platser. Hur ofta har inte folket varnats av Gud genom de större och mindre profeterna? Men till vilken nytta var allt detta för denna tid? Vi vet hur saker och ting nu ligger till, och det är allt jag behöver berätta för dig! Sannerligen, om det finns någon slags helvete, så kan det inte se värre ut!

[13] Men om hans förment rena gudomliga uppenbarelser bara frambringar frukter med ett så sorgligt utseende, som vi nu ser bland fariséerna, så frågar jag alla med en frisk hjärna huruvida det i slutändan kommer att bli svårt att ge upp all tro på någon form av gudomlig uppenbarelse och försyn!?

[14] Vad du här har sagt om den store Frälsaren är helt riktigt och sant, och hans lära kanske också kommer att krönas med bättre framgång än alla religioner fram tills nu, men efter bara ett halvt årtusende skulle jag med mitt nuvarande medvetande vilja bevittna och se vilket utseende denna religion då i allmänhet kommer att ha, förutsatt att dess faktiska iakttagande, likt alla de tidigare, överlåts åt människans fria vilja.

[15] Endast en föreståndare i toppen i början, och om tusen år kommer det att vimla av sådana ledare som inte kommer att glömma sina magar medan de lägger fram denna rena religion! Säg mig huruvida jag är på så fel spår med mina åsikter som du nyss sade!”

50 Gudomlig ordning och jordisk slutledning

[1] Hebram säger: ”Ja och nej! I rent jordisk mänsklig mening har du helt rätt, enligt min åsikt, men enligt den rent gudomliga har du väldigt fel och är därför fortfarande på fel spår, ty Guds planer ser annorlunda ut mot våra. Du förstår, om vi hade placerat stjärnorna på himlavalvet så skulle vi också ha placerat dem mer regelbundet, men Gud, den ende Allsmäktige, placerade dem där som spöklika små ljus! Varför så?

[2] Se på gräset på ett fält, hur ogräs blandas med det! Varför finns det ingen ordning i vilken vårt symmetriska sinne kunde finna någon slags matematisk njutning?! Överallt, dit du må vända ditt sinne, ser du mycket mer kaos än symmetrisk ordning i alla varelser! Och likväl måste Skaparen också förstå symmetri, ty det mest påtagliga, mest övertygande beviset ligger i vår mänskliga form. Om den gode Skaparen är i stånd att iaktta den högsta symmetrin i ett avseende, men i ett annat inte visar den det minsta hänsyn, så måste det förvisso finnas ett okänt skäl för oss daggmaskar från vilket Skaparen å ena sidan iakttar den högsta symmetrin och å andra sidan den raka motsatsen! Men varför är ett år då inte likt det nästa, varför är inte en dag likt den nästa?

[3] Du förstår, om du tittar på saken sålunda, så måste det så kallade symmetriska mänskliga förnuftet hitta mycket, som det med dess tillbörliga skärpa kunde hitta mycket att anmärka på, men sedan kommer den store Mästaren Själv och säger: Klåpare, du kan endast bedöma upp till din läst, men inte längre upp!

[4] Men som vi ser att i Guds stora skapelse, är en till synes, högsta, rent kaotisk oordning kopplad till den högsta ordningen, och på samma sätt verkar Guds olika uppenbarelser till människorna på denna jord vara. Som den ende Skaparen visste Han bäst vad som passade bäst under de olika tidsperioderna för de olika folkens andliga utveckling.

[5] Men med tiden låter Han av högst visa skäl en en gång given lära att vissna bort, likt oräkneliga ogräs och blommor på jordens yta, men fröet som utvecklas ur blomman likt den rena, levande sanningen, vissnar inte bort, utan förblir ständigt vid liv.

[6] Men om vi ser att Skaparen med tiden låter allt det vackra yttre som var nödvändigt för en tid vissna bort och i slutändan lägger ner all omsorg åt utvecklingen av det inre livet med alla de levande saker som vi känner till, kan vi då förundras om vi ser detta hända med uppenbarelserna?

[7] Utan några jordiskt uttalade ord kan ingen ren religion nå oss, men det yttre ordet är materiellt sett redan här, och måste i slutändan falla bort när den innersta rena anden har utvecklats. Och med de yttre religionerna så förvandlas den yttre prakten nödvändigtvis alltid med tiden till något otrevligt, men i bakgrunden utvecklas den renaste andliga styrkan och sanningen av en tidigare uppenbarelse av Gud till människan mer och mer. Är det inte så, Risa min vän?”

[8] Risa säger: ”Broder Hebram, jag förundras över dig! Vid Gud, du har nu förändrat hela mitt sätt att tänka med ditt i sanning visa tal, för vilket jag sannerligen är dig tack skyldig! Det är verkligen som du har berättat för mig; jag må tro vad jag vill, men nu står saken desto klarare för mig! Kort sagt, du har besegrat mitt förnuft på varje sätt! Jag är skyldig dig mycket stort tack för det.”

51. Livslektioner för nybörjare

[1] Här vänder Jag Mig om och säger till Hebram: ”Ser man på, du har redan gjort stora framsteg i visdom, som ni alla har gjort. Sannerligen, över sådana lärjungar kan man verkligen glädja sig, och de kommer snart att kunna användas som goda arbetare i Guds vingård! Men Jag vill göra er alla uppmärksamma på denna enda sak, och den består i detta:

[2] Ni liknar nu de tidiga blommorna, som på våren reser sina huvuden majestätiskt över den döda jorden. Om det inte framledes kommer någon frost, så är sådana blommor helt nöjda. Men om några dagar av hemsk frost följer på några varma dagar, som ofta händer på våren, så låter sådana tidiga blommor sina vackert utsmyckade huvuden hänga och ofta vissna fullständigt.

[3] Jag säger er: En person ser ofta sanningen aldrig så tydligt, men om dystra moln, uppfyllda med alla slags prövande våldsamma stormar, börjar att resa sig över en människas sinne, så blir det dystrare och dystrare i personens hjärta, och han ser då inte längre vissa av de saker som tidigare var så klart upplysta för hans själ.

[4] Behåll därför i er själva vad ni nu har upplevt och lyft upp era redan utsmyckade huvuden över er yttre mänsklighets jordiska mark när den prövande frosten är förbi. Sannerligen, då kan er kunskap inte längre förstöras av någon ond rimfrost! 

[5] Men allting tar tid innan det blir gediget och hållbart, och så är det också med människans vetenskap. Under goda förhållanden lär man sig ofta snabbt många saker och även förstår dem, – men andra framträdanden glöms lika fort bort igen! Så förstå allting som ni hör med era sinnen mer än med era hjärnor, så kommer det att stanna kvar!

[6] När ni tittar på en blomma, gläds ni säkerligen åt dess vackra form, men till vilken nytta är en sådan glädje som nödvändigtvis är lika övergående som blomman som väckte en sådan glädje i er?! Men blommans styrka måste mogna i djupet av det kärl, i vilket det levande fröet vårdas och sköts om, och så måste också er yttre glädje vissna, och dess kraft måste sjunka ner i den djupa marken, där andens eviga liv vårdas och sköts om. Då kommer det att uppstå en glädje med anden över dess sanna inre skönhet, som inte längre kommer att kunna skadas av någon rimfrost.

[7] Men var nu uppmärksamma, ty Jag kommer nu att belysa varje del lite närmare, som Cyrenius önskade att få ett närmare förtydligande om!”

[8] Därefter vände Jag Mig till Jara och Josoe och sade till dem: ”Och ni, Mina allra käraste små barn, kan nu gå in i köket till Markus döttrar en liten stund, de kommer att kunna berätta några saker för er som de har upplevt under sin matlagning under flera dagar, som kommer att göra er gott att få höra. Ty vad Jag nu kommer att säga till gästerna är som bröd som är hårt som sten, och mycket kraftiga och väl formade tänder behövs för att tugga en sådan hård brödbit så att den inte irriterar själens väldigt känsliga mage och orsakar den smärta och skada. Senare, när era sinnens tänder blir starkare, kommer sådana saker också att delas med er!”

[9] Jara tycker inte om att lämna sin plats, men Josoe säger till henne: ”Kom, kära Jara, följ bara glatt med mig! Ty det som Herren vill, måste man alltid genast lyda med ett glatt hjärta. Du förstår sådant ännu bättre än jag, så res dig nu från din plats och kom med mig, enligt Herrens vilja!”

[10] Vid detta reser sig Jara och går med Josoe till Markus hus, där hon mottas mycket vänligt av hans döttrar, enligt husets sed, och ett ord följer snart på ett annat, och barnen umgås och har trevligt och lär av varandra till sent på kvällen. 

[11] Men Jag vänder Mig nu till Cyrenius och säger: ”Nåväl, käraste vän, var uppmärksam på vilket upplysande svar Jag kommer att ge på din ganska långdragna fråga; du och alla som hör det bör sedan hålla fast vid det!”

[12] Här ville Suetal viska ännu ett glatt påpekande till Rafael om det faktum att Jag äntligen skulle börja tala, men Rafael sade åt honom på skarpen att vara tyst, och då blev han tyst och Jag fortsatte att tala:

52. Sex mellan man och kvinna

[1] (Herren): ”Se, avlandet av en människa är en egendomlig sak! För att frambringa en korrekt och frisk frukt, måste två mogna människor, nämligen en man och en kvinna, ha ett rätt själsligt släktskap mellan varandra, utan vilket de med svårighet eller ofta inte alls får någon frukt genom den välkända samlagsakten.

[2] Om nu en man och en kvinna har en besläktad läggning i sina hjärtan och själar, bör de gifta sig och då delta i denna samlagsakt, enligt den ordning som lätt kan hittas i naturen, för att nå fram till denna levande frukt i deras avbild. Mer än vad som är nödvändigt för detta går emot Guds och naturens ordning och är därför ett ont och en synd, vilket inte är mycket bättre än dem i Sodom och Gomorra!

[3] Om en man har mycket sperma, tja, då bör han lägga dem i ett annat fält, enligt de gamla fädernas och patriarkernas anständiga sätt, och han kommer inte att synda. Men om han går ut i hemlighet för att tillfredsställa sin åtrå med flickor som säljer sig själva och på detta sätt förlusta sig utan att skapa någon frukt, så begår han därigenom helt säkert en grov sodomitisk synd mot den gudomliga ordningen och mot naturens ordning!

[4] Endast en ung, eldig man kan, om han uppeggas så mycket av en flicka att han knappt kan kontrollera sina sinnen, ligga med en jungfru, med eller utan fortplantning, men efter akten måste han då samvetsgrant betala vad som föreskrivs av Moses. Och om en frukt har kommit till stånd genom en sådan nöd-avelse, så måste han förse jungfrun med tio till hundra gånger mer an vad han skulle vara skyldig enligt Moses om inget barn hade avlats, ty en jungfru ger ett stort offer på liv och död åt en sådan person! Om en man kan gifta sig med en sådan jungfru, bör han inte underlåta att göra det, ty, som sagt, hon har fört fram ett stort offer åt honom och befriat honom från en bedövande börda.

[5] Men som följd av detta bör en sådan eldig man genast ta sig en riktig fru och om vid behov även en älskarinna, med den rättmätiga fruns tillåtelse, så att det inte uppstår någon missämja eller missnöjdhet. Men om en sådan man kan vara avhållsam, kommer han i gengäld att kunna ta del av en högre andlig nåd i sitt inre liv snabbare än någon annan person. 

[6] Men hur man skall ta en rättmätig fru, har redan förordnats av Moses enligt himlens ordning, och måste så framledes förbli tills världens slut.

[7] Men av det som redan sagts kommer du emellertid lätt att se, vad otukt är och varför det har förbjudits av Moses som en allvarlig synd, ty allting har påbjudits av Gud till människan enligt den gudomliga ordningen. Den som förblir i en sådan ordning kommer också att skörda välsignelsernas frukter från ovan, men den som handlar emot en sådan ordning kommer att skörda förbannelsens frukter.

[8] Om någon eldigt passionerad man, när han känner ett trängande behov, inte på ett naturligt sätt lyckas släcka sin plågande eld, så råder Jag honom att bada ihärdigt i kallt vatten och att be helhjärtat för att denna plåga skall lindras, så kommer denna plåga snart att tas ifrån honom, men varje annat sätt att släcka den kommer från det onda och skapar ondska, men ondskan är en synd och skapar mer synd.

[9] På samma gång uppmanas alla föräldrar att inte utsätta sina vuxna barn för faran med upphetsning! Ty ett brännbart material kan lätt fatta eld, men när väl lågorna anfaller från alla sidor, kan elden ofta inte längre släckas, och det finns ingen låga utan offer! När den är släckt visar sig snart den skada som den har förorsakat. 

[10] Därför bör särskilt jungfrur vara välklädda, men aldrig klädda för att fresta, och de unga männen bör inte ge efter för lättja, ty lättjan är alltid skaparen av alla slags laster och synder.

[11] Men den som en gång har tagit en passande fru är bunden till henne till döden, och Moses skilsmässobrev upphäver inte äktenskapsbrott enligt Guds ordning, om en sådan man sedan gifte sig med en annan fru; men om den frånskilda hustrun gifter sig, så begår också hon äktenskapsbrott. Kort sagt, den som gifter om sig efter en skilsmässa är en äktenskapsbrytare, men den som inte gifter sig är inte en äktenskapsbrytare.

[12] Men andligen bryter han också äktenskapet, om han tittar på en redan gift kvinna och i sitt hjärta hyser planer på att förleda henne till äktenskapsbrott genom alla slags knep, även om den utförda handlingen inte blir av. 

[13] Men om du ser din nästas hustrus charm och låter dig själv bli påverkad, så har du begått äktenskapsbrott. Ty på detta sätt har du gjort din nästas hustru till en hora, och du har horat dig själv. Och det är en stor och grov synd inför Gud och inför människorna, även om du har avlat barn med den andra frun. Men naturligtvis är det onda mycket större om du bara horar med din nästas fru för den blinda och stumma kittlande lustans skull. Sådana syndare kommer endast med stor svårighet att få del av himmelriket.”

53. Vissa undantag med sex

[1] Herren: ”Men om din nästas fru, till exempel, inte kan få någon frukt från sin rättmätige man men hon har en stark längtan efter att en frukt skall uppväckas i henne och hon åtrår dig, så kontakta hennes man! Om han samtycker, kan du uppfylla en sådan önskan utan att synda. Om kvinnan blir gravid och hon efter graviditeten igen har ett begär och hennes man samtycker, så får du igen visa kvinnan vänligheten, om du är ensamstående. Men om du själv är maken till en fertil kvinna, så bör du inte beröva din fru din kraft, ty Moses tillåter dig i detta fall att ta en, eller om nödvändigt flera älskarinnor, vid sidan av din rättmätiga fru, särskilt om kvinnan är ofruktsam, men alltid med den rättmätiga fruns tillåtelse. Men om hon blir väldigt ledsen över det, så är det tid att göra sig av med älskarinnorna, precis som Abraham lät Hagar gå, som han hade tagit på grund av sin fru Saras långa ofruktsamhet.

[2] Men om en kvinna har flytt från sin riktige man till ett främmande land till någon som en ensamstående kvinna, och döljer att hon redan är en mans fru, är han som tar henne som sin fru utan synd, även om han efteråt får reda på att hon redan är en mans fru, men som lämnade honom i hemlighet på grund av hans hårdhet och sterilitet. Ty när han tog främlingen att bli sin fru visste han inte att hon redan var en mans fru, och när han upptäckte detta så var hon redan hans fru, som han nu inte kan skilja sig från, utan att begå äktenskapsbrott, av något skäl förutom döden.

[3] Men i sådana situationer har det ofta skett väldigt grymma handlingar. Den nye maken, om han stod under Mose lag, försökte då bli av med den utländska frun om hon blev besvärlig, genom att i hemlighet gå till hennes förste make och avslöja den otrogna och otuktiga frun. Följden blev att en sådan fru sedan stenades och bägge männen kunde sedan lagenligt bli fria. Detta bör inte längre ske!

[4] Och Jag säger er: I detta fall bör en ensamstående man inte gifta sig med en utlänning innan han har undersökt alla hennes tidigare omständigheter! Om han inte har fått reda på någonting och han känner sig väldigt attraherad av den utländska frun, så bör han ta henne att bli sin fru, och om han av en händelse senare upptäcker de tidigare omständigheterna, så bör han inte bli sin frus förrädare, utan bör behålla henne i den goda tro som han tog henne. Men frun kan gottgöra sin tidigare synd genom stor trofasthet mot sin nye make, ty Gud är ingen orättvis domare och vet hur man väger upp det mänskliga köttets svagheter och att ta dem i beaktande. Men en man som slår sin fru till döds är värre än en otrogen fru!

[5] Men antag två grannar, varav den ena inte kan uppväcka en frukt i sin fru eftersom han i sin ungdom hade försvagat sin fruktsamhet för mycket genom dålig omsorg, medan den andre grannen, av hans många friska barn att döma, besitter en väldigt kraftig fruktsamhet i det att han har levt i en god ordning överallt och hölls i god tukt i sin ungdom. Hur skulle det bli om den ofruktsamme grannen gick till den fruktsamme grannen och bad honom att avla en frukt i sin fru med hans stora fruktsamhet i sitt ställe, och om den fruktsamme grannen gjorde detta av sann kärlek till sin annars gode och tillitsfulle granne utan att ens ha den ringaste tanke på om han ville ha sex med grannens fru, vad skulle då vara syndigt i detta? Se, det skulle varken vara synd och ännu mindre äktenskapsbrott, men en sådan akt skulle till och med vara en lovvärd hemlig kärlekshandling under en ömsesidig tyst överenskommelse, hemlig eftersom bortsett från de nämnda personerna så skulle ingen få veta något om den ofruktsamme broderns äktenskap, så att ingen skulle bli irriterad över det.”

54. Syndig sex

[1] Herren: ”Men om en ensamstående eller redan gift man har samlag med sin grannes yppiga fru utan dennes vetskap, så är detta ett skamligt horande. En sådan fru är då en äkta hora, och dessa slags män är de som springer efter horor och kommer som sådana aldrig att komma in i Guds rike, eftersom ett sådant skamligt horande förtär allt som är gott i deras själ och dödar allt andligt.

[2] Men ett sådant horande är heller inte bättre det än verkligt äktenskapsbrott, ja, ofta är det till och med värre än äktenskapsbrott. Ty med äktenskapsbrott kan det finnas omständigheter i bakgrunden som mildrar denna synds brott väldigt mycket och förtjänar att tas i beaktande av en domare. Men med horande kan aldrig förmildrande omständigheter tas i beaktande, ty den stinkande liderligheten är helt hänsynslös och förtjänar inte heller något särskilt beaktande inför domstolen.

[3] En fru som låter sig själv ledas till detta utan något bevisligt behov är dålig och förtjänar inte den ringaste hänsyn, ty svagheten ursäktar henne inte här, eftersom varje fru kan uppnå tillräcklig styrka genom den rätta tilliten till Gud. Men ännu värre är en fru som själv lockar männen till sitt garn för att ha sex med dem i hennes mans frånvaro!

[4] Men lika kriminellt skamlig är en ensamstående man, och ännu värre om han är gift, om han lockar till sig kvinnor, har sex med dem i hemlighet och sedan betalar dem i slutet av detta horande, ty en sådan man leder för det första kvinnorna till skamlig otrohet och gör dem för det andra nästan helt ofruktsamma, och förstör sålunda henne likt en ond storm förstör åkrarna, så att ett frö aldrig mer kan sås och vara till någon nytta.

[5] I en helt liknande kategori kan även en ensamstående man placeras jämte en gift man, om han låter ensamstående flickor komma till honom så att han kan ha sex med dem mot betalning, och varje flicka som säljer sig själv är lika mycket en hora som varje gift kvinna som säljer sig för pengar eller andra gåvor.

[6] Slinkorna bör vara flitiga och arbetsamma, och då kommer de aldrig behöva säga att nöden tvingade dem att göra det, ty varje ärlig man älskar en flitig och arbetsam flicka och kommer inte att låta henne lida nöd. Men om någon arbetsgivare är en elak och hård person, nåväl, lämna honom och hans tjänst och sök efter en annan, det kommer inte att bli svårt för en flitig och arbetsam flicka att hitta en god tjänst där hon säkerligen inte kommer att lida någon nöd!

[7] Men de värsta fall kommer att vara dem som är angelägna att förföra sådana flitiga men omogna slinkor eller till och med flickor till liderlighet genom alla slags gåvor. Sannerligen, sådana män, oavsett om de är ensamstående eller gifta, liknar rovgiriga vargar i fårakläder och kommer att skörda sin belöning!

[8] Den som drar till sig en ungmö eller en ung flicka med våld bör emellertid dömas redan här! Våldet kan bestå av vad som helst, vare sig det är genom händernas kraft eller lockandet av mycket dyrbara gåvor, det gör ingen skillnad för brottet. Även talets makt eller användandet av magiskt bedövande medel, genom vilka det kvinnliga könet skenbart villigt ger sig själv till mannens kåta vilja, mildrar inte denna synd alls, även om en frukt avlas fram genom detta horande. Ty ett sådant avlande är emot bägge parters vilja och bidrar därför inte alls till att mildra brottet. 

[9] Men det allra skamligaste horeriet består emellertid i skändningen av pojkar och i besudlandet av andra lemmar och delar av den kvinnliga kroppen, som Gud har ordinerat (för syftet att föröka sig), eller till och med i skändningen av djur. Sådana våldtäktsmän skall fullständigt utrotas från alla mänskliga samhällen för alltid.

[11] Men i domen över sådana brott bör det alltid tas i beaktande vilken utbildningsnivå en sådan liderlig man eller kvinna har. På samma sätt bör man se huruvida en sådan liderlig person inte är besatt av någon ond ande som driver honom att göra sådana saker. I det första fallen bör samhället se till att en sådan svagsint person förs till ett ställe där han kan förbättras, på vilket han bör disciplineras likt ett bortskämt barn tills han har blivit en annan person, ty när väl en person har övervunnit sitt kötts djuriska läggning och hans förståelse har blivit klar, så kommer han att börja leva ett renare liv och kommer inte så lätt att sjunka tillbaka till sin gamla djuriska läggning. I det andra fallet, vid besättelse, bör en sådan liderlig person också sättas bakom lås och bom, ty sådana människor bör avlägsnas från det fria mänskliga samhället på grund av de grova brotten. 

[11] När de är i säkert förvar, bör de helas genom fasta och bön bör uttalas över dem i Mitt namn. När de väl har blivit helade och det visar sig att de har blivit fria från sitt orena tvång, så kan de släppas helt fria igen.”

55. Åtgärder mot ett lössläppt sexliv

[1] Cyrenius säger: ”Herre, skulle inte naturliga medel möjligtvis också vara användbara för det andra fallet, där det ännu inte finns någon person som är tillräckligt andligt stark för att sådana förskräckliga andar, som besätter en persons kropp, skall böja sig inför denne, åtminstone såtillvida att en sådan person då befrias från sitt onda genom ordens och viljans makt hos någon ännu inte andligt stark person?”

[2] Jag säger: ”Det första naturliga medlet från naturens gebit är fasta. Om man varje dag bara ger en sådan person runt ett kvarts kilo rågbröd och med det endast en mugg vatten, och under tiden kan man varannan dag kan ge honom lite aloe-juice, beroende på besättelsens beskaffenhet, blandat med en eller två droppar bolmörts-juice (Hyoscyamus niger), så kommer ett sådant naturligt understöd att ha en god verkan. Men endast sådana saker kommer inte att hjälpa honom fullt ut utan bön och handpåläggning i Mitt namn.

[3] Framför allt måste domaren i sådana fall ständigt överväga i sitt hjärta att han i den brottsling som han har framför sig endast har en djupt förvirrad person och inte en fullkomlig djävul.

[4] Men om personen är hårdnackad i sin utsvävning, men varken är outbildad eller besatt, så kan man gå tillväga ganska skarpt när man tuktar honom.

[5] Om en sådan person bättrar sig och kommer till insikt och börjar att avsky sina synder, så bör han behandlas med mer kärlek. Men om en sådan person inte bättrar sig alls och uppenbarligen med nöje hänger sig åt sina utsvävningar, – som en sådan kåtbock aldrig helt kan dölja – så kan han, om han i övrigt är en man med viss bildning, antingen kastas ut från samhället till något avlägset, öde land, där hans stora nöd får honom att besinna sig; och om han bättrar sig, så bör saker och ting gå bättre för honom, om inte öknen kommer att göra slut på honom.

[6] Men om det är en person med liten bildning och varken tuktan eller fasta har någon verkan på honom, så kan han kastreras av en kunnig läkare, och hans själ kan räddas på detta sätt. Men det finns vissa människor som har stympat sig för Guds rikes skull. Så det kan finns vissa – men endast i det nämnda fallet – som stympas för detta av samhället, ty i det här fallet är det bättre att komma in i Guds rike stympad än att komma till helvetet ostympad! Nu kommer du säkerligen veta hur allt detta som kommer från köttets lusta bör behandlas i rätten! Jag lägger endast till att i framtiden bör det endast dömas enligt vad ni nu har hört av Mig, för alla tider i liknande domstolsfall.

[7] Moses beordrade stening och bränning på bål för sådana brott, men detta borde endast göras vid extrema tillfällen för de mest härdade syndare som ett avskräckande exempel. Jag upphäver emellertid inte Moses, men Jag råder er att förfara med mildhet i allt, tills ett alltför stort sedefördärv fordrar den yttersta stränghet. 

[8] Var som domare milda och rättvisa genom sann kärlek till nästan, så kommer ni en dag att möta en öm och mild domstol, ty med det mått som ni mäter upp, med samma mått kommer det att mätas upp åt er.

[9] Om ni är barmhärtiga, kommer ni också att möta barmhärtighet, men om ni är stränga och oförlåtande i era domstolar och domar, så kommer ni också att en dag möta den strängaste och mest obarmhärtige domaren.

[10] Betänk i sådana domstolar att en persons själ och ande är väldigt beredvilliga och fogliga, men köttet är och förblir svagt, och det finns ingen som kan skryta över sitt kötts styrka.

[11] Ty nu kan de som är pånyttfödda i anden i verklig mening ännu inte existera, för människorna kommer först att uppnå sann och full pånyttfödelse av anden när Människosonen i all fullhet har fullbordat det som har anförtrotts Honom.

[12] Behåll så detta och handla därefter!”

56. När skilsmässa är tillåtet

[1] Cyrenius säger: ”Allt mitt tack till Dig för detta, ty nu är jag helt upplyst om något som alltid vållar mig huvudbry, för att kunna fatta rätt domslut i dessa fall, och jag tror nu att det knappt finns ett fall som skulle få mig att tvivla på huruvida jag borde döma si eller så. Nu uppstår bara en fråga som bekymrar mig mycket, och denna lyder: Finns det då inget fall, där ett äktenskap som en gång har ingåtts kan upplösas fullständigt så att de skilda parterna kunde gifta sig med en annan person utan att öppet göra sig skyldiga till den dödliga synden uppenbart äktenskapsbrott?”

[2] Jag säger: ”Åh ja, naturligtvis kan det finnas sådana fall, till exempel: En man hade en fru som i övrigt var väldigt väl utrustad med alla kvinnliga behag men när hon klädde av sig visade det sig att hon var en hermafrodit. I detta fall skulle det fullbordade äktenskapet skyndsamt upplösas om så begärdes, men naturligtvis: Om det inte fanns några käranden så skulle det inte heller finnas några domare på jorden. En lag bör stiftas för det fall där ett sådant äktenskap inte alls borde ingås, och den part som mycket väl visste att han inte är passande för en äktenskaplig förening skulle betraktas som en bedragare och ansvarig för de skador som uppstått. Men vad som sägs här är även tillämpbart för den kvinnliga parten om den manliga parten inte helt och hållet var en man. Om frun lämnar honom och gifter sig med en annan, så begår hon inte äktenskapsbrott. 

[3] Men bland människorna kan det också finnas dem som antingen har kastrerat sig själva för Guds rikes skull eller sådana som redan i sin ungdom kastrerades av något världsligt skäl, såsom det också finns sådana kastrerade personer i moderns livmoder. Alla nämnda är opassande för äktenskap, och deras totala olämplighet innebär att äktenskapet upplöses fullständigt från början.

[4] Eller så kan endera parten i ett äktenskap ha ett sådant kroppsligt handikapp med vilket den andra parten omöjligen kan leva, då skulle äktenskapet tvingas att upplösas helt – men endast i det fall där den andra parten inte hade kunnat få reda på något om åkomman innan äktenskapet. Men om han visste om åkomman och ändå ingick äktenskap, så är äktenskapet giltigt och kan inte upplösas! Sådana åkommor, vilka tillåter ett fullständigt upplösande av ett redan ingått äktenskap, skulle vara: dold besättelse av endera parten, likaledes en regelbundet återkommande sinnesförvirring, en hemlig elakartad spetälska, cancerbölder, löss, obotlig tuberkulos, epilepsi, fullständig slöhet av åtminstone två sinnen, gikt och en pestliknande kroppslig lukt eller andedräkt.

[5] Om den friska parten inte hade någon information innan äktenskapet att hans andra part var drabbad av en av de nyssnämnda åkommorna, kan han efter ingått äktenskap genast kräva en fullständig upplösning av detsamma, och det måste beviljas honom! Ty i dessa fall har den friska parten blivit bedragen och bedrägeriet upplöser varje kontrakt och därför även det äktenskapliga.

[6] Men om sådana makar inte vill skiljas enligt den friska partens vilja, måste äktenskapet betraktas som giltigt och kan inte senare upplösas, förutom från bord och säng[1], ty ert gamla talesätt är giltigt: volenti non fit iniuria.

[7] Bortsett från dessa fall, finns det dock nästan inga andra som kunde accepteras som skäl för giltig skilsmässa.

[8] I alla andra besvärliga äktenskap måste gifta par ha tålamod med varandra till döden, ty om det unga gifta paret hade varit nöjda med äktenskapets honung, så måste de vara nöjda med äktenskapets galla. 

[9] Äktenskapets honung är emellertid dess värsta del; först när den bittra delen börjar, så börjar livets gyllene allvar. Men detta måste inträffa överallt, ty om detta inte kom, skulle det gå illa för himlens utsäde.

[10] I livets ofta bittra allvar, börjar det andliga fröet att vakna till liv och utvecklas, vilket skulle ha blivit kvävt i det ständiga honungslivet likt en fluga som med all girighet kastar sig i honungskrukan och förlorar sitt liv på grund av honungens alltför stora sötma. – Är du nu helt på det klara med detta?”

57. Fler råd för gifta par och domare

[1] Cyrenius säger: ”Ja, Herre och Mästare från ovan! Men jag undrar över en annan sak, och bara ett litet ord om det, så är allting beträffande äktenskap sedan uttömt.

[2] Se, om någon man, som annars har bra ordning på allting, hade en fru som var av en väldigt köttslig natur – då det olyckligtvis finns väldigt många sådana aldrig tillfredsställda fruar. En sådan liderlig fru kräver ofta att hennes man skall tillfredsställa och lugna hennes kött ännu oftare under dagen. Mannen säger öppet till frun: ’Du har tagit emot och behöver nu vila för den tid som Gud har bestämt, så att du i ditt välsignade tillstånd inte tilldrar dig något onödigt lidande genom den värdelösa tillfredsställelsen av ditt kött.’

[3] Den sinnliga hustrun vill emellertid inte höra eller veta något om en så god undervisning och kräver bestämt att hennes make uppfyller hennes krav. Om maken uppfyller sin frus vilja, begår han med detsamma uppenbar otukt och begår på detta sätt en synd mot den gudomliga ordningen enligt Dina ord, men om han håller tillbaka henne så syndar han mot sin frus vilja och driver henne till all slags onaturlig tillfredställelse eller till äktenskapsbrott med andra män.

[4] Å andra sidan finns det också olika slags kåtbockar till män som ofta inte ens ger sina stackars pryda fruar någon vila några timmar innan födseln. Det är ofta högljudda klagomål, men vad skall en vis domare fatta för dom som är giltig inför Gud och hela den bättre världen?

[5] Om den respektable mannen eller den pryda frun begär en skilsmässa på grund av Guds rike och ordning, bör den då ges eller inte?”

[6] Jag säger: ”Ja, enligt en begäran kan en skilsmässa ges till endera parten, dock inte fullständigt, men likväl mer än bara en från bord och säng, utan istället också från ömsesidiga underhållsförpliktelser och från arvsrätten, två mindre skäl till skilsmässa som först upphör att gälla, när den andra parten avlägsnar sig fullständigt från den andra parten, som endast var frånskild från säng och bord, under mer än tre år utan något hållbart skäl och inte längre har tagit hand om den kvarlämnade parten, utan har handlat enligt sitt eget nöje.

[7] Men med skilsmässa som bör följa på begäran av den goda parten, i det fall du nämnde, så upphör på samma gång alla ytterligare rättsliga anspråk av något slag.

[8] Men det kan tydligt ses att skilsmässan endast skall ges när den frågas efter av den goda parten och den dåliga parten samtycker till det. Om den senare inte samtycker och lovar att bättra sig, skall skilsmässa inte ges till den goda parten, utan istället bör endast en notering ges och han skall rekommenderas att ha tålamod.

[9] Men om de skilda makarna i detta fall vill återförenas i god sämja, behöver de inget nytt äktenskapsförbund, utan i enlighet med de bägge parternas vilja återfår det gamla förbundet sin fulla kraft, och en möjlig andra begäran om skilsmässa kan inte längre skilja dem åt, förutom i nödfall från säng och bord.

[10] Men om en man har en väldigt fordrande fru och tillmötesgår sin frus krav med nykterhet i sitt hjärta, om hans kraft tillåter det, så begår han inte en alltför stor synd mot Guds ordning, ty en sådan kvinnas läggning liknar en torr mark som trädgårdsmästaren måste vattna ofta under den heta sommaren, om han vill behålla sina växter. Men när den fuktiga hösten kommer, så kommer varje mark att ha tillräckligt med fukt. Men den nyktre mannen bör också arbeta flitigt och utbilda sin fru andligen, och det kommer att bära god frukt åt honom. 

[11] Men tålamod är alltid bättre än den allra bästa rätten.

[12] En sedesam fru har emellertid mer rätt att begära skilsmässa på grund av sin mans alltför stora liderlighet än en man på grund av sin frus stora liderlighet; ty den en gång välsignade (gravida) frun behöver vila under den tid som Gud har beslutat i kvinnans natur. Men ingen tid har föreskrivits för mannen, och därför behöver han mindre vila i sin natur än den välsignade kvinnan; därför skall domstolen snarare lyssna på en välsignad kvinna än en nykter man.

[13] Med en man kan man fortfarande se vilken sorts liv han levde innan äktenskapet, om inte ett utsvävande liv i ungdomen hade gjort honom nykter (nüchtern, övers anm.) och oduglig genom mycket syndande. Men med en kvinna som åtrår mycket, så faller denna fråga nästan av sig själv. Ty om hon redan som en flicka kastade sig in i ett oanständigt liv för snöd vinnings skull, så har hennes läggning redan blivit väldigt avtrubbad genom det och om hon skulle bli en anständig fru till någon man, skulle hennes åtrå verka väldigt iskall. Men om kvinnan som oskuld hade hållits väldigt kysk med sitt heta blod, skulle hennes möjliga straffbara anledning inte stå att finna i hennes oskuld, utan istället i fruns läggning, som domstolen i detta fall knappast behöver beakta.

[14] Men mot naturens krafter är varje aldrig så vist rättsligt domslut som en ihålig nöt, och därför skulle med en varmblodig kvinna motsvarande medel från naturen rike behöva användas och med dem en motsvarande instruktion till kvinnans hjärta, och då skulle det nog bli bättre meddetsamma. Se, såhär skall du bete dig i det här fallet. Men om du har några andra betänkligheter, lås oss höra dem!”

58. Undersökning för framtida gifta par

[1] Cyrenius säger: ”Du nämnde precis något om naturliga medel, vad kan de bestå av?”

[2] Jag säger: ”Av livets naturliga återhållsamhet! Ett varmt blod är alltid mer destruktivt i naturen än ett som är kallt; sålunda är varmblodiga personer mer glupska än kallblodiga och har ett ständigt växande begär efter mycket och välsmakande mat och dryck.

[3] Men om sådana personer är måttliga eller hålls måttliga, i att någon med ett vänligt hjärta förklarar för dem varför man gör det för dem och rekommenderar måttlighet och smalare mat, och då kommer blodet snart att pulsera svalare, och den sinnliga impulsen kommer börja att förlora mycket av dess styrka utan den minsta nackdel för resten av kroppens och själens hälsa.

[4] Men om en väldigt fordrande fru inte har fått någon märkbar förändring ens genom ett längre iakttagande av naturens gyllene måttlighet, så bör hon ta vattnet av avkokade senna-blad (Senna alexandrina) när månen avtar på kvällen ihop med lite aloe-juice, ungefär fyra fulla matskedar, men inte varje dag utan bara var tredje eller fjärde, och då kommer det säkerligen se bättre ut för fruns hetlevrade natur.

[5] Men om allt detta såväl som den iakttagna goda läran bär liten eller ingen frukt, så kan vid begäran från maken den tidigare diskuterade skilsmässan från säng och bord påbörjas.

[6] Men i vilket fall som helst bör den nyktra makan som plågas av den liderlige mannen lyssnas på tio gånger mer – särskilt om hon befinner sig i välsignade omständigheter (d v s är gravid, övers. anm.) – än en man som plågas av sin liderliga fru, ty en nykter man har jämte moraliska medel även ett antal disciplinära åtgärder med vilka han kan kyla ner sin frus hetlevrade blod och det skadar inte den varmblodiga frun om mannen ibland visar lite allvar från sin hemlighållna goda vilja. Nu får en sådant aldrig härstamma från underliggande agg eller vrede utan alltid från underliggande sann kärlek till nästan, annars kommer han inte att vara till någon nytta för någonting utan endast orsaka skada.

[7] Men detta är allt som allt vad beträffar äktenskap och synder åt alla håll, och bör beslutas därefter på alla ställen i världen.

[8] Det bör finnas en rättsordning som är skapad av staten att äktenskap som en gång har ingåtts bör upprätthållas moraliskt så mycket som möjligt, och att människor som är drabbade av fysiska och andliga sjukdomar inte bör få tillåtelse att gifta sig, ty ur sådana äktenskap kan aldrig någon helt välsignad frukt uppstå.

[9] En undersökning bör emellertid utföras med dem som har helats från sina åkommor huruvida den unge brudgummen och den unga bruden passar för varandra. 

[10] Om en befullmäktigad, vis granskare sedan finner vissa otrevliga fakta, bör han hålla inne med samtycket till ett fullt äktenskap och livligt diskutera de allvarliga konsekvenserna med de som vill gifta sig, och peka på att det giltiga tillståndet för ett fullständigt äktenskapsförbund inte kan ges dem så länge som problemen kvarstår. 

[11] En sådan äktenskapsförmedlare som är befullmäktigad av staten bör också göra allvaret av ett ingått äktenskap fullständigt klart och det himmelskt höga syftet med det.

[12] Om det därmed visar sig att de som vill gifta sig börjar bete sig mer och mer nyktert, gör sig av med sina världsliga band så att de endast vill binda sig lagligt på grund av ömsesidigt mänskligt värde, så bör en befullmäktigad person först då utfärda tillståndet för ett giltigt äktenskap. Han bör anteckna det högtidliga löftet i en bok för att visa äktenskapsförbundets oupplöslighet med tillägget vilket år och vilken dag äktenskapet ingicks, och bör ständigt förbli medveten om de efterföljande äktenskapliga förhållandena – hur dessa utvecklas, vare sig de är goda eller dåliga.

[13] Sådana visa befullmäktigade personer bör därför inte vara främlingar för ett samhälle, utan endast ortsbor som känner människorna, unga som gamla, nästan lika bra som de känner sig själva. Sålunda kommer många misslyckade äktenskap därmed att förhindras och det kommer att komma mången välsignelse över ett sådant renat samhälle.

[14] Sålunda skulle det vara bra att inrätta en äktenskapsdomstol i varje större samhälle som ständigt skulle övervaka alla äktenskapliga frågor. Naturligtvis skulle en sådan domstol behöva vara av en högst oklanderlig karaktär och vid dess ledning bör det finnas en man som Matael.

[15] Denne man bör också se över äktenskapsförbunden, så att en ung man under tjugofyra år och en ungmö under tjugo år inte ingår ett giltigt äktenskapsförbund. För åtminstone denna tid krävs för den nödvändiga mognaden för ett gott och andligt hållbart äktenskapsförbund. Ty makor som fortfarande är för unga förstör sig själva genom ömsesidig sinnlig njutning, och blir snart motbjudande för varandra och äktenskapskrisen är nära.

[16] Därför bör all äktenskaplig lycka hädanefter bero på den diskuterade äktenskapliga överdomaren. Det samhälle där den visaste överdomaren sköter sitt viktiga ämbete, kommer snart att vara det mest välsignade.

[17] En sådan överdomare kommer då också att hålla ett öga på barnens uppfostran och goda disciplin i det samhälle som har anförtrotts honom, och hålla dem i sitt hjärta och kommer att veta hur man förhindrar allt förargelseväckande beteende med vederbörliga medel. Han kommer att veta hur man tuktar de upproriska och prisar och belönar de flitiga för all deras godhet och sanning, genom att göra dem tydligt uppmärksamma på välsignelserna i deras hushåll.

[18] Men han borde inte, som redan var fallet här och där, utfästa vissa belöningar eftersom sådana yttre motiv inte alls är lämpliga för den andliga utbildningen av ett samhälle. Ty där strävar medlemmarna för det goda endast på grund av den materiella belöningen, men inte bara för det godas skull, vilket allena borde vara det som avgör allt för en människa.

[19] Det behöver knappast nämnas att slutligen – bortsett från det faktum att sådana äktenskap hålls rena i Guds ordning och att deras frukt kan glädja sig åt välsignelsen från ovan – så måste också de största moraliska och fysiska fördelarna framträda för ett aldrig så stort land och dess smorda ledare. Ty om ett land vill ha goda tjänare, måste det börja utbilda dem när de fortfarande är i vaggan, annars kommer de att bli vilda och bli en plåga för sina föräldrar istället för tröst och stöd i deras ålderdom. 

[20] Men om äktenskapen hålls i god ordning, kommer sådana äktenskap även ge barn i god ordning att komma ur sådana äktenskap, och sådana kommer sedan att bli fullständiga medborgare i Guds rike i sina hjärtan, och sålunda är allt uppfyllt som den gudomliga ordningen någonsin kan begära från människorna på denna jord! Är detta nu klart och rimligt?”

59. Rafael nedtecknar allt som rör sexuell moral

[1] Cyrenius säger: ”Ja, Herre och Mästare i Din ande för evigt! Nu har jag inga fler frågor att ställa beträffande detta. Det skulle bara vara väldigt önskvärt om allt nedtecknades ord för ord, ty detta lägger den grunden för en fullständig och bästa författning.

[2] Jag säger: ”Se, Rafael kommer att göra det för dig, så låt föra fram skrivdon till honom!”

[3] Cyrenius befaller genast sina tjänare att skaffa fram skrivdon, och dessa går meddetsamma och hämtar en stor mängd rena pergamentrullar såväl som några koppartavlor som skall graveras. När detta har skaffats fram, kallar Jag på Rafael och han kommer snabbt till vårt bord och frågar Cyrenius hur han skulle föredra att få det nedtecknat, antingen på pergamenten eller på kopparplåtarna.

[4] Cyrenius säger: ”På pergament skulle saken förmodligen komma till bättre användning, men på koppartavlor skulle de hålla bättre och mer varaktigt för senare ättlingar, men när jag väl har saken på pergament, skall jag låta göra en kopia på koppartavlorna.”

[5] Rafael säger: ”Vet du vad, eftersom det inte kostar mig mer eller mindre möda om jag skriver ner saken en eller två gånger, kommer jag att skriva på rullarna och tavlorna på samma gång!”

[6] De tolv vid det angränsande bordet höjer på ögonbrynen och är nu väldigt ivriga att skåda och se, hur den unge lärjungen kommer att skriva med sina bägge händer samtidigt. 

[7] Suetal säger särskilt till Ribar: ”Tja, jag är väldigt nyfiken på detta dubbla skrivande! Den store mästaren från Nasaret måste då vara en skicklig lärare, för jag har aldrig stött på ett sådant skrivande tidigare. Men tills han har skrivit ner allt som den i sanning vise greken – som förvisso också är en äldre lärjunge till nasarén – just har sagt, så kommer solen först att ha gått ner!

[8] Ribar säger: ”Det beror väldigt mycket på hur snabbt han kan skriva! Kanske han har någon sorts magisk fördel i att skriva som vi vet lika lite om som vi vet hur han åstadkom miraklet tidigare. Men vi har sett det och också känt det, men hur och genom vad han utförde det har vi verkligen ingen aning om! Sålunda bör vi aldrig i förväg tvivla på något avgjort faktum med dessa människor, som redan har utfört så stora ting inför våra ögon, tills någon har upplyst oss om att de skulle ha misslyckats med att utföra någon handling!”

[9] Suetal säger: ”Ja, ja, jag är av samma åsikt, men det är bara det att man säger något alls!”

[10] Ribar säger: ”Broder, det är allvarligt talat bättre att vara tyst framledes och endast att se och lyssna! Se, pojken tar fram rullarna och tavlorna! Så var noga uppmärksam nu, för han kommer säkert omedelbart att börja skriva!”

[11] Suetal står nu upp och iakttar noga hur den till synes unge lärjungen kommer att skriva, men när han börjar titta mer noggrant, så upptäcker han att rullarna såväl som tavlorna alla redan är fulla med text. Höggradigt förvånad över detta, utropar han: ”Nej, det finns inget mirakel över detta. Vi väntade på att lärjungen skulle börja sitt dubbla skrivande och se, han är redan klar med allting! Ah, detta går långt utöver all mänsklig förståelse, och något liknande har man aldrig hört talas om!”

[12] Vid detta utrop av Suetal, står alla de tolv nu upp, tittar på de öppna rullarna och de små skrivna tavlorna, och alla övertygar sig om att såväl rullarna som tavlorna är skrivna med en god, ren och lätt läsbar skrift och de frågar tyst för sig själva: ”Hur kan något sådant vara möjligt”?

[13] Men Rafael märker tydligt denna förvåning hos sina bordskamrater och säger till Suetal: ”Se, detta är vad de åtta fiskarna har gjort som jag åt och som du var avundsjuk på mig för. Man måste samla styrka om man vill fullborda en gärning väl! – Eller anser du något annat här?”

[14] Suetal säger: ”Käraste och mest underbare vän, du tycker om att reta mig litegrann, men det spelar ingen roll längre, för jag ser att du äger en enorm dos av gudomlig allmakt och man kan inte tvista med dig! Men de åtta fiskarna har förvisso inte gett dig en sådan allmakt, utan istället är det bara den store gudomlige Mästaren från Nasaret som har givit den till dig! Så se till att vi snart får träffa honom! För våra hjärtan ger oss nu inte någon mer ro, vi måste se och tala med Honom! – Ty nu skulle vi också vilja se och tala med honom!”

[15] Rafael säger: ”Ge er bara till tåls lite till, tills jag har ordnat upp skrifterna här, sedan skall vi gå och se var den store Mästaren gömmer sig från de blinda och döva!” Med dessa ord nöjer sig de tolv och begär nu inget mer för tillfället.

[16] Men Rafael ställer nu samman rullarna i god ordning och ger dem tillsammans med tavlorna till Cyrenius, som inte heller är så lite förvånad, som börjar titta igenom dem meddetsamma och kan inte nog förundras över hur felfria de är.

60. Suetals oförmåga att se Herren

[1] Men medan Cyrenius med stor glädje tittar igenom sina rullar så flyktigt som möjligt och även ständigt gör den ena respektfulla minen efter den andra, säger Jag åt Rafael att befria Jara och Josoe från deras tillfälliga, kortvariga förvisning och nu föra dem till bordet. Den beredde himmelske tjänaren gör nu detta väldigt snabbt och när Jara kommer, säger hon lite oroligt: ”Men, åh Herre, Du min för evigt ende kärlek, det var ett förskräckligt långt samtal som jag inte fick höra något av! Jag trodde verkligen att det aldrig skulle ta slut före natten! Men till Dig allena allt lov, det är nu helt över, och jag har Dig igen!”

[2] Men under tiden vände sig ängeln åter till de tolv, av vilka Suetal är den förste att storligen förundra sig över Jara, och han säger: ”Men lyssna här, min vackre unge lärjunge, vad har flickan, som knappt är fjorton vårar, att göra med den vise greken? Hon verkar vara upp över öronen förälskad i den gode mannen!? När du kom in, tänkte jag att du skulle peka ut denne store Mästare för oss, men du kom med denna förälskade flicka! Det betyder att våra förhoppningar grusades! Är hon också en lärjunge till den store Mästaren som utför mirakler, och har hon nu tagit emot någon slags undervisning i något dolt rum i huset? Sannerligen, det dyker ständigt upp framträdanden hos dig från vilka man blir dummare snarare än visare, ju mer man tänker över det ordentligt. Å ena sidan mirakulösa gärningar av de mest exempellösa slag, å andra sidan framträdanden av ett helt vanligt mänskligt slag; säg mig då hur en ärlig person av vårt slag bör ta sig an denna sak, då jag nu på allvar inte förstår varför den store Mästaren, som tidigare formligen ville tränga sig på oss genom den vise greken, när vi i själva verket, som sant är, inte ville se honom alls, inte låter sig själv ses alls! Vad har vi då gjort så att vi måste vara utan honom så länge, eller när allt kommer omkring inte får se honom alls?” 

[3] Rafael säger: ”Ja, mina vänner, om ni är så blinda att ni på den klaraste dag inte ens ser solen, kan ni inte bli hjälpta! Om en sådan person är alltför dum, tjänar det ingenting till om man säger till honom: ’Se, det är det här eller det där!’ Han kommer fortfarande inte att tro på det, ty det krävs ett uppväckt förstånd för att tro, som i nödfall kan hitta på egen hand. Men där en persons förståelse fortfarande är alltför behäftad med den tjockaste materia, är det ingen mening att påpeka en sak, istället måste en sådan person först dunka sitt huvud blodigt tio gånger, och först då kommer han att börja tänka varför han slog sitt huvud blodigt! Och det är precis vad som måste hända med er! Tills ni blir kloka av er egen skada, kan ingen Gud göra er kloka!

[4] Vad vill ni ha från den store Mästaren från Nasaret? Saknar ni något som Han kan hjälpa er med, eller vill ni bara se av ren nyfikenhet, likt de dåraktiga människorna som tränger sig fram för att stå och stirra på en dansande björn? Sannerligen, Frälsaren är inte här för att stå och bli stirrad på av dåraktiga och inbilska människor av ren nyfikenhet! Sannerligen, om era hjärtan inte kan finna Honom ur mängden här, så kommer ert inbilska höga förstånd att göra det ännu mindre – det garanterar jag er!

[5] Ödmjuka först er själva i era hjärtan, annars kommer ni inte att få se den helige store Mästaren, ty Hans väsen är till och med lekamligen fyllt med fullheten av Guds Ande!

[6] Han är en herre över himmel och jord, och inför Hans namn skall varje knän i himlen, på jorden och under jorden böjas, ty Hans namn är heligare än Heligt!”

[7] Vid dessa ganska skarpa ord reser sig ängeln, lämnar de tolvs bord och tar åter plats vid vårt bord, där Cyrenius än en gång tackar honom hjärtligast i Mitt namn för den enastående vänligheten, ty i skrifterna fanns ord för ord, allt som Jag svarade honom på hans frågor.  

61. De tolv förstår fortfarande inte

[1] Men de tolv tycker inte om Rafaels tal så de börjar att grubbla på sätt att i hemlighet ta farväl för att återvända till Jerusalem, om än tomhänta. ”Ty”, säger Suetal, ”vi har ännu inte företagit oss något brottsligt mot templet. Vad makten gjorde mot oss, kan vi inte göra något åt, men alla tempeltjänarna kan inte för evigt undersöka våra innersta tankar, så templet måste ta oss tillbaka och vi kommer säkerligen stiga i anseende hos dem om vi berättar om alla utomordentliga saker som vi har stött på under våra högst farliga vandringar! De upphöjda kommer att lyssna på oss med de mest öppna öronen i världen och kommer att bli välvilligt inställda till oss, och vår lycka är gjord. Vi kommer sedan kanske att skickas ut igen till främmande land, men en sådan sak kommer inte längre att besvära oss, för vi är fina killar och vet nu precis vad vi måste göra och för vem vi måste arbeta för folket!

[2] Men här i detta konstiga sällskap av trollkarlar eller gudar kan man inte längre stanna kvar! De talar alltid om kärlek, vilket man kunde sluta sig till av den verkligt vise grekens tal, men om man frågar en sådan mirakelgörare om någonting, svarar han dig alltid undvikande och blir lika grov som en stubbåker! Nåväl, om han börjar tala med mig om ödmjukhet, mildhet och kärlek så får han en smäll på huvudet så att han inte längre kommer att kunna svara mig någonting!

[3] Den som påminner sin broder om ödmjukhet måste först själv vara ödmjuk, annars borde han först ge sig själv en jättelång predikan om ödmjukhet innan han påminner sin broder om ödmjukhet! Då borde personen titta på den unge mirakelgöraren, hur oförskämd han blev mot oss alla till slut! Hur påverkas vi av den mirakulösa handlingen, och vad gagnar det oss om vi inte kan imitera honom? Måste han då vara så oförskämd mot oss?

[4] Det faktum att jag gjorde mitt helt naturliga och inte alls spydiga påpekande om den unga flickan efter vad varje person kan se med sina öppna ögon, kan inte förolämpa någon som ens är lite klok, ty vad jag märkte är åtminstone för sådana som oss en helt vanlig mänsklig syn och saknar varje profetisk prägel. Jag berörde bara den för oss alla så påfallande kontrasten, i att det å ena sidan är uppenbart från gärningarna att mirakler inträffar, men vad beträffar den anständiga livssfären, så kan inget normalt mänskligt öga se någonting annat än något helt normalt och naturligt – och min väldigt oskyldiga anmärkning avvek så mycket från ödmjukhet och mildhet att han för det första skällde ut oss väldigt skarpt och för det andra vände oss ryggen så att han undvek varje genmäle från vår sida! Sannerligen, ett sådant beteende hör tydligt hemma i ett dårhus, men inte bland människor med viss utbildning och minst av allt i sällskap med rena förkunnare av kärlek, ödmjukhet och mildhet! Sannerligen, jag vill verkligen inte vara i detta sällskap för länge, ty det finns inget mer dödligt än att vara bland människor hos vilka man aldrig kan se djupen och också inte kan veta hur man bör vara bland dem och hur långt man kan lita på dem! Sannerligen, jag skulle inte för allt i världen vilja ge dessa mästare ens den mest dåraktiga lärjunge! Har jag rätt eller inte? Vad tror du om det, broder Ribar? Vad tror du – borde vi gå eller stanna kvar eftersom vi nu är fria och från och med nu kan gå in i främlingslegionen eller gå hem?!”

[5] Vid detta svarar Ribar, och säger: ”Jag anser att vi ändå skall stanna kvar, för vi har i grund och botten inte blivit lite tillrättavisade av någon man med skägg, utan av den fortfarande helt skägglöse mirakelynglingen – förmodligen på grund av din påstridighet om den store Mästaren och din vilja att träffa honom!

[6] Min åsikt är denna: Ynglingen har av något skäl säkert förbjudits av sin Mästare att röja Mästaren innan tiden är inne, men nu har du snokat runt och han har glidit ur din snara i det att han har vänt oss alla ryggen eftersom du närmade dig honom för kraftfullt. Min åsikt är därför denna: att vi bör stanna lite till och se huruvida vi inte fortfarande kan göra den store Mästarens bekantskap!

[7] Visst känner vi oss helt besynnerliga till mods här, där vi å ena sidan verkligen är bland gudar, men å andra sidan verkar allt helt naturligt mänskligt! Det är naturligtvis inte tal om att fasta på sabbaten, ty de flesta närvarande är romare och greker. Man ser också lite bedjande, men vad som sägs överflödar ofta med visdom större än Salomos. Kort sagt, saker och ting är konstigt blandade här, vi är bland människor som verkar vara kallade av Gud att föra himlen och jorden närmare tillsammans, för att med tiden förbereda ett annat fält för utbildning av människorna på denna jord i deras ande och med den nödvändiga materiella styrkan! Därför kan jag inte vara förargad på ynglingen trots all hans ohövlighet, ty det är inte alls dåligt med en sådan person som ruskar om oss, eftersom vi kommer till insikt mycket snabbare än med hundra blygsamma lektioner.”

[8] Suetal frågar något eftertänksamt: ”Hur menar och förstår du det?”

[9] Ribar säger: ”Det kommer du nu att få höra helt öppet från mig!”

62. Ribar förnimmer Herrens närvaro

[1] Ribar: ”Du förstår, pojken kallade enligt min mening oss inte för döva, blinda och dumma utan anledning, även åsnan som han hade ställt vid vår sida sade genom gärningen i grund och botten samma sak till oss!

[2] Se, det verkar för mig mer och mer, och särskilt nu, att den där greken som ser så väldigt avslappnad ut är den store nasarén! Jag har alltid hållit ögonen på honom och så mycket har slagit mig om honom att jag inte skulle vilja tvivla en minut till på att det är han! Alla vänder sina ögon, öron och hjärtan till Honom, och den mäktige och annars så obevekligt stolte överståthållaren formligen tillber honom. Pojken gör allt på hans minsta vink och befallning, och hans tal är klart och fullt av visdom! Dessutom märkte jag hur han även gav naturläkemedel till överståthållaren mot de unga fruarnas alltför stora lusta. Du förstår, endast en Frälsare kan göra detta! Utöver detta måste hans lära, som han undervisade oss om, skrivas ner så fort som möjligt, och på det mest underbara sättet i världen! Om du fint håller upp detta mot varandra, så kommer du märka att jag inte har alldeles fel, och inte heller pojken när han kallade oss döva, blinda och dumma! Vad tror du om detta, och vad tror du i detta avseende?”

[3] Suetal säger: ”Du vet, du har inte helt fel, ty ett litet ljus börjar gå upp i mitt huvud! Men om så är fallet, var sannerligen inte pojken orättvis mot oss, för vi var allvarligt talat så blinda att vi inte skulle ha sett skogen för alla träd! Men vänta nu, jag skall hålla ett noga öga på greken från och med nu, och det bör snart visa sig i vilken mån du har rätt!”

[4] Därefter iakttar Suetal Mig med stor uppmärksamhet och även alla gästernas beteende och säger efter en stund till Ribar: ”Broder, du kan mycket väl ha rätt, det är ofelbart han! Ty av alla miner att döma står det förvisso klart att de ärar honom som föreståndaren för hela det stora sällskapet, och inte ens överståthållaren vågar göra något utan hans samtycke! Denne förmente grek måste helt enkelt vara en nära och vis vän till den store Mästaren, som han presenterade sig själv för oss som, och sålunda skulle man säkert ge honom den största uppmärksamhet!? Om han inte först hade presenterat sig som den store Mästarens intimaste vän, skulle jag ha hälsat på honom som den store Mästaren för länge sedan! Men det skulle då ha varit väldigt konstigt av oss om vi hade accepterat den ärlige mannen som något annat än vad han sade själv, för det kan inte accepteras från mannen som är så genomsyrad av Guds ande, att han skulle leka kurragömma med oss helt harmlösa judar!?”

[5] Ribar säger: ”Jag ser det något annorlunda, ty genom det faktum att han presenterade sig själv för oss som den store Mästarens närmaste vän, for han inte alls med osanning om han var Mästaren själv, ty se, alla vet själv bäst och därför är man ens egen närmaste och bäste vän! Om nu någon säger något sådant om sig själv med gott humör, så finns det inget spår av någon osanning, därjämte kan en sådan vis man säkerligen ha något dolt skäl till varför han inte genast röjer sig för vissa människor och detta kommer vi att få reda på senare. Titta bara på den vise Matael hur han alltid nästan är rörd till tårar när han ser på greken! Broder, detta har förvisso sina goda och väldigt betydande skäl!

[6] Den stora kärlek som flickan med ett i övrigt ytterst andligt utseende visar greken, verkar tala mer för än emot mitt påstående. För titta bara på den i sanning överhimmelska skönheten hos vår unge mirakelgörare! Jag tror att tusen gånger tusen kvinnor och flickor måste bli upp över öronen förälskade i honom på fläcken!? Och ändå verkar flickan knappt ägna honom någon uppmärksamhet, även om han som en ungdom är tusen gånger vackrare än flickan, men hon skulle praktiskt taget vilja stiga in i grekens hjärta Jag säger dig broder, det är inte det! Denna flicka måste därför ha ett annat skäl till varför hon är så kär i greken, och efter att ha iakttagit henne noga tycks det mig som om flickan endast var kär i gudomligheten i honom och inte ägnar hans kropp någon uppmärksamhet! Se bara hur hennes ögon glänser av en viss vördnad än från någon sorts sinnlig kärlek och du kommer inte att märka att det finns något spår av någon sinnlig kärlek i denna flicka!”

[7] Suetal säger: ”Broder, du bär sannerligen inte ditt namn förgäves, ty en fiskare måste ha skarp syn! Redan hundra saker faller mig nu in, som jag inte hade märkt tidigare, och alla pekar på ditt påstående. Men nu faller mig något in om vår yngling. Han har skickats in i huset några gånger av den store Mästaren, men jag såg inte att han gick, utan istället – var han här! Hans gång är som hans skrivande, varhelst han vill vara, där är han redan! Broder, det verkar inte rätt för mig! Om han inte endast gjorde vad den förmente greken befallde, skulle jag betrakta honom som Mästaren, men eftersom han endast gör vad han kallas att göra av den förmente greken, kan man bara betrakta honom som en tjänare och inte en herre! Men det är i högsta grad märkvärdigt hur långt denne unge person har kommit inom den förvisso rent gudomliga magin!”

[8] Ribar säger: ”Vad du nu påpekade om ynglingen hände för mig tidigare, men jag har, du vet, tyst märkt något väldigt konstigt när han åt sina åtta fiskar, att han i själva verket inte åt någon fisk med sin mun som vi gör. Han förde fisken upp till sin mun – och det var det! Fisken försvann ihop med dess skinn och ben, på samma sätt förtärde han brödet och vinet, allting försvann i samma ögonblick som han förde det till sina läppar! Det var väldigt besvärande för mig vid hans sida! Sannerligen, obemärkt tittade jag under bordet vid hans fötter några gånger, men dessa var alltid så rena och himmelskt vackra som jag aldrig i mitt liv har sett tidigare hos en jungfru, för att inte nämna en ungdom! Detta lugnade mig igen och jag kunde ha, om jag inte hade skämts, tittat på hans underbart bedårande vackra fötter med den saligaste glädje i en evighet! Sannerligen, om en ängel nu kom från himlen, så kunde han omöjligen stå på vackrare fötter!”

[9] Suetal säger: ”Du förstår, det är något som jag har märkt, men att döma av hans i övrigt underbara skönhet, så skulle man vara tvungen att börja döma att han är en högre andlig varelse – ty hans form och hans besynnerliga mirakel verkar nästan vara ett skriande bevis på det! Men här kommer vi tillbaka till det faktum att han endast presenteras för oss som Mästarens yngste lärjunge som har kommit så långt i gudomlig magi, vilket naturligtvis säger så mycket som: Om den här yngste redan uppnår så mycket, vad kommer då de äldre lärjungarna att kunna göra!? Vid ett sådant naturligt förmodande faller tanken bort att pojken skulle vara ett högre väsen, ty om han var det, så skulle den närvarande store Mästaren ha ljugit för oss öppet, och det kan man inte föreställa sig från en sådan man! Vad tror du?”

[10] Ribar säger: ”Ja, det verkar vara så, men det verkar som att Isis gamla slöja ännu inte har lyfts bort från våra ögon inom detta område! Men om den store Mästaren i själva verket var vad Matael sade om honom tidigare, så kunde till och med en ängel från himlen vara hans lärjunge! – Har jag rätt eller inte?”

63. Gud låter Sig endast bli känd genom kärlek

[1] Suetal säger: ”Ja, ja, bitarna börjar falla på plats! Det är bara det att det finns en kraftig hake med uttrycket ’yngste’, ty en ängel som har levt en halv evighet kunde omöjligen vara en yngste lärjunge jämfört med människorna på denna jord!? Så en ängel var säkerligen bekant med sådan himmelsk magi innan solen lös på himlavalvet!? Vad tror du om detta?”

[2] Ribar säger: ”Det finns dock en betydande hake, som jag kan haka upp mig på, men icke desto mindre är det något annat som jag kommer att tänka på: Du förstår, Mästaren kan ha pekat på det att han presenterade pojken för oss som den yngste av hans lärjungar, bara för den här gången, av skälet att denne pojke, klädd i ett jordiskt skal, kanske endast har varit i sällskap med människor i några dagar!”

[3] Suetal säger: ”Ja, om det var möjligt, skulle du förvisso ha rätt igen. Men du vet, att acceptera en sådan sak är verkligen lite långsökt! Antingen det eller Moses, ty bägge kan inte existera jämsides med varandra under sådana omständigheter!”

[4] Ribar säger: ”Jag förstår inte det alls! En ängel, som det fortfarande berättas från mun till mun nuförtiden, kunde säkerligen vara Tobias ledare under sju år, så varför skulle inte denne kunna uthärda några dagar på jorden?! Jorden är lika mycket ett verk av Gud som han själv!”

[5] Suetal säger: ”Ja, ja, om du talar sanning och Matael också obestridligen har rätt, så kan denne yngling, världsligt talat, förvisso vara den evigt store Mästarens yngste lärjunge! Skepnaden och hans gärningar visar uppenbarligen på en högre varelse från himlen, och om denne varelse själv säger att han är Mästaren från Nasarets yngste lärjunge, måste denne Mästare uppenbarligen vara en Herre över hela världen enligt Sin ande. Men om det är sant, uppstår den stora frågan för oss, vad vi kan göra och kommer att kunna göra ställda ansikte mot ansikte med den livslevande allra Högste och Allsmäktige! För det är sannerligen ingen liten sak!”

[6] Ribar säger: ”Sant, men kunde vi göra det annorlunda om saker och ting vore såsom de nu för mig otvivelaktigt ut att vara? Du förstår, Gudomen är fri och gör vad Den vill, och de dödliga kan inte sätta några gränser för Den! Om Den hade kommit till oss som en domare, skulle vi säkerligen vara i en dålig position, men Den kom som den mildaste välgörare för oss dödliga för att föra oss närmare Den från och ur den gamla kärlek som predikades av Fader Enok (=Henok), och under sådana omständigheter är Den inte fruktansvärd. Men som det verkar, ger Den sig endast i Sin äkthet tillkänna för oss i kärlek, eftersom kärlek förvisso var det enda skälet till att Den kom hit. Men Den kan inte kännas igen med förståelse och med allt vårt högt prisade förnuft.

[7] Och se, vissa saker börjar klarna för mig! Den förmodade greken kom till oss tidigare på ett sådant vänligt sätt och frågade oss huruvida vi ville göra den store Mästaren från Nasarets bekantskap, men vi var avgjort emot det på grund av någon slags rädsla och bemötte honom med alla slags ologiska skäl. Vi fruktade Mästaren eftersom lärjungen redan hade visat oss hur förbannat svaga våra skäl var.

[8] Fram tills nu har vi fortfarande räknat med vårt förnuft och fick väldigt litet ut av det, och den starka föraningen, som nu börjar bli högre och högre i vårt sinne, har vi helt slaget i sidan att tacka, som den kloke pojken gav oss, eftersom hans tålamod började att ta slut. Ty, som jag nu tydligt börjar märka, så hade han innan Mästarens långa tal kraftigt föreslagit att denne grek måste vara Mästaren och ingen annan! Men vårt i sanning svinförnuft hade alltid bedragit vår själs ögon så vi inte kunde se skogen för träden.

[9] Nu när vi på grund av slaget i sidan har en viss kärlek till greken, verkar några lager av fjäll ha fallit från själens ögon och börjar nu göra vissa antaganden. Och nu tror jag att vi borde kasta vårt förnuft överbord i sjön och bara följa våra hjärtans känslor, och då kommer vi säkerligen nå vårt mål snabbare än genom vårt förnuft som endast gavs till människan som en sked att användas i grytan när hon lagar mat, nämligen att röra om maten med. Men när väl maten i grytan är tillagad, är skeden inte längre oumbärlig! Vilken är din åsikt nu?”

[10] Suetal gapar storögt, och säger: ”Min vän, jag kan se att du mer och mer har bestämt dig för greken. Det är samma sak för mig, och jag delar din åsikt fullständigt, men jag håller för tillfället inte med om att kasta bort förnuftet. Ty om vi lade en känsla åt sidan som bubblar inom oss, vad har vi då för företräde framför skogens djur, som inte har något förstånd och sålunda måste följa sin instinkt?

[11] Du förstår, människan övermannas ofta av allehanda känslor; om hon följde sina känslor utan urskiljning och utan att söka råd från sitt rena förstånd, var skulle hon då hamna? Därför är det enligt min mening framför allt nödvändigt att rena förnuftet så mycket som möjligt. Ty endast ledd genom ett upplyst förnuft kan våra känslor bli till en sann välsignelse för oss.

[12] En persons känslor är som en mångarmad bläckfisk i havet som alltid sträcker ut sina många armar mot föda, men det finns ingen intelligens alls i detta djur.

[13] Om nu en människa sätter sitt förnuft åt sidan, skulle hon uppenbarligen likna ett sådant djur, ty den blott råa känslomänniskan är mer lysten på mat och nöje än andra djur. Endast utbildat och renat förnuft reglerar och ordnar en persons känslor, skiljer ut de dåliga, och behåller sedan endast de goda och rena och gör på detta sätt en sann människa av en skenbar människa.

[14] Därför får man inte kasta det gudomliga förnuftet överbord, ty utan förnuft kan vilken åsna och oxe som helst styra över oss!

[15] De övriga tio håller fullständigt med Suetal och delar hans åsikt, men Ribar rycker eftertänksamt på axlarna, och Suetal säger: ”Nå, du kan säkerligen inte ha något att säga emot detta!? För mitt uttalande står lika fast inför Gud och hela världen som berget Sinai på vilket Moses tog emot buden för ett folk mäktigt utrustat med förnuft!”

64. Förnuft och känsla

[1] Efter en stund säger Ribar: ”Min vän, det finns fortfarande vissa motsägelser att finna i vad du precis sade! Men eftersom du fortfarande är en väldigt stark förnuftshjälte, skulle du icke desto mindre veta hur du skulle bemöta dem. Jag vill på intet sätt vara oense med dig inom detta område, och den mänskliga utbildningen måste fortgå såsom du precis sade. Denna utbildning måste ständigt vara en nödvändig förelöpare till andens senare högre utbildning, men den bör inte vara en slutgiltig utbildning och den kan aldrig bli det ens med aldrig så många förfinade förbättringar.

[2] Ty som förnuftet gavs till oss som en ursprunglig regulator av våra känslor för den största möjliga förfiningen av desamma, så måste något motsvarande ligga i de därigenom mogna känslorna likt en mogen frukt på trädet. Men för att frukten skulle mogna, var naturligtvis solens ljus tillsammans med dess värme nödvändiga, likaväl som då och då ett befruktande regn. Men när väl frukten har blivit mogen, så plockar man den från trädet och håller den i ett gott förråd så att den blir ännu mognare och mer välsmakande, men om du lämnar den mogna frukten att hänga kvar på trädet så kommer den därigenom inte att vinna något, utan istället att helt förstöras!

[3] Och så är säkerligen fallet med en persons känslor. När de väl har nått en viss mognad, måste de befrias från den yttre vården av förnuftet och föras till en högre mognad i livet av sig själva, annars var hela den föregående mognaden av känslorna helt förgäves. Av detta skäl berättade jag för er att vi, eftersom vi inte kan uppnå något mer med förnuftet, bör kasta just detta yttre förnuft överbord och från och med nu låta våra mogna känslor vägleda oss vidare i livet.

[4] Suetal säger: ”Broder, en gudomlig andedräkt måste tränga in i dig någonstans ifrån! För jag känner dig, detta är inte ditt språk! Du förvandlas redan till Mataels visdom! Ja, se, jag kan inte vederlägga något du säger, för jag känner helt igenom att du på allvar har fullständigt rätt och står i sanningen! Jag har ännu inte kommit så långt, men jag känner att jag nu går framåt.”

[5] Men nu säger också de tio att de börjar känna samma sak.

[6] Efter dessa samtal återvänder Rafael till de tolv, klappar dem godkännande på axlarna och säger: ”Så, det stämmer, mina vänner, jag tycker om er mycket mer så här än tidigare med ert skabbiga förnuft, och jag kan nu berätta för er att ni är på helt rätt väg!”

[7] Efter dessa ord av Rafael, ställer sig Ribar upp, kramar om Rafael med all sin kärleks styrka, trycker honom mot sitt hjärta och säger djupt rörd: ”Åh, du himmel och du, min himmelske! Varför kunde jag inte älska dig tidigare med hela mitt livs glöd!?” Ty sedan Ribar hade tittat närmare på ängelns fot och hand och ögon, blev han dubbelt så kär i honom.

[8] Men Rafael säger: ”Min vän, kärlek är säkerligen bättre än ingen kärlek, men det är emellertid inte passande i detta område hos själen och dess innersta liv. Du älskar mig för min skepnad vilken nu är mitt naturliga yttre, men kärlek är i själva verket det innersta hos en person och bör aldrig bero på något yttre, ty det innersta blir därigenom det yttre och sålunda bilden av helvetet. Därigenom förvrängs den gudomliga livsordningen, själens ande, som är kärlek, vänds utåt och därvid sker det att den måste vissna bort, som ett för tidigt fött barn tynar bort, som drevs ut ur sin moders livmoder innan den rätta tiden av en våldsam stöt utifrån.

[9] Min yttre form får inte fängsla dig, utan endast sanningen som du tar från min mun. Denna kommer att förbli hos dig och göra dig fri från allting och i sanning lycklig i din själ. Men min tillfälliga yttre form tjänar dig blott som ett bevis så att du ser hur vackert den fulla kärleken paras samman med kärleken i dess renhet! Förstår du detta?”

[10] Ribar, som tar ett steg tillbaka från sin våldsamma kram, säger: ”Jag förstår mycket väl, men vid synen av dig blir vårt förnuft sannerligen en enorm börda!”

[11] Vid detta säger Suetal till Rafael: ”Detta har alltid varit ett gammalt ont hos min vän Ribar. Han kan inte uthärda en vacker gestalt utan att bli passionerad, vare sig manlig eller kvinnlig, men det är samma sak för mig. Jag tycker också klart bättre om en vacker gestalt än en ful en, men jag blir aldrig lidelsefull för det! Därför har fram till denna timme varje vacker kvinna och flicka fått vara ifred från mig!”

[12] Rafael säger: ”Men en sådan sak är inte din förtjänst, utan din läggning! Ty det kan inte vara en blind mans förtjänst att han inte lockas av någon slags skönhet i världen, och för den döve är det ingen dygd om han inte lyssnar på ryktesspridaren. Men människor som dig är det mycket svårare att väcka i deras själar än de vars sinne i början av deras andliga utveckling är mer öppet än någon annan i slutet av den.

[13] Du förstår, med Ribar är det andliga, även om det inte är renat, redan utgjutet genom hans kött, eftersom allting som är vackert till det yttre uppenbarligen måste ha en något andligt mer fullkomlig grund i sig, och så är en viss yttre förälskelse i ett vackert föremål en stum men ändå ömsesidig andlig förnimmelse och uppvärmning. Det måste bara först anförtros ett gott ledarskap, genom vilket det kommer att ledas tillbaka till den verkliga orsaken till livet, vilket inte är ett svårt arbete eftersom själva livsanden, som uttrycker sig själv genom kärlek, är den verkliga intelligenta varelsen i en person och därmed lätt uppfattar och aktivt förstår dess läggning och ordning.

65. Skälet till varför det finns så många talanger

[1] Raphael: ”Den så kallade yttre förälskelsen i ett vackert objekt är sålunda i sig inte en synd, men det kan bli en synd – det vill säga ett misstag i livets ordning – om den ostyrd blir mer och mer fäst vid den yttre formen, där det då naturligtvis blir svårare att separera en sådan ande från det vackra yttre och leda den tillbaka till dess plats i ordningen.

[2] I sådana fall tillåter Herren alla slags smärtsamma varningar och till och med gissel, genom vilka en förvirrad ande med tiden återvänder till den gamla ordningen och lämnar allt yttre, och det ädlare av den återvänder till dess gamla ordning och därmed i sanning upplivas.

[3] Det är därför en stor skillnad mellan människor av ditt slag och människor av Ribars slag. Vad du kanske söker efter i flera år för att få, kan en person som Ribar uppnå på några få dagar, ja ofta på några få timmar om han får rätt ledning och verkligen vill det själv. Förstår du detta?”

[4] Suetal, som verkar något dyster, säger: ”Ja, jag förstår det väl, men å andra sidan förstår jag inte anledningen till varför skaparen sätter en person till världen som är så mogen och andligt mottaglig och igen en annan lika avtrubbad som en träbit!”

[5] Ängeln säger: ”Ja, min käre, om du börjar fråga sådana saker så kommer vi inte bli färdiga på lång tid, ty din ande sitter fortfarande fast för djupt under ditt kötts hud medan Ribars ande redan har stigit mycket högre än hans hud och det är sålunda lätt att tala med honom. Du kunde likaväl fråga varför Gud har skapat så många stenar på jorden och inte bara mjuk bördig jord, varför så mycket vatten över vars vida område inga åkrar eller vingårdar kan slå rot, varför så många törnen och så många tistlar med vilka i sanning inga druvor eller fikon växer. Men jag säger dig att allting är ytterst nödvändigt och att det ena inte kunde existera utan det andra, men för att bara kort och ytligt visa dig alla de kloka skälen till det skulle man behöva en tidsperiod på många tusen år, medan alla de oändligt många kan vara i besittning av en helt väckt och mogen ande på några ögonblick om han var intresserad av det. Men eftersom en högre ande har mycket högre och bättre saker för sig i livet än att utforska stenarnas, vattnets, törnens och tistlarnas grund, så lämnar han allt sådant åt oändlighetens Herres visaste omsorg.”

[6] Suetal säger: ”Om det är så, är det inte mitt fel att jag är dummare än Ribar som såvitt jag vet fortfarande inte själv har inhämtat den gudomliga visdomen trots sin öppna ande!”

[7] Rafael säger: ”Människor som du måste ha en skarp förståelse så att deras mycket dummare själ har en väg till sin ande som säkerligen är mycket längre och guppigare än den som kärlekens ande måste gå på. Ty en kärlekens ande har redan som livselement det som den slöa anden per longum et latum (på ett komplicerat sätt) först kan uppnå med rätt användning av sina skarpa yttre sinnen.

[8] Du förstår vilken ansträngning det skulle kosta dig att nå kärlek? Men Ribar är full av kärlek. Denna behöver endast bli lite korrigerad och rättad till så är den sedan helt färdig. Men du måste komma till kärlek genom ditt tråkiga förnuft för att äga det, utan vilken det är omöjligt att korrigera och rätta till! Förstår du detta?”

[9] Suetal säger: ”I så fall är Gud orättvis och väldigt partisk!”

[10] Ängeln säger: ”I ett visst avseende förvisso, men naturligtvis endast sett från den mänskliga förståelsens kortsiktiga synvinkel, men om du bygger ett hus, varför använder du de största, tyngsta och hårdaste stenarna när du bygger en grund?

[11] Vad har dessa stenar någonsin gjort mot dig, för att du för det första lägger dem i det mörkaste dike och lägger all börda på deras ryggar? Har du då ingen barmhärtighet mot dessa stackars stenar? Vilket tryck måste stenarna under den enorma bördan av ett berg inte utstå?

[12] Eller förbarmar du dig inte över ett träds rötter, att de ständigt måste gömma sig i den förruttnade jordens mörka djup medan trädets grenar stolt prunkar i luftens eter och ljuset som livar upp allt?

[13] Se, är inte detta rena fall av ’orättvisa’ i de lägsta lagren av den skapade naturen?! Hur kunde en sådan vis Gud som Skaparen så likgiltigt och okänsligt överskrida all sund förståelse?

[14] Likaledes kunde till och med dina fötter klaga över dina händer och säga: ’Varför är då vi, som är lika mycket kött och blod som ni, fördömda att bära er medan ni kan röra på er i den fria luften så glatt utan ansträngning?’

[15] Och så kunde ett antal av de andra lemmarna också framföra ett klagomål mot huvudet som låter väldigt berättigat, men vem skulle inte genaste inse dårskapen i ett sådant klagomål?

[16] Du förstår, på samma sätt har Herren gett människorna på denna jord talanger, vissa med större och vissa med mindre, men för ingen är porten i det stora templet fullständigt stängd, utan vägen är given till alla, och därför kan ingen klaga och säga: ’Herre, varför gav Du inte även mig de talanger som mina bröder har all anledning att glädja sig omåttligt åt?!’ Ty då skulle Herren säga till honom: ’Känner du någon brist, gå till din broder så hjälper han dig! Om jag hade gett samma till varje person, skulle ingen ha någon brist i förhållande till varandra, och brodern skulle aldrig behöva sin broder! Med vad skulle den upplivande kärleken till nästan då uppväckas och stärkas i människan?’

[17] Vad skulle en människa vara utan kärlek till sin nästa, och hur skulle hon finna den sanna kärleken till Gud utan den, utan vilken ett evigt liv för själen är otänkbar?!

[18] Du förstår, för att en person skall kunna tjäna andra och därigenom vinna deras kärlek, så måste han emellertid kunna göra något som den andre inte så lätt kan göra eftersom han är i avsaknad av de lämpliga talangerna. Men genom detta blir den ena personen beroende av en annan, och genom den ömsesidigt behövda tjänsten så väcks först kärleken och blir genom det goda av en sådan ömsesidig tjänst ständigt mer och mer styrkt. 

[19] I styrkan av kärleken till nästan, ligger emellertid den innersta uppenbarelsen av ren gudomlig kärlek och i denna det eviga livet.

[20] Men om du nu kan hävda att ingenting i dig själv kan attrahera dig till någon kärlek, varken en vacker skepnad eller någon annan utomordentligt god handling, så skulle jag vilja höra av dig genom vilket tredje okänt sätt som kärleken kan uppväckas i en persons hjärta, och genom vad kan den styrkas till kraften i uppenbarelsen av den gudomliga, renaste kärleken i hjärtat?!

[21] Men där detta inte uppenbaras i ord eller handling, ser själens liv efter kroppens död väldigt dystert och sorgligt ut!

[22] Kort sagt, i ditt hjärta finns det tvivel om själens vidare existens efter kroppens död, och livets uppenbarelse har ännu inte ägt rum. Men vad en människa inte har, tvivlar hon ständigt på ifall hon någonsin kommer att ha, om hon vill ha det. Men när du väl har funnit själens eviga liv genom uppenbarelsen av den rena gudomliga kärleken i ditt hjärta likt ett borttappat mynt, då kommer du aldrig att ha några tvivel om det fulla innehavet, av vad du i all sanning och verklighet äger!

[23] Men en sådan sak kan endast uppnås genom kärlek till nästan, och därför är Ribar mycket närmare än dig det sanna målet med livet, för vilket du har upplyst din hjärna med denna världs naturliga ljus, men ditt hjärta har tillåtits att stappla runt utan eld eller ljus likt ett vilt djur i de mörkaste snårskogarna i Europas träskskogar!

[24] Därför råder jag dig att vara uppmärksam på vad jag har sagt till dig, annars kommer ditt sinne att bli ihåligt och ditt livsträds gyllene frukt ätas upp av maskar långt innan den är mogen, och maskarna betyder tvivel, som i slutändan kommer äta sig igenom hela din skalle och din livsfrukt kommer att bli ett stinkande kadaver vilket kommer att tjäna som lumpen föda åt rovfåglarna! Har du förstått mig?!”

66. En man av förstånd söker kärlek

[1] Suetal säger: ”Förstått väl, men jag skulle nästan föredra att inte ha förstått det! Hur kan jag sedan driva mig själv till att älska om jag av naturen nästan är ur stånd till det! Jag känner bara att det är mitt förstånd som ger samtycke vid framträdanden och handlingar, men kärlek i hjärtat är främmande för mig! Berätta ändå för mig vad som kommer att hända med en människa – eller hur hon kommer att känna igen att kärleken har väckts i hennes hjärta? Det måste finnas något slags tecken på insikt om liv i en människa, annars är all kärlek förgäves, ty hon kan kanske äga det i all dess fullhet, men vet inte att ett sådant karaktärsdrag i sitt liv kallas ’kärlek’. Hur hjälps och betjänas hon då av den fulla kärleken?”

[2] Rafael säger: ”Kommer du inte ihåg för inte så länge sedan, när du ännu var ett barn? Vad kände du för dina föräldrar som älskade dig väldigt mycket och såg efter dig som sin älskling med alla slags goda gärningar?”

[3] Suetal säger: ”Det är väldigt länge sedan, men jag kan fortfarande komma ihåg händelser, där jag blev så väldigt rörd att tårar kom ur mina ögon. Skulle en sådan barnslig känsla vara kärlek?”

[4] Rafael säger: ”Ja, ja, detta är kärlek, om detta saknas, har han i slutändan ingenting som tillhör livet och en sådan person är då endast sin naturliga hjärnas maskin och vet knappt om existensen av sin alldeles egna själ!

[5] Barnens kärlek måste sålunda väckas igen i hjärtat hos alla som är som du, annars är det omöjligt att leda en sådan blott resonerande person till livets inre rike.

[6] Till vilken nytta är det för dig om du förstår allting med ditt förstånd och kanske ändå inte förstår ditt eget liv och förstår hur det är och hur det formar och utbildar sig?!

[7] Till vilken nytta är det för en trädgårdsmästare att i en annan trädgård beundra den frodiga tillväxten av alla slags ädla växter men lämnar sin egen trädgård i träda och låta ogräsen växa som de önskar?! Man brukar odlingsbäddarna i sin egen trädgård, rensar dem från ogräs, lägger rätt mängd gödsel på dem och besår dem med frö från ädla växter så att man när tiden är inne verkligen gläder sig åt de frodiga växterna i ens egen trädgård! Men inget mer om det nu, ty något nytt kommer nu att företas från den store Mästarens sida, och då måste du ha hjärtat och huvudet på rätt plats!”

[8] Ribar säger: ”Men säg oss, du himmelske, huruvida vi inte först borde gå upp till Mästaren och tacka Honom för allt det goda, att vi genom Hans stora godhet och nåd har kommit i åtnjutande av detta fysiska och andliga!”

[9] Rafael säger: ”Han ser endast till hjärtat, om det är i ordning, är allting i ordning. Om Han finner er mogna, kommer Han att kalla er och ge er utmätta direktiv vad ni skall göra hädanefter.

[10] Men nu bör ni hålla er redo i era hjärtan och i hela ert väsen, ty om Han gör någonting så gäller det inte bara för oss på denna plats, likaledes inte för detta land eller för hela denna vida jord, utan det gäller istället för hela oändligheten och evigheten! Därför är det viktigt att förstå allt i dess djupaste djup! Förstå det och behåll det i era hjärtan! Ty varje ord från munnen som sätts i rörelse av Guds eviga ande, och varje efterföljande handling har alltid de mest oändliga konsekvenser! Men nu måste jag lämna ert sällskap en tid och följa den store Mästarens vilja.”

[11] Vid detta lämnade ängeln de tolvs sällskap och gick tillbaka till sin Josoe, som nu hade mycket att överlägga med honom om, ty de många talen från alla håll hade gjort Josoe något förvirrad, och Rafael hade nu att göra för att ställa allt tillrätta för sin lärjunge.

67. Herren förutser en solförmörkelse

[1] Men Jag sade nu: ”Mina vänner, vårt fysiska och andliga middagsmål har varat nästan fyra timmar den här gången, och därför är det dags för oss att resa oss från bordet! Vi vill se ut över sjön för att se om något händer som är värd allas vår uppmärksamhet!

[2] På samma gång gör Jag er alla uppmärksamma på att vi kommer att uppleva en total solförmörkelse om en halvtimme.  Ingen av er behöver emellertid göra något väsen av det, ty en sådan förmörkelse händer helt naturligt!

[3] Månen, som flyter i väst på ett avstånd av 98 000 timmar (cirka 367 500 km) över jorden, kommer att röra sig i en rät linje över solen som en solid, ogenomskinlig kropp och därmed förhindra att solljuset faller på en del av denna jord. Den totala solförmörkelsen kommer endast att vara några få ögonblick, sedan kommer solen att visa sig igen över kanten på månen och det kommer att bli ljusare och ljusare på jorden. Men under den fulla solförmörkelsen kommer ni att få se vinterns vackra stjärnbilder som man annars aldrig kan få se på sommaren.

[4] Jag säger er detta för att ta bort all dåraktig rädsla vid sådana framträdanden, och för att visa er att dessa framträdanden är helt naturliga. Var därför inte rädda när framträdandet inträffar!

[5] Men på samma gång kommer vi upptäcka tre handelsskepp ute på öppet vatten; dessa måste föras till land innan solförmörkelsen börjar, för annars skulle den onda vidskepelsen tvinga båtmännen att kasta en ärlig greks sällsynt vackra och dygdiga dotter i sjön jämte hennes medföljande far.

[6] Ty båda två färdas till Jerusalem för att se templet och bekanta sig med judarnas religion vid dess källa, och för detta ändamål för de med sig stora skatter på tre skepp, vilka efteråt skulle falla i de hemska grekiska sjömännens tjuvaktiga händer som ett gott byte.

[7] Därför har vi ingen tid att förlora, ty planeterna går ostoppbara längs den bana som är tecknad av deras lag. Om man skulle hejda dem i deras bana, skulle jorden åsamkas stor skada vilket tusen år inte skulle utplåna. Men om de tre skeppen fördes med en något mirakulös hastighet till stranden, skulle ingen lida någon skada därvidlag, istället kommer en väldigt stor vinst att visas för många av de fattiga i detta område. Skrid nu därför snabbt till verket!”

[8] Alla skyndar till stranden och ställer sig på densamma i en bred linje. Men Jag har också problem med detta, ty Cyrenius med sitt följe, Mina tolv lärjungar och vissa som har varit med oss länge – runt sextio i antal ­– de trettio unga fariséerna och leviterna bland sina talespersoner Hebram och Risa, de fem med vise Matael och de tolv med Suetal, Ribar och Bael tränger sig mot Mig och alla vill, så mycket som det är möjligt, vara väldigt nära Mig, medan Ebal med Jara och Rafael med Jose i vilket fall står stadigt bredvid Mig och Jara vill inte ens släppa taget om min tunika. Den gamle Markus med sin fru och sina barn vill nu också vara väldigt nära Mig, så bristen på utrymme där Jag nu befinner Mig är förklarlig. Men Rafael ställer snart allting i den bästa ordning, eftersom han på ett ögonblick fördelar gästerna på stranden till bekväma platser, men Jag stiger ombord ett fartyg med Cyrenius och den gamle Markus och seglar upp och ner nära stranden, med vilket gästerna och även Mina lärjungar är helt införstådda.

[9] Men nu närmar sig månen redan i hög grad solen, och Jag kallar på Rafael, och säger: ”Du vet vad som måste göras, så dröj inte längre!”

[10] Och Rafael säger, egentligen för gästernas skull: ”Herre, allt på en gång eller efter en stund?”

[11] Jag säger: ”Efter tolv ögonblick, allt på en gång!”

[12] Men de tre skeppen var så långt borta att man knappt kunde märka dem; fågelvägen måste det ha varit runt fyra timmars resa.

68. Rafael räddar några greker från förtryck

[1] Cyrenius ansträngde förgäves sina ögon; han kunde inte se någon del av något fartyg. Lika illa gick det för Markus, men andra väldigt skarpsynta personer märkte skeppen som tre små myggor som rörde sig över sjön och sade: ”Herre! Men en gynnsam vind kommer det att ta dem drygt två timmar att komma till denna strand!”

[2] Jag säger: ”Oroa er inte för det, Min skeppare kommer att ha skeppen vid stranden vid rätt tid!”

[3] De trettio unga fariséerna frågar: ”Var och vem är den person för vilken en sådan sak är möjlig?”

[4] Jag säger: ”Ni känner Cyrenius fostersons mentor (lärare), det är han!”

[5] De trettio frågar ängsligt: ”Var finns då ett litet skepp som är redo för honom?”

[6] Rafael säger nu: ”Jag har inget behov av något!” och försvinner i samma ögonblick. Alla chockas och tror att ynglingen har hoppat i vattnet och att han nu kommer att sätta efter skeppen i vattnet lika fort som en fisk. Ty många visste fortfarande inte att Rafael i själva verket var en ängel och därför en helt ren ande; många betraktade honom som Josoes mentor, medan han endast var mentor till Jara. Men eftersom han tillbringade mer tid här med Josoe än med Jara, så betraktades han av många här som Josoes unge mentor.

[7] Men innan de frågvisa personerna såg sig om, var Rafael redan vid strandkanten med de tre ganska stora skeppen och stod ombord på det skepp i vilket den fromma greken med sin ännu frommare dotter befann sig fulla av förvåning och skräck, ty för det första verkade den obegripligt snabba landstigningen på en för honom okänd strand som en dröm för honom, och för det andra begrep han sig inte på den unge sjömannen och kunde inte redogöra för denna mirakulösa händelse eftersom förvandlingen hade inträffat för snabbt och överraskat honom för mycket.

[8] Sjömännen stod också likt pelare vid sina åror och vågade inte lägga ner sina åror i vattnet igen. Efter en kort stund av den djupaste förvåning och förundran frågade greken ynglingen med den djupaste vördnad, och sade: ”Vem är du, mäktige varelse? Vem sade åt dig att föra oss till en god strand så snabbt och av vilken anledning?”

[9] Rafael säger: ”Fråga inte, titta istället på solen som nu snart kommer att förlora sitt sken under några ögonblick! Om ni vore ute på sjön, skulle sjömännens onda vidskepelse ha kastat dig och din dotter överbord och sedan delat skatten som du förde med dig, men vår store, gudomlige Mästare förutsåg detta och sände mig sålunda för att komma till er undsättning så fort som möjligt. Ni är nu i fullständig säkerhet, men du kommer likväl fortfarande att råka ut för obehagliga saker, och därför måste jag stanna kvar med dig på skeppet under den mörka katastrofen, annars skulle du fortfarande behöva utstå stora prövningar med de råbarkade sjömännen.”

[10] Greken tittar nu runt solen och märker till sin och sin dotters skräck att det endast är en väldigt smal kant kvar av solen, reser sig från sin plats och utslungar en förbannelse mot den onde drake som nu hotar att helt sluka solen.

[11] Det var den fromma seden hos vissa hedningar från Anatolien att skicka upp en drös av de värsta förbannelser mot den onda draken i samband med en solförmörkelse, så att han skulle bli rädd och spotta ut den slukade solen igen och sedan skulle den lysa igen. Men den gamle mannen var inte ännu färdig med sina fromma förbannelser när solen var helt dold av månen.

[12] Då uppkom plötsligt ett vilt ylande bland sjömännen, men även bland de romerska soldaterna på stranden, och sjömännen som nästan gjorde upplopp av rädsla, föll över greken och ville kasta honom i sjön tillsammans med hans dotter och Rafael, ty de beskyllde de tre för detta fruktansvärda gissel av gudarna, och ville blidka dem på detta sätt. Rafael lyfte emellertid upp alla sjömännen ur skeppen och satte dem i land, men han slängde den värste av dem i sjön, och denne hade att göra för att som en god simmare nå stranden helt utmattad, långt från skeppen.

69. Följderna av solförmörkelsen

[1] Under denna katastrof bröt solen fram igen från bakom månen på den andra sidan, och alla närvarande återfick sitt gamla gladlynta sinnelag; bara Cyrenius och även Julius förblev helt lugna bredvid Mig under den fullständiga solförmörkelsen. 

[2] Till och med Mina lärjungar blev något oroliga, och Jara och Josoe hoppade brådstörtat in i Mitt skepp som låg vid stranden och skakade av rädsla, men deras rädsla var icke desto mindre mer en följd av sjömännens vilda ylande än av mörkret. Ty Jara och Josoe visste mycket väl anledningen till solförmörkelsen, men de var inte förberedda på det vilda ylandet och hoppade därför väldigt rädda in i Mitt skepp och tryckte sig mot Mig så hårt som möjligt. Men under tiden gladde sig Cyrenius och Julius åt de vackra vinter-stjärnbilderna vilka de aldrig tidigare hade sett på sommaren.

[3] Undan för undan blev det ljusare, och den gamla gladlynta andan återvände till sinnet hos de oroliga människorna, och sjömännen återvände till sina tre skepp och bönföll ynglingen om förlåtelse för att ha varit så fientligt inställda mot honom tidigare.

[4] De bönföll även grekerna om förlåtelse, och han (greken) sade: ”Vad någons tro säger åt honom att göra, bör han göra, om han inte själv kommer på något visare motargument. Men er tro bör som en följd bli ljusare, och då kommer ni förstå att de höga gudarna inte kräver något mänskligt offer av oss, i det att de själva har oräkneliga sätt tillhands för att ta bort människor från denna jord i hundratusental om de så önskar.”

[5] Sjömännen är nöjda med denna undervisning av greken och svär att de till fullo kommer att ge akt på hans kloka råd. Vid detta frågar sjömännen greken huruvida han nu skulle fortsätta sin resa eller om han tänker stanna här.

[6] Men greken säger: ”Ser ni inte denne mäktige yngling bland oss?! Han har visat mig godhet och räddat mig från er blinda trosvrede. Jag är skyldig honom mitt liv och min enda, allra käraste dotters liv. Han allena är nu min herre och vad han säger, det kommer jag också att göra. Men utan hans ord och hans vilja kommer jag inte att resa en hårsbredd längre, ens på tio år!

[7] Dessutom, en god inre röst säger mig att jag har funnit mer på denna karga plats än i hela Jerusalem. Därför kommer jag att stanna här. Jag kommer nu att tala med värdshusvärden för denna plats för att se huruvida jag kan stanna här. Om något sådant är möjligt, skulle jag genast lämna mina lastdjur här på stranden och sedan alla skatter som jag förde med mig, och ni kan segla vidare i era skepp.”

[8] Under detta samtal kommer emellertid Jag, Cyrenius, Julius, Markus, den gamle värdshusvärden, och Jara och Josoe ombord på skeppet i vilket greken fanns, och Markus vänder sig genast till honom och säger: ”Min vän! Du ser att en ärlig värdshusvärd aldrig har brist på gäster. Du förstår, jag är gästgivare på denna plats och ger inackordering i min lilla hydda och under mina tält till alla de kära gäster som du ser här, men för dig finns det också plats om du vill stanna!”

[9] Greken säger vänligt: ”Min vän, jag behöver bara ett område som är trettio steg långt och tio brett, så kommer jag genast att låta mina tre fina och kostbara tält sättas upp av tjänarna som jag hade med mig, och då har jag allt jag behöver, för jag har mat och dryck i stor mängd med mig och har mycket guld och silver för att köpa lite mer om det jag tog med mig skulle ta slut. Så har jag också foder till mina lastdjur och är på detta sätt väl utrustad för allt möjligt. Jag har bara ingen plats att inhysa allt detta, så jag kommer att hyra det av dig för en tid. Vad begär du för dagshyra för området i fråga?”

[10] Markus säger helt vänligt: ”Jag vet mycket väl att ni greker alltid håller noga räkning, men för oss romare och bättre judar är detta inte brukligt. Du kan stanna här så länge du vill, och ingenting kommer att fordras av dig förutom din sanna och ärliga vänskap, men om du vill göra något för någon fattig person som har förirrat sig hit, så kommer det överlåtas till ditt gottfinnande utan någon räkning. Låt därför dina saker packas upp och känn dig lika hemma som i ditt hus i din stad, ty så länge som du är här kommer inte endast din jordplätt som du efterfrågade utan även mina inte så väldigt små marker att stå till ditt förfogande, och på mina bord kommer något att dukas upp för dig också! – Berätta om du är nöjd med detta!”

[11] Greken säger: ”Ja, min vän, när du talar på det sättet, gör du mig skamsen och jag är i en stor förlägenhet om jag inte kan återgälda din stora högst osjälviska vänskap på något sätt, och jag vågar knappt utnyttja din i sanning stora generositet!”

[12] Markus säger: ”Min vän, din vänskap kommer säkerligen att vara mer värdefull än alla de stora jordiska skatter som du bär med dig, vilka jag inte behöver eftersom jag kanhända äger ännu mer än du, men förvisso mindre materiellt än andligt!”

[13] Greken säger: ”Så du har redan länge haft, vad jag och denna min dotter sedan länge förgäves har sökt efter i jordens alla hörn?”

[14] Markus säger: ”Vad hela jorden och alla stjärnorna och solen och månen inte kan ge dig, och inte heller något tempel och orakel, kommer du att finna på denna plats. Låt därför genast packa upp dina saker, ty nu är du redan på rätt plats!”

[15] Greken befaller nu genast sina fjorton tjänare att börja arbeta.

70. Gud och människor

[1] Men Jag säger till greken: ”Lyssna, Min vän! Dina fjorton tjänare må mycket väl vara hårt arbetande och skickliga människor, men eftersom du har så många saker med dig, kommer det säkert att ta ganska lång tid för dina fjorton personer att ställa allt i god ordning.

[2] Se, denne förmente yngling är en av Mina många tjänare och på ett ögonblick kan han göra mer än alla dina fjorton tjänare på hundra hela år. Sålunda bör dina tjänare vila den här gången, och denne Min ende tjänare som är närvarande här kommer ögonblickligen att ställa i ordning alla dina saker, enligt din vanliga sed, som dina fjorton tjänare knappt skulle göra på tre dagar!

[3] Om du vill, beordrar Jag honom att göra det!”

[4] Greken säger: ”Min vän, om något sådant är möjlig på jorden, ber jag dig att göra det! Ty i vilket fall är mina tjänare redan ytterst trötta efter resan och skulle därför behöva mycket tid för att packa upp och sätta upp tälten!”

[5] Jag säger till Rafael: ”Visa vad som är möjligt för en ren ande på snabbast möjliga ögonblick!”

[6] Vid detta bugar sig Rafael djupt och säger: ”Herre, Du har befallt och se, allt är redan i den bästa ordning!”

[7] Därefter säger Jag till greken: ”Nå, min vän, res dig upp och se huruvida arbetet har utförts till din belåtenhet!”

[8] Här reser sig greken upp, klappar sina händer tre gånger över huvudet och säger höggradigt förvånad: ”Ja, vid alla gudarna! Vad är då detta?! Pojken lämnade oss aldrig, eller hur, och alla mina tält har redan satts upp på bästa sätt, och allting verkar vara i den bästa ordning! Nej, nej, nej! Detta kan inte ha gått naturligt till! Nu måste jag gå in i tälten och se hur god ordningen är i dem!”

[9] Vid detta lämnar han skeppet och beger sig, ledd av oss och sin dotter, till sina tält och finner till sin stora förundran att allting verkligen är i den bästa ordning.

[10] Men nu är detta för mycket för honom. Som gripen av en slags svindelliknande känsla av förvåning, säger han (greken) efter en stund av ändlös förvåning: ”Antingen är jag bland ärkemagiker från Egypten eller bland inget annat än gudar, ty vad jag har upplevt här är oerhört och har aldrig inträffat så länge någon kan minnas! Och du, min vän (vänder sig till Mig), verkar vara mästaren, eller Zeus själv, bland de många här!? Kött har inte frambringat dig, och inte heller denne yngling, du måste ha skapats av anden från evighet! Åh, gudar, gudar, vilken kraft det måste bo i er, att ni kan åstadkomma sådana saker, och vilken eländig sak är inte den arma människan, den blinda masken i stoffet, i jämförelse med er?! Ni kan göra allt, men den dödliga masken i dess intighets damm kan inte göra någonting! Min vän, du som är en gud och för vilken allt står till ditt förfogande, vad kan jag som en dödlig göra för dig, odödlige gud? Vad bör jag ge dig, som härskar över hela jorden, över solen, månen och alla stjärnorna?”

[11] Jag säger: ”Min vän, du har mycket naturligt ljus, och bedöm vad som har hänt, miraklet som det verkar för dig, med rätt finkänslighet, men du får inte placera människor alltför långt under förståelsen av dina gudar, ty Jag säger dig: alla de gudar som du känner och tillber är i själva verket ingenting i jämförelse med en person som är fylld av Guds sanna ande.

[12] Se, dessa många människor som du ser här, är till största delen lika mäktiga som denne yngling här och är endast människor av kött och blod!

[13] Rör vid Mig, så skall du se att Jag också består av kött och blod i den kropp som syns till det yttre, men detta kött och blod är fyllt med Guds ande som allena är allsmäktig, och vars makts vilja alla måste underkasta sig.

[14] Och se, vi verkar endast här genom Guds andes kraft som är i oss, som tänker i oss och vill det som Hans allseende och allinkännande högsta visdom betraktar som nödvändigt och gott.

[15] Nåväl, för tillfället äger endast Jag denna egenskap i högsta grad och är därför en mästare i det, men Jag kan också göra det möjligt för varje människa som är av någon god vilja.

[16] Men naturligtvis kan en sådan förmåga aldrig ges till en person som har en ond, fientligt inställd vilja. Ty för det första måste man vara helt invigd i Guds Andes ordning, innan man får makten av Guds eviga Ande, och denna kan inte bestå av något annat än att den rena personen i sin själ blir helt genomsyrad av Guds Ande. Själen som har genomsyrats av Guds ande vill nu bara vad Guds Ande vill, men vad Han vill måste ske, eftersom Han allena är den eviga urkraften och makten i hela oändligheten!

[17] Ty allt som finns, lever och tänker i den oändliga rymden är denna eviga ande i den ordning som är skapad av Honom Själv av fastställda och oföränderligt upprätthållna tankar, enligt den andligt levande delen, och den idé som är formulerad genom den, men som enligt deras varelsers läggning, också kan övergå till det självständigt andliga.

[18] Se, Min vän, så ligger saker och ting till, i korthet! Du är en god tänkare och kommer snart att förstå mycket, men låt för tillfället detta vara tillräckligt för dig!

[19] Men Jag kommer som en kompanjon att ge dig en viss Matael, en man full av visdom. Du kommer att lära dig mycket av honom och efteråt förstå Mig mycket bättre än nu!”

[20] Greken, full av förundrad över Min visdom, är helt nöjd med detta och vill verkligen träffa mannen.

[21] Men Jag kallar genast på Matael och säger: ”Där, käre vän, är ett något förfallet hus. Du är en god snickare och vet vilka förbättringar som behöver göras!”

[22] Matael säger: ”Herre, med Din hjälp kommer huset att bli bra och stabilt!”

71. Greken Ouran får Matael som lärare

[1] Efter denna handling tystnade Ouran (det var namnet på greken, och hans dotter hette Helena) och började att samla sig, för att kunna utbyta några ord med Matael, som hade presenterats för honom och som med några få ord redan fick folk att förstå att han var en man med högre visdom, och för att vid varje tillfälle iaktta sapienti pauca (den vise behöver litet) för att inte framstå som en man som saknar all bättre kunskap. När Ouran hade återhämtat sig lite och återfått fattningen, frågade han Matael efter en ganska lång paus huruvida den senare ville följa med honom på hans resor över världen och vad han i gengäld skulle kräva för det.

[2] Matael pekar på Mig, och säger: ”Se där borta, det är en Frälsare för kropp, själ och ande! Knappt tolv timmar har passerat sedan jag fortfarande var den mest ömkliga varelsen på jorden! Mitt innanmäte var så besatt av de ondaste andar att hela min varelse blev en jordisk djävul. Bland en hord av de värsta stråtrövarna var jag hela områdets skräck, ty alla mina lemmar var tvungna att tjäna demonerna, men min själ var förlamad och visste inte vad som hände med min arma kropp. Min vän, av detta kan du förstå hur eländig jag var! Men vem kunde hjälpa mig?! Jag var den största skräck för alla som kom nära mig, det skulle ha varit enklare för dig att hantera tio hungriga tigrar än enbart mig. Endast en kohort av de mest våghalsiga romerska soldater kunde bli mina och mina kamraters mästare; bunden och fjättrad som ett fat fördes jag hit med fyra av mina värsta kamrater för att dömas till döden.

[3] Men där borta ser du den store helande-mästaren, som kom från himlen till oss eländiga maskar på denna hårda och djävulska jord för att även hela oss fysiska djävlar genom ord och handling. Han helade mig och mina kamrater och för ett sådant helande begärde Han ingenting alls från oss fem, istället utförde Han ännu större välgärningar för oss fysiskt och i synnerhet andligen!

[4] Nu kallade denne min gudomlige Frälsare mig för första gången till en tjänst, för vilken du nu också har frågat mig om vilken ersättning jag skulle be dig om. Åh min vän, innan jag har betalat min skuld till denne store Ende, kan jag omöjligen be dig om något, ty jag tjänar därigenom endast Honom som kallade mig och inte dig!

[5] Men jag kommer alltid i all evighet förbli en största gäldenär och endast genom att tjänstgöra kan jag minska min stora skuld litegrann. Därför kommer du, min vän, aldrig vara skyldig mig någonting för en tjänst som jag gör dig – förutom din sanna vänskap och broderliga kärlek!

[6] Ty jag har tagit emot för intet, och för samma pris skall jag ge det till dig! Guld, silver och juveler kommer du inte få från mig, men vad jag har bör ges fritt till dig också, såsom jag har tagit emot det. Bespara mig sålunda alla liknande frågor framledes!”

[7] Ouran säger: ”Min vän, du är en av de ädlaste personer som jag någonsin har stött på! Därför måste du bli min och min dotters vise ledare och förbli så genom hela mitt liv!

[8] Det är sant att jag, enligt din vilja, aldrig kommer fråga dig igen och säga: ’Vad begär du i gengäld?’, men att du med mig aldrig kommer att lida någon nöd som en vän och äkta broder, det kommer du väl att acceptera från mig!?”

[9] Matael säger: ”Frågan är fortfarande huruvida du kommer att acceptera någonting, eller allting, eller till och med ingenting från mig! För mina gåvor, som jag redan har upplevt litegrann, smakar inte lika sött för sinnenas gom som ett vin sötat med ren honung på det sätt som grekerna gärna njuter av då och då, utan istället ofta bittrare än galla och den friska saften av gammal aloe! Och söt-älskande gommar tycker ofta inte om detta! Sålunda vill vi först se hur våra ömsesidiga talanger låter sig utbytas!”

[10] Mitt i detta säger Jag: ”Ni vet, eftersom vi nu har en hel timme till med sol och även kvällen kommer att bli väldigt angenäm, så låt oss ta en promenad tillsammans uppför Markus kulle, där kan vi lära känna varandra lite bättre! Låt dina tjänare vakta dina tält, för du kommer först att se dem igen och använda dem efter midnatt!”

[11] Ouran säger: ”Det finns många och väldigt värdefulla saker i dem! Men jag tror att detta område är tryggt!”

[12] Jag säger: ”Min vän, när du svävade i den största fara för en timme sedan och du var nära att förlora ditt liv och allting, vem räddade dig då?”

[13] Här hejdade sig Ouran, och först efter en liten stund säger han: ”Ja, ja, store Mästare! Du har rätt, jag är bara lite fast i mina gamla vanor och nu inser jag hur otroligt dum min rädsla var, det kommer inte att hända en andra gång, och jag går nu genast utan någon vidare tvekan med dig varthän du vill!”

72. Helena, den vise grekens dotter

[1] Vid detta stiger dottern Helena något blygt fram till Mig och frågar: ”Herre, du obeskrivligt store Mästare och Frälsare! Åh, håll inte detta emot min gamle far, ty se, Jag har som hans dotter känt honom hela mitt liv och kan bära det sannaste vittnesbörd att han är en god, mild och väldigt tjänstvillig man, och jag kan inte komma ihåg att han någonsin har satt sig själv före någon annan, även om han hade rätten på sin sida och den andra personen snarare hade fel än i sanning hade rätt. Han har aldrig bråkat med någon eller blivit arg och klagat över någon orätt som någon har utsatt honom för! Men de höga gudarna lät honom aldrig sjunka på grund av det, och lyckans välsignade gudinna var alltid vänligast sinnad mot honom.

[2] Där därför som du, som också verkar vara lite av en gud själv, inte kommer att ta en sådan uttalad omsorg av min far som något som förolämpar din upphöjdhet! Men om du fortfarande är så sträng, så ta mitt liv som botgöring för min far som jag älskar över allt annat!”

[3] Jag säger till alla som står runt omkring: ”Har ni någonsin sett ett sådant exempel på ett barns kärlek i hela Israel? Sannerligen! Hon må mycket väl vara en hedning, men hon satte hela Israel på skam, som tog emot budet från Moses att lyda, ära och älska far och mor!”

[4] Alla säger: ”Nej, Herre och Mästare! Något sådant har man aldrig hört talas om i Israel!”

[5] Jag säger till Helena: ”Var inte rädd, Min dotter, för Jag har känt din far länge och även dig, och om Jag inte kände honom och dig, så skulle ni bägge ha begravts i denna onda sjö!”

[6] Helena säger: ”Men du ytterst vise, mäktige och ändå vänlige Mästare! Hur kan du ha känt mig och min far länge? Vi har knappt känt dig en timme?!”

[7] Jag säger: ”Åh Helena, titta där borta, på sjön och hela jorden. Se, detta är redan väldigt gammalt, och ändå var Jag där innan allt det!”

[8] Nu blir Helena rädd och frågar mig med ängslig vördnad: ”Är du när allt kommer omkring den högste Zeus själv?”

[9] Jag säger: ”Käraste duva, skräm inte upp ditt hjärta med tomma saker! Jag är inte Zeus, eftersom det i sanning aldrig har funnits en Zeus. Men Jag är sanningen och livet, de som tror på Mig kommer i all evighet aldrig att se, känna eller smaka döden! Förstår du nu vem och vad Jag är?”

[10] Helena säger: ”Men om du ensam är den kalla sanningen och det rena livet ur den, hur kommer det sig då att jag börjar känna en väldigt stor kärlek till dig?”

[11] Jag säger: ”Duva! Det skall uppenbaras för dig först på berget! Men nu går vi, annars kommer solen förr att ha gått ner!”

[12] Därefter lämnade vi de verkligt kungligt ståtliga tälten och gick uppför berget, som vi snart besteg på grund av dess obetydliga höjd.

[13] När vi var på toppen, märkte Cyrenius hur underbart och vackert hela det vidsträckta området såg ut, och att han nu kunde betrakta en sådan storslagenhet i timmar utan att bli det minsta trött. Det var bara synd att dagen var så kort. 

[14] Efter en stund kom Simon Judas till Mig och sade: ”Herre, idag kunde Du likt Joshua sannerligen säga till solen: ’Var stilla, sol’, så att barnen här kunde njuta av kvällens storslagenhet lite längre och högt prisa Den, som hade skapat den!”

[15] Cyrenius säger: ”Åh Simon, du gamle fiskare och nu lärjunge till vår store Mästare och Herre, det var en god tanke, och det skulle vara mycket enklare för vår Herre att göra detta än det var för Joshua, av lätt förståeliga skäl!” Sedan vände sig Cyrenius till Mig i denna fråga, och Jara stödde detta önskemål.

73. Den falska solen

[1] Men Jag säger: ”Ni är sannerligen fortfarande väldigt oerfarna barn och ber om sådant, som absolut inte får ske på det sätt som ni förstår och menar med det, ty se, solen går inte ner, utan står alltid stilla över jorden! Solen har förvisso också en stor rörelse, men den påverkar jorden lika lite som ett dammkorn på din tunika påverkar din förflyttning från den ena platsen till den andra.

[2] Men det som ger dig dagen och natten är jorden som rör sig i en väldigt snabb rotation runt sin egen axel, för Jag har förklarat för er vid flera tillfällen att jorden är ett stort klot och rör sig från kväll till morgon (väst till öst) och därför vänder sig alltid den ena sidan efter den andra mot solen. Sålunda är det alltid morgon på något ställe på hela jorden, samtidigt är det på ett tidigare ställe middag, på samma gång är det på ett ställe som ligger ännu längre mot öster kväll och ännu mer mot öster är det midnatt, och dessa fyra nämnda punkter förflyttar sig alltid ostoppbart framåt, så att det inom tjugofyra timmar är morgon en gång, middag en gång, kväll en gång och midnatt en gång på varje punkt på jorden. Detta är en ordning som vad dess rörelse beträffar, aldrig får förändras men en hårsmån, annars riskerar allt liv att fullständigt förintas på jorden.

[3] Ty om Jag nu verkligen skulle låta solen lysa i ytterligare en timme över detta område, skulle Jag naturligtvis vara tvungen att ögonblickligen hindra hela jorden i dess rörelse – som med tanke på dess stora cirkel har ett så stort omfång, att på några få ögonblick skulle ett avstånd härifrån till Jerusalem täckas. Därigenom skulle emellertid alla fria kroppar, som inte är alltför fast förbundna med jorden, få en så våldsam knuff att inte bara alla levande ting som människor och djur, tillsammans med deras hus och hyddor och palats skulle kastas mot öster med den största styrka, utan en sådan knuff skulle också driva havet ut ur dess djup över bergen, och bergen skulle flyga över varandra likt starar!

[4] Av dessa väldigt naturliga skäl som Jag nu har gett er, kan Jag inte tillmötesgå er önskan. Men Jag kan, som på Joshuas tid, sätta upp en falsk sol under några timmar som kommer att skina lika mycket som den äkta. Men denna sol kommer sedan naturligtvis att försvinna igen efter några timmar eftersom den bara var en ren hägring.

[5] Var alla därför uppmärksamma! När den verkliga solen går ner, kommer den falska gå upp i väster och sedan fortsätta skina i två hela timmar över horisonten.

[6] Men inte ens för framträdandet av den nämnda falska solen kommer några överjordiska, utan istället några helt naturliga, medel tas i bruk, ehuru upplivade och frambringade genom extraordinära krafter från den himmelska sfären genom Min innersta vilja. – Förstår ni åtminstone litegrann av vad som har sagts?”

[7] Cyrenius säger: ”Åtminstone jag förstår det fullständigt, ty jag äger fortfarande den underbara pomeransen från Ostracine! Herre, Du förstår mig!? Men om alla de närvarande här kommer att förstå det, skulle jag nära nog tvivla på!?”

[8] Jag säger: ”Det spelar heller ingen roll! Den som inte förstår det, kommer att förstå det senare, ty frälsningen av den mänskliga själen beror inte alls på det. Människor som känner jorden väldigt väl kommer med tiden att få en stor lust att resa till alla områden på jorden – som   ändå inte kommer att finnas kvar – och sålunda dra sina själar för mycket till det yttre. Dessa blir väldigt materiella och vinstlystna.

[9] Därför är det bättre med något mindre kunskap om den materiella jordens beskaffenhet, men desto mer kunskap om ens eget jag.

[10] Ty den som känner sitt innersta fullt ut, kommer även snart nog att nå kunskap om inte bara hela jorden, utan om alla planeterna i den oändliga materiella och andliga skapelsen, av vilken endast den senare är av betydelse och av största vikt, men endast den yttre kunskapen om jordens beskaffenhet kommer inte att bana väg för någon själs odödlighet.

[11] Men var nu uppmärksamma, den naturliga solen kommer omedelbart gå under horisonten och den falska solen ta dess plats om ett ögonblick!”

74. Greken fruktar Herren

[1] Nu riktar alla blicken mot den naturliga solen, vars halva skiva redan har sjunkit bakom bergen, men i samma ögonblick som den sjunker ner går den falska solen upp med ett lika starkt ljus för detta område och även för de närmast angränsande ägorna och områdena. Naturligtvis når inte ett sådant ljus stjärnorna, sålunda kunde vissa av de närvarande gästerna upptäcka flera stjärnor av den största storlek, särskilt mot öster, eftersom himlavalvet förblev något mörkt, eftersom den falska solens ljus endast kunde nå de avlägsna områdena i öster, och de förundrades mycket över det.

[2] Nu kom då även Ouran till Mig med sin dotter, Helena, i djup respekt för Mig och sade med en röst som darrade något av ren vördnad: ”Om jag inte bedras av allt som är omkring mig, och själv är jag ingen bedragare, så är Du en Gud över gudarna, andarna och alla människorna, alla djur, all mark, alla floder, bäckar och källor, och allting som är i dem och lever! Till och med vindarna verkar vara underordnade Dig, blixtarna och den fruktansvärt mullrande åskan, och även solen, månen och alla stjärnorna lägger märke till Din vilja!

[3] Men om Du, ehuru formad som en person som jag, kan göra sådana saker blott genom Ditt ord och Din allsmäktiga vilja, så frågar jag då alla världens vise män vad mer som krävs för att Du skall vara en första och mest fullkomlig Gud av gudar!?

[4] Jag, Ouran, en liten prins från det stora området Pontus (Svarta Havet), känner igen Dig, och om Zeus själv och Apollon kom hit och sade ett skrattretande ’nej’, skulle jag anklaga dem för den största dumhet!

[5] Och nu du, min kära dotter Helena, kom närmare och se på gudarnas Gud. Se vad ett dödligt öga aldrig har skådat tidigare!

[6] Se, ett högst heligt tempel har byggts bland oss greker och även bland andra folk till en högsta, okänd gud, men det öppnas aldrig! Vi kallade emellanåt denna okända gud det aldrig vetbara Fatum (öde), inför vilket till och med den store Zeus enligt vår religion skakar som ett asplöv i en storm.

[7] Och du förstår, denne fruktansvärde gud står nu inför oss och har precis beordrat Apollon att hejda vagnen som drar solen efter önskemål från denne ärevördige, åldrige romare som förmodligen också är en liten prins över någon lycklig provins!

[8] Och se, dotter, Apollon rör sig inte vidare förrän han har fått ett hemligt tecken från den högsta, okända guden, som blott tempeltjänarna i Jerusalem förmodas känna väl – men som likaväl kan vara osant. Ty om de inte känner igen denne Ende som den ende sanne Ende, så är de på den skändligaste vägen i världen!”

[9] Den vackra Helena säger: ”De kommer kanske att veta något mer om Honom, men förvisso endast i symboliska bilder. Jag skulle satsa mycket på att de inte betraktar denne mirakelgörare som den som du betraktar honom som, och som Han med all sannolikhet är! Det är bara en sak som jag fortfarande inte helt förstår, och det är att mitt hjärta ständigt fylls av mer och mer sann, uppriktig kärlek till Honom, och ändå förmodas varje person endast frukta och ära Gud och frambringa offer åt Honom!

[10] Du vet hur strängt våra präster, som var tvungna att tjäna Apollon, förbjöd mig att älska en gud, ty en sådan kärlek är för det första alltför ohelig för en gud som Apollon, och för det andra, om den blir alltför intensiv och attraherade en hög gud, så skulle man snart väcka upp gudinnornas mest straffande svartsjuka och sedan oundvikligen få Europas, Didos, Dafnes, Eurydikes och Proserpinas bittra öde om halsen för evigt, – och det skulle sannerligen vara något alldeles förskräckligt.

[11] Efter den i sanning visa läran från vår Apollon-präst har jag nu kommit så långt i mitt sinnelag – som du vet – att jag inte skulle bli mindre förskräckt av det möjliga framträdandet av den vackraste gud än av Medusas, Gorgons eller Megaras fruktansvärda huvud!

[12] Därför kan det under sådana omständigheter inte längre vara tal om kärlek till en gud! Och se, jag erkänner öppet, att trots alla mina inre kamper och trots de mest förfärliga föreställningar som jag drar mig till minnes på grund av den uppväckta kärleken till en gud, så älskar jag stadigt denne Gud mer och mer! Ja, av kärlek till Honom skulle jag gå till den bittraste död om Han endast skulle bevärdiga mig en vänskaplig blick!

[13] Åh himlars himmel! Så outsägligt värdig kärlek Han är trots Sitt allvar! Åh, gudarna gjorde inte gott i att förbjuda människorna att älska dem!”

[14] Ouran säger: ”Jo, min dotter! Gudarna är mycket kloka och vet vad de skall bevilja människorna! Vi måste först göra oss själva så rena genom vårt liv på denna jord att det inte ens vid de tre högst oförsonliga domarna Aiakus, Minos och Rhadamantys stränga domstol längre går att finna någon fläck på vår själ. Om vi förklaras helt rena inför alla gudarnas ögon och ögon, så kommer vi först då att tillåtas in i det eviga Elysium som den största av all salighet, att åtminstone i hemlighet tillåtas älska de höga gudarna!

[15] Men här i världen i det orena köttet så måste du framför allt passa dig för att bli förälskad i denne högste och mest allvarlige Gud! För det skulle sannerligen vara den mest förskräckliga av alla saker! Om du verkligen redan känner en slags kärlek till Honom, skulle det vara bäst för oss att så fort som det bara är möjligt distansera oss från denna plats!”

[16] Helena säger: ”Men det kommer inte längre att vara till någon hjälp, för jag har Honom redan i mitt hjärta och kan inte längre få ut Honom! Men titta bara på den fortfarande väldigt späda flickan som också verkar älska Honom väldigt mycket, och ändå verkar inget dåligt hända henne!”

[17] Ouran säger: ”Älskade, vet du om det inte är någon slags gudinna? Du skulle inte behöva frukta Honom så mycket som henne! Vem vet om hon åtminstone inte är tio gånger en Juno?!”

[18] Helena säger ganska dyster och med tårar i ögonen: ”Ja, ja, du kunde mycket väl ha rätt! Åh, så lyckliga gudarna är och så olyckliga däremot människorna är! Ett hjärta som inte tillåts att älska är förmodligen det mest olyckliga som en människa i världen kan kalla olyckligt! Om mitt öga irriterar mig, kan jag sticka ut det, om en hand irriterar mig, kan jag låta kapa av den, detsamma med en fot, och om hela min ömma och vita hud irriterar mig så kan jag låta tukta den med ris och sedan kladda ner den med avföring, men vad kan man göra med ett hjärta om det börjar irritera mig? Om man har ett tryck i magen, rekommenderar Asklepios att man tar aloe-juice så kommer det sedan bli bättre i magen. Men mot tryck i hjärtat finns det inga rekommenderade sätt såvitt jag vet!

[19] Men nu faller något mig in. Se, denne Gud är också en Frälsare bland alla frälsare! Om vi frågade Honom, skulle han kanske hjälpa mig?! För Han hjälpte oss när vi omöjligen kunde fråga Honom eftersom vi inte kände Honom, så Han borde hjälpa mig nu när vi känner Honom och frågar Honom och verkligen är beredda att föra fram alla offer Han kan begära!?”

[20] Ouran säger: ”Se, det var ett bra infall av dig, och kanske kommer det bära god frukt för oss! Men eftersom den högste Guden Själv har givit oss den vise Matael för vår undervisning, så kan vi endast vända oss till Gud genom honom. Matael verkar själv vara åtminstone en mycket mäktig halvgud, precis som denne yngling som jag, du vet Helena, visserligen i hemlighet, men likväl ofelbart anser vara guden Merkurius.

[21] Helena säger: ”Ja, ja, ja, det måste vara rätt, och pojken är Merkurius! Men nu faller något annat mig in! När allt kommer omkring är vi redan döda på jorden, har bestått den svåra domen, druckit glömskans vatten och därmed förlorat våra minnen att vi levde på denna jord och kanske dog först nyligen?! Kanske är vi fortfarande i Elysium men gudarna vill inte avslöja detta för oss och låter oss inse det genom allehanda omständigheter!?

[22] Se bara på detta områdes obeskrivliga majestät? Kan, frågar jag, Elysium vara ännu mer majestätiskt?! En sol går ner och en annan går upp i dess ställe, och inte heller stjärnorna saknas från den underbara eviga morgonen! Om så är fallet, far, är min kärlek sannerligen inte längre något dåligt!”

[23] Ouran säger: ”Mitt barn! Mycket talar för detta påpekande, även om jag inte skulle skriva under på att det är den hela sanningen! Kort sagt, Matael gavs oss inte utan anledning, han kommer att ge oss den rätta förklaringen!

[24] Om vi redan är i Elysium, är vi nykomlingar och är långt ifrån bekanta med denna värld, men ledaren Matael kommer snart att räta ut det för oss båda! Nu ser det visserligen väldigt mycket ut som Elysium här, men tidigare under solförmörkelsen såg det inte ut som Elysium, utan snarare lite som Orcus. Men nu, ja, men som jag har hört kommer detta elyseiska majestät endast vara knappa två timmar till, – och sedan, det kan vi inte veta, men kanske kommer det se väldigt jordiskt ut!? Men kort sagt, vi har Matael – han kommer att ge oss den mest korrekta och möjligen sannaste informationen om det! Men tala du med honom, Helena, för jag har inte tillräckligt med mod för det! Ni kvinnor lyckas alltid bättre än vi män!

[25] Han är visserligen nu djupt försjunken i ett samtal med den gamle prinsen, och guden talar också med en romersk centurion! Som jag sade, jag har inte modet för tillfället, och någon kan i slutändan hålla det emot mig, men du är en kvinna, ingen kommer att ta lite påflugenhet för något ont, – så pröva därför din lycka först!”

[26] Helena säger: ”Nu börjar jag också bli lite orolig, och jag vet inte hur jag bör hantera saken klokt, men ge mig lite tid, så kommer det att gå väl!”

[27] Ouran säger: ”’Skynda långsamt!’ är ett gammalt ordstäv av oraklet i Dodona, vars upptäckare skall ha varit den vise Plotin som tydligen levde innan Homeros. Sålunda kan du alltid ge dig själv tid!

[28] Vad en person än gör, bör han göra klokt och samtidigt ständigt tänka på vilka konsekvenser som kan uppstå därur. Man bör sålunda undvika alla förhastade steg och då kommer man enkelt att undvika en fallgrop! Sakta men säkert är alltid bättre än att hoppa över ett dike med modig brådska vars bredd du i förväg har underskattat och därför störtar du i bråddjupet! Åh, den gamle Ouran är också klok och vis på sitt eget sätt och har ännu aldrig behövt ångra ett steg, kanske kommer de goda genierna skydda honom även framledes!”

75. En sann hedning

[1] Efter detta hedniska, kloka samtal tystnar både Ouran och Helena, och väntar på modet som åtminstone borde inspirera Helena till det avsedda samtalet med Matael om att tala med Mig å deras vägnar. Men ju längre bägge väntar, desto mer tvivel uppstår i deras sinne, och dessa hindrar det mod som borde komma, istället för att liva upp och styrka det. Båda märker visserligen kvällens härlighet, det är sant, men alltid med en viss rädsla, ty den falska solens fantastiska ljus, den främmande glest uppodlade platsen, de extraordinära gärningarna och Min närvaro gav ingen ro åt de bägges sinnen, så att de kunde njuta av resten av kvällen.

[2] När Matael märker detta, går han fram till Ouran och säger: ”Min vän, du är inte glad och din högst vackra dotter ser något sjuk ut! Säg mig om något är fel!”

[3] Ouran säger i hemlighet till Helena: ”Han har oss! Var nu bara klok, sann och rättvis, annars tar vi lätt en väldigt förskräcklig promenad till den plats som Kerberos vaktar och den obarmhärtige Pluton regerar! Tala lite och långsamt, och tänk väl igenom varje ord, annars är vi förlorade!”

[4] Här klappar Matael Ouran, som har blivit väldigt rädd, på axeln och säger: ”Men min vän, varför är du tyst nu för? Innan kunde du tala riktigt modigt till mig!? Vad är det som så plötsligt har farit genom ditt sinne?”

[5] Efter att ha darrat en stund, säger Ouran: ”Ah, ah, ahahah – det var ett mördande slag! Det är inget fel med mig, uppriktigt talat, men nu har det gått upp ett ljus för mig och denna min dotter, att vi som dödliga stackare har nått fram till er odödliga gudar och, som det verkar, till det sanna Olympen, huvudboning för de eviga odödliga gudarna!

[6] Saker och ting går för omänskligt mirakulöst till här! Den här platsens alltför stora helighet fyller oss med rädsla och skräck, och desto mera så eftersom min dotter börjar fylla sitt hjärta med kärlek till den store Guden av gudar, som hon säger och beklagar.

[7] Enligt våra grekiska gudslagar, är en sådan kärlek ett av de värsta brotten mot gudarnas obegränsade helighet, särskilt mot den okände allra högste guden över alla gudar! Min arma dotter kan emellertid inte försvara sig själv längre från en sådan kärlek! Hon vill inte, och hennes hjärta säger ett obevekligt: ’du måste!’

[8] Den stackars, uppriktiga flickan anförtrodde mig detta och jag har därför fattat beslutet att genom dig be den store Guden att Han allra nådigast skulle befria min arma dotters hjärta från en sådan kärlek, ty en sådan kärlek kommer inte från hennes vilja, utan förvisso endast från en främmande omständighet som är helt okänd för oss! Skulle du, som säkert är en suverän halvgud, vilja visa oss en sådan nåd? Skulle du vilja fråga den store Guden om helande av min dotters hjärta som har blivit sjukt och på samma gång erbjuda mig som ett offer för en sådan nåd?”

[9] Detta ger vår Matael ett välvilligt, medkännande leende för första gången sedan hans återhämtning, och han säger sedan till Ouran: ”Du är en äkta hedning och därmed så ren som det är möjligt! Du söker sanningen och ett rätt ljus över halva jorden, och när du hittar det kan du inte känna igen det på grund av ren hednisk dumhet!

[10] Jag säger dig att jag hyser stort medlidande med dig och beklagar djupt din kortsynthet, men jag hoppas att din gamla dårskap snart skall ta slut!

[11] Se, vad din dotter känner i sitt hjärta som kärlek till vår store, högst helige Mästare är det enda och sanna livstecknet på den egna gudomliga andliga gnistan i hennes själ! Om denna gnista blir en låga i hennes bröst, så kommer hon först då att känna igen den enda, sanna, eviga gudomligheten hos Honom som nu har skapat och gett liv åt denna gnista i hennes annars renaste hjärta.  

[12] Jag säger dig: kärleken är det enda band genom vilket Gud drar sina skapelser till att bli barn till Sitt allsmäktiga fadershjärta och i slutändan gör dem jämbördiga, – och du, högst blinde hedning, ber nu om att bli befriad från denna högsta gudomliga nåd som Gud Själv i Sin stora barmhärtighet häller i era hjärtan för utvecklingen av det inre livet!?

[13] Släpp din gamla dårskap och bli en person för vilken det är möjligt att ta emot evigt liv i sig själv och från den kraft som Gud har gett honom, att i sanning känna igen sig själv och Gud, och därmed gå in i sann, evig salighet!”

76. Ursprung och förklaring till namnen på de grekiska gudarna

[1] Matael: ”Men för att ni skall lära er var era gudar kommer ifrån och hur de i själva verket inte är någonting alls, så säger jag dig i Herrens namn som är bland oss här, att de inte är något annat än tomma, intetsägande namn, men tidigare var de betydelsefulla uttryck för egenskaperna hos den Ende, allena sanne Guden, vars ande nu i all fullhet regerar i denne Mästare som nu står inför er.

[2] ”Ceus” är den beteckning som på de ursprungliga patriarkernas tid alltid stod för en given lag, som alltid härrörde från Guds ande som strömmade in i fädernas sinne och betydde så mycket som: ’Fadern vill det!’ Ty genom Ce, även Ze, stod begreppet för en fast, oföränderlig vilja och genom us, eller snarare uoz eller uoza, den alltid ständigt skapande och allsmäktige Fadern i himlen.

[3] Likaså, uttrycket ’Jupiter’, eller bättre Je-u-pitar, varigenom de äldre fäderna beskrev ett motsvarande kärl för Guds kärlek och visdom för barnen. Ty Je u pitar betyder då så mycket som: U:et, ett tecken som står för den yttre linjen på ett öppet hjärta, är det sanna kärlet för livets dryck, ty pit betyder att dricka, pitaz är en som dricker, och pitar, även pitara, ett heligt drickkärl, och pitza, även piutza, en vanlig drickmugg.

[4] Men då Ceus eller Jeupitar inte är något annat för er än tomma namn, eftersom kunskapen om innebörden av dessa ursprungliga begrepp har blivit främmande för er, på liknande sätt och i själva verket ofta ännu mer intetsägande, och därför till och med ännu mer obefintliga, är alla era andra gudars och gudinnors tomma namn.

[5] Till exempel er Venuz eller Avrodite (Venus eller Afrodite), som är en gudinna av kvinnlig skönhet, som enligt de gamla fädernas väldigt kännetecknande föreställning är en väldigt vacker kvinnlig person, men inte till fördel för henne andligen. Ty även de gamla personerna hade redan av erfarenhet lärt sig att en väldigt vacker kvinna, med få undantag, vanligtvis är väldigt dum och döljer ingen rikedom av kunskap i sig eftersom hon är fåfäng och ständigt är sysselsatt med att förundras över sin egen skönhet och sålunda hittar lite tid för att skaffa sig annan användbar kunskap. Sålunda ger de gamla fäderna en sådan kvinnlig skönhet namnet en sann Ve nuz, även Ve niz, vilket betyder: ’Hon vet ingenting’ eller ’Hon har inte en aning!’

[6] Uttrycket a v rodite betyder nästan samma sak. Om det någonstans fanns en O V rodite, så betydde det någon som föder fram sann, gudomlig visdom och slou rodit, föda fram till mänsklig visdom. Men a v rodit betyder: att föda fram mänsklig dumhet, och Avrodite betecknade sedan någon vackert uppiffad kvinna, som alltid är bärare av dumhet eftersom hon till största delen är dum själv.

[7] Hos de gamla fäderna representerades alltid V symbolen för ett kärl. Om ett heligt O, vilket betecknar en avbildning av solens runda form och motsvarande även Gud i Hans ursprungliga ljus, stod innan V:et, skulle V:et stå för att ta upp visdomens ljus enligt det O som representerar Gud; Men om ett A, genom vilket de gamla fäderna betecknade allt som var rent och blott jordiskt, stod innan V:et, representerade detta tecken av ett kärl att ta upp gagnlös, jordisk dårskap. Men rodit betyder: föda, och A V inget annat än att föda dumhet.

[8] Säg mig om inte dina gudars verkliga natur börjar gå upp för dig nu!”

[9] Ouran och Helena börjar nu se mycket gladare ut, och Helenas kärlek till Mig gör henne inte längre rädd.

[10] Ouran säger sedan till Matael: ”Min vän! Din visdom är stor! Ty vad du nu har åstadkommit med mig med bara några ord, skulle alla skolor i Egypten, Grekland och Persien aldrig ha gjort på hundra år! Du har nu suddat ut alla Egyptens, Greklands och Persiens gudar i ett svep, förutom den ende, okände Guden som jag emellertid, vilket nu står klarare och klarare för mig, har funnit här, och förhoppningsvis kommer att finna mer och mer. Kort sagt, för mig är du nu en man som man inte kan betala med guld! För det första tackar jag dig som en människa och vän av hela mitt hjärta – allt annat kommer senare.” – Helena tackar också Matael för en så vis undervisning.

77. Matael som förstörare av de hedniska templens murar

[1] Men sedan kommer Matael till Mig igen och frågar Mig om han gjorde rätt som frivilligt förklarade namnen på de hedniska gudarna – huruvida inte detta hände för tidigt.

[2] Jag säger: ”Åh, inte alls! Du har i sanning lyckats här, och du har nu verkligen gjort mer för att utrota den tomma hedendomen med några ord än många visa lärare på många år! Ty den som vill uppfostra en person på ett förståndigt och vist sätt, måste först få bort all hans gamla dumhet från honom. Om personen har blivit ett tomt men därmed rent kärl, så har man ett ljust, väldigt användbart kärl som man kan fylla med all slags visdom från himlen. Det kommer nu också bli fallet med dessa två.

[3] Jag säger dig, väldigt snart kommer dessa två lätt att bli två personer i vilka Mitt hjärta kommer att ha mer glädje än tio tusen judar som betraktar sig som mycket rättfärdiga enligt Moses, men som människor är längre bort från Mitt hjärta än dem som först kommer att födas på jorden om tusen år.

[4] Och vidare säger Jag dig: Om du någonsin skulle ta en fru på denna jord, så borde det bli Helena! Men det är Mig främmande att förmå dig till det, istället kommer ditt eget hjärta att meddela dig och då kommer du att följa det. 

[5] Men gå nu dit bort och var trevlig; den gamle mannen, som annars är en kunnig person, såväl som hans i sanning vidunderligt, dubbelt vackra dotter, kommer nu att kräva många fler förklaringar om antikens namn av dig. Du är nu en vägvisare, och det kommer att bli lätt för dig att ge dem bägge det mest träffande svar på varje fråga.

[6] På samma gång kommer ett sådant samtal också att göra ett gott intryck på romarna, och därmed kommer de första murbräckorna att användas mot de många hednatemplen, och detta kommer ha en större påverkan på hedendomen under många decennier, även alltid med viss

[7] Det är alltid en svår sak att predika om ljuset på natten, men när väl dagen är kommen, då är nästan varje lära om dagsljuset i vilket fall överflödig, ty dagen ger då själv sitt ljus. Men den gamle mannen kommer att komma till mig med mycket viktiga frågor, och sålunda är det dig givet att även svara med mycket viktiga svar. Gå nu i Mitt namn och utför arbetet väl!

[8] Vi kommer alla att väldigt uppmärksamt ta del av era samtal, men att även de som står långt borta skall förstå dig, det tar Jag hand om!

[9] Jag kommer nu låta den falska solen lysa några timmar till, vilket kommer att dra många människor ut ur staden till det fria, dels av förundran och dels av rädsla för en sådan dag som aldrig vill ta slut. Men snart kommer du att ha uppnått mycket med de bägge.

[10] Men efter att Jag har tagit bort den falska solen kommer vi alla att inta ett gott kvällsmål här på höjden, vid vilket sedan mycket kommer att avhandlas och diskuteras. Nu vet du för tillfället allt som är till nytta; vidare information kommer att ges dig längre fram!”

[11] Matael tackar Mig för denna uppgift – och i hemlighet också för förslaget beträffande den vackra Helena, som redan vid första anblicken hade överraskat honom mycket i hans hjärta, så att han i hemlighet viskade till sig själv i sitt hjärta: Vid alla himlar – en så vacker kvinnlig gestalt har aldrig tidigare setts i Israel!

[12] Men alla romarna, Cyrenius själv inte undantagen, hade också kastat blickar på den vackra grekinnan, och det kostade dem mycket möda att titta på något annat än den vackra Helena, vars kropp verkade vara formad ur det renaste eteriska ljus och hade nu sålunda nästan mer dragningskraft än hela den mirakulösa falska solen.

[13] Matael tog sig särskilt samman här, men vad han kände i hemlighet, märkte ingen utom Jag.

78. Guds barns skönhet

[1] Han (Matael) steg fram till Ouran och den vackra Helena med väldigt allvarliga steg och frågade dem bägge om de redan nu grundligt hade tänkt igenom de förklaringar som han hade gett.

[2] Vid detta sade Helena med den vänligaste min: ”Men se, man säger att jag också är en vacker flicka, ja, jag har ofta kallats en andra Venus, tror du att detta namn är karaktäristiskt för mig enligt din förklaring? Säg mig det, du käre, vise vän!”

[3] Denna fråga gjorde först vår Matael lite generad, eftersom han redan vid första anblicken upptäckte att Helenas hjärta blev lite förnärmat, men han samlade sig snart och sade: ”Käraste syster i Gud! Vad jag sade till dig gäller endast världens barn; Guds barn kan emellertid vara aldrig så vackra till det yttre, men är likväl visa i sina hjärtan.

[4] Med dessa människor är yttre skönhet bara ett tecken på deras inre andliga skönhet, men för världens barn är det en bedräglig vitkalkning över deras gravar som sedan, när de är vitkalkade, ser väldigt vackra och inbjudande ut, men på insidan är de fulla av förruttnelse och vidriga dofter.

[5] Men du söker Gud – och därför är du också ett Guds barn. Men världens barn söker endast världen och är därför också dess barn. De flyr det gudomliga och söker endast världens ära och respekt.

[6] Om de kallar världen stor, underbar och vacker, är deras lycksalighet all, men om man börjar tala med dem om gudomliga ting så vet de ingenting, och för att dölja sin skam, sveper de in sig med allt slags världsligt glitter, med överlägsenhet och högmod och förföljer med vrede, hat, och hån all visdom som har utgjutits i Guds barns hjärtan av Gud.

[7] Det är därför stor skillnad på Guds barns och världens barns skönhet. Den första är, som jag sade, ett tecken på själens inre skönhet, och den andra är en vitkalkning av graven, och detta representeras av Venuz – men inte din, eftersom du söker Gud, och redan har funnit Honom. Därför får du inte ta min tidigare förklaring om Venus personligt. – Har du nu förstått mig väl?”

[8] Helena säger: ”Åh ja, men att jag är ett Guds barn, verkar lite vågat för mig! Vi är förvisso alla skapelser av en och samme Gud, men det kan verkligen inte vara tal om Guds sanna barns oändliga upphöjdhet i oss, för som grova och klumpiga materiella människor är vi därmed synbart fyllda med alla sorters svagheter och oräkneliga tillkortakommanden! Du, käraste och annars visaste vän, har förvisso gått lite för långt!”

[9] Matael säger: ”Åh, inte alls, ty se, vad jag har sagt till dig har jag tagit emot från den store Ende! Men vad Han har lärt mig är och förblir för evigt sant!

[10] Du förstår, om du har en duva som är bra på att flyga. För att förhindra henne att genast flyga iväg från dig och så att hon blir tam och tillitsfull, klipper du henne vingar. Då kan inte duvan längre flyga upp och bort som en fjäril, utan måste istället stanna kvar hos dig och låta sig tämjas.

[11] Säg mig om duvan under tiden hon vingklipps inte är mindre av en duva än innan när hennes vingar ännu inte hade klippts! Kommer den kära duvans vingar inte inom kort att växa ut igen? Jo, snart kommer duvan att ha sina vingar igen och kommer att kunna flyga lika bra som tidigare, men hon kommer bli tämjd och kommer tycka om att stanna kvar hos dig. Och om hon då och då tar en utflykt, behöver du bara kalla på henne så kommer hon höra dig högt uppe i luften och ta en snabb flygtur till dig och låta sig smekas av dig.

[12] Visst har Guds barn i denna värld också vissa svagheter vilka väldigt mycket förhindrar dem från att stiga upp till Gud deras Fader. Den heliga Fadern har endast tillåtit dessa svagheter att komma till Sina barn under hela deras livstid av samma skäl som du gjorde din duva oförmögen att flyga.

[13] Men barnen bör känna igen sin Fader i sådana svagheter, de bör bli milda och ödmjuka och be sin Fader om rätt styrka och uppmuntran, och då kommer Han sedan att ge det till dem om tiden är den rätta för dem.

[14] Men trots svagheterna som till och med är i Guds barn, så är de trots det inte mindre Hans barn än duvan är och den förblir en duva även när hennes vingar är klippta under en tid för att tämjas. Förstår du detta nu, ljuvaste Helena?”

79. Två typer av kärlek till Herren

[1] Helena säger: ”Ja, ja, det är sant om än med lite skräck, men saken börjar bli klarare för mig, och jag hoppas att jag med tiden kommer att se det ännu klarare. Men säg oss, käre vän, hur det nu kommer sig att jag nu älskar din store Ende ännu starkare, men mitt hjärta är fritt från smärta!? För eftersom jag nu har fått veta av dig att en sådan kärlek inte är någon börda, utan endast en dygd som framför allt är nödvändig för varje person inför Gud, så orsakar inte den nu mycket starkare kärleken någon smärta i mitt hjärta, och all ängslan i mitt bröst är som bortblåst! Åh, säg mig vad orsaken till detta är!”

[2] Matael säger: ”Men käraste, det är alldeles solklart! Innan hade du en förtärande rädsla eftersom ditt hjärta omfamnade en gud med kärlek, som enligt din dåraktiga religion framställdes som i högsta grad fördömligt. Men nu har du handgripligt lärt dig att inse er gamla dumhet och har känt igen Guds vilja vid källan och inser nu att en sådan kärlek måste vara varje människas första och största dygd, och så är det lätt att förstå varför din kärlek inte längre orsakar dig smärta i ditt hjärta, utan nödvändigtvis den raka motsatsen! – Förstår du inte en sådan sak på egen hand?”

[3] Helena säger: ”Åh, ja, nu förstår jag det väl, men utan denna din förklaring skulle det dröja länge innan saken stod fullständigt klar för mig! Ah, nu är allt som det ska!”

[4] Matael säger: ”Nåväl, om allt är som det ska, så behöver du inte lära dig mycket mer, den rätta tillväxten av kärlek i ditt hjärta kommer att ge dig det som saknas. Men njut nu också av denna dags storslagenhet som Herren ger oss i överflöd av Sin oändliga kärlek, visdom och makt. Ty efter oss kommer tusentals tomma år att passera, och människorna kommer aldrig igen att se en sådan dags storslagenhet!”

[5] Ouran säger: ”Där, ädle vän, talade du väldigt sant. En sådan förlängning av dagen på kvällen är outsägligt underbar och ytterst minnesvärd! Något som detta skulle sticka ut mindre på morgonen, i det att människorna i Pontus ofta har märkt att inte sällan en, två eller tre solar gick upp en efter en innan den verkliga solen och skapade därmed en avsevärt förtidig morgon. Ett sådant morgonfenomen var också väldigt intressant och märkvärdigt, men inte på långt när som denna förlängning av kvällen genom att få en sol som ser helt likadan ut som lyser lika ljust som den naturliga att stanna på himlavalvet. Ja, ja, en sådan sak har såvitt jag vet aldrig upplevts och kommer svårligen att upplevas igen!

[6] Men det som i själva verket är märkligast med detta fenomen är icke desto mindre de synliga stjärnorna i öster, och ändå verkar denna så att säga gudomligt konstgjorda sol inte lysa svagare än den naturliga. Säg mig, käre vän, är de på allvar naturliga stjärnor eller är de också bara falska stjärnor!? Det är förvisso redan tid för stjärnorna att ta sin plats på himlavalvet, men varför bara i öster, och inte hela himlavalvet?”

[7] Matael säger: ”Min vän! Detta har faktiskt berörts en gång tidigare idag, men du missade det så jag vill förklara det för dig så väl som jag förstod det.”

80. Matael förklarar stjärnornas rörelser

[1] Matael: ”Du förstår, denna sol som för närvarande lyser på himlen är i en rak linje knappt lika långt ifrån oss som en god ryttare kunde tillryggalägga på en halv dag, men den äkta solen är så långt från jorden i en rak linje som, om det vore möjligt, en god ryttare knappt kunde tillryggalägga denna ytterst utsträckta linjen på tio tusen år, även om han red dag och natt utan vila. Så långt den naturliga solens strålar når och vilken omätbar rymd de fyller, och så korta strålarna från denna falska sol är i jämförelse! De når endast svagt åt öster, vilket man kan uppfatta väldigt tydligt av det större mörkret åt öster, och luften är inte lika ljust upplyst som med den naturliga solen. Den ljust upplysta luft som omger denna jord innebär att vi aldrig kan se en stjärna under dagen.

[2] Om inte solljuset vore så starkt, skulle vi också se åtminstone de stora stjärnorna under dagen, men som en följd av det alltför starka och omätligt långtgående solljuset så är det inte möjligt att ens se de största stjärnorna under dagen. Förstår du det litegrann?”

[3] Ouran säger: ”Jadå, jag förstår det nu halvt som halvt, men det är inte tal om att jag skulle förstå allting, för jag har aldrig känt till stjärnorna och deras rörelser särskilt väl. Så jag kan aldrig riktigt få ihop hur snart efter att solen har gått ner det dyker upp en mängd välbekanta stjärnor som lyser på hela himlavalvet. Men senare kommer ännu flera från öster, och de som redan var där går ner i väster, men vissa blir kvar på vintern och sommaren med små förändringar av sin första position på himlavalvet. Det är särskilt fallet med stjärnorna som pryder den nordliga himlen, men de vackra stjärnorna mitt på himlen är väldigt föränderliga, och man ser olika stjärnor varje årstid. Det finns också vissa vandrande stjärnor, som aldrig förblir trogna de välbekanta och oförändrade stjärnbilderna, utan vandrar från en fast stjärnbild till den andra utan att så mycket som be om tillstånd.

[4] Månen verkar inte heller ha någon ordning när den går upp och ner, ena stunden går den rakt mot norr och den nästa rakt söderut igen. Nåväl, min vän, eftersom du bestämt förstår något mer än jag och min dotter, förklara gåtan i skyn för oss!”

[6] Matael säger: ”Du förstår, för att göra allt detta så fullständigt begripligt för dig, skulle tiden inte räcka till här och du skulle uppenbarligen inte ha tålamod att lyssna på mig ända till slutet. Låt oss därför skjuta upp detta till ett mer passande tillfälle, men jag kan åtminstone berätta något litet för att lugna dig, så lyssna mycket noga på mig!

[6] Du förstår, stjärnorna, solen och månen går inte upp och ner, utan det är bara jorden, som inte är någon cirkulär yta utan endast ett väldigt stort klot med många tusen timmars omfång, som roterar runt sin centrala axel på ungefär 25 timmar enligt vårt sandursmått, som Herren Själv förklarade tidigare. Genom detta roterande så sker allt som du frågade mig om. Där har du en väldigt kort sammanfattning av denna förklaring.

[7] Stjärnorna som du alltid ser som orubbliga bilder står som solar själva, enligt Herrens Egen förklaring och min högst egen personliga åsikt, så oändligt långt från jorden att vi inte kan uppfatta något av deras storlek eller avstånd, och lika lite deras rörelser. Endast efter många tusen år kan någon förändring i de fasta stjärnornas position skönjas, men på några hundra år märks ingen skillnad i de fasta stjärnornas position.

[8] Men de stjärnor som ständigt ändrar sin position och står mycket närmare denna jord, är endast mindre planeter och inga solar, och rör sig runt vår sol och därför kan deras rörelser upptäckas. Detta är det allra viktigaste, allt annat kommer du snart att få reda på av mig vid ett annat tillfälle! Är du nöjd med detta?!”

[9] Ouran säger: ”Jag är nöjd i vilket fall, men jag har blivit ett gammalt träd som är svårt att böja, och därför måste du alltid visa lite hänsyn.

[10] Du förstår, från den tidigaste barndomen till min nu ganska höga ålder, har jag levt väldigt ärligt och samvetsgrant i den gamla enfalden och märkt att man aldrig har hört något som är bättre än det man redan trodde, med ibland mycket tänkvärda bekräftelser på det. Men här träffar man på något helt nytt, och allt det gamla måste kastas överbord i den totala intighetens sjö – och det är väldigt svårt för mig.

[11] Om jag nu hör en helt ny, aldrig tidigare anad lära, så kostar det mig alltid viss möda tills den gamle mannens intighet och den nya sanningen står fullt klar. Du måste därför ha lite tålamod, särskilt med mig. Efter hand kommer jag att bli en någorlunda bra lärjunge till dig trots min väldigt höga ålder.

[12] Med min dotter kommer det att gå mycket lättare, för denna flicka har en god uppfattningsförmåga. Men det kan fortfarande göras med mig också, fast naturligtvis i en något långsammare takt. Jag kommer aldrig att fånga en hjort igen, men jag kan fortfarande hålla ganska jämna steg med en något maklig oxe.

[13] Ja, stjärnorna, stjärnorna, käre vän, stjärnorna, solen och den högst obeständiga månen! Dessa är mycket besynnerliga saker, och det är vår jord också. Den som verkligen känner till allt om detta skulle stå på den yttersta toppen av mänsklig visdom! Men tills man för fram alla de ogenomträngliga hemligheterna och mysterierna i dagsljuset, särskilt för sådana som oss, åh min vän, så kommer den goda månen att tvingas klättra över horisonten många gånger i dess sakta mak! Jag känner att det som jag nu har hört av dig är fullständiga sanningar, men de ligger fortfarande så enskilt och osammanhängande i mitt huvud likt de första byggstenarna till ett nytt stort palats som skall byggas. Varje sten är solid och god, alltså en bergfast sanning, men hur dessa första grundstenar senare skall sammanföras av byggmästaren för att skapa palatsets grund, det, min vän, är fortfarande något jag inte alls förstår, och jag tror inte att detta kommer att bli ett enkelt arbete för dig!”

81. Utbildningsväsendet i det gamla Egypten

[1] Matael, på ett väldigt glatt humör eftersom den gamle mannens väldigt passande anmärkning verkligen hade gått hem hos honom, säger: ”Käraste vän Ouran! Du har nu sannerligen talat så vist och sant som är möjligt för din yttre naturliga sida, och det handlade om förståelsen av en ny, tidigare okänd sanning precis såsom du talade om den. Men å andra sidan måste jag komma med följande motargument: Du förstår, i Egypten och närmare bestämt i de gamla skolorna i detta kungadöme, beträffande uppfostran av de barn som tillhörde prästadömet, så fanns det ett högst egendomligt sätt att undervisa, som i grund och botten inte var dåligt alls.

[2] De nyfödda barnen placerades genast i underjordiska, väldigt rymliga gemak dit inget dagsljus någonsin kunde tränga in. De blev väl omhändertagna och såg aldrig något annat ljus än det konstgjorda ljuset från någon väl tillverkad naftalampa, något som egyptierna var kända för att vara oefterhärmligt stora mästare på. I sådana underjordiska gemak var personen tvungen att stanna kvar till sitt tjugonde år och tog emot undervisning från den vackra övre eller egentligen yttre världen, som han aldrig tidigare hade sett.

[3] Han skapade bilder i sin fantasi om den så långt det var möjligt, men han kunde omöjligen skapa sig någon sann bild av de vida, utsträckta områdena, av det stora ljuset, nämligen solen, av månen och av de oräkneliga stjärnorna, såväl som av deras ljusstyrka och värme.

[4] En sådan väldigt gladlynt lärjunge från de underjordiska mörka skolsalarna hade därför bara brottstycken av sanningen om den övre världen och dess förhållanden i sitt huvud, men han kunde inte, trots all sin flit och all sin uppmärksamhet, som man säger: foga det ena till det andra.

[5] Dessa var följaktligen också idel enskilda, bergfasta och sannfärdiga byggstenar vars hopsättande till ett stort palats fortfarande låg betydligt långt bort och var naturligtvis rent omöjligt i de underjordiska gemaken.

[6] Men om då en sådan lärjunge i underjorden hade uppnått den erforderliga utbildningsnivån enligt sina lärares bedömning, så lät man honom förstå att han snart och genom Guds direkta nåd skulle nå den upplysta övre världen i vars ljus han skulle uppleva och lära sig mer på ett ögonblick än på många timmar i den mörka underjorden.

[7] Lärjungen från underjorden såg naturligtvis mycket fram emot detta, även om han i själva verket först var tvungen att dö på ett väldigt egendomligt sätt. Döden bestod av en väldigt djup sömn, medan lärjungen fördes till ett magnifikt palats i den övre världen.

[8] Vad storögt lärjungen tittade av förvåning när han vaknade upp ur sin sömn för första gången och befann sig i solens gudomliga ljus! Hur verkade han inte för sig själv klädd i vita kläder med röda och vita ränder! Hur måste inte de vänliga, lika vackert klädda människor av bägge kön verka för honom! Hur smakade inte de väl tillagade rätterna för honom! Men vad måste inte hans själ först känna när han kom ut från de vänliga människorna ut i det fria, promenerade genom de underbara trädgårdarna och andades in deras ambrosiska dofter, när han för första gången såg hela naturen i dess påtagliga fullhet upplyst av solen, inför sina ögon som var berusade av salighet bortom mänsklig förståelse!

[9] Du förstår, av denna bild som du kan föreställa dig vidare i din egen fantasi, så inser du din egen nuvarande nivå av förståelse vad beträffar de nya sanningar som här har uppenbarats för dig!

[10] Vad du nu hör i de mörka gemak i vilka din själ fortfarande befinner sig, är naturligtvis bara brottstycken och kan inte vara en helhet eller något som redan är fulländat, men om din ande är uppväckt i din själ genom sann kärlek till Herren Gud, och från detta också en kärlek till din nästa, så kommer du att i din ande skåda allt i dess fullaste sammanhang i det klaraste livsljus, och där kommer du att se ett omätbart hav av ljus fullt av den högsta sanningen där du nu knappt kan se en enskild droppe.

[11] Vårt första och mest förträffliga arbete kommer därför att vara detta: att befria anden i själen och föra in själen i dess ljus. När vi har uppnått det, min vän, så behöver vi inte längre samla små droppar, utan vi måste genast gripa oss an de omätliga haven som är fulla av Guds högsta visdomsljus.

[12] Då, min vän, kommer du säkerligen inte längre fråga mig om förhållandena för månen, vår jord, solen och alla stjärnorna, för allt detta kommer till och med vid en anblick att vara klarare för dig än solen mitt på den ljusaste dag.

[13] Men en annan skola kommer snart att börja för oss som du ännu inte kan ha någon aning om. Säg mig min vän, huruvida du har förstått denna bild litegrann? Vad tycker du om den?”

82. Helenas föreställningar om mänsklig visdom

[1] Ouran säger: ”Du vet, käraste vän, jag tyckte väldigt mycket om alla, och detta måste hända med oss människor, och om det inte var så och om det måste gå till på något annat vis, skulle du inte ha kommit fram till din visdom!

[2] Du har säkert tidigare också växt upp i ditt kötts underjordiska värld, och sedan dog du i din själ för ditt kött och är nu i din andes ljuspalats och har gått på en promenad i dess sanna elyseiska trädgård. De tidigare enskilda dropparna har blivit ett hav för dig, men för mig är det fortfarande långt borta. Och därför förstår jag inte vart och ett av dina enskilda tal, men det större sammanhanget kommer att bli klart för mig först när min själ lämnar mitt kötts mörka katakomber och leds in till dess andes ljuspalats och in i dess trädgårdar, där de ambrosiskt doftande frukterna mognar i värmen av den eviga livssolen.

[3] Du förstår, jag börjar känna en viss söt föraning inom mig om hur det kan vara och säkerligen också kommer att bli, men det finns ingen tidsfrist för det kära När, och man har inte ens ett kännetecken inom sig genom vilket man flera dagar i förväg får reda på när den arma själen kommer att ledas ut ur de mörka katakomberna!

[4] Men vad kan en människa göra? Inget annat än att i all tålmodighet buga sig inför denne allsmäktige ledare som har uppväckt din själ, utan att tidigare ha visat det för ditt kött, i din mäktige andes ljuspalats.

[5] Men nu skulle jag vilja höra av min Helena vad hon tycker om din bild och vilka slags reflektioner (överväganden) hon har gjort om allt detta!”

[6] Helena säger genast: ”Åh, de bästa i världen! Bilden var magnifik och mycket passande, och om de gamla egyptierna hade sådana uppfostringsanstalter, så var de säkerligen inga dumbommar, vilket deras storslagna verk i området ger ett väldigt tydligt vittnesbörd om. Men det hade bara varit mycket bättre om de hade spridit sådana visa skolor till hela befolkningen, för jag kan inte föreställa mig att de kan ligga i den store skaparens plan, att en del av befolkningen, och närmare bestämt den största, skulle förbli dumma och helt blinda hela livet. Men i världen är det så att för varje vis man är det alltid mer än tio tusen dumma och blinda människor, det är alltid så. Men varför det måste vara på det sättet, är naturligtvis en annan och förvisso väldigt svår fråga att besvara.

[7] Vi har nu säkert samlat runt fyra hundra människor på denna vidsträckta kulle, men det kommer knappt att vara femtio bland oss som är visa, alla de andra kan knappt bara vara mer eller mindre lärjungar till visdom! De romerska soldaterna och de oräkneliga tjänarna till ståthållaren kommer inte ens räknas bland de allra sista lärjungarna!

[8] Härifrån ser man väldigt tydligt till den närliggande staden, och ögat upptäcker en massa människor som stirrar på den magnifikt skinande falska solen vilken förblir på ett och samma ställe, och de vet verkligen inte hur de skall tolka ett sådant fenomen. Bland dessa människor finns det förvisso ingen vis man, även om kanske vissa av dem inbillar sig att de är det, vilket i själva verket är värre än om han i rätt ödmjukhet i sitt hjärta tyckte att han var den allra dummaste av alla sina kamrater. Hur måste inte ett sådant fenomen förefalla för sådana människor!? Hur kommer de nu inte fråga varandra hit och dit och säga: ’Vad är detta? Vad betyder detta? Vad för slags konsekvenser kommer detta att få?’

[9] Men vem kommer att besvara alla dina frågor? De kom ut ur sina hus dumma och blinda, och de kommer att återvända till desamma ännu dummare och blindare! Måste det vara så, måste då dessa massor förbli dumma och blinda?!

[10] Människorna som är här, även om de inte precis är lärjungar, vet åtminstone att detta inte är den äkta, utan endast en falsk sol som är skapad av den store Mästarens nu välbekanta makt, och gör väldigt glada och lyckliga miner åt ett sådant fenomen, vilket man lätt kan se. De förstår fenomenet lika lite som jag gör, men de vet att detta är en följd av den välbekante store Mästarens mirakulösa viljekraft. Och om Han släcker detta stora ljus efter en timme, så kommer ingen att bry sig om det, för alla kommer att veta vem som släckte ljuset.

[11] Men när de andra människorna som inte vet någonting om det här ser denna sol plötsligt försvinna efter en timme på den plats där den är nu, så kommer de att gripas av en stor skräck, fruktan och förtvivlad ångest, och alla kommer helt säkert att tro att gudarna är ytterst förtörnade och kommer att hemsöka jorden på det mest fruktansvärda sätt!

[12] Därför skulle det till och med bli nödvändigt att budbärare skickas ut härifrån för att lugna folket, som kort meddelar de upphetsade sinnena vad som kommer att hända, och att detta bara är en falsk sol. – Vad tror då nu, gode, käre vän?”

83. Prästernas materialistiska idéer

[1] Matael säger: ”Åh, käraste! Nu skulle det skulle vara högst opassande. Senare ja, men i det ögonblick när de är som mest upphetsade skulle en sådan handling i den andliga sfären vara som om man häller kokande het olja på kallt vatten. Allting skulle gå upp i flammande lågor!

[2] Men många dagar efter detta fenomen kommer människorna i detta stora, vidsträckta område att användas för något högre; naturligtvis inte alla, men säkerligen merparten.  

[3] Fenomenet kommer att slå hårt mot de judiska prästerna. För det första kommer den totala solförmörkelsen att påverka dem mycket, ty dessa människor tolkar allting materiellt och har en ännu mindre aning om en inre andlig betydelse eftersom de inte ens förstår det motsvarande bildspråk på vilket Moses och flera andra siare och vise män skrev på sin tid. 

[4] Det står nämligen i en av profeterna, som heter Daniel, ett tal om en viss förödelses styggelse, och det talas om solförmörkelsen och om många andra fasor, vilka alla endast har en djup andlig betydelse.

[5] Men eftersom, som nämnts tidigare, de judiska prästerna har blivit helt materiella i dessa tider och de därför endast förstår skriften helt materiellt, så försätter varje solförmörkelse dem i en mer än panisk skräck på grund av den materiella världens förmenta undergång. Medan den gamle vise mannen därigenom bara förstår den väldigt önskade undergången av den moraliska materiella världen i människans hjärta, så menar de undergången av den fysiska materiella världen och blir därför alltid alldeles fruktansvärd rädda närhelst en solförmörkelse inträffar!

[6] Om denna sol släcks väldigt plötsligt efter en knapp timme, kommer de att drabbas av en stor rädsla, för de kommer inte att få se månen idag eftersom den redan har gått ner. Men den stora rädslan kommer att skapa ett framträdande i deras ögon av det slag som ofta händer för fyllbultarna, när de ser stjärnor virvla runt huvudet på grund av sin yrsel. Detta framträdande kommer att få dem att tro att stjärnorna faller från himlen, enligt profetian, och skräckens dag kommer att ha kommit för många blinda dårar. Du kommer sedan vid det plötsliga släckandet av denna vår falska sol att få höra hur massorna börjar att yla något förskräckligt framför staden, men det skadar dem inte det minsta, ty de kommer därigenom att bli mjukare och mildare och därmed mer mottagliga för den rena sanningen.

[7] Morgondagens rena dag kommer att föra dem till en mer vilsam besinning, och det kommer då att finnas mycket som kan göras med dem! Ty i morgon kommer de till sjön i stora skaror, och ser huruvida inte vattnet har blivit till blod och vid detta tillfälle kan månget förståndigt ord talas till många. 

[8] Och vår helige Herre och Mästare lät detta fenomen uppstå främst på grund av denna stad vars ställning inte är den bästa! Vad Han än gör, har alltid ett oändligt mångsidigt gott syfte, det är bara vad människor gör utan Honom som inte duger något till eller är till någon nytta.

84. Ourans begrepp om Herren

[1] Efter dessa ord av Matael, säger Ouran: ”Jag måste emellertid öppet erkänna, min nu ännu värdigare vän, att jag känner en slags rädsla vid tanken på det plötsliga utsläckandet av denna sol, ty jag ser en persons totala vanmakt mot den obegränsade allmakten hos Honom som är mitt ibland oss, men som i grund och botten är alltför helig och oändligt upphöjd för sådana som oss, som känner till Hans väsen, att dra oss närmare Honom! Eller att jag skulle våga tala till Honom med ett verkligt förtroget tonfall som till dig eller någon annan person!

[2] Det är en ganska märklig tanke och går genom märg och ben på mig: Han är allt i allt och vi är alla fullständigt ingenting i jämförelse med Honom!

[3] Visst tröstar det sådana som oss att Han i Sig Själv är den högsta och renaste kärleken och därför har det största tålamod, omsorg och barmhärtighet mot oss ömkliga, dödliga människor.

[4] Men Han är Gud, och för evigt oföränderlig och fullständigt odödlig, och hela oändlighetens existens hänger likt en daggdroppe på toppen av ett grässtrå på Hans vilja, och det minsta andetag i motsatt riktning från Hans mun kunde förstöra hela oändligheten, som endast ett väldigt lätt andetag blåser ner den lilla daggdroppen från grässtråets spets. 

[5] Du vet, när man betraktar sådana saker helt lugnt för sig själv med ett nyktert sinne, kan man omöjligen komma ifrån denna tanke: Det är och förblir något visst i den Allsmäktiges synliga närhet vilket man å ena sidan kunde kalla den högsta salighet, men å andra sidan skulle man föredra att stå ganska långt från Honom. Att tillbe Honom från ett visst avstånd skulle vara en stor njutning för själ och ande och skulle förvisso bygga upp en person väldigt mycket, men här alldeles i närheten kan man bara göra det i hemlighet i ens hjärta.

[6] Så jag skulle vilja tala med Honom nu. Jag längtar våldsamt efter att få göra det, men man kan inte uppbåda modet på grund av Hans alltför oändligt stora ande, även om Han till utseendet ser ut som en väldigt anspråkslös och helt igenom trevlig person! Likväl förblir bilden av en rent gudomlig, allsmäktig person hos Honom, och det syns tydligt att himmel och jord måste böja sig för Hans vilja. Ur Hans ögon kommer det formligen ljusstrålar, och Hans uppsyn befaller det som aldrig har varit, att bli till.

[7] Ja, min vän, det är en förkrossande syn, att med egna ögon se världens och himlens Skapare i en enkel och helt anspråkslös persons kropp! Sannerligen, det är inget att skämta om! Men det är så, och till Herren allena allt lov att det är så, för utan Honom skulle vi vara förfärligt illa däran under rådande omständigheter!”

[8] Matael säger: ”Förvisso, och särskilt du och jag, ty de ogudaktiga skulle ha strypt mig, och solförmörkelsen skulle ha förtärt dig! Men låt oss nu vara uppmärksamma, ty härifrån kommer inte den falska solen att vara särskilt länge till, och vid detta plötsliga utsläckande av denna väldigt ovanliga sol kommer spektaklet att vara över!

[9] Då tystnar alla och tittar på den falska solen.

85. Följden av försvinnandet av den falska solen

[1] Några ögonblick före utsläckandet sade Jag högt till alla: ”Förbered er för utsläckandet, och du, Markus, tänd nu alla oljelampor och beckfacklor, annars kommer det plötsliga kraftiga mörkret som följer på detta starka ljus påverka era ögon på ett allvarligt och smärtsamt sätt!”

[2] Markus och hans tjänare skyndar nu för att tända alla de olika slags lamporna, och Cyrenius och Julius beordrar soldaterna att tända ris och kvistar, och när allt brinner som det skall, säger Jag högt: ”Slockna, du falska ljus i luften, och vila ni aktiva andar!”

[3] Efter Mitt kall försvinner plötsligt den falska solen, och ett ytterst kraftigt mörker täcker på ett ögonblick hela området, och man hörde tydligt det stora skräckfyllda ylandet från den ganska närliggande staden.

[4] Människorna såg naturligtvis de många ljusen på berget på vilket vi hade det väldigt trevligt, men ingen av de tusentals fattade mod nog att ta ett enda steg längre, ty judarna i sin stora skräck såg på allvar stjärnorna falla från skyn och flera ligga på vårt berg, medan hedningarna trodde att Pluton hade stulit solen genom sina furier av Apollon, som kanske hade tittat på någon kvinnlig skönhet, och att det nu skulle bli ett nytt gudarnas krig på jorden. 

[5] Men ett gudarnas krig var ingen önskvärd händelse på jorden enligt hedningarnas myter (sagor), eftersom kriget som hade hänt en gång redan var så skrämmande, där underjordens enorma gudar hade kastat hela brinnande berg med stor styrka mot Olympos, varpå naturligtvis Zeus inte försatt möjligheten att kasta en passande motgåva av oräkneliga blixtar och hagel stora som berg och därmed hade besegrat underjordens onda makter.

[6] Eftersom den falska solen från staden såg ut att vara över berget på vilket vi stod, men efter utsläckandet verkade berget glöda av ljus och vakteldar, så trodde hedningarna att solen hade gömts av furierna i just detta berg och underjordens furste nu hade ställt ut vakter med brinnande Orcus-facklor, och ve den som närmade sig detta berg, som på alla sidor hade flera riktigt djupa grottor till vilka en av Markus hus hade byggts och, som var väl känt, tjänade som en väldigt rymlig källare och andra förrådsrum åt Markus.

[7] Så judarna gick ut av rädsla för att bli träffade eller brända av stjärnorna som faller ner mot berget, och hedningarna flyttade på sig av rädsla för furierna och gick inte till berget, och drog sig gradvis tillbaka till sina hus när deras ögon hade vant sig vid mörkret. Snart föll vissa i sömn, men andra förblev vakna hela natten av rädsla och skräck för att de förväntade sig fruktansvärda saker som skulle komma över jordens yta enligt Daniels profetior, och hedningarna väntade på de första blixtarna och åskknallarna från Zeus och på världens mest fruktansvärda oljud som Apollon skulle börja med mot rånaren Pluton.

[8] Kort sagt, det rådde förvirring i hela den ganska betydande staden vilken inte skulle ha ställt det en gång stora Babylon (vid språkförvirringen) i skuggan. Det var emellertid väldigt bekvämt för oss på berget. Rafael såg på ett ögonblick till att alla matbord kom att stå på berget och också maten, utan att Markus och hans familj, som tidigare hade haft tillräckligt att göra med tillagningen av måltiden, behövde lägga ner någon möda. Även de romerska soldaterna fick tillräckligt att äta och var snart väldigt nöjda.

86. De som tror på mig kommer inte att smaka döden

[1] När vi hade intagit kvällsmålet kom Ouran, som också hade ätit på toppen, till Mig och sade: ”Herre, för vars storhet och upphöjdhet den dödliga tungan inte känner till något namn, hur skall jag, en eländig daggmask, tacka Dig för de oändligt ovärderliga skatter som Din gudomliga nåd här har försett mig med, och hur skall jag lova, prisa och ära Dig, Du för evigt mest upphöjde!?

[2] Åh Herre, vad är vi då dödliga, att Du ger akt på oss!? Vad kan vi då göra för att behaga Dig?”

[3] Jag säger: ”Gå, Min vän, och ställ inte till så mycket ståhej! Ty se, du är vad du är, en person med en dödlig kropp, det är sant, men i vilken det bor en odödlig själ med en ännu mer odödlig ande från Gud. Och Jag är också en person i vilken en gudomlig odödlig själ och Guds ande lever i Sin fullhet, så långt det är nödvändigt för denna jord, och detta är Fadern i himlen, vars Son Jag är och vars barn du också är.

[4] Men ni var alla blinda och är det fortfarande på många sätt, men Jag kom hit till världen seende, för att visa er alla Fadern och för att göra er seende som Mig.

[5] Jag har tagit emot livets fullhet från Fadern, och kan också ge liv till alla som vill ha liv, ty Fadern har förordnat Mig innan världen skapades att i Mig skulle livets fullhet leva och genom Mig skulle alla människor leva. Och denna kungörelse är Jag till Min själ, men till anden är Jag ett med Honom som förordnade Mig.

[6] Du förstår, Jag är vägen, sanningen och livet! De som tror på Mig kommer aldrig att se döden, inte heller känna den eller smaka den, även om de skulle dö mer än en gång i kroppen. Men de som inte tror på Mig, de kommer att dö, även om de hade liv tusen gånger om!

[7] Ty varje person har en kropp, och den måste en dag dö – Min kropp kommer heller inte att besparas detta, men själen kommer bara bli friare, ljusare och mer levande efter att ha lagt ifrån sig kroppen, och kommer att bli till fullo Ett med Den som skapade dem innan världen, för frälsning för alla som tror på Människosonen och håller Hans bud.

[8] Så tänk till ordentligt, och håll de enkla bud som ges dig, så behöver du inte någonting mera, för Jag kom inte för att ta heder och ära från människorna! Det räcker att den Ende lovar Mig, som är över allt i himlen och på jorden, men om någon vill ära, lova och prisa Mig, bör han älska Mig i gärning genom sina handlingar och hålla Mina bud, så kommer hans belöning i himlen en dag att bli stor.

[9] Var därför glad, överskatta Mig inte, och underskatta inte dig själv för mycket, så kommer du att gå längs den rätta vägen och gradvis lära känna Mig och dig själv mer fullständigt.

[10] Stanna tills vidare med Matael, som tillsammans med din dotter kommer att föra dig framåt längs den rätta vägen! Men om du och Helena har något särskilt på hjärtat, kom bara till Mig så skall Jag lyssna till er när som helst. Men du måste lägga de stora vördnadsbetygelserna åt sidan.

[11] Ty se, vi skall bara tala och handla mot varandra som människor, vänner och bröder, ty varje person har en gudomlig ande i sig, utan vilken han inte skulle ha något liv, och en sådan ande är inte mindre gudomlig än det ursprungligt gudomliga självt.

[12] Var därför en verklig lärjunge till Matael så kommer du att kunna bli en väldigt effektiv apostel åt Mig i ditt eget land! Förstår du Mig?”

[13] Ouran säger: ”Ja, Herre, jag förstår Dig, men först nu har jag helt förstått vad jag och min dotter har fått höra om den sanne Guden. Innan hade jag aldrig vågat tänka på det!” Då blev greken tyst, ty hans känslor tog överhanden och han grät av kärlek till Mig.

[14] Men Jag tog milt hans hand, och frågade: ”Vad bestod det av, som Matael sade om Gud?”

[15] Ouran snyftade fortfarande, men sade likväl, och tittade Mig i ögonen med kärlek och vördnad: ”Åh, att Gud är den renaste kärleken i Sig Själv! Åh, Du heligaste, låt mig dö i denna min kärlek till Dig!”

[16] ”Nej”, sade Jag, ”det bör du inte göra på länge än, ty du skall bli ett effektivt verktyg för Mig på denna jord! Och när köttets tid har passerat för dig i denna värld, kommer du inte att dö, utan kommer att väckas av Mig i ditt kött. Ha sålunda förtröstan, ty du har funnit den rätta vägen!”

[17] Den som söker lika länge som du har sökt, skall finna; den som frågar som du gör, skall bli given, och den som knackar på den rätta dörren, som du precis har knackat, för honom skall den öppnas. Men gå nu bort till Matael och berätta allt för honom som Jag precis har berättat för dig.

[18] Ouran grät nu ännu mer av ren kärlek och högsta levande tacksamhet till Mig, och skyndade tillbaka till Matael och berättade för honom, medan han ännu grät en lång stund, hur Jag hade tagit emot honom, hur god Jag var mot honom och allt som Jag hade berättat för honom.

[19] Matael och Helena blev emellertid själva så rörda av den gamle Ourans högtidliga berättelse att ingen av dem kunde hålla tillbaka tårarna, och Matael sade efter Ourans redogörelse: ”Det är det enda som är obegripligt, att Han, som det högsta gudomliga väsendet i Sin ande, talar och handlar med oss människor som om Han inte var oändlighetens Herre, utan en människa som oss, som sin förtrolige väns bäste vän, ja, som en sann broder till broder. Kort sagt, Han låter Sig formligen spelas med, och ändå är varje blick, varje rörelse av Hans händer, varje steg av Hans fötter och varje ord som låter så obetydligt från Hans mun, en djupaste lektion i visdom. Hans gärningar bär vittnesbörd om Hans obestridliga gudomlighet, och allt som Han gör är redan planerat som om från evighet för att uppnå de bästa syftena. Åh, du kommer snart att se, höra och uppleva mycket!”

87. Helenas frågor

[1] Helena, som också fortfarande snyftar av kärlek till Mig, säger: ”Men berätta då för mig vilka de tolv väldigt ärevördiga männen är, som nästan inte säger någonting men icke desto mindre ständigt är runt Honom! De måste vara väldigt visa män! En ser precis ut som Honom, en annan är fortfarande en yngling, men lyssnar alltid ivrigast på Honom, och skriver ner någonting på en tavla. Vilka är då de?

[2] Matael säger: ”Såvitt jag vet är de Hans äldsta lärjungar och alla utom en är väldigt visa och mäktiga män över sitt kött och sin läggning! Men den ene verkar vara en illasinnad usling! Sannerligen, jag skulle aldrig välja honom som min vän, det verkar vara en stackars djävuls förtidiga födsel i en människokropp! Herren vet varför Han står ut med honom! Djävlar är också skapelser av Hans makt och beror på Hans viljas andetag. Därför är det inte vår sak att fråga Honom varför Hans kärlek till och med utför sådana mirakel inför en djävuls ögon! Men han är en konstig varelse! Jag skulle vilja känna honom på pulsen, för att se av vilken ande han är! Men vi glömmer det! Det är tillräckligt att den Ende känner honom! Men jag skulle vilja utbyta några ord med de andra vid ett lämpligt tillfälle, då de måste vara djupt insatta!”

[3] Helena säger: ”Ja, naturligtvis, de måste vara väldigt visa män och redan från början måste de ha uppvisat en stor talang för visdom, annars skulle Han säkerligen inte ha upptagit dem som Sina lärjungar! Jag skulle inte heller vara ovillig att utbyta några ord med dem om vissa saker, men det kommer inte bli så lätt att komma nära dem på ett bra sätt! Vad tror du, min käre vän Matael?”

[4] Matael rycker på axlarna och säger: ”Herren Gud har väckt mig fullständigt, det är sant, och min ande är ett med mig; jag känner därför mig själv och Gud i den mån det har givits mig att känna igen sådant från botten av alla livsdjup, men att läsa det innersta livsdjupet av människans hjärta som i en öppen bok och att känna igen dess innersta livslagar, det kan endast Han göra, och den Han vill uppenbara det för.

[5] Ah, för en rent världslig person, vars innersta livsdjup fortfarande är fullständigt livlöst och helt tillslutet dött, och vars alla tankar och önskningar kommer från hans hjärta och hans yttre sinnen, kan man avgöra väldigt exakt hur och vad han tänker, känner och vill. Men det är inte så för människor, som nu tänker, känner och vill som en helt väckt ande från livets innersta grund, ty sådana människor bär redan oändligheten inom sig, och den kan endast kännas igen av Gud i sanningens djup.

[6] Därför kan man inte påbörja ett samtal med sådana män som med en helt vanlig vardaglig person. Om det vore nödvändigt för oss, skulle Herren förvisso bestämma och tillåta det, men om det inte är nödvändigt, så kan vi betrakta det som tillrådligt att klara oss utan ett sådant nöje. – Men högst välsignade Helena, vad tycker du om stjärnorna som gnistrar så magnifikt på himlavalvet?”

[7] Helena säger: ”Jag har alltid varit ytterst intresserad av stjärnorna ända sedan min tidigaste barndom, och jag kom ihåg många av de så kallade stjärnbilderna. Man visade mig först dem i zodiaken som det viktigaste. Jag lärde mig att känna igen dem helt under ett år, och därefter också de andra underbara stjärnbilderna och till och med enskilda stora stjärnor. Jag vet namnet på alla stjärnorna, jag vet var de är och när i varje månad de kommer upp och går ner, men till vilken nytta är allt detta!? Ju mer jag fokuserade på dessa himmelska ljus, desto fler sådana svåra frågor uppstod i mitt sinne, på vilka ingen dödlig någonsin har funnit ett tillfredsställande svar. Eftersom jag inte kunde få reda på någonting av de kära stjärnorna, så sysselsatte mig deras namn desto mer, vilka naturligtvis måste vara urgamla.

[8] Vem upptäckte först zodiaken och gav de tolv bilderna deras namn? Varför fick de just dessa namn som vi känner till, och varför inga andra av en viss typ och slag? Vad har ett lejon med en jungfru att göra, en krabba med tvillingarna, en skorpion med en balansvåg, en stenbock med en bågskytt? Hur kom en oxe och en vädur upp på himlavalvet, och en fiskare med fiskarna?

[9] Det är väldigt märkligt att det i djurvärlden också finns fyra mänskliga bilder och bilden av en sak. Om du kan ge mig en anledning till detta så kommer du göra mig väldigt hjärtligt inställd till dig.

[10] Matael säger: ”Åh, högst välsignade Helena, inget är lättare än detta! Ha bara lite tålamod medan jag förklarar så kommer saken att stå helt klar för dig!”

88. Matael förklarar namnen på de tre första stjärnbilderna

[1] Matael: Upptäckarna av zodiaken var förstås Egyptens urinvånare, som för det första uppnådde en mycket högre ålder än vi gör, och för det andra alltid hade den renaste himmel och kunde observera stjärnorna mycket lättare och mer ihållande än vi med vår himmel som ofta är täckt av tjocka moln, och för det tredje sov de flesta genom hela den varma dagen. Först på kvällarna gick de ut i det fria och gjorde klart sitt arbete under den svala natten. Där hade de ständigt stjärnbilderna i sikte, och märkte snart oföränderliga figurer och gav dem namn som motsvarade vissa naturfenomen som inträffade vid en viss tid eller sysslor i ett land.  

[2] Flera observationer av zodiaken fick snart betraktarna att tro att zodiaken är en stor cirkel, som är uppdelad i tolv nästan lika delar. I var och en av dessa delar finns det en enskild stjärnbild.

[3] Redan de äldsta folken ansåg att stjärnorna låg längre bort från jorden än solen och månen och lät därför solen röra sig med månen på en bana inne i den stora zodiaken.

[4] Men zodiaken rörde sig också på ett sätt att solen, som rundar jorden varje dag, stannade i ett annat tecken efter trettio dagar på grund av zodiakens stora rörelse. Men att månen alltid kom in i ett annat tecken på några dagar, förklarades av dess långsammare dagliga lopp runt jorden, genom vilket den aldrig kom till samma plats vid samma tid som solen gjorde – därför kallade de ofta månen för ’den senfärdiga stjärnan’.

[5] Men det fanns vissa vise män som hävdade raka motsatsen om månen, men ändå var läran om månens senfärdighet förhärskande.

[6] Du förstår, det var så zodiaken skapades, och nu skall du också snart få lära dig hur de tolv stjärnbilderna fick sina besynnerliga namn!

[7] Under årstiden med de kortaste dagarna, som särskilt i Egypten alltid åtföljs av regn (och med denna tid på trettio dagar, som är lätt att komma ihåg, lät man alltid ett nytt år börja), befann sig solen enligt de äldstes beräkningar exakt under det stjärntecken som vi känner till som ’Vattumannen’. Därför gav man först stjärnbilden formen av en herde när han kommer med sin vattenhink till tråget som hade tillverkats för att ge tamdjuren något att dricka, och tömmer hela vattenhinken i djurens tråg. De äldste kallade en sådan person för en vattuman (Uodan) och så benämnde de för det andra en sådan stjärnbild så och för det tredje även denna tid. Senare gjorde människans fåfänga fantasi också en gud av denna goda bild och visade honom gudomlig vördnad, eftersom han betraktades som en som åter gav liv åt den förtorkade naturen. – Se, högst välsignade Helena, sålunda fick den välbekanta första stjärnbilden och de första trettio dagarna av regn sitt namn. Låt oss nu gå vidare till det andra tecknet, som man kallade ’Fiskarna’!”

[8] När Matael började förklara detta andra tecken, sade Simon Judas till de övriga lärjungarna: ”Mataels förklaringar börjar bli väldigt lärorika, vi borde lyssna närmare på dem!”

[9] Jag säger: ”Gå dit och lyssna, ty Matael är en av denna tids bästa krönikeskrivare!”

[10] Därefter trängdes alla lärjungarna runt Matael, vilket till en början gjorde Matael lite förlägen, men Simon Judas sade till honom: ”Käre vän, fortsätt bara! För vi kom bara närmare dig för att lära oss något väldigt användbart av dig!”

[11] Matael säger väldigt blygsamt: ”För er, mina kära väldigt visa vänner, måste min visdom fortfarande vara lite svag, för ni är redan gamla lärjungar till Herren, och jag har knappt varit hos er i sexton timmar!”

[12] Simon Judas säger: ”Låt inte det förvirra dig, ty du har redan genomgått prov, genom vilka vi i många avseenden har ställts i bakgrunden. Men allt detta kommer från Herren. Vad Han ofta ger till en person på ett år, kan Han ge till en annan person på en dag. Fortsätt därför bara med din förklaring om zodiaken!”

[13] Matael säger: ”Med ert stora tålamod och med er lika stora förståelse kommer jag genast att fortsätta, så lyssna vidare till mig, du högst välsignade dotter från Pontus!

[14] Efter trettio dagar tar det kraftiga regnet i Egypten vanligtvis slut, och i den uppsvällda Nilen, såväl som i bifloderna, finns det alltid rikligt med fisk som måste fångas vid denna tid, av vilka en stor del äts direkt, och en ännu större del saltas in och torkas i luften, som vid den här tiden blåser väldigt kraftigt i Egypten, och lagras för hela året.

[15] Denna åtgärd med fisken krävs av naturen i det nämnda landet och måste hanteras innan Nilen sjunker alltför mycket och de många betydande bifloderna torkar ut, varpå en stor mängd fisk måste ruttna och därmed förpesta luften med den värsta lukten.

[16] Vad som fortfarande är en tradition i Egypten var en nödvändighet redan för de äldsta visa invånarna i detta välsignade land. Men eftersom befolkningen i detta land använde den tiden för fiske redan från början och solen kom att stå under en ny stjärnbild precis i början av denna fiskesäsong, gav man denna stjärnbild namnet ’Fiskarna’ (Pisces) och så kallades även perioden, och den kallades Ribar, även Ribuze.

[17] Men eftersom folket på denna tid väldigt lätt drabbades av feber, dels eftersom de njöt av väldigt fet fisk, och dels på grund av att luften fylld av väldigt orena ångor, så kallades denna tid senare för ’febertiden’, och folkets fåfänga fantasier gjorde från denna tid snart en gudinna och visade henne vidare en slags gudomlig vördnad för att förhindra denna magsjukdom. – Nu har du hela den naturliga och sanna historien om benämningen av det andra zodiak-tecknet, så vi fortsätter till det tredje!

[18] Detta tecken kallas ’Väduren’. Efter fiskeperioden riktade urinvånarna i detta land sin omsorg till fåren. Hannarna kom till liv och det var dags att klippa fåren, och deras ull togs ifrån dem. Under hela trettio dagar var detta det huvudsakliga arbetet. Naturligtvis hade man vissa andra dagliga sysslor att göra under tiden, men det nyssnämnda var det huvudsakliga arbetet för denna beskrivna tid, och eftersom solen igen kom att stå under ett nytt tecken, så kallades detta tecken ’Väduren’ (Aries).

[19] Senare, eftersom man har som mest stormar under denna period, där allting var en kamp, ett element mot ett annat och hetta mot köld eller snarare kylan i detta land, så vigdes denna period åt kampen, för vars spänning den mänskliga fantasin snart funderade ut en symbol, till vilken man snart visade gudomlig vördnad och till och med gjorde till en huvudgud i de senare krigstiderna. Om vi delar upp namnet ’Mars’ så får vi det ursprungliga ’mar iza’, även ’Maor’iza’. Men vad betyder det? Inget annat än: att värma havet.

[20] Under de två föregående tecknen kyls havet ner, vilket kustinvånarna måste ha märkt tydligt, men genom solens ökande styrka, genom kampen mellan den varma luften från söder och den kalla nordliga luften, sedan genom vulkaner som vanligtvis vaknade i denna period och eldådrorna under havet, så blev havet varmare och varmare. Och eftersom detta sågs som en följd av stormarna som inträffade under denna period, så betyder uttrycket ’maor izat’ så mycket som ’att kämpa’, och denna period representerades, som visats, av bilder som en krigare i rustning som senare gjordes till en gud. – Där har du nu det tredje tecknet i skyn, och du kan lätt se vad som ligger bakom din krigsgud, Mars.”

89. Förklaring till de fjärde till sjätte tecknen

[1] Matael: ”Låt oss nu fortsätta till det fjärde tecknet! Igen ser vi ett djur, nämligen en väldigt modig tjur. Efter att ha tagit hand om fåren skötte de gamla herdefolken främst om boskapen. Under denna tid började korna mestadels att para sig och de starka skiljdes åt från de svaga och den främsta omsorgen var för en god avel.

[2] Tjuren, som egyptierna värdesatte över allt, ja, till och med som skrivställare genom sina naturliga egenskaper, eftersom den ofta formade olika figurer i den lösa sanden med sitt frustande, så framställdes den alltid stående på sina två bakben. Så vad var mer naturligt än att stjärnbilden, under vilken solen kom in i under denna period, därtill att de yttre konturlinjerna förevisade formen av en tjur, kallades ’Oxen’?

[3] Till och med det romerska ’taurus’ härstammar från detta och förkortades med tiden från det ursprungliga ”T a our sat”, eller ”Ti a our sat”, vilket betyder: Tjurens tid (sat) = stå på bakbenen.

[4] Senare kallades denna period, i synnerhet av romarna, också för ’Aprilis’, vilket på det egyptiska språket emellertid inte betyder något annat än: A (tjuren) uperi (öppen) liz eller lizu (ansiktet), alltså: Tjur, öppna grinden! – till den öppna betesmarken. Det behöver knappast nämnas att med tiden gjordes den gamla tjuren till en gud av egyptierna. Så nu har vi tillblivelsen av det fjärde zodiak-tecknet inför oss som är naturtroget och sant, och vi vill se hur det femte tecknet blev till under namnet och formen ’Tvillingarna’ som Castor och Pollux!

[5] Detta kommer att bli väldigt lätt att förstå, om vi betänker att det gamla herdefolket i Egypten hade den största omsorg och möda med att ta hand om årets boskap. Efter denna period kom församlingens fäder samman och valde en eller två sakkunniga och möjligen kloka tillsyningsmän och på samma gång domare för denna period, som var tvungna att se sig omkring och kontrollera huruvida all hittillsvarande möda hade utförts på ett bra och välgörande sätt överallt. En sådan utfrågare fick så namn efter ämbetet. ’Ka I e stor?’ var frågan och översatt betyder det: ’Vad har han gjort?’ Detta följdes av den allvarliga förmaningen men den anbefallande meningen: ’Po luxe men’ – också ’Poluzce men’ – ’Ge mig ljus över detta, en förklaring!’

[6] Dessa blev senare tvillingarna, men i själva verket var tvillingarna bara två meningar, närmare bestämt en fråga och sedan en uppfordran, naturligtvis inte blott genom ord, utan i gärning.

[7] Men eftersom solen vid tiden för en sådan utfrågning och tillsyn gick under den välkända dubbelstjärnbilden, så kallades de också för ’Tvillingarna’, och på det romerska språket Gemini eller också Castor och Pollux, vilka naturligtvis senare också tillbaks som gudar genom folkets fåfänga fantasi.

[8] Vi har nu fått det femte zodiak-tecknet inför oss förklarat lika troget och sant som de tidigare tecknen, men nu kommer vi till det sjätte tecknet, och där ser vi plötsligt ’Kräftan’! Hur kom den in i stjärnornas stora krets? Jag säger er, lika enkelt och naturligt som de tidigare!

[9] Ni förstår, under denna tidsperiod var dagarna som längst, därefter började dess längd gå tillbaka, och de äldste jämförde denna dagens tillbakagående längd med en kräftas rörelse. Men samtidigt var det under den sjätte perioden på trettio dagar som det blev väldigt mycket dagg på natten, särskilt nära floden. Vid den tiden kröp kräftorna ut ur sina träskhål på natten och avlade en väldigt uppfriskande och näringsrik visit i de närliggande gräsrika och daggiga ängarna. De gamla invånarna i landet vid Nilen märkte detta väldigt lätt och naturligt och gjorde i början en ansträngning att driva bort de oinbjudna gästerna från de feta ängarna, vilket särskilt för de första invånarna i detta land inte var ett enkelt arbete, eftersom dessa stora gyttjeinsekters antal med tiden blev oräkneligt. Till en början mötte de dem med brinnande facklor, samlade dem i högar och eldade upp dem, vilket dock inte påverkade deras stora antal. När de eldades upp kom det emellertid alltid en väldigt god och inbjudande doft, och de äldste tänkte snart att djuren kanske var goda att äta. Men trots det ville ingen vara först med att äta av sådana rostade delikatesser.

[10] Senare kokade man dem i stora krukor och soppan ansågs utsökt, men ingen ville riskera det. De gavs åt svinen som redan hade fötts upp av de äldste, och dessa frossade på dem och blev väldigt feta, vilket var en väldigt välkommen upptäckt för egyptierna, för de använde mycket fett från djuren, såväl som huden och inälvorna. Men de åt inte köttet och använde det som ytterligare foder åt svinen.

[11] Men när lata människor med tiden började att vansläktas och synda mot de gamla och visa lagarna vilka hade kommit från den religiöse ledaren Henok före syndafloden, så byggdes snart enorma fängelser och brottslingarna sattes in där. Dessa bespisades kokade kräftor och ömsom saltat och grillat fläskkött och bara lite bröd. Men man märkte att brottslingarna tyckte väldigt mycket om denna mat och senare under ett dåligt år prövade även de fria människorna denna skenbart fruktansvärda fängelsemat och märkte att den smakade bättre än deras egen traditionella mat. Denna insikt ledde snart till att de stora och feta Nilkräftornas enorma antal minskade väldigt kraftigt, eftersom de jagades för mycket.

[12] Senare åt även grekerna och romarna denna gyttjeinsekt och tyckte mycket om den, det är bara judarna som fram till denna dag inte äter den, även om Moses inte exakt förbjöd den.

[13] Men ur allt detta kan man mer än tydligt se att de gamla egyptierna inte kunde välja en bättre bild för den sjätte trettiodagars-perioden än detta djur som höll dem så sysselsatta under denna tidsperiod. Det är också lätt att tänka sig att denna bild med tiden fick en gudomlig vördnad. Grekerna och romarna tillägnade senare denna tidsperiod gudinnan Juno och namngav sålunda perioden till hennes ära. 

[14] Men nu är frågan hur denna gudinna i själva verket uppdiktades och hur hon fick sin gudomliga personlighet. De vise männen har olika åsikter vilka i grund och botten är illa grundade. Men det verkliga skälet är icke desto mindre det som tänktes ut över tiden precis som med Castor och Pollux personligheter.

[15] Runt tiden för kräftorna var det redan för varmt för kroppsarbete, och man hängav sig därför i denna period åt andliga efterforskningar i stora skuggiga tempel, av vilka flera var byggda av urinvånarna i detta land.

[16] En huvudfråga i början av alla andliga efterforskningar var huruvida det rent gudomliga också skulle sökas i någon materiell förening.

[17] Eftersom alla frågor av de vise männen endast var mycket korta, men fordrade ett väldigt långt svar, så var det också fallet med denna viktiga fråga. De sade: ’Je È Ç (un) o?’ Översatt: ’Är den separata gudomligheten, om de placeras bredvid varandra, fortfarande en hel gudomlighet’?”

[18] Ni frågar: ”Hur kunde dessa enkla bokstäver betyda denna uttalade mening? Ni kommer att få reda på den väldigt naturliga anledningen just nu! U:et för de gamla egyptierna representerades av en öppen halvcirkel med utsträckta ändar, och betydde på detta sätt en behållare för allt gudomligt som kommer från ovan till människorna på jorden. Det säger sig självt att de visa äldste främst förstod detta som andliga ljusgåvor till den mänskliga själen.

[19] N:et representerades av en liknande men nedåtvänd halvcirkel och betecknade den döda, i sig själv fullständigt andelösa och ljuslösa materien. De runda taken på vissa av husen och särskilt templet hade därför formen av en uppvänd halvcirkel och visade att på sådana platser var det gudomliga förenat med det materiella, och skapar ett tillfälligt liv i dem och uppenbarar sig själv för människor emellanåt. Av detta skapades den gamla, viktiga frågan ’Je È Ç o?’, eftersom O:et representerade den fulla gudomen i dess renhet.

[20] Svaret på denna gamla viktiga fråga var att all skapad materia förhåller sig till Gud nästan som en fru till hennes man och herre. Gud frambringade i och genom materien oavbrutet Sina myriader av barn av alla de slag. Han befruktade kontinuerligt materien med Sin gudomligt andliga påverkan, och materien födde sedan de oräkneliga barn som blev avlade i den åt Honom. – Detta var förvisso en väldigt upphöjd tanke som de vise männen hade lagt fram som svar på den välkända, viktiga frågan!

[21] Med tiden, särskilt för de senare ättlingar som lustade efter sensualitet, hade man knappt någon aning om den gamla egyptiska visdomen, och frågan ’Je un o’ och materiens förklarade kvinnlighet gjordes till en personlig gudinna och först gavs hon namnet ’Jeu no’, sedan helt enkelt ’Juno’, och gifte sig med den likaledes icke-existerande guden Zeus.

[22] De gamla vise männen betraktade sedan av kloka och väldigt naturliga skäl materien som hård, oböjlig, motspänstig och trodde att man bara kunde vinna något från den genom stor flit och stor ansträngning. De gamla ofullkomligheterna som de gamla vise männen upptäckte i materien tillskrevs av senare ättlingar gudsfrun Juno, med vilken Zeus alltid hade sina problem. – Förstår ni nu gudinnan Juno?

[23] Helena säger: ”Jag ber dig, min allra käraste Matael, bara fortsätt. Jag skulle kunna lyssna oavbrutet på dig i flera dagar! Din förklaring är inte lika målande och utsmyckad som den av Homeros, men den är vis och sann, och det är tusen gånger mer värt och tilltalande än de stora folksångarnas magiska blomsterutsmyckningar! Fortsätt därför ostörd med din berättelse!

[24] Matael säger: ”Säger du mig vad jag vill höra? Ty se, sanningen vill bli förstådd, men aldrig smickrad! Men jag vet att du inte smickrar mig, utan bara sanningen, vilken inte kommer från mig utan från Gud, så jag kan fortsätta.”

90. Zodiakens sjunde, åttonde och nionde tecken

[1] Matael: ”Lyssna då! Efter kräftan ser vi lejonet i den stora zodiaken. Hur kommer denna vilda best då under tecknen i skyn? Precis lika naturligt som allt annat som vi hittills har lärt känna!

[2] Efter kräftjakten, vilken varade trettio dagar och ibland också en extra dag eller två – för kräftans månad (juni) och inte fiskens månad (februari) bestämdes av de gamla egyptierna som månaden för utjämning – började ett annat elände vilket skapade mycket bekymmer och problem för de äldste. Runt denna tid fick lejonen vanligtvis ungar och är där, fulla av hunger, mest måna om bytet och rör sig vitt och brett över öknarna, bergen och dalarna till områden där de vittrar feta hjordar.  

[3] Eftersom lejonens fädernesland i själva verket är det heta Afrika, och även övre Egypten ofta erövras av dessa djurens konungar, är det därför förståeligt att det inte var svårt för dem att tränga in så långt som till mellersta och nedre Egypten, och där förorsaka förödelse bland den fridfulla betesboskapen. Precis som en svår köld driver vargarna till områden som bebos av människor, så driver den kraftiga hettan i Julius (juli) lejonen till något svalare nordliga trakter där det finns gott om bytesdjur.

[4] Men i denna månad i nedre Egypten är hettan som starkast och mest outhärdlig och driver därför ofta lejonen norrut till Medelhavet där det uppenbarligen är svalare än i området med glödande het sandöken. Kort sagt, i början av denna period får invånarna i Egypten ständigt besök av dessa fruktade gäster och måste försvara sig väldigt skickligt mot dem för att hålla dem borta från hjordarna. Och eftersom solen denna tid går in under en stjärnbild som precis likt oxen mer eller mindre föreställer formen av ett lejon, så kallade de äldste denna himlakropp för ’Lejonet’ (Le o wa), ’Le den onde’ eller ’avkomma till den onde’, i motsats till ’El’ den gode eller ’den gode sonen’, O gudssolen, wa, också wai flyr. Le o wai betyder därför: den onde flyr från solen. 

[5] Romarna namngav för bara några decennier sedan sin hjälte Julius Ceasar för att hedra denna tidsperiod med hans namn, eftersom han visste hur man kämpar lika listigt och modigt som ett lejon. – Där har ni nu det femte himmelska eller zodiaktecknet, som senare också gjordes till en slags gud av senare ättlingar.

[6] Men vi ser en ’jungfru’ komma efter lejonet, det verkar inte passa vad som hade hänt tidigare?!  Åjo, det passar fullständigt och helt naturligt! När lejonets tid hade besegrats, var årets huvudsakliga besvär nu på sätt och vis avklarade, och man hängav sig nu åt en större munterhet och anordnade festivaler, som särskilt tjänade till att ge gåvor år de goda och moraliskt rena jungfrurna, för att uppmuntra dem till vidare sedlighet. Det var också tradition i detta område att fira äktenskapet. Endast en jungfru som befanns vara ren kunde tagas som fru, den som inte hade behållit sin oskuld uteslöts emellertid från äktenskap och kunde bara i allra bästa fall bli älskarinna åt någon man som redan hade en eller flera riktiga fruar, – annars återstod endast den föraktliga och låga ställningen som slavinna. Och så hade även denna tid en väldigt viktig betydelse, och eftersom vid denna tid en mycket fin stjärnbild ur zodiaken kom att stå över solen, så kallades den ’Jungfrun’. Men för bara några år sedan gav de fåfänga romarna denna periods namn åt kejsaren, till ära åt sin kejsare Augustus. – Så nu vet du, kära Helena, varför en jungfru kom efter lejonet bland stjärnorna. Men nu fortsätter vi!

[7] Vi har nu sett hur en jungfru också kom med bland zodiakens stjärnbilder, men nu kommer något annat in i den vilket vi snart skall se. Vi ser en balansvåg, som handlare och apotekare använder för att väga upp sina varor och mediciner. Hur hamnade då detta vägningsinstrument med bland stjärnorna? Jag säger er: Väldigt lätt och igen lika naturligt som de tidigare!

[8] Se, efter denna period av jungfrutest och äktenskap, vilket huvudsakligen kännetecknade denna period, var det dags för utprovningen av det mesta av skörden, spannmålen – som redan de äldsta invånarna i detta land hade odlat, naturligtvis jämte boskapsuppfödning – av frukten, fikonen, dadlarna, oljan, granatäpplena, apelsinerna och mycket mer av samma slag.

[9] Varje samhälle hade sina äldste som föreståndare och ledare för alla verksamheter och likaledes en präst som bara var tvungen att sysselsätta sig med det andliga och att lära människorna om vissa dagar och att profetera i viktiga frågor. Det behöver inte nämnas att prästens ställning snart ökade, och denna ställning hade inte mycket att göra med grovt, fysiskt arbete, förutom med nya försök och förbättringar i alla möjliga avseenden.

[10] Det var också prästerskapet som utforskade jordens metaller, samlade dem och gjorde dem lämpliga för användning. Men för alla de många tekniska spörsmålen behövde de många hantlangare och välutbildade hantverkare som inte hade någon tid att lägga på jordbruk och boskapsuppfödning, och sålunda var sådana människor tvungna att försörjas av samhället. Men hur skulle det mätas, att varje medlem av samhället skulle ge en motsvarande del av sin skörd till prästerna och deras medhjälpare?

[11] Det beslutades om tionde, och varje medlem i samhället var tvungen att ge den tionde delen av hela sin skörd till prästerna. Men hur uppmättes tiondet? Helt enkelt: med vågen! För detta ändamål fanns det större och mindre vågar tillgängliga av det redan nämnda slaget. Varje samhälle ägde flera sådana vågar, och inför ögonen på samhällsrådet mätte man upp alla skördar exakt genom att helt fylla varje vågskål. Nio gånger tömdes de fyllda vågskålarna i samhällsmedlemmens låda, men den tionde gången i prästernas låda. Översteprästen var på samma gång hela stammens beskyddare eller herde, med uttrycket ’Vara on’ (’han beskyddar’ eller ’han är herden’). I senare tider blev varaonerna landets verkliga kungar under vars övervälde även prästerna stod.

[12] Men nu ser vi av denna historiskt sanna framställning att tidsperioden precis efter den av jungfrun huvudsakligen tillskrevs att väga skördarna för tioendegivandet till prästerskapet, och eftersom solen vid precis den här tiden kom in i ett nytt tecken, så kallades detta tecken därför ’Vågen’ (Libra) i zodiaken. Detta kommer att stå klart för alla som ens är lite bekant med de gamla egyptiernas traditioner och vanor.

[13] Det behöver knappast nämnas att vågen med tiden fick alla möjliga slags motsvarigheter, den användes också som en symbol för den gudomliga såväl som den världsliga rättvisan, ja, den tillbeds fortfarande på liknande sätt av vissa ännu outvecklade folk, som indierna här och var gör med plogen. Å ena sidan folkens fantasi och å andra sidan den ständigt ökande vinstlystnaden hos prästerna, som hela tiden blir fler och fler, som tillsammans med lärarna med tiden gjorde allt till sin gud som verkade ärevördigt och användbart för hela mänskligheten.

[14] På detta sätt har vi nu sett hur ett mänskligt verktyg kom in i den stora zodiaken, och därför vill vi också se vidare hur den högst oansenliga insekten ’skorpionen’ kom in i den stora zodiaken!”

91. Förklaring till de tre sista tecknen i Zodiaken

[1] Matael: ”Efter vågens period kom en så att säga väldigt lättjefull period. Hjordarna ägnade sig mer och mer åt vila, det vill säga, de betade, men de skuttade inte runt på betesmarkerna lika modigt som på våren, inte heller fruktträden visade längre sådan aktivitet som var fallet på våren, fälten låg i träda, så människorna fick också en viss vila (semester) från arbetet. De skulle säkert ha omfamnat att ha ännu längre ledighet, om inte himlens och jordens Herre hade manat på dem i denna lättjefulla period med en ytterst irriterande insekt, vars huvudsakligen hem är Egypten.

[2] Skorpionerna började att visa sig överallt i början av denna period och förökade sig fram till mitten av denna annars lata period likt flugor i en matsal. Denna insekts sting är känt för att inte bara vara väldigt smärtsamt, utan också väldigt farligt om man inte har det rätta motgiftet till hands direkt efter sticket.

[3] Men eftersom de gamla egyptierna bara alltför väl måste ha lärt sig faran såväl som obehaget med detta lilla djur, så var det inte heller svårt att tänka ut sätt genom vilka de åtminstone på något sätt skulle kunna bemästra denna varelse. Alla slags avskräckningsmedel användes, men allt som allt hjälpte de föga, tills de slutligen stötte på barken av en Nilbuske, kokade den, och med dess ånga befriades åtminstone rummet från denna stickande parasit. De fuktade också barken på den nämnda busken, spred ut den på golvet och lade den i sängarna, varigenom det stickande skadedjuret hölls borta och även dödades.

[4] Efter denna metod att driva bort och döda insekten kallade de själva insekten, vilket naturligtvis inte tidigare hade något namn, ‘scoro’ (=bark) ‘pi’ eller ‘pie’ (=dricker) ‘on’ (han’).

[5] Med detta gjordes avkomlingarna uppmärksamma som genom ett recept så att säga, på vilket sätt man mest effektivt kunde motverka denna plåga. Till och med nuförtiden får vi ett pulver från Egypten, Arabien och Persien med vilket man inte bara kan utrota skorpionen, utan också nästan varje besvärande insekt utan den minsta skada för människans hälsa. Och detta pulver, ihop med några andra ingredienser, görs huvudsakligen från den nyssnämnda barken. Och nu tillbaka till huvudfrågan!

[6] Vid skorpionens första framträdande i denna lättjefulla period gick solen in i en ny stjärnbild i den stora cirkeln, och fick sitt namn efter den besvärliga insekt som spreds mest under denna period och irriterade boskap och människor. Tecknet har fram tills nu givits minst gudomlig vördnad, bortsett från att det alltid äras som ett väldigt effektivt gammalt recept mot denna störande insekt.

[7] Den lata perioden avslutades med utrotningen av skorpionerna, såväl som de åskstormar som ofta inträffade i Egypten under den här perioden, för vilka egyptierna alltid hade en stor respekt, ty de sade: ”Projektilen från Zeus är alltid snabbare och mer träffsäker än människornas eländiga projektiler!”

[8] Ungefär efter perioden med skorpionerna började alla slags vilda djur komma ner till dalarna från bergen, bland dem alla slags rovlystna djur, ehuru inte av den allra värsta sorten.

[9] Denna företeelse tvingade folket, och särskilt männen, att spänna sina bågar och bege sig ut på jakt. Kaniner, harar, gaseller, små björnar, grävlingar, rävar, pantrar, en mängd gamar och örnar, även krokodiler och flodhästar (Hippotamus; gammalegyptiska ’Je pa opata moz’ = Nilens häst börjar utöva sin styrka), började röra sig, och sålunda fanns det ingen tid att förlora för jakten. En väldigt betydande belöning utfästes också för att döda så många krokodiler som möjligt.

[10] Det hör inte till saken att berätta hur alla de olika jakterna genomfördes, istället är det tillräckligt att veta att i Egypten vid denna tid fanns det alla typer av jakter, och då vet vi allt vi behöver veta.

[11] Ungefär vid den här jaktperioden gick solen in i en ny stjärnbild igen i den stora zodiaken, och den kallades för Sagittarius Skytten, eftersom denna period försåg bågskytten med mest arbete. Bågskytten gavs med tiden en slags gudomlig vördnad, men inte för mycket, förutom för Apollon, som också vördades som en jaktgud.

[12] Vi är nu färdiga med Skytten och kommer nu till Stenbocken, faktiskt det konstigaste tecknet i hela zodiaken! Ni förstår, en stenbock, som bor på klippspetsarna, skimrar i den sydligaste delen av den stora cykeln! Hur kom då denna invånare på de höga bergen in i den stora zodiaken? Jag säger er, precis som de övriga, på ett väldigt naturligt sätt!

[13] Under denna sista period på året letar alla de vilda djuren igenom dalarna för att hitta det näringsfoder som de behöver.

[14] Stenbocken var lite för värdefull för egyptierna för att de skulle låta den njuta av sitt uppnosiga besök till dalen bara så där! Kort sagt, alla slags vaktposter placerades ut så snart som tiden började närma sig, och på det här sättet upptäcktes djuret tidigare när det betade och skuttade runt på de tomma fälten. Så snart som ett upptäcktes reste sig alla som hade fötter, efter att tecknet var emottaget.

[15] Men det var ingen lätt sak att fånga en sådan stenbock, och vid vissa så kallade stenbockeperioder fångade man inte någon stenbock, men om flera fångades under en gynnsam period, var det en riktig triumf för hela Egypten! För allting från en sådan stenbock betraktades som den mest mirakulösa medicin, och med bara litegrann kunde man bota alla sjukdomar, och hornen var Egyptens kungs första och mest värdefulla utsmyckning, mer än guld och ädelstenar. Ja, i forntiden bedömde man till och med värdet på en varaon efter antalet stenbockshorn, som även översteprästerna bar förgyllda som tecken på sin höga visdom och högsta makt. 

[16] Men eftersom stenbocken var så högt aktad av egyptierna, vilket man fortfarande kan övertyga sig själv om i detta land, är det mer än förståeligt att de gamla egyptierna tillägnade denna period under vilken de fick besök av det värdefulla djuret stenbocken, och sedan namngav den efter djuret, såväl som det stjärntecken som solen kom in i under denna tidsperiod.

[17] Och nu har vi på detta sätt tittat på alla de tolv tecknen i den stora zodiaken, och har inte funnit något annat än det som är helt naturligt, och dessutom har vi också sett hur och på vilket sätt alla de många hedniska gudarna skapades, och att det inte finns något bakom dem förutom det helt naturliga som vi precis har sett. 

[18] Och så blir det förhoppningsvis inte svårt att hädanefter känna igen den sanne Guden allena i det rätta och sannaste ljuset. Aldrig har någon uppdiktad gudomlighet gjort något av alla de mirakler som har tillskrivits den, och de få skenbart visa ord som skall ha uttalats till folket av gudarna, har de gamla vise männen låtit de icke-existerande gudarna säga för det allmännas bästa.

[19] Men här ser man gärningar och hör ord, som i verkligheten aldrig har upplevts tidigare, – och här har vi äntligen nått den plats där vi kan känna igen den sanne Guden i överflöd. Helena och du också, gamle Ouran, berätta för oss huruvida denna min förklaring av zodiaken var upplysande!”

92. Helena frågar om ursprunget till Mataels kunskap

[1] Helena säger: ”Åh, du allra käraste Matael! Så klart och upplysande har ingenting gjorts för mig på denna jord genom rena ord! Som en följd av ditt levande sätt att beskriva det på var jag helt verksamt närvarande själv i alla göranden och låtanden i det gamla Egypten och såg den största sanningen regna ner inför min ögon.

[2] Men säg mig nu bara en sak till: på vilket sätt eller i vilken skola upptäckte du allt detta så bra som du gjorde! Ty vid himlen, något sådant kan man inte skaka fram ur ärmen bara så där, som några vetekorn ur en säck! Så hur lärde du dig detta så grundligt?”

[3] Matael säger: ”Åh, Helena! Igår var jag flera tusen gånger blindare och mer okunnig än den dummaste av dina tjänare och dessutom så sjuk att bara Gud allena kunde hela mig från en sådan okänd sjukdom. Ett sådant helande skulle inte ha varit möjligt med någon mänsklig läkekonst.

[4] Men efter att jag hade blivit helad fick jag inte bara tillbaka hela min kroppsliga styrka i nästan samma ögonblick, utan himlens och jordens Herre uppväckte bland andra min ande i min väldigt bedrövade själ. Och se, denna ande lär mig nu allting i grunden som någonsin var och är och vissa saker som kommer att vara!

[5] Du förstår, allt detta är följaktligen en ren nådegåva från Herren, till vilken allena jag och ni alla är skyldiga allt lov, ära, tack, kärlek och pris, och jag har aldrig lärt mig något sådant i en vanlig skola!

[6] Herren allena är mitt allt, min skola och all min visdom. Det jag vet och kan, det vet och kan jag bara genom Herren!

[7] Och jag säger er: Den som inte vet något därifrån, vad det än är, vet ingenting alls, ty hela hans kunskap är ett fåfängt, helt och hållet tomt och oanvändbart styckverk!

[8] Var därför flitiga i Herrens enda skola, som nu i all Sin gudomliga fullhet rör sig fysiskt bland oss, så kommer ni aldrig i evighet att behöva någon annan skola! Förstår du det, högst välsignade Helena?”

[9] Helena säger: ”Åh ja, jag förstår dig väl, men hur kan en svag dödlig person, som till exempel jag och min far, komma in på Herrens skola?”

[10] Matael säger väldigt upphetsad: ”Åh Helena! Du ljuvaste i hela Pontus, hur kom du fram till en så blind och dum fråga? Du måste förlåta mig om jag ger dig ett väldigt plumpt svar på din fråga, som du inte har tänkt igenom det minsta! Du och din far är redan i en sådan skola, så hur i hela världen kan du fråga hur och när du kommer att komma in på en sådan skola? Ja, ser du fortfarande inte alls hur Herren har utfört sådana stora mirakler för er skull?!”

[11] Helena säger något förlägen: ”Men jag ber dig, käraste Matael, bli inte arg på mig! Jag inser nu mycket väl min dumhet, och kommer aldrig att komma till dig igen med en sådan fråga, men ha bara tålamod med oss och betänk att ett stort träd aldrig har fällts med ett hugg! Gradvis kan allt uppnås! Även om min far är gammal, så är jag fortfarande ung. Och se, jag är ingen besvärlig flicka, det har alla mina lärare bekräftat, och det vet min far också! Åh, jag kommer verkligen inte att dra skam över dig, käraste Matael, men ibland skulle det inte skada med lite mer tålamod! Jag ber dig om detta!”

[12] Matael blir helt betagen av Helenas stora mildhet, och säger: ”Åh, ljuvaste, milda Helena, aldrig igen kommer du behöva be mig om tålamod! Jag menar aldrig att vara ovänlig när jag ibland ser lite allvarlig ut, och med ett mer allvarligt ord vill jag bara föra någon till sitt mål snabbare än vad som kunde ske med väldigt milda ord.”

[13] Helena säger: ”Ta därför ingen hänsyn till mig! Om du kan föra mig framåt genom allvarliga ord, så var bara lika allvarlig som den store Pontus när hans berghöga vågor går in i en rasande kamp med orkanerna, men om du kan föra mig och min far lika långt med milda ord och undervisning på samma tid, så skulle jag mycket hellre föredra det. Men nu till något annat! Bara en väldigt kort fråga till, så kommer jag sedan att ha tillräckligt med tid att tänka!

[14] Säg mig nu vem som har namngivit alla de många andra stjärnbilderna och av vilken anledning!”

93. Zodiakens ursprung

[1] Matael säger: ”Åh, du min allra käraste Helena! Din fråga är verkligen väldigt kort, men ett uttömmande svar skulle kräva mer av mig än ett helt år! Därför skjuter vi på svaret på denna korta fråga till ett senare tillfälle, och nu bara säger att namnen på alla stjärnbilderna har samma ursprung som de tolv stora zodiak-tecknen, vars grekiskt-klingande namn i denna cykel helt felaktigt har fått namnet djurcirkeln, eftersom även människor och djur förekommer i den, naturligtvis bara till namnet.

[2] På det gamla egyptiska språket, betyder ordet Zo eller Za for, dia eller diaia (arbete) och kos ’en del’, också ’delningen’; och Za diaia kos (också kose) betyder väl översatt: arbetsfördelning.

[3] Du ser nu att saken aldrig kunde ha förhållit sig på något annat sätt i början, så min förklaring till dig om zadia-kos:en (zodiakus) måste vara fullständigt korrekt! För i början delade de äldste upp den stora cykeln enligt sitt arbetes regelbundet återkommande händelser, men de senare ättlingarna bestämde senare sitt arbete enligt den redan uppdelade cykeln, ty varje förekommande stjärnbild påminde egyptierna i förväg vilket arbete de var tvungna att utföra under nästa period. Och på detta sätt var namngivningen av cykeln också helt riktig, – men bara inte enligt grekernas och romarnas falska betydelse.

[4] Men som de äldste namngav denna cykel och dess bilder på rätt sätt, så namngav de även många, om inte alla de övriga stjärnbilderna, och var också de första som upptäckte planeterna som du känner till förutom solen och månen, som i själva verket, i alla fall för vår jord, inte alls är några planeter, i det att solen inte rör sig runt jorden, utan det är de andra planeterna som jämte jorden rör sig runt den stora solen under olika tidsperioder, men inte under den skenbart dagliga omloppstiden vilken härrör från att jorden rör sig runt sin egen axel, utan den som jorden gör på ett år, som Venus och den sällan skådade Merkurius gör på ännu kortare tid, men Mars, Jupiter och Saturnus behöver en längre tid för sin omloppsbana än jorden.

[5] Men månen tillhör i vilket fall jorden och rör sig med den en gång om året runt solen, medan den som en ständig följeslagare till vår jord därjämte rör sig runt vår jord var 27:e till 28:e dag på ett avstånd av ett hundra tusen timmar bort.

[6] Taget för sig är detta saker som du inte kan förstå, men om Guds Ande är uppväckt i din själ, så kommer du att förstå det och mycket annat utan någon yttre, klumpig undervisning.

[7] Därför är det framför allt endast en sak som saknas, och det är: att förstå sig själv och Gud och älska Honom över allt, allt annat kommer då av sig självt.

[8] I vilket fall har vi bägge talat mer än tillräckligt, och det är bra om vi vilar lite nu, så att de andra vännerna som är mycket visare än oss också kan fälla några goda kommentarer om oss.

[9] Man får aldrig tala för mycket om en sak, utan istället låta andra tala och lyssna på dem, ty ingen person i hela världen är så vis att han emellanåt inte kan lära sig något av en person som är mindre vis, för att inte nämna av någon som är visare – än en själv! Så förlåt mig, allra käraste Helena, om jag inte talar själv på en stund, istället kommer jag att lyssna på de övriga – naturligtvis förutsatt att de vill säga något.”

[10] Då säger Helena: ”Åh, mycket bra, mycket bra! Vila bara lite nu, för du har nu talat i några timmar utan uppehåll.

[11] Kanske någon vid detta tillfälle vill berätta något mer för oss om den store Mästaren, som nu är ibland oss och ändå knappt låter oss veta att Han är den Han är!”

94. Judas förutsägelser

[1] Härefter säger Simon Judas: ”Jag förundras över Mataels i sanning stora visdom och kunskapen om forntiden som är gömd i den! Ja, en sådan visdom saknas lika mycket i denna tid som den djupa insikten om livets sanningar som kommer ur Guds mun! Sannerligen, vi kunde prata omkull ett folk som redan har begravts försmäktande i den mest tvivelaktiga vidskepelses allra mest absurda smuts i mer än tusen år! I sådana fall är ett ord likaväl som hundra tusen av de vackraste ord helt förgäves, det inser inte sin egen dumhet och blindhet, och ännu mindre den vackraste och renaste sanning som predikas för det.

[2] Vad mer bör göras med ett sådant folk? Utföra mirakler? Ett folk blir bara ännu dummare och mer vidskepligt därigenom! Bestraffa det? Åh, ett sådant folk är i vilket fall tillräckligt bestraffat!

[3] Men om man söker upp de mer mottagliga bland folket och predikar för det på det sätt som vår Matael gör mot hedendomen, så kommer det om högst hundra år med Guds nåd inte att finnas några fler hedniska tempel!

[4] Bedöm, bröder, huruvida det jag har talat är riktigt! Ett barns godtrogna sinne är värt mer än förståelsen hos alla de förståndiga på jorden, men här är också förståelsen helt på sin plats. – Vad anser ni, kära bröder?”

[5] Alla utom Judas säger: ”Vi håller helt med, och det finns inget att invända mot det!”

[6] Nu stiger Judas fram och säger: ”Nej, nej, det finns vissa saker att invända mot!”

[7] Simon säger: ”Vad då? Tala! Jag vet verkligen inte om det finns något att invända mot här!”

[8] Judas säger: ”Om man besegrar de mäktiga, kommer man sedan att kunna tala väldigt effektivt till dem utan makt även utan denna kunskap!”

[9] Matael tittar något upprörd på Judas, och säger: ”Aha, du vill förkunna fridsbudskapet från himlen till de materiellt och andligt fattiga med spö och svärd! Du är verkligen en mycket konstig person! För mig verkar du också för övrigt vara en varelse från underjorden, därav denna din åsikt, som sannerligen inte skulle göra någon demon orätt! Du är en ytterst sällsynt demon!

[10] Men berätta då för mig hur du lyckades smuggla in dig själv i detta annars rent himmelska sällskap!

[11] Men jag säger dig: Om du som en demon vill tala och umgås med människor, så måste du förklä dig bättre i fårakläder, så att man inte vid första anblicken ser den rovgiriga vargen bland dem!

[12] Se till att försvinna ur min åsyn, annars kunde jag frestas att avslöja saker om dig som du kanske inte har särskilt stor lust att höra, ty min ande känner dig utan och innan!”

[13] När Judas hör detta från Matael, höjer han på ögonbrynen och säger: ”Du tar miste på mig, Matael, ty jag tillhör också de utvaldas skara, jag har redan uträttat ärenden i Herrens namn och jag bars genom luften av änglarna precis som mina bröder för några veckor sedan!”

[14] Matael säger: ”Åh, jag vet allt det, och likväl tar jag inte tillbaka en stavelse av de ord jag just har sagt! Du tillhör verkligen de tolv, men min ande säger mig: ’Det finns en demon bland dem!’ – och se, du är demonen!

[15] Med detta vittnesbörd som min ande gav om dig, kan du tills vidare vara nöjd. – Men om du vill ha mer, kan du serveras det, ty jag är precis på väg att upptäcka ett väldigt stort rum fullt av otäcka bevis mot dig, och du behöver inte göra mycket för att få dem alla rakt upp i ansiktet! För du är också en tjuv! Förstår du mig!?”

[16] När Judas hörde sådana dundrande ord från den vise Matael, for en kraftig rysning genom honom och han drog sig väldigt blygsamt tillbaka och medan han gick tillbaka fick han tysta svaga knuffar i sidan av Tomas, med orden: ”Prickade helvetet dig ännu en gång?! Fortsätt bara så, så kommer du höra mer än du gör nu! Din arma själ, du kommer aldrig att vara någon match för Matael, som Herren så underbart har helat till kropp, själ och ande!

[17] Se, inte ens Herrens ängel vågar komma nära honom, och du vill invända mot någonting som han har sagt ur sin djupaste visdom som aldrig har skådats sedan Moses?!

[18] Ser du då inte ditt högst åsnelika hjärtas ytterst himmelsskriande dumhet? Kan du inte vara stilla, och lyssna och fortsätta att lära dig?!

[19] Här är all visdom från alla himlar och hela jorden tillsammans på ett ställe, vi sitter här tillsammans i centrum av det gudomliga hjärtat, ord och gärningar passerar oss som till och med gör änglarna häpna, och du som den största åsnan bland oss kan inte motstå dina verkligt onda begär att inte bara dra upp diskussioner utan även invändningar ur din dumhetspöl i det närvarande gudomliga dagsljuset! Åh, du din stora åsna!”

[20] Judas säger mycket trotsigt: ”Äh, låt mig vara! Om jag är en sådan åsna så drabbar det mig och inte dig! Och om nu Matael har slagit mig så mycket, slår jag vad om vad du vill, att denna aldrig så rena, gudomliga lära inte bör förkunnas för de stackars hedningarna med milda ord av frid utan med svärdet och alla slags dödliga projektiler!

[21] Ingen kommer att tillfrågas om han har förstått det, utan man kommer att låta honom svära vid den nya tron! Och om han med tiden avfaller från den aldrig förstådda tron, kommer han att förklaras skyldig till den skändligaste mened och som bäst brännas levande!

[22] Och om man vid spridandet av denna gudomliga lära inte framför allt säkerställer att makthavarna först vinns över, så skulle jag sannerligen inte vilja räkna de många martyrer som kommer att blöda under de stora hedniska härskarnas svärd, även om jag är en demon! Gudomligt hit, gudomligt dit! Djävulen är också gudomlig! Med tiden blir även den renaste och mest upphöjda gudomlighet också djävulsk.

[23] Om vi exempelvis bara tar en titt på Moses högst gudomliga lära! Var finns den i den en gång så himmelskt vise Salomos tempel?! Därför säger jag som Mataels demon och också som en åsna: Matael har rätt, och jag känner igen hans visdom lika väl som ni gör, men lika rätt som Matael har, har jag det också!

[24] Jag säger er: Denna fridslära från himlen kommer att sprida den största osämja över hela jordens yta på väldigt kort tid och störta det ena folket efter det andra i den största, mest oförsonliga missämja, gräl och krig!

[25] Du kommer förmodligen inte att uppleva detta så mycket i din kropp, men din ande kommer att bli ett desto säkrare vittne till allt som jag nu har sagt dig, och först då kommer du att hålla med om att demonen och tjuven Judas också profeterade sanningen! Nu frågar jag dig om du har förstått mig väl!?”

95. Förelöparen Matael

[1] Tomas säger: ”Tror du nu att du har gjort en stor förutsägelse och att vi inte skulle ha lärt oss det utan dig?! Trots all den högsta visdom som du nu har hört i mer än ett halvår är du fortfarande en dum, stackars sate!

[2] Vid vilken tid mötte inte ljus och mörker varandra som fiender? När har liv och död någonsin promenerat tillsammans i broderlig sämja? När har den bistra hungern och den fulla mättnaden räckt ut en hand till varandra i paradisisk frid? Dåre! Det säger sig självt: Om det högsta och klaraste ljuset från himlen tränger igenom det tjockaste mörkret på jorden, så kommer det inte ske utan motstånd!

[3] Se på det enorma Ararats ofantliga isfält! De smälter inte vid låga plusgrader, som de visa egyptierna fastställer efter färgen och tjockleken på isen och snön; men låt bara sommarhettan från Etiopien nå sådana isfält, så kommer snart all is bli vatten! Men ve de dalar som då översvämmas av detta vatten!

[4] Och se, vad som skulle vara materiellt oundvikligt, kommer säkerligen att förbli ännu mindre andligt i framtiden!

[5] Men om vi börjar predika Guds evangelium med ett svärd i handen, kommer vi desto tidigare att uppväcka världens svärd mot oss; om vi börjar detta med fridens vapen, vilket kallas kärlek, så kommer vi också att finna frid många gånger om.

[6] Det säger sig självt att en sådan gåva från himlen med tiden kommer att leda till krig och alla slags strider, så länge som den materiella världen förblir på grund av den gudomliga ordningen, vad den alltid var, fortfarande är och kommer att bli och förbli, och detta kräver inga profetior. Men på grund av att hedendomen kommer att visa sig skrattretande och dum för människor, på Mataels sätt och vis, så kommer åtminstone de alltför kraftfulla och förödande motstriderna inte att kallas ut mot oss i en helt katastrofal intensitet (styrka)!

[7] Om du bara har uppskattat litegrann av vad jag nu har visat dig, så måste det stå lika klart för dig att profetian som du visade mig var det fullaste nonsens, som middagssolen i ögonen på en sovande sjuåring!”

[8] Judas säger: ”Ja, ja, du är väl alltid den kloke Tomas, och allt som jag säger måste vara dåraktigt! Jag borde tänka igenom saker och ting noga innan jag klär dem i ord, – och se där, jag öppnade just munnen och alla angriper mig på grund av de dumheter jag talar, likt lejonet ett lamm! Ja, då måste man vilja explodera av ilska som en uppsvälld lövgroda! Från och med nu kommer jag inte säga en stavelse till, utan vara tyst som en trädstam, då kommer ni inte att ha något att invända mot mig!”

[9] Tomas säger: ”Ja, gör det, så kommer du att vara en vis man!”

[10] Här kallar Matael på Tomas och säger till honom: ”Jag tackar dig å goda sakers vägnar, att du har givit broder Judas en så blygsam tillrättavisning. För den skadade honom inte det minsta, och kanske kommer det han ser som en förolämpning att bli användbart för honom på den andra sidan, ty det finns ännu inget spår av någon inre visdom och det kommer det antagligen aldrig att finnas i detta liv.

[11] Men låt honom vara för tillfället, ty hans själ är inte från ovan, och hans ande är alltför liten och svag för att mjuka upp hans världsliga själ och väcka den till liv som din.

[12] Här reser Jag Mig upp och säger till Matael: ”Sannerligen, det finns få verktyg som du, och Jag måste därför berömma dig! Fortsätt bara, så kommer du att bli en apostel för en annan som Jag först senare kommer att uppväcka bland Mina fiender, en effektiv förelöpare bland hedningarna! Och nu ger Jag dig den fullaste försäkran att du och dina fyra bröder aldrig kommer att återfalla i den sjukdom som var så svår att uthärda! Men du kommer att behöva sprida ut dina fyra bröder och visa dem den helt rätta vägen.

[14] Men för Mig nu till Helena, ty hon har en enorm hemlig längtan efter Mig, så vi vill besöka henne och styrka henne!”

[15] Matael säger: ”Åh Herre, vilken oändlig nåd för mig! Du, min skapare, låt mig leda Dig till henne som är lika mycket Din skapelse som jag är! Men flickan är ren och full av god vilja, hon vet säkert ingenting om synd och därför är det mödan värt att styrka ett sådant hjärta, genom vilket senare tusen gånger tusen kan styrkas!

96. Sökandet efter Gud

[1] Efter dessa ord går Jag, Matael och vår Jara, som aldrig lämnar Min sida, till Helena och till hennes far Ouran.

[2] När Helena ser Mig närma Mig henne, brister hon ut i en flod av glädjetårar och säger efter en stund: ”Jag tvivlade redan starkt på att denna nåd skulle förlänas mig att få träffa och tala med Dig, mitt livs Herre! Men nu är allt bra! För Du, som mitt hjärta och förstånd först nu har fått lära känna på ett så oändligt underbart sätt, har Själv kommit till mig! Åh, jubla nu högljutt, du mitt annars så arma hjärta, ty Han vars ande har räknat dina pulsslag från vaggan till graven, står inför dig och kommer med en helig styrka i vilken döden kommer smaka sötare än honung!”

[3] Då blir hon tyst igen och Jag säger till henne: ”Helena! Hjärtan som älskar som ditt har för evigt ingen död att frukta och kommer aldrig att smaka den, varken söt eller bitter!

[4] Ty se, Jag Själv är livet och uppståndelsen, och de som tror på Mig och älskar Mig som du, kommer aldrig i all evighet att se döden, och inte heller känna eller smaka den!

[5] En dag kommer verkligen din tunga kropp att tas ifrån dig, men du kommer inte att få ont eller bli medveten om det, istället kommer du på ett ögonblick att förvandlas från detta tunga, ofria liv till din själs ljusaste liv genom Min kärleksande som är i dig och växer tills den har full likhet med Min eviga ande! Förstår du nu redan detta, käraste Helena?”

[6] Men nu kan inte Helena få fram ett enda ord för att hon är så rörd och gråter nu högljutt av glädje från sitt hjärta. Det varar en lång stund, och Helena är fortfarande så rörd i sitt sinne av glädje av att Jag kom till henne, att henne tunga ständigt är förlamad av nya glädjetårar, så snart hon vill rikta ett tack till Mig.

[7] Men jag säger till henne: ”Min käraste dotter, försök inte tala, ty Jag föredrar mycket hellre detta språk från ditt hjärta än något som din mun väljer!

[8] Ty se, på jorden finns det många, och i framtiden ännu fler, som kommer att säga till Mig: Herre, Herre! Och Jag skall svara dem och säga: Varför ropar ni, främlingar?! Jag känner er inte och Jag har aldrig känt er! För ni har alltid varit barn till lögnens, högmodets, ondskans, nattens och allt mörkers furste! Försvinn därför ur Min åsyn, ni som alltid gör det onda! Och Jag säger dig att det kommer att vara mycket gråtande och tandagnisslan bland dem!

[9] De kommer att söka efter sin gud på ändlösa, aldrig nåbara avstånd och djup, och kommer inte att finna honom, eftersom de ansåg det under sin värdighet att söka Mig i sin närhet, nämligen i sina hjärtan!

[10] Sannerligen, den som inte söker Gud som du har sökt Honom, kommer inte att finna Honom, inte ens i all evighet!

[11] Gud är i Sig själv den renaste och mest oändliga mäktigaste kärleken och kan därför endast finnas genom kärlek!

[12] I början drev kärleken dig till det, även om du fick för dig att du syndade genom att älska Mig; och se, du fann Mig. – Jag kom till dig mer än halvvägs, precis som din far Ouran. Men på samma sätt bör alla som vill finna Mig söka Mig, då kommer de att finna Mig såsom du har funnit Mig.

[13] Men den som söker efter Mig med sitt högmodiga intellekt, kommer aldrig i evighet att finna Mig!

[14] Ty den som söker Mig med sitt intellekt, liknar en man som köpte ett hus om vilket han hade hört att det låg en stor skatt gömd under dess väggar. När huset blev hans, började han gräva i det ömsom här och ömsom där, men han ansträngde sig inte riktigt, utan grävde bara ett ytligt hål och fann sålunda inte skatten som lågt djupt begravd. Då tänkte han: Aha, jag vet vad jag skall göra. Jag börjar gräva runt huset från utsidan, så kommer jag säkert snabbare att komma den begravda skatten på spåren.

[15] Så han började gräva utanför huset, och fann naturligtvis inte skatten eftersom den hade begravts djupt i mitten av hans hus, och ju längre bort från huset han grävde nya gropar, desto mindre fann han skatten för vars skull han hade köpt hela huset. Ty den som söker efter något där det inte är och inte kan vara, kan också omöjligtvis hitta vad han söker.

[16] Den som vill fånga fisk, måste få ett nät i vattnet, ty inga fiskar simmar i luften. Den som vill gräva efter guld får inte söka efter det med ett nät i sjön, utan i bergens djup.

[17] Man kan inte se med öronen och höra med ögonen. Varje sinne är inrättat på sitt eget säregna sätt och är därför bestämt för ett visst syfte.

[18] På samma sätt har en persons hjärta som är nära förbundet med Gud som enda mål att söka Gud och även finna Honom, och sedan ta ett nytt, oförstörbart liv från den funne Guden. Men den som söker Gud med sina andra sinnen kan lika lite finna Honom som en man som binder för sina ögon hårt kan finna och se solen med sina öron eller näsa.

[19] Hjärtats rätta och levande sinne är emellertid kärlek. Den som följaktligen uppväcker det innersta livs-sinnet och börjar att söka Gud med det, måste lika säkert och fridsamt finna Gud som en person, om han inte är helt blind, måste finna solen med sitt öga och se dess ljus. 

[20] Men den som vill höra ett vist ord får inte täppa till sina öron och försöka höra med ett öga, ty ögat ser förvisso ljuset och alla upplysta former, men ordets mer andliga form kan inte ses, utan istället endast höras med örat. – Förstår du allt detta väl?”

97. Att vara ett med Herren

[1] Helena som hade återhämtat sig lite från sin alltför stora glädje, säger slutligen: ”Åh ja, jag har förstått allt det, ty Dina ord har allt ljus, styrka och liv och strömmar ut från Din heliga mun lika ljust och klart som den renaste ängskälla högt uppe i bergen, upplyst av morgonsolen. Men vad bör jag göra för att bara mitt hjärta skall bli lite lugnare!? Herre, döda mig om jag gör fe, men min kärlek till Dig överskrider nu alla mina livsgränser! Åh tillåt mig bara att vidröra Din hand!”

[2] Jag säger: ”Åh, gör det i alla fall! Vad ditt hjärta befaller dig från dess djup, gör det, och det kommer aldrig att vara ett misstag, det kan du vara helt säker på!”

[3] Härefter tog Helena tag i Min vänstra hand och tryckte den mot sitt hjärta så hårt hon kunde, och grät igen av ren glädje och sade snyftande: ”Åh, så lyckliga de måste vara som alltid kan vara runt omkring Dig, åh Herre! Åh, om bara jag också alltid kunde vara i närheten av Dig!”

[4] Jag säger: ”Den som är med Mig i sitt hjärta, den är Jag alltid med, och han är alltid med Mig, och däri ligger egentligen det viktigaste! Ty vad gagnar det någon som alltid är runt Mig, men hans hjärta likväl är långt från Mig och föredrar att vara beroende av den galna världen?! Sannerligen, han är trots det längre från Mig än allt du bara kan tänka dig är längst bort från Mig!

[5] Men den som är lika nära Mig i sitt hjärta som du är, Min käraste Helena, förblir alltid precis intill Mig, även om det till det yttre verkar finnas ett utrymme mellan Mig och honom som är många tusen gånger större än det avstånd som nu skiljer oss från den sista och minsta stjärnan, som ditt öga bara ser glittra till ett ögonblick från det oändliga avståndet.

[6] Ja, Jag säger dig, den som älskar Mig och aktivt tror att Jag är Den vars nedkomst fäderna väntade på, han är också helt ett med Mig, som Jag, som du känner Mig här, är helt ett med Min Fader i himlen! Ty kärleken binder allt samman, Gud och skapelsen blev ett genom den, och inget avstånd kan någonsin skilja åt vad den sanna och rena kärleken från himlens djupaste djup har bundit samman.

[7] Genom din kärlek kommer du också alltid vara väldigt nära Mig, även om det en kort tid i denna värld kommer att finnas ett avstånd som skiljer dig från Min person. Men en dag, där borta i Mitt rike av den renaste ande och den fullaste sanning, så kommer du aldrig igen att bli åtskild från Mig! Har du, Min käraste Helena, nu förstått bara lite grann av vad som har sagts?”

[8] Helena säger: ”Hur kan jag inte!? För i mig är det nu lika ljust och klart som om en sol hade gått upp i mig, och därför verkar allt fullständigt förståeligt som Du, åh Herre, säger till mig, och mitt hjärta förstår den djupaste innebörden av Ditt tal.

[9] Men nu dyker en annan väldigt viktig fråga upp från ett ännu inte upplyst hörn i mitt hjärta, och denna lyder: Hur kan man någonsin tacka Den som har överhopat en med en sådan översvallande nåd? Kärleken, oavsett hur kraftig den är, kan aldrig räknas som tack, för den är i sig, som hela livet, en nådegåva från Dig? Vad för sorts offer och värdig gåva kan jag framföra till Dig, min Skapare, som skäligt tack för en sådan ovärderlig nåd? Du förstår, åh Herre, det är fortfarande mörkt i mitt hjärta trots allt detta solsken, och jag kommer inte på svaret på en sådan väldigt viktig fråga! Åh Herre, skulle du inte vilja hjälpa mitt hjärta ur dess förlägenhet med ett nådefullt ord?”

98. Hur man kan och bör tacka Herren

[1] Jag säger: ”Åh, kära Helena! Vad i världen skulle du offra åt Mig som inte redan är Mitt, och som Jag inte redan hade givit till dig innan världen blev till?!

[2] Du förstår, det skulle vara ett väldigt fåfängt krav från Mig och skulle stå i fullständig motsats till Mig och Min eviga ordning!

[3] Du förstår, kärleken gör allt! Den som älskar Mig över allt, för fram de största offer och de mest tilltalande tack till Mig, ty han offrar hela världen för Min skull.

[4] Förutom kärleken till Mig finns det emellertid en annan kärlek, nämligen kärleken till nästan. Den som är fattig i anden och saknar de tillfälliga nödvändiga ägodelarna är den sanne nästan, och vad någon gör för hans skull i Mitt namn, gör han för Mig.

[5] Den som låter en fattig person bo hos sig i Mitt namn, låter Mig bo hos honom, och han kommer att bli belönad den sista dagen; och den som låter en vis man bo hos sig för dennes visdoms skull, kommer också skörda lönen för en vis man, och den som ens räcker en törstig man en bägare svalkande vatten, kommer att belönas med vin i Mitt rike.

[6] Men om du gör goda gärningar för de fattiga, gör det då i hemlighet i all vänlighet och visa det inte för världen, ty Fadern i himlen ser det, och en vänlig givares gåva kommer att vara välbehaglig för Honom, och Han kommer att belöna givaren hundra gånger om.

[7] Men den som bara vill ståta med sina goda gärningar inför världen, har också tagit sin världsliga lön och har inget mer att förvänta sig i framtiden.

[8] Du förstår, detta är den enda typ av offer och tack som behagar Mig, och förutom denna finns det ingen annan, ty alla brännoffer och andra typer av offer är en motbjudande doft inför Guds näsborrar, och alla tomma ord är en styggelse inför Gud, där hjärtat är långt från den sanna kärleken till Gud och de närmast fattiga bröderna!

[9] För vem kan det vansinniga bölandet i templet vara till någon nytta, om man inte har de tusen fattiga och hungriga bröderna utanför templet i åtanke?!

[10] Gå först och styrk de nödlidande, utspisa de hungriga, släck törsten på de törstiga, bekläd de nakna, trösta de ledsna, befria de fångna och predika evangeliet till de fattiga i anden, då kommer du att göra oändligt mycket bättre än att böla med era läppar dag och natt i templen, medan era hjärtan var kalla och okänsliga gentemot era arma bröder!

[11] Se på luften, jorden, havet, se på månen, solen, stjärnorna, se på ängens blommor och träden, och betrakta fåglarna i luften, fisken i vattnet och alla djuren på torra land, se på de höga bergen och alla molnen och vindarna. Se, allt detta förkunnar högljutt Guds ära, och ändå tittar Gud, i motsats till människan, aldrig på detta full av fåfänga, utan istället endast på det mänskliga hjärtat som känner igen och älskar Honom, den ende sanne, gode, helige Fadern. Hur skulle då ett galet hjärta eller en fåfäng ceremoni med allsköns tomma ord kunna behaga Honom, bakom vilka det inte ligger något annat än den största själviskhet, lystnad efter ära och makt, allt slags horeri och lögn och bedrägeri?!

[12] Därför vet du nu varför Gud för det första inte behöver ta emot det bölande folkets ära, ty hela oändligheten är full av Hans ära.

[13] Men vilken ära kan då den dåraktiga, blinda människan ge Gud, eftersom hon själv inte har någon annan än den som hon tidigare hade fått av Gud genom nåden att vara en människa?! Eller kan detta ge någon ära åt Gud om människorna offrar en oxe åt Honom men samtidigt håller fast vid sina syndfulla hjärtan, och de efter det fullbordade offret är tio gånger värre än de var innan offret?!

[14] Åh, Jag tar inte emot någon ära från människorna, ty det finns Fadern i himlen som ärar Mig mer än tillräckligt! Men om människorna håller Mina bud och älskar Mig över allt, så ärar de därigenom Mig och Min Fader, och Jag och Fadern är fullständigt ett.

[15] Om så är fallet, i enlighet med den fullständiga och eviga sanningen, så kan den inte vanära Mig som utför Guds vilja, som Moses och alla profeterna har förkunnat, och som Jag Själv förkunnar för er alla.

[16] Förstår du nu hur man måste tacka Gud och prisa Honom för all den mottagna godheten?”

99. Framtiden för Guds rena lära

[1] Helena, helt igenom rörd av sanningen i denna Min undervisning, säger: ”Åh Herre, vart och ett av Dina heliga ord har bemötts med en tusenfaldig genklang i mitt hjärta, och de slår an en sträng i min själ:  Detta är den renaste och mest gudomliga sanningen!

[2] Men en sådan lära kan endast ges till människorna av en Gud, ty inget mänskligt sinne räcker till! Ja, nu vet jag mycket och vet precis vad jag måste göra i fortsättningen!

[3] Åh, så underbart det är att lära sig den ende sanne Gudens vilja och att handla därefter med alla livskrafter. Men så bittert det är att handla där det mänskliga högmodet ger lagar och hävdar: Detta är Gud vilja!

[4] Jag trodde alltid att en sann Gud bara kan ha en fullkomligt sann vilja som aldrig i evighet kan stå i strid med sig själv som de mänskliga lagarna, varav den ena ofta fullständigt upphäver den andra i grunden; om du håller den, så bestraffas man på grund av en tidigare sanktionerad lag, och om du inte håller den, så bestraffar den nya lagen dig! Jag frågar: Hur kan då en människa existera och leva?!

[5] Låt oss ta våra gamla gudslagar! Enligt de listiga prästernas munnar: ’Om du offrar åt Pluton, så gör du Zeus vred, och om du offrar åt Zeus, så gör du Pluton vred. Men om du offrar åt deras präster, som är de enda som vet hur man blidkar gudarnas vrede, så gör du rätt!’ Ty endast de är de effektiva medlarna mellan gudarna och människorna. Prästerna har då ofta tagit alla offer åt sig själva och därutöver låtit sig själva visas en närapå gudomlig vördnad av det arma, blinda folket som de sög ur av inget skäl alls, och folket var tvunget att darra inför deras makt. Åh, denna renaste lära kan och kommer inte längre tillåta detta!”

[6] Jag säger: ”Oroa dig inte för det! Men i slutändan är allt som kommer aldrig så rent från ovan, vare sig det är andligt eller materiellt, det är samma sak, precis som det blir orent och förvrängt när det vidrör jordens yta.

[7] Se på en regndroppe! Ingen diamant kunde vara renare än en sådan regndroppe, men så snart den vidrör jordens yta är renheten borta!

[8] Gå uppför ett berg, så kommer du inte nog att förundras över hur ren luften är, men om du tittar ner mot dalen så ser du en stor skillnad mellan renheten däruppe och därnere!

[9] Så rena snöflingorna faller från molnen! Titta på den tidigare så bländande vita snön efter två månar, så kommer du tycka att den redan är väldigt smutsig!

[10] Se på vinden när den blåser från höjderna ner i dalarna, hur mycket den fördunklas av det irriterande dammet, och till och med solen och månen och stjärnorna förlorar mycket av sitt sken när de närmar sig horisonten, ja, till och med middagssolens solstrålar blir alltför lätt och alltför mycket fördunklade av jordens dis så att hela solen i slutändan, trots dess väldigt klara ljus, inte kan ses så tydligt att man med säkerhet kan säga: Se, den är här eller där!

[11] Och så går det alltid med alla andliga gåvor från himlen. Oavsett hur rena de var när de blev till, kommer de med tiden också att fördunklas genom smutsiga världsliga intressen, som Jag just har visat er.

[12] Och så kommer det också att gå med Min allra renaste lära, inte ett jota kommer att lämnas okritiserat och orört!

[13] Templet som Jag nu bygger upp, kommer de också att förstöra, precis som romarna kommer att förstöra templet i Jerusalem om inte alltför lång tid, där ingen sten kommer att lämnas på en annan!

[14] Men detta Mitt tempel kommer Jag att återuppbygga, men aldrig igen det av sten i Jerusalem! Men oroa dig inte för allt detta, ty Jag vet om allt och varför det måste ske!

[15] Ty se, ingen ägnar någon uppmärksamhet åt dagsljuset och värmen på sommaren, men när natten kommer, då blir ljuset värdefullt och man lär sig först att uppskatta värmen under den kalla vintern.

[16] Och på samma sätt är det med andliga ljuset och med den andliga värmen. Den som går omkring i frihet, ägna knappt någon uppmärksamhet åt friheten, men när han försmäktar i fängelse, åh, då vet han hur gott det är med frihet!

[17] Och se nu, Min allra käraste Helena, därför tillåts också allt rent att bli grumligt, så att en människa först i den största vedermöda lär sig värdet av det rena ljuset!

[18] Och sedan det rena ljuset visar sig i den stora natten, kommer allt som lever och andas att röra sig mot ljuset, som den kärlekslösa människan på vintern snart börjar att kura ihop sig runt ett varmt hjärta, precis som de av vinterkylan genomfrusna fattiga människorna runt en upptänd kamin. 

[19] Men jag berättar detta bara för dig och några få andra. Håll det för dig själv och berätta det inte vidare, ty Min lära består inte av detta! Jag berättade det bara för dig, käraste Helena, för att lugna dig, men det angår inte eller lite en tredje person. Allt det nödvändiga yttre sörjer Jag för, och det är tillräckligt för varje person om han endast har omsorg om renandet av sitt hjärta. Om det är i ordning, så kommer allt yttre också vara i ordning. Har du nu förstått allt detta, Min Helena?”

[20] Helena säger: ”Åh ja, Herre! Det är tyvärr inte särskilt upplivande att få höra något sådant på förhand, men det finns likväl goda och väldigt visa skäl till allt, och Du sörjer förvisso alltid för det andligt bästa för människorna, och därför måste det ske som Du, åh herre, har nedlåtit Dig att oändligt nådefullt ha uppenbarat för mig!

[21] Efter dessa ord föll Helena in i ett formligen kärleksslummer medan hon fortsatte att trycka Min hand hårt mot sitt bröst, vilket nästan sårade Min Jara, eftersom Jag under samtalet med Helena nästan inte hade sagt någonting till henne, men smärtan avtog snart igen när Jag gav henne en vänlig min.

100. Förklaring av det andliga uppvaknandet

[1] Men efter en liten stund kommer Jara samman igen genom Min vänliga blick, och hon säger: ”Herre, Du min enda kärlek! Förolämpade jag Dig inte något när jag lite för näsvist såg svartsjukt på den underbara Helena? Och om jag gjorde det, så förlåt mig, min enda kärlek!”

[2] Jag säger: ”Var lugn, Min dotter! Om inte ens en ond person kan bli förolämpad av kärlek, hur är det då möjligt för Mig? Om du älskade Mig mindre, skulle du inte vara rädd att Min kärlek till dig kunde bli mindre om Jag också överväldigade denna Helena med all Min kärlek. Men eftersom du verkligen älskar Mig över allt, så drabbades du av en sådan rädsla under några ögonblick, och detta hände dig helt enkelt av det skäl att under ett ögonblick förlorade din själs ögon Mig ur sikte, vem Jag verkligen är. Men nu när du har blivit på det klara med det igen och nu mycket väl vet vem Jag är, så förvirrar inte Helena dig längre. 

[3] Se på solen i skyn, hur den lyser på ängens blommor! Säg Mig: Skulle det inte vara dumt av någon blomma om den blev arg på solen för att den också gav dess granne lika mycket ljus? 

[4] Se på de stora stjärnorna, som det förunnades dig att se några stycken av på nära håll och i deras natur! Se, alla dessa och oändligt många fler som inget öga någonsin kommer att se, existerar och lever ur Min kärlek! Men om Min kärlek till dessa oändligt många och stora inneboende räcker till för evigheters evigheter, hur kan du, Min käraste lilla dotter, någonsin frukta att Min kärlek skulle fattas dig på grund av Helena?!

[5] Jara säger: ”Ja, Herre, min kärlek, mitt liv, jag kommer att vara väldigt god vän med Helena från och med nu och kommer lägga mig till med vissa av hennes dygder. Ah, om bara mina äldre systrar var likadana som Helena, vilken glädje det skulle vara för mig! Men de är väldigt världsligt sinnade, och man kan inte tala mycket med dem om andliga ting; Markus döttrar är mycket mer användbara än mina systrar! Om det bara fanns något sätt att göra mina systrar mer andliga!”

[6] Jag säger: ”Låt det vara, och när du går hem kommer du att finna dina systrar mer mottagliga för andliga ting än de var tidigare! Därjämte finns Rafael vid din sida och med honom kommer du att kunna omvända dina bröder och systrar.

[7] För övrigt går det inte lika fort för mer världsligt sinnade människor som du föreställer dig. Ofta behövs mycket tid och tålamod för att rena en själ från all aska.

[8] Men innan en sådan fullständig rening kan vara framgångsrik, finns det inte mycket att göra med det i grunden andliga, ty att uppta sinnet med detta är att bygga ett hus på sanden.

[9] Hjärtat måste förstå vad det är frågan om, men om detta är fullt av det materiella, så kan det rent andliga inte hitta någonting att gå på! Därför måste du framför allt se till att dina systrars hjärtan är fria från allt som är materiellt, då kommer du att ha ett enkelt arbete med dina systrar som du nu oroar dig för, men Jag prisar din omsorg och säger dig att den inte kommer att vara mycket längre till!

[10] Jara säger: ”Åh ja, så långt en flicka på fjorton år kan förstå något andligt! Det kan fortfarande finnas oändliga djup gömda bakom det Du precis berättade för mig så att mitt sinne inte kan förstå det ännu, men jag tror att jag har förstått vad som kan förstås under jordelivets ögonblick, och Du, åh Herre, kommer säkert inte låta något förstöra mitt hjärtas förståelse.

[11] Jag säger: ”Det spelar ingen roll, för vi har tillräckligt många människor runt oss som vi kan diskutera väldigt väl med, om vi absolut måste tala med någon! Men snart kommer något att hända som kommer att ta all vår uppmärksamhet och då kommer det inte finnas mycket tid för tomt prat!

[12] Jara frågar snabbt: ”Åh Herre, vad kommer att hända då?”

[13] Jag säger: ”Se, du behöver inte veta det i förväg, du kommer alltjämt att få reda på det tillräckligt tidigt!”

[14] Nu frågar Ouran, som slappnar av mittemot Mig med Matael på en gräsbevuxen sluttning: ”Herre, kommer vi att möta någon uppenbar fara?”

[15] Jag säger: ”Knappast vi, men de andra människorna som inte är med Mig på denna kulle! Rikta bara blicken mot Caesarea Filippi, så kommer ni snart att upptäcka varifrån vinden kommer!”

                                                                                                                                                                                                                         Jakob Lorber (1800-1864)

                      ”Denne ödmjuke man, som levde och verkade som musiklärare och utövande violinist och kompositör i Graz (Österrike), mottog vid en ålder av fyrtio år kallelsen att bli ”Guds skrivare” genom det inre Ordet, vilket han följde till sina sista dagar med orubblig trofasthet.

Hans levnadstecknare och vän Karl Ritter von Leitner skriver vidare: ”Han skriver oavbrutet och med ett lugnt lyssnande ansikte låter han pennan glida över papperet, tvekar aldrig, funderar aldrig.” Sålunda växte det under 24 år fram ett unikt och kolossalt verk, som fyllde 25 volymer på 500 sidor vardera, för att inte nämna några kortare skrifter.

                      Denne tystlåtne och ytterst anspråkslöse man, Jakob Lorber, har ingen like och passar inte in i något ”fack”, vare sig vi betraktar honom som mystiker, siare eller – med modernare språkbruk – ett synskt geni. En sak är säker: Han var i besittning av en häpnadsväckande och ogripbar mänsklig gnista, som överträffar alla tidigare stora invigda mystiker.

                      Som ett resultat av denna gudomliga inspiration, efterlämnade Jakob Lorber en unik litteratur av kosmiska mått, vilken berör existensens alla grundläggande frågor: Guds natur, universum och människan och deras ömsesidiga förhållande och den förser oss med ett verkligt vittomspännande svar på mänsklighetens tidlösa frågor om livets vadan och varthän.

                      I centrum av denna storslagna teckning av världen, från skapelsens första början till dess slutliga fulländning, står ”Johannes Stora Evangelium”, som helt och fullt grundar sig på den kristna trons värderingar och utvidgar och förandligar den kristna visionen.

                      Jakob Lorbers universella andliga uppenbarelser öppnar också upp stora möjligheter för ett klokt samarbete mellan religion och vetenskap, som då blir en syntes av hjärtats och förnuftets kunskaper.”    

Lägg till så många tomma sidor i slutet av din bok att det totala antalet sidor är delbart med 4 (det går enklast med kortkommandot ”Ctrl+Enter”= sidbrytning). Dessa sista tomma sidor numreras inte. Glöm inte att ta bort alla informationstexter!

---

[1] En skilsmässa från bord och säng är ett domsutslag som befriar makarna från deras skyldighet att bo tillsammans, men äktenskapet är inte upplöst.