Johannes Stora Evangelium 3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Toleransens tvåfaldiga natur 

2. Den sanna kyrkan och sabbaten                  

3. Jonaels lovsång till Herren   

4. Liknelsen om modern med sina två söner     

5. Kärlekens natur                 

6. Mänsklig föda                    

7. Rätt sorts fasta                   

8. Jordbävning, hög sjö och åskväder              

9. Syftet med stormen            

10. Utflykt till Kana i dalen      

11. Stort helandemirakel i Kana i dalen            

12. Den förhärdade stoikern    

13. Om reinkarnation             

14. Förhållandet mellan kropp, själ och ande    

15. Archiel talar om Herrens reinkarnation       

16. De sista kommer att bli de första               

17. En ung romares tal           

18. Ett stort helandemirakel     

19. Liknelsen om den gödda (feta) tjuren         

20. En sjusovare kommer snart att åldras         

21. Vila och aktivitet              

22. De fem fariséerna som tvättar Herrens fötter                    

23. Tips på lärande                 

24. Vikten av själviakttagelse    

25. Leviatan    

26. Vägen till pånyttfödelse     

27. En resa till sjöss               

28. Läkaren från Nasaret         

29. Jairus fega och timida svar  

30. Josefs död och hans vittnesbörd om Jesus   

31. Kisjonas tjänstefolk fångar en liga tempelrånare och

smugglare       

32. Förberedelse för rättegången                    

33. Intensiv utfrågning av de fem fariséerna     

34. En god fångst                  

35. Överdomare Faustus och Herren              

36. Äktenskapliga råd             

37. Rättegången mot tempelrånarna fortsätter   

38. Offentligt erkännande av de trettio medbrottslingarna

39. Tempelskatterna               

40. Om det sanna iakttagandet av sabbaten      

41. Ett ord för vår tid             

42. Vår dagliga mat                

43. Jesus och Hans vistelse i Kis och Nasaret   

44. Judas Iskariot, guldtjuven   

45. Rätt tillämpning av mirakel- och helandekrafter                 

46. Besök i en droppstensgrotta

47. Historien om den upptäckta skatten           

48. Utvecklingen och kollapsen av kalkstensgrottan                 

49. Faustus finner skatterna i förrådshuset

välsorterade och under bevakning                   

50. Om himmelriket               

51. Herren framställer hur himlen och helvetet

är beskaffade i liknelser           

52. Budet om ordning            

53. Herrens och Hans lärjungars avfärd till Nasaret                 

54. Saras andra uppståndelse från de döda        

55. Diskussion mellan Jairus och hans fru om Sara                  

56. Gudomlig makt                

57. Filopolds vittnesbörd om Herrens gudomlighet                 

58. Herren besöker synagogan 

59. Herren uppenbarar en text ur Jesaja           

60. Om Guds natur, och att tillbe Honom       

61. De andligt blinda, oförskämda och förvirrade fariséerna

62. Tempeltjänarna fruktar den romerska domstolen

63. Cyrenius och tempeltjänarna                     

64. Helande av en person med cerebral

pares (CP), nasaréns vittnesbörd om Jesus       

65. Nasarén tillrättavisas         

66. Cyrenius kommentarer om nasaréerna        

67. Det ovärdiga folket           

68. Råd till laggivare               

69. Hur tio Guds bud lämpar sig för själens behov                  

70. Behovet av andlig frihet och en fri vilja       

71. Välsignelse av fri utveckling

72. Utveckling och lag            

73. Jairus tal om miraklers effekt                    

74. Grunder i Guds karaktär    

75. Helande av en gammal judes sjuka släkting  

76. Fariséernas girighet           

77. Händelse med fariséerna som var ute efter ett arv och den gamle mannens svärson             

78. Fariséernas äldste Roban med Jesus           

79. Den gamle mannen Josa tackar Herren       

80. Om Herrens gudomlighet och Hans mänsklighet

81. Änglars påverkan på människor                 

82. Kärlek till Herren             

83. Sann kärlek till Gud är Guds ande inom varje människa

84. Om domedagen               

85. Herren lugnar ner folket    

86. Personliga detaljer om Borus                    

87. Om änglars inre natur        

88. Om läkares tjänstgöring som kommer av människokärlek

89. Förslag till Jairus. Om yttre sakrament        

90. Beträffande Jairus uppsägning                   

91. Jairus uppsägning. Herren i synagogan       

92. De äldstes kommentar om judarnas tillstånd

93. En talares vittnesbörd om förbundsarken   

94. Den försvunna eldpelaren ovanför förbundsarken

95. Chiwars vittnesbörd om Jesu gärningar och liv

96. Ängelns anvisningar till de omvända fariséerna

97. Folkets förhållande till sina ledare

98. Roban och Kisjona berättar om sina erfarenheter

99. Änglarnas tjänstgöring i universum

100. Om människans självbestämmanderätt och hennes syndfulla sedefördärv

 

1. Toleransens tvåfaldiga natur

[1] Jag säger: ”Mina vänner, Jag visste mycket väl att detta snart skulle hända, så att Satan må fullborda sitt arbete. De som flydde till hedningarna kunde emellertid ha funnit sin tillflyktsort här i Galiléen, och för dem, som förbannade Mitt namn för att bevara sina världsliga ägodelar, vore det bättre att befria sig från alla sina världsliga band än att förbanna Mitt namn för att skydda sina ägodelar, vilket för med sig evig död. Ty varje människa måste lämna allt en gång.

[2] Hur svårt kommer det inte att bli för den, som har många saker, att en dag skiljas från dessa? Och hur lätt kommer inte den, som inte ägde något från dess giftiga barm och som led förföljelse för Mitt namns skull, att skiljas från världen. Den senare föraktar världen och när han klart ser den för vad den är, blir han säkert inte ledsen när han lämnar denna mörka pestsmittade värld för att träda in i himmelriket.

[3] Ty se, såsom guldet utsätts för elden och endast på så sätt får sitt höga värde, så måste det också förhålla sig med alla er, som verkligen vill vara Mina lärjungar och efterföljare. Mitt rike, för vilket vi alla nu arbetar, är inte av denna värld, utan av den eviga, oförgängliga, vilken följer på detta korta jordiska, materiella prövoliv.

[4] Och därför erbjuder Jag er inte heller någon fred för denna värld, utan snarare svärdet, ty ni måste erövra det eviga livets frihet genom kampen mot världen och allt vad den erbjuder er.

[5] Ty Mitt Rike är utsatt för våld, och de som inte rycker till sig det med våld kommer inte att inta det.

[6] Det är naturligtvis en smal sak för Mig att skicka in Mina lärjungar i en stad, som är inhägnad och där man har det väl förspänt för sitt jordiska liv, för att lära lammen dygd och ge dem rent vatten att dricka. Sannerligen, detta kräver inte mycket. Men det är något helt annat att tämja lejon, tigrar och pantrar, och att förvandla dem till nyttodjur. För detta krävs givetvis mer förstånd, styrka och uthållighet än för att tämja lamm.

[7] Därför måste ni se på och godta Sykar såsom det är och ansluta er till kampen, varvid Jag kommer att understödja er. Men om ni genast blir alldeles till er av ilska och förtret över människornas blindhet och ondska, och kallar på förtärande eld från himlen över sådana syndare, då kan ni inte uthärda någon annan heller.

[8] Inte heller kan Mina änglar tjäna er i sådana fall, ty en sådan tjänst skulle vara rakt motsatt Min eviga ordning.

[9] Om ni emellertid har för avsikt att kämpa för Mitt rike och vara segerrika, färdigställ då ett skarpt svärd av den renaste sanning, men detta skall vara tillverkat av den renaste och mest osjälviska kärlek. Kämpa sedan tappert med ett sådant svärd, och frukta inte dem, som i värsta fall kan döda er kropp men som sedan inte kan skada er mera.

[10] Om ni ändå måste frukta, frukta då Honom som är den sanne Herren över liv och död och som kan avvisa eller ta emot en människas själ.

[11] Den som förlorar sitt jordiska liv i en rättfärdig kamp för Mig skall i Mitt rike få det tillbaka i fullt mått. Men den som strävar efter att hålla fast vid sitt jordiska liv i sin kamp för Mig är en ynkrygg, och det eviga livets krona skall inte bli hans. Vilka belöningar får den som kämpar mot knott och dödar flugor? Jag säger er, en sådan hjälte är inte ens värd att urinera på.

[12] Åh, det är något helt annat att väl rustad för strid och med svärdet i hand stiga in bland en hjord lejon och tigrar. Om han har nedgjort flocken och återvänder hem som segrare, kommer en triumfbåge att resas för honom, och han kommer inte att undgå att bli rikligt belönad för sin heroiska gärning.

[13] Återvänd därför hem och kämpa såsom Jag nu har visat er, så skall ni inte gå miste om er tillbörliga seger.

[14] Vilket tillstånd Satan har försatt denna jord i vet sannerligen Jag bäst, och Jag saknar inte kraften att tillintetgöra honom. Ändå tillåter inte Min stora kärlek och tålmodighet att jag gör det.

[15] Ty den som försöker besegra sin fiende endast för att förgöra honom är en feg kämpe, eftersom det inte var hans mod utan hans stora rädsla, som fick honom att göra sig av med sin fiende genom att döda honom.

[16] Den som vill vara en verklig hjälte får inte förinta sin fiende, utan ta sig besväret att vinna över sin fiende med sitt hjärtas fulla förstånd, tålamod, kärlek och vishet. Först då kan han skryta med att ha vunnit en sann seger över sin fiende, och hans största belöning kommer att bli hans besegrade fiende.

2. Den sanna kyrkan och sabbaten

[1] Om ni två nu har förstått detta, återvänd då snarast hem med era änglar och handla där i enlighet med Mitt Ord, så skall allt obehag där snart ta en annan vändning.

[2] Men där får ni inte uppträda som ursinniga domare utan som sant visa lärare och vänner till de blinda, döva och stumma, och då skall de själva låta sig vägledas av er.

[3] Vem skulle råda någon att bli vred på en blind, som trampar på hans fot? Om du har ögon att se med, är det då inte ditt fel om den blinde trampar på dig? Se till att din fot inte är i vägen för den blinde, så kommer han inte att trampa på dig.

[4] Om du emellertid ser en blind nära ett stup, spring då dit och ta tag i honom och för honom i säkerhet, och led honom till ljuset som helar varje själs blindhet. Då kommer han att bli din mest tacksamme vän och broder.

[5] Men när ni undervisar folket i Mitt namn, gör då alltid som Jag gör, först genom goda gärningar och sedan med rena och enkla ord. Genom att göra så kommer ni snart att kunna räkna in många sanna lärjungar.

[6] Men om ni spökar ut er själva i mysterier från långt bortom stjärnorna, och försöker imponera på människor genom att påstå att ni är kallade av Gud att döma, välsigna eller förbanna dem och om ni dessutom blir arga ifall Mina änglar inte vill stödja er i detta, så måste det stå klart för er att ett sådant beteende inte alls är Min vilja, som har blivit uppenbarad för er. Ni har tvärtom skapat en ny ordning och från denna försökt att bygga en helt igenom fredad kyrka istället för den gamla mosaiska, inför vilken era lamm skulle böja sina knän redan fjärran ifrån.

[7] Se, så var det med den mosaiska kyrkan. Och när den hade blivit inhägnad frambringade den inte någon eller bara lite frukt, och då vanligtvis en förkrympt sådan.

[8] Jag ger er nu en helt fri kyrka, som inte behöver någon annan inhägnad än var och ens eget hjärta, vari anden och sanningen bor och där endast Gud vill bli erkänd och tillbedd.

[9] Eftersom ni är dem, som Jag först gav Min ande till, skall ni inte tro er vara ett dyft bättre än någon annan person, och ni skall inte skapa något särskilt ämbete av denna gåva, såsom görs bland hedningarna och de dubbelt så mörka judarna och fariséerna. Ty En är Läromästare och alla ni är jämlika som bröder och systrar, och det kommer aldrig att vara någon skillnad mellan er.

[10] Alltså skall ni inte ha några egna regler, och ni skall inte beakta vissa särskilda dagar eller tider som bättre eller sämre än andra, som om Gud hade fastställt vissa dagar på vilka Han vill höra era böner och ta emot era offer. Jag säger er: för Gud är alla dagar lika och den bästa bland många är den när ni har gjort en verkligt god gärning mot er nästa. Och på så sätt skall alltså era gärningar i framtiden bestämma den sanna och enda sabbatsdagen, som är behaglig inför Gud.

[11] Den dag när ni gör en god gärning kommer att vara den rätta sabbaten enligt Gud, men den vanliga judiska sabbaten skall vara en styggelse i Guds ögon.

[12] Men om ni önskar uppföra ett så kallat Guds hus, bygg då sjukhus och hem för att ta hand om era stackars bröder och systrar i vilka ni betjänar dem och sörjer för alla deras behov. På så sätt kommer ni att förrätta den mest äkta gudstjänst, med vilken Fadern i himlen kommer att vara mycket nöjd.

[13] Genom en sådan äkta och uteslutande sann gudstjänst kommer man att erkänna att ni är Mina sanna lärjungar.

[14] Gå nu hem och handla därefter, så kommer ert arbete att bli välsignat.”

3. Jonaels lovsång till Herren

[1] Efter dessa omfattande instruktioner, säger de båda: ”Herre, förlåt oss våra synder. För nu ser vi tydligt att det i själva verket är vi som har fel, snarare än folket, och med Din nåd och hjälp skall vi ställa saker tillrätta där det är möjligt.

[2] Först nu har vi upptäckt den sanna andan i Din heligaste lära, och skall sträva efter att ivrigt sprida den till folket. Men många har gått över till hedningarna, och vi vet knappt hur vi skall vinna tillbaka dem. Vad skall vi göra?”

[3] Jag säger: ”Gör med dem som Jag gör med hedningarna, så kommer de tillsammans med hedningarna att bli era lärjungar.

[4] Se, även detta hushåll är nu hedniskt, och har sedan länge omfamnat de grekiska vise männens lära. Ändå är de nu mer än någonsin på Min sida än ett judiskt hushåll. Gör likaledes, så kommer snart fler hedningar än judar att samlas runt er.

[5] Ty den som har tom mage slukar ett mål mat glupskare än en person med full mage, särskilt när det gäller magar som redan är ganska bortskämda, som fariséernas och de skriftlärdas.”

[6] De två säger: ”Vad skall det bli av dem, som förbannade Ditt namn för att deras världsliga ägodelar inte skulle tas ifrån dem.”

[7] Jag säger: ”Den som har fallit, res honom upp och led honom på den rätta vägen, så att han kan komma till insikt om sin synd och ångrar att han har begått en sådan. Detta skall vara ert ansvar.

[8] Jag har inte kommer för att döma och förstöra den här världen, utan för att söka efter det som förlorats och resa upp de fallna. Om ni vet det nu, gå då och handla därefter.”

[9] Vid dessa ord bugade de två sig djupt inför Mig och frågade Mig om de fick stanna hos Mig under några dagar.

[10] Jag tillät detta och sade: ”Även om Jag tidigare sade att ni nu kan återvända hem, ville Jag med detta mera visa på era hjärtans och era sinnens inställning, snarare än att ni direkt skulle återvända till Sykar vid en speciell tidpunkt. Ni är alltså välkomna att stanna här några dagar, vilka Jag alltjämt kommer att tillbringa här med Min vän.”

[11] De bägge, som var helt nöjda med Mitt besked, tackade och hedrade Mig, och Jonael, som var djupt känslomässigt rörd, sade: ”Åh jord, du åldrade fält av ogräs, taggar och tistlar. Du livets mörka grav, som föder synd och död. Är du verkligen värdig att Herren din Gud och Skapare beträder dig med Sina allra heligaste fötter, och andas in din förpestade luft och tar del av dina onda frukter?

[12] Vi människor, tillsammans med djuren och växterna, är inte tillräckligt värdiga Hans blick. Allt är oändlig nåd och barmhärtighet.

[13] Låt därför alla stå upp och prisa Honom för alltid.

[14] Och ni stjärnor uppe på himlens höga höjd, skyl ert oheliga ansikte, ty det är Gud er Skapare som ni högfärdigt tittar ner på från er höjd.

[15] Åh Jord, vad har det blivit av dig? Vilket namn skall ges dig – inte för din egen skull utan för Hans skull, som du nu högst ovärdigt bär?

[16] Åh, ju mer jag tänker på vem det är, som befinner sig bland Sina utvalda, desto trängre blir jag i mitt bröst. Hur skall den begränsade människan kunna få grepp om det som alla himlarna och änglarna är oförmögna till.

[17] Åh, du heliga av alla heliga tider på jorden där den Ende nu bor, som genom Sin kärlek gav solen och månen dess ljus och bestämde deras stora banor och gav jorden dess tid, natt och dag.

[18] Låt därför alla prisa härlighetens Herre från alla himlarna, ty Hans allena är all evig oändlighets lov, ära, hyllning och kärlek.”

[19] När lärjungarna hör en sådan kungörelse, säger de: ”Herre, hör Du inte hur Jonael lovar och prisar Dig, som om Davids ande hade farit i honom?!”

[20] Jag säger: ”Jag hör förvisso hans lov, och finner stort behag i det. Från er själva har Jag emellertid inte ännu fått något sådant. Men det skulle inte alls skada om ni någon gång verkligen ägnade en tanke åt vem Han är, som nu talar till er. Men låt oss nu ta litet vila, eftersom natten är långt gången.”

[21] Efter dessa ord blev allt snart lugnt runt kullen, och de flesta föll i sömn. Endast Jonael och Jairut fördjupar sig i alla slags reflektioner, och prisar Mig i tysthet.

4. Liknelsen om modern med sina två söner

[1] På morgonen, när det närmar sig soluppgång, väcker Jonaels och Jairuts ängel alla de som fortfarande sover, medan Kisjona, som slagit läger bredvid Mig, gav sin fru och sina döttrar och de många tjänarna i uppdrag att duka fram ett rikligt morgonmål.

[2] Men Jag säger till den gästvänlige Kisjona: ”Låt bli det idag, ty vi borde även unna broder Baram från Jesaira den glädjen ibland. Titta mot sjön. Där borta, inte långt från stranden ligger Barams fullastade skepp och han och hans söner bemödar sig nu om att få hit morgonmålet. Slappna därför av idag, käre bror, ty förutom detta ställer man även till med en stor lunch och middag på skeppet, tillsammans med 40 skinnläglar av Greklands bästa viner.”

[3] Kisjona säger: ”Åh, se på den tystlåtne Baram. Han nämnde inte sin plan med en stavelse, på kvällen försvann han helt enkelt. Jag tror att han blev osynlig precis efter att vi anlänt, och nu är han här med ett fullastat skepp. Han måste ha haft en gynnsam vind, annars skulle han inte på långt när ha klarat av det, med allt det arbetet. För normalt sett tar det en hel dag att ro härifrån till Jesaira.”

[4] Jag säger: ”Broder, tro det, den som har goda avsikter skall alltid ledas av en gynnsam vind, medan den med onda avsikter skall ledas av en ogynnsam vind.

[5] Det var en gång två bröder, vars mor ägde många skatter. Bägge älskade sin mor så oerhört mycket att modern inte kunde avgöra vem av dem, som älskade henne mest, i syfte att ge honom större delen av arvet. Men i själva verket var det endast en som älskade henne, medan den andre endast hade i baktankarna att få den större delen av arvet. Av denna anledning visade han ständiga omsorger om sin mor, och inte sällan överträffade han sin broder, som verkligen älskade sin mor.

[6] Den gode sonen, som verkligen älskade sin mor, hyste inte minsta misstanke mot sin broder och kände bara stor glädje över att hans broder gjorde sin älskade mor lycklig. Detta pågick i flera år.

[7] Modern, som emellertid blev äldre och svagare, kallade till sig sina två söner och sade: ”Jag kan inte säga vem av er som älskar mig mest, för att ge honom större delen av arvet. Därför vill jag att ni efter min bortgång delar arvet lika.”

[8] Då sade den gode sonen: ”Mor, det var genom dina omsorger som jag lärde mig att arbeta och kan allt det jag behöver för att förtjäna mitt levebröd. Jag skall emellertid av hela mitt hjärta be till Gud att låta dig leva lika länge som mig, och att du förvaltar din rikedom för hela husets bästa. Ty om jag skulle få ut arvet utan dig, skulle det bli det, som plågade mig allra mest och göra mig ledsen varje gång jag tittade på det. Därför, kära mor, behåll arvet och ge det till vem du vill. Ditt hjärta är mitt käraste arv – må Gud hålla det vid liv så länge som möjligt.”

[9] När modern, vars hjärta blev djupt berört, hörde sådant tal av sin gode son, dolde hon sina innersta känslor och sade: ”Högst älskade son, din bekännelse gläder mitt hjärta obeskrivligt mycket, men detta är fortfarande inte en anledning till att testamentera bort din del av arvet till en främling. Om du absolut inte vill ha någon del av det, låt då din broder ta hela arvet efter min bortgång, och tjäna honom och förtjäna ditt levebröd i ditt anletes svett.”

[10] Den gode sonen säger: ”Käraste mor, när jag tjänar och arbetar, skall mitt hjärta alltid komma ihåg dig med tacksamhet och säga: ’Se, det är så här din mor lärde dig att arbeta’. Men om jag ägde arvet, skulle jag till slut bli arbetsskygg, och ge mig in i ett sysslolöst och bekvämt liv och slutligen även glömma dig. Därför vill jag inte ha dina surt förvärvade pengar, vilket inte bär avtryck av ditt hjärta utan endast av kejsarens myndighet. Men det, som jag har tagit från ditt hjärta, bär också ditt avtryck, och har en varaktig plats i mitt hjärta. Därför, älskade mor, detta arv, som du redan från vaggan har gett mig och med vilket jag redan har förtjänat mycket av det goda och kostbara, är obeskrivligt mer värdefullt för mig än det som du med dina händers arbete och kamp har förtjänat åt dig själv. Synen av det skulle endast störa mig, eftersom tanken bara skulle komma tillbaka gång på gång: ’se, detta har kostat din mors händer mycket möda och arbete. Grät hon kanske ofta av smärta, för att hon var orolig för att inte kunna ge dig ett arv?’ Och se, kära mor, då kunde jag omöjligen vara lycklig, eftersom jag älskar dig så oerhört mycket.”

[11] Rörd till tårar, kallar modern till sig sin andra son för att höra honom berätta hur han tänker och vad han vill.

[12] Denne svarar: ”Jag har visserligen alltid tyckt att min bror är en ädel människa, men på vissa sätt en särling. På denna punkt är jag en helt annorlunda människa. Lika mycket som jag hedrar och aktar dig, kära mor, precis så mycket respekterar jag allt, som du vill och kommer att ge mig. Därför accepterar jag med ett högst tacksamt hjärta hela arvet, och de tjänster som min broder vill utföra kommer inte att bli obelönade. Om du emellertid så önskar, kära mor, kunde du ge mig hälften av arvet i förskott, vilket skulle göra det möjligt för mig att förvärva land och ta mig en fru.”

[13] Modern svarar något tungsint den andre sonen: ”Jag står för mina ord. Arvet skall du få ta emot först efter min död.”

[14] Då blev den andra sonen nedslagen och lämnade rummet.

[15] Ett år senare blev modern mycket sjuk, och en piga gick och hämtade de två sönerna som arbetade på fältet, så att den mest värdige kunde ta emot moderns välsignelser i enlighet med hennes testamente.

[16] Nu blev den gode sonen fylld av sorg, och på vägen bad han högt till Gud att Han skulle bevara moderns liv.

[17] Men den dålige sonen blev upprörd, och sade till sonen som var djupt försjunken i bön: ”Vill du på allvar föreskriva lagar för naturen? Den som en gång har mognat måste dö, vare sig det är far, mor, broder eller syster. Här är det till ingen nytta att fråga eller be. Därför är mitt motto: ’Det, som Gud vill, är också rätt för mig.’”

[18] Den gode brodern blev emellertid ännu ledsnare, och bad ännu mera ihärdigt för sin kära mors liv.

[19] När de kom i rummet, där den sjuka modern låg, sade den dålige sonen: ”Jag visste att du inte skulle dö så snabbt.” Därefter försökte han att råda henne att inte frukta döden.

[20] Men den gode sonen grät och bad högljutt. Gud lyssnade emellertid till den gode sonens jämmer, och skickade en ängel till moderns sängkant, som gjorde att hon blev fullt frisk.

[21] Då steg modern snart upp, och blev medveten om en högre makt, som givit henne hälsan åter. Och när hon började gå och märkte att hon hade full kraft i sina ben, sade hon: ”För detta har jag min sons ihärdiga böner att tacka, som av äkta kärlek till mig inte ville ta emot det arv, som han erbjudits. Sannerligen, säger jag dig, min högst älskade son: Eftersom du av sann kärlek inte ville ha någonting av mig, skall du nu ha allting. Vad än som är mitt, är ditt. Men du som endast älskade mig för arvets skull och längtade efter att jag skulle dö, eftersom jag var så god att jag testamenterade allt till dig, skall inte få någonting, och skall för alltid vara människornas slav. 

[22] Lägg denna liknelse på minnet. Vilken av de två sönerna tror ni hade den gynnsamma vinden?”

[23] Lärjungarna säger: ”Uppenbarligen den som verkligen älskade sin mor.”

[24] Jag säger: ”Helt rätt svarat. Men jag säger er: Just såsom denna mor handlade, så skall Fadern i himlen göra.”

[25] Den som inte älskar Mig för Min egen skull, skall inte komma dit där Jag kommer att vara.

[26] Människan måste älska Gud utan vinningslystnad, just så som Gud älskar henne, annars är hon helt ovärdig inför Gud.”

5. Kärlekens natur

[1] Kisjona säger: ”Det är en upphöjd och djup sanning, men jag skulle vilja anmärka att det inte kan existera en kärlek, som är fullständigt utan motiv, åtminstone inte bland människor. Efter att ofta ha funderat över kärlek, anser jag att kärlek, hur ren denna än är, mer eller mindre alltid går ut på att ta för sig.

[2] Se, jag älskar Dig så innerligt som en människa någonsin kan älska Dig. Om det vore möjligt skulle jag för kärlekens skull vilja ta in Dig helt i min kropp och placera Dig i mitt hjärta.

[3] Men nu frågar jag Dig om jag även kan känna så för en annan person som jag är helt likgiltig inför? Varför inte? Varför känner jag så för Dig? Själva frågan ger svaret.

[4] Jag vet vem Du är och vet vad Du kan göra och vet även vad jag kan uppnå genom Dig och genom att följa Din lära, och det är en obestridlig anledning till min brinnande kärlek till Dig. Ty om Du inte vore den Du är, skulle min kärlek till Dig vara betydligt svagare. Sålunda har jag ett oerhört intresse av och för Dig och att därför göra Din vilja och tjäna Dig.

[5] Jag skulle inte vilja påstå att jag älskar Dig för att få någon speciell fördel, ty jag ger upp allt i världen av kärlek till Dig. Men icke desto mindre riktar sig min kärlek här mot något speciellt som jag vill ha, ty den riktar sig mot Dig därför att Du betyder mer för denna än hela världen.

[6] Det högst värderade avgör alltid vilken böjelse för detta man känner, oavsett om det är materiellt eller andligt. Köpmannen som letade efter pärlor sålde allt och köpte den finaste pärlan, som han kunde hitta. Varför? Därför att den var värd mycket mer än allt, som han ditintills hade ägt. Intresset är förvisso ädelt, men det är fortfarande ett intresse och utan detta kan man inte älska något, åtminstone inte människan. Och till den, som skulle vilja övertyga mig om en kärlek utan något man är intresserad av, vilken på sin höjd kan finnas hos Gud, säger jag: ’Min vän, du kanske är väldigt vis, men du har ännu aldrig djupare begrundat ämnet kärlek.’

[7] I själva verket skiljer sig den gudomliga, sanna kärleken ganska väsentligt från den helvetiska såtillvida att den gudomliga kärleken liksom även den helvetiska är på jakt, men den återgäldar allt. Den samlar endast för återlämnandets skull, medan den helvetiska kärleken endast jagar för att uppsluka och inte vill ge någonting tillbaka.

[8] Om vi emellertid omfamnar den himmelska kärleken, så vet vi att vi därmed till slut aldrig kommer att drabbas av en förlust eller lida skada, utan kommer att vinna mycket mer än vi ger.

[9] Där kan vi jämföras med ett hål som har grävts i marken. Ju mer jord det förlorar desto större blir dess inre hålighet för mottagandet av ljus och himmelsk luft. Herre, jag tror inte att jag har fel i detta. Vad säger Din oändligt överlägsna visdom om detta?”

[10] Jag säger: ”Inget annat än att du har helt rätt, ty om kärleken inte tog för sig på det ena eller andra sättet, skulle det inte vara kärlek, för all kärlek begär och vill ha.

[11] Det finns emellertid ett oändligt gap mellan de olika avsikterna med att få, och detta skiljer himmel och helvete åt för evigt.”

[12] Men nu kommer Barams tjänstefolk med morgonmålet. Vi vill därför tänka på våra hungriga kroppar under några ögonblick, efter att under flera timmar ha sörjt för anden.

[13] Baram serverar Mig en mycket läcker fisk i en skål, tillagad på bästa sätt, och en full bägare med vin, och ber Mig nådigt om att få vara den som serverar Mig morgonmålet.

[14] Och Jag säger till honom: ”Denna gärning skall inte gå utan belöning, ty du har tagit dig besväret utifrån din stora kärlek till Mig, och samma kärlek till broder Kisjona, som du hyste omtanke om, och tänkte att det kunde innebära en tung börda för honom att sörja för flera hundra gäster.

[15] Jag säger dig: Kisjona lider förvisso ingen brist, ty alla vi skulle inte kunna konsumera hans förnödenheter på tio år. Men eftersom du tänkte så i ditt hjärta, att Kisjona omsider kunde få slut på förnödenheter och du då kom till hans hjälp långt bortifrån, skall din belöning bli som om du hade gjort det för en fattig. Ty Gud ser endast till givarens hjärta.

[16] Men sätt dig nu ner och dela skålen med Mig och Kisjona, ty fisken är för stor att äta även för tre personer.” Baram gjorde så, liksom Kisjona.

[17] Och så börjar morgonmålet, med solen helt uppe, och varar nästan två timmar. Ty måltiden var långtifrån avslutad med fisken och efter fisken följde många andra förfriskningar.

6. Mänsklig föda

[1] Det behöver knappast nämnas att vid ett sådant morgonmål är allt övermåttan glatt och pratsamt, ty vinet hade lossat på alla tungband. Jonael och Jairut blev själva mycket uppsluppna och bad Mig till och med att låta dem återvända hem till Sykar i en sådan uppsluppen sinnesstämning. Och Jag tillät dem att vara så glada vid avresan.

[2] Då sade de: ”Det är gott att Du tillåter detta, ty då syndar vi inte genom att vara uppsluppna, men den stora frågan är huruvida vi kan vara glada.”

[3] Jag säger: ”Nåväl, ni bör och kommer att vara glada.”

[4] De bådas ängel anlade en dyster min vid detta löfte. Men Jonael märkte detta, och frågade Mig varför.

[5] Och Jag sade: ”Därför att ängeln bara alltför väl vet att det inte är mycket som skiljer den största uppsluppenhet från synd. Han ser framför sig problemen med att beskydda er från synd på er väg hem. Därför ser han något ledsen ut. Ge honom lite vin att dricka, så kanske han blir lite ljusare till sinnet.”

[6] Därpå räcker Jonael ängeln en bägare med vin. Denne tar bägaren och tömmer denna i ett svep, vilket förundrar dem bägge, för detta hade de inte sett hos honom tidigare.

[7] Men ängeln säger: ”Jag har varit med er ganska länge nu, varför räckte ni mig aldrig en bägare hemma?”

[8] Jonael säger: ”Men hur hade vi kunnat drömma om att en ängel intar någon fysisk föda på jorden?”

[9] Ängeln säger: ”Konstigt. Ni har ändå sett att Herren över himmel och jord även åt och drack, och ändå är Han den högste och mest fulländade ande. Varför skulle då inte vi änglar också äta och dricka, när vi måste ta på oss en kropp för att kunna tjäna er i det fysiska?

[10] Ge mig även lite fisk och bröd, så skall du se hur jag inte endast kan dricka utan även äta ganska ordentligt, ty där Herren intar jordisk spis, så gör änglarna det också.”

[11] Därpå räcker Jonael en hel fisk och en stor bit bröd till ängeln, som äter upp bägge.

[12] Efter att ängeln hade visat de båda hur även en ängel kan äta fysisk föda, frågar Jonael honom hur detta är möjligt, eftersom han i grund och botten bara är en ande.

[13] Ängeln säger: ”Har du någonsin sett en död person äta och dricka? Jonael säger: ”Ingen har någonsin sett det.”

[14] Ängeln säger: ”Men om en själlös kropp vilken nästan uteslutande är ren materia inte intar föda och inte heller kan det, så är det uppenbarligen själen och den levande anden som intar födan. Eftersom kroppen inte är mer än ett instrument för själen behöver den ingen näring för sig själv, det är själen med dess ande som tar näring från jorden så länge som den bor i kroppen och upprätthåller den senare genom att låta den äta dess exkrement. Ty kroppen är närd med själens exkrement.

[15] Eftersom det i den fortfarande fysiska människan endast är själen, som tar näring från jorden, medan den finns in kroppen, skulle inte då jag, som själ och ande, ha rätt att ta del av jordisk föda under min vistelse på jorden, där jag har en speciell kropp för att tjäna er, vilken jag skapade för mig själv ur tomma intet? Vad anser ni om detta?”

7. Rätt sorts fasta

[1] Båda två och ännu många fler, som hade hört ängelns förklaring, gör sig stora ögon och Petrus frågar Mig: ”Herre, ligger det någon sanning i det som Jonaels tjänare just sade? Det låter något märkligt. Hur kan kroppen näras av själens exkrement? Har då också själen en mage och kanske även en öppning för ändtarmen?”

[2] Jag säger: ”Ängeln har talat sanning, det är så det är. Därför gör festande och frossande själen sinnlig och köttslig. Den blir överbelastad, och kroppen kan inte ta upp allt exkrement från själen. Som ett resultat stannar det i själen och förtrycker och skrämmer den, så att den gör allt för att bli av med det alltför myckna uppsamlade exkrementet. Detta görs genom all slags liderlighet, otukt, äktenskapsbrott och så vidare.

[4] Ty när väl en själ har förlorat sitt andliga värde – som den nödvändigtvis måste förlora det på grund av det beskrivna sättet att leva och därför är andligen död – börjar den bokstavligen att uppresa en tron på sina snuskigheter och finner slutligen även ära och anseende i det faktum att den är så snuskig.

[5] Jag säger er: alla människor, som i världen njuter av saker som tillfredsställer deras sinnlighet, står upp över öronen i den tjockaste smuts och är därför fullständigt andligt döva och blinda och vill inte längre se, höra och förstå det, som skulle kunna vara till nytta för dem.

[6] Därför bör ni alltid vara återhållsamma med att äta och dricka för att undvika att bli sjuka i själen så att denna inte förgås i dess exkrement.”

[7] Petrus, som ser mycket tvivlande ut, säger: ”Herre, om så är fallet, vilket inte kan betvivlas, borde man förmodligen fasta mer än man äter?”

[8] Jag säger: ”Den som fastar vid rätt tidpunkt gör bättre än den som alltid festar. Men det är fortfarande skillnad mellan fasta och fasta. En korrekt fasta består i att avstå från att synda och säga nej till allt världsligt så mycket man mäktar med, och att bära sitt kors (vid den tiden bildligt: elände, begär och förtryck) och att följa Mig utan att vara alltför nogräknad med att äta och dricka, men även att inte överskrida det nödvändiga genom att vräka i sig. All annan fasta har litet eller inget värde alls.

[9] Ty det finns människor som genom att späka sin kropp på ett visst sätt vill tränga in i andevärlden och med dess hjälp erövra naturens krafter. Det är inte bara värdelöst för själen, utan ytterligt skadligt. Där faller själen från livets träd som en omogen frukt vars livskärna alltid är rutten, ihålig, tom och således död.

[10] En sådan späkning och sådan fasta är därför inte bara inte en dygd, utan en väldigt stor synd!

[11] Låt därför den, som önskar leva i enlighet med den sanna ordningen, leva såsom Jag Själv lever, och såsom Jag lär honom att han skall leva, så kommer han att se livets levande frukt blomma inom sig och mogna helt. Denna frukt kommer inte att vara en död sten, utan en som är fullt levande. Ty det, som en gång kommer att bli evigt liv i anden, kommer att tillväxa och formas till den mest levande självmedvetenhet, som har ordning på allting och utvecklas på ett fruktbart sätt. Nu vet ni även i denna fråga vad ni måste göra, som står i full överensstämmelse med den gudomliga ordningen. Handla därefter så kommer ni att ha liv inom er.

[12] Men nu lyser solens strålar starkare. Därför skall vi dra oss tillbaka från denna kulle till den skuggiga trädgården, och du Min skriftställare Matteus kan sortera dina skrivtavlor för att mer fullständigt återge händelserna och undervisningen. Nu skall vi emellertid tillåta oss själva att få lite vila.”

8. Jordbävning, hög sjö och åskväder

[1] Vi lämnar nu kullen och förflyttar oss till de skuggiga träden. Det fanns en vacker gräsbevuxen plätt under ett vidsträckt fikonträd där Jag slog Mig ned och somnade, och alla andra intog sina platser och sov, även Maria nära Mig. Endast Jonael, Jairut och Matteus satt vid ett bord i trädgården där Matteus överallt började ordna med sina tavlor, och där Jonaels och Jairuts ängel gjorde honom uppmärksam på vissa brister.

[2] Framåt middagstid märkte Baram, som under tiden befann sig ombord på skeppet med Kisjona, enorma tunga stormmoln, som tornade upp sig över horisonten i väst, samtidigt som vattenytan gradvis blev mer och mer stilla, ett säkert tecken på en förödande annalkande storm förenat med jordskalv.

[3] Baram lät därför hämta upp allt ätbart från skeppet, och förtöjde skeppet så fast som möjligt. Han hade knappt avslutat arbetet förrän man i fjärran såg hur sjön började höja sig något enormt.

[4] Då sade Kisjona: ”Vi kommer att bli tvungna att väcka Herren och Hans lärjungar, ty med ett sådant högt vattenflöde, vars like vi aldrig tidigare har skådat, kan havet mycket väl svämma över hela trädgården, och de som sover kan komma till skada, och det finns risk för att hela skeppet kommer att kastas upp på land.”

5] Baram säger: ”Ja, min vän, om inte Herren begränsar stormens verkningar den här gången, kan det leda till en obeskrivlig förstörelse. Men jag räknar med Herren. Han kommer säkerligen inte att låta oss gå under. Och jag menar, så länge Han sover lugnt, har vi inte något att frukta från den kommande stormen; men låt oss icke desto mindre gå upp till Honom och göra Honom uppmärksam på den annalkande stormen.”

[6] Därpå rusar de bägge tillsammans med sjömännen över till Mig, och försöker väcka Mig. Men på goda grunder vaknar Jag inte denna gång, och ängeln stiger fram till dem och säger: ”Låt Honom vila, och väck Honom inte, ty det är på grund av denna nödvändiga storm som Han sover. Mycket snart kommer det emellertid att visas varför denna storm var nödvändig.”

[7] Kisjona säger: ”Men tänk om havsvågorna, som är höga som berg, också spolar bort min trädgård som den vildaste flod?”

[8] Ängeln säger: ”Bekymra dig inte om det. Tror du inte att Herren, emedan Han tycks sova inför dig, är medveten om den här stormen? Se, detta är Hans vilja, och det är därför det händer. Var därför lugn!

[9] Kisjona frågar: ”Vet du varför?” Ängeln svarar: ”Även om jag visste det, så skulle jag inte få berätta det för dig förrän det är Herrens vilja. Fråga inte mera och var lugn, utan rädsla eller ångest. Det som följer kommer att öppna ögonen på er alla.”

[10] Efter dessa ord av ängeln, som sedan i all stillhet hjälpte Matteus att få ordning på sina griffeltavlor, sade Baram: ”Jag måste erkänna att i hela mitt liv har jag aldrig sett en hotfullare storm, som när som helst hotar att bryta ut inför våra ögon. Men på samma gång har jag ändå aldrig betraktat en storm så oförskräckt och likgiltigt. Titta bara, det är knappt mer än en kvarts timmes färd i måttlig vind bortsett från att man lätt kan ro över bukten på samma tid. Inom bara några ögonblick kommer stormen att vara här.

[11] Men se de enorma vågorna, som nu rör sig längs sjön utanför bukten mot Sibara, på endast en kvarts timmes avstånd, som liknar simmande berg och som i varje ögonblick träffas av tusentals blixtar! Ändå är bukten så lugn att man kan se stormens utkanter, som en del av kusten, och detta är i sanning ett sällsynt fenomen. Det måste erkännas att när man lugnt betraktar den, så är den en sällsynt och skrämmande vacker syn. Men de, som kanske befinner sig ute i den höga sjön, kommer att uppleva den helt annorlunda än oss, som är nära den spegelblanka bukten.

[12] Vi befinner oss åtminstone en halvtimme från ovädret, som ser förskräckligt ut, och ändå mullrar åskan så starkt i våra öron. Det måste vara fullkomligt öronbedövande vid ovädersfronten. Nu känner jag även ett tydligt jordskalv. Märkte du någonting?”

[13] Kisjona säger: ”Åh ja, jag ville bara göra dig uppmärksam på det. Det är emellertid ett under bland under att det förblivit lugnt i min bukt. För jag vet vilka spektakulära saker som kan hända i den här bukten, när det väl börjar rasa. Ändå är det fullkomligt stilla i bukten, och även en bra bit bortom denna. Men lyssna, skalvet intensifieras. Om bara boningshusen inte skadas. Jag ser ett märkligt cirkulärt vågsvall i bukten, och början på en tidvattenvåg längre ut. Den kommer inte att låta vänta på sig så värst länge. I Herrens namn, vi kan inte förlora mer än detta jordiska liv, så låt komma vad som komma skall. Herren och Hans ängel är i vilket fall med oss. Men det ser skrämmande ut. Må Herren ha nåd och barmhärtighet mot alla syndare.”

[14] Nu börjar det blåsa upp också i bukten. Kraftiga vindar sliter i träden, och otaliga blixtar lyser upp genom de tunga molnen. Flera av dessa träffar bukten med ett oerhört skrämmande, kraftigt brak, och orsakar häftigt brusande vattenskum. Men ändå faller inte en droppe regn från de glödande molnen. En blixt träffar kullen, som vi tillbringade natten på, och det väldigt höga dånet från denna blixt väcker nu alla, förutom Mig Själv, ur deras goda sömn.

[15] När de många väckta får uppleva det oerhörda dånet och en storm utan like, och blir klarvakna efter tio samtidiga blixtar, då reser sig alla snabbt upp från marken, och lärjungarna rusar mot Mig och väcker Mig med ett högt ångestskrik.

[16] Judas säger nervöst: ”Men Herre, hur kan Du sova när naturelementen rasar så? Det regnar blixtar från skyn. Vem kan ens för ett ögonblick vara säker från döden? Hjälp, Herre, annars förvandlas hela jorden till spillror!”

[17] Jag säger: ”Har blixten redan träffat dig?” Judas säger: ”Inte ännu naturligtvis, men det som inte har hänt kan med denna storm fortfarande lätt göra det. Jag talar därför medan jag ännu lever, nästa blixt kommer förmodligen att göra slut på mitt tal för gott.”

[18] Och se, medan Judas talar rullar högvattnet fram mot bukten med ett mäktigt vrål och brak. Och då vattnet verkar stiga flera famnmått högre än vår plats i trädgården, skriker alla lärjungarna, och några tar sin tillflykt till närmaste kulle, men drivs tillbaka av tusentals blixtar. ”Herre, hjälp oss, om Du kan eller vill, annars går vi under”, skriker hundratals. Endast Matteus, Jairut, Jonael och deras ängel förblir oberörda, och är nästan klara med sitt arbete.

[19] Denna gång stillar Jag dock inte stormen, utan låter den ha sin gång, men tillåter den helt enkelt inte att åstadkomma en aldrig så liten skada.

9. Syftet med stormen

[1] Petrus stiger emellertid över till Mig, och säger i hemlighet: ”Herre, har Faderns ande inom Dig dragit sig tillbaka i sådan utsträckning att Du inte längre är Mästare över den här stormen? Kunde Du inte försöka stilla den här stormen, om möjligt?” Jag säger: ”Det finns goda skäl till att denna storm, som inte kommer att vara länge, måste rasa ut. Men om du tvivlar på det, så vet att tio fientliga fartyg ligger beredda ute på sjön att sätta efter oss för att förgöra oss. Den här stormen gör mot dem, vad de avsåg att göra mot oss. Om så är fallet, varför då kräva av Mig att upphäva denna för tillfället högst nödvändiga storm, som är vår räddning. Låt den rasa tills den har uppnått sitt mål, för vilket den finns till, så kommer det att sluta lyckligt. Titta där borta och säg Mig vad vågorna, som är höga som de berg, bär på sina rasande ryggar, och likt ondskefulla och hänsynslösa barn kastar sina lösa leksaker hit och dit och av och an.”

[2] Petrus beskådar det ytterligt stormiga, höga och vidsträckta sjölandskapet och lägger genast märke till flera skeppsvrak, tillsammans med ett något mindre skadat, intakt skepp, och hur vrak och skepp kastas runt som agnar för vinden av de mäktiga dyningarna Han ser också några människor som klamrar sig fast vid vrakspillrorna och med en sista desperat ansträngning försöker nå stranden, medan de begravs av våg efter våg och då och då kastas upp igen.

[3] Efter att ha beskådat detta spektakel en stund, säger Petrus till Mig: ”Förlåt mig, Herre, för Du vet att jag fortfarande är en syndfull människa och därför besvärade Dig med en i princip dum fråga. Nu står allt klart för mig! De onda fariséerna från Jesaira gav sig av för att hämta hjälp från Jerusalem. Tio skepp utrustades sedan med romerska soldater för att gripa oss här. De var tvungna att förflytta sig till sjöss, eftersom det inte är lätt att ta sig hit till Kis (namnet på en stad som tillhörde Kisjona) till fots, och de har fått sin välförtjänta belöning för sin möda. Dessa kommer inte längre att kunna skada oss, och att döma av tidvattnets rörelser drivs skeppsvraken mot Sibara, där det finns gott om rev, mot vilka den här icke tidigare skådade rasande stormen troligtvis inte låter någon komma undan med livet i behåll. Åh, det är inte mer än rätt att de här onda och otuktiga typerna för en gångs skull fick denna dom. Denna händelse kan på ett lämpligt sätt ha berövat fariséerna modet att ta upp vapen mot Dig igen.”

[4] Jag säger: ”Satan står ut med mycket, tusenfalt gånger tusenfalt, men efter tusenfalt gånger tusenfalt förblir han ständigt densamme, den mest ondskefulla fiende till Gud och allt gott och sant som utgår från Guds ande. Dessa döda, som flyter på sjön, kommer förvisso inte att kunna skada oss mera men andra kommer i deras ställe och tvingar oss att dra oss tillbaka till de grekiska städerna. Och inte många veckor kommer att förflyta innan dess.”

[5] Petrus säger: ”Herre så länge som vi stannar här kommer vi väl att få vara i fred?

[6] Jag säger: ”Ja, ja, naturligtvis, men andra människor och folk på jorden har likt er behov av evangeliet, och de är skapade av samme Fader som skapade er. Till dessa måste vi gå trots alla förföljelser, som fortfarande väntar oss, och ge dem de goda nyheterna från himlen. De skall förvisso också förfölja oss, men i sinom tid bli omvända, och förena sig med vår fålla som lamm.

[7] Vi är goda, men världen är ond, och därför kan vi inte förvänta oss något gott från den, förutom en söt jordgubbe här och där bland ogräset. Men se, stormen har bedarrat, och faran är över för denna gång.”

[8] (Till Baram): ”Min vän, stormen har bedarrat, och middagstiden passerades under stormen, så därför skall vi äta lunch, så att vi är tillräckligt starka för eftermiddagens arbete.”

[9] Det är inte nödvändigt att säga något mer om lunchen, eller att kasta mera ljus över den föregående stormens effekter på huvudsakligen de tio skeppen. Det räcker med att veta att av de tusen män ombord på skeppen, så undkom endast fem levande, alla andra blev sjöns byte. Och vid reven utanför Sibara kunde man under ett helt år finna mänskliga kvarlevor, delvis uppätna av fiskar, tillsammans med en mängd romerska vapen och kedjor, som var öronmärkta för Mig och Mina lärjungar.

[10] Det är knappast nödvändigt att närmare gå in på vilken förödmjukande inverkan stormen hade på fariséerna såväl som på romarna, speciellt i Kapernaum och Nasaret, och Jag och de, som följde Mig, lämnades i fred i några veckor.

[11] Efter lunchen företogs inget mera värt att notera den dagen, och lärjungarna gick därför till sjöss med Kisjonas fiskare. Vid kvällstid hade de tagit in fem fångster av sjöns mest utsökta fiskar. De tog dem till Kisjonas fisktankar, och kände sig väldigt upprymda över detta. Runt ett hundratal av dessa måste man med alla sorters kryddor och örter genast tillreda på bästa sätt. Och så avslutades dagen och efter kvällsmåltiden gick man och lade sig vilket var välbehövligt för alla.

10. Utflykt till Kana i dalen 

[1] Följande dag företog vi en så kallad utflykt till en dal, som ringlade sig halvvägs mellan de två bergskedjorna mot Samarien, genom vilken en huvudväg ledde till Damaskus, och därifrån till alla de små och stora städerna i Centralasien. Av denna anledning var Kisjonas tullstation i Kis en av de mest lönsamma i hela Galiléen.

[2] I denna dal fanns det naturligtvis ett stort antal mindre byar där det bodde många judar och greker, främst på grund av handel. Närmast Kis låg den ort som hette Kana, varför Kana nära Nasaret hänvisades till med tillägget ’i Galiléen’. Men om man endast sade ’Kana’, så förstod man det ovannämnda andra Kana i dalen, som redan fanns i området Samarien. Detta var även anledningen till en tullstation i Kis, en gränsstad mellan Galiléen och Samarien.

[3] Detta Kana beboddes huvudsakligen av greker, de grekiska familjerna överträffade i antal judarna med åtminstone fem mot en. Judarna livnärde sig mestadels på åkerbruk och boskapsuppfödning, medan grekerna endast bedrev handel.

[4] Vi besökte därför detta Kana, och särskilt de judar, som bodde där. Dessa blev inte sällan grundlurade av de skarpsinniga och sluga grekerna. Och som landägare var det nästan uteslutande de som ensamma fick bära alla skatter och andra pålagor. På grund av sorg och bedrövligheter drabbades de därför ganska ofta av allehanda krämpor och sjukdomar.

[5] När vi kom fram till Kana kände judarna såväl som grekerna igen den välbekante Kisjona, och skyndade fram för att hälsa honom välkommen, och vädjade om tålamod med sina skulder, eftersom både judar och greker var skyldiga honom betydande summor pengar.

[6] Men Kisjona sade: ”Om jag hade velat komma till er med krav, så skulle jag inte ha behövt göra den här resan själv, utan skulle endast ha skickat mina tjänare till er. Men jag kom för att ge er tröst, vilket jag meddelar er alla öppet: Era skulder är mer än väl betalda, ty min och er Herre har betalat och nollställt dem, och ni kan därför nu vara glada och inte bekymra er mera.”

[7] När invånarna i Kana hör detta, frågar de glatt Kisjona vem och var en sådan Herre kunde vara, som gjorde dem en så stor tjänst, så att de kan gå för att tacka och hedra honom. 

[8] Kisjona lägger sin hand på Min axel, och säger: ”Detta är Honom, som ni skall böja era knän inför.”

[9] När de hör detta, faller invånarna i Kana ner på sina knän framför Mig, och ropar: ”Hell Dig, vår ännu okände välgörare. Vilka välgärningar inbillar du dig att vi någonsin har gjort mot dig för att du skulle förbarma dig över oss i vår svåra situation? Eftersom du nu som en fullständig främling och välgörare har visat oss en sådan oerhörd nåd, ha då tålamod att berätta för oss hur vi skall kunna betala tillbaka en sådan nåd, för att visa oss själva mer värdiga din godhet än vi är, och kan vara, som fullständiga främlingar inför dig.”

[10] Jag säger: ”Var från och med nu rättfärdiga i allting, älska Gud över allt annat och era medmänniskor, som är alla era grannar, som er själva. Gör gott mot dem som gör er illa, välsigna dem som förbannar er, och be för dem som förföljer er. På detta sätt skall ni tas emot som den Högstes barn, och däri skall er enda sanna tacksamhet bestå för allt som Jag har gjort för er. Detta är allt Jag ber er om.”

[11] Grekerna säger: ”Herre och vän, vi har många gudar. Vilken av de många gudarna borde vi verkligen älska över allt annat: Zeus, Apollo eller Merkurius, eller någon av de tolv olympiska gudarna (’dodekatheon’ – övers. anm.)? Eller borde vi älska judarnas Gud? Judarnas Gud verkar emellertid inte vara någon annan än vår Kronos. Hur kan vi älska denne mytologiske gud över allt annat?”

[12] Jag säger: ”Gudarna som ni greker tillber är inget annat än ytliga lurendrejerier, gjorda av materia av människohänder. Dessa kan ni tigga av, tillbe, ära och älska mer än era egna liv under tusentals år, och ändå kommer de varken att lyssna på er eller att åstadkomma något gott för er, av det enkla skälet att de i det verkliga livet ingenting är och inte finns någonstans.

[13] Judarnas Gud, som de allra flesta nu inte längre fullt ut kan eller vill erkänna är sann – och istället för att dyrka och tillbe Honom i anden och med ett sant (äkta) hjärta, som i grund och botten är sann kärlek, så gör de det med de mest motbjudande och innehållslösa döda ceremonier – är ändå den ende sanne, evige Guden, som en gång skapade himmel och jord och allt som lever och finns till på den, i den och under den.

[14] Jag är emellertid Hans Budbärare från evigheten, och har nu kommit för att förkunna detta evangelium för er.

[15] Det är därför denne Gud, som ni skall älska över allt annat och vars bud ni skall hålla, vilket i korthet består i att älska Honom över allt och er nästa som er själva, som Jag sade till er tidigare.

[16] Därutöver skall ni emellertid också tro att just denne Gud, som är Min Fader och därför Min kärlek från evigheten, har sänt Mig till denna värld, så att alla som tror på Mig kommer att få evigt liv och därför bli ett barn till den Högste.

[17] Men för att ni lättare skall tro, för hit alla era sjuka, så skall Jag göra dem alla friska, oavsett vilken sjukdom de må lida av. Gå därför och för hit dem alla.”

[18] De häpnade över Mitt tal, och ropade ut som vore det med en röst: ”Denna plats har vederfarits en stor välsignelse. Hur mäktigt och underbart är inte ljudet av denne vår välgörares gudomligt sanna ord. Sannerligen, inget svek kunde bo i ett sådant vänligt och gott sinne, inte heller falskhet eller bedrägeri. Därför skall vi utan betänkligheter göra vad än Han behagar att be oss om. För han var vår vän innan han träffat oss, och kommer att vara detta ännu mera så efter att han har talat till oss och sett hur svårt vi har det. Prisa Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, för att Han har kommit ihåg och varit barmhärtig emot oss.”

[19] Med dessa berömmande ord rusar alla hem, och för snabbt runt två hundra sjuka till Mig.

11. Stort helandemirakel i Kana i dalen

[1] När de sjuka, somliga ledda, somliga sittande på mulor under stora mödor och andra liggandes på bårar dragna av människor, samlades runt Mig i en halvcirkel, kom detta ställes äldste fram och och vädjade till Mig med orden:

[2] ”Herre. Du har befriat oss från våra skulder till den mäktige och ytterst förmögne Kisjona, en gärning som vi aldrig kommer att nog kunna tacka dig för. Hela dessa stackare om Du kan, så att även de helt och fullt kan få glädje av den välgärning du gjort mot oss.”

[3] Jag säger: ”Ja, Jag har uppmanat er att göra detta och kan och kommer att uppfylla Mitt löfte, men till att börja med frågar Jag er om ni kan och vill tro på detta? Er tro skulle hjälpa er mycket.”

[4] De äldste säger: ”Herre, det verkar som om Du är förmögen till detta, varför vi, så att säga i blindo, tror att Du kommer att hela våra sjuka med för oss ännu okända förunderliga botemedel.”

[5] Jag säger: ”Men tänk om Jag inte har några särskilda mediciner med Mig, varken läkande oljor eller läkande drycker, inte heller andra medel som är vanliga då man botar sjuka? Hur tror ni då att Jag kommer att hela dessa sjuka?

[6] De äldste säger: ”Herre, hur skulle det kunna vara möjligt för oss att förstå detta? För vi har troligtvis mer kunskap inom vilket annat område som helst än i läkandets konst. Vi har förvisso en läkare på denna plats, som emellertid är lika bra som ingen alls, för han har ännu inte hjälpt någon, annat än till graven. Om vi därför till och med visste lika mycket som vår läkare, kunde vi ändå inte berätta något för Dig om Dina metoder för att hela utan läkemedel. Därför kan vi absolut inte veta hur det är möjligt för Dig att på ett naturligt sätt göra de sjuka friska.

[7] Kanske har Du övernaturliga metoder till Ditt förfogande, något som vi inte kan veta. Eller kanske är du en lärjunge till den berömde mirakel-läkaren från Nasaret vid namn Jesus? Då skulle naturligtvis sådana helanden vara möjliga för Dig.

[8] Det är nu bara för evigt synd, vilket vi nu erfarit, att fariséerna i Jerusalem bönat och bett Herodes om att arrestera och fängsla denne mycket kände Frälsare. Åh, det här är en tragedi för den stackars lidande mänskligheten.

[9] Men som tur är förmodas han ha undervisat flera lärjungar i sin konst. Det är självfallet ovanligt för en lärjunge att bli lika fullkomlig som sin mästare. Men med rätt flit kan han alltid ha lärt sig något av honom. Och det är ändå alltid ett ganska betydande Något, som vi i hög utsträckning misstänker att Du besitter och därför har den tron att du…ja, vad är då det här? Medan vi gör allt vi kan för att visa dig vad vi tror, baserat på det faktum att du är en Jesu lärjunge, står alla sjuka plötsligt upp! De blinda ser, de lama går, de stumma talar, de spetälska är rena. Och bland dem fanns flera med kolera och flera med lungsot, och de är friska. Säkert saknar detta motstycke sedan världens begynnelse. I den store, allsmäktige Gudens namn, hur gick detta till? Helade Du kanske dem alla? Eller har en ängel stigit ner till denna dal och osynligt rört vid alla sjuka och helat dem? Vad…vad var det som hände här?

[10] Du tittade inte ens åt de sjuka, utan ägnade Dig endast åt oss, ändå är alla sjuka friska. Åh, berätta för oss hur detta gick till.”

[11] Jag säger: ”Vad spelar ’hur’ för roll, så länge som de sjuka blev fullständigt friska – genom Min vilja och genom Mitt inre Ord, som allting är underkastat – något som ni säkerligen inte längre kan tvivla på? Men denna gärning ägde inte så mycket rum för de sjukas som för er skull, som förvisso är kroppsligen friska, men icke desto mindre är själsligen sjukare än de som var fysiskt sjuka.

[12] Men Jag skulle bli väldigt glad om Jag också kunde hela era själar på samma sätt som Jag helade de fysiskt sjuka. Men detta är inte så lätt, eftersom varje själ måste vara sin egen läkare.

[13] Men den andliga medicinen har Jag redan tidigare gett er, om ni verkligen använder den kommer ni att bli friska i era själar och därmed förvandla er själva till Guds sanna barn.

[14] Det Ord som Jag talade till er måste icke desto mindre behållas utan att det minsta lilla läggs till eller dras ifrån. Och ni få judar på denna plats borde så bli fullkomliga judar i hjärtat, och ni greker bli sanna judar, så att det må råda fred och sämja mellan er.

[15] Alltså bör ni greker genom ert sinne för slugt ocker inte längre tvinga de redan fattiga judarna att låna pengar till de föreskrivna låneräntorna, för att kunna hantera era orättvisa anspråk.

[16] Är det ni som skapade denna jord med dess olika rikedomar, så att ni nu borde uppträda som om den var er egendom?

[17] Varför kräver ni arrende av judarna, då landet gavs till judarna av Gud, och de ensamma därför har rätt att begära arrende av er? Ni är främlingar i judarnas land, som är Jehovas barn mer än ni är, och ni begär arrende på åkrar, ängar och skogsmark vilka sedan Abrahams tid är judarnas egendom.

[18] Jag varnar er därför på allvar för sådana uppenbara orättvisor i framtiden, annars kommer det på fullt allvar att gå illa för er!

[19] Återställ utan ersättning den egendom och besittning, som ni högst orättfärdigt har beslagtagit och betrakta er själva som det ni är, nämligen främlingar i judarnas land, så kommer ni att få en välsignad del i allt, som nu har skänkts åt judarna, vilket utlovats i Ordet. Annars skall ni utsättas för följderna av tusentals förbannelser.

[20] Betrakta för en gångs skull saken i dess sanna ljus, så kommer ni att inse att judarna inte är annat än lastdjur i era ögon.

[21] Ni ger judarna den politiska äganderätten, och judarna kan förmodligen fortfarande säga: ”Detta land tillhör mig!” men ni är där med era lockande varor, ni har gjort judarnas fruar och vackra döttrar till fåfänga mode-månglare och de blinda judarna till dårar, som föredrar att deras kvinnor och döttrar är utklädda enligt grekiskt mode snarare än i sina enkla judiska dräkter, varpå de skrev över skörden från sina åkrar, trädgårdar och skogsmarker på er. Och eftersom de fortfarande behövde sina livsförnödenheter, och skörda något från sina åkrar, var de tvungna att ingå ett sekundärt arrende för att nyttja marken och som tillägg ge tionde till er från skörden. Dessutom låter ni dem som sanna ägare bära alla skatter och övriga bördor.

[22] Jag säger er: Sådan orättvisa ropar ut till himlen och kräver straff från ovan. Låt er därför tillrättavisas av Mig, annars kommer ni inte att kunna undfly det skarpaste gisslet från ovan.

12. Den förhärdade stoikern

[1] Talet upplevdes som stötande för grekerna och vissa säger: ”De vanligtvis dumma judarna har tänkt ut det här mycket fint. De utsåg mirakelgöraren Jesus att komma hit för att han skulle ställa oss mot väggen. Men vi står stadigt.”

[2] Denna gång blev Jag emellertid Själv upprörd över grekernas stränghet, och sade till den stränge talaren, som försökte avråda de något bättre grekerna från att göra det rätta: ”Du, din hårdhjärtade människa, lyssna. Giv akt på om marken under dig skakar och hur stadigt du står. Väldigt många har redan ropat ut till sin omgivning med en superhjältes röst: ”Låt jorden krossas, och de krossade resterna kommer att bära mig runt genom oändligheten utan att jag känner den minsta rädsla; men när jorden bara skakade till det minsta så var vår skrävlande hjälte den första som förvånande nog var färdig att försöka hitta något att sätta fötterna på. Men kanske gjorde han det inte så mycket av rädsla för att bli begravd under spillrorna av sitt hus, utan bara för att rycka till sig en jordplätt utanför om huset skulle bli svårt söndersplittrat och sedan på denna börja en orädd resa genom oändligheten.”

[3] Jag säger till dig, din grekiska storskrävlare, som säger att du heter Filopold, att flugan som inte sällan tar sig den fräcka friheten att utföra sina behov på din näsa, står stadigare på din nässpets än du gör på marken. Ty om din näsa skulle lida skeppsbrott, har flugan fortfarande ett annat underlag på vilken den kan klara sig själv ganska väl, nämligen luften. Men var finns ditt andra stöd om marken under dina fötter skulle ge vika?”

[4] Vid dessa mina avsiktligt ganska sarkastiska ord, kände sig Filopold, som av naturen var något av en satiriker, pikad och sade: ”Skåda denna ovanliga syn. Till och med en jude kan vara sarkastisk? Förmodligen den första och sista i Israel. Min vän, när en grek talar om mod så är det menat bokstavligt. För en grek vet hur man flyr livet och söker döden. Grekisk historia erkänner endast grekisk ridderlighet, men är inte okunnig om judarnas ofattbara feghet. Låt jorden skaka, eller släpp alla drakar lösa, och se huruvida Filopolds ansiktsuttryck ändrar sig det minsta.”

[5] Jag säger: ”Sluta upp med ditt tomma skryt, och gör som Jag befallde er alla, annars tvingar du Mig på fullaste allvar att sätta ditt mod på hårt prov. Ty judarnas Gud låter sig inte skämtas med i så allvarliga frågor; även Guds stora tålamod har sina bestämda gränser när det gäller vissa saker!

[6] Men om du och dina anhängare vill utmana ödet, var då fullständigt övertygad om att en vred Gud inte så lätt låter sig blidkas och låter en syndare komma undan utan ett välförtjänt straff.”

[7] Filopold säger: ”Det låter typiskt judiskt. Judarna hade vissa siare. Dessa öppnade aldrig munnen, förutom för rena varningar för någonting av vilket en del uppfylldes efter vissa vanligtvis oprecisa tider. Men de flesta pratade bara rakt ut i tomma luften, ty jordens natur har förvisso alltid varit en starkare kraft än en judisk profets munnen. Grekerna är i allmänhet stoiker, och en sann stoiker hyser ingen rädsla, därför inte jag heller, ty även jag är en ståndaktig stoiker.”

[8] Den unge Matteus, aposteln, som fram till nyligen var tullindrivare i Sibara, säger i hemlighet till Mig: ”Herre, jag känner denna person ganska väl, en ytterst irriterande och ödesdiger person. Denne förde alltid mycket oväsen utanför mitt tullkontor, närhelst han tog sina varor till Kapernaum eller Nasaret. Jag är fortfarande ganska irriterad på honom och känner för att ge honom en omgång.”

[9] Jag säger: ”Låt det vara. Jag har ett litet test för honom, och det kommer snart att ske.”

[10] Matteus stiger tillbaka, men Filopold känner igen sin tulltjänsteman från Sibara, och säger till honom: ”Men, men du din snåla vägtullsryttare, hur kommer det sig att också du är här? Vad skall din port göra nu utan dina lodjursögon som håller uppsikt över den från alla håll? Du behöver verkligen inte hetsa upp denne mirakelfrälsare emot mig, för han vet vad han skall göra om jag blir för besvärlig för honom. Men det faller sig ganska naturligt att ni två kunde få en hård kamp emot mig, för en stoiker är inget rep eller snöre, som man kan böja som man vill.

[11] Se, det mirakulösa helandet av de två hundra sjuka har förbryllat nästan alla invånare i Kana. Varför inte mig? Därför att jag är en sann stoiker, för vilken nästan hela skapelsen knappt är värd en knäpp på näsan, och ännu mindre jag själv och mitt eländiga liv. Vad vill ni straffa mig med? Med döden? Jag säger er att jag längtar efter den, tillsammans med evigt utplånande, för jag är inte skyldig att tacka någon gud för detta vanhedrande liv. Eller borde man känna sig skyldig någon för den mest förhatliga gåvan av alla? Det kan inte vara svårt för en allsmäktig Gud att kalla en människa till livet. Vem kan förhindra Gud från att göra så? Mannen som väntar på att skapas tillfrågas visserligen inte om han vill bli skapad, så att han som den enda riktigt berörda, kan yttra sitt ja eller nej. Lika likgiltigt är det för denne ännu icke skapade, som för den redan skapade, huruvida han följs av en ännu inte skapad. För en Gud är därför inte skapelseakten något speciellt, men faktiskt så för den som är skapad, för han måste bli något som han aldrig kunnat begära. Vad kunde verkligen vara bedrövligare än att tvingas finnas till utan att någonsin ha velat det?

[12] Ge mig att äta och dricka utan att jag arbetar och anstränger mig, så kommer jag åtminstone att vara nöjd med något under mitt jordiska liv. Men att behöva arbeta meningslöst hårt för att uppehålla livet, och därför lida likt en jagad varg, och ovanpå detta vara förpliktigad att tacka någon gud för det och på samma gång hålla vissa bud, bara för en självisk Skapares skull, för detta betackar jag mig inför alla judiska och grekiska gudar och halvgudar.”

[13] Matteus säger: ”Några sådana människor till på jorden och Satan själv har en skola han kan gå i under hundra år. Herre, vad skall man göra med den här? Om han verkligen är på det sättet han talar, då kan alla änglar tillsammans inte rätta till honom på ett normalt sätt.”

13. Om reinkarnation

[1] Jag säger: ”Låt det bara vara, du kommer snart att bli övertygad om att något kan göras med denne.” Jag vänder Mig till Filopold, stoikern: ”Menar du att du inte ingått ett tidigare avtal med Gud, din Skapare, vilket uppfyllde alla de ofta föreskrivna villkoren som är nödvändiga för liv på den här planeten? Ty se, din tok, detta är redan den tjugonde himmelska sfären på vilken du lever fysiskt. Din kumulativa ålder i köttet överstiger vida antalet sandkorn i jordens alla hav. Ändå, vid sidan av det hade du under eoner av tid, knappt tänkbara för människor som fysiskt vandrar på jorden, redan till fullo existerat och levt helt fritt inom en oändlig rymd som en ren andlig varelse med det klaraste självmedvetande tillsammans med oräkneliga andra andar, och har helt och fullt njutit mycket och väl av det friaste livets styrka.

[2] När du levde i din senaste solvärld, kallad Procyon av de vise på jorden, men benämnd Akka av invånarna på dess vida jord (uttalad med enhetligt tonfall eftersom invånarna där endast talar ett språk), uttryckte du ivrigt en önskan att du skulle få komma hit ner därför att du ville se och höra Honom som skapade dig, efter att ha hört från en ängel att den store, allsmäktige anden och enda Skaparen och upprätthållaren av oändligheten och allt inom den, Själv kommer att ikläda sig köttet och  full mänsklig gestalt på en av de mest obetydliga planeterna som snurrar runt i den oändliga rymden i oräkneligt antal. Då kom samme ängel, som du här ser som den sjunde personen, men som icke desto mindre är en fullt fri ande, och gjorde dig in i minsta detalj bekant med de svåra förhållanden som du skulle få genomlida som invånare på denna planet på vilken du nu står. Detta med syftet att bli ett Guds barn.

[3] Du godtog alla villkor vilka innebar att du, som alla invånare på denna planet, skulle förhindras från att kunna minnas dina tidigare existenser på andra himmelska sfärer till dess att denna samma ängel kallade dig tre gånger vid det namn du gavs på Akka.

[4] Om det emellertid är sant att det ligger till på just på det viset, ehuru naturligtvis obegripligt för dig, hur orättvist är inte då ditt påstående att det inte fanns något ingånget avtal mellan dig och din Skapare om din tillvaro på denna jord.”

[5] Filopold säger: ”Vad är det här för yra galenskaper? Skulle jag redan ha levt som människa i köttet i någon trevligare och uppenbarligen bättre värld? Nej, det är lite väl magstarkt. Hör, du sjunde till höger, som nasarén kallar en ängel, vad heter du och vad heter jag?”

[6] Ängeln säger: ”Vänta lite, så skall jag i all hast hämta bevis från din tidigare värld, och ge det till dig för att du skall förstå bättre och känna igen dig.

[7] Vid dessa ord försvinner ängeln och dyker upp igen efter några ögonblick för att ge Filopold en bokrulle på vilken ängelns och hans namn tydligt framträder på gammel-hebreiska, tillsammans med en andra bokrulle i vilken de villkor fanns nedtecknade, som han gick med på innan övergången.

[8] När ängeln lämnade över dessa till Filopold, sade han: ”Här, läs och förstå, gamle Murahel, Murahel, Murahel. Ty jag själv, med namnet Archiel, har plockat upp det från samma altare där du gav mig det stora löftet. Men fråga inte hur det var möjligt att göra detta på bara några ögonblick, ty med Gud, är de mest underbara saker möjliga. Läs först allt och tala därefter.”

14. Förhållandet mellan kropp, själ och ande

[1] Filopold läser bokrullarna mycket uppmärksamt och eftersom detta öppnar hans inre syn, säger han väldigt förvånad efter en god stund: ”Ja, så är det. Jag ser nu tillbaka in i mina livs alla ändlösa djup och ser alla världar i vilka jag redan har levt, tillsammans med alla samhällen och platser där jag har levt från födseln tills jag tog avsked från dessa världar. Jag ser vad jag var och vad jag gjorde på den ena eller andra himmelska sfären, och ser även alla mina nära släktingar. Och se, på Akka (Procyon) ser jag även mina föräldrar, mina många bröder och mina mycket kära systrar. Ja, jag hör dem även tala angeläget om mig och de säger: ’Vad kan ha hänt med Murahel? Kommer hans ande i den oändliga rymden att hitta den store Anden i mänsklig gestalt? Han kommer inte att tänka på oss, för den store Andens budbärare Archiel har gjort att han inte kan minnas tillbaka hit, förrän denne tre gånger kallar honom vid hans rätta namn.’

[2] Ni förstår, jag hör dem nu tala och ser dem kroppsligen samtidigt. Nu går de till templet för att kontrollera dokumenten med de svåra levnadsförhållandena, men hittar dem inte. Översteprästen i templet berättar emellertid för dem att Archiel hämtade dokumenten för bara en kort stund sedan på uppdrag av Murahel, men att de snart skall lämnas tillbaka. Och nu väntar de i templet och ger något gåvooffer för mig.

[3] Åh kärlek, kärlek, du gudomliga kraft! Hur långt har du inte sträckt ut din heliga arm? Överallt samma kärlek. Åh Gud, så stor och helig Du är och så fullt av förborgade hemligheter det fria livet är. Vilken människa på jorden kan få grepp om de djup, som jag skådar nu? Så meningslöst den arma människan går omkring på denna magra jord, och inte sällan vitt och brett diskuterar om jorden på liv och död, och ändå inom sig bär på vad miljarder jordar inte kan förstå.

[4] Vid dessa ord tystnar Filopold, och går över till ängeln för att återlämna de två bokrullarna med anmärkningen: ”Ställ tillbaka dem där man väntar på dem.”

[5] Men ängeln säger: ”Se, jag tog också med ett skrivredskap, just det med vilket du undertecknade dokumenten i templet på Akka. Skriv under varje dokument två gånger med ditt namn här, och behåll skrivredskapet som minne.”

[6] Filopold gör så, och ängeln tar dokumenten och försvinner.

[7] Efter några ögonblick, just de han behöver för att tala med översteprästen på Akka, är han tillbaka bland oss och frågar Filopold hur han tänker nu.

[8] Filopold säger: ”När jag gav tillbaka de två bokrullarna till dig försvann uppenbarelsen, och jag kommer knappt ihåg det mera än som en dröm, eftersom man i vaket tillstånd mycket väl vet att man har drömt något, men inte kan klura ut vad, trots att man gör sig mycket huvudbry. Jag märker också att jag håller något märkligt skrivredskap i min vänstra hand, ändå kan jag knappt komma ihåg hur jag fick tag på det. Därför skulle jag vilja veta varför man antingen minns väldigt lite eller inget alls av det inre livets alla skrymslen. Varför är det så?”

[9] Ängeln säger: ”Eftersom det här handlar om att bli en fullständigt ny varelse ur och i Gud. När du väl har blivit en helt ny varelse ur Gud, och uppnått att vara Guds barn, skall allting ges tillbaka till dig.

[10] I alla andra oräkneliga världar skapas man till det yttre och inre såsom man är ämnad att bli, men här överlämnar Gud det yttre till själen, som bygger sin egen kropp enligt den ordning i vilken hon är skapad. Men uppgiften för anden, som har en plats i varje själ, är huvudsakligen att utveckla själen i enlighet med de bud, som ges till henne utifrån. När väl själen har nått rätt grad av mognad och utveckling, breder anden ut sig i hela själen, varvid hela människan blir fulländad, en ny varelse, och det i grund och botten ur Gud, då anden i människan inget mindre är än Gud i miniatyr, kommen helt ur Guds hjärta. Men människan har då inte blivit detta genom Guds utan genom sin egen gärning, och är av detta skäl ett sant Guds barn. Och jag upprepar detta för dig helt kort:

[11] På ingen annan himmelsk sfär måste människorna forma sig själva, för de blir så genom Gud eller genom Hans barn, vilket är samma sak. Men här måste människorna fullständigt utveckla sig själva, enligt den uppenbarade ordningen, annars kan de omöjligen bli Guds barn. Och sålunda är en fulländad människa på jorden fullt identisk med Gud, som ett Guds barn, ehuru en underutvecklad människa däremot befinner sig under djurriket.”

15. Archiel talar om Herrens reinkarnation

[1] Filopold frågar återigen ängeln: ”Men vem kommer att visa oss denna högst mystiska ordning?”

[2] Ängeln säger: ”Bara den som först hänvisade dig till mig. Gå till Honom, Han kommer att berätta vad Han redan har sagt till dig. Ty att leva som Han lär är att leva på det gudomliga sättet, genom vilket man allena kan uppnå att bli ett Guds barn.

[3] Och Han är även Densamme för vars skull du och många andra andligen har lämnat Akka, och för Herrens skull inkarnerades på denna jord, in i denna jords kött.

[4] Men genom hela skapelsen, och på alla himmelska sfärer, som bebos av intelligenta varelser i mänsklig form, har Herrens inkarnation förkunnats av oss. Men endast några få andar från ett litet antal världar tilläts att stiga in i denna världs kött. Ty Herren känner till hur alla världar i den oändliga rymden är beskaffade, såväl som hur det står till med invånarnas och deras andars förmåga, vilka bebor den ena eller andra av sådana världar. Och Han vet därför bäst vilken ande, som är i stånd att träda in i denna världs kött.

[5] Den som var lämpad överfördes också hit, och antalet som överfördes är litet och överstiger inte tio tusen.

[6] Men av dessa är du en av de mest lyckosamma, eftersom du, om du så önskar, kan du accepteras av Herren som en lärjunge, likt dem som kom hit med Honom.”

[7] Filopold säger: ”Min Archiel, eftersom du redan har gjort mig så mycket gott, var då vänlig att också göra mig den tjänsten att leda mig till Herren, för nu när jag känner igen Honom, saknar jag mod att gå fram till Honom igen. Om det endast berodde på mig, skulle jag hellre springa iväg och gömma mig så fort som möjligt, så att ingen hittade mig. Men eftersom jag nu är här, och alla känner mig alltför väl, kan jag inte göra det, för hela dalen skulle fyllas av skratt. Var därför, som min talesman, så god att ta mig till Herren.”

[8] Ängeln säger: ”Det är inte nödvändigt att göra så, ty Herren vet vad vi behöver. Gå därför själv till Honom, Han kommer inte att slita huvudet av dig.”

[9] Vid dessa ängelns ord tar Filopold mod till sig och närmar sig Mig försiktigt, och säger ett trettiotal steg bort: ”Herre, vill Du låta mig närma mig Dig? Om inte, skall jag dra mig tillbaka.”

[10] Men Jag säger: ”Den som vill komma, låt honom komma, ty genom tvekan har ingen människa nått någon framgång.

[11] När Filopold hörde detta, skyndade han på sina steg och var snabbt vid Min sida, och uppnådde därmed vad många tvekar att uppnå och därför ofta inte uppnår, eftersom de trots att de blir kallade inte kan förflytta sig från där de står.

[12] Ty så länge som någon inte går rakt emot mig, oavsett vad han håller på med, så blir allt som han gör fruktlöst i hans liv, varthän han än går och var han än står. Och om han så skulle vinna hela världen utan Mig, skulle hela världen bli meningslös för honom, eftersom han är död. Och om Jag vid denna tid av evangeliets uppenbarelse kallar på någon, och säger ’kom’, men denne någon inte kommer, då kommer han att dö andligen. Och av detta skäl är Filopold ett gott exempel, som alla bör följa. Den som söker Mig, bör inte tveka när han väl blir kallad. Ty Jag skall inte dröja kvar i Kana (det betyder: fylld av nåd i denna värld) utan gå vidare, och vända bort Mitt öga och öra från dem som tvekar vid Mitt ’kom’.”

16. De sista kommer att bli de första

[1] När Filopold kom över till Mig, sade han: ”Herre, jag har syndat gränslöst emot Dig. Men endast min stora blindhet kan skyllas för detta. När Du, åh Herre, nu emellertid gjorde så att jag kunde se på ett högst mirakulöst sätt, och jag erkänner vem Du är, ber jag Dig för Din eviga kärleks och vishets skull att förlåta mig min stackars blinda syndare för de överträdelser, som jag har begått emot Dig och mina grannar, vilka du påpekade för mig tidigare. Om jag hade skrivit ner Ditt heliga Ord, då skulle vid alla himlar inte ens minsta lilla bock i kanten ha förblivit ouppfylld. Men jag tror att jag har lagt din vilja på minnet och kommer att följa den till punkt och pricka. Du betalade av alla våra skulder till Kisjona, och helade mirakulöst alla våra sjuka utan ersättning, och allt detta gjorde Du utan att någon på förhand hade bett Dig om det. Och jag tror därför inte att Du kommer att avvisa en syndare, som ber Dig.”

[2] Jag säger: ”Jag säger dig, du är antagen. Ty den som kommer skall antas. Men gå först och ordna upp dina affärer på det sätt som jag bett om. Kom sedan och följ Mig, ty du skall inte klamra dig fast vid den här världen, då du inte är av den här världen eller under denna, utan från en annan värld, och därför från ovan.

[3] Ty av alla dem, som du kan räkna runtomkring Mig, är vissa från din värld, andra från en annan ljusvärld, och endast några få från denna värld. Och dessa få betyder inte mycket, ty världen betyder mer för dem än Jag. Därför är de endast förmögna till litet eller inget.

[4] Jag valde emellertid ut denna jord på grund av att dess barn är de sista och lägst stående i hela oändligheten, och därför skrudar Jag Mig i den djupaste ringhet, för att göra det möjligt för Min oändliga skapelses alla varelser att komma till Mig. Från de lägst stående planet-invånarna till de högst stående invånarna på de mest ursprungliga centrala solarna, måste alla kunna närma sig Mig på ett och samma sätt.

[5] Låt det därför inte förvåna dig att du möter Mig på denna mest ofullkomliga och sista planeten i hela Min skapelse. Ty det är Jag som vill ha det på det viset, och vem kan tala om för Mig hur Jag borde göra istället?

[6] Filopold säger: ”Herre, vem skulle vilja eller kunna ge Dig råd, om han tror och erkänner att Du i evighet är Herren? Men nu skall jag gå, för att omedelbart följa (efterkomma) Din heligaste vilja.

[7] Med dessa ord rusar Filopold iväg tillsammans med hela församlingsrådet. Men fastän en hel del judar följer efter dem, för att se på vilket sätt grekerna kommer att ersätta dem, undervisar Jag Själv de helade om hur de i framtiden ska bete sig för att inte få tillbaka sina gamla sjukdomar.

[8] Alla tog högst tacksamt emot denna undervisning, och de tackade Mig också av hela sitt hjärta för den stora välgärning som förlänats dem.

[9] Men Jag förbjöd dem alla att berätta vad de hade sett och hört för någon främling och att detta skulle vara att förråda Mig i förtid, och att det skulle gå illa för dem, som inte följde detta förbud. Men alla lovade Mig att ingen utanför detta ställe skulle få reda på det.

[10] Därefter släppte Jag iväg dem och sade även till lärjungarna att inte berätta om denna gärning någonstans utanför Kis. Och på Matteus fråga om han borde nedteckna denna händelse, svarade Jag: ”Nej, för som Mina närmaste vittnen kan ni visserligen stå ut med och även förstå det. Men om allt som Jag gör och säger inför er nedtecknades i böcker, skulle världen inte bara inte förstå sådana böcker, utan tvärtom bli omåttligt förnärmade, och ta avstånd från er som vore ni lägre stående än jordens alla as. Därför skall inget nedtecknas av dig, Matteus, förutom det, som jag uttryckligen befaller dig att nedteckna. (se: Joh 21:25)

[11] Också Johannes tar till orda en gång: ”Men Herre, Du min renaste kärlek! Detta kan godtas, men om världen med tiden endast kommer över inte helt sanningsenliga original-dokument om Din existens och handlingar i denna värld, då kommer de till slut oundvikligen att slå över i alla slags tvivel på Din existens och Dina gärningar och betrakta sådana fragment som verk av prästerlig egennytta.

[12] Jag säger: ”Men detta är exakt så som Jag vill att det ska vara för den verkliga världen, som är Satans hus. Ty vare sig du kastar majskorn eller de mest värdefulla pärlor till svinen, kommer de att göra likadant med pärlorna som med majskornen.

[13] Därför är det bättre att det hela presenteras fullt beslöjat inför världen, varpå den senare är fri att tampas med skalet, inom vilket det levande majset förblir oskadat.

[14] När det icke desto mindre blir nödvändigt, skall Jag faktiskt väcka människorna och för dem avslöja allt som hände här, och vad världen kan förvänta sig på grund av sin oförbätterliga ondska.

[15] Men, Min broder Johannes, hur allt detta kommer att äga rum skall Jag, när Jag åter bor i Min himmel, i förtäckta bilder för världens räkning uppenbara för dig medan du fortfarande är kvar på jorden.

[16] Men nu återvänder de grekiska och judiska lokala styresmännen från staden. Vi skall se hur de har följt Min begäran.”

17. En ung romares tal

[1] Tillsammans med flera greker stegar Filopold över till Mig och säger: ”Herre, så långt det var möjligt på denna korta tid, har vi med tacksamhet ombesörjt Din begäran, men vi skall inte heller försumma de mindre detaljerna. Vad beträffar min familj är jag nu fri att följa Dig under ett, två eller tre år, om jag bara från tid till annan låter min familj veta var jag befinner mig och vad Du gör. Ty se, alla i mitt hushåll tror och hoppas nu på Ditt namn. Om du är tillfreds med detta, åh Herre, eller om det finns något annat, som du vill att jag skall göra, låt mig då vänligen få veta det. 

[2] Jag säger: ”För närvarande har du gjort allt som är rätt inför Gud och inför alla människor, som känner och tänker rättfärdigt. Men var på din vakt mot alla sorters fallgropar som Satan tjusar dig med och du då hemfaller åt alla slags gräl och bråk, varvid en sådan situation framgent skulle vara värre än den som nyss rådde, från vilken Jag befriade dig.

[3] Ty den onda anden vilar aldrig, varken dag eller natt. Han springer runt som ett hungrigt lejon och med sin stora hunger ger han sig på allt som kommer i hans väg.

[4] Om han vore synlig, skulle somliga modiga människor våga kämpa mot honom, men skulle då ännu snarare misslyckas i sin kamp än om han vore osynlig. Ty han kan framträda i en gestalt som överträffar en ljusängels skönhet, och å andra sidan klä ut sig själv i den mest skrämmande glödande drakes gestalt. Vem skulle våga börja bråka med honom när han uppträder så? Ty Satan skulle då bli segrare tusen gånger tusen gånger om, antingen genom sin skönhet enbart eller genom den alltigenom isande skräck, som han framkallar. Där han emellertid inte kan eller får uppenbara sig – emedan varje människa faktiskt förmår att lätt känna igen hans onda viskningar, som alltid gör själen hårdhjärtad, okysk, benägen till äktenskapsbrott, egoistisk, härsklysten, bedräglig, elak, obarmhärtig, likgiltig inför allt som är sant och av gud, okänslig för de fattiga och lidande, men inställsam mot all världslig njutning – där kan människan öppet motsätta sig dessa Satans ansträngningar, ty Satan kan endast påverka det själsliga sinnet, men inte dess vilja.

[5] Jag har nu visat er tecknen, som gör att ni lätt kan genomskåda den ande som är i er närhet och vad den tänker göra när den tagit över era själar.

[6] När ni förnimmer sådant hos er själva, kom då ihåg att ta till er Min undervisning. Lyft upp era själar och gör motsatsen till de första lockelserna, för att på så sätt bemästra den onda anden! Och när ni väl har besegrat honom på de områden som Jag visat er, kommer han att lämna er åt er själva och ni kommer inte längre att behöva slåss emot honom. Men om ni tillåter er att fångas upp på det ena eller andra sättet, eller ge honom ett lillfinger, så kommer det inte att vara lätt att bli av med honom igen under hela ert jordiska liv.

[7] Följ sålunda alla de punkter som Jag gjort er uppmärksam på. Ty när väl den onde har fört en viss själ till den punkt då han ger efter för något som naturligtvis leder till synd – vilket inte är särskilt svårt för honom – så kommer det redan att krävas hård kamp för att helt och fullt läka skadan på själen. 

[8] Men när någon är fast besluten att göra allt han kan själv, och andligen lämna över sina svagheter till Mig, för en sådan skall den fullständiga segern över Satan bli enklare. Men notera noggrant, endast efter att i levande tro ha påkallat Mitt namn.

[9] Nu vet ni allt ni behöver veta. Ni känner den Ende sanne Guden, och nu Hans vilja.

[10] Sannerligen säger Jag er: Fadern i himlen har försett er väl med allt ni behöver. Nu beror det på er hur samvetsgrant ni vill använda det för ert sanna och oändliga väl.

[11] All verkan skall utgå utifrån ert eget handlande eller försummelse, och era ord och gärningar skall vara era domare.

[12] Du, Filopold, bli kvar här tre dagar till och försök ordna upp allting. Kom sedan bort till Kis där du kommer att möta Mig.”

[13] Filopold lovade att göra så. Därpå välsignade Jag platsen, och vi tog oss tillbaka till Kis.

18. Ett stort helandemirakel

[1] När vi anländer hem, kommer flera tjänare och möter oss och berättar att strax efter att vi hade avrest till dalen, hade en hel del främlingar anlänt, och envist ställt frågor om Mig, vad Jag höll på med och vart Jag var på väg. Men tjänarna, som förmodade att det rörde sig om förklädda fariséer, berättade att Jag hade lämnat området för länge sedan, och enligt vad de förmodade rest till Damaskus eller möjligtvis till och med till hedningarna i Persien. Ty när Jag var här lär Jag ofta ha yttrat: frälsningen skall tas ifrån judarna och ges till hedningarna.

[2] Detta retade märkbart upp spionerna och en av dem skulle ha sagt: ”Pojkar kan visserligen skaka ner frukt från unga träd, men inte från ett gammalt som man måste klättra upp i försiktigt, om man vill nå grenarna, som är nertyngda av frukt. Denne trollkonstnär kommer inte att kunna förändra judendomen!”

[3] Tjänarna skrattade åt detta, och sade: ”Se bara till att trädet inte blåser omkull om det är ruttet. För oss förefaller det som om ert träd redan är det, och vad frukten beträffar, så har man redan sedan länge inte kunnat påträffa några spår av denna – såvida ni inte hänger torra fikon på de torra grenarna och kallar ett sådant lumpet trick för ett mirakel.”  

[4] Efter detta uttalande blev dessa, som uppenbarligen var fariséer, mycket fientliga inställda och börjat hota tjänarna.

[5] Men tjänarna sade: ”För det första är vi greker, och vi lever efter vår kejsares religion, och kan därför skratta åt era dumheter, som ni kallar Guds lära, och ni kan inte skada oss om vi inte utövar sådant i era tempel eller skolor. För det andra är vi många, som tjänar i den mäktige Kisjonas stora hus. Och om ni därför inte snart ger er av från denna plats, skall vi börja visa er vägen ut med påkar.” Därpå bet de sig i läppen av ilska och gick iväg upp längs kustvägen som ledde mot Jerusalem.

[6] ”Men nu frågar vi Dig, Herre Jesus, om vi har handlat rätt?“

[7] Jag säger: ”Förutom en sak: det var inte rätt att ni medvetet for med osanning. Det skulle ha varit bättre om ni hade talat sanning. I så fall skulle de ha väntat på oss och vi skulle ha omvänt dem. Ty dessa var mestadels sjuka, och vissa av dem var förvisso fariséer, men av ett något bättre slag. De har fortfarande sitt läger på kullen, som reser sig vid den övre änden av bukten. Skynda er därför över till dem med åsnor och mulor och hämta hit dem alla. Säg till dem: ”Herren har anlänt och väntar på er. Lassa de sjuka på mulorna och åsnorna och låt de friska gå.”

[8] På denna begäran kom tjänarna iväg, fastän det redan var sen skymning, och hämtade efter en timme med sig alla dem som de i blind iver hade avvisat. 

[9] Fem fariséer steg genast fram till Mig med tillbörlig respekt, och klagade över hur hårdhänt de hade blivit behandlade av tjänstefolket, som förolämpade dem och ljög för dem.

[10] Men Jag tröstade dem, och sade att det inte var av illvilja utan av blind kärlek till Mig, eftersom de tyckte sig ana att ni var Mina fiender. Det är därför som Jag vid Min ankomst beordrade dem att föra er hit i så gott skick som möjligt. Och på så sätt var de tvungna att gottgöra sina överträdelser emot er. Och Jag betraktar denna fråga som utagerad.

[11] Fariséerna säger: ”Helt perfekt, nu är allt i sin ordning igen. Men nu till en annan fråga.

[12] Vi har kommit hela vägen från Betlehem, och hört om Dina ytterst ovanliga och mirakulösa färdigheter att hela. Därför tog vi med oss våra sjuka. De som fortfarande var starka nog fick naturligtvis gå, och de svagare förde vi hit med på lastdjur. Vi ber Dig att ha medlidande med de som lider och hela dem från deras sjukdomar.”

[13] Jag säger: ”Var är de som ni förde hit på lastdjuren? Tjänarna nämnde inte dem.”

[14] De fem fariséerna säger: ”Vi lämnade dem i värdshuset bortom bukten, eftersom vi inte kunde veta om vi kunde nå fram till dig. För det var till och med svårt att få reda på att du då och då befann dig här, och det var inte säkert att vi skulle få träffa dig. Därför vågade vi pröva om du befann dig här, och om du inte gjorde det, så var det kanske mest troligt att man bara här kan få reda på var du befann dig, eller när du kanske kunde komma tillbaka. På grund av denna osäkerhet lämnade vi våra svaga sjuka vid det förutnämnda värdshuset, så att de kan få vård medan vi försöker nå dig och be dig visa barmhärtighet mot dessa svårt lidande. Därför slog vi läger på berget ovanför värdshuset, för att vara så nära våra sjuka som möjligt, inkvarterade i värdshuset med bara det nödvändigaste.

[15] Vi har nu, herre och mästare, berättat allt för Dig, och vi kan inte berätta något mer. Om du så vill, förbarma dig över de fattiga och lidande.”

[16] Jag säger: ”Så är det förvisso. Om ni inte ser mirakel och tecken, är er tro svag, men utan trons kraft kan litet göras för att människorna skall må bra. Men om ni tror, då skall ni få se Guds härlighets kraft i människan.”

[17] Alla säger: ”Ja, ja förvisso Herre. Alla av oss tror. Den som kan återkalla synagogföreståndaren Jairus döda dotter till livet, som du har gjort, kan även hela alla andra sjukdomar, som inte är någon död på långt när. På grund av denna gärning hörde vi så långt bort som till Davids stad Betlehem.

[18] Jag säger med lyfta händer: ”Nåväl, låt så ske i enlighet med er tro.”

[19] Alla sjuka som väntade på att få bli helade på gården blev plötsligt kärnfriska, och började jubla och gråta av glädje, och utropade: ”Vi såg ett ljus komma in i våra kroppar, och vi blev friska. Och nu känner vi det som om det aldrig har varit något fel med oss. Prisa Honom, som så plötsligt har gjort oss hela.

[20] Fariséerna kan i ren förvåning knappt få fram ett ord. Efter en kort stund hör de emellertid mer rop och jubel från staden Kis. Fariséerna, såväl som de grundligt helade, går hastigt för att titta efter vad det var för oväsen. De inser snabbt att det är deras sjuka från värdshuset, som alla skuttar runt som livliga hjortar, medan de skriker: ”Prisa Mannen som helade dem så mirakulöst.”

[21] När de helade förenas med de fem fariséerna, frågar de senare de jublande när och hur de blev helade. Alla dessa helade – runt trettio till antalet – säger med en röst: ”Vid den och den tiden, och att de såg ett ljus komma in i deras kroppar.”

[22] Här inser de fem att detta var vid denna tidpunkt Jag sade: ”Låt så ske i enlighet med er tro”, och att de i värdshuset helades av ett ljus.

[23] Alla är fulla av förundran, och de helade utropar: ”För oss till Frälsaren, så att vi personligen får tacka och lovprisa honom.”

[24] Fariséerna leder dem till Mig och de faller ner inför Mig, och prisar Gud för att ha fyllt en människa med sådan kraft.

[25] Men Jag säger åt dem att stiga upp från marken, och medan Jag visar dem till middagssalen, varnar Jag dem för att göra detta känt, varken i Jerusalem eller i Davids stad.

[26] Och de lovar samfällt att följa detta så långt det är möjligt, men att det kommer gå illa för dem när de återvänder till sin stad fullt friska. Men de skall göra allt för att inte förråda Mig.

[27] Jag bejakar deras föresatser och för dem in i middagssalen, där förfriskningar och stärkande kost av alla de slag väntar dem. Jag välsignar deras mat och dryck och bjuder dem att äta och dricka så mycket de behöver, och försäkrar dem om att det inte kommer att skada dem. De börjar äta och dricka, medan Jag Själv drar Mig tillbaka till ett annat rum, där den ärlige Baram har tillrett ett ytterst rikligt kvällsmål för Mig Själv och de Mina, med Kisjona och hans familj som gladlynt deltar vid Min sida.

19. Liknelsen om den gödda (feta) tjuren

[1] Efter middagen sade Ahab: ”Det säger sig självt att jag sedan Jesaira är på det klara med vad Du är för slags väsen, och det skulle inte ha funnits något behov för sådana enorma (oerhörda) tecken vare sig för mig eller mina likar, för att mer än nog övertyga oss alla om att du är Jehova Själv, som utför handlingar genom en fysisk kropp, lånad som det tycks från denna Jord. Men jag är nyfiken på om de fem fariséerna, som verkade vara hederliga människor, på fullt allvar inte märkte vem det kunde vara som helade de sjuka på ett högst mirakulöst sätt. Om de hade haft den blekaste aning om detta, skulle de vara förmögna nog att begripa att en vanlig människa omöjligt kunde uppnå detta ens under en hel evighet. Enligt min mening bör man därför söka sig till dem varvid det snart skulle visa sig vad de i själva verket anser om Dig.

[2] Jag säger: ”Min vän, att Jag helt säkert vet vad de tycker om Mig det tvivlar du förhoppningsvis inte på. Så Jag anser inte att det är nödvändigt att vi stör dem under deras egna funderingar. Dessutom är morgondagen en ny dag då det kan tas några initiativ i detta avseende. Låt oss lämna dem att jäsa färdigt ikväll. Ty precis som druvsaften behöver jäsa färdigt för att bli ett andligt vin, så behöver varje människas känslor jäsning, om hon skall förvandlas till det sant andliga.

[3] Se, om en man har allt han behöver, så känner han sig ganska tillfreds. Han bryr sig inte om någonting. Han arbetar inte, tar det lugnt och frågar sig knappt om det finns någon Gud, eller huruvida människan är mer än ett djur, eller om djuret är mer än en människa. Berg och dalar spelar ingen roll för honom, vinter och sommar bekymrar honom inte, ty på sommaren har han skugga och svalkande bad, och på vintern värmande eldstäder och varma kläder.

[4] Inte heller bryr han sig om huruvida året givit riklig skörd, ty för det första är han för tio år framåt väl försedd med alla slags förnödenheter, och för det andra har han massor av pengar att köpa sånt som han saknar. 

[5] Du måste förstå att en sådan person njuter av fritiden likt en oxe i ladugården, som görs fet inför slakten, och tänker inte mycket mer än en oxe, och är därför inte mer än ett njutningsfullt djur i mänsklig form.

[6] Om du kommer till en sådan man för att predika evangeliet om himmelriket, skulle han göra mot dig vad oxen i ladugården gör mot spyflugan, den viftar med svansen för att få flugan att flyga iväg, bli dödad eller åtminstone skadas allvarligt.

[7] Och se, en sådan sorglös livsnjutare skall kommendera sina tjänare – som inte heller är något annat än den sorglösa hedonistens svans, som jagar efter och viftar bort flugan – för att jaga bort dig. Uppenbarligen kommer du att vända på klacken, och på säkert avstånd begrunda vilken effekt ditt evangelium hade på frossaren.

[8] Men Jag vet hur man skall ge sådana oxar en helt annan predikan till att börja med. Jag låter den ena jordiska olyckan efter den andra drabba dem. Detta fyller dem med alla slags bekymmer och rädslor, vilket får dem att tänka, söka efter och fråga sig hur det är möjligt att de nu blir ansatta från alla håll, eftersom de aldrig hade varit ojusta mot någon, och alltid varit skötsamma och aktade medborgare.

[9] Detta sker emellertid endast för den nödvändiga jäsningens skull.

[10] När sådana människor då genomgår en ordentlig jäsning, längtar de efter vänner, som kan ge dem tröst. Gå till dem då och predika evangeliet, så kommer de att lyssna på dig och inte lyfta sin rasande viftande svans emot dig.

[11] Och se, därför är det bra för dessa gäster att ikväll genomgå en verklig jäsning, detta kommer att göra dem mer andliga inombords, och i morgon kommer det att bli mycket lättare att arbeta med dem. Förstår du detta nu?”

20. En sjusovare kommer snart att åldras

[1] Ahab säger: ”Åh, visdom, åh visdom. Vilka upphöjda och sanna ting förstår inte du, och hur enormt dumma är inte vi i förhållande till det. Det är en evig sanning att inget kan uppstå utan kamp, ändå var jag på väg att skynda till Betlehems-borna för att börja upplysa dem. Och jag, all dumhets mittpunkt! Säger inte de grekiska vise männen: Varje aktivitet betingas av en kamp, och varje effekt är resultatet av denna kamp. Ändå såg jag inte detta. Varför ser jag det nu?

[2] Förvisso, om det inte finns någon föregående strid mellan människans inre livselement, då är människans alla yttre ansträngningar gagnlösa.  

[3] Jag är nu helt på det klara med människans lärorika levnadsvillkor, och skulle nästan kunna ställa upp en grundregel för hur man skall leva sitt liv, utan att förirra mig för långt bort.” Jag säger: ”Låt höra. Jag tänker inte granska den inom Mig Själv förrän du har uttalat den.”

[4] Ahab säger: ”Det som människan inte har tillägnat sig utifrån de egenskaper som givits henne från början, kan ingen Gud ge henne utan att fördärva henne. För Gud är naturligtvis allt möjligt, men därigenom vinner människan ingenting.

[5] Den som inte känner sig själv först, hur kan han känna någon annan och slutligen, även Gud? Det skulle vara min levnadsregel. Är jag helt fel ute, Herre?”

[6] Jag säger: ”Nej, Min vän Ahab, du har sannerligen slagit huvudet på spiken. Så är det. Det som människan inte tillägnat sig oberoende av de förmågor, som har skänkts henne, kan och får inte Gud tillhandahålla utan att döma henne.

[7] Därför bör ni alla inte bara vara sysslolösa åhörare av Mitt Ord, utan flitiga i era göromål, ty endast då kommer ni att börja märka dess välsignelser inom er.

[8] Ty livet är handling och inte att de krafter, på vilka livet beror, stagnerar. Och därför måste livet bevaras i oändlighet genom ständig aktivitet av alla dess krafter, ty genom att lägga sig ner för att vila blir det inget beständigt liv.

[9] Den speciella känsla av välbefinnande som man får av att vila är inget annat än att de krafter, som behövs för att leva, delvis dör. Den person som sedan i allt högre grad åtnjuter den inaktiva vilan, särskilt den av de andliga livskrafterna, glider därmed alltmer i armarna på den verkliga döden från vilken ingen Gud lättvindigt befriar henne.

[10] Åh ja, det finns också en riktig vila full av liv, men denna är i Gud och är för alla en obeskrivligt lycklig känsla av tillfredsställelse av att vara aktiv enligt Guds vilja.

[11] Denna högst tillfredsställande känsla av belåtenhet att alltid verkligen ha handlat enligt Guds ordning är den sanna vilan i Gud, vilken allena är full av liv eftersom den är full av liv och vederbörlig handling. Varje annan vila som består av att livskrafterna upphör att verka är som redan nämnts en sann död, till den grad att de olika livskrafterna har dragit sig tillbaka från aktivitet och inte längre har återupptagit denna. Förstår ni detta?

[12] Judas Iskariot säger: ”Herre, om så är fallet, skulle människan fly sömnen likt pesten, för även sömn innebär att ett antal livskrafter vilar, ehuru yttre sådana.”

[13] Jag säger: ”Förvisso. Därför att en sjusovare aldrig kommer att uppnå en särskilt hög ålder. Den som ger sin kropp fem timmars sömn i sina unga år och sex timmar i sina äldre år kommer vanligtvis att uppnå en hög ålder och se ungdomlig ut under lång tid, medan en sjusovare snart åldras och får ett rynkigt ansikte och grått hår och vandrar runt likt en skugga vid en något mogen ålder.

[14] Och precis som kroppen gradvis dör ut av alltför mycket sömn, gäller detta likaså själen, men i ännu högre grad, om dess aktiviteter i enlighet med Mitt Ord och Min vilja dämpas.

[15] När lättjan väl har gjort sig hemmastadd i en själ följer snart även sedefördärv. Ty lättja är inget annat än själv-tillfredsställande kärlek vilket ännu mera skyr vilken aktivitet som helst för någon annans skull, därför att det i grund och botten endast önskar en sak, nämligen att alla andra skall arbeta för dess nytta.

[16] Akta er därför särskilt för lättjan, ty den är faktiskt ett sädeskorn för alla sorters laster.

[17] De olika rovdjuren kan tjäna dig som exempel. Se, dessa bestar blir endast destruktivt aktiva när de drivs av en skrikande hunger. När de väl har fångat sitt byte och tillfredsställt sin hunger, återvänder de igen till sina hålor där de ofta vilar flera dagar, särskilt ormar.

[18] Betrakta nu en rånare eller mördare. Den här mannen som undviker allt slags arbete, är i själva verket en djävul i köttet, och ligger ofta flera dagar i ett av sina nästen. Först när hans spejare berättar för honom att en karavan full av rikedomar kommer att passera hans näste, ligger han tillsammans med sina kumpaner och väntar, och attackerar och rånar skoningslöst karavanen och dödar köpmännen för att förhindra dem från att förråda honom. Och detta är en frukt av lättja.

[20] Därför säger Jag er igen: Akta er framför allt för lättja, ty det är vägen och den breda dörren till alla tänkbara laster.

[20] Efter att arbetet är utfört gör måttlig vila gott för kroppens lemmar, men överdriven vila är värre än ingen alls.”

21. Vila och aktivitet

[1] Om någon har vandrat till fots en lång väg och inte går till sängs genast då han slutligen nått fram till ett härbärge utan fortsätter att vara sysselsatt, och den följande dagen kliver upp innan soluppgången, kommer han inte att känna någon trötthet på hela den dagen. Och ju längre han fortsätter sin färd på detta sätt, desto mindre trött kommer den göra honom.

[2] Men om någon efter en dags vandring kommer fram lika trött till ett härbärge och genast kastar sig i säng och kanske inte ger sig av förrän vid lunchtid följande dag, kommer han att fortsätta sin vandring på fullständigt stela fötter och totalt sömndrucken. Efter att ha tillryggalagt en viss sträcka, kommer han fullständigt utmattad att längta efter vila, och det kan till och med hända att han trillar ihop på vägen och går under, om det inte finns någon som kommer till hans hjälp, vilket lätt kan hända.

[3] Och vad är orsaken till det? Hans egen alltför stora längtan efter vila och villfarelsen att vila är stärkande för en person.

[4] Om någon önskade uppnå en rent häpnadsväckande färdighet i det ena eller andra knepet där det krävs en hög grad av hand – och fingerfärdighet, då frågar Jag er: kommer han att uppnå detta om han dag efter dag lättjefullt spatserar omkring med händerna i fickorna istället för att ständigt öva flitigt varje dag, ängsligt angelägen om att inte trötta ut sina händer och fingrar och på så sätt förhindra att de blir stela och odugliga för de färdigheter, som han strävade efter att uppnå?

[5] Sannerligen, inte ens Jag Själv med Min gränslösa vishet skulle profetiskt kunna bestämma tidpunkten för när en sådan konstelev blir en virtuos. Därför, upprepar Jag, Mina kära vänner och bröder:

[6] Endast att ständigt verka för det allmännas bästa ger er frälsning. Ty allt liv är frukten av Guds ständiga, outtröttliga aktivitet och kan därför endast upprätthållas och bevaras i oändlighet genom tillbörlig aktivitet medan inget annat än död blir och måste bli resultatet av inaktivitet.

[7] Lägg händerna på ert hjärta och känn hur det är aktivt dag och natt. Att kroppen är vid liv beror helt och hållet på denna aktivitet. Men så fort hjärtat stannar, skulle det betyda slutet på kroppens fysiska liv, menar Jag.

[8] Och precis som det fysiska hjärtats vila uppenbarligen innebär kroppens fullständiga död, så innebär samma vila för själens hjärta själens död.

[9] Men själens hjärta heter kärlek, och dess pulserande uttrycker sig själv i mera äkta och fullödigare kärlekshandlingar.

[10] Således är oavbrutna kärlekshandlingar själshjärtats oförtröttliga pulsslag. Ju mer aktivt själshjärtat pulserar desto mer liv alstras i själen och när väl en tillräckligt hög grad av liv har skapats i själen, så att den är lika med den allra högsta, gudomliga livsgraden, så väcker en sådan själslig livsgrad den gudomliga anden till liv i henne.

[11] Denna ande – som är rent liv eftersom den i sig själv är den oförtröttliga högsta aktiviteten – flyter sedan in i själen, som har blivit jämlik denna genom kärlekshandlingar, och det eviga oförstörbara livet har helt och fullt tagit sin början i själen. 

[12] Och se, allt detta kommer från handlingar, men aldrig från att man slår dank.

[13] Undvik därför att vila er och försök att vara fullt verksamma, så kommer evigt liv att bli er belöning.

[14] Inbilla er inte att Jag har kommit för att bringa frid och lugn till mänskligheten på denna jord. Åh nej, utan svärd och krig.

[15] Ty människor måste genom trångmål och vedermödor drivas till alla slags handlingar, annars skulle de bli lata, feta oxar som göder sig själva till evig död.

[16] Nöd och umbäranden gör likaledes att det ständigt jäser i människan ur vilken något andligt kan utvecklas till slut.

[17] Man kunde naturligtvis säga: ”Genom nöd och umbäranden uppkommer även ilska, vedergällning, mord och dråp, också avund, hjärtlöshet och förföljelse.” Detta är förvisso sant, men hur illa det än är ställt med allt detta, är det icke desto mindre bättre än lättjefull vila vilket innebär död och varken ger goda eller dåliga resultat.

[18] Därför säger Jag er: en person får gärna vara fullständigt varm eller kall gentemot Mig, men en ljum person skall Jag spy ut ur Min mun.

[19] Jag föredrar en energisk fiende framför en ljummen vän, ty den energiske fienden kommer tvinga Mig att vara fullt verksam, så att Jag antingen vinner över honom eller slår in på den rätta vägen och förhindrar att han kan skada Mig. Men bredvid en ljummen vän blir Jag Själv ljummen och om Jag hamnar i nöd, kommer den ljumme vännen då att vara till någon nytta för Mig?

[20] Därför är också en ljummen härskare en plåga för sitt folk, ty då försvinner gnistan i landet och alla människor blir på sin höjd dästa oxar och packåsnor. Men en sträng och till och med tyrannisk härskare håller folket vid liv och överallt sjuder det av aktivitet för att undvika bestraffning. Och om en tyrann går för vilt fram kommer folket att resa sig i stort antal och göra sig av med sin plågoande.

[21] Jag tror att Jag nu har sagt tillräckligt om värdet av att vara aktiv och är övertygad om att ni alla har förstått den här lektionen. Den som vill och känner ett behov av att vila sin kropp, söker därför upp en viloplats. Men den, som vill sitta uppe med Mig under natten, kan stanna här.” Då säger alla: ”Herre, hur ska vi kunna sova när Du vakar? Endast moder Maria verkar behöva vila sin kropp, så Du kan skicka henne till sängs.”

[22] Men även om hon hade slumrat till litet i en länstol bakom Mig så hörde Maria dessa ord och hon satte sig upp och sade i all vänlighet till talaren: ”Min vän, till dig, som vanligtvis öppnar munnen till dina medlärjungar, säger jag att din omsorg om mig är en smula fåfäng. Ty för min Herres skull har jag förmodligen suttit uppe hundratals sömnlösa nätter och är fortfarande vid liv – och om Han så vill så kommer jag att kunna ta mig igenom lika många sömnlösa nätter till utan att förlora livet. Oroa er alla därför inte för mig, det är tillräckligt att den Ende ser efter mig.”

[23] Dessa ord hade riktats till Tomas och han gick fram till Maria och bad henne att inte missförstå hans goda avsikter. Men Maria tröstade honom och var väldigt vänlig emot honom för hans omsorg om henne, och Tomas kände sig så mycket lättare till mods att han helt lugnad genast återtog sin plats.

[24] Det var nu tyst en stund. Ingen sade något, ty de begrundade alla vad som hade sagts och fann att sanningen om det lyste ännu starkare.

[25] Endast Matteus sade efter en stund för sig själv: ”Så fort dagen gryr i morgon kommer denna lära om aktivitet och vila att nedtecknas på en särskild griffeltavla så bra det bara går, ty denna så ytterligt viktiga lära får på inga villkor gå förlorad för världen.” Och när det strax därpå började dagas, höll Matteus sitt ord, och denna lära bevarades under lång tid och genom Jonael och Jairuth fördes den även över till Samarien. Men med tiden blev den väldigt förvanskad och gick därför även förlorad. Men medan den fortfarande brukade cirkulera, var den känd som ”natt-predikan” bland folk.

22. De fem fariséerna som tvättar Herrens fötter

[1] På morgonen kom de fem fariséerna fram och hälsade ytterst vänligt på Mig och Mina lärjungar, enligt deras sed, och visade Mig en särskilt stor ära genom att fråga Mig huruvida Jag ansåg dem värdiga att få tvätta Mina fötter.

[2] Ty i Betlehem var det fortfarande en gammal sed att värden som tecken på vördnad följande morgon tvättade sina gästers fötter, eller alternativt att den främste gästen tvättade värdens fötter. Därför tillät Jag de fem fariséerna att tvätta och torka Mina fötter.

[3] Först efter att ha utfört detta frågar de fem fariséerna ut Mig genom att säga: ”Sannerligen, obegripligt store mästare, berätta för oss vilken metod du använder för att åstadkomma sådana makalösa helanden. Det kan inte betvivlas att du rent generellt uppenbarligen utför detta med hjälp av Guds kraft, men på vilket sätt, och så oerhört fulländat, det är en annan fråga. Ge oss endast en liten fingervisning om detta, om Du anser oss värdiga, varpå vi glatt och Dig evigt tacksamma kommer att börja vår återresa till Betlehem.”

[4] Jag säger: ”Även om Jag skulle berätta det för er, skulle ni ändå inte tro det, ty Moses trefaldiga slöja hänger även över era ögon, så att ni inte må skönja vem det är som nu talar till er. Om ni kände Honom, skulle ni inte ställa en sådan fråga, men eftersom ni inte känner Honom, frågar ni som ni gör.

[5] Och om Jag skulle ge er rätt svar, skulle ni fortfarande inte acceptera det. Ty ni ser förvisso vad som är och sker i den materiella världen, men vad beträffar det andliga, dess rike och verkan, så är detta er främmande. Och därför är ni oförmögna att förstå eller känna vad Guds Rike är och hur det verkar i människan.

[6] Men gå och gör bot för era många synder, så skall ni förnimma att Guds Rike har kommit nära er.

[7] Älska Gud med hela er kraft, tillbe Honom i ande och sanning, men älska också era närmaste fattiga bröder och systrar. Förfölj inte era fiender, förbanna inte heller dem som förbannar er, och gör gott mot era förövare, så kommer ni att samla glödande kol på deras huvuden och Gud skall se dessa era handlingar och belöna er hundrafaldigt. 

[8] Låna inte ut pengar till dem som kan återbetala er med hög ränta, utan till de verkligt fattiga och behövande, så skall era pengar investeras till hög ränta i himlen, ty Fadern i himlen skall för evigt betala er ränta och kapital.

[9] Sukta inte efter beröm, tack och belöning från världen för era goda gärningars skull, ty genom att göra så, vilken belöning kommer ni då att få i himlen? Jag säger er: den som får någon belöning alls för en god gärning mot sin nästa, förlorar sin belöning i himlen.

[10] Den som arbetar för himlen skall belönas av himlen temporärt, och en dag för evigt. Men den som arbetar för världen skall skörda världens lumpna och förgängliga lön. Men i himlen skall han finna att uppteckningen över hans förtjänster är tom, och han kommer inte att få någon belöning, och det kommer knappast att bli något slut på hans andliga fattigdom.

[11] Om ni tar till er detta och handlar därefter, skall ni snart vara på det klara med hur Jag helar era sjuka. Nu vet ni allt ni behöver veta. Att fråga vidare skulle inte gagna er, även om ni fick reda på det.

[12] Men var också försiktiga så att man inte, varken i Jerusalem eller i Davids stad, får kännedom om Mig, Mina gärningar eller Mina lärjungar, ty något sådant skulle inte ge er någon välsignelse.

[13] Men när ni har tagit del frukosten, kan ni med glädje börja er resa hemåt.

[14] Vid dessa Mina ord blev de fem snopna, men de vågade ändå inte ställa flera frågor, och bugade sig inför Mig och förflyttade sig sedan till matsalsrummet, och begav sig efter frukosten ut på vägen mot sina hemtrakter.

23. Tips på lärande

[1] Efter detta stiger lärjungarna över till Mig, och frågar varför Jag talade så fördolt till betlehemiterna.

[2] Jag säger: ”Är ni fortfarande så oförståndiga, som om ni ännu inte har hört Mig yttra ett vist ord? Dessa betraktar Mig som inte mer än en exceptionellt begåvad läkare, som utför sådana helanden med hjälp av hemliga naturkrafter.

[3] De är inte okunniga om essén-sekten som har en viss mycket anmärkningsvärd kunskap om apotekarkonsten, genom vilken de kan läka en hel del sjukdomar och även producera inte så få fenomen vilka för en lekman måste framstå som uppenbara mirakler. Om ni betänker detta, så kan i slutändan inget annat komma fram än att dessa betlehemiter anser att jag är en fjärde gradens essé, alltså den högsta graden, vars kunskap sträcker sig så högt att han förmodas kunna utnyttja de mest varierande naturkrafter och styra dem som han vill.

[4] Men om Jag omedelbart hade uppenbarat Mig som den Högstes Son för dem, och därför den utlovade Messias, hur övermåttan arga skulle då inte dessa stenhårda judar ha blivit, och tagit Mig för en högst arrogant magiker i förbund med Satan. Och som en sådan skulle de sedan även ha hädat Mig omåttligt, och helandet av deras sjuka skulle sedan ha blivit det slutgiltiga tvistefröet. Men eftersom de nu anser Mig vara en högsta gradens essé, går de glatt hem och lovar och prisar Gud för att ha utrustat en människa med en sådan hemlig kunskap och kraft vilket gör det möjligt för honom att ge den lidande människan den säkraste och mest mirakulösa hjälp.

[5] Mina instruktioner till dem var därför tillräckliga, att efter en lugnare och mognare reflektion därhemma slå fast att Jag kanske inte var en essé trots allt, eftersom de moraliska och sociala grunderna Jag förklarade för dem uttryckligen motsade dem hos esséerna. Väl därhemma kommer de att nyktert jämföra Min framställning med esséernas lära som är i deras ägo, och efter att de har upptäckt de mest uppenbara motsägelserna, stanna upp, precis som de fem gjorde när de hörde Mina Ord, för som sagt, Min lära till dem är mer än raka motsatsen till den av esséerna.

[6] De skulle ha velat fråga ut Mig ytterligare, men Jag avbröt dem, och de gick och vågade inte fråga något mera, ty de insåg att vad Mina gärningar beträffar kunde Jag mycket väl vara en högsta gradens essé, men inte enligt Mina ord som Jag riktade till dem. Men på väg hem, och endast sysselsatta med detta fenomen, tänker de: ”Kunde esséerna möjligen ha två läror – en exoterisk och officiell, endast avsedd för den blinda mänskligheten, och en esoterisk för dem själva? Men Jag var uppriktig mot dem och som en som är välbevandrad i Skriften hade Jag kastat ut några meningar om den inre läran och lämnat åt dem att klura ut resten själva.

[7] En av de fem vidhåller emellertid att det måste ligga något annat bakom än att Jag skulle vara en högsta gradens essé. Han säger nu till de andra fyra: ”För min del kan jag inte anse att han är en essé, eftersom jag helt nyligen diskuterade alla deras läror och seder med en essé som var högst rättfram om den. Men ändå visste han ingenting om en andra, hemlig lära. Jag betraktar därför Frälsaren från Nasaret som ett helt annorlunda och aldrig tidigare skådat fenomen. Han är antingen en gud eller djävul, vilket jag emellertid väldigt mycket betvivlar eftersom hans lära är en av de mest altruistiska jag någonsin har stött på. En djävul är å andra sidan en oöverträffad tyrann och därför en avgjord fiende till all socialism”.

[8] Se, de fem för redan sådana diskussioner på sin resa, och är så försänkta i dem att de knappt är medvetna om huruvida deras fötter för dem framåt.

[9] Mina älskade, när man undervisar måste man gå väldigt försiktigt tillväga. Man behöver inte kasta ur sig allting på en gång, eller vid en middag servera all mat samtidigt. Man går tyst in i ett hus, och knackar försiktigt på den ena eller andra dörren. Och när man bjuder på middag, serverar man den andra rätten först efter att gästerna har ätit upp den första. Annars kommer ens ohövlighet att bli ökänd, om man är gäst, och som en fräck objuden gäst kommer man uppnå lite eller inget i värdens lokaler. Medan värden, å andra sidan, skulle ta bort gästernas aptit om han samtidigt skulle ställa fram olika sorters mat. I rätt ordning skulle däremot gästernas aptit bevaras, och de senare skulle prisa värden för dennes storartade gästfrihet.

[10] Och se, precis så måste man fortgå med undervisning, om man skall åstadkomma någonting. Förstår ni detta nu?”

[11] Lärjungarna säger: ”Ja, Herre, vi förstår allt nu, eftersom Du som alltid har talat med yttersta visdom.”

[12] Jag säger: ”Bra, låt oss då alla gå till frukosten.”

24. Vikten av själviakttagelse

[1] Vi reser oss genast från våra vilobänkar och går till trädgården där ett rikligt morgonmål väntar oss, som Baram hade fortsatt att förbereda för oss.

[2] Kisjona säger emellertid till Baram: ”Broder, vad gör du? Tror du att mina förrådshus, skafferier och vinkällare är tomma?”

[3] Baram säger: ”Jag vet mycket väl, broder, att tusen gäster per dag inte skulle göra slut på dina reserver på tusen år, men prisa Gud att jag inte räknas bland de fattiga i det här landet, så ge mig nöjet att tjäna Herren med mina begränsade resurser. I morgon kommer det igen bli en livlig dag vid dina köksspisar.”

[4] Efter detta, omfamnar och kysser Kisjona och Baram varandra och sätter sig sedan också ner vid bordet och intar en utsökt fisk, med bröd och vin.

[5] Efter måltiden frågar emellertid Kisjona vad vi skall sysselsätta oss med under eftermiddagen, eller huruvida Jag kanske har planerat en annan utflykt, så att han må sörja för våra behov.

[6] Jag säger: ”Min vän och broder. Oroa dig inte för någonting! Låt inget oroa dig. Vad än tiden för med sig, kommer vi ta tag i. Men för idag och i morgon behöver vi inte några speciella förberedelser. Framåt kvällen i morgon anländer Filopold, och han kommer att ha mycket att berätta.

[7] Men fram tills mitt på dagen kommer vi under trädens svalkande skugga göra några övningar i själviakttagelse.

[8] Ty sannerligen säger Jag er: Ingenting är av större nytta för hela människan än en tillfällig själviakttagelse. Den som vill utforska sig själv och sina förmågor måste ibland söka och begrunda sitt inre.

[9] Eftersom detta är så nödvändigt skall vi innan middagen gå ut för att praktisera detta, och efter middagsmålet skall vi bege oss ut på sjön för att se vad som händer där.”

[10] Vissa vet inte hur de skall gripa sig an denna själviakttagelse och frågar Mig vad de skall göra. Men Jag säger: ”Slappna av och tänk tyst på era handlingar och Guds vilja som ni känner väl och huruvida ni har följt den vid olika tidpunkter av ert liv, då har ni begrundat ert inre och har gjort det allt svårare för Satan att komma in i era hjärtan. Ty Satan försöker ivrigt att förhindra en person från sådan själviakttagelse genom alla slags yttre meningslösa knep.

[11] Ty när väl en människa genom övning har förvärvat en viss färdighet i själviakttagelse, finner hon lätt de fällor inuti sig själv som Satan har satt upp för henne och kan då förstöra och eliminera dessa och vidta kraftfulla försiktighetsåtgärder mot all vidare bedräglighet av denne fiende. Satan är väl medveten om detta och är därför livligt upptagen med att få själen att upptas i allehanda avledande knep och finner det sedan ganska lätt att obemärkt lägga en snara för själen bakom scenen, i vilken den blir så insnärjd att den inte längre lyckas med att iaktta sig själv, och detta är väldigt illa.

[12] Därmed separeras själen mer och mer från sin ande vilken den inte längre kan väcka, och detta är redan början på den andra döden inom människan.

[13] Nu vet ni vari själviakttagelsen består. Tillämpa denna tyst härifrån fram till middagen och låt inga yttre saker störa er. Ty Satan kommer förvisso inte att avstå från att avleda er genom det ena eller andra yttre spektaklet. Men kom då ihåg att Jag har förutsagt detta för er och återvänd då snabbt igen till ert inre.”

[14] Därefter håller alla sig stilla och börjar att beskåda sitt inre ganska energiskt. Detta fortsätter utan störningar i en hel timme.

25. Leviatan

[1] Men efter en timme inträffade plötsligt en rungande explosion som om en kraftig blixt hade träffat ett närliggande hus. Alla chockas svårt och far upp, men kommer då ihåg Mina ord och återvänder till sin stillhet.

[2] Men Satan spiller ingen tid, strax efter explosionen hör de avslappnade men andligt aktiva ett besynnerligt fräsande och inom kort framträder ett ovanligt monster vid stranden. Huvudet liknar det av en varg, men är minst hundra gånger större. Den långa tungan som sticker ut ur halsen liknar en vilt slingrande pytonorm. Bägge de enorma öronen är lika dem hos en oxe. Ögonen liknar två stora plattor av glödande järn. Framfötterna liknar dem av en gigantisk björn och baktassarna som dem av ett enormt stort lejon. Kroppen är lik en krokodils med svansen av en basilisk (afrikansk vampyr). Dess skrik är ett skälvande skalv och dess andetag ett obehagligt väsande och visslande. Så framträder det ur sjön.

[3] Får, oxar, kor, kalvar och många åsnor betar vid stranden och monstret börjar genast jaga dessa tamdjur och slukar det ena efter det andra. Djuren flyr nu, men monstret beger sig mot vårt håll.

[4] När de ser att monstret gör fler av dessa rörelser, så reser de sig upp och säger: ”Herre, det här provet är något för svårt. Det hemska monstret har redan slukat några kalvar, ungefär tio lamm och två unga åsneföl. Nu är det ute efter någon delikatess här och har styrd av sitt luktsinne säkert valt ut någon bland oss eftersom det sakta rör sig åt vårt håll. Så det är tillrådligt att komma ur vägen för denna dödsbringare. Ty med naturliga medel skulle en kamp mot denna best omöjligen kunna leda till seger.”

[5] Jag säger: ”Låt inte detta störa er det minsta. Till det yttre skulle alla vi tillsammans inte kunna bemästra det här monstret, som är en fullt utvecklad Leviatan, men från er inre kraft måste han fly till världens ände. Så var fullständigt obekymrade. En kort timme till och ni kommer att ha brutit igenom helvetets barriärer och gränsförsvar och herraväldet över hela helvetet och dess armé skall vara er belöning.”

[6] Omedelbart efter dessa Mina ord ljuder monstret återigen sin explosionsliknande röst flera gånger på raken och fortsätter sedan tyst, fastän ganska snabbt, åt vårt håll och visar tydligt sin omättlighet genom våldsamma rörelser med sin ormlika tunga och det konstanta piskandet av sin långa svans som är stor som ett träd. Lärjungarna är emellertid nu i en god sinnesstämning och tillåter monstret att närma sig dem utan att bli rädda eller fega.

[7] När det har kommit ungefär tio steg från oss, ger Jag – endast i Mitt sinne – ängeln Archiel ett tecken och han stiger plötsligt fram till besten och frågar den: ”Vad vill du här, Satan? Dra dig tillbaka, annars skall jag förgöra dig.” Monstret öppnar nu sina käftar som om det ville tala, men ängeln befaller det igen att dra sig tillbaka. Då ger besten ifrån sig flera brakande ljud och rusar ut i sjön med ett högt väsande och visslande.

[8] Efter att den hade sjunkit tillbaka ut i sjön, rörde den under en tid upp vattnet i bukten som av den värsta storm, men allt detta förbryllar inte längre någon av lärjungarna och under denna sista timme vilar nu alla i Gud med den största inre nit.

[9] Mot slutet av den timslånga vilan uppstår plötsligt ett kraftigt åskväder. Vilda blixtar lyser upp och starka vindbyar böjer nästan träden till marken medan tunga regndroppar blandat med hagel redan faller från de mörka molnen.

[10] Några av de svagare lärjungarna var redan på väg att fly in i huset, men ängeln säger: ”Stanna och känn igen Satans tomma illusioner. Så de stannar och står enkelt ut med det tomma regnet. Regnet blir värre och hagelstenarna dansar på marken, men ingen träffas av någon och regnet väter knappt ens huden på någon.

[11] Då hutar ängeln åt molnen vilka snabbt skingras och det blir genast en klar dag. Om några ögonblick har tiden för själviakttagelse avslutats och Baram säger: ”Herre, vilket Du än föredrar, här eller inne i huset. Måltiden är förberedd.”

[12] Jag säger: ”Låt ytterligare en halvtimme gå, då kommer allt att vara i ordning. Jag har fortfarande några ord att säga till Mina lärjungar.”

[13] Baram återvänder till sitt skepp där flera skinn med det bästa vin förvaras i en stor lår. Dessa har han nu tagit till kabyssen genom sina tjänare för att tömmas i krukor. Han säger också åt sina kockar att vänta en halvtimme och först servera rätterna när han ger dem ett tecken. Sedan återvänder han till Mig och lyssnar till vad Jag berättade för lärjungarna om denna själviakttagelse och hur man tillämpar den.

26. Vägen till pånyttfödelse

[1] Vad som sades är detta: ”Ni har nu sett ett nytt sätt på vilket människan kan gå från materia till det allt renare andliga och hur hon på detta sätt kan bli en mästare över sig själv och därmed slutligen även över hela naturen i världen. Praktisera därför detta i Mitt namn från tid till annan så kommer ni att uppnå stor makt över era passioner, och därmed över hela den naturliga världen och på den andra sidan över alla varelser.

[2] Ni har nu sett de onda fenomen som Satan har visat er. De orsakade rädsla och skräck hos er, men genom att lita på Mitt ord återgick ni till er vila och i denna vila har ni blivit fullständiga mästare över alla onda händelser.

[3] Men tro inte att ni redan helt har avskräckt Satan. Närhelst ni praktiserar denna själviakttagelse igen kommer ni att bli besvärade av honom så länge som ni inte är fullständigt pånyttfödda i anden.

[4] När ni väl är pånyttfödda i anden har Satan för alltid förlorat all makt över er, och ni kommer att vara domare över honom och även över alla dem som han har fått tag i och dem som ni att kommer rädda från honom för alltid.”

[5] Petrus frågar: ”Hur blir man född på nytt? Måste själen och anden gå in i och sedan bli född ur en annan kvinnas kropp, eller hur skall detta förstås?”

[6] Jag säger: ”Det här kan du inte förstå helt på länge än. Men när Jag väl har stigit upp därifrån Jag kom, med Min ande som har frigjort din ande, då kan du greppa pånyttfödelsen av anden och förstå den helt och hållet i hela dess djup. Men nu skulle det inte vara möjligt för dig, eller för någon annan heller. Men genom att följa Min lära och sådana livsövningar, så kommer du till slut att nå fram till ett sådant ljus inuti dig själv.

[7] Det här kan inte förstås genom någon utvärtes lära eller undervisning, utan måste vinnas inuti sig själv, längs den väg som nu för alltid visas för dig av Mig Själv.”

[8] Judas säger: ”Herre, jag har sett mäktiga magiker och andebesvärjare och demonutdrivare. Dessa talade med de hädangångnas själar, och dessa talade verkligen och uppenbarade sådant som var dolt. Hur steg dessa in i den andliga världen? Skulle inte även detta vara en typ av andlig pånyttfödelse?”

[9] Jag säger: ”Förvisso så, men inte för himlen, som är Guds tron, utan för helvetet, där Satan och hans änglar bor.”

[10] Judas säger: ”Om så är fallet, då är även Satan en herre, utrustad med stor makt, ehuru ond. Enligt min åsikt skulle det därför vara bättre att förgöra Satan än att låta tusentals gånger tusentals blir förgjorda genom honom.

[11] Jag säger: ”I syfte att även fånga dig inom en inte alltför avlägsen framtid, för att alltför mycket ha varit hans försvarare. Du är ännu långt ifrån att även svagt känna igen dig själv, för att inte tala om Guds stora ordning, enligt vilken jorden av goda skäl har kallats fram, både natt såväl som dag. Förstår du i grunden jordens världsliga natt, eller varje sols eviga dag, som var och en är en jord lik den som bär dig? Om du inte förstår detta, då frågar Jag hur du kan ställa en fråga som inte är passande för en människa att fråga sin Herre, Gud och Skapare. Skulle du inte också fråga varför en sten är hård och vatten så mjukt, eller varför eld skadar dig men inte kallt vatten?

[12] Jag säger dig: Om du inte förstår någonting, så lär dig först något, och utför det tyst och med en väckt ande. Och först efter att du har förstått något i grunden kan du tala, och ställa svåra frågor till dina bröder.

[13] Och se, det är med dig som med all mänsklig dumhet. De är i hemlighet generade över den, men täcker icke desto mindre över den med alla typer av till synes visa frågeställningar, och räknar inte med att de på det sättet blottlägger sin dumhet ännu mer. Låt därför dessa Mina milda ord tjäna som en tillrättavisning, annars kanske du ändå springer in i något, och då skall Jag inte skynda Mig att dra upp dig ur leran.”

[14] Dessa ord kylde ner Judas frågeiver väsentligt, och han kastar även menande blickar mot Tomas, men den senare låtsas vist nog inte ha märkt tillrättavisningen, och så gjorde även de andra lärjungarna. Och Judas kände sig tröstad, och drog sig vist nog tillbaka.

[15] Men Jag sade till Baram: ”Och nu, broder, kunde du låta servera maten, men denna gång i rummen.” Baram hastar till kabyssen och ser till att allt förbereds snabbt, och vi följer honom, och inom en timme intas måltiden i lugn mak.

27. En resa till sjöss

[1] Efter måltiden företas en resa till sjöss, eftersom dagen var vacker och klar. Baram gör snabbt sitt skepp redo, och Kisjona gör även han sitt skepp sjödugligt, och det rymmer med lätthet hälften av lärjungarna.

[2] Jag och de främsta lärjungarna och Baram och Kisjona går ombord på Barams solitt byggda skepp, som hade två segel och sex roder på varje sida, och kunde förflytta sig med hjälp av vind eller roder. Från området Kis färdades vi i riktning mot Kapernaum, men utan avsikt att komma till Kapernaum.

[3] Men efter att ha rört oss i riktning mot Kapernaum i omkring två timmar, märkte vi att ett skepp snabbt styrde mot våra två skepp. Det bar Kapernaums färger, och när vi avvek från vår kurs för att testa om det medvetet styrde mot oss, avvek även det från dess kurs och förföljde oss i all hast i vår riktning. När detta stod klart för Barams båtkarlar, så frågade de honom vad som skulle göras, då skeppet från Kapernaum inte verkade ha goda avsikter. Baram frågade Mig vad Jag kunde ha att säga om det.

[4] Och Jag svarade: ”Låt det bara närma sig oss, så skall vi snart få reda på dess avsikt.” Vid dessa Mina ord lät Baram sänka seglen och dra in rodren, medan båtkarlarna på Kisjonas skepp gjorde detsamma.

[5] En kvart senare hade båtmännen från Kapernaum hunnit ikapp oss, och frågade Baram huruvida Jag var ombord, ty i Kapernaum hade de fått reda på att jag befann Mig i Kis. Ty de hade blivit utskickade av översteprästen Jairus för att be Mig komma till Kapernaum, för Jairus lilla dotter, som Jag bara några veckor tidigare hade uppväckt från de döda, hade återigen blivit så sjuk att ingen läkare längre kunde hjälpa henne. ”Föreståndaren fruktar för hennes liv. En stor belöning väntar er om ni kunde föra oss till Jesus av Nasaret”, sade båtkarlarna till Baram och hans mannar.

[6] Baram sade emellertid: ”Att ert tal att döma, så är det goda föresatser som har lett er hit, och jag säger er: Han som ni söker är ombord, men jag kan inte säga huruvida Han tänker höra er och uppfylla er önskan. Men jag skall gå ner till hytten och tala med Honom.”

[7] Männen från Kapernaum är nöjda med detta, och Baram kommer ner till min öppna hytt för att meddela Mig med Kapernaum-bornas hemställan.

[8] Men Jag säger till honom: ”Bry dig inte om det, broder, ty Jag vet redan allt, och berättade redan i Jesaira för dig att denna förtalande kull skulle handla på det viset. För att förfölja Mig och sprida misstankar mot Min lära, förnekade de att Jairus dotter hade varit sjuk och död. Hon ska bara ha haft en vederkvickande sömn och Jag förmodas ha väckt henne på ett helt naturligt sätt, och sedan ha låtsats att Jag uppväckte henne från de döda.

[9] Men eftersom Min gärning var ett rent bedrägeri, så skall de igen låta den lilla dottern somna naturligt, och hon skall då igen kunna uppväckas på ett naturligt sätt av vilken fysisk människa som helst.

[10] Sannerligen, denna kommer inte att röras av Mig förrän hon har legat tre dagar i graven. Gå upp på däck och berätta det för dem, men hissa sedan seglen, så skall en snabb vind föra oss över sjön mot den stora bukten vid Kis, och då kommer inte dessa veta vart vi har rest.

[11] Baram rusar nu upp på däck, och säger: ”Mina högt ärade budbärare från föreståndaren, med tungt hjärta låter jag er veta att jag inte kan ge er ett gynnsamt svar från Jesus, Herren. Men Kapernaum-borna har sig själva att skylla, för när Han vid det andra tillfället hade väckt upp föreståndarens lilla dotter till fullt liv, från en synlig och märkbar död, tog det inte lång tid för stadens fariséer, som är fördömda av Honom, att stämpla honom som en bedragare, och berätta för alla människor att Jairus endast ville sätta Jesus på prov genom att lägga sin dotter på en speciellt uppförd dödsbädd. Därpå kunde bedragaren Jesus, som inte hade någon aning om fällan man satte upp för Honom, enkelt uppväcka henne från död till liv, vilket Han åstadkom som jag hörde det av vissa, efter att Han i slutet skönjde att hon lever, genom att anlägga ett hårt tryck när Han höll hennes hand. Och att hon till slut hellre steg upp än att uthärda det plågsamma trycket.

[12] Enligt vad jag hörde, var föreståndarens avsikt med den lilla flickan att hon inte skulle väckas, så att Jesus genast skulle ha uppfattats som en fulländad skurk. Men genom dottern uppvaknande omkullkastades denna underbara plan, för människorna förmodades ha blivit fast övertygade om att dottern, som av det skälet hade hållits konstgjort sjuk de föregående två dagarna, verkligen blev uppväckt från de döda.

[13] Därför kommer hon inte ses av Honom, utom kanske först som redan halvt ruttnad i graven.

[14] Jag låter er nu resa iväg med detta råd och säg detta till er överstepräst, så att han inser med vilken svart otacksamhet hans hjärta är fyllt av. Under inga omständigheter kommer Han att fara till Kapernaum, för Han har välsignat det området i grunden för alltid.”

[15] Efter dessa ord låter Baram snabbt hissa segel, och när seglen är sträckta är vinden där också och för de två fartygen så snabbt framåt att skeppet från Kapernaum inom några ögonblick lämnas bakom så att vi fullständigt tappade det i sikte, eftersom det inte hade några segel och i övrigt var ett ganska oestetiskt och lågt fartyg. Och efter att vi hade lagt till ovanför den stora bukten i Kis och stigit iland, lät vi skeppen styras tomma in i bukten av sig själva, och då slog vinden om och blåste kraftigt i riktning mot Kapernaum.

28. Läkaren från Nasaret

[1] När vi hade klättrat uppför den betydande kullen som reste sig över bukten, vid vars fot det tidigare nämnda värdshuset var byggt och över vilken vägen till Jerusalem låg, såg vi från långt håll hur skeppet från Kapernaum kämpade mot vågorna och när vinden började att ansätta det mer och mer, så lyfte det upp sina roder och lät sig drivas i en rak linje mot Kapernaum.

[2] Det säger sig självt vilken min Jairus får när han tar emot Mitt meddelande av budbärarna som han hade skickat till Mig.

[3] Jairus kallade snabbt in alla läkare från omgivningarna, inklusive den från Nasaret, ty den senare hade som att också vara en av Mina lärjungar ett gott anseende med mirakulös förmåga att hela, och hade i själva verket genast till och med helat de svårt sjuka genom att blott lägga händerna på dem.

[4] Men när han kom till Kapernaum och tittade på den sjuka dottern, skakade han på huvudet och sade till alla läkarna som stod vid sjukbädden: ”Endast Han som skapade henne kan hjälpa henne. Se, flickan hade druckit någon kall dryck vid en fest och ådragit sig en pågående förruttnelseprocess i lungan. Hennes tid kommer och måste vara ute, om sju dagar som mest. Vi kan inte skapa en ny lunga åt henne, och därför är det inte möjligt att hjälpa henne.”

[5] Jairus säger: ”Vad menar du, kunde inte heller Jesus, Han som är känd för att vara av gudomligt ursprung, och som redan en gång har uppväckt Min dotter från den verkliga döden och som även uppväckte centurion Kornelius dotter från döden, när Min dotter ådrog sig denna sjukdom för några dagar sedan?”

[6] Läkaren från Nasaret säger: ”Åh jo, det kan Han förvisso, om Han ville. Men du har redan skickat ut budbärare till den plats där Han nu vistas, till Kis tror jag, där Han nu mestadels vistas hos Jona. Men Han har helt riktigt givit er ett nekande svar, det var därför vi skickades hit, och vi kan inte uträtta något mer.”

[7] Jairus säger: ”Men jag hade bett Honom så artigt som möjligt, och Han, som Den som bara predikar kärlek och hur man ska göra gott även mot ens fiender, svarar mina utskickade budbärare på det sättet!”

[8] Läkaren från Nasaret säger: ”Inget annat än vad ni alla förtjänar, som kallar er själva den Högstes tjänare. Säg mig, vad för slags person kan förbli er vän efter ett sådant beteende från er sida? Sannerligen, Gud Själv kunde inte ge er större välgärningar än vad denne rent gudomlige Jesus har gjort mot er i fullt mått. Men vad gjorde ni för Honom i gengäld? Ni förföljde Honom som den mest avskyvärde brottsling, och om ni hade kunnat gripa Honom skulle ni ha dödat Honom för länge sedan, men eftersom Guds hand uppenbarligen beskyddade Honom, gjorde ni alltjämt all skada ni kunde mot Honom.

[9] Vad gjorde Hans stackars, ytterst fromma och gudfruktiga mor mot er, så att ni var tvungna att ta hennes lilla hus och två små trädgårdar ifrån henne, och köra bort henne, tillsammans med Josefs barn, och offentligt skämma ut henne som om hon vore en simpel förbryterska?

[10] Varför, frågar jag, har ni gjort detta?”

[11] Jairus säger: ”Därför att Han hade misstänkliggjort oss överallt, och svartmålat prästerna och Guds tempel. Detta är säkert tillräcklig orsak?”

[12] Läkaren från Nasaret, vid namn Borus, som var grek av födsel, säger: ”Ah – hince ergo illae lacrimae? (vilket betyder: så det är därför du gråter?). Lyssna här, som ni alla vet är jag grek av födseln, och har därför inget att göra med er teologi, även om jag inte är okunnig om den. Det vore mig fjärran att förminska Moses och era profeter, som alla blev misshandlade av era förfäder, ty deras lära och uppmaningar var inte annorlunda än dem som min käraste vän Jesus har läxat upp er med, och är därför fulla av sanning och Guds Ande.

[13] Jämför det med er nuvarande teologi och era högst bedrövliga tempelstadgar, vilka är under all kritik, tillsammans med själva templets lovvärda inrättande, så måste ni själva utropa högt: Quam mutatus ab illo (vilken skillnad).

[14] Läs bara profeten Jesaja med levande tro, enligt vilken Jehova, Moses och profeterna i sanning bör framträda som betydligt mer än en välkommen fabel för era själviska och hedonistiska syften, så måste ni rygga tillbaka inför det uppenbara helgerån som ni begår på de heliga platserna.

[15] Om nu den gudomlige Jesus, med vilken Gud handlar med Sina händer, klandrar er på samma sätt som Jesaja på grund av era oerhörda överträdelser, som en sann vän önskar leda er tillbaka till den Gud från vilken ni har distanserat er bortom allt vett och sans. Då frågar jag er: Förtjänar Han en sådan behandling av er?

[16] Sannerligen, om jag vore genomsyrad av Hans i sanning gudomliga – skall jag säga allmakt – då skulle det ha varit ute med oss för länge sedan, precis som med de tio skeppen som nu ligger vid klipporna i Sibara, vilka ni hade skickat iväg efter Honom och Hans högst beskedliga lärjungar. Förmodligen fick Han för en gångs skull till och med slut på Sitt gudomliga tålamod.

[17] Jag upprepar: om jag var genomsyrad av Hans fullständiga allmakt, skulle jag för länge sedan ha tömt hela galiléiska sjön över er, för att dränka er som möss och råttor.”

[18] Flera av de närvarande fariséerna blev rasande över Borus direkta tal, och säger till honom: ”Tygla din lösaktiga grekiska tunga. Du blev inte hitkallad från Nasaret för detta. Frukta oss, för vi har gott om kraft att förgöra dig.”

[19] Borus säger: ”Åh, det tror jag av hela mitt hjärta, ty er beryktade filantropi intygar att det är så. Men det råkar finnas ett stort ’men’, som gör att nasarén Borus inte fruktar er det minsta.

[20] Borus är visserligen inte allsmäktig som den gudomlige Jesus, men ändå äger han tillräcklig hemlig kraft för att förgöra er alla på ett ögonblick, utan att vara ansvarig inför någon, eftersom han är läkare. Har ni förstått mig? Jesus är emellertid Gud, och jag endast människa. Detta är också varför Han har mer tålamod än Jag. Men dra det inte mycket längre, för i så fall tar mitt tålamod slut.”

[21] Här tar Borus fram en liten flaska ur sin ficka, och visar den för de giftiga fariséerna, med de träffande orden: ”Se, detta vapen har mer kraft än tio legioner. Jag vet hur jag skall skydda mig själv, men när jag öppnar den är ni alla genast döda. Och se, även över denna lilla flaska, står det stora förebudet ’men’ skrivet. Och ni vill ge er på mig, skall vi snart vara kvitt.”

[22] Fariséerna blev fruktansvärt rädda vid synen av denna lilla flaska som innehåll ytterst farliga och snabbspridande ångor, som genast förlamade och dödade den vars näsborrar de nådde.

[23] Detta gift var emellertid ett extrakt som sedermera drabbades av utrotning. Det hade utvunnits ur en buske som sporadiskt förekommer i de avlägsna delarna av Indien, och som förstör allt liv inom en vid radie där det växer. Fariséerna vet om detta, vilket gör dem stumma av rädsla, och Jairus ber Borus att stoppa ner flaskan i fickan.

[24] Borus gör så, men säger till Jairus: ”Min vän, hur kan man låta Jesus, som gjorde dig en så oerhörd tjänst, bli så skamligt förföljd? Säg mig uppriktigt, inser du verkligen inte att Han har rätt i vartenda ett av Sina heliga Ord, eller avser du på allvar att inte se detta?”

29. Jairus fega och timida svar

[1] Jairus säger: ”Min vän, jag förstår dig bättre än du tror, men ändå finns det saker som mot bakgrund av människans världsliga ställning inte bör förstås alls.

[2] Som en person med hög ställning i världen, måste man ganska ofta skratta när man skulle vilja gråta, och ofta gråta när man istället skulle vilja hoppa och dansa av glädje. Men vad kan man göra om man är ensam? Kan man simma mot en rasande ström när den väl har en i sitt våld?

[3] Vi människor har en känslig hud, och en ännu känsligare mage. Dessa bägge vill vara nöjda, och det är därför bättre för oss att antingen släppa taget om all förståelse och sunt förnuft, och att följa med strömmen, än att likt en föraktad tiggare förgå i något hörn, som en best sårad i jakten.

[4] Oss emellan, tro mig när jag säger att jag känner Kristus bättre än du, men vad hjälper det inför Rom och Jerusalem? Om man gör någonting, är det ute med en.

[5] Jesus kan på allvar vara den Högstes Son, vilket jag personligen inte betvivlar det minsta, men kan jag bekänna detta öppet, givet min officiella position? Och om jag gjorde det, vad skulle då hända med sådana som oss?”

[6] Borus säger: ”Vad då, vad då. Världen har på grund av jordiska fördelar alltid ställt sådana frågor till någon vän för vilken den rena sanningen betydde långt mer än alla riken i en förbannad värld. Därför har den heliga sanningen alltid funnit sin grav i huden och magen hos den hedonistiska människan.

[7] Den som bryr sig mer om jordiska fördelar och upphöjd status än om den gudomliga sanningen, kommer med den bästa medfödda läggningen att bli fast i sådana frågor och uppfattningar, och drar sig sedan tillbaka från det gudomliga ljuset till världens mörker, och förnekar Gud och allt ljus som emanerar från Honom. Fråga varför? – Vad lägger det som en nödvändighet i hans hjärta? Se, inget annat än hans böjelse för världslig bekvämlighet av varje slag. Ivrigt söker han allt som kan försäkra honom världslig bekvämlighet. Och efter att ha uppnått detta, ofta efter mycket ansträngning och besvär, och sökt detsamma vad gäller världslig sensualitet, slänger han snart all sanning överbord. Om han fruktar den minsta begränsning av sin skimrande världsliga levnadsstandard, då väljer han att bli en tyrann mot allt som är genomsyrat med endast en gnutta av äkta sanning.

[8] Men när han blir eländig och sjuk och kommer till läkaren, vill han inte något hellre än att få verklig hjälp. Varför sanning här men inte någon annanstans?

[9] Se, där. Din dotter ligger med en obotlig sjukdom. Vad skulle du nu inte ge för en äkta medicin som skänker hjälp åt din dotters kropp? Som en erfaren läkare säger jag dig att det finns en verklig medicin som omedelbart skulle hjälpa din dotter, och en sådan medicin vore säkert en fullständig sanning beträffande din dotters fysiska sjukdom. Ja, för en sådan sanning skulle du förvisso ge allting. Men för sanningen som skulle hela din själ ger du ändå inte någonting, utan för världslig bekvämlighets skull förföljer du den i själva verket varthelst den dyker upp. Säg mig: Varthän hör ett sådant beteende?

[10] Du vet lika väl som jag att det inte finns någon helande verkan i tempeldyngan. Du vet att detta är en avskyvärd vidskepelse, som passar att kväva den sista gnistan av tro hos svaga människor, och ändå skulle du förfölja sådana ’hädare av det Allra Heligaste’ med eld och svärd om någon av dina troende kamrater skulle tala ut om det öppet.

[11] Tänk på en evigt rättvis Gud men som Själv är Ljuset och den högst oföränderliga eviga sanning och som inte låter sig köpslås med. Vad kommer Denne att säga till sådana tjänare som dig själv?

[12] Sannerligen, inte en enda av er kommer att dra jämnt med Honom. Oavsett om ni tror eller inte tror, så finns det icke desto mindre ett liv efter detta bortom gravens valvportar, där var och en kommer att belönas i enlighet med sina handlingar och agerande.

[13] Det är inte okänt för mig, ty jag sökte och fann det. Mitt eviga liv är i mina händer, och jag skulle ge tusen fysiska liv om det var priset.

[14] Men jag har det, och det eviga livet har lärt mig att förakta livet i köttet och endast ge det tillräckligt värde för att vara till nytta i överflöd för själens eviga liv. Att det är tydligt och sant att jag har uppnått detta, tackar jag ingen annan än Jesus allena för, som visade mig den hemliga vägen till det.

[15] Och denne Jesus, denne Gud bland människor, förföljer ni med eld och svärd, och ni kommer knappast att vila förrän ni har gjort mot Honom vad era förfäder gjorde mot alla profeterna.

[16] Men ve er då! Gud har sänt er, som högst skamlöst kallar er själva för Hans folk och Hans barn, en Gud från himlen. Vartenda ett av Hans ord är en evig sanning från Gud, som kan greppas även med handen av varje ärlig människa. Men ändå vill ni döda Honom eftersom Han avfärdar ert gamla tempelskräp.

[17] Ve er! Guds vrede skall snart komma över er på ett förskräckligt sätt.

[18] Ja, jag skulle fortfarande kunna hjälpa din dotter; jag känner nu kraften inom mig. Men jag vill inte hjälpa henne, ty ni är alla djävlar och inte längre människor. Och jag kommer aldrig att erbjuda min hjälp åt djävlar.”

[19] Detta tal trängde in i föreståndarens hjärta likt glödande pilar. Han insåg visserligen sanningen av det på djupet och var redo att lägga ner sin församling, men fruktade tumultet, och sade till Borus:

[20] ”Måhända är du inte helt taktkänslig, men dina ord är sanna. Om jag kunde skulle jag kasta mitt höga ämbete överbord, om det inte skulle väcka anstöt. Jag skulle vara fullt beredd att göra så för min älskade dotters återhämtnings skull. Men tänk på vilken uppståndelse detta skulle orsaka. Jag måste därför skjuta upp det till ett lämpligare tillfälle.”

[21] Borus säger: ”Jag är klar och kan nu fortsätta längs en bättre väg än den som ledde till dig. Ty detta är uppenbarligen helvetet på jorden och i det kan ingen ängel göra någon nytta, och än mindre jag själv som fortfarande är en svag, köttslig och dödlig människa.”

[22] Med dessa ord lämnar Borus obevekligen föreståndarens hus och rusar upprört iväg. Det ovanstående ägde rum i Kapernaum samma dag som vi mötte den utsände budbäraren.

[23] Jag tog mig dock en vila på kullen, och förutsade hela denna händelse en dag innan den verkligen utspelade sig.

30. Josefs död och hans vittnesbörd om Jesus

[1] Efter denna berättelse skulle alla lärjungarna ha velat omfamna och kyssa den välkände läkaren Borus, men vi styrde kosan tillbaka mot Kis, och anlände dit just när solen höll på att gå ned.

[2] Baram var dock fullt förberedd med kvällsmåltiden, och vi njöt mycket av den efter att ha genomfört ett viktigt arbete. Måltiden fick även Judas i en bättre sinnesstämning, och han prisade Borus mod, som även han kände väl.

[3] Det var vårt ämne under en tid efter middagen, och till och med moder Maria kunde inte nog välsigna Borus för att ha stått upp för henne mot föreståndaren, som hade tagit initiativet att beslagta hennes lilla fastighet.

[4] En av Josefs äldre söner sade: ”Kommer kanske vår ärligt förskaffade fastighet slutligen att återlämnas till oss?”

[5] Kisjona säger: ”Min vän, önska dig inte det. Se, här har ni alla en bättre tillvaro, och går säkra från all förföljelse. Och jag ger er värdshuset där borta, vid det övre änden av bukten, inklusive hundra tunnland mark. Och med detta byte så kanske ni kommer över förlusten av er lilla fastighet, och ni är också en halvdags resa närmare Jerusalem jämfört med Nasaret.” Och Joses är fullt införstådd med detta, men ber Mig ändå om Mitt råd.

[6] Och Jag säger: ”Vad som är bättre är alltid bättre; ta det därför, men betrakta det aldrig som ditt eget, utan endast som något som är dig till låns från Gud, för denna korta tid.”

[7] Joses säger: ”Herre och broder. Så lärde oss redan alltid vår fader Josef, och därför betraktade vi aldrig ens den lilla fastigheten i Nasaret som något vi ägde, utan något som Gud lånade ut till oss för denna korta tid på jorden, för vilket vi tackade Honom varje dag, och Dig också, och bad Honom att bevara en sådan skatt för våra världsliga behov. Han bevarade den också så länge det var Hans heliga vilja. Men nu säger jag med Job: ”Herren gav den till oss, och nu behagade det Honom att ta bort den.” Låt Hans heliga vilja ske, och åt Honom allena all ära, lov och pris. Vad som Gud än tar kan Han rikligt återställa. Som Dina jordiska brödar och systrar, är vi förvisso på det klara med det. Men de tog även våra verktyg och hushållsredskap. Här anser vi att åtminstone detta borde återlämnas till oss, eller något motsvarande.”

[8] Jag säger: ”Oroa dig inte. Om tre dagar beger vi oss till Nasaret, och allt måste återlämnas till oss. Har vi inte en ängel av högsta rang bland oss? En vink, så är allt som det ska. Och om en inte skulle vara tillräckligt, står legioner till vårt förfogande i varje ögonblick.

[9] Sannerligen säger Jag: Vad Jag än ber Fadern om i Mitt hjärta, det kommer Han att göra. Och det Sonen vill, det vill för evigt även Fadern, och det är aldrig någon skillnad mellan Faderns och Sonens vilja. Ty tro Mig: Fadern och Sonen är inte två utan fullständigt ett i allting. Var därför stilla och tro att det är så.”

[10] Joses säger: ”Herre och broder, vi alla tror! Hur kunde vi inte tro då vi ända sedan Du föddes alltid har varit nära Dig och sett oräkneliga tecken som tydligt förkunnar vem Du är. Broder Jakob har skrivit en hel bok om det som börjar med Din födelse ända fram till Ditt tjugonde levnadsår, från vilket Du fram tills nu inte utförde några fler tecken och arbetade och levde med oss som en vanlig man. Så vi skulle nästan ha glömt vem Du är om inte Josefs fysiska död några år tidigare hade skakat om oss ordentligt.

[11] Ty medan Josef låg döende i Dina armar, åtföljdes hans sista ord av ett lycksaligt strålande leende, och dessa var de sista ord som ljöd:

[12] ”Åh min Gud och min Herre! Vilken nåd och barmhärtighet Du har visat mig! Åh, nu ser jag att det inte finns någon död. Jag kommer att leva för evigt. Åh Gud, så härlig Din himmel är. Mina barn, titta på den Ende som nu stödjer mitt döende huvud med Sin arm. Det är Han, min Gud, min Skapare! Åh så välsignat det är att dö bort från den här eländiga världen i den allsmäktige Gudens armar.”

[13] Efter dessa ord dog han, och vi grät alla högt, men Du var ensam om att inte gråta inte. Men vi förstod varför Du inte grät.

[14] Och se, från det ögonblicket kunde vi aldrig glömma bort vem Du är, ty under den sista timmen av sitt jordiska liv, hade Josef uttalat det klart och tydligt. Hur skulle vi inte tro på allt som Du säger, när vi nu vet vem Du i själva verket är?”

[15] Jag säger: ”Helt riktigt, Mina kära bröder. Det som ni här har sagt är helt riktigt. Det är gott att ni talar sålunda, ty vi är här tillsammans som fullt invigda, och en sådan kunskap kan inte längre leda till att någon ställs inför rätta, förutom en om han i hemlighet tar anstöt av det! (Det var Judas som avsågs).

[16] Men när vi befinner oss bland världens främmande barn, då måste vi hålla helt tyst om det. Men nu går vi till vila, så att vi kan börja arbeta tidigt i morgon bitti.” Därefter gick alla helt lyckliga för att sova.

31. Kisjonas tjänstefolk fångar en liga tempelrånare och smugglare

[1] Det är bara Kisjona, Baram, Jonael och Jairut som tillsammans med tjänaren Archiel går ut i det fria, och Kisjona ser till sitt stora hushåll. Överallt är allt i den bästa ordning, och gränsvakten och väktarna är muntra och berättar för sin herre att det kommer att bli en viktig fångst denna natt, eftersom de hade blivit varskodda.

[2] Kisjona frågar otåligt vari detta består, och huruvida det möjligen inte kan bestå i att några fattiga bär sina magra förråd till någon marknad för att täcka upp för sina förfallna skatter.

[3] Här säger den förste gränsvakten: ”Herre och mästare, du vet hur mycket vi ärar och respekterar dina högst rättrådiga och ytterst milda föreskrifter för de stackars människorna, men vid denna fångst handlar det inte om någon fattigdom utan snarare om att de judiska fariséerna, prästerna och leviterna har betett sig fullständigt skändligt.

[4] Från Kapernaum har de utfört en mängd av de mest skamfyllda konfiskeringar och indrivningar i ett vidsträckt område, och vid midnatt kommer de att föra all slags boskap, säd, vin och redskap till Jerusalem för att säljas, men inte längs den allmänna huvudvägen, utan en hemlig väg som löper genom bergen.

[5] Du vet att det inte är möjligt att ta sig landvägen till Sibara, där din tull som du alltid hyr ut är stationerad, på grund av den stora klippa vars höga och branta klippvägg skjuter ut mot sjön. Det är därför man måste föra människor, boskap och andra tillhörigheter till en viss kaj vid vattnet, såvida man inte färdas över lugnt vatten, vilket sällan är fallet, rakt till Pira där din tull som är utarrenderad i tio år är belägen.

[6] För att kringgå alla dina tullar, har emellertid de förmögna fariséerna byggt en hemlig väg genom bergen med hjälp av inhyrt slavarbete, och det genom vad som redan är samariska områden, och denna passage provar de för första gången idag.

[7] De kommer att bryta fram ungefär två tusen steg härifrån in i dalen, vid den plats där vi byggde bron över bäcken. Vägen löper en lång väg genom din mark, över bäcken, och slingrar sig sedan längs den vänstra sidan av dalen emot Kana, men vi hade omkring 200 välbeväpnade vakter utstationerade ganska tidigt längs strategiska ställen. Jag säger dig, fader och herre, en mus skulle inte passera. Vi vill lära ut Jehova till dessa onda uslingar på ett sätt som får dem att tänka på Honom resten av sina liv.”

[8] Kisjona säger: ”Detta gjorde ni bra, och ni kommer inte att bli utan belöning. Pengarna som köpmännen har på sig skall tas som byte, medan all boskap, säd, mjöl och alla tillhörigheter skall stanna kvar här tills missdådarna har namngett alla dem som de har utpressat, så att vi noggrant kan återlämna detsamma till dem.

[9] Men för att ha banat väg genom mina berg och skogar utan mitt tillstånd får de böta tusen pund silver som straff av den romerske domaren, som har inrättat ett kontor på mina ägor. Av dessa tillfaller två tredjedelar kejsaren och en tredjedel går in i min kassa.”

[10] Just nu kommer emellertid den romerska domaren hit och frågar vad som försiggår vid gränsen och huruvida misstänkta personer förväntas och om militär assistens är nödvändig. Gränsvaktens överordnade sammanfattar emellertid för honom vad som redan hade inrapporterats till honom under dagen.

[11] Domaren säger: ”Ah, så är det! Gott, se till att fånga de eländiga skurkarna. Då skall vi lära dem en läxa om romerska seder och lagar. Dessa skall för alltid mista sin förkärlek att förvandla romare till tiggare, vilket gör dem oförmögna att betala sina förfallna skatter till kejsaren, medan inte en stater (ett litet mynt, övers. anm.) kan tas ifrån de svarta skurkarna själva. Dessa karlar låtsas vara evigt fattiga, medan de begraver guld, silver, pärlor och ädla stenar i enorma mängder. Och de från Kapernaum är till på köpet likadana som de från Korasin. Nåväl, fröjda er, ni skurkar, ert hantverk är förbi på ett sätt som kommer att få er att tänka på det under resten av era liv.”

[12] Domaren hade knappt uttalat dessa ord förrän mycket skrik kunde höras från den avlägsna dalen, medan vakten gnuggade händerna av munterhet, och sade: ”Ah, de har redan drabbat samman. De kommer att vara här om en kvart. Snabbt, låt oss tända tjärpannorna och förvandla dalen till dag, så att ingen av dessa odågor kommer igenom.

[13] Fyrtio tjärpannor tänds och hela platsen förvandlas till ljus. Och de som tände var knappt klara förrän den första gruppen anlände, vilken bestod av tolv fariséer, som genom att agera ombud skulle förflytta bytet till att säljas i Jerusalem.

[14] Den kraftiga skyddsvakten radar upp de tolv hopbundna fariséerna vid gränsspärren, och säger till Kisjona: ”Herre, här är de värsta missdådarna. Fem från Kapernaum, tre från Nasaret och fyra från Korasin, alla lönnmördare värda sin vikt i guld. Bakom följer alla sorters tjurar, kor, kalvar, getter, får, runt fyra hundra åsnor lastade med spannmål, tillsammans med lika många mulor lastade med vinskinn, och ytterligare fem hundra åsnor och lastdjur som bär på vackert formade hopbundna pojkar och flickor, mellan åldrarna tolv och arton, vilka alla var ämnade för marknaden i Sidon. Och förutom det, en hel del tjänare till dessa förbrytare. Alla dessa kommer snart att vara här, så gör därför plats så att vi kan rymma dem alla.”

[15] Kisjona säger: ”Öppna genast de beslagtagna förråden vid stranden. Där kan allt få plats, och beträffande barnen det stora värdshuset här vid berget. Och se till så att de får att äta och dricka, ty dessa odjur har säkerligen gett dem knappa ransoner på vägen. Åh Gud, åh Gud, varför tillåter Du sådana djävlar att ha makt på jorden över den arma, fridfulla mänskligheten?!”

32. Förberedelse för rättegången

[1] Man kan nu höra jämrandet från de barn som hade slitits från sina föräldrars armar. Kisjona och Baram, Jonael och Jairut, tillsammans med ängeln, rusar för att möta barnen. Domaren låter emellertid gripa och föra de tolv till ett bastant fängelse.

[2] Strax därefter anländer raden av barn och ängeln befriar dem ögonblickligen från åsnorna och mulorna. Antalet barn överskred de första rapporterna från skyddsvakten som förde med de första tolv skurkarna, eftersom vissa var bundna tre och tre på deras mulor. Alla barnen darrade av rädsla och förväntade sig att något otrevligt skulle inträffa. Men ängeln talar till dem högst vänligt, och berättar för dem att de kommer att befinna sig i sina sörjande föräldrars armar redan nästföljande dag. Detta lugnade ner barnen.

[3] Vissa jämrar sig emellertid över smärtan som remmarna hade orsakat, och vissa hade blodiga fläckar på sina späda kroppar, ty de hade blivit slagna för att ha gråtit och för att förhindra dem från att röja hela följet. De flesta var nakna, ty de kunde ha blivit igenkända om de var klädda på vägen mellan Kapernaum och Sibara, som de gick förbi. Därför var det nödvändigt att ordna fram de kläder som behövdes.

[4] Kisjona gav genast en stor mängd linne, och alla blev omedelbart sysselsatta med att tillverka skjortor, så att varje barn på morgonen hade fått en var. Många händer klarar snabbt av den stora uppgiften. Barnen fördes sedan till det stora värdshuset som Kisjona hade låtit uppföra strax ovanför gränsbommen.

[5] När barnen var inhysta i värdshuset anlände den huvudsakliga transporten av boskap och allt annat, och allt togs emot och sattes in i förrådet, och även tjänarna till de tolv bands och kastades i ett stort fängelse.

[6] När detta ståhej var avslutat och vakterna hade skingrat sig, tog sig Kisjona och hans fyra följeslagare en vila, vilken emellertid inte varade länge eftersom den började sent, medan den annalkande dagen lovade många och stora bekymmer.

[7] Alla sov till soluppgången, varpå de alla kom upp på fötter och det första Kisjona gjorde var att gå bort till Mig, för att meddela Mig allt som hade ägt rum under natten, och naturligtvis för att söka mitt råd om hur han skulle handla på ett för Gud välbehagligt sätt.

[8] Men Jag förekom honom och berättade för honom vad som hade ägt rum denna natt, men gav honom även råd om vad han nu hade att göra. Rådet bestod i följande:

[9] ’Broder, som ett första steg, sänd hastigt iväg en budbärare till befälhavaren Kornelius i Kapernaum, med fullmakt från den lokala kejserliga domstolen, att han skickar en uppsyningsman för att undersöka de tolv syndarna, för att göra det möjligt för honom att avge dom över dem och att alla inblandade parter, som de tolv måste ange, får tillbaka sin plundrade boskap och först och främst deras barn inom kortast möjliga tid! Ty för detta storartade rövarfall har den lokala specialdomstolen ingen domsrätt och är i dessa fall inte heller kompetent. Men Jag själv skall inte nämnas.

[10] De tolv fariséerna kommer alltjämt att skapa problem för överdomstolen. Den skall inte kunna sätta dit dem beträffande rånet. Och smitningen från tullen kommer inte att oroa dem heller, eftersom de får resa fritt i hela landet. Och eftersom de är landets barn, kan ingen tull lagenligt tas ifrån dem, så de betalade heller ingen tull av det skälet, utan av rädsla för folket, ty de hade redan betalat lärlingsavgifter vid tidigare tillfällen, och av den anledningen skapat en hemlig väg till Jerusalem.

[11] Därför är de lagligen endast ansvariga för en Causa (tvistefråga), enligt vilken de endast kan dömas för betydande skador, detta för brott mot skogslagstiftningen begångna i dina skogsmarker. Det här skulle inte täckas av alla beslagtagna ägodelar, inte ens med alla pengar som de har på sig.

[12] Låt därför som en andra nödvändighet även sakkunniga bedömare snabbt komma till skogen för att uppskatta skadorna, i sällskap med en domstolstjänsteman, så att allt är berett för att nå ett domslut när överdomstolen kommer hit för ett sammanträde, ty annars kommer domstolen att dra ut på undersökningarna, och offren kanske inte bli ersatta på ett år. Men om allt som domstolen betraktar som underlag finns tillhands, kan en dom snabbt avkunnas och genomföras.’

[13] Efter detta råd skyndar sig Kisjona till sina tjänstemän och ordnar allt som Jag tillrådde dem.

[14] Ett litet segelfartyg far med mycket gynnsam vind hastigt till Kapernaum, medan den romerska domaren själv går snabbt mot bergen som gränsar till den vänstra sidan av dalen från Kis, tillsammans med åtta taxeringsmän under ed, till den högra sidan av dalen.

[15] Vid den fjärde timmen anländer en uppsyningsman från överdomstolen tillsammans med två sekreterare, och det gör även de två sällskapen med taxeringsmän från de bägge bergen, tillsammans med sina skadebedömningar.

33. Intensiv utfrågning av de tolv fariséerna

[1] De inledande förhören kommer snabbt igång, och så fort de är avslutade, så leds de tolv fram till domaren. Som svar på överdomarens utfrågning, säger de: ”Vi är våra egna herrar och har vår egen domstol i templet i Jerusalem. Förutom Gud och den andra domstolen behöver vi inte svara inför någon för våra göranden och låtanden, och därför kan du fråga ut oss så mycket du vill och fortfarande inte få något svar från oss. Ty vi står på en stadig rättslig grund, och ni kommer inte kunna komma åt oss.”

[2] Domaren säger: ”För den har sortens oförsonlighet bär jag på ett speciellt botemedel: Det består av spö och piska! Dessa kommer få er att tala. Ty domstolen tar inte hänsyn till person. Alla är lika inför lagen.”

[3] Ledaren för de tolv fariséernas säger: ”Åh, det här botemedlet känner vi väl till, tillsammans med dess kraft och verkan, men vi känner även till ännu ett botemedel. Om vi vill använda det, och det är det troliga, då är vi förmodligen de sista som du någonsin kommer att ställa inför rätta. Känner du till Augustus Ceasars prestigefyllda vitsord, som han skrev för egen hand till prästerna i Jerusalem, där han säger:

[4] ’Detta speciella prästerliga kast är mer behagligt för den kejserliga tronen än något av de andra, varför deras lagar och privilegier skall skyddas som heliga. Ve dem, som attackerar dessa! En sådan ogärningsman skall strängeligen åtalas som högförrädare!’ Denna lag är lika aktuell nu som för trettio år sedan. Om den var okänd för dig, har vi nu gjort den känd. Gör nu som du vill, så skall vi göra detsamma.

[5] Vi har fullständig äganderätt till våra beslag, och ingen kan eller har rätt att ta dem ifrån oss. För tillfället kan de visserligen tas ifrån oss med våld, då vår motkraft är för liten. Men när vi kommer igenom detta, måste vi bli frisläppta, och därefter kommer vi att veta hur vi skall få till vidare förhandlingar.”

[6] Överdomaren säger: ”Inte heller jag sätter mig till doms över de beslag som ni, inför Gud och alla rättfärdiga människor, har slitit till er genom vanhedrande plundring snarare än rättvist ägande, ty jag är väl medveten om de privilegier som ni genom ert listiga hyckleri har kramat ur kejsaren.

[7] Om Augustus hade känt er som jag gör, sannerligen, då skulle ni ha erhållit ett helt annat vitsord. Dessvärre lät han sig bedras av ett falskt sken, och misstog ert lampsken för solljus och gav er därför särskilda rättigheter.

[8] Men nu är det upp till mig och befälhavare Kornelius att visa upp ert rätta jag inför kejsaren, och ni kommer snart att befrias från era privilegier. För övrigt kan ni hota mig tillbaka om ni så önskar, ty jag rör mig också på lagens fundament, och vi överdomare i detta land har endast nyligen emottagit nya dekret beträffande ert ränksmideri, som kejsaren inte längre är okunnig om – detta med begäran att vi håller er under den strängaste uppsikt. Och jag försäkrar er att vi överdomare rättar oss efter det senaste dekretet från Rom ytterst troget och samvetsgrant, och vi har redan tecknat en bild av er som på ett sätt som säkert inte ställer i god dager. Förstått?

[9] Likt afrikanska basilisker suger ni ut den sista droppen blod ur kejsarens undersåtar, och gör dem till tiggare, och vad ni än lämnar kvar, tar despoten Herodes för att hålla sina tusen konkubiner feta och yppiga. Det arma folket måste emellertid försmäkta i rena rama misären. Stämmer detta?

[10] Om det finns en Gud med bara lika stor känsla för rättvisa som jag själv och med lika stor kärlek för mänskligheten som min ämbetsdräkt, då är det inte möjligt för Honom att låta djävlar som er själva och Herodes att härska över den arma mänskligheten mycket längre.

[11] I er bok står det: ’Älska din nästa som dig själv’, som er Gud förmodas ha gett er. Men hur följer ni det?

[12] I sanning, er lag som ni alltid tillämpar flitigt består i att hata alla som inte stödjer er i ert ytterst lustfyllda och liderliga liv. För detta ändamål har ni på ett bedrägligt sätt olyckligtvis skaffat er en lag som ni lutar er emot för att utföra alla slags outsägliga utpressningar.

[13] Lyckligtvis har ni emellertid i det aktuella fallet, beträffande detta påstått lagliga beslag, begått en skenbart laglig handling, en handling för vilken ni står inför mig i domstolen, ett lagbrott som faller under brott mot skogslagstiftningen som ni har begått över ett vidsträckt område i Kisjonas vackra skogar, han som är grek och en trofast kejserlig undersåte, vars rättigheter varje romersk kejsare skulle försvara med en legion om de endast inkräktades på det minsta, eftersom han betalar kejsaren tusen pund årligen för detta, vilket sannerligen inte är någon liten sak.

[14] För en bit väg som sträcker sig närmare fem timmar, har ni ödelagt närmare ett tusen vackra unga cederträd medan ni i hemlighet anlade er smuggelväg, och flera tusen mindre trädstammar, vilket orsakade Kisjona skador som överträffar tio tusen pund, enligt skriftlig försäkran av edsvurna bedömare. Nå, hur skall ni gottgöra en sådan skada?”

[15] Den högste farisén säger: ”Är du inte medveten om att jorden tillhör Gud, och att vi är hans barn, till vilka allena Han gav den här jorden? Precis som Gud emellertid har rätt att göra med jorden såsom Han önskar, så kan vi, som Hans barn, göra med jorden såsom vi önskar. Även om något hedniskt rike har slitit bort en sådan rätt från oss sedan en tid tillbaka, så kommer det inte att behålla den särskilt länge till. Gud kommer att ta den ifrån det och återlämna den till Sina barn.

[16] Med tanke på våra gudagivna rättigheter, är vi inte ansvariga att gottgöra för skogsöverträdelserna, eftersom jorden är vår och vi kan göra med den så som det behagar oss. Men på grund av er större, men naturligtvis bara skenbart, jordiska myndighet, som ni romare lagstridigt utövar över oss, så skall vi nedlåta oss till att ersätta skadorna. Men av de tio tusen punden kan upp till nio tiondelar avfärdas. Ty så mycket vet vi också, att vi är kapabla att uppskatta värdet på de träd som vi fällde, ty vi använde endast en ytterst liten del av det för att i förekommande fall bygga broar. Och vad är i själva verket skadan? En ny väg finns nu som tullindrivaren Kisjona i allra högsta grad kan ta i bruk. Om han själv hade anlagt den, skulle det ha uppgått till åtminstone tusen pund. Nu kan han upprätta en ny tull där, och om ett år kommer hans intäkter att uppgå till tre gånger kostnaden för vägen.”

[17] Överdomaren säger: ”I kejsarens och hans visa lags namn, och med tanke på skadan som har uppskattats av svurna bedömare, och eftersom ni gör gällande att ni är Guds barn, förskaffar ni er orättmätligen makt över hela jorden, av vilket följer att kejsaren själv är föremål för er makt, något han förmodligen aldrig fram tills nu skulle ha kunnat drömma om. En sådan skamlig högdragenhet är ett majestätsbrott mot kejsarens heliga person, och straffet blir tjugo tusen pund, varav en tredjedel tillfaller Kisjona, men två tredjedelar kejsaren. Dessutom förklaras härmed era beslag vara förverkade.

[18] Men eftersom det oåterkalleliga straffet för majestätsbrott antingen är dödsstraff eller permanent landsförvisning, måste ni nu välja vad ni föredrar: Antingen halshuggning genom yxa, eller permanent landsförvisning till Europas polarområde. Jag har talat i kejsarens namn och enligt hans visa lag. Detta skall träda ikraft omgående. Även om hela världen skulle förgå under tiden, skall rättvisa skipas.

[19] Se, sålunda handlar en överdomare från Rom, som inte fruktar någon förutom gudarna och kejsaren.”

[20] Därefter, i enlighet med romersk sed, ger han tecken att vatten skall ges till honom, varpå han tvättar sina händer. Ett exekutionsbiträde bryter en käpp i två delar och kastar den under fötterna på de tolv.

34. En god fångst

[1] Nu blir fariséerna rädda, och en, som är något modigare säger till domaren: ”Herre, upphäv den andra domen, så skall vi överlämna den första fyrfaldigt, och det inom 48 timmar.”

[2] Domaren säger: ”Jag accepterar erbjudandet, men håller fast vid landsförvisningen de tio nästföljande åren. Är ni nöjda med det?”

[3] Farisén säger: ”Herre vi betalar fem gånger om i rent silver, om du efterskänker landsförvisningen.”

[4] Överdomaren säger: ”Låt så ske, men med överdomstolens reservation att ni förblir under romersk polisövervakning under tio år, och att varje olagligt försöka att föra staten och dess överhuvud bakom ljuset, eller varje annat elakartat förtal mot Rom, såväl som varje egenmäktigt förbiseende att rapportera eller bekänna något beslag oavsett vilket, skall föra med sig den förutnämnda landsförvisningen till Europa under tio år, från vilken ingen befrielse kommer att ske. Pengarna måste emellertid erläggas till denna rättssal inom 48 timmar. En timme därutöver kommer inte att accepteras under de nuvarande, förmildrade villkoren, utan istället under den första domens villkor.

[5] Och en annan sak. Innan ni kan återfå er frihet, måste ni bara ge namnen och hemorterna på alla de parter som så skamfyllt blev fördrivna av er, så att jag må sammankalla dem hit och ge tillbaka allt till dem som ni berövade dem på, såsom barn, boskap, spannmål och vin.”

[6] Fariséerna gick med på detta krav, och anger i detalj alla namn och platser. Och domaren skickar genast iväg budbärare till de namngivna platserna, och knappt tio timmar har passerat förrän alla parter anlände som hade något att hämta upp.

[7] De tolv fariséerna täcker omedelbart av sina vagnar, som var förspända av mulor, och alla blev ytterst förbluffade över den enorma mängden guld och silver. De bar tillräckligt med silver och guld för att med lätthet betala sina böter fem gånger om. Överdomaren var mycket ledsen över att han inte hade satt ett högre straff.

[8] En klok tanke slog honom emellertid som fick honom att förhöra de tolv igen, och han sade till dem: ”Lyssna på mig, ni har visserligen betalat det anmodade beloppet som ni skulle, och ni har kvittot för det i era händer. Men eftersom jag nu upptäcker en enorm summa pengar hos er, måste det förefalla omöjligt för mig att ni har kommit över sådana mängder guld och silver på lagligt sätt. Sannerligen, om kejsaren kom hit idag med alla sina kontanter, så skulle det vara ytterst tveksamt om det skulle vara lika mycket som era. Förklara därför hur ni kom över sådana mängder guld och silver, ty detta verkar i allra högsta grad misstänksamt för mig.”

[9] Den högste farisén säger: ”Vad då misstänkt, vad då misstänkt? Detta är femtio års lön som alla fariséerna, prästerna och leviterna i det här landet har sparat åt templet. Icke desto mindre är det den minsta summa som någonsin har levererats från Kapernaum till templet. Detta är inget annat än offergåvor, legat och speciella tempelgåvor, och därför helt och hållet lagligt förvärvade och ihopsamlade medel.

[10] Överdomaren säger: ”Ordet ’laglig’ lämnar vi åt sidan. Även om så vore fallet, så är det utpressning och en tarvlig jakt på eftermäle, och därför är lagenlighet fjärran från denna förmögenhet.

[11] För en månad sedan rapporterades följande direkt från Rom till mig själv och alla överdomstolar: ”Under ett halvår har nu skattepengar väntats från Mindre Asien och några av orterna i Pontus. De skall ha samlats in och skickats iväg för länge sedan, och består av guld, silver, ädelstenar och pärlor – guldet och silvret till övervägande del opräglade. Den sagda summan bara i guld uppgick till tjugo tusen pund. Sex hundra tusen pund i silver och ungefär samma summa i ädelstenar och pärlor.

[12] Jag märker ytterligare fem oöppnade vagnar. Avtäck dem så att jag även kan undersöka dem.”

[13] Synbart generade, avtäcker de även de fem andra vagnarna, och se, dessa var fyllda med alla slags ädelstenar, i ett mestadels grovt och opolerat tillstånd, medan en vagn, som vägde över ett ton, var fylld av små och stora oborrade pärlor.

[14] Efter att noggrant ha undersökt dessa, säger överdomaren: ”Det tycks mig klart var de utsända skatterna och dyrbarheterna från Pontus och Mindre Asien hamnade någonstans. Med all tillbörlig respekt för er slughet, det kommer bli svårt för er att komma upp med vederbörlig bevisning, men jag vågar svära inför alla gudarna och deras himlar att de förfallna skatterna och andra dyrbarheterna ligger här i öppen dager inför mig, som Rom har väntat länge på, och som är så gott som i mina händer. Stanna kvar häromkring. När de delaktiga parterna anländer skall jag företa en stor efterforskning.”

[15] När de hör dessa ord från huvuddomaren, blir de bleka och drabbas av kraftig feber, vilket inte undgår den skarpsynte domaren, som även säger till domaren i Kis: ”Broder, jag tror att vi har fångat de stora rovfåglarna i vårt garn.”

35. Överdomaren Faustus och Herren

[1] Domaren från Kis säger: ”Min vän, den ryktbare Jesus av Nasaret har redan vistats här till och från i tre veckor, och kommer förmodligen att tillbringa ytterligare några dagar här. Jag säger dig, Han är en Gud för vilken allt som är fördolt är klart som solen, vilket Han har gett oss hundratals levande exempel på. Hur vore det om vi vänder oss till Honom i den här frågan? Han kunde skapa stor klarhet i detta, och ännu mera så eftersom Han på grund av templet onda förordningar på intet vis är en vän till de svarta tjuvarna och rånarna, ty jag hörde med mina egna öron hur Han fördömde Korasin och Kapernaum ner till djupet av Tartaros, det vill säga deras respektive präster och fariséer. Därför är jag övertygad om att vi genom Honom kommer att gå till botten med det här.”

[2] Överdomaren säger förundrat: ”Vad? Är denne gudsman här? Men, varför berättade ni inte det genast för mig? Sannerligen, jag skulle ha låtit honom hålla rättegången i mitt ställe, och sparat tre fjärdedelar av arbetet. För mig snabbt till Honom! Ty befälhavaren Kornelius bad mig helt nyligen enträget att vid första bästa tillfälle göra förfrågningar om denne mest gudfruktige av alla män, och att underrätta honom omedelbart.

[3] Om befälhavaren får reda på att Jesus säkert befinner sig här, så kommer han snabbt vara här med hela sin familj. Ty han och hela hans hushåll tillber i själva verket denne man, och själv står jag fullt och fast med dem i detta. Allt lov till en sann Gud för denna outsägliga lycka, att för en gångs skull få se och tala med min högst rene, himmelske vän Jesus! För mig snabbt, snabbt till Honom. Allt är redan vunnet nu!”

[4] Just när överdomaren går mot det stora huset, med den hetaste längtan att få se och tala med Mig, kommer Jag för att möta honom. Och när han ser Mig, utropar han av glädje: ”Här, men här är Du, Du min högst gudomlige vän och broder, om jag fortfarande kan kalla Dig så.

[5] Åh, låt mig omfamna Dig och täcka ditt heliga ansikte med tusen vänskapliga och broderliga kyssar. Åh, Du min helige vän. Så outsägligt lycklig jag är nu när jag äntligen har Dig här igen. Sannerligen, varthelst människor befinner sig i den största nöd, där finns Du tillhands för att hjälpa dem. Åh, jag vet inte till mig av glädje, för att jag hittade Dig här.

[6] Jag trycker honom hårt mot Mitt hjärta, och säger: ”Oändliga hälsningar till dig med. Ty trots ditt ämbetes ansvar har ditt hjärta inte lidit skeppsbrott, och Jag älskar därför även dig gränslöst, och välsignar till fullo ditt arbete.

[7] Sannerligen, att du gick till botten med det här skändliga skatterånet, det har du endast Mig att tacka för, och Honom som bor i Mig.

[8] Men låt oss nu gå inomhus, där en riklig kvällsmåltid väntar oss. Vi skall tala mer om detta efter måltiden.”

36. Äktenskapliga råd

[1] Överdomaren och underdomarna, tillsammans med Kisjona, Baram, Jonael, Jairut och Archiel, går nu tillsammans med Mig till matsalen, och deltar en halvtimme efter solnedgången med Mig och alla de Mina i ett vällagat och rikligt mål, medan den ännu ogifte överdomaren har fattat tycke för Kisjonas äldsta dotter, och säger till Mig: ”Min högt ärade vän, Du vet hur mycket jag alltid har älskat Dig, trots våra religiösa och teosofiska skillnader, ty jag höll Dig inte för en slug eller partisk jude, utan snarare en som var väldigt öppen och frisinnad och samtidigt högst mångsidigt bildad, och djupt bevandrad i alla mänskliga vetenskaper.

[2] Därför anförtror jag åt Dig att jag tycker oerhört mycket om Kisjonas dotter. Trots att jag som Du vet är romare och hon tvivelsutan är judinna, som inte tillåts att ge sin hand åt en hedning, som judarna kallar oss. Säg mig, min vän, vad kan göras här? Kunde hon inte under några omständigheter bli min fru? Hjälp mig att lösa det här.”

[3] Jag säger: ”Du är en romare och hon är en grekiska och inte en judinna, och därför finns det i sig ingenting som hindrar dig från att begära hennes hand av Kisjona, som också säkert kommer att ge den till dig. Men att hon, liksom hela hennes hushåll, nu andligen är judinna i enlighet med Min lära, som du inte är okunnig om, kommer inte det att bli en stötesten för dig?

[4] Överdomaren med namnet Faustus, Caji Filius, säger: ”Varför skulle det? I mitt hjärta är jag en av de mest ivriga anhängarna till Din rent gudomliga lära! Ty jag menar, att en Gud som visste hur man skulle skapa en värld och därpå kunde kalla allehanda varelser till liv, inklusive människan själv till slut, måste vara ytterst vis. Om en sådan Gud skulle ge en lära till människan, då skulle Han omöjligen ge en annan lära till Sina människor, än den visaste sådan, som står i bäst samklang med människans läggning och hur hon bäst skall hållas vid liv.

[5] Så, Din lära är genomsyrad av en sådan anda och karaktär och är därför fulländat gudomlig, varför jag har accepterat den för mitt liv som fullständigt sann, och agerar därför följaktligen som en präst för hela mitt hushåll, och för mina många underlydande tjänstemän. I så fall saknas endast faderns samtycke.

[6] Jag säger: ”Tja, det har du redan, tillsammans med den vackra Lydias kärlek. Se, bakom dig står den helt igenom lycklige Kisjona, som knappt kan stå stilla av glädje för den ära som hans hushåll vederfars.”

[7] Faustus vänder sig om, och Kisjona säger: ”Herre och befälhavare över hela vårt Galiléen och Samarien, kan det vara så att du önskar min Lydia som fru?”

[8] Faustus säger: ”Åh ja, som den enda bland tusentals, om du önskar ge henne till mig.”

[9] Kisjona kallar till sig Lydia, som kommer dit märkbart generad av kärlek och stor glädje, och Kisjona säger till henne: ”Nå, min kära dotter, skulle du bli välsignad med denne underbare man?”

[10] Och Lydia säger efter en stund, med ögonen riktade mot marken: ”Hur kan du fortfarande fråga mig det? När den underbare Faustus kom hit idag och jag såg honom för första gången, hörde jag orden i mitt hjärta: ’Så lycklig denne underbare mans kvinna måste vara’, och nu när han önskar mig, skulle jag då bemöta honom med ett nej?”

[11] Kisjona säger: ”Men vad har din älskade Jesus att säga om detta?” Lydia säger: ”Vi är alla Hans”. Han är Skaparen och vi är Hans skapelser, som Han nu skapar till sanna barn. Oavsett detta stannar Han kvar i mitt hjärtas djupaste djup.”

[12] Här lyfter Faustus på ögonbrynen, och säger helt förundrad över Lydias oväntade vittnesbörd om Mig: ”Vad, vad? Vad är det jag hör? Skall en nyligen inträffad dröm visa sig ha en sann innebörd? Jag såg hela himlen öppen. Allt var ljus, alla oräkneliga varelser var ljus, och vid djupet såg jag Dig, Du min vän Jesus, och alla varelser väntade med otålig glädje på ett tecken från Dig, för att på ett ögonblick förkunna Dina befallningar genom oändligheten.

[13] Vid den tiden trodde jag att jag upptäckte Zeus i Ditt ansikte, vars ljusstyrka vida överglänste solen, och det överraskade mig att Du var så ytterst lik Zeus. Och sedan tänkte jag i hemlighet att Du var sonen till den främste gudomen, som jag emellertid uppfattade som judarnas Jehova och indiernas Brahman, och betraktade bara alla andra gudar som, liksom Dig, Hans jordiska barn, vilka Han emellanåt avlade med jordens döttrar för att förse människorna med jordiska ledare, lärare och inspiratörer från sådana söner.

[14] Men nu får denna dröm en helt annan innebörd. Du Själv är den levande Zeus, Brahman eller Jehova, köttsligt ibland oss, och lär personligen ut Din gudomliga visdom för oss, förmodligen för att Dina tidigare barn lärde ut den felaktigt, och inte tillämpade densamma korrekt i handling.

[15] Eftersom det utan tvekan är så, tar jag emot den här vackraste kvinnan från självaste min Guds händer, min Skapare, och behöver därför inte fråga huruvida jag kommer att bli lycklig med henne.

[16] Men nu har min önskan kommit i ett helt annat läge. Vackraste Lydia, se nu på Herren! Nu är det inte upp till vår ömsesidiga önskan, utan till den heligaste viljan hos den Oförliknelige, denne härlighetens Herre, denne Gud över alla gudar, ur vilken alla himlar, solen, månen och denna jord med oss alla är komna.

[17] Du, min i sanning gudomlige Jesus. Om det passar Dig att Lydia blir min fru, då är hon min fru. Om Du emellertid skulle ha det minsta emot det, säg det då, så kommer mitt liv inte att vara mer än Din aktiva, uttryckliga vilja. [18] Jag säger: ”Min ädlaste broder, Jag har redan välsignat er, och därmed är ni redan helt och hållet en kropp. Kom emellertid ihåg detta:

[19] Vad Gud har fogat samman, får ingen människan skilja åt, och så förblir ett sant äktenskap oupplösligt för all evighet. Ett falskt världsligt förbund är hur som helst inget förbund inför Gud och kan sålunda likt alla deras förbund lösas upp för världsliga människor, som inte är något annat än rent horande i förtid, genom vilket Satans barn förs in i en eländig existens. Ni är därför nu till fullo make och maka, och ett kött inför Gud, Amen!”

[20] Vid dessa Mina ord omfamnar de varandra, och hälsar varandra med en kyss.

[21] Att denna snabba förening väckte stor sensation runtomkring Kis, och att Kisjona var mån om att ge bort en storslagen gåva, säger sig självt.

37. Rättegången mot tempelrånarna fortsätter

[1] När den värsta uppståndelsen över denna händelse hade lagt sig, kom den nu välbekante Filopold från Kana, och gick genast fram till Mig för att berätta hur han hade återställt ordningen i Kana.

[2] Men Jag hälsade vänligt på honom och sade till honom: ”Jag känner redan till allt. Du är min lärjunge, gå över till mina andra lärjungar, dessa kommer att ha mycket att berätta för dig. Den här natten har Jag emellertid mycket att stå i. Men i morgon kommer vi två ha mycket att diskutera, ty du skall bli ett effektivt vapen för Mig.”

[3] Filopold går nu till lärjungarna, och nästan samtidigt tillkännager vakterna ankomsten av dem som sammankallades från Kapernaum och Korasin, och frågar vad som skall göras.

[4] Men Jag säger: ”Visa dem först till sina barn och ge dem att äta och dricka. Under tiden skall vi hålla en särskild domstolsförhandling med fariséerna.”

[5] Vakterna går iväg och Faustus frågar Mig huruvida det inte skulle vara bättre för Mig att förhöra de tolv, medan han endast skulle agera notarie.

[6] Men Jag säger: ”Nej, broder, det går inte, ty såvitt dem beträffar är du den ende med officiell grad, och bär av den anledningen kejsarens ring på höger hand som tecken på din officiella värdighet, tillsammans med svärd och stav. Därför måste du förhöra dem själv. Men vad och hur du skall fråga, det skall Jag lägga i din mun, och de kommer inte att kunna slingra sig. Låt oss därför snabbt skrida till verket, eftersom det inte är tidigt på kvällen.

[7] Vi går därför genast ut till domstolsbyggnaden, där de tolv och deras trettio huvud-medbrottslingar hålls kvar i häktet under sträng uppsyn, och väntar i stor rädsla på huvuddomarens ankomst, ty nu hade de ingen mer tid eller möjlighet att få tag på ett dussintal falska vittnen, som skulle ljuga för dem under ed. En särskild nåd utlovades av templet till alla de tjänare som bar falskt vittnesbörd för templets skull, när omständigheter gjorde det nödvändigt. Dessa var naturligtvis tvungna att bli fullt informerade i förväg, vilket i det aktuella fallet var omöjligt.

[8] Vi steg in i rättssalen i sällskap med Kisjona, Baram, Jonael, Jairut och ängeln Archiel, tillsammans med den assisterande domaren och flera notarier.

[9] Redan när vi stiger in, frågar den rasande ledaren för fariséerna Faustus: ”Vad är det här för sätt mot oss, Guds präster, att behandla oss som simpla brottslingar efter att vi redan har fogat oss efter alla krav, att inte släppa oss fria. Lika säkert som att vi är Guds tjänare: – om vi inte släpps fria omgående, så kommer Gud att behandla er illa.”

[10] Faustus säger: ”Var tysta, annars kanske jag blir tvungen att tysta er, ty vi har utomordentligt viktiga ting att göra upp med er. Lyssna nu uppmärksamt på mig.

[11] Jag har redan tidigare påpekat för er att era enorma skatter verkar vara precis desamma, som jag frågade ut er om tidigare. Med undantag av en sak är jag är nu ganska säker på allting om detta tilltänkta mordförsök under flytten av skattepengarna och andra skatter till kejsaren i Rom från Pontus och Mindre Asien. Och denna sak består i:

[12] Skattepengarna och de andra skatterna skyddades enligt rapporten av en kvarts legion romerska soldater. Det kunde därför inte ha varit en enkel sak för er att övermanna en sådan kraftfull skyddsvakt, och att antingen fullkomligt utplåna den eller åtminstone att driva den på flykten.

[13] Det står nu klart för mig att dessa pengar och skatter rycktes bort från den romerska skyddsvakten antingen genom list eller vapenvåld, antingen av er själva eller era ännu slugare kolleger. Vi behöver inte ytterligare bevis för detta, för vi har redan över hundra vittnen som vittnar om det. Men, som sagt, allt jag saknar är på vilket sätt det genomfördes och slutligen den rätta summan, hur stor den var, så att jag skall kunna skicka iväg en exakt rapport till kejsaren i Rom med pengarna och de andra skatterna.”

[14] Ledaren för fariséerna säger: ”Herre, detta förtal mot oss är för grovt för att vi skall låta saken bero. Och om du så hade tusen vittnen mot oss skulle det inte hjälpa dig, eftersom vi är för säkra på vår sak, och med all din makt kommer du inte att kunna kröka ett hår på våra huvuden. Bespara dig därför all vidare möda, för härifrån skall du inte bevärdigas med ytterligare svar, förutom för ditt fördärv!

[15] Om ni inte har lärt känna fariséerna ännu, då skall du nu eller inom en snar framtid lära känna dem. För vi kan inte låta en sådan enorm, ogrundad anklagelse bero. Vi gav vika för skogsbrottet, även om vi inte skulle ha behövt göra det enligt våra lagar. Men för fredens skull accepterade vi din högst orättfärdiga dom. Men härifrån blåser vi av det, och om du är skrupelfri nog att våga röra en enda stater, vare sig det är guld, pant eller skatt, så inte bara skall du tvingas återställa det hundrafalt, utan det kommer även att innebära det fullständiga slutet för allt vad din ära och berömmelse heter. Ty i templet bör de vid det här laget ha fått reda på hur skamlöst vi blir behandlade här.

[16] Faustus säger: ”Nåväl, så det är på detta sätt som ni avser att ta er ur den här knipan? Bra. Då vet jag exakt vad jag måste göra med er. Mitt förhör med er är avslutat. Ärendet är bestyrkt av hundra vittnen, och er skuld har uppdagats. Jag säger inget mer till er utan ger er ett ultimatum – skarprättarna står utanför.

[17] Om era trettio medbrottslingar önskar tala skall deras liv besparas. Om de emellertid också vägrar att tala så kommer bilan att komma er såväl som dem till del denna natt. Detta borde övertyga er hur mycket jag fruktar er.”

[18] Vid dessa kallblodiga, kraftfulla ord från Faustus, stiger de trettio medbrottslingarna fram och skriker: ”Herre, skona våra liv, vi avser att beskriva i detalj för dig hur denna händelse gick till.”

38. Offentligt erkännande av de trettio medbrottslingarna

[1] Faustus säger: ”Nåväl, tala. Vid all min heder, inte ett endaste hårstrå kommer att krökas på er.”

[2] En farisé skakar okontrollerat av rädsla för döden, och säger: ”Herre, kommer du även skona mitt liv om jag talar?”

[3] Faustus säger: ”Ditt också, ty du är en av de minsta ibland dem.”

[4] De övriga elva fariséerna skriker: ”Vet du inte att man hellre bör dö än förråda Gud?”

[5] En farisé säger: ”Det vet jag förvisso, men här är det inte tal om Gud, utan bara om ert högst skamfyllda bedrägeri mot romarna. Ni visste hur elegant och listigt ni skulle befria romarna från det stora bytet, att i sanning hela världen skulle bli förbluffad.

[6] Du din ärkeskurk bar regementschefens uniform, han som nu är stationerad i Sidon, och periodvis i Tyros. Du bar kejsarens stora ring som tecken på auktoritet och ett gyllene svärd och härskarstaven över hela Palestina, Assyrien, Mindre Asien och hela Pontus.

[7] Dessutom verkar du vara såvitt man kan se i samma ålder som den ärevördige gamle mannen Cyrenius, och lägger dig till med hans namn och sätter samman ett följe och kungligt hushåll, likt det av Cyrenius, och sitter upp på en ståtlig häst. Och när budbäraren välkomnade dig som överståthållare, och som en halv dagsfärd från Tyros räckte över skriftrullen med befälsordern från honom till dig, den förmodade ståthållaren, tillsammans med pengarna och skatterna som hade erhållits av dina förklädda romerska soldater, så befallde du honom att dra sig tillbaka till Pontus så snabbt som möjligt, i det att du hade hört från trovärdiga källor att oroligheter hade brutit ut där på grund av den betungande beskattningen, och att invånarna i bortre Pontus hade förenat sig med skytiska horder mot det romerska styret. Att dröja kvar skulle vara farligt, och det var därför som han som (falsk) överståthållare efter instruktioner från Rom hade kommit för att möta honom, det tappraste befälet i Pontus och Anatolien, en bit på vägen för att förkorta hans resa i detta brådskande fall!”

[8] Det säger sig självt att befälet över Pontus och Mindre Asien och hans tre tusen ryttare genast vände om, och efter några timmar befann sig på ett sådant avstånd att vi inte hade något att frukta från honom. Vi alla instruerades att hålla tyst på liv och död och blev utlovade två hundra pund silver vardera, vilka vi emellertid ännu inte har fått, utan först skulle få i Jerusalem. Ödet ville dock annorlunda, och utsikterna att få de två hundra punden ser nu något magra ut.

[9] Pengarna och skatterna fördes sedan till Kapernaum på natten, där de nu har vilat i ungefär två månvarv, medan den hemliga vägen byggdes enkom på grund av den stora skatten, och leder såvitt jag vet inte till Jerusalem, utan till en stor gömd grotta i dessa berg, i vilka, snarare än i templet, tusentals pund guld redan väntar på att hämtas.

[10] Det var bara vi tolv som var invigda i denna hemlighet och förutom oss visste inga fariséer något om det, förutom våra trettio medbrottslingar, även om dessa inte är medvetna om vilket syftet var. De får höra att detta skall sparas för den kommande Messias, som snart kommer att befria judarna från deras romerska ok. Men jag vet naturligtvis om ett helt annat syfte, och detta är för det första: överflöd efter överflöd, – och för det andra: mäktig förmåga till mutor i viktiga fall, där man vill få de mäktiga romarna att dansa efter ens pipa, eller att köpa sig en dominant ställning i templet, vilket naturligtvis alltid kostar enormt mycket guld. Nu vet du allt, och du kan nu förhöra de trettio och de kommer att berätta samma sak.

[11] Endast panterna var avsedda för Jerusalem, för att vinna templets gunst, pengarna och skatterna skulle emellertid ha förenats med de övriga skatterna i grottan, om de inte hade lidit detta mäktiga skeppsbrott här. Nu vet du allt om hur saker och ting ligger till, så gör nu vad du anser är riktigt, var bara inte alltför hård och obeveklig mot mig och de trettio förblindade.”

[12] Faustus säger: ”Mot dig och de trettio skall jag inte agera som domare utan beskyddare. Vad som skall göras med de elva, beslutar Cyrenius om. Säg mig bara en sak, huruvida något av pengarna och skatterna har blivit stulet, eller om allt som fördes från Anatolien är här och om du känner till den berömda grottan.”

[13] Farisén säger: ”Såsom allt togs i förvar, ihop med vagnarna, precis så är det fortfarande här, oskadat och komplett. Men beträffande den berömda grottan, så vet jag som en av de edsvurna naturligtvis allt som den innehåller, och förutom någon av oss tolv, kan ingen hitta vare sig ingången eller utgången.

[14] Efter detta, prisar Faustus den fattigare farisén vid namn Pila, och säger till Kisjona: ”Nå, min vän och högst aktade svärfar, skatten som uppenbarligen är belägen i dina berg, skall ges till dig som uttalade den första domen. Kejsarens pengar och skatter skall emellertid tas i ditt förvar för tillfället, ty de är säkrast i ditt förvar i avvaktan på att denna stora rättegång har avlutats.

[15] Jag står för Pilas uppehälle, men ge de trettio en god inkvartering för natten. Jag kan inte frige dem förrän grottan är utrymd. Efteråt kan de sedan gå varthän de önskar. Inte heller vill jag låta dem pryglas, eftersom deras samarbete ledde till stora upptäckter.”

39. Tempelskatterna

[1] Därpå vänder sig Faustus till de elva, och säger: ”Nå, var är undergången som ni hotade mig med på ett så härsklystet sätt? Vad har ni smorda Guds tjänare att säga om den här historien? Sannerligen, det måste vara fruktansvärt bittert för påstått, tilltänkta Guds tjänare att stå där som fiender till staten. Men vänta bara, ty det värsta har ännu inte kommit över er. Detta var bara en liten inledning.

[2] Sannerligen, ni har bara den Ende att tacka för att jag inte snabbt har låtit klä av er, och uttalat kejsarens förbannelse över er och sedan lämnat över er till fogdarna som törstar efter rättvisa. Och denne Ende står vid min sida, den gudomlige Jesus från Nasaret, som ni nu har förbannat under lång tid, och förföljt från den ena platsen till den andra, och det för att Han tog sig den ytterst ärliga friheten att upplysa er inför det stackars folket, som var vilselett av er.

[3] Rannsaka ert inre och säg huruvida det förutom er Satan, kan finnas något som är ondare än er själva?

[4] Ni får människor att tro på en Gud som ni själva aldrig har trott på. För om ni skulle tro på Gud, på Jehova, som även Moses tydligt förkunnade, och som era förfäder livligt trodde och hoppades på, då skulle ni inte så hånfullt och skamligt driva med Honom.

[5] Som påstått smorda tjänare åt den Högste, tar ni emot gudomlig ära från era andligen dödade människor, och ovanpå det kräver ni omåttliga offer från de arma människorna, och därmed bommar igen dörren till Guds ljus- och livsfyllda rike med bultade järndörrar och reglar.

[6] Fråga er själva om det någonstans kan finnas större brottslingar mot Gud, kejsaren och den arma mänskligheten än er själva.

[7] Åh vår stora Guds obegripliga tålamod och långmodighet. Om jag bara hade haft en gnutta gudomlig makt över elementen, så skulle inte himlen ha tillräckligt med eld som jag skulle låta regna över er dag och natt.

[8] Herre, varför var du så hård mot de tio städerna i Sodom och Gomorra på Abrahams tid, och på grund av sina köttsliga lustar var ändå deras invånare bevisligen änglar jämfört med dessa ogärningsmän, vars antal i det judiska landet nu är större än det i de tio städerna?

[9] Ni kallar er själva Guds barn, och säger att Gud är er far. Sannerligen, jag kommer evinnerligen inte att kunna urskilja den Gud som sätter sådana barn till världen, ty för oss romare kallas en sådan gud för Satan eller Beelsebul, i enlighet med myten om Pluton. Det är er fader.

[10] Ni är den levande, onda säden som er fader alltid kastar bland Guds vete, så att han kväver den gudomliga säden, ändå kallar ni er själva för Guds smorda tjänare? Ja, ni är Satans tjänare, han har smort er till att förstöra allt gudomligt på jorden.

[11] Om ni endast vore en aning mindre djävulska än ni är, så skulle jag ha fällt mildast möjliga dom över er, på grund av den Ende som är här. Men eftersom ni är så oerhört och djävulskt onda, så vill jag inte fläcka ner mitt namn med er, och lämnar över er till Judicio criminis atri (rättegång för svarta överträdelser) i Sidon, ty varje Judex Honoris (hedersdomare) tvättar sina händer sju gånger.

[12] När de hör sådana ord från Faustus, börjar de tappa modet, och tigger om barmhärtighet och lovar att fullständigt förändra sina liv till det bättre, och vill hundrafalt återställa all skada de någonsin har åsamkat någon.

[13] Faustus säger: ”Men med vad? Den rika grottan är nu i våra händer. Varifrån ämnar ni hämta mer pengar och skatter? Har ni andra grottor som vimlar av guld, silver och pärlor?”

[14] De elva säger: ”Herre, vi har en till, på den andra sidan av Korasin, där gamla skatter vilar, vilka vi flyttade dit från templet och andra Guds hus under den babyloniska fångenskapen. Ingen visste något om den fram till vår tid. För ungefär sju år sedan gick vi för att jaga skogsfågel och skogsbin och honung. Där, en dryg halvmil bort (trettio ’plogfåror’, ca 6000 meter, övers. anm.), ganska nära det grekiska området i närheten av en stigande bergskedja, fann vi ett ställe som var ungefär åtta meter högt. Vid dess topp fanns en öppning som var lika hög som en tolvårig pojke.

[15] Ovanför denna öppning reste sig en bergsvägg på ungefär sjuttio manslängder, så utan en stege skulle den förmodat honungs- och vaxrika öppningen som svärmade av bin, ha varit oåtkomlig. En stege sattes snart samman och även rejält med halm och olika sorters gräs för att röka ut bina, och bortsett från några bistick slutade operationen lyckligt. Vi utvann flera hundra kilo av den renaste honung och en liknande mängd vax, ty inte så få bikupor som uppgick till ett tusental celler vardera var redan tomma.

[16] Men när vi sysselsatte oss med att avlägsna grundvaxet, stötte vi på tempelverktyg av metall, och vid en närmare undersökning visade sig metallen vara guld och silver. Vi trängde djupare och djupare in i den vidgande grottan och i dess djup fortsatte vi att finna ännu mer bevarade skatter, vilka var av oskattbart värde. Vi lämnade kvar alla skatterna i grottan intakta, och blockerade grottans ingång med stenar och mossa, och från den timme vi upptäckte den fram tills nu ställde vi den under bevakning av svurna vakter. Och se, alla de skatter överlämnar vi till dig om du är nådig mot oss, och i kejsarens namn efterskänker det fruktansvärda straff som du uttalade.

[17] Faustus säger: ”Jag kommer att rådgöra om saken. Men berätta även samvetsgrant vad det är med grottan i Kisjonas berg. Upptäckte ni även den under er jakt på honung, var den redan fylld, eller fyllde ni den? Och om det sistnämnda, varifrån tog ni skatterna och hur länge har den här grottan varit fylld?”

[18] De elva säger: ”Vi tjänade en del under loppet av femton år genom laglig handel. Men eftersom vi enligt en nyare tempellag endast får ha en viss summa för vårt nödvändiga uppehälle, och lämna ifrån oss varje överskott till templet, och om någon av oss som är placerade i landet under årliga kontroller upptäcks ha betydande överskott, blir vi skoningslöst och utan nåd bestraffade som Gudsbedragare. För att undkomma denna bestraffning och fortfarande äga tillräckligt för vissa eventualiteter, har vi valt ut den här högst dolda grottan i Kisjonas berg och förvarat våra betydande överskott i den. Något annat döljer sig inte bakom den nämnda grottan.”

[19] Faustus säger: ”Leder den väg som ni har anlagt ända fram till grottan?”

[20] Säger de elva: ”Nej, ers nåd, bara till den tätaste snårskog, genom vilken man kan nå grottan, som inte är synlig för någon annan, på en stig som bara vi känner till.”

[21] Faustus säger: ”Bra, då skall ni vara våra vägvisare i morgon. För idag – i kväll – är förhandlingarna emellertid avslutade, eftersom vi för tillfället vet tillräckligt.”

[22] De elva tigger på sina knän om nåd inför Faustus. Faustus säger: ”Det här är inte längre upp till mig själv, utan någon helt annan. Om Han förlåter er, så skall även jag göra det, Amen.” Med det lämnar vi rättssalen och styr mot en önskvärd vila för kroppen.

[23] Lydia väntar vid ingången till bostadshuset på Mig Själv och Faustus, nu hennes make, och hälsar oss och beklagar att det har kostat oss några timmars upphettade strider.

[24] Faustus besvarar sin unga frus hälsningar, och säger till henne: ”Ja, kära Lydia, det var förvisso en upphettad kamp, men med den rent gudomliga hjälpen från den likaledes gudomlige vännen Jesus, till Honom allena all ära och lov, har en glänsande, högst önskvärd lösning uppnåtts.

[25] Bortsett från de nödvändiga vakterna gick nu alla till sin vila.

40. Om det sanna iakttagandet av sabbaten

[1] Följande dag, en sabbat, frågade Faustus Mig trots att han är romare, huruvida sabbaten firades här, och vad som kommer att hända med de elva fariséerna.

[2] Jag säger: ”Min käre vän och broder! Varje dag som är fylld med goda gärningar är en sann sabbat, och varje dag som man har utfört något avgjort gott, så har man därigenom firat en verkligt sann sabbat. Därför bör ni göra så mycket gott som möjligt denna sabbat, och det skall sannerligen inte tillräknas er som synd, förutom av den här världens onda dårar som till och med förbannar vinden om det blåser på en sabbat, såväl som regnet och flockarna med flygande fåglar. Sådana dårar skall aldrig tjäna som exempel för oss att efterlikna, utan endast tjäna oss som exempel att avsky. Ty de förbannar det goda och skulle vilja få sin ondska prisad av hela världen.

[3] Men vad beträffar de elva, så låt även dem gå fria efter att du har beslagtagit alla deras skatter. Sänd över till kejsaren det som är hans, och meddela honom vilket skäl till förseningen som du önskar. Men ge även templet dess del från grottan i Korasin, och meddela även översteprästen hur skatterna upptäcktes av de nämnda elva fariséerna för flera år sedan men undanhölls från templet, vars egendom de på det hela taget är. Då skall templet själv företa en vederbörlig undersökning av de elva.

[4] Beträffande skatterna i Kisjonas berg, fördela en tredjedel till honom, en tredjedel till dig själv i kejsarens namn, medan en tredjedel skall ges till de fattiga som kom hit med anledning av de saker som de blev rånade på, varefter alla förfaranden för all tid skall avslutas. Gör detta idag!

[5] Baram har bra skepp och på bara några timmar kommer ni att vara helt klara med rensningen av grottan i Korasin. Låt en part delta i rensningen av Kisjonas grotta, och om ni bara är lite aktiva, så skall ni ha bägge skatterna här till kvällen, och ha dem ivägskickade till sina platser i morgon.

[6] Jag kunde naturligtvis flytta hit skatterna på ett ögonblick genom Archiel, men just nu finns det alltför många människor här, och ett sådant mirakel skulle orsaka för stor uppståndelse, därför låter Jag bli det. Men Jag kommer likväl i hemlighet hjälpa er att slutföra detta arbete så att istället för att det skulle ta er tre dagar i normal takt, skall det bli avslutat på en dag, nämligen idag. Men söla inte, utan gå fram och tillbaka.

[7] Ta endast med en farisé dit ni går och låt de andra stanna kvar här i förvar.

[8] Pila stannar här, ty han är redan för god för dessa saker, som Guds barn skall ha så lite att göra med som möjligt. Därför behöver ni inte heller personligen bevista de nämnda ställena, ty det räcker med en kommissarie om du ger honom den nödvändiga fullmakten. Under tiden skall vi själva sätta igång här med fördelningen av fångsten och barnen till sina respektive föräldrar.”

[9] Vem skulle ha varit lyckligare med dessa arrangemang än Faustus? Ty han har en trefaldig fördel av detta: för det första stannar han hos Mig, för det andra med sin unga fru som han nu älskar högt, och för det tredje har han lite tid över för att utforma en informativ rapport till kejsaren, såväl som åtföljande regulativa och legala dokument, skrivet på bra pergament, och låta alla pengar och skatter utsändas till sina destinationer redan nästa dag.

[10] När väl de två kommissarierna hade gått för att hämta upp de nyssnämnda skatterna, tog vi genast itu med att fördela fångsten och med barnen som mestadels redan hade hittat sina föräldrar under natten. Men det fanns fortfarande några bland dem vars föräldrar låg sjuka därhemma av sorg och bedrövelse, och därför inte kunde komma till Kis för att hämta upp sina barn och andra saker.

[11] Dessa sjuka föräldrar gav sedan sina grannar i uppdrag att ta emot barnen och deras saker å deras vägnar, om dessa fortfarande fanns i enlighet med kungörelsen. Vid utdelningen beaktades även detta, och allt nådde fram till dess ägare, såväl som en summa av hundra pund som överlämnades till varje part av Kisjona, som vägleddes av Mig, från tredjedelen av skatten från grottan på Kisjonas fastighet. Efteråt släpptes alla sällskap iväg från Kis, av vilka det naturligtvis fanns flera hundra, efter vissa goda föreskrifter och uppmaningar från Faustus till alla.

[12] Kisjona hade alla handelsfartyg redo, och hela följet av boende från Korasin, Kapernaum och Nasaret transporterades på detta sätt tillbaka till sina hem. Utdelningen tillsammans med deras transport hem tog knappt mer än sju och en halv timme.

41. Ett ord för vår tid

[1] Medan dessa sedan länge inträffade händelser berättas på nytt genom en av Mig Själv särskilt utvald skriftställare å mänsklighetens vägnar, densamme Kristus som för nästan två tusen år sedan undervisade och handlade som Gud och människa, kunde det finnas någon i dessa tider som frågar och säger:

[2] ’Vad är detta? Kanske hade mer än hälften av dessa barn som hölls som säkerhet av fariséerna, inom tio eller som mest tolv dagar blivit sålda av flockande slavhandlare i Sidon, Tyros, Caesarea, Antiokia om de inte hade blivit avbrutna. Icke desto mindre finns det inte någon indikation på att jag någonsin besökte dem, som främste vän till de små, eller någonsin yttrade ett ord till dem, medan Jag normalt sett skulle ha låtit de små komma fram till Mig, och kramat och välsignat dem inför alla människor.’

[3] På denna fråga ger jag följande svar: för det första var dessa barn naturligtvis till största delen redan över nio år, och det fanns flickor mellan fjorton och sexton bland dem såväl som ynglingar, och man kunde därför inte gå in i ett rum med dessa halvnakna människor utan att väcka anstöt. För det andra, dessa var sannerligen inte längre oskyldiga barn, så som fortfarande gick att finna här och var, utan var i stort sett mestadels bortskämda, köttsligt och moraliskt. Ty pederasti och vanärande var ingenstans så allmänt utbrett som i gränstrakterna mellan judarna och grekerna. Och därför var deras nyligen inträffade läxa, vilken Jag hade godkänt, inte alldeles meningslös för dessa sedeslösa barn, ty denna erfarenhet var för det första tvungen att framstå som ett kraftfullt straff för sedeslöshet, och för det andra varnades de därmed för att härifrån tjäna de liderliga grekernas sensualitet, utan och att på fullaste allvar leva ett gudfruktigt liv, om de inte ville bestraffas av Gud på ett högst kännbart sätt för sin nästa synd, något som Faustus med eftertryck hade inskärpt i sitt förmaningstal till föräldrarna och barnen.

[4] När man nu vet detta, så kommer man förhoppningsvis att inse att Jag, även om Jag är fylld av all gudomlig kärlek till varje människa, på grund av samma gudomliga helighet ändå inte kan och inte personligen får närma Mig sådant syndfullt och orent kött, för dess fortsatta existens skull, varför det välkända ’rör Mig inte’ är tillämpbart i alla sådana fall.

[5] Ty det är en enorm skillnad mellan ett rent och ett högst orent barn. Det första kan vägledas av Mig direkt, medan det andra endast indirekt och det längs huvudsakligen taggiga stigar, som det troget återberättade fallet allra tydligast har visat.

[6] Man bör därför inte vara för snabb med att fråga varför inte sällan barn, som säkert ännu inte har begått någon försyndelse alls eller som åtminstone ännu inte är i en ansvarsutkrävande ålder, ibland blir kroppsligen hårdare drabbade av Mig än äldre syndare, som skulle få lika svårt att räkna sina synder som havets sand.

[7] Här säger Jag: Den som vill få ett träd att luta åt något håll, måste börja göra så medan trädet fortfarande är ungt och mjukt. När väl trädet har blivit gammalt, då behövs utomordentliga metoder för att om möjligt ge det någon annan lutning. Ett väldigt gammalt träd får emellertid inte någon annan lutning än den sista, eftersom det huggs ner.

[8] Och därför händer det att Jag, säger Herren, ibland bearbetar barnen och även de små barnen strängare än någon människa av hög ålder, ty ingenstans är de onda andarna flitigare och mer redo att tjäna än med barnen, med att hjälpa själen att bygga sin kropp på ett sådant sätt att hennes kropp hyser fria och bekväma boningar för ett stort antal av deras sort.

[9] Men vad gör då Herren, för vilken ingenting kan förbli okänt?

[10] Se, Han sänder Sin ängel och låter riva ner och avlägsna de eländiga hjälparnas arbete som främmande delar genom alla slags yttre märkbara sjukdomar.

[11] Betänk de olika sjukdomarna hos barnen och de små, och Jag säger er att dessa är inget annat än utkastandet av de onda främmande ämnena, genom vilka onda och oärliga andar, genom att bistå själen att bygga sin kropp, ville bygga fria boningar åt sig själva i en och samma kropp.

[12] Om ett sådant ofog inte stävjades å det bestämdaste i barnen, då skulle det finnas besatta, dövstumma, idioter och lytta av alla de slag i sådan mängd, att det inte skulle vara lätt att träffa på en frisk människa någonstans på hela jorden.

[13] Man frågar naturligtvis om och om igen: ”Men hur kan den ytterst vise Guden tillåta något sådant till att börja med, så att sådan ondska och orena andar kan smuggla sig in i själens unga kropp?”

[14] Och jag säger: Så frågar sig den blinde mannen, som inte vet att hela jorden, ja hela skapelsen, i dess yttre synbara, materiella kropp, så att säga skall bli definierade i alla dess så kallade element, som ett konglomerat av andar som är hållna under dom, eller fångenskap för en bestämd tid.

42. Vår dagliga mat

[1] Närhelst själen kräver fysisk mat för sin kropp och en sådan ges till henne, tar hon därmed alltid emot en legion av frigivna och fortfarande onda och orena andar in i sin kropp, vilka sedan måste hjälpa henne att fortsätta bygga kroppen.

[2] Andarna tar emellertid varandra i besittning och formar snart sina egna själar, som är intelligenta på sitt eget sätt. När de har lyfts upp till en sådan nivå lämnar de som den behöriga ägaren av kroppen, själen i sticken, och börjar inrätta kroppen så att den passar dess eget inbillade välmående.

[3] När sådana andar har nått en hög grad av inbillat välmående, som lätt är fallet med glupska själar i unga kroppar, så kan eller måste det ena eller andra fenomenet uppstå hos sådana barn.

[4] Det främmande måste kastas ut genom antingen en lämplig sjukdom, om man inte vill låta barnet bli helt andligt besatt, eller, för att inte plåga ett svagare barn alltför mycket, så tillåter man en själ att fortsätta leva uselt i en sådan halvt främmande kropp fram till en viss tid, för att sedan, genom undervisning av antingen den externa eller interna andliga världen, få den att nå en nivå av insikt där den till slut frivilligt börjar att driva ut sina parasiter, antingen genom fasta och alla övriga sorters självförsakelser, eller där parasiterna är alltför envisa, tar bort hela kroppen och sedan utvecklar en sådan själ i en annan värld, som passar sig för det eviga livet.

[5] Sådana skäl ligger även emellanåt bakom barns förtidiga död, som är så bitter för föräldrarna. Därför bör särskilt jordiskt rika föräldrar vara särskilt måna om att deras barn får i sig lämplig yttre föda.

[6] Om modern äter oren mat som föreskrevs genom Moses, då bör inte modern amma barnet utan låta det ammas av någon som har ätit ren mat, annars kommer hon att få stora problem med barnet.

[7] Av denna anledning föreskrevs sedan Abraham, och huvudsakligen genom Moses, de rena djuren och frukterna till judarna, och alla som plikttroget höll dessa bud hade aldrig sjuka barn och de uppnådde hög ålder och dog vanligen av ålderdomssvaghet.

[8] Men när man i denna tid försöker få tag i de mest underliga läckerheter, så tänker ingen ens på huruvida en munsbit är ren eller oren, och i vissa länder stoppar man genast i sig allt i kroppen, som inte är sten eller lera. Där är det i många fall ett mirakel att den blinda mänskligheten ännu inte har sjunkit tillbaka till de djuriska figurer som motsvarar vad de förvisso redan har uppnått själsligen.

[9] Om barnen under sina första levnadsår redan drabbas av alla sorters sjukdomar, då ligger den uppenbara orsaken i den högst olämpliga födan, genom vilken en mängd onda och orena andar förs in i kroppen, vilka för själens bästa inte sällan måste bli fullständigt avlägsnade. Och därför är inget förutom föräldrarnas blindhet ansvarig för barnets förtidiga fysiska död, ty sådana föräldrar skulle hellre följa vad som helst än de gudomliga råden i den heliga boken.

[10] Se, genom Mina änglar företar jag en årlig beskärning av alla fruktträd, från vars frukter människor tar föda och på vilka inga äpplen, päron eller frukt av något slag får mogna, och där vissa orena andar har slagit sig ner från blomningen fram till fruktstadiet. Och sådan frukt kastas ner från trädet eller busken medan de är fullständigt omogna.

[11] Liknande omvårdnad görs med alla typer av spannmål och växter som är avsedda för mänsklig konsumtion.

[12] Men den blinda människan förstår inte detta utan äter, likt en bläckfisk, allt som ser ut att vara en läckerbit för henne. Vilket mirakel att hon inom kort blir sjuk, trög, mödofylld, funktionshindrad och därför helt igenom eländig.

[13] Därför är alla sorters så kallade potatisar mer än dåliga, speciellt för barn och ammande kvinnor, och även för gravida kvinnor, emedan kaffe är ännu värre! Men blindheten ser ingenting, och förtär glupskt bägge för den goda smakens skull. Men barnen blir därigenom fysiskt hängiga, och till slut kvinnor och män. Men det här bekymrar inte den blinde, han förtär långt värre gifter, så varför skulle han inte äta dessa två lättare giftsorter?!

[14] Men Jag tänker återigen ge råd om den mat som är passande för människans konsumtion. Om hon tar hänsyn till densamma, skall hon bli frisk, vara frisk och förbli frisk. Om hon emellertid inte tar hänsyn till dessa, skall även hon förgås, likt den vilda besten i öknen.

[15] Men nu är det slut på denna högst oumbärliga förklaring, och därför tillbaka till huvudämnet.

43. Jesus och Hans vistelse i Kis och Nasaret

[1] Skatterna från Kisjonas grotta anländer sent på kvällen, och består av guld, silver och enorma mängder polerade och opolerade ädelstenar av stort värde. Dessa bestod av upp till tre pund polerade och upp till sju pund opolerade diamanter, med lika mycket åtföljande rubiner, dubbelt så mycket smaragder, hyacinter, safirer, topaser och ametister, och upp till fyra pund pärlor med en storlek som stora ärtor. Det fanns över tjugo tusen pund guld och ungefär fem gånger så mycket silver.

[2] När Faustus tittar närmare på denna fasansfulla rikedom, klappar han händerna över sitt huvud och säger: ”Åh Herre! Som son till en av de rikaste patricierna i hela Rom har jag haft tillfälle att skåda stora jordiska rikedomar, men något sådant har mina ögon ännu inte skådat! Detta överträffar alla faraonerna och den legendariske Krösus, som till slut inte visste vad han skulle göra med all sin rikedom och skulle på allvar ha byggt sig ett palats av guld om inte hans besegrare hade tagit så mycket guld från honom.

[3] Säg mig nu, en stackars syndare, åh Herre, för vilken allt är känt, hur dessa tolv Satans tjänare har kommit över sådana skatter! Med ens en gnutta ärlighet så skulle detta aldrig ha varit möjligt, och ännu mindre under en kort period! Hur var då detta möjligt?”

[4] Jag säger: ”Min vän, oroa dig inte mer för det. Det är sannerligen inte värt att slösa fler ord på denna sataniska smuts. Du kan vara fullständigt säker på att det inte finns ett ärligt mynt där. Det skulle emellertid bli alltför långdraget att i detalj redogöra för de tusentals bedrägerier genom vilka dessa orm- och huggormsyngel har roffat ihop och rånat sig till allt detta.

[5] Att dessa är skurkar av det allra slugaste slag behöver du inte längre betvivla det minsta. Ingen behöver emellertid veta på vilket sätt de är värre än skurkar. Enligt romersk lag har de sedan länge förtjänat tiofaldigt dödsstraff, enbart på grund av rånet mot den kejserliga skattetroppen. Och detta byte av en omätbar skatt som ligger framför oss är inte en hårsmån bättre, oaktat att det inte så uppenbart rör de kejserliga skattemedlen.

[6] Även om du visste allt, så kunde du visst inte döda dem mer än en gång. Du kan naturligtvis förvärra tortyren, men till vilken nytta? Om tortyren är ytterst sträng – i linje med din juridiska jargong, då är den även dödlig. Men om den är mindre sträng fast utdragen, nå, då känner fången knappt av den mer än en tröttsam fluga. Ty eftersom även en högst köttslig själ fruktar sin själs död omåttligt, så drar den sig snart tillbaka till sina innersta kammare, och börjar frivilligt lösgöra sig från sin kropp, inom vilken den inte längre dröjer sig kvar, vilket gör kroppen fullständigt okänslig. Du kan då pina en sådan kropp hur mycket du vill och den kommer att känna lite eller inget av det. Men om du skulle orsaka själens kropp en stor och plötslig smärta, då kommer inte själen uthärda den särskilt länge och rusa ut, och du kan då koka eller grilla en död kropp och den kommer inte längre att känna något mer av straffet.

[7] Därför är Jag inte för dödsstraff, eftersom det inte är till någon fördel för den döda personen och är ännu mindre användbart som en sköld eller nytta för något rättssystem. Eftersom du dödade en – har tusentals svurit att hämnas på dig för det! Men att lägga en förbrytare under det strängaste tuktoris och inte låta denne vila förrän en fullständig förbättring har inträffat, det är jag väldigt mycket för enligt den nödvändiga gudomliga ordningen! Ett tuktoris som tillämpas på ett rättvist sätt är bättre än pengar och det renaste guld, ty själen lösgörs mer och mer från materian genom slagen med tuktoriset och vänder sig slutligen till sin ande. Och om tuktoriset har uppnått detta, så har det räddat själen och därmed hela personen från undergång och evig död.

[8] Därför bör varje domare enligt Guds ordning inte straffa ens den hårdaste brottsling med dödsstraff, vilket är till ingen nytta, utan alltid bestraffa med riset efter hur allvarligt brottet var. Och han gör detta, så är han en himlens domare för folket, om han emellertid inte gör det, så är han en helvetets domare, för vilket han sannerligen aldrig kommer att bli belönad av Gud. Ty för det rike som han har dömt folket, från samma rike skall han mottaga sin belöning! – Nu vet du tillräckligt, och lägg nu skatterna i säkert förvar! I morgon kommer även de från Korasin, varpå djävulens smuts genast skall fördelas och skickas iväg. Men låt oss nu fortsätta till matsalen, ty kvällsmåltiden väntar på oss! Sannerligen, hela den här historien är ytterst tröttsam för Mig, och tiden driver Mig mot Nasaret!”

[9] Faustus säger: ”Herre, jag inser alltför tydligt hur hela den här avskyvärda affären måste vara ytterst motbjudande för Dig. Men vad kan man göra när saken har tagit denna vändning? För övrig ber jag Dig, min Herre och min störste och bäste vän, att Du inte skulle lämna den här platsen före mig, ty för det första kan jag ingenting göra utan Dig, och för det andra skulle den mest fruktansvärda leda döda mig, trots att min älskade unga fru är här! Därför ber jag Dig att inte lämna denna plats förrän jag har avslutat denna högst tröttsamma affär. Med Din hjälp hoppas jag ha allt under kontroll vid lunchtid i morgon!”

[10] Jag säger: ”Ja då! Men jag vill inte se något mer av alla dessa skatter och de elva fariséerna, ty de äcklar Mig mer än ett kadaver!”

[11] Faustus säger: ”Detta skall ombesörjas!”

44. Judas Iskariot, guldtjuven

[1] Vi steg nu in i rummet, eller närmare bestämt matsalen, där en överflödande måltid väntade oss. Vi hade knappt börjat äta, förrän två tjänare kommer in i salen med Judas Iskariot, och informerar huvuddomaren att denne lärjunge, eller vad han nu är, försökte stjäla två pund guld, och att de hade tagit fast honom på bar gärning, och tagit guldet ifrån honom och sedan fört hit honom för att svara för sig.

[2] Judas står här förskräckligt förlägen, och säger: ”Jag hade inte den ringaste avsikt att få tag i guldet, utan endast att prova några tackor för att se om de verkligen är så tunga som det sägs. Dessa dårar grep mig emellertid genast och släpade in mig som en simpel tjuv! Jag ber dig Faustus, att denna fläck tas ifrån mig!”

[3] Faustus säger (till tjänarna): ”Släpp honom! Han är en av Herrens lärjungar och av det skälet vill jag ta det lugnt med honom, (till Judas) men rör i framtiden inte några guldtackor, särskilt vid kvällstid – såvida du inte blir en kejserlig taxeringsman, i annat fall skall du oundvikligen straffas för försökt till grov stöld! Har du förstått överdomare Faustus ordentligt!”

[4] Judas säger, fruktansvärt generad: ”Herre, jag hade på fullaste allvar inte den minsta tanke på stöld, utan det var naturligtvis snarare ett något opassande test av hur mycket en guldtacka vägde.”

[5] Jag säger: ”Gå och leta upp någonstans att sova! Ty från denna ondska som dödar alla tjuvar genom Satans hand, skall även du snart dö, för du har varit, är och förblir en tjuv! Så länge som du fruktar lagens stränghet, är du ännu inte en utövande tjuv, men i ditt hjärta har du varit det sedan länge. Om Jag skulle ta bort alla lagar idag, då skulle du vara den förste att lägga vantarna på skatterna utanför, ty alla rättvisa och rimliga lagar är främmande för ditt hjärta. Det är synd om ditt huvud att det inte finns något bättre hjärta under det! Gå nu till sängs och var nyktrare i morgon än idag!”

[6] Med denna tillrättavisning går Judas mycket skamset ut ur matsalen till sin sovsal, och lägger sig ner men tänker i två timmar på hur han kan undkomma det som Jag förutspådde, men hittar i sitt hjärta ingen väg ut, eftersom det här fortsätter att höja hans törstande efter guld, och så faller han i sömn. Vi beger oss också för att sova, då de föregående två kvällarna hade varit mycket krävande för oss. Morgonen var inte långt borta.

[7] Precis när Faustus var på väg att vända sig om för att ta sig ännu en morgontupplur, kommer bärarna av skatterna från Korasin och väcker honom, och han måste gå dit för att besiktiga skatterna, uppskatta värdet på dem och hålla dem i förvar. När han är färdig med detta arbete är även alla vi på fötter, och morgonmålet som består av färsk och vällagad fisk finns redan på de många borden i den stora matsalen. Faustus kommer ganska utarbetad in i matsalen med sin unga fru vid sin sida, och sätter sig bredvid Mig.

[8] Först efter att vi hade avslutat morgonmålet, vilket inte var utan ett gott vin, berättar Faustus för Mig att hans morgonuppgifter är avslutade, vilket normalt skulle ha tagit honom två veckor av idogt arbete, och att allt redan hade avgått till dess bestämda plats. Alla dokument ligger i den bästa ordning på bordet i det stora kontoret, tillsammans med de rättsliga åtföljande breven. Skatten från Kisjonas grotta fördelades korrekt och försågs med de bästa lejdebrev, och det blev även skattepengarna och tempelskatterna från Korasin, som nu alla var ivägskickade. En stor uppsättning av snickarverktyg är kvar på kontoret för vilken ingen ägare ännu kunde hittas.

[9] Jag säger: ”Där längst nere vid bordet, bredvid moder Maria, sitter två av Josefs söner vid namn Jose och Joel, den tillhör dessa två! Den togs ifrån dem som pant ihop med den lilla bostaden i Nasaret och skall återlämnas till dem!”

[10] Faustus säger: ”Herre, jämte bostaden! Det går jag i god för! Åh, Min Herre och vän. Vilka bekymmer dessa svarta redan har orsakat mig, den dumma lagen beskyddade dem emellertid, och hur beslutsam man än var kunde man inte komma åt dem. Inför mina ögon begick de de mest avskyvärda orättvisor, ändå kunde man med all makt som man har till förfogande inte göra någonting mot dem. Icke desto mindre har Satan svikit dem här, och jag har en akt i min hand inför vilken dessa karlar kommer att skaka som ett litet löv i den stormiga skogen! Rapporten till överståthållare Cyrenius är ett mästerverk vilken han genast skall avsända till Rom jämte de intygade skatterna. Från Tyros, Sidon och Caesarea kan det kejserliga skeppet med 24 åror och en god vind, och utrustad med starka segel och roder, nå den romerska kusten på tolv dagar och vara så gott som i kejsarens hand! Fröjda er i ytterligare tolv dagar, ni svarta! Det finns inga gränser för ert besynnerliga högmod!”

[11] Jag säger: ”Min vän, Jag säger dig: fira inte alltför tidigt! En kråka pickar inte en annan kråkas ögon! De elva kommer i sanning inte att ha det avundsvärt innanför murarna. De kommer visserligen inte att dödas, men hållas inlåsta resten av livet. Men i det officiella urskuldandet till Rom kommer de att tvättas vita som ull, och först då kommer ytterligare rapporter att avkrävas av dig och du kommer pressas att svara tillfredsställande på alla frågor från Rom. Inte ett hårstrå på ditt huvud kommer självfallet att krökas, likväl undkommer du inte visst besvär om du inte får fram relevanta vittnen och annan bevisning. Därför lämnar Jag kvar Pila hos dig, han kommer att vara till god nytta för dig. Men klä genast upp honom i en romersk dräkt, så att hans kollegor som är stationerade i Kapernaum inte känner igen honom. Ty låt Mig säga dig: Satan har inte på långt när organiserat sitt regemente likt dessa huggormsyngel. Var därför klok som en orm, vid sidan av din duvlika mildhet, annars kommer du inte att stå pall mot detta släkte!”

[12] Faustus säger: ”Mitt eviga tack till Dig för detta råd. Men nu när detta ärende har tagits om hand så bra det har kunnat, borde vi kanske företa oss något mera muntert.”

[13] Jag säger: ”Just det! Jag är helt överens, men låt oss skynda till Kisjona som snart har räknat färdigt sin kassa.”

45. Rätt tillämpning av mirakel- och helandekrafter

[1] Kort därefter kommer Kisjona och hälsar oss alla ytterst milt och vänskapligt och säger sedan: ”Min oändligt älskade vän Jesus! Detta kallar jag Dig bara offentligt ty Du vet vad och vem Du är i mitt hjärta. Jag har Dig allena att tacka för allt detta! Jag strök gladeligen en liten summa av fem tusen pund från de fattiga Kana-bornas skulder, och Du har i gengäld låtit femtio tusen pund tillfalla mig, för att inte nämna det oskattbara värde av den andra skatten som kanhända är värt lika mycket igen! Men med all min omätbara kärlek till Dig lovar jag att använda allt detta till förmån för de fattiga och förtryckta, och så skall all denna sataniska smuts förvandlas till guld för Guds himmel!

[2] Jag kommer visserligen inte dela ut guld och silver till människorna, ty det är då gift för människornas svaga jordiska hjärtan, utan jag skall förse de taklösa och marklösa med tak och skattebefriad mark och skaffa fram boskap, bröd och kläder till dem. Men alla som jag sörjer för skall ha Ditt ord predikat och Ditt namn gjort förkunnat för sig, för att göra dem livligt medvetna Vem de skall tacka allting för och att jag själv inte är mer än en dålig och lat tjänare! Du, åh Herre, styrker mig emellertid närhelst jag tjänar i Ditt namn! Om jag emellertid endast skulle ha ett av mina sinnen vänt mot världen, låt då all min kraft försvagas, så att jag blir varse att jag är en svag människa och inte kan utföra någonting av egen kraft!”

[3] Därpå lägger Jag Min hand på hans hjärta, och säger: ”Min vän och broder! Håll Mig där inne, och då skall du aldrig sakna kraft att utföra ädla handlingar! I levande tro och i full och ren kärlek till Mig, och hågad att göra gott mot människor i Mitt namn, kommer du att befalla elementen och de kommer att lyda dig. Ditt rop kommer inte att vara obegripligt för vindarna och havet skall känna ditt sinnelag. Och till det ena eller andra berget kommer du att kunna säga: ’Upp och kasta dig i havet’, och det skall bli såsom du befallde.

[4] Men om någon kräver ett tecken för att kunna tro, så låt inget tecken givas till den som frågade efter det. Ty den som inte vill känna igen sanningen för sanningens egen skull, och för vilken detta inte är ett tillräckligt tecken, för den är det bättre att förbli blind. Ty om han tvingas att acceptera sanningen genom ett tecken men sedan inte handlar i enlighet med läran, då är tecknet en dubbel dom för honom. För det första tvingas han på grund av tecknet att acceptera sanningen som sanning oavsett om han i sin blindhet känner igen den eller ej, och för det andra måste han förstås dyka ner i en ännu större dom inom sig själv på grund av den gudomliga ordningen om han inte handlar i enlighet med den sanning som påtvingas honom, oavsett om han vidkänner sanningen som sanning eller inte, ty det lyckade tecknet har försett honom med ett bindande vittnesmål. Och detta är redan tillräckligt, här blir inte någon rättfärdigad av att förstå eller inte förstå.

[5] Ty om någon begär ett tecken som bevis för den sanning som han har hört, och säger: ’Trots att jag inte förstår orsaken till att vad du säger är sant, har jag för avsikt att acceptera en sådan undervisning som helt sann, om ett tecken ges mig som bevis på att din undervisning är sann.’ Nå, ett tecken ges så till den som begär det, och han kan inte längre undvika att acceptera läran, vare sig han förstår den i grunden eller inte, ty nu står tecknet där som ett obestridligt vittne.

[6] Eftersom det emellertid är omöjligt för honom att i sin blindhet förstå sanningen och han betänker att det möjligtvis är alltför besvärligt att följa denna sanna lära, så tänker han för sig själv: ’Det kan förvisso ligga någonting i den, annars skulle inte tecknet ha varit möjligt, ändå kan jag inte grundligt förstå varför och att följa densamma skulle kräva en förskräcklig självförnekelse. Följaktligen skall jag inte göra det utan fortsätta min inrotade livsstil som förvisso saknar extraordinära tecken, men icke desto mindre är tämligen behaglig!’

[7] Se, precis häri ligger den straffande domen, vilket den som begärde tecknet har orsakat sig själv genom tecknet som svar på hans begäran, som har tillhandahållit honom det obestridliga beviset mot vilket han inte kan ställa upp något motbevis. Likväl uppträder han ändå som en motståndare till den eviga sanningen, och förkastar den i själva verket grundligt, trots hans oförmåga att bestrida sitt lyckade tecken som icke existerande. Härav är det ojämförligt bättre att inte utföra tecken som ett tecken för sanningen!

[8] Men för människans bästa kan du utföra tecken i det tysta så mycket som du önskar, och ingen skall sedan tillräknas detta som synd och ännu mindre som en dom. Men om du i förväg har utfört tecken för människans bästa, kan du också efteråt förse de berörda människorna med en lära, förutsatt att de vill detta. Om de inte har någon sådan önskan, så varna dem kraftfullt för att synda. Låt dig emellertid inte dras med i någon ytterligare undervisning, eftersom du då endast skall betraktas som en mirakelläkare av dem som du hjälpte, och tecknet kommer inte att ha någon ytterligare tvingande, fördömande effekt på dem.

[9] Alla som har fått makten att utföra tecken i ett nödläge skall emellertid följa detta Mitt råd, om de vill åstadkomma något verkligt gott.

[10] Låt alla emellertid passa sig för att utföra tecken efter någon form av utbrott eller ilska. Ty ett tecken bör endast utföras utifrån den renaste kärlek och mildhet. Men om det utförs utifrån raseri och ursinne, vilket också är fullt möjligt, då har helvetet redan en del av det, och inte bara för ett sådant tecken inte någon välsignelse med sig, utan förbannelse.

[11] Eftersom Jag emellertid redan vid flera tillfällen har lärt er att välsigna även dem som skulle förbanna er, hur mycket mindre borde ni förbereda en förbannelse för de blinda i anden – de som inte närmar sig er med förbannelse utan endast med blindhet i sina hjärtan!

[12] Begrunda detta väl och handla i enlighet med det, så kommer ni att sprida välsignelser överallt, även om det inte endast är andligen, utan även kroppsligen, såsom Jag Själv har gjort och alltjämt gör. Ty ofta åstadkommer en rent kroppslig välgärning mer i hjärtat och sinnet hos en som är eländig än hundra av de bästa dygdelärorna, och det är därför också passande att bana väg till den eländiges hjärta med fysiska välgärningar och först därefter predika evangeliet till friska sinnen, snarare än att föregå med evangeliet och efteråt störta den eländige lyssnaren in i en uppenbar dom och följaktligen i ett större elände än den första, som enbart påverkade kroppen.

[13] När du kallas till någon som är sjuk, lägg då dina händer på honom före predikan, så att han blir bättre. Om han sedan frågar dig: ’Min vän, hur var detta möjligt för dig?’ säg då endast: ’Genom en levande tro på Hans namn som sändes från himlen av Gud för alla människors sanna salighet!’ Om han sedan frågar om namnet, så ge honom då så mycket inledande undervisning utifrån hans förmåga att förstå, att han börjar förstå hur en sådan sak kan vara möjlig.

[14] Om han har kommit så långt, fortsätt då att ge honom lagom mycket information. Om du märker att lyssnarens hjärta gradvis blir mer levande, berätta då allt för honom, och han kommer säkert att acceptera det och tro på vartenda ett av dina ord. Om du emellertid ger honom för mycket på en gång, så kommer det att krama ihjäl honom och förvirra hans känslor, och då kommer du att få ett tufft jobb med honom.

[15] Precis som man inte ger det nyfödda barnet en mogen mans kost, vilket skulle döda det, måste man ännu mindre ge det andliga barnet en framskridens andes kost, utan endast kost som är högst lämplig för ett sådant barn, annars skulle det dödas, och det skulle bli ytterst svårt att återuppliva det i anden. – Har ni nu alla greppat och förstått detta ordentligt?”

[16] Alla säger, djupt rörda: ”Ja Herre! Detta är nu lika klart för oss som solen mitt på ljusan dag, och vi skall troget hålla oss till det.”

[17] Jag säger: ”Mycket bra, låt oss fortsätta till grottan där fariséerna har gömt sina skatter, ty det finns en annan grotta inuti grottan och vi ämnar söka igenom den. Men ta med tillräckligt många facklor, såväl som vin och bröd för där kommer vi att stöta på väldigt hungriga varelser.”

46. Besök i en droppstensgrotta

[1] Nu har Kisjona låtit ta ut allt. Baram, som fortfarande inte ville lämna oss, ser till att hela hans återstående vin- och brödförråd förs ut av hans folk. Även Jairut och Jonael, som inte heller kan skiljas från Mig, frågar Mig om de kan delta i denna expedition.

[2] Och Jag säger: ”Givetvis, ty er närvaro är i själva verket nödvändig, och Archiel kommer att bistå oss med tjänster av ett särskilt slag! Men Jag säger er även en sak till: en delegation med era ärkefiender lämnar just nu Sykar på väg mot er för att få er att återvända snarast möjligt. Ty folket har rest sig upp mot dem och drev iväg den nyutnämnde prästen för två dagar sedan. Han kommer att vara med i delegationen. De kommer att vara här ikväll, varpå vi kommer att ansätta dem något. Men låt oss nu komma iväg!” Kvinnorna och ungmörna ville också följa med på denna expedition och bad Mig om det.

[3] Men Jag säger till dem: ”Mina kära döttrar! Detta är ingen vandring för er, stanna därför hemma och se till att vi har ett mål mat i rätt mängd ikväll.” Kvinnorna låter sig nöjas med det och även Maria, och de såg efter huset. Lydia skulle emellertid mycket hellre ha följt med, men eftersom det inte var Min vilja, stannade även hon hemma och det gjorde de andra också.

[4] Vi kom iväg och nådde grottan eller hålan efter några timmar, och vi steg genast in med våra tända facklor. Kisjona var häpen över hur rymlig den var, och den fängslande formen hos droppstenen, vilken skulle ha varit den mest anmärkningsvärda i hela Mellanöstern, där det finns många sådana hålor. Gigantiska figurer av alla de slag hälsade de skygga åskådarna välkomna.

[5] Faustus själv, som inte var utan romerskt hjältemod, blev här mindre stöddig och sade: ”Man kan inte motstå tanken att det måste vara underjordiska gudar som styr, som med sina krafter utför gärningar av en sådan omfattning. Det finns avbilder av människor, djur och träd, men vilken storlek! Vad är de enorma templen och statyerna i Rom i jämförelse? Här, denna välformade arab. Sannerligen, om man ville och kunde klättra upp till hans huvud så skulle det ta en hel timme. Han är därtill i en sittande ställning, ändå gör det mig yr att titta upp på hans huvud. Åh, detta är i sanning ytterst minnesvärt! Säkert kan detta inte vara gjort av en slump? Det finns en grupp krigare med svärd och lans. Där borta från den djupare bakgrunden grinar en kolossal elefant mot oss, dess teckning lämnar inte mycket övrigt att önska! Herre, Herre! Hur, hur kom detta så mirakulöst till?!”

[6] Jag säger: ”Min vän, betrakta bara allt som framträder inför Dina ögon och fråga inte så mycket, det kommer att komma en helt naturlig förklaring. Vissa saker som dyker upp kommer att orsaka dig en än större förvåning, men fråga inte heller där! När vi har kommit ut ur grottan uti det fria, skall Jag klargöra dessa saker för er alla.”

[7] Vi går nu vidare och kommer till en ytterst stor och ståtlig hall, som emellertid inte är mörk utan ganska väl upplyst, ty det fanns flera oljekällor i denna hall som redan för många år sedan hade tänts av människor som använde denna grotta som bostad, och som brann med varierande grad av ljusstyrka och ryckvist med häftiga lågor, vilka delvis lyste upp denna stora hall, medan ganska starkt dagsljus också trängde igenom från ett ställe i det höga taket genom en ganska stor mynning ut i det fria.

[8] Golvet i denna grotta eller grotthall förevisade alla slags skepnader. Det fanns ormar, enorma paddor såväl som allehanda väl- och inte så välformade och halvformade djurformationer, och även små och gigantiska kristallformationer i alla färger, vilket skapade en sällsynt och överraskande vacker syn.

[9] Då sade Faustus: ”Herre! Detta skulle vara ett överflöd av kejserliga juveler vars like sannerligen ingen kejsare skulle ha kunnat drömma om! Skulle inte detta vara en typ av Tartaros som beskrivs i den grekiska myten?! Allt som saknas är Styx, den gamle Karon, de tre välkända obevekliga själadomarna Minos, Aiakos och Rhadamanthys och slutligen den trehövdade hunden Kerberos, några erinyer och till sist kanske Pluton med den vackra Persefone för att plågornas Tartaros skulle vara komplett. Alla dessa lågor som kommer ut från marken och väggarna, de tusenfaldigt motbjudande djurgestalterna på marken – även om de är döda och förstenade och mängder av andra tartaroslika saker vittnar alltför tydligt om att vi antingen redan är i själva Tartaros eller åtminstone är på kortast möjliga väg dit, eller vad som tycks mig som mest troligt, att denna eller någon annan liknande grotta är själva ursprunget till den grekiska tartarosmyten.”

[10] Jag säger: ”Det senare har mycket sanning i sig, även om det inte är så helt och hållet, ty det klipska prästerskapet i varje land har i alla tider och överallt vetat hur de skall utnyttja sådana naturfenomen till sin fördel. Det gjorde även så i Grekland och i Rom och lät sin onda fantasi löpa fritt, varigenom nation efter nation fram tills nu pratades omkull och förblindades, och förvisso till jordens ände i större eller mindre utsträckning.

[11] Ty så länge som jorden med dess nödvändiga och diverse strukturer har observerbara utformningar, kommer dess människor, som av olika skäl är blinda och andligen ljusskygga, att bilda alla slags vrångbilder i sin fantasi, och tillmäta dem extraordinära, gudomliga krafter och effekter, eftersom de inte kan urskilja det verkliga skälet till dessa på grund av att de är blinda.

[12] Men skåda nu din Styx, eller färjkarlen Karon, och där borta, över den tolv klafter (ungefär 24 meter) breda och på sin höjd en aln djupa floden, som egentligen bara är en slags damm och genom vilken man på dess grunda ställe enkelt kan vada över: i matt ljus kan du få syn på dina tre domare, flera erinyer, Kerberos och Pluton med Persefone – figurer som endast ger det intrycket från ett visst avstånd, men som på nära håll liknar allt annat än det som den mänskliga föreställningsförmågan har skapat dem till. Men låt oss nu gå vidare, utan att betala färjeavgifter till Karon över Styx, och ta en titt på Tartaros från den andra sidan.”

[13] Vi vadar över en mycket grund del av den så kallade Styx och tränger oss igenom en tämligen smal springa till Tartaros som upplyst av våra facklor snart börjar visa upp en stor skatt som ännu inte var avslöjad av fariséerna, och sålunda drogs genom Mig allt som ännu var dolt fram i dagsljuset.

47. Historien om den upptäckta skatten

[1] Faustus klappar händerna över huvudet och kallar till sig Pila, och säger: ”Kände du inte till detta, eftersom du inte sade någonting? Tala, annars kommer det att gå dig illa!”

[2] Pila säger: ”Herre! Jag visste ingenting om detta, och hade inte vågat mig så långt in i grottan tidigare! De gamla har förvisso vetat om detta men hållit tyst för att ha en lösesumma om de av en händelse skulle bli inspärrade. Men ta emot allt, eftersom det framledes är ditt, tack vare Gud!”

[3] Faustus frågar Mig också, huruvida Pila talade sanning och Jag bekräftar Pilas utsaga, och säger till Faustus: ”Min vän, när någon har tagit dottern till ett respektabelt hushåll till fru, då har han också rätt till en hemgift. Du har nu haft mycket att göra, och ändå tillföll ingen del dig vid utdelningen av varorna tidigare – så ta hela denna skatt som din rättmätiga egendom, jordiskt sett är den värd tusen gånger tusen pund.

[4] Det största värdet står emellertid de stora pärlorna för, som vardera är stora som ett hönsägg. En hel mässingskista, tusen drachmer i storlek, är full av dessa stora pärlor som var och en är av oskattbart värde. Sådana pärlor finns inte längre på jorden som nybildade, eftersom sådana kräftdjur inte längre existerar, tillsammans med många andra ursprungliga djur. Dessa pärlor fiskades emellertid inte upp från havet, utan Kung Ninias, som även kallas Ninus, fann dem i marken under utgrävningarna när han byggde staden Nineve. På grund av diverse lyckliga omständigheter hamnade de redan under Davids men huvudsakligen under Salomos tid i Jerusalem. Men de hamnade i denna grotta när romarna, som Palestinas (i själva verket nära halva Asien) erövrare, tog dem i besittning.

[5] När översteprästerna, som redan hade känt till grottan sedan länge, hörde om den romerska invasionen samlade de genast ihop de största och flyttbara tempelskatterna, och flyttade slutligen in dem i grottan. Men de gyllene lejonen som bar upp Salomos tron och stod vakt vid dess trappsteg, hamnade i spillrorna vid babyloniernas förstörelse av Jerusalem, men upphittades under en senare återuppbyggnad och togs i beslag av prästerna å templets vägnar. Dessa återfinns till stor del här, eftersom allt värdefullt som man kunde samla ihop fördes hit i hast under den romerska invasionen, och precis som under invasionen av de mäktiga babylonierna, fördes en betydande mängd av tempelskatterna till den välkända grottan i Korasin, oaktat det faktum att babylonierna senare fann mängder av kärl och skatter som för all evighet var vigda åt templet, för att ta med sig dem till Babylon. Beordra nu ditt manskap att föra ut allt detta ur grottan, efteråt kommer Archiel att försegla denna grotta så att ingen människa någonsin skall träda in i den igen.”

[6] Faustus befaller nu tjänarna att flytta ut alla skatterna, men när de börjar lyfta dem inser de att de inte är tillräckligt starka för att lyfta de många järnkistorna. De ber emellertid Mig att ge dem tillräcklig styrka.

[7] Jag kallar emellertid på Archiel, och säger: ”Flytta ut all denna smuts och det till det stora förrådshuset i Kis!” På ett ögonblick försvann de många tunga kistorna, men Archiel kom tillbaka på ett ögonblick, så att ingen kunde märka att han ens hade varit borta.

[8] Faustus säger sedan: ”Detta överträffar väl allting! Mina tjänare skulle ha behövt tre dagar för att göra det – detta var emellertid ett omärkbart ögonblick och inte en enda av dessa kistor står att finna! Jag ifrågasätter inte att en sådan handling var möjlig, för det krävs ett gudomligt sinne för att rätt förstå och uppskatta sådana företeelser!”

[9] Jag säger: ”Ja ja, du har rätt. Likväl är det inte särskilt fördelaktigt för människan om hon omedelbart förstår allt som uppenbaras för henne. Ty det står skrivet: ”Om du äter från kunskapens träd, skall du dö!” Därför är det bättre att acceptera varje mirakulös gärning i ljuset av dess faktiska uppenbarelse, och att livfullt inse att för Gud är ingenting omöjligt, snarare än att försöka förklara den utifrån dess effekt, där man förstår lika lite efter förklaringen som man gjorde innan.

[10] Det räcker för dig att du ser att jorden existerar och passar för att bära och uppehålla mänskligheten. Om du visste hur den skapades, skulle den förlora sin lockelse för dig och du skulle inte finna någon njutning i den, utan ha en omåttlig önskan att grundligt undersöka någon annan jordglob. Och om du skulle upptäcka samma orsak till dess uppkomst och existens och detsamma för den tredje, fjärde och femte, så skulle du inte längre vara intresserad av att utforska en femte och sjätte. I och med det skulle du bli håglös, likgiltig, föraktfull mot livet och ilsket djupt börja beklaga livet och förbanna den timme som började berika dig med en sådan kunskap, och ett sådant tillstånd skulle vara den verkliga döden för din själ.

[11] Men eftersom allt enligt den gudomliga ordningen är ordnat så att människan såväl som varje änglaande, endast gradvis, och bara till en viss utsträckning, kan förvärva insikter om den gudomliga naturen i sig och även i alla skapade ting, och behåller så ett ständigt växande intresse för livet och kärleken till Gud och nästan genom vilket hon endast kan och kommer att bli evigt lycklig. Har du greppat denna sanning?”

[12] Faustus säger: ”Ja, Min Herre och vän, jag har greppat detta till fullo. Och därför vill jag inte fråga Dig något mera om orsaken till formationerna i den här grottan.”

48. Utvecklingen och kollapsen av kalkstensgrottan

[1] Jag säger: ”Och det finns egentligen inte mycket att säga om det. Att veta eller att inte veta detta kommer varken göra ditt liv fattigare eller rikare. Men så mycket kan du ändå veta, att ingen människa hade någon del i detta utan det var endast elementens beskaffenhet som formade detta, så att säga av en slump. Berg suger ständigt upp upplösande fukt från luften. Lägg till ofta förekommande regn, snö och dimman som ofta sveper in bergstopparna. All fukt som samlas vid toppen sipprar till stor del gradvis igenom bergets jord och sten, och där den kommer till en hålighet samlas den upp i små droppar som till nära hälften består av upplöst kalksten. Sådana små droppar faller, medan vattnet själv då antingen sipprar ännu längre ner eller avdunstar i håligheten. Kalkstens-gyttjan härdas gradvis och genom dess uppbyggnad formas alla slags utformningar vilka liknar den ena eller andra jordiska formationen i större eller mindre utsträckning. Och även i denna grotta bildades dessa formationer på ett högst naturligt sätt även om det kan förmodas att Satans tjänare bidrog till att bättre avbilda alla slags människoliknande gestalter.

[2] Det är därför bättre att en sådan grotta som starkt uppmuntrar till mörk vidskeplighet görs otillgänglig för all framtid. Och låt oss så gå ut i det fria igen, så att Archiel kan fullfölja sitt uppdrag med denna håla!”

[3] Faustus tackar Mig innerligt för denna förklaring, och säger: ”Denna förklaring är ännu klarare för mig, eftersom jag har hört romare som är kunniga om naturen uttrycka detta, ehuru mer som en hypotes. Men tillägget om Satans medverkan är ovärderlig, ty livets motståndare kommer säkert inte försumma att utnyttja sådant, och i tre världsdelar är de onda konsekvenserna uppenbara! Detta är nu glasklart för mig – men det är en sak som jag inte får ihop – och det är Guds lycksalighet.

[4] Säg mig: vilken glädje kan Gud, som för evigt och ingående måste känna till det innersta skälet till all existens, ha i Sitt eget oförstörbara liv?! Kan det vara till någon nytta för Honom med en sådan nödvändig och orubblig kunskap, utan att någonsin kunna förändra Sig Själv, eftersom detta skulle döda varje människa av ren tristess?”

[5] Jag säger: ”Se på dessa människor. De är Guds lust när de inom Hans ordning blir vad de är ämnade att vara. I dem finner Gud Sina gelikar, och deras ständiga utveckling i alla slags insikter och därmed i all kärlek, visdom och skönhet, är Guds oförstörbara glädje och lycksalighet! Ty allt som oändligheten rymmer är där endast på grund av den lilla människan, och det existerar för evigt ingenting som inte är där på grund av den lilla människan! Nu vet du även detta! Men låt oss nu gå ut ur denna grotta, så att Archiel må slutföra sin uppgift så snart som möjligt!”

[6] Vi skyndar oss nu ut ur grottan och når snart fram till slutet av den. När vi alla befinner oss utanför grottan, ger Jag tecken åt Archiel, och på ett ögonblick inträffar en kraftig smäll, och den ytterst rymliga ingången visar sig nu som en hög granitvägg som ingen dödlig lätt kan bryta igenom, oavsett hur uppriktigt han föresatte sig att göra det. Men för att göra det fullständigt omöjligt att stiga in i den, så avlägsnades marken efter att vi hade kommit runt tre tusen steg från platsen, så att den tidigare ingången hamnade över hundra manshöjder ovanför den tidigare marken, som drevs ner i djupet, och en över hundra manshöjder hög stege nu skulle ha varit nödvändig för att nå den tidigare ingången över den vertikala klippväggen. Vilket fortfarande skulle ha varit fruktlöst eftersom själva ingången hade blivit till den mest solida och brantaste klippvägg.

[7] När Faustus och alla närvarande ser denna förvandling av berget, säger Faustus till Mig: ”Min Herre och vän! Sannerligen, jag kan inte längre behärska mig! De frambringade fenomenen är för stora, de ligger en evighet bortom min fattningsförmåga! Jag kan i sanning inte säga om jag lever eller om jag drömmer! Det händer så besynnerligt oförklarliga mirakulösa ting, att man som fullt nykter står som en fullständig fyllbult och knappt kan säga om man tillhör det manliga eller kvinnliga könet. Skåda nu denna fruktansvärda klippvägg! Var någonstans fanns denna tidigare, när vi hade en behaglig promenad in i grottan längs en lätt framkomlig gångstig?

[8] Men det mest besynnerliga med hela saken är att trots den fullständiga förvandlingen av flera tusen tunnland mark, finns det inte ett spår av någon våldsam förstörelse. Ser det inte ut som om inget har förändrats sedan jordens ursprungliga existens? Sannerligen, om tusen personer hade arbetat här i hundra år, är frågan om de kunde ha flyttat en sådan massa på ett sätt att en klippvägg, som mäter ett 150-tal manslängder i höjd och ungefär en timme i bredd, skulle stå upp så fritt som den gör nu, när inte ett spår av det kunde märkas för några ögonblick sedan, för att inte nämna utan det minsta spår av någon förstörelse! Detta är i ordets verkliga bemärkelse oerhört. Jag är väldigt nyfiken på vilken min sjöfarare kommer att göra när de ser denna gigantiska klippvägg istället för det tidigare frodiga skogsområdet! Många kommer inte att kunna bestämma var de är, medan många andra kommer att stirra som boskap på en ny och märklig grind!”

[9] Jag säger: ”Därför säger Jag er alla att ni skall hålla tyst om det, och inte ens berätta för era kvinnor om det, ty det är skälet till att Jag inte lät dem komma med den här gången, för med denna väldigt speciella händelse kan de trots alla förbud inte tygla sina tungor. Och fördenskull skall ni inte berätta för era kvinnor om dessa extraordinära händelser som har ägt rum här! Ni kan förvisso berätta för dem om grottans form och informera dem om de nyligen funna skatterna, men inte en stavelse mer!” Alla lovar högtidligast detta, varpå vi tyst fortsätter vår färd till Kis, och anländer dit vid solnedgången. De kvinnor och ungmör som lämnades kvar kommer och välkomnar oss i stort antal och kan inte fråga oss fort nog vad för naturliga underverk vi har upplevt.  Men de tillråds att det är alltför tidigt att fråga och att det inte finns mycket mer att berätta om hela saken förutom att vi hämtade en skatt som fortfarande hölls hemlig av fariséerna. Med detta är de nyfikna kvinnorna tillfreds och frågar inte så mycket mer.

[10] Därpå beger vi oss till kvällsvarden, ty inga av de som följde med hade ätit någon lunch och hade blivit ganska hungriga och längtade följaktligen efter en god kvällsvard.

49. Faustus finner skatterna i förrådshuset välsorterade och under bevakning

[1] Först efter den intagna kvällsvarden gick Faustus på Min uppmaning till det stora förrådsrummet för att se efter skatterna som Archiel hade flyttat till Kis från grottan. Allt var i den bästa ordning, tillsammans med en utförlig förteckning över alla de olika skatter och deras värde som hade påträffats i grottan. Faustus frågar vakterna vem som hade gjort denna uppteckning.

[2] Vakterna svarar emellertid: ”Herre, vi hittade den redan när vi kommenderades hit. Därför kan vi inte berätta för dig vem som gjorde den.”

[3] Faustus frågar vidare: ”Berätta hur dessa skatter kom hit, och vem som förde hit dem!”

[4] Vakterna säger: ”Vi vet inte det heller, en ung man som vi hade sett här för flera dagar sedan i sällskap med mirakelläkaren från Nasaret, kom precis hit och gav order om att vakta skatterna. Därefter beordrades vi av den romerske domaren och har nu hållit vakt i ungefär två timmar. Det här är vad vi vet om skatten och hur den kom hit, och inte en stavelse därtill!”

[5] Faustus beger sig därefter till underdomaren med förteckningen, och frågar honom som han gjorde med vakterna, men denne vet inte mer än vakterna. När han ser att ingen i Kis vet hur skatterna kom dit, säger han till sig själv: ”Eftersom ingen av dem vet, skall jag inte fortsätta att göra dem uppmärksamma på detta, så att denna sak inte får onödig spridning bland folket.”

[6] Med en sådan inre överläggning, går Faustus till sin bostad, där hans unga fru redan väntar på honom med öppna armar. Men innan han drar sig tillbaka för sin nattsömn, kommer han över till Mig för att diskutera viktiga ting. Men Jag ber honom att komma till Mig i morgon och att helt hänge sig åt att vila kroppen och själen, vilket han framför allt har behov av nu. Och Faustus går sedan för att inta sin vila, som han och de övriga har behov av.

[7] Som med natten, har god sömn ett slut, och så var även fallet här. Det verkade som om man hade fallit i sömn för två minuter sedan, ändå så kallade den ljusa morgonen alla att lämna sina ljuvliga viloplatser och sätta igång med dagens arbete. Den tidigt förberedda frukosten kallade alla från sina olika sovrum till den stora middagshallen där alla deltar i frukosten likt tidigare dagar, och efter målet ger var och en Mig tack och lov i Jehovas namn, på samma sätt som David, som sade: (Psalm 33)

[8] Jubla över Herren, ni rättfärdiga!

De redbara skall sjunga hans lov.

Tacka Herren till lyrans klang,

spela på tiosträngad harpa!

Sjung till hans ära, sjung en ny sång,

jubla till strängarnas välljud!

Herrens ord är att lita på,

han handlar alltid trofast.

Rätt och rättfärdighet älskar han,

Herrens kärlek fyller hela jorden.

Genom Herrens ord blev himlen till

och rymdens här på hans befallning.

Som i en lägel samlade han havet

och lade djupens vatten i säkert förvar.

Må hela jorden bäva inför Herren,

alla som bor där frukta honom.

Han talade och allt blev till,

han befallde och det skedde.

Herren gäckar folkens planer

och gör deras avsikter om intet.

Men Herrens plan står fast för evigt,

hans avsikter från släkte till släkte.

Lyckligt det folk som har Herren till Gud,

det folk han valt till sin egendom!

Från himlen blickar Herren ner

och ser på alla människor.

Från sin tronsal betraktar han

alla dem som bor på jorden,

han som ensam gett dem liv och tanke

och som följer alla deras gärningar.

Stora härar räddar inte kungen,

stor styrka hjälper inte kämpen,

stridshästar säkrar inte segern,

de räddar ingen med all sin kraft.

Men Herren vakar över dem som fruktar honom,

över dem som hoppas på hans nåd,

han räddar dem från döden

och håller dem vid liv i hungertid.

Vi sätter vårt hopp till Herren,

han är vår hjälp och vår sköld.

I honom har våra hjärtan sin glädje,

vi förtröstar på hans heliga namn.

Herre, låt din nåd vila över oss,

ty vi hoppas på dig.

50. Om himmelriket

[1] Efter att de alla hade lovprisat Mig på morgonen, frågar Faustus, som naturligtvis också närvarade vid måltiden och under lovprisningen, Mig kortfattat: ”Men varifrån fick Dina lärjungar dessa värdiga, så underbara och sanna utropsord? Jag har aldrig hört något så sublimt.”

[2] Jag säger: ”Förskaffa skriften från fariséerna och läs kung Davids psalmer, där kommer du att hitta allt. Föreståndaren Jairus, som vi kommer att ha mycket att göra med idag, kommer säkert att ge dig en sådan skrift. Ty för två dagar sedan blev hans dotter lagd i graven, hon hade dött! Han har djupt ångrat sin synd mot Mig, varför han också skall bli hjälpt, och han kommer inte vara förlorad för Guds rike.

[3] Faustus frågar: ”Herre! Vad för slags rike är det, och var är det någonstans?”

[4] Jag säger: ”Ja, Min käre vän, det verkligt sanna gudsriket är för Guds sanna vänner överallt, men ingenstans för Guds fiender. Ty för dem är igen allting helvetet, där du kan och vill rikta dina ögon och andra sinnen. Där nedan och där uppe, allt är detsamma. Titta varken upp mot stjärnorna, ty de är alla jordar som den du beträder, eller låt dina ögon sjunka ner till jorden, ty den är under dom likt ditt kött, som en gång måste dö och förruttna! Utan sök istället ihärdigt inuti ditt eget hjärta, där skall du finna vad du söker. För i varje människas hjärta finns det levande fröet, ur vilket det eviga livets eviga gryning skall blomma upp.

[5] Se, den rymd inom vilken jorden svävar, såväl som den stora solen, månen och oräkneliga stjärnor, vilka igen är inget annat än solar och jordar, är oändlig! Med tankens hastighet kunde du lämna denna jord och rusa fram i en rak linje med en sådan hastighet – och om du rusade så i evighet efter evighet, så skulle du efter många evigheter av att flyga fram med tankens hastighet, ändå inte komma i närheten av slutet! Överallt skulle du emellertid stöta på skapelser av de mest sällsynta och underbara slag, som överallt fyller och levandegör den oändliga rymden.

[6] Efter att din kropp har dött, kommer du genom ditt hjärta att stiga in i Guds oändliga rymd, och enligt ditt hjärtas tillstånd kommer du att möta det som antingen himmel eller helvete!

[7] Ty ingenstans finns det en separat skapad himmel, eller ett separat skapat helvete, för allting kommer ut ur människans hjärta, och sålunda förbereder sig alla för antingen himmel eller helvete i sitt hjärta, beroende på om hennes gärningar är goda eller onda, och såsom hon tror, vill och handlar, kommer hon att leva ut sin tro, från vilken hennes vilja närdes och övergick i handling.

[8] Låt alla undersöka sitt hjärtas böjelse, så kommer han lätt att upptäcka vilken slags ande som råder i sitt hjärta. Om hans böjelser drar hjärtat och dess kärlek mot världen och han inom sig känner en längtan efter att bli stor och respekterad i världen, om hjärtat som är benäget att bli stolt känner missnöje med den stackars mänskligheten och har en stark längtan inom sig att dominera andra utan att ha blivit utvald och smord för det av Gud, då ligger helvetets frö redan i hans hjärta och kommer helt klart, om det inte övervinns och kvävs i sin linda, uppenbarligen inte förbereda en sådan person för något annat än helvetet efter att hans kropp har dött.

[9] Men om en persons hjärta är fullt av ödmjukhet och han känner sig lycklig över att vara den minste bland människor, att tjäna alla och inte fästa avseende vid sitt eget jag på grund av sin kärlek till sina bröder och systrar, om han villigt lyder sina överordnade i allt till förmån för sina bröder och älskar Gud över allt, då växer det himmelska fröet till en sann och evigt levande himmel. Och denne man, som sålunda redan har hela himlen i överflöd i sitt hjärta, som är fyllt av sann tro, det renaste hopp och kärlek, kan efter sin döds kropp omöjligtvis hamna någon annanstans än i Guds rike, vilket han i all dess rikedom redan har burit i sitt hjärta under en lång tid. – Om du begrundar detta kommer du lätt att förstå hur det i själva verket förhåller sig med himlen och helvetet.

[10] Faustus säger: ”Älskade, högst vise Herre, Mästare och vän! Sannerligen, Dina ord låter väldigt visa, men den här gången kunde jag inte förstå Dina ord i hela dess djup! Hur himlen och helvetet på sätt och vis kunde befinna sig på ett ställe så att det ena uppenbarligen måste genomsyra det andra, det är för mig som fortfarande är en väldigt materialistiskt tänkande människa en omöjlighet! Hur slutligen en evigt lycklig eller olycklig evighet kan blomma ut från mitt hjärta, är till och med mer obegripligt än allt annat! Därför måste jag be Dig om en mer begriplig förklaring till detta, för annars måste jag bege mig hemåt blind trots allt ljus från den klaraste andliga dagen!”

51. Herren framställer hur himlen och helvetet är beskaffade i liknelser

[1] Jag säger: ”Var uppmärksam då, ty det är viktigt för Mig att du går hem seende!

[2] Se, två personer bor i ett hus. En är nöjd med allting som han med Guds välsignelse drar upp från jorden i sitt anletes svett. Nöjd och glad förtär han den torftiga avkastningen av sitt hårda arbete, och det är hans största glädje att dela sitt mödosamt förvärvade förråd med sina ännu fattigare bröder. När en hungrig kommer till honom, bereder det honom glädje att bespisa honom. Han frågar honom aldrig med ett förtretat hjärta om orsaken till hans fattigdom och förbjuder honom inte att komma tillbaka om han skulle bli hungrig igen. 

[3] Han muttrar inte över de jordiska statliga institutionernas ordning och när han måste betala skatt, säger han alltid som Job gjorde: ’Herre, Du gav det till mig, allt är Ditt! Vad Du har gett, kan Du närsomhelst ta bort igen. Låt alltid endast Din heliga vilja ske’.

[4] Kort sagt, ingenting kan störa denne man i sin gladlynthet såväl som i hans kärlek och tillit till Gud och ur det i hans kärlek till sina jordiska bröder. Ilska, avund, stridighet, hat och stolthet är främmande begrepp för honom.

[5] Hans bror är emellertid den mest missbelåtna personen. Han tror inte på Gud och säger: ’Gud är ett tomt begrepp som människor betecknar den högsta nivån av jordiska hjältar. Endast någon som är väldigt dum kan vara nöjd med att vara fattig, precis som djuren, som varken har förnuft eller förstånd, är lyckliga så länge som de nätt och jämnt är sörjda med vad deras stumma och slöa instinkt kräver. Men en människa, som med sitt intellekt har höjt sig själv högt över djuren och inte längre kan nöja sig med den enkla svinkosten, får inte gräva i jorden med sina egna händer, vilka är förutbestämda för något bättre – vilket endast passar sig för djur och slavar – utan man måste sträcka sig efter svärdet, sträva efter att bli en mäktig general och tåga in under triumfbågarna i världens stora städer som man har erövrat. Marken måste darra under stridshästens hovar som, dekorerad med guld och ädelstenar, stolt bär truppernas mäktige befälhavare.’

[6] Med en sådan inställning beklagar en sådan människa djupt sin fattiga tillvaro, förbannar fattigdom och tänker ut sätt att förvärva stora skatter och rikedomar för att med deras hjälp förverkliga sina härsklystna planer.

[7] Sin förnöjda broder föraktar han, och var och en som är ännu fattigare är för honom en styggelse. Han visar inte ens ett spår av barmhärtighet vilket han betraktar som ett löjligt attribut hos fega slavar och sällskapsapor. Endast ädelmod passar sig för människan – men det så sällan som möjligt. När en fattig person kommer till honom, så framför han alla slags skällsord mot honom och säger: ”Vik undan från mig, ditt lata odjur, ditt glupska monster med en trasig mänsklig maskering! Arbeta, ditt djur, om du vill ha käk! Gå till min eländige köttslige, men aldrig min sublima andes, broder. Han är själv ett simpelt lastdjur som arbetar för sådana som honom och är lika barmhärtig som en sällskapsapa. Jag är bara storsint, och ger dig den här gången fortfarande det enklaste daggmaskliv.

[8] Se nu dessa två bröder, barn till en fader och en moder, och bor tillsammans i ett hus. Den förste är en ängel, den andre en nästan fulländad djävul. Det torftigaste torp är himlen för den förste, men för den andre är samma torp, utan någon som helst förändring, rena helvetet, fullt av de bittraste kval. Ser du nu hur himlen och helvetet kan vara tillsammans på samma fläck?

[9] Men självklart kommer du att tänka: ’Än sen då? Låt den härsklystne bestiga en tron, så kommer han att vara ganska duglig i att beskydda folket och slå ner fienderna!’ Åh ja, så kunde det förvisso vara! Men var är måttstocken, som förskriver för honom i vilken utsträckning han bör fullfölja sina härsklystna planer? Vad skall han göra med de människor som inte vill böja sig djupt inför honom? Se, dessa kommer han låta torteras på det mest plågsamma sätt, och ett mänskligt liv kommer inte vara mer än ett vältrampat grässtrå för honom! Men vad är en sådan person? Se, det är en Satan!

[10] Det måste förvisso finnas härskare såväl som fältherrar, men förstå: de måste vara utvalda och kallade av Gud till det och i framtiden vara ättlingar till för länge sedan smorda kungar. Dessa är sedan kallade, men ve alla andra, som lämnar sin fattiga stuga och skyndar för att med alla medel tillkämpa sig härskarstaven! Sannerligen, för en sådan skulle det vara bättre att aldrig ha blivit född!

[11] Jag skall ge dig ännu en bild av Guds himmelska rike: det liknar till fullo en god jord, i vilken de ädlaste druvor växer och mognar bredvid törnbuskar och tistlar, och ändå har de en och samma goda jord. Skillnaden ligger endast i hur den används. Vinrankan omvandlar den till något gott, törnbuskar och tistlar till något ont, oanvändbart och inte njutbart för någon människa.

[12] Sålunda flödar även himlen in i djävulen såväl som i Guds änglar, men var och en av de bägge använder den annorlunda.

[13] Himlen är även som ett fruktträd som bär god, söt frukt. Nu kommer människor som vill njuta av sådan frukt under dess rikt välsignade grenar. Vissa av dem är måttfulla och dessa njuter tacksamt av bara så mycket som de behöver, emedan andra som tycker om frukten missunnar andra den och vill inte lämna kvar något på trädet, utan äter upp allt tills det sista äpplet är uppätet, så att de förnöjsamma senare inte hittar något. Men de blir sjuka och måste dö, medan de förnöjsamma känner sig styrkta genom att äta måttligt av frukten. Och ändå hade bägge parter ätit av samma träd.

[14] Sålunda är himlen likt ett gott vin som styrker den måttlige, men förstör och dödar den omåttlige, och så blir samma vin himmel för den ene och rent helvete för den andre, och ändå tas det från samma skinn.

[15] Säg Mig, Min vän, huruvida du nu förstår vad himlen och helvetet är?”

52. Budet om ordning

[1] Faustus säger: ”Herre, nu börjar det ljusna inom mig. Det finns i all oändlighet endast en Gud, en kraft och en lag av den eviga ordningen. För den som antar den här lagen är himlen allting och överallt, men den som på grund av sin egen frihet vill stå emot denna lag finner helvete, kval och plågor överallt.”

[2] Jag säger: ”Förvisso, så är det. Eld är ett ytterst användbart element. Om man använder den klokt och på rätt sätt så ger den outsägliga fördelar. Det skulle vara alltför omständligt att räkna upp alla fördelar som människan får med det rätta, visa och tillrådliga bruket av eld. Om någon emellertid skulle använda eld på ett högst oklokt sätt och på sin höjd endast för nöjes skull och så hänsynslöst som att tända eld på husens tak eller i en tät skog, då skulle samma eld ödelägga och förgöra allt!

[3] När det är frostigt på vintern, då går alla med glädje till eldstaden och värmer sig vid den sprakande elden som fyller eldstaden med de heta lågorna, men den som faller i elden skulle den döda och förtära.

[4] Men Jag säger dig något annat: För att verkligen bli ett Guds barn, måste denna världens människor ledas genom vatten och eld. Himlen i dess ursprungliga väsen är vatten och eld. Det som inte har något släktskap med vatten dödas av det, och det som inte själv är eld kan inte bestå i elden.”

[5] Faustus säger: ”Herre, jag förstår inte det här heller! Hur skall man greppa detta? Har kan man bli vatten och eld på samma gång? För vatten och eld är som bekant ömsesidigt fientliga element: det ena förstör och förintar det andra. Om elden är kraftig och man häller vatten över den, då förvandlas vattnet snabbt till ånga och luft, men om vattnet är mäktigare än elden så blir den senare utsläckt så snart den blir översvämmad av det. För att sedan bli lik himlen måste man samtidigt vara vatten och eld, och sedan till slut upplösas i varje fall?! Vilka framtidsutsikter har då livets eviga varaktighet?”

[6] Jag säger: ”Åh, väldigt goda! Båda i rätt proportioner där det ena oupphörligen skapar och vidmakthåller det andra! För se, om det inte skulle finnas någon eld i och runt jorden så skulle det inte heller finnas något vatten, och om det inte fanns något vatten i och runt jorden, så skulle det inte finnas någon eld, ty det ena skapar oavbrutet det andra.”

[7] Faustus frågar: ”Varför det? Hur då?”

[8] Jag säger: ”Ta bort all eld från jorden, som all värme kommer från, så kommer hela jorden att förvandlas till ett diamanthårt stycke is som inget liv skulle kunna klara sig på. Ta sedan bort allt vatten från jorden, så kommer den snart att förvandlas till futtigt damm. Ty elden kommer inte att upprätthålla sig utan vatten, vilket är så ytterst nödvändigt för nya skapelser på jorden. Men där inga följande eller nya skapelser längre äger rum, där har död och förruttnelse trätt in.

[9] Se på ett träd som har förlorat sin sav så kommer du snart att bli varse hur trädet snart ruttnar och därmed förstörs. Förstår du detta nu?”

[10] Faustus säger: ”Ja, Herre, nu har vi förstått allt detta också, och inser att Du är fylld av den gudomliga anden, och att Du själv är Skaparen av allting. För vilken människa kan av sig själv utröna hur hela skapelsen fungerar och under vilka lagar den består? Detta kan endast stå klart och vara känt på djupet av Den som bär anden inom Sig – genom Vilken allting blev skapat och nu fortsätter att existera. Jag kan inte göra mer än att tacka Dig ur ett hjärta som är fyllt av den djupaste kärlek till Dig, för alla stora andliga och även materiella välgärningar som har givits mig här! För vad mer kan jag, fattiga, svaga och syndiga människa, göra för oändlighetens Herre?”

[11] Jag säger: ”Du har rätt. Men håll tills vidare vad du vet och vad du har sett och fått reda på här för dig själv, och röj Mig inte i förväg, och glöm nu inte bort de fattiga i din jordiska lycka! Ty vad du har gjort för de fattiga i Mitt namn, det har du gjort för Mig, och det kommer att återbetalas till dig i himlen. Men nu när vi har avslutat allting i Kis som behövde göras och slutföras, avser vi att göra oss i ordning för vår resa till Nasaret.”

53. Herrens och Hans lärjungars avfärd till Nasaret

[1] Faustus säger: ”Måste jag då beordra att mina saker lastas på fartyget?”

[2] Jag säger: ”Det har redan skett. Eftersom dina skepp inte skulle ha räckt till, har Baram och Kisjona lånat ut sina två stora skepp för ändamålet, och allt är klart förutom tiden för avfärd.”

[3] Faustus säger: ”Att det säkert är så, förvånar mig inte längre, ty vad skulle vara omöjligt för den Allsmäktige?”

[4] Men nu kommer Joel och Jairut tillsammans med Archiel fram till Mig och tackar Mig för allt, och när de skiljs från Mig under mycken tacksägelse, och anträder vägen till Sikar, så kommer den delegation dem till mötes som Jag berättade för dem om, och de tas emot med stor ära och ber högtidligt och enträget Jonael att åter anta tjänsten som överstepräst, och både Jonael och Jairut erinrar sig hur Jag hade förutsagt detta för dem.

[5] Men när jag var färdig med de upprepade liknelserna om himmelriket (Matt 13:53) och efter att ha låtit sykariterna gå, tog vi farväl av Kisjona med löftet att snart kalla på honom igen, och som på Min inrådan stannade hemma den här gången och inte heller följde med Faustus. Ungefär två timmar före lunchtid steg vi ombord ett stort skepp, och reser tillsammans med Faustus som med sin unga fru hade tagit plats på Mitt skepp, till närheten av Kapernaum, där kajen var belägen för denna stad såväl som för Nasaret, vilken som bekant inte ligger långt från Kapernaum.

[6] Efter att vi hade lagt till och stigit iland, sade Faustus: ”Herre, jag följer med Dig till Nasaret och återlämnar deras bostad till Din mor och Dina jordiska bröder och systrar:”

[7] Jag säger: ”Även detta har redan skett, och hemma och där ute i din stora domsaga kommer du att finna allting i den finaste och bästa ordning, ty min Archiel har ordnat upp alla dina angelägenheter. Men gå själv till Kapernaum, och när du stöter på föreståndaren Jairus – vilket säkert kommer att inträffa – och när han klagar över sina smärtor för dig, säg då till honom att Jag nu kommer att bo i Nasaret för en tid. Om han önskar någonting så borde han komma till Mig – men endast på egen hand.”

[8] Faustus säger: ”Kan jag följa med honom?”

[9] Jag säger: ”Åh ja, men bara du ensam.” – Med dessa ord skiljdes vi.

[10] Jag beger Mig nu till Nasaret i Mitt jordiska fädernesland med Mina många lärjungar, och Faustus befaller genast fram ett stort antal bärare, packare och vagnar, med vilka han tar med sig skatterna till sitt hus i Kapernaum. Det behöver knappast nämnas att det väckte stor sensation att huvuddomaren flyttade in så rikt lastad med en så vacker fru vid sin sida, men att huvuddomaren av en mängd anledningar möttes av den högste av de lokala fariséerna vid namn Jairus är ännu lättare att föreställa sig – ty han visste även något om truppen av de tolv fariséerna på väg till Jerusalem och även att Faustus hade kallats till Kis på grund av dem.

[11] Faustus tog emot honom högaktningsfullt, och sade till honom: ”En ärlig man räddades, och de stackars judar som orättfärdigt hade utpressats i hemlighet av dessa fariséer har blivit kompenserade till sista statern (litet mynt), och elva åtnjuter nu sitt välförtjänta straff i Jerusalems tempel för sina vittomfattande, oerhörda bedrägerier och plundringar.  Det skulle vara för omständligt att berätta för dig allt som de elva har begått, men när du har tid, kom och läs alla handlingar så kommer ditt hår att resa sig till slut. Men nu till något annat! Hur står det till med din kära dotter? Lever hon, eller har hon dött?”

[12] En ytterst ledsen Jairus säger, och börjar gråta: ”Åh min vän, varför påminner du mig om det? Hon dog olyckligtvis, eftersom ingen läkare kunde hjälpa henne. Den ende läkaren, Borus från Nasaret, sade att han visserligen kunde hjälpa henne om det inte hade varit för att jag hade syndat för mycket mot hans vän Jesus, som är hans Mästare. Och så dog min dotter som jag älskade över allting. Det var hjärtskärande hur den döende ropade ut till Jesus att Han skulle hjälpa henne, och hur hon som döende gisslade mig för att ha syndat så svårt mot Jesus, den störste välgöraren för den arma mänskligheten, att hon nu oåterkalleligen måste dö. Jag hade förvisso gjort alla försök att hitta Jesus, så att Han skulle hjälpa henne! Men Jesus ville inte lyssna på mina budbärare, även om jag nu tusenfalt bittert har ångrat att jag försyndade mig mot Honom! Men nu är allt över! Hon har redan legat i graven fyra dagar och stinker som pesten! Må Jehova vare nådig och barmhärtig mot hennes vackra själ!”

[13] Faustus säger: ”Min vän! Jag beklagar sorgen av hela mitt hjärta, men jag säger dig också att den allsmäktige Herren Jesus nu befinner sig i Nasaret. Enligt min nu vittomspännande erfarenhet, är ingenting omöjligt för Honom! Hur vore det, om du nu gick till Honom personligen? Jag säger dig, Han har nog med kraft att kalla ut din dotter från graven till livet och att ge henne tillbaka till dig!”

[14] Jairus säger: ”Även om det senare inte längre skulle vara möjligt, vill jag icke desto mindre gå över och be om Hans tusenfaldiga förlåtelse för att ha förolämpat och bedrövat Honom, ehuru naturligtvis inte frivilligt utan under tvång.”

[15] Faustus säger: ”Bra, kom då med mig, vi kommer att möta upp med Honom i Nasaret, och det vid Hans mors hus. Men enligt Hans uttalade vilja får ingen följa med oss!” Jairus, gripen av en lycksalig föraning, går genast med på Faustus förslag. Båda låter genast sadla sina mulor, och rider så fort som möjligt mot Nasaret. Ett par timmar före solnedgången når de Nasaret, och lämnar in sina mulor på ett värdshus och fortsätter till Min mors hus till fots där de finner Mig tillsammans med Borus, som var en av de första från Nasaret som kom och mötte Mig med öppna armar, ty han hade fått veta att Jag skulle anlända till Nasaret den dagen.

[16] När Faustus och Jairus steg in i rummet, började den sistnämnde att gråta, och föll ner inför Mig och bad Mig högljutt att Jag skulle förlåta honom hans stora otacksamhetssynd som han hade begått mot Mig.

[17] Jag säger emellertid till honom: ”Stig upp! Din synd är dig förlåten, men synda inte en andra gång! Var ligger din dotter begravd?”

[18] Jairus säger: ”Herre, Du vet att jag lät uppföra en skola för traktens barn inte långt härifrån, försedd med ett litet bönehus. Inuti bönehuset lät jag bygga en krypta för mig själv, men eftersom min dotter dog före mig, lät jag henne föras dit och läggas i den nya kryptan, där ingen död person ännu hade lagts. Den här kryptan är mindre än två tusen steg bort härifrån. Om Du, åh Herre, skulle vilja se på henne, så skulle det göra mig oerhört lycklig, ty annars skulle jag sörja till döds!”

[19] Jag säger: ”Nåväl, för Mig då dit, men ingen förutom du och Faustus får följa med.”

[20] Apostlarna frågade Mig emellertid om inte heller de fick vara närvarande.

[21] Jag säger: ”Den här gången ingen annan än de två berörda.”

[22] Borus säger: ”Herre, Du känner mig, att jag kan vara stum som en fisk, vad skulle det göra om jag följde med er som läkare?”

[23] Jag säger: ”Det blir som Jag har sagt, endast vi tre, och ingen annan!”

54. Saras andra uppståndelse från de döda

[1] Efter det vågade ingen fråga eller be om något mera, och vi gick bort till kryptan. Jag tittade på det redan nu kraftigt stinkande liket och frågade Jairus, huruvida han menade eller trodde att hans dotter endast var skenbart död?

[2] Jairus säger: ”Herre, i mitt hjärta trodde jag inte det den första gången heller, och visste endast alltför väl att min högst älskade dotter Sara var helt död. Jag drogs in i det falska vittnesmålet mot Dig och om jag inte hade skrivit under vittnesbördet så skulle Du ha blivit ännu värre förföljd, vilket på fullaste allvar inte var min avsikt! Men eftersom jag hade skrivit under det falska vittnesmålet, betraktade man Dig endast som en arbetsskygg lösdrivare som visserligen helar människor emellanåt för att skapa sig ett namn i Israel som någon slags profet som uppväckts av Gud – eller kanske till och med Messias Själv, som de välbeställda och rika fruktar mer än något annat, eftersom det står skrivet att när den evige översteprästen efter Melkisedeks ordning kommer till jorden skall det betyda det fullständiga slutet för alla andra präster, och att den nye Melkisedek sedan skall regera för evigt med sina änglar över alla släkten på jorden.

[3] Jag säger Dig: alla översteprästerna och underprästerna fruktar varken elden eller den kraftiga stormen som passerade grottan där den store profeten Elia gömde sig, utan de fruktar det stilla suset ovanför profetens grotta, eftersom de vidhåller att översteprästen efter Melkisedeks ordning skall komma tyst som en tjuv i natten och ta allt som de hittills har förvärvat! Därför vill ingen präst uppleva ankomsten av Herrens Smorde från evighet utan har skjutit upp densamma så långt det är möjligt in i den avlägsna framtiden.

[4] Men eftersom alla, och särskilt det gamla prästerskapet otvivelaktigt noterade något sådant hos Dig på grund av Dina extraordinära handlingar och Din lära, så försöker de också att om möjligt förgöra Dig! Om detta skulle vara omöjligt, på grund av att Du verkligen skulle vara vad de tror att Du är, då skulle de hädanefter göra bot i säck och aska för sina onda gärningar, och förvänta sig det väldiga slag från ovan med vilket de oavbrutet har fruktat att förlora allting, för annars skulle de inte ha stenat nästan alla profeter. Se, det här är anledningen till att jag kallade Dig en landstrykare, snarare än Honom som Du säkert är. Ty människor kan aldrig kalla tillbaka sina döda till livet, sådant är bara möjligt för Guds ande, som enligt min mening bor och verkar i Dig i all rikedom.”

[5] Jag säger: ”Det är för att Jag i hemlighet visste av vilka skäl som du förnekade Mig som Jag kom till dig i din stora nöd, för att hjälpa dig under en längre tid. Det här är också skälet till att Jag inte tog med någon annan förutom er två. Men när tiden är mogen kommer även de att få reda på anledningen. Men nu skall ni få skåda Guds makt och härlighet!”

[6] Här lutade Jag Mig in i kryptan där den unga Sara låg insvept i linne, och sade till Jairus: ”Se, natten har kommit och den lilla lyktan i kryptan ger endast ett väldigt svagt sken. Gå till tillsyningsmannen för denna skola och bönehus och skaffa fram ett starkare ljus, ty när livet ges henne åter, måste hon naturligtvis kunna se för att klättra ut ur kryptan.”

[7] Jairus säger: ”Åh Herre, kan detta verkligen vara möjligt? Förruttnelsen är redan långt gången! Men jag tror verkligen att för Gud är allting möjligt, så jag kommer genast tillbaka med ett starkare ljus!”

[8] Jairus skyndar nu för att skaffa fram ett starkare ljus, vilket han emellertid inte lyckas skaffa fram direkt, eftersom tillsyningsmannens ljus hade slocknat, och det tar lång tid för honom att tända de två träbitarna genom att gnugga dem mot varandra.

[9] Men jag uppväcker Sara så fort Jairus var genom dörren, och lyfter ut henne ur kryptan.

[10] Den uppväckta frågar Mig, fortfarande något sömndrucket: ”För Jehovas skull! Var är jag nu? Vad hände med mig? Först befann jag mig i en vacker trädgård med många lekkamrater, och nu har jag plötsligt flyttat till denna mörka och trånga kammare!”

[11] Jag säger: ”Var vid gott mod och var lugn, Sara. Ty se, Jag din Jesus som för första gången uppväckte dig från död till liv för bara några veckor sedan, har nu uppväckt dig från döden igen och gett dig ett fast liv. Hädanefter kommer ingen sjukdom att plåga dig, och efter många år när din tid är ute skall Jag Själv komma ner från himlen och hämta dig och leda dig till Mitt rike, där det evinnerligen inte skall finnas något slut.”

[12] Först när Sara hör Min röst, blir hon fullt levande, och säger med världens mest kärleksfulla och vänliga röst: ”Åh, Du mitt unga livs och hjärtas enda älskade! Jag vet såklart att den som älskar Dig allena framför allt inte behöver frukta döden! Jag blev sjuk genom en övermäktig kärlek till Dig, min första livgivare, eftersom jag inte kunde få reda på vart Du hade gått, och när jag genom den mest brinnande kärlek till Dig, hörde mig för om var Du höll hus någonstans, fick jag på det mest kallhamrade sätt höra att Du hade blivit tillfångatagen och överlämnad till de stränga domstolarna som en förrädare! Detta fick hjärtat i mitt bröst att brista, och jag blev snart sjuk och dog en andra gång. Åh så oändligt lycklig jag är att ha Dig igen, min enda och högsta kärlek!

[13] Vid dödsbädden sade jag till och med: ’Om min ende Jesus fortfarande lever, så kommer Han inte låta mig ruttna i den kalla graven!’ Och se, vad mitt hjärta berättade för mig har inträffat. Jag lever till fullo igen, och det i armarna på min älskade Jesus. Men hädanefter kommer inget kunna skilja mig från Din gudomliga sida. Som den ringaste av Dina ungmör vill jag följa Dig varthelst Du går.”

[14] Medan Sara så öppnar upp sitt hjärta för Mig, närmar sig Jairus sent omsider gravkammaren med ett hartsljus. Jag säger emellertid till henne: ”Se, din far Jairus kommer. Göm dig därför bakom ryggen på Faustus, så att han inte genast får syn på dig, eftersom det skulle skada hans hälsa. Men när Jag kallar på dig, stig då snabbt fram med en glad och lycklig min, och en sådan syn kommer då inte att skada honom.” Sara följer genast Mitt råd, och Jairus kommer in i kammaren i samma stund som Sara noga gömde sig bakom Faustus rygg.

[15] Jairus bad om ursäkt för att det hade tagit så lång tid att skaffa fram ljuset.

[16] Men Jag säger: ”Det spelar ingen roll. Ty ingen kan synda bortom det möjliga, och den som en gång har dött, blir inte mer död på en kvart, utan snarare mer levande om det fortfarande finns några livsförutsättningar alls!”

[17] Jairus säger: ”Nå, Herre, om även en stackars syndare vågar be Dig, var då vänlig att skänka Din nåd, men inte mig som inte är värdig den, utan Sara som säkerligen älskar Dig över allt.”

[18] Jag säger: ”Men på ett villkor och av en anledning, att Jag inte uppväcker henne för din skull, utan bara för Min egen! Hon skall hädanefter följa Mig, och inte dig, men om du vill följa mig från tid till annan kommer du att vara nära din dotter.”

[19] Jairus säger: ”Låt allt ske i enlighet med Din vilja, om bara mitt enda barn kunde kallas tillbaka till livet.”

[20] Jag säger: ”Nåväl, lys in i den öppna kryptan!”

[21] Jairus stiger upp till kanten av graven, och tittar och tittar men ser inget annat än linnen och huvuddukar och bindlar hoppressat i en hög. När han inte ser sin döda dotter blir han bedrövad, och frågar Mig: ”Herre, vad hände här? Doften är fortfarande här, men inget annat! Har någon stulit liket? Varför tog han inte sjalarna och bindlarna också?”

[22] Jag säger: ”Därför att den nu levande inte längre har behov av sådant!”

[23] Jairus skriker till av glädje, vilket plötsligt övervann hans sorg: ”Hur?! Vad?! – Var är den återupplivade Sara?”

[24] Jag ropar: ”Sara – stig fram!”

[25] Plötsligt steg den undersköna Sara fram från bakom ryggen på Faustus, och säger med en fullständigt frisk och hög röst: ”Här är jag, fullt levande och frisk. Men nu tillhör jag inte längre dig utan helt och fullt Jesus! För mitt hjärtas kärlek till Jesus, Herren över liv och död, som de försökte göra till den största av alla synder, dödade min klena kropp för andra gången. Men denna mäktiga kärlek gav den också livet tillbaka! Och se, fader Jairus, du kallar mig också din dotter men du gav mig endast liv en gång! Vad är Han för mig och jag för Honom, som gjorde mig helt levande två gånger? Vem av er två är nu verkligen min far?”

[26] Jairus säger: ”Du har rätt! Uppenbarligen Han som gjorde dig helt levande två gånger, och här kan jag inte tävla med din kärlek här. Följ från och med nu helt och hållet ditt hjärta, så kommer jag att då och då också följa dig och din kärlek. Är du, som var allt för mig på den här jorden, och nu kommer att vara närmast Jesus, nöjd med detta?”

[27] Sara säger: ”Ja, fader Jairus, jag är helt nöjd med detta!”

[28] Jag säger: ”Och Jag också! Men låt oss nu återvända till Mitt hus. Där väntar oss en god middag, och Min dotter Sara måste framför allt bli ordentligt styrkt, eftersom hennes nyss återupplivade kropp behöver bli ordentligt närd med god mat.

55. Diskussion mellan Jairus och hans fru om Sara

[1] Jairus täcker nu för kryptan och låser dörren bakom oss, genom vilken man kunde komma in i gravkammaren och slutligen till själva graven, och går sedan med oss. Ungefär sjuttio steg utanför denna skola och bönehus är emellertid tillsyningsmannens och vaktens lilla bostad belägen, som Jairus fick ljuset av tidigare.

[2] Eftersom den tilltagande månen lyste upp kvällen en aning, kände vakten genast igen Jairus lilla dotter, som glatt gick bredvid Mig klädd i ett vitt svepningstyg. Skräckfylld frågar han Jairus: ”Vad är det här?! Vad är det jag ser?! Är inte detta Sara, din nyss avlidna dotter?! Var hon till synes död den här gången också?”

[3] Jairus säger: ”Låt det vara som det vill med den saken! Du har inte rätt att ställa några frågor här, utan att hålla fullständigt tyst om allt som du ser här, annars kommer du att förlora ditt jobb! Tag emellertid detta till dig och tänk, greppa och förstå att för Gud är allting väldigt lätt möjligt. Men det kräver en fast tro och ett levande förtroende. Förstår du detta?”

[4] Vakten säger: ”Ja, salige herre!”

[5] Jairus säger sedan: ”Låt i framtiden bli att visa mig sådana ärebetygelser och tala till mig som en bror! Men eftersom du inte längre behöver vakta ett lik, så gå snabbt till Kapernaum men berätta inte för någon vad du precis har sett, inte heller för min fru! Men säg åt henne att hon genast, om möjligt, måste följa med dig till Josefs hus i Nasaret, ty jag måste diskutera viktiga spörsmål med henne! Ta några goda mulor, så att du kan komma fram snabbare till snickarens hus i Nasaret!”

[6] Vakten, som själv är ägare till en snabbtravande åsna betslar och sadlar snabbt djuren, och rider på det till Kapernaum och överlämnar det givna meddelandet till Jairus fru. Den sörjande kvinnan reser sig snabbt och följer efter budbäraren. Åsnorna rör sig snabbt och inom mindre än en timme anländer de till min kroppsliga mor Marias hus i Nasaret, som nu är väldigt lycklig över att få kalla Josefs lilla gamla hus sitt eget igen. När Jairus fru steg in i rummet där vi njöt av en mycket god kvällsmåltid, som denna gång var tillredd av Borus, får hon genast syn på sin Sara bredvid Mig, som gladlynt och lycklig och därmed ser väldigt bra ut, var upptagen med att äta en god, benfri fisk med salt, olja och lite vinäger.

[7] Frun kan nästan inte tro sina ögon och säger efter en stund, medan hon klappar Jairus på axeln: ”Jairus, här står din sörjande fru, som du har skickat en budbärare till, som om du var tvungen att diskutera viktiga ting med mig! Men jag ser redan det viktigaste av allt viktigt! Säg mig, min man! Drömmer jag eller är detta verkligt? Är denna flicka som sitter bredvid Jesus, och ser så bra ut, inte en levande avbild av vår nyss avlidna, älskade Sara? –Åh Jehova, varför har Du tagit Sara ifrån mig?!”

[8] Jairus, själv djupt rörd, säger till sin fru: ”Var lugn, du min älskade fru! Flickan inte bara liknar vår älskade Sara, utan på fullt allvar, det är hon! Herren Jesus, full av den gudomliga anden, har uppväckt henne för andra gången, precis som Han uppväckte henne från döden för några veckor sedan. Att hon nu ser så bra ut beror på Hans obegripliga, uppenbart gudomliga krafter. Men stör henne inte i hennes matlust, för hon har fastat länge nu!”

[9] Frun som knappt klarar av att behålla fattningen för att hon är så förvånad och glad, säger: ”Säg mig nu, du vise mästare i Israel, vad du tror om denne Jesus! Det verkar mig mer och mer att Han trots sin låga börd, är den utlovade Messias! Ty sådana gärningar har aldrig tidigare utförts av någon profet, för att inte tala om någon annan människa!”

[10] Jairus säger: ”Ja ja, så är det! Men det kräver största möjliga diskretion, eftersom Han Själv vill ha det på det sättet, för om detta skulle bli känt, skulle vi snart ha hela Jerusalem och Rom om halsen, och om Han inte skulle sätta all Sin gudomliga makt mot det, skulle vi verkligen vara illa ute! Därför, min fru, var tyst som en slottsmur! Av denna anledning kommer Sara, för att inte röja den gudomlige Mästaren med sitt yttre och för att fullständigt återfå sin hälsa, stanna åtminstone ett helt år under överinseende och vägledning av antingen Honom Själv eller åtminstone av Hans kärleksfulla, ytterst visa mor Maria, och vi kommer att besöka henne då och då. I själva verket har faktiskt ingen av oss något anspråk på henne längre, för vi gav henne bara ett miserabelt, sjukdomshärjat liv genom vår stumma lusta och när vi gick till sängs, visste vi inte vad det skulle bli av vår kärleksakt. Denna himmelska Sara gavs till oss, som begåvades med den friskaste själ av Gud, men en vek, sjuk kropp av oss! Två gånger har hon dött från oss och vi skulle ha förlorat henne för alltid från denna värld! Vid bägge tillfällen gav Han emellertid henne ett nytt, hälsosamt liv! – Frågan är nu vem som mest är hennes far och mor – Han, eller vi två arma syndare!”

[11] Saras mor säger: ”Ja, du är klok, kan lagen och alla profeterna, och därför har du alltid rätt i allting, men för mig är det redan en himmelsk lycka att hon lever igen och att vi har förmånen att få träffa och tala med henne då och då.”

[12] Jairus säger: ”Låt oss nu vara tysta, eftersom måltiden nu är avslutad och Han möjligtvis kommer att säga någonting!”

[13] Men Jag kallar på Faustus och säger till honom: ”Min vän och bror, Jag är väldigt ledsen för att du inte kan stanna över natten idag, viktiga affärer väntar dig därhemma och därför måste Jag entlediga dig några dagar. Men kom tillbaka hit efter några dagar! Om det pratas om Mig, så vet du vad du skall säga!”

[14] Faustus säger: ”Herre, Du känner mig bättre än jag känner mig själv! Därför kan du lita på mig, för en romare är inget vekt rö som vinden kan leka med! Om jag säger ja, kan inte ens döden avtvinga mig ett nej! Men jag går nu och min mula är redan sadlad och betslad och inom en timme är jag hemma. I Ditt namn, åh min bäste vän Jesus, kommer affärerna som väntar mig gå väl. Jag överlåter mig helt till Din kärlek, visdom och gudomliga makt!” Vid dessa ord rusar Faustus snabbt ut genom dörren.

[15] Därefter kommer Saras mor till Mig och tackar Mig med ett djupt förkrossat hjärta, och bekänner hur ovärdig hon är en sådan exempellös nåd.

[16] Men Jag tröstar henne och säger till Sara: ”Min lilla dotter, se, här är din mor!”

[17] Först nu reser sig Sara och hälsar ytterst vänligt på sin mor, men påpekar genast att hon kommer att stanna hos Mig eftersom hon älskar Mig alltför mycket för att kunna vara skild från Mig! Modern och även översteprästen Jairus lovordar högt den älskade lilla dottern för detta, men ber icke desto mindre henne att inte glömma bort dem helt! Och Sara försäkrar dem bägge högtidligt att hon nu älskar dem mer än någonsin tidigare. Med detta var båda två omåttligt nöjda, och blev tysta och smekte sin dotter.

56. Gudomlig makt

[1] Nu kom greken Filopold från Kana i Samarien fram till Mig och sade: ”Herre, jag har nu varit med Dig i mer än tre dagar men har inte haft möjlighet att ens för ett ögonblick diskutera med Dig vad Jag enligt Din befallning har åstadkommit, och hur alla genom min predikan som jag gav dem efter Din avfärd till Kana omvändes att tro på Dig. Nu när Du verkar ha lite tid över, kunde du kanske lyssna lite på vad jag har att säga!”

[2] Jag säger: ”Min mycket lovvärde vän Filopold. Tror du inte att Jag skulle ha frågat dig för länge sedan vad som hände i Kana om Jag inte visste exakt hur saker och ting ligger till? Se på alla Mina bröder! Talar Jag mycket med dem? Under många dagar inte ett ord till det yttre, men desto oftare invärtes, andligen, genom deras hjärtan. Och se, ingen av dem kommer till Mig och frågar: ”Herre, varför talar Du inte med mig?” Jag säger dig, som Jag länge har sagt till alla: Jag kallar inte till Mig lärjungar för att småprata med dem utan anledning, utan för att de skall höra Min undervisning och bevittna Mina gärningar. Ty allt vad de vet har Jag redan vetat om långt i förväg, och när de vill veta något särskilt, så förkunnar Jag det för dem genom deras hjärtan i samma ögonblick som det behövs. Och om det är så, fråga dig själv varför Mina invigda lärjungar skulle behöva en daglig, yttre diskussion. Även du är nu Min lärjunge och kommer därför också att vara tvungen att underkasta dig en sådan ordning i Min skola.

[3] Med andra människor, som inte är Mina närmaste lärjungar måste Jag emellertid utväxla ord utvärtes, ty med deras världsliga hjärtan skulle de inte höra och ännu mindre förstå Mig. Men Jag talar fortfarande utvärtes med mina lärjungar, om och när det krävs, men det är då inte för lärjungarnas skull, utan för dem som inte är lärjungar. Säg Mig, om du har förstått detta!”

[4] Filopold säger: ”Ja Herre, nu står Din nåd lika klar för mig som solen på den ljusaste dag, och jag tackar Dig för detta högst vänskapliga klargörande! Men Herre, om jag nu tittar på den ytterst strålande och vackra Sara som med sin skönhet skulle kunna jämföra sig med varje ängel i himlen, så förefaller det mig närapå omöjligt att hon skulle ha legat i graven en endaste sekund. Ty en sådan livskraft har jag ännu inte stött på. Ändå är det icke desto mindre sant att Du två gånger har uppväckt henne från döden. Nu uppmanar Mitt hjärta mig ihärdigt att få reda på hur detta är möjligt för Dig!”

[5] Jag säger halvhögt till honom: ”Visst fick du reda på i Kana vem Jag är? Om du vet det är det underligt att du kan fråga hur Jag kan uppväcka en död människa. Uppkom inte solen, månen och stjärnorna såväl som denna jord från Mig, och befolkade inte Jag denna jord med oräkneliga levande varelser? Om Jag kunde ge dem en begynnande existens och ett självständigt liv, hur skulle det vara omöjligt för mig med en liten flicka, som var möjligt för Mig med oräkneliga varelser för evigheters evigheter? Om du vet detta och även blev informerad om det av en ängel, hur kan du då fortfarande fråga?

[6] Se, till och med varje sten, som du kan sparka till hårt med din fot, upprätthålls endast genom Min vilja. Om Jag för ett ögonblick skulle släppa lös den från Min allskapande och upprätthållande vilja, skulle den i samma ögonblick upphöra att existera.

[7] Du kan visserligen krossa stenen och genom intensiv hetta till och med lösa upp den till en slags luft, som den hemliga apotekskonsten lär ut, men man kan bara göra detta med stenen och varje övrig typ av materia därför att Jag för människans nytta och behållning tillåter det. Om Jag inte hade tillåtit det skulle du inte kunna förflytta den minsta sten mer än du kunde ett berg. Vidare kan du kasta en sten högt upp, och beroende på din styrka och skicklighet kommer den att stiga till en imponerande höjd, men efter att den har nått sin högsta höjd i förhållande till kaststyrkan så kommer den genast att falla tillbaka till jorden. Och se, allt detta är Min vilja, och Min tillåtelse fram till en viss punkt där den säger, hit men inte längre!

[8] Ett stenkast visar dig tydligt hur långt människans kraft och vilja räcker. Några ögonblick i tid och människans klena vilja greppas av Mig och drivs tillbaka till den ordning som är bestämd av mig sedan en evighet, vilken är vägd upp in i minsta partikel genom hela den eviga oändligheten! Men om allt detta enbart beror på Min vilja och att Jag tillåter det, hur skulle det inte kunna vara möjligt för Mig att uppväcka en avliden liten flicka?

[9] Men gå ut och hämta en bit trä och en sten så kommer Jag visa dig hur allt är möjligt för Mig genom Faderns kraft som är i Mig!”

[10] Filopold hämtar genast en sten och en murken träbit. Och Jag säger till honom med dämpad röst: ”Se, Jag lyfter upp stenen och placerar den i det fria och se, den faller inte. Försök att skjuta den från denna position.” Filopold försöker, men stenen låter sig inte flyttas en hårsmån.

[11] Jag säger emellertid: ”Nu kommer Jag tillåta att du kan rucka på stenen som du önskar, men när du väl släpper lös den så kommer den genast att inta denna plats och kommer efter lite svängande eller plötsligt att sitta fast i dess givna läge.”

[12] Filopold säger: ”Herre, bespara mig detta test, ty Ditt heliga ord är tillräckligt för mig.”

[13] Jag säger: ”Okej. Det är nu Min vilja att den här stenen försvinner, och att denna träbit skjuter skott och frambringar löv, blommor och frukt av dess slag.” Stenen blir därefter osynlig, och den gamla träbiten blir färsk, skjuter skott och bär fram löv, blommor och slutligen mogen frukt, alltså några fikon eftersom träbiten kom från ett fikonträd.

[14] Nu riktas allas uppmärksamhet mot Mig och Filopold, ty de flesta av lärjungarna hade redan slumrat till och Jairus och hans fru kunde inte sluta kela med sin dotter. Jag och Filopold hade emellertid utfört våra experiment längre bort på ett litet bord under en något svag lampbelysning och hundratals människor hade därför inte lagt märke till oss, förrän Filopolds förvåning blev alltför iögonfallande varpå många snart vände sin uppmärksamhet mot oss. Men Jag sade åt dem att vila och allt blev tyst igen.

[15] Men då befallde Jag igen stenen att finnas till och då låg den på bordet igen, men lämnade kvar fikonkvisten med dess frukt som på morgonen åts av Min Sara, som njöt mycket av den.

[16] Men då frågade Jag Filopold om han hade förstått. Och han bugade sig djupt, och sade: ”Herre, nu står det helt klart för mig.”

[17] Och Jag sade: ”Gott, låt oss då gå för att ta vår vila.”

57. Filopolds vittnesbörd om Herrens gudomlighet

[1] Filopold gick sedan för att vila sig, såsom Jag hade anbefallt. Men han sov naturligtvis inte något vidare, eftersom dagens händelser hade varit för mycket för hans känslor, och dessutom var sovbritsarna i dåligt skick, eftersom utmätningsmännen nästan hade tagit allt i beslag förutom lite halm, så vi påträffade ett bokstavligt talat tomt hus. Medan Sara återuppväcktes, hade Borus, mina bröder och många andra lärjungar visserligen varit upptagna med att flytta in sovbritsar, bord, bänkar, husgeråd och bestick i huset, men med så kort varsel var det endast möjligt att skaffa fram det mest nödvändiga för de hundratals människor som delvis hade härbärgerats i det fria och delvis i andra hus.

[2] Och så tillbringade Jag Själv natten på en bänk med lite halm under Mitt huvud – och Filopold till och med på marken och utan halm. Följaktligen var han även en av de första uppe på fötter på morgonen; och Jairus, som med sin fru och dotter Sara hade en tämligen bekväm halmbädd, frågade Filopold hur hans vila hade varit på den hårda marken.

[3] Filopold säger: ”Såsom markens egenskaper bjuder! Men allt beror på hur van man är, om ett år skulle kroppen säkerligen ha vant sig mer vid det än under en natt.”

[4] Jairus säger: ”Om du bara hade nämnt det; vi hade massor av halm!”

[5] Filopold säger: ”Här, skåda Herren! Han som hela himlen och alla världar lyder, och vars vilja alla änglar ser! Hans bädd är inte ett dugg bättre än min!”

[6] Jairus, som till stor del fortfarande sitter fast i fariséismen, säger: ”Min vän, överdriver du kanske inte det hela? Det är visserligen oomtvistligt att Jesus är fylld av den gudomlige anden, mer än någon profet någonsin var fylld – ty hans gärningar överträffar skyhögt Moses, Elias och alla de andra större och mindre profeternas alla gärningar. Men att hela gudomen skulle bo i honom förefaller mig vara ett ganska vågat antagande! Även profeterna uppväckte de döda genom den gudomlige anden som de var uppfylla av, men de vågade bara inte tillskriva framgången sig själva utan Gud. Ty om de hade tillskrivit sig själva framgången, så skulle det ha gjort dem till grova syndare mot Gud, och Gud skulle ha tagit anden ifrån dem. Men Jesus gör allting som av Sig Själv och som en Herre – och detta talar förvisso för ditt spekulativa antagande, och till viss utsträckning delar jag fullständigt din åsikt, men som sagt med all försiktighet! Ty detta kunde också ha tillåtits från ovan för att testa vår tro på den ende Guden! Men om gudomens fullhet på allvar bodde i Jesus, då skulle vi förvisso under alla omständigheter ha accepterat Hans vittnesmål som evigt sant! Vad har du att säga om detta?”

[7] Filopold säger: ”Jag är till fullo av den senare åsikten och anser att Hans vittnesmål om gudomens fullhet i Honom är fullständigt sant. Det är Han och ingen annan!

[8] Saken är särskilt svår att förklara i denna vår mirakulösa tid, ty man kan alltid säga: Jag såg trollkarlar här och där som i sanning utförde extraordinära gärningar och även de gamla profeterna uppväckte de döda, en av dem klädde förvisso en hel hop med skelett med kött och uppväckte dem. Följaktligen är mirakulösa gärningar långt ifrån bevis nog för att hylla en mirakelgörare som en Gud!

[9] Men här med Jesus är det en helt annan sak. För alla profeterna var tvungna att be ihärdigt och fasta före varje mirakulös gärning, för att Gud skulle anse dem värdiga att utföra ett mirakel genom dem. Magikerna behöver ett trollspö ihop med en mängd tecken och formler, förutom att bära med sig en massa salvor, oljor, vatten, metaller, stenar, örter och rötter vars hemliga krafter de är bevandrade i, och applicerar desamma med sina föreställningar, men var har något liknande någonsin setts med Jesus, Herren? Inte ett spår av bedjande eller fastande, åtminstone inte under den korta tid som jag har fått förmånen att få lära känna Honom, och ännu mindre något trollspö eller annan magisk utrustning!

[10] Dessutom talade och skrev alla profeter i hemligt bildspråk, och ingen förutom de som kom från deras skolor kunde förstå dem. Trots det faktum att jag är grek, är dina skrifter inte okända för mig, och jag känner Moses och alla era profeter! Den som genomgående förstår dem, måste verkligen vara av en särskild härkomst!

[11] Jesus uttrycker emellertid de mest hemliga ting med sådan klarhet, att ett barn inte sällan måste förstå dem! Han förklarade skapelsen och jag trodde nästan att jag kunde skapa en värld själv! Var är den profet, eller mästare över alla trollkarlar, som talar likt Jesus?

[12] Vem har någonsin förstått en stavelse av vad magikern säger vid sina föreställningar? I deras tal råder den djupaste natt, och i profeternas tal dagas det verkligen här och där, men i deras svaga gryning ser ingen vad som ligger trettio steg framför dem. Här är det emellertid solsken mitt på ljusan dag. Det Han säger är fyllt av den djupaste gudomliga visdom, men ändå ljust och klart för varje människas intellekt. Och det Han önskar händer på ett ögonblick!

[13] Men om det verkligen på pricken förhåller sig så med Jesus, då vet jag verkligen inte varför jag fortfarande skulle tveka att erkänna Honom som den obestridlige Herren över himmel och jord, och älska Honom bortom all vett och sans och ge Honom allena all ära?

[14] Titta här på bordet! Denna färska fikonkvist med ett stort antal helt mogna frukter är en levande förklaring som Han gav mig igår, när jag, medan ni alla redan sov, frågade Honom hur det var möjligt för Honom att uppväcka de helt döda.  Han bad om en genommurken och därför fullständigt död gren. Jag tog med vad mina händer först fick tag på under natten. Han rörde inte ens vid det döda träet utan bara befallde det, och det döda träet började skjuta skott, att blomma, och här har du den mogna frukten. Ta och ge den till den högst älskade Sara – som kommer att kalasa på den.”

58. Herren besöker synagogan

[1] Jairus väcker Sara, som redan hade börjat vakna, och ger henne kvisten vilket hon blir överlycklig av, och hugger genast in på de honungssöta frukterna och äter upp alla. Efter att hon har ätit upp dem, så vaknar Jag på min bänk.

[2] Sara är den första att ge Mig en innerlig morgonhälsning, och Jag frågar henne hur fikonen smakade. Och hon svarar full av glädje: ”Herre, de var himmelska och söta som honung! Filopold, Din vän, gav dem till mig i Ditt namn, och jag åt upp alla, för de var ytterst goda! Du skapade förmodligen dem för min skull?!”

[3] Jag säger: ”Min högst älskade Sara. Javisst var det för din skull, ty du var anledningen till att Jag igår kväll visade Filopold hur Jag uppväcker de döda, genom att återuppliva en fullständigt murken fikonkvist, så att den en gång till gav söt frukt till dig, Min älskade Sara. Därför gjorde du rätt i att äta upp den, ty den kommer göra så att du håller dig frisk och kry! Men låt oss nu gå ut i det fria, tills rummen är städade och rengjorda och då skall vi delta i frukosten och sedan inrikta oss på dagens ärenden.”

[4] Vid dessa ord beger sig alla ut i det fria, och njuter av den strålande och kristallklara morgonen, och alla blev uppiggade av den vackra morgonen.

[5] Men Jairus kom över till Mig, och sade: ”Herre! Jag kommer aldrig att sluta tacka Dig! Snarare än att någonsin tillåta mig själv att gå vilse från Dig igen skall jag bli den mest hängivne efterföljare till Din heliga lära, och Filopold kommer att förbli min vän livet ut, ty det är endast honom jag har att tacka för det sanna ljuset om Dig. Trots att han är grek, är han icke desto mindre mer kunnig i skriften än alla de skriftlärda i Judéen, Galiléen, Samarien och Palestina! Kort sagt, jag är nu på det klara med vem Du är, och det är faktiskt såsom jag ofta har tänkt i hemlighet. Men nu måste jag ge mig av till Kapernaum, där vissa ärenden väntar mig. Men min fru och dotter Sara anförtror jag åt Dig för en tid som passar Dig, ty inte ens i himlen skulle de vara i godare händer. Men om jag kan komma iväg på kvällen, så kommer jag förmodligen hit med Faustus och Kornelius och kanske även den gamle Cyrenius, som förmodas komma till Kapernaum idag. Och så säger jag adjö till Din kärlek, Ditt tålamod och Din nåd.” Därpå tar han farväl av sin fru och älskade Sara, och låter sina snabba mulor föras fram, och sitter upp på den starkaste av dem och travar iväg i snabb takt.

[6] Jag kallar emellertid nu alla till frukost, och vi går till de undanplockade och städade rummen där ett gott mål tillagat av Borus väntar oss.

[7] Efter målet, tar Borus Mig åt sidan, och säger: ”Min mest innerligt älskade vän! Jag vet att Du sedan länge har vetat vad jag vill diskutera enskilt med Dig, men det finns några bland Dina lärjungar som jag inte tycker behöva veta vad vi talar om, det var bara därför som jag tog Dig åt sidan.”

[8] Jag säger: ”Det är inte nödvändigt, ty det som du vill berätta för Mig, det berättade Jag redan utförligt för Mina lärjungar i Kis, och berömde det öppet. De vet allting, så vi behöver därför inte hålla det hemligt för dem.”

[9] Borus säger: ”Ah, i så fall skall jag tala öppet!”

[10] Vi går därför tillbaka till sällskapet, och Jag säger till Borus: ”Min högst älskade vän! Jag vet redan vad du vill berätta för Mig, och det gör alla lärjungarna också, och följaktligen kan vi betrakta saken som utagerad. Men som en grek som fritt bekänner dig till judaismen utan att stå under judisk lag, är det enklare för dig att tala med fariséerna, men om du var en ortodox jude genom omskärelse och lagen, då skulle du vara tvungen att kraftigt tygla din tunga. Men det var riktigt att du talade som du gjorde, så låt oss nu skriva ner ärendet i sanden. Men för Mig nu till skolan i Nasaret. Jag skall lära människorna, så att de må känna igen vilken tid det nu är!” (Matt 13:54)

[11] Min mor Maria frågar om Jag kommer hem till lunch.

[12] Jag säger: ”Oroa dig inte för huruvida Jag kommer, det räcker att Jag bär på all oro! Men Jag kommer på kvällen.”

[13] Sara frågar om hon får lov att komma med Mig till synagogan.

[14] Jag säger: ”Javisst, trots att en kvinna enligt lagen inte får gå in i en synagoga i manligt sällskap. Men allt kommer nu att förändras, ty likt mannen har kvinnan lika stor rätt till Min kärlek och nåd, som utgår från Gud Fadern genom Mig. Så kom glatt och full av självförtroende med, och lär dig tillsammans med de övriga i synagogan vilken tid det är nu, – nu går vi! Du Sara stannar vid Min sida, och du skall tjäna Mig som ett mäktigt vittne! Behåll därför begravningsklädnaden på din kropp, ty även klädnaden skall tjäna Mig som ett vittnesmål. Men nu går vi!”

[15] Vid dessa Mina ord gick vi genast till synagogan.

59. Herren uppenbarar en text ur Jesaja

[1] Då steg Jag in i skolan där det fanns runt tio äldste från Nasaret, tillsammans med flera fariséer och skriftlärda som satt ner vid ett stort bord och diskuterade följande verser ur Jesaja (Jesaja 1:16-24):

16: Tvätta er, rena er!

Låt mig slippa se era illdåd.

Sluta göra det onda

17: och lär er göra det goda.

Sträva efter rättvisa,

stöd den förtryckte.

För den faderlöses talan,

skaffa änkan rätt.

18: Låt oss gå tillrätta med varandra,

säger Herren.

När era synder är scharlakansröda,

kan de då bli vita som snö?

När de är röda som purpur,

kan de då bli vita som ull?

19: Om ni villigt lyder mig

skall ni få njuta det goda i landet,

20: men om ni trotsar och vägrar

skall ni bli svärdets byte.

Herren har talat.

21: Ack, en sköka har hon blivit,

den trofasta staden,

hon som var uppfylld av rätt,

en boning för rättfärdighet –

nu bor det mördare där.

22: Ditt silver har blivit slagg,

ditt vin är utspätt med vatten.

23: Dina sturska stormän är tjuvars kumpaner.

Alla älskar de mutor,

ständigt försöker de sko sig.

De för inte den faderlöses talan,

änkans sak tar de inte upp.

24: Därför säger Härskaren Herren Sebaot,

Israels Mäktige:

Ve dem!

Jag skall utkräva hämnd på mina fiender,

jag skall vedergälla mina ovänner.

De diskuterade innebörden av dessa verser och förstod dem inte.

[2] Jag steg fram och sade till dem: ”Vad grubblar ni över, det som förvisso är lika tydligt uppenbarat för er som solen mitt på dagen? Se på era föräldralösa barn, era änkor! Hur är det ställt med dem? Istället för att ta hand om dem så tar ni till och med ifrån dem vad de har, och ni säljer de stackars föräldralösa barnen som slavar till hedningarna, precis som ni i hemlighet försökte göra för några dagar sedan, och skulle ha gjort om inte tullindrivaren Kisjona hade förhindrat er på ett mäktigt sätt.

[3] Herren säger verkligen: ’Låt oss gå tillrätta med varandra! När era synder är scharlakansröda, kan de då bli vita som snö? När de är röda som purpur, kan de då bli vita som ull?’ Men Jag frågar när och under vilka förutsättningar? Hur är det med er och den fromma staden som även kallas ’Guds stad’? Hur många synder av det allra grövsta och himmelsskriande slag har redan begåtts i den, och hur många begås nu!?

[4] ’Tvätta er, rena er! Låt mig slippa se era illdåd’ sade Jehova genom profetens mun. Ni tvättar förvisso er kropp sju gånger per dag, och rengör era kläder och vitkalkar era dödas gravar två eller tre gånger varje år, men era hjärtan förblir envisa och fulla av smuts, varför ni liknar era vitkalkade gravar, som utvändigt ser utsmyckade och rengjorda ut, men inuti är motbjudande och fulla av döda ben och stinkande förruttnelse!

[5] Profeten talade om reningen av era hjärtan, och uppmanade er att sluta göra det onda inför Guds allseende ögon, men denna betydelse har ni aldrig lagt på hjärtat, och därför bara renat er hud medan ert hjärta har sjunkit ner i all slags helvetisk smuts! Åh, du helvetiska släkte, vem har lärt dig detta!?

[6] Ni säger minsann: ’Bocken som Moses och Aron anbefallde, har fram tills nu årligen belastats med hela Israels synder, dödats och kastats i Jordanfloden’! (3 Mos 16) Åh, ni blinda! Hur är det bockens fel att ni fortsätter att synda, och inte bättrar er själva i era hjärtan?

[7] Denna handling var bara en bild från vilken ni för länge sedan borde ha lärt er att bocken endast representerar era onda, världsliga lustar, såsom ert högmod som likt bocken sparkar och stinker omåttligt, och er otukt och orenhet i allting, er girighet, avund och skenhelighet! Genom att döda syndabocken borde ni för alltid ha förintat ert hjärtas bock, och på så sätt uppfyllt Moses och Arons bud på ett levande sätt och sålunda ofelbart ha skördat dess välsignelser. Sålunda har ni dödat bockarna, vilket inte kunde vara till någon nytta för er, men era syndfulla hjärtan har blivit kvar hos er. Därför har Jehova framfört Sitt hot och kommer att göra så ännu mera när ert onda mått är fullt.

[8] Det är just snyggt att hedningarna nu måste skapa rättvisa för folket och sörja för änkorna och de föräldralösa barnen! Men det är därför också sant, vad profeten säger: ”Jag skall tröstas genom Mina fiender, hedningarna, och bli vedergälld genom dem”! Var har er kraft tagit vägen, och er styrka förirrat sig? En liten skock hedningar härskar över Guds en gång så mäktiga folk! Usch, evigt spott och spe! Ormens barn är visare och ärligare än ljusets barn.

[9] Därför kommer snart också detta heliga land att överlämnas till hedningarna, och ni skall hädanefter varken ha land och ännu mindre en kung, utan skall tjäna främmande tyranner som slavar, och era ädla döttrar skall ligga med hedningarna och hedningarnas tjänare, och deras frukt bli hatade som ormarnas och huggormarnas avkommor!

[10] Ni diskuterar här ur profeten som skrev för era hjärtan, om hur ni kunde göra ceremonin mer lysande genom något så trivialt som tvättandet och rengörandet av era kroppar, kläder och gravar, så att ceremonierna skulle inbringa desto rikare offer. Men ändå kan ni inte urskilja det som allena skulle vara behagligt för Gud! Åh, ni onda djävulens tjänare! Det är honom ni tjänar med er ceremoni – och därför skall ni också en dag få skörda hans lön i dyn, som ni också alltid har förtjänat.

[11] Man tvättar sin kropp en, två eller tre gånger per dag om man önskar, och man rengör sina kläder när de är smutsiga, ty detta förordade Moses för kroppens hälsa. Sålunda täcker man även gravarna med ett handsbrett tjockt lager med lera, och när den har torkat täcker man sedan leran med flera lager av kalk av god kvalitet, så att taket inte spricker, genom vilket det särskilt under de första åren av förruttnelse inte strömmar ut skadliga ångor, vilket orsakar alla möjliga sjukdomar hos människor, djur och växter.

[12] Se, detta är varför man beordrar att gravarna skall vitkalkas, vilket väldigt lätt kan förstås! Hur kunde ni göra detta till en gudstjänst? Åh, ni dårar, ni narrar! Hur gagnar detta den avlidna människans själ?!”

60. Om Guds natur, och att tillbe Honom

[1] Herren: ”När en människa dör, tas själen från kroppen och kommer som en andemänniska ensam till en plats som motsvarar hela dess livsväsen, och här kommer ingenting att hjälpa den förutom dess fria vilja och kärlek. Om viljan och kärleken är god, så kommer även platsen att vara god, som själen kommer att förbereda åt sig i enlighet med den kraft och makt som Gud har inympat i den. Men om viljan och kärleken är dålig, så kommer även dess verk att vara dåligt – precis som ett dåligt träd på jorden inte bär någon god frukt och inget gott träd någon dålig frukt. Gå och smycka ut en törnbuske med guld och ädla stenar och se huruvida den därav kommer att ge dig druvor! Men oavsett om du smyckar ut vinrankan med guld eller inte, så kommer den fortfarande att ge söta druvor som är fulla av smak.

[2] När det är så, och omöjligtvis på något annat sätt, så fråga er själva vilken nytta vitkalkandet av gravarna, där ingenting annat än ruttnande skelett och motbjudande smuts vilar, bör eller kan ha för de dödas själar!

[3] Tror ni på allvar att Gud är så svagsint och fåfängt dåraktig att Han skulle låta Sig betjänas av den fåfänga och tomma materiens ståt?

[4] Jag säger er: ”Gud är en ande, och de som vill tjäna Honom måste göra det i ande och sitt hjärtas fulla, levande sanning, men inte genom materia, vilket inte är något annat än Faderns fastställda vilja för en viss tid!

[5] Vad skulle ni säga till någon som kom och bad er om att till och med få betalt för att förstöra er skörd, emedan han försäkrar att han har gjort er en god tjänst? Se, det som ni skulle säga till en sådan dåre är vad Fadern en gång kommer att säga till er på den andra sidan, och ni måste då vika undan för Honom och till och med kastas ut i yttersta mörker, där er lön kommer vara att gråta och skära tänder!

[6] Hur ni sörjer för änkornas sak, tjänar Min mor Maria först och främst som bevis, från vilken ni har tagit allting, och därefter tusen andra som ni inte har handlat bättre mot och fortfarande inte gör.

[7] Är det inte himmelsskriande att judinnor måste söka det som de har rätt till hos hedningarna och även ta emot det? Måste det inte verka väldigt lustigt för Satan att hans barn nu överträffar Guds barn skyhögt i rättvisa och rättfärdighet? Ja, denna världens barn skall förvisso bli Guds barn i framtiden, men ändå skall ni bli barn till honom som ni alltid troget har tjänat!

[8] Eftersom ni läser Jesaja, stötte ni aldrig på stycket där han säger:

[9] ’Jag gläder mig i barmhärtighet och inte offer’ eller ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men dess hjärtan är långt ifrån mig’!

[10] Eftersom ni säger: ’detta är vad Gud talade genom profeternas mun’, vilken respekt ni måste ha för Honom om ni alltid föredrar era avskyvärda stadgar framför Hans bud, och bara håller era egna för att skaffa er världsliga fördelar men trampar de gudomliga under era fötter? Åh, ni onda, ni ständiga tjänare åt djävulen! Hur skall ni bestå inför Guds domstol en dag? Sannerligen, sodomiterna kommer att klara sig bättre än er. Ty om sådana tecken hade inträffat där som har skett här så skulle de ha omvänt sig i säck och aska, och Gud skulle inte ha dömt dem med eld och svavel från ovan! – Ve er, tiden är nära förestående, då det skall gå för er som Jag har förutsagt!”

61. De andligt blinda, oförskämda och förvirrade fariséerna

[1] Här stiger de äldste, fariséerna och de skriftlärda ilsket upp och säger: ”Hur vågar du din morsgris tala så till oss? Vilka tecken ägde rum här?”

[2] Jag säger rakt upp i ansiktet på dessa skol- och skriftriddare, som alla känner väl till Sara: ”Känner ni denna lilla flicka, och vet ni vad som hände henne för andra gången?”

[3] Här tittar de storögt och förbluffat, och säger tyst för sig själva: ”Vid himlen, det här är föreståndaren Jairus dotter, och det är tydligt att det är hon. Uppväckte han henne igen? Vad hände här? Om han har uppväckt henne, och hon verkligen var död en andra gång, vad skall vi då göra? Jairus verkar vara på hans sida, annars skulle han inte ha anförtrott honom sin högst älskade dotter! Eller vet han kanske inte om det? Uppväckte kanske Josefs son henne i hemlighet? Borde vi kanske låta Jairus få veta det? Denna sak är alltför iögonfallande! Det är hon, utan tvekan är det hon! Och ändå var vi alla vid hennes begravning, såväl som vid den föregående i Kapernaum när hon dog! Vad skall göras? Vad händer om denna människogud utförde en sådan oöverträffad sak genom vilken konst eller kraft det vara må?” – Här tystnar de.

[4] Men Jag undersöker dem noggrant, och säger skarpt: ”Nå, vad har era onda hjärtan att säga om detta? Är detta tecken tillräckligt eller inte, för att bekräfta att det som Jag talade till er var sant?”

[5] De äldste säger: ”Vi är varken läkare eller farmaceuter, som undersöker naturens krafter och vet hur man tillämpar dem inom sitt gebit. Inte heller känner vi till magi, som man kan lära sig av djävulen, ty detta skulle vara den största synd inför Gud, och därmed kan vi inte säga med vilken konst eller kraft som du uppväckte henne! Det är därför givet att vi genom sådana tecken inte kan vilseledas i vår tro på Mose och alla profeterna, såväl som i vår tolkning av skriften, vilken i templet har samma auktoritet som om den skulle ha svurits in i himlen! Just nu utför flera trollkarlar tecken, som dels kommer från Orienten och många från Egypten, och alla utför de mirakulösa ting som ingen jude kan och inte heller vill eller får förstå, ty alla dessa magiska ting härstammar från djävulen. Och för att sammanfatta: Dina tecken, eftersom de även kan höra till magi, har inget värde för oss och bevisar endast din förmåga att glatt utföra dem och du är därmed en fullbordad mästare på det. Men det vore oss fjärran att på grund av dina tecken acceptera din lära, vilken äcklar oss! För en läkare är långtifrån någon präst för oss, och ännu mindre en profet, och allra minst Du själv, då vi redan har känt dig i trettio år, och vi kände din far. Se därför till att snabbt försvinna från synagogan ihop med dina dagdrivare, annars kommer vi att tvingas tillgripa våld!”

[6] Sara säger: ”Herre, jag ber Dig, lämna dessa uslingar! Ty de är envisare än stenar, mörkare än natten och mer hjärtlösa än en avgrund! Två gånger har Du räddat mig tillbaka till livet, ändå är det här ingenting för dessa uslingar. De betraktar det dessutom som en hädisk trolldom och vågar i sin opolerade blindhet till och med driva ut Dig ur synagogan. Herre, detta är för ont! Vi går, vi går! Jag känner det som att det var Satan som stod inför oss i dessa uslingars närvaro!”

[7] Jag säger: ”Min högst älskade Sara! Var bara lugn! Vi kommer att stanna kvar här så länge det är Min vilja, ty Jag är en Herre! Kallar inte denna jords mäktiga sig själva för herrar, ändå har de ofta väldigt liten makt, Jag har emellertid all makt över himlen, helvetet och hela jorden. Jag är därför verkligen en herre, och kommer för evigt aldrig att låta mig befallas över. Vad Jag gör, det gör Jag utifrån Min egen fria vilja, ty Jag är fullständigt en Herre!”

[8] När de äldste hör detta, river de isär sina kläder och skriker: ”Iväg med Dig! Ty nu hörde vi tydligt att Du är en hädare! Dina gärningar utför Du med Beelsebuls hjälp och försöker med Din lära att fjärma länderna från Moses och Gud. Därför har vi inget annat val än att få Dig ur världen med hjälp av stenar!”

62. Tempeltjänarna fruktar den romerska domstolen

[1] Här förvarades stenar avsedda för stening i alla synagogor såväl som i templet, och därför även i denna synagoga i Nasaret. Då de äldste, fariséerna och skriftlärda i denna stad greps av ett blint raseri, så fattade de tag i stenarna för att kasta dessa på Mig. Då rusade alla lärjungarna upp och hotade galningarna. I detta ögonblick steg Faustus, Kornelius, Jairus och den gamle Cyrenius in i den stora salen.

[2] När de ursinniga prästerna fick syn på dessa förskräckligt höga herrar, som de kände väl till, så lade de genast ner sina mordverktyg och bugade sig djupt.

[3] Jairus rusar genast över till Mig och Sara, och omfamnar Mig och säger högt till Cyrenius: ”Här står Han, den store Mannen bland män, och här min älskade Sara, som Han två gånger uppväckte från att ha varit fullständigt död!”

[4] Då stiger den gamle Cyrenius över till Mig, med tårar i ögonen, och säger: ”Åh min Herre och Gud! Med vilka ord skulle jag, en stackars svag människa, tacka Dig för all oändlig nåd som Du har skänkt mig?! Åh, så lycklig jag är nu för att mina ögon får den oskattbara lyckan att skåda Dig igen, min helige Vän! Under mer än tjugo år hörde jag inget mer om Dig, men ändå så tänkte jag på Dig många gånger varje dag, och hörde mig ofta även grundligt för om Dig.

[5] Åh, så ledsen jag ändå var för några dagar sedan, när kejsaren allvarsmättat började begära in de beklagliga skattepengarna från Pontus och Mindre Asien och jag visste inte var de hade hamnat! Men så lycklig, i sanning obeskrivligt lycklig, jag var för tre dagar sedan när inte bara de försvunna skatterna, utan de långt mer ovärderliga skatterna av guld, silver, pärlor och ädla stenar skickades till mig av mina rättskaffens vänner Faustus och Kornelius, och allt detta genom Ditt heliga medlande!

[6] Min Herre, min helige bäste vän Jesus! Åh, säg mig vad jag kan göra för att bara litet grand återgälda denna stora tacksamhetsskuld! Om du ville sätta överståthållarens krona på Ditt huvud, åh, med vilken obeskrivlig glädje och stolthet jag skulle önska lägga ner den vid Dina fötter!

[7] Sannerligen sannerligen, Herre, Du mitt liv, som du säkert är medveten om så betyder denna världens skatter ytterst lite för mig. Om det som jag redan har skickat iväg till Rom vore mitt, skulle många tusen fattiga människor redan ha erhållit hjälp! Men det var kejsarens och det var tvunget att vara min uppgift att skaffa fram det erfordrade. Men hur skulle detta ha varit möjligt utan Dig, och sedan min käre Faustus och broder Kornelius? Åh, Du har lyft världens börda från mitt bröst. Nu är det min tur att löna och återgälda vad som än står i min makt! Åh, säg, säg, Du heligaste store vän till människorna, vad jag skall göra nu!

[8] Med detta lysande anförande till Mig av Cyrenius, blev de som tidigare hade velat stena Mig dödligt bleka, och började skaka som om de hade drabbats av hög feber, och förmodade att Jag nu skulle ta den fullaste hämnd på dem och dra dem inför rätta inför Cyrenius, som de fruktade mer än döden, ty han förstod aldrig ett skämt! Som bekant var de romerska domarna ökända för sin stränghet vad gäller att verkställa sina rättsliga yttranden och domar, och detta var anledningen till judarnas omåttliga rädsla för dem, speciellt de äldste från Nasaret, fariséerna och de skriftlärda, av vilka vissa var medbrottslingar till det romerska skatterånet.

[9] Men Jag sade högst vänskapligt till Cyrenius: ”Tar du för givet att Mannen har glömt vad du gjorde för Barnet när det tvingades att fly från Herodes, från Betlehem till Egypten? Åh, Mannen kommer bara alltför väl ihåg att du gjorde allt utan egenintresse, eftersom Du älskade Mig, och skulle Jag nu önska någon belöning från Dig? Nej, något sådant vore evigt främmande för Mig! Men eftersom du nu för befäl över Asien som kejsarens representant, så befall dessa bångstyriga, Satans tjänare och inte Guds tjänare, att hålla tyst om vad som har ägt rum här, annars kommer de att få det strängaste straff! Ty alla som tar upp stenar mot sin nästa kommer att få det strängaste straff!”

[10] Cyrenius säger: “Har dessa eländiga stackare måhända vågat ta upp stenar mot Dig?”

[11] Sara säger: “Ja, ja, upphöjde Cyrenius! Dessa uslingar har haft för avsikt att stena Herren för att ha sagt dem sanningen. De kallar sig själva för ”Guds tjänare” men är ändå de största hädare, för de håller bara sina egna själviska och härsklystna regler, vilket ger dem ett gudaktigt sken genom sina skändliga våldshandlingar!

[12] Den som inte låter sig bländas av deras list kommer att hållas blind genom det skamligaste våld och har inte längre någon frihet på Guds kära jord! Man behöver bara läsa Moses och profeterna och utöver dessa deras stadgar så kan man lätt upptäcka vad jag som en ännu inte sextonårig flicka upptäckte för länge sedan! Sannerligen, den som följer Moses och profeterna är deras bistra fiender. Likt samarierna, som fortfarande är trofasta följare av Moses och lärjungar till profeterna, som alla dagar i veckan betraktas som förbannade, kommer Han varje dag på nytt att ses som förbannad och även bli så hatad av tempeltjänarna att Hans namn, i en judes mun, betyder den största förbannelse.

[13] Men som en ung flicka frågar jag: Är detta Guds Ord, är detta en gudstjänst? Jesus visade tydligt för dem att detta kan endast vara helvetets ord, och en tjänst som Satan kunde önska sig, varför de avsåg att stena Honom, eftersom Han alltför övertygade sade dem sanningen inför folket, vilket i slutändan kunde inskränka på deras rika inkomst.

[14] Upphöjde herre! Redan två gånger har jag varit på den andra sidan och jag vet vad min själ har sett. Jag såg Moses och alla goda profeter. De hade frid, och deras glädje är denna tid vilken de kallar ’Herrens stora dag’. Jag såg emellertid inte en enda farisé eller lärare av lagen bland Israels rättfärdiga. Jag frågade därför var de var någonstans.

[15] Då kom en ljusets ängel och bad mig att följa honom, vilket jag gjorde. Snart stod vi vid ett mycket dystert ställe, det fanns knappt lika mycket ljus som under en molnig natt. En stor glöd kunde ses långt borta och ängeln sade till mig: ’Se där. Det är gropen där de du frågade efter bor.’ Och jag tittade men såg inget utom demoner och sade till ängeln: ’Herrens budbärare. Jag ser bara demoner och inga andra. Var är då dem som jag frågade efter’ Då svarade ängeln: ’Det är dem som du ser.’

[16] Då blev jag våldsamt förskräckt och jag kom ihåg min far som till och med är överhuvud för fariséerna. Men ängeln märkte vad som fick mig att skaka och sade: ’Oroa dig inte. Din far är på rätt väg, och du kommer att bli en vägvisare för honom på denna jord.’

[17] Detta har jag sett och hört och det är därför jag vet det, inte genom hörsägen utan av erfarenhet. Så jag behöver inte lära mig något från dessa dumskallar och onda Satans tjänare, ty jag har sett och lärt mig sanningen på ett levande sätt och kan därför, som en som har återvänt från den andra sidan, vittna för den eviga sanningens skull om det som Jesus, evighetens Herre, predikar, att allt som dessa onda lärare säger och lär ut är en fullständig lögn och inte har ett korn av sanning i sig. – Jag har talat.”

63. Cyrenius och tempeltjänarna

[1] Cyrenius säger: “Hörde ni vittnesbördet mot er, av en som har uppväckts från de döda, vilket anklagar er tyngre än alla rån och mord? Vad borde jag göra med er i ljuset av denna högst sannfärdiga anklagelse? Att hänga upp er på ett kors vore alldeles för lite! Att hudflänga er under en hel dag och sedan halshugga er vore alltför milt. Men jag vet vad jag skall göra, och ni borde vara ganska nöjda med mig.” Vid detta tal av Cyrenius blev alla dödligt bleka, och börjar att tjuta och vädja något förskräckligt.

[2] Cyrenius frågar Mig emellertid vid sidan om, huruvida han på allvar borde ålägga dessa missdådare att jämte domen, ålägga dessa människor att för evigt hålla tyst om det som har hänt.

[3] Jag säger: ”Utfärda endast domen, och hota att verkställa den utan vidare överseende med den första överträdelsen. Låt dem sedan gå.”

[4] Cyrenius stiger fram och anbefaller tystnad, och säger härefter: ”Lyssna nu på mig, era skurkaktiga slynglar! Ni har endast denne Ende att tacka, som ni ville stena på grund av den heliga sanning som kom till er från Hans mun, att jag inte låter driva ut er i öknen, och där sätter er på en klippa omgiven av en avgrund och trycker ut era ögon! Men om någon av er skulle våga så mycket som att snacka en enda stavelse utanför den här skolan om någonting som har ägt rum här, antingen muntligen eller skriftligen eller med gester, uttryck, eller med handtecken, så kommer det strängaste straff att verkställas med obönhörlig skärpa!

[5] Inte heller lämnar jag det ostraffat om jag får reda på att ni trakasserar folket genom olaglig utpressning, och vill förfölja den gudomliga sanningen för era skamliga och själviska stadgars skull! Lär folket Guds bud och att hålla dem, så skall ni betraktas som denne gudomlige Jesus, som inte alls förkunnar en ny utan en urgammal lära från Gud till de folk, som ni genom er förkunnelse har nersänkt i den djupaste natt, något som Han kan göra desto enklare och mer sanningsenligt, eftersom Han Själv i Anden är Den som enligt er lära gav er buden på Sinai genom Moses för omkring tusen år sedan, något som ni inte förstår, men som jag gör ganska väl, trots att ni förklarar mig vara en hedning! Akta er därför för att förfölja denne Helige, ty en sådan förföljelse skulle kosta er livet två gånger – fysiskt här och andligen på den andra sidan! Har ni förstått mig?”

[6] Alla berörda säger: ”Ja, upphöjde herre, och vi ämnar alla göra, vad du begär av oss. Men du vet också att vi människor inte är några gudar, och har alla slags svagheter i oss. Om därför någon skulle överträda något på vad sätt det vara må, så håll oss ansvariga, och som en människa själv, straffa oss humant.”

[7] Cyrenius säger: ”Grekiska köpmän och krämare har förvisso vanan att stå ut med prutande, men aldrig romarna! Tänk igenom detta noggrant och handla därefter, då skall ni aldrig behöva något överseende, ty bara genom starka och obevekliga lagar blir människor starka och ordningshjältar, och blir liktänkande och fulla av iver i alla juridiska strävanden.

[8] Om en soldat inte hade haft de obevekligt skarpa lagarna, så skulle han vara en ynkrygg, och när det kom till att ansätta, kämpa och besegra fienden, skulle detta göra det enkelt för fienden, och det skulle vara ute med det nödvändiga skyddet av fosterlandet! Men om den järnhårda lagen på liv och död föreskriver vad soldaten måste göra inför fienden, så kommer han säkerligen att göra det. Ty om han inte gjorde det, så vore döden hans lott, men om han gör det som befalls honom, så är det inte säkert att fienden dödar honom, och han kan gå segrande ur striden som en erövrare och segerkrönt hjälte.

[9] Den hårdaste lagen i Rom är då: ’En hård lag skapar hårda och ordningsamma människor.’ Därför tillåter vi inte ett endaste prutande med oss, och alla människor är lika inför lagen utan hänsyn till grad! Ni känner nu till min rättsliga inställning. Handla därefter, så är ni fria under lagen, men om ni inte gör det, så kommer lagen att döma er alla utan nåd, just eftersom det är en lag.

[10] Hela jorden och allt som finns i och på den, består endast genom Guds oböjliga vilja. Om Gud skulle tillåta det minsta prutande med Sig Själv, vad skulle då i nästa ögonblick hända med jorden och oss själva? Allt skulle lossna i fogarna!

[11] Sammaledes skulle hända med ett statligt samhälle; om endast en lag skulle luckras upp, så skulle även de andra förlora sin kraft och fasthet, och det stora statsbygget skulle snart stå i ruiner! Följaktligen står min varning till er obönhörligen kvar!”

[12] På detta genmäle från överståthållaren, grimaserar de äldste och fariséerna förskräckligt, och en av dem sade i en slags smärtsam förvåning: ”Åh, Rom. Åh, Rom! Du är förskräckligt hård och svår! Jehova! Du befriade Dina barn från den babyloniska fångenskapen när de omvände sig och bad om det, kommer Du inte för evigt att befria oss från denna tusenfaldigt svårare fångenskap?”

[13] Jag säger: ”Om ni förblir som ni är och inte bättrar er i grunden, då kommer ni inte endast förbli evigt underordnade Rom, utan bli helt uppslukade av den senare, likt ett kadaver av örnarna! Gud kommer bara att ha tålamod med er en kort tid, sedan kommer ni att drabbas av ett bittert öde, och då kommer att ske med er som Jag profeterade till er tidigare, och man kommer att förfölja er till världens slut. Men gå nu, och var inte arga mer.”

[14] Vid dessa Mina ord förflyttar sig alla till sina angränsande rum, men vi stannade kvar i skolan, till vilken snart en mängd nasaréer kom för att skåda den höga romerska överhögheten. Till sist var vi tvungna att stå på bord och stolar för att inte bli ihjälkramade, och för att det gapande folket skulle kunna se oss.

64. Helande av en person med cerebral pares (CP), nasaréns vittnesbörd om Jesus

[1] Borus själv förde med sig en person som var CP-skadad, vars händer och fötter redan var så förtvinade och förvridna och krympta att ingen dödlig läkare sannolikt någonsin skulle kunna läka honom på något sätt. 

[2] Men efter att ha låtit två bärare föra den CP-skadade till Mig i en korg genom den kraftiga trängseln, sade Borus högt inför hela folket: ”Det är bara Gud som kan hjälpa denne sjuke! Jag är en av de främsta läkarna i hela Galiléen, och de sjuka kommer till läkaren Borus från Jerusalem och Betlehem, och han hjälper dem, men denne kan han inte hjälpa! Men jag ber Dig, min helige vän Jesus, eftersom såvitt jag vet och tror är ingenting omöjligt för Dig, att Du skulle ge denna människa raka lemmar, om det är Din vilja!”

[3] Jag säger: ”Min vän, det finns för många klentrogna häromkring, och då är sådant helande alltid en svår sak! Men Jag skall hela honom hos dig, mellan fyra ögon.”

[4] Därpå började en del av folket att knorra, och sade: ”Åh, snickarens son är listig! Denne sjuke är för mycket för honom, varför han hellre skulle hela honom i hemlighet, så att vi inte skulle veta huruvida han blev bättre.”

[5] Jag hörde det och sade till gnällspikarna: ”Åh, ni är galna och sinnesrubbade! Känner ni denna flicka vid Jairus sida? Är hon inte hans dotter, och var hon inte död två gånger? Vem gav henne livet åter? Ni dårar! Om Människosonen har makt att kalla de döda tillbaka till livet, kommer Han inte då också ha makt att säga till de sjuka: ”Stig upp och gå”? Men för att ni må se att Jag verkligen har sådan makt, så befaller Jag dig, du CP-skadade människa, att du står upp och går med helt friska lemmar!”

[6] Vid det ögonblicket for en eld genom den sjukes lemmar, och han kände sig fullständigt stark, steg upp och gick, och hans lemmar var helt friska, han hade kött och hela muskler, gick glatt och med tacksamt hjärta, och efter en stund sade han förvånat: ”Detta är bara möjligt för Gud! Att på ett ögonblick frambringa ett sådant helande utan mediciner, utan handpåläggning, utan blott genom ordet, det saknar motstycke! Herre Jesus, jag bekänner och nu till fullo tror att Du antingen är Guds Son eller Gud Själv i mänsklig form! Det känns som att jag borde tillbe Dig!”

[7] Jag säger: ”Låt det vara och gör inget väsen av det. Det som du känner i ditt hjärta, bevara emellertid det troget. En tid kommer då du kommer att behöva det, och då må du be till Fadern i himlen, som allena har givit en sådan makt till Sin Son!” Med dessa ord tystnade den helade.

[8] Människorna blev förskräckta, och sade: ”Varifrån får denne sådan visdom, för att inte nämna sådana gärningar och sådan makt? Är inte detta snickarens son? Är inte hans mors namn Maria? Och hans bröder: Jakob, Josef, Simon och Judas? (Matt 13:55) Och hans systrar, är de inte alla med oss? Vid himlen, varifrån får han allt detta?” (Matt 13:56)

[9] Medan de ännu samtalade, förargade sig många, och sade: ”Det här är alldeles galet! Våra söner studerade i Jerusalem, och förvärvade all slags kunskap inom konsten och vetenskapen. Vid sidan av det genomgick de den ännu existerande profetskolan och lärde sig helt den egyptiska visdomen i att tolka tecken! Och denne snickare som bevisligen aldrig har läst vid någon skola, som vi jämt såg arbeta med hacka och såg, får oss och våra barn att skämmas på ett sätt som till och med förbluffar de högsta styrande, och som anser att den tölpaktige snickaren nära nog är en Gud! Det här är verkligen irriterande! Han är allt i allt, talar alla språk som en infödd, är en första klassens profet som utför under och tecken som ingen gud skulle skämmas för. Våra söner, tillsammans med oss själva som säkerligen också lärde oss någonting på vår tid, är som om de inte kunde räkna egna handens fingrar! Vet någon av oss någonting om hur denne snickare har tillägnat sig allt detta?”

[10] Andra säger: ”Varifrån skulle Han ha tillägnat sig någonting? Han var för några månader sedan alltid hemma och byggde hus hos oss och på andra platser med sin far och sina bröder, vi märkte aldrig ett spår av att det skulle ha varit någonting ovanligt med honom! Förutom att han var en fåordig man, och när han blev tillfrågad gav han antingen inget svar alls eller bara något enstavigt svar så att folk tog honom för mentalt handikappad, och nu står han plötsligt där som en man med hela världens uppmärksamhet! Detta är verkligen för besvärligt för någon sund person att kunna förstå!

[11] Vad har hänt med den här personen? Vi vet förvisso att han från sin tidigaste ungdomstid skall ha uppvisat vissa magiska förmågor som en nästan stum pojke! Hans far och mor trodde att pojken en gång skulle bli något stort, men alla lovande förmågor försvann så fullständigt att man inte vid något tillfälle kunde finna ett enda spår av dem. Redan som pojke ville han inte gå i skolan, och var därmed en mycket enkel snickare utan någon vetenskaplig utbildning.  Jag frågade ofta den gamle Josef hur saker och ting stod till med Jesus, och huruvida han också var så fåordig hemma. Och svaret var: till och med mer så än utanför huset. Detta sade även hans bröder. Men i så fall, varifrån kommer nu dessa förmågor?”

65. Nasaréerna tillrättavisas

[1] Eftersom Jag, på grund av vad de hade sett, ändå syntes vara en profet, sade en gammal nasaré: ”Jag hörde en gång talas om en babylonisk resande, sådana som ofta brukade färdas i våra områden och platser som speciella tiggare, och som satte upp alla slags magiska och profetiska uppträdanden för några småmynt, som gjorde följande förutsägelse till min granne:

[2] ’Inom dina murar, Nasaret, bor en man som du inte känner. Han är tyst och fåordig, när Hans tid kommer, skall berg buga inför Hans tal, och vindarna och sjön skall lyda Honom, och döden skall darra inför Honom och inte ha någon makt över Honom. Då skall människorna i staden bli arga och slagna med häpnad, men ingen kommer att kunna stå emot Hans makt, och döden skall fly för Honom likt en skrämd gasell inför ett lejon som jagar henne. Men när Han avser att gå från denna jord till himlen kommer Han att tillåta sina fiender att döda Honom under tre dagar. Efter tre dagar skall Han av egen kraft skicka bort döden och uppstå från de döda i all makt och härlighet och stiga upp till himlen med kött och blod. Men ve då alla dem som förföljde Honom, deras öde kommer att bli en högst fruktansvärd dom av eld, vars like aldrig tidigare har inträffat på jorden. Ve alla arroganta judar! De skall till världens slut inte ha ett eget land utan vandra utspridda över hela jorden likt förbannade villebråd i öknen, och tillaga oätligt bröd från åkerstubb, törnen och tistlar för att stilla sin hunger, och kommer att dö av en sådan kost.’

[3] Så talade babyloniern för ungefär tre år sedan, och det är i sanning minnesvärt att just en sådan man har framträtt innanför våra murar i Jesus, vars tal och gärningar nästan helt bekräftar vad denne babylonier profeterade! Vad bör därför göras? Om det ena har inträffat, så bör även det andra – nämligen att domen besannas! Därför är det min väl övervägda åsikt att vi låter Honom verka, som Han önskar och kan, ty det kan bli svårt att strida mot Honom! För den som kan uppväcka de döda måste vara i stånd till ännu mycket mer! Det skulle gå illa för oss mot Den inför vilken bergen bugar sig ner och vindarna och sjön blir stilla. Därför låter vi Honom gå, speciellt eftersom, som ni kan se, hundratals redan följer Hans lära med kropp och själ, och tror att Han är den utlovade Messias!”

[4] Med det här talet av den gamle nasarén, blir de andra ännu mer irriterade men ingen vågar säga ett ord till.

[5] Men Jag såg ganska tydligt att inget kunde göras med dessa människor, eftersom de varken hade tro eller tillit, och därför sade Jag kortfattat men tillräckligt högt för att alla skulle höra: ”Varför är ni arga? Har ni inte hört hur det är sagt sedan gammalt: ’En profet föraktas inte utom i sin hemstad och i sin egen familj’? (Matt 13:57) Men om det är så, som den gamla erfarenheten alltid har lärt, varför är ni förnärmade? Ni vill vara kloka, men Jag säger er att ni är blinda, döva och fulla av dumheter. Om Jag är Han som Jag är, och Mina ord och gärningar vittnar därom, varför tror ni inte? Måste en profet alltid komma från ett fjärran land för att finna tro? Måste hans hemland vara okänt och hans tunga främmande?

[6] Om Jag hade kommit från Persien, för att inte nämna Indien, och gjort de tecken som Jag gör nu, och som ingen hade gjort före Mig, skulle ni ligga framstupa på era ansikten inför Mig, och ropa: ’Gud har besökt oss och vi är fulla av synd och krämpor! Vem skall gömma oss och beskydda oss från Hans vrede?’ Men eftersom Jag är son till Josef som ni känner, så frågar ni: ”Hur fick han tag på detta?” Åh, ni blinda dårar! Är inte den här marken lika mycket Guds jord som i Persien och Indien? Skiner inte samma sol här, och alla slags frukter fås att växa och mogna genom Guds konstant rådande makt och kraft? Är månen och stjärnorna tillsammans med solen och dess jord mindre gudomliga här än i de nyss nämnda länderna?

Men om allt tvivelsutan är lika gudomligt och lika mycket Guds här som i andra fjärran länder, varför skulle det inte vara så med människan? Om Jag utför gärningar inför era ögon som aldrig tidigare var möjliga för en perser eller indier, varför skulle inte Jag likt någon dåraktig perser eller indier förtjäna er respekt och tro? Sannerligen, om Jag skulle gå till grekerna eller romarna idag, så skulle de bygga tempel och altaren åt Mig!

[8] Men ni däremot, i vars mitt Jag växte upp och som ni kände från Min barndom, frågar med arg förvåning: ’Varifrån får denne snickare, som vi alltid har känt som en verklig dumbom, detta ifrån?’ Åh, vänta bara, dumbommen har slutat att vara en dumbom och har gjort er många tjänster – förut som en dumbom, och nu som Mästare och Frälsare för evigt, men Han skall hädanefter inte göra så längre.”

[9] Vid dessa ord blev nasaréerna ännu mer irriterade och lämnade skolan.

66. Cyrenius kommentarer om nasaréerna

[1] Då sade Cyrenius: ”Herre och Mästare, vad mig beträffar, är dumhet snarare än ondska fallet. Ty nasaréerna, bortsett från några få, är ökända för att vara dårar, och en dåre är alltid svår att upplysa. Ringa skolgång, ingen erfarenhet, mestadels fattiga, liten handel och vandel. De livnär sig i huvudsak på måttligt jordbruk och viss boskapsuppfödning, och lär bra komma till Jerusalem kanske en gång per år, där de inte bara inte får någon andlig utbildning utan snarare alltid förlorar den. Varifrån skulle de då få ett bättre intellekt för att bedöma Din gudomliga lära och Dina gudomliga gärningar? Ovanpå detta är dessa dumma människor vanligtvis avundsjuka, och vad Jag märkte som förargade dem mest var att deras söner, som de hade skickat till alla slags skolor, är så oändligt långt bakom Dig i visdom, kunskap och mest fulländade handlingskraft! Jag skulle inte tillskriva dem ondska utan snarare blott enfald, vilket naturligtvis ibland kan leda till ondska, men givetvis inte i dess mest skadliga form, ty en dåraktig person är ofrånkomligen alltför dum för att åsamka någon allvarlig skada. Låt oss därför gå!

[2] Om någon skulle försöka att angripa Dig fysiskt, så skulle det oroa mig minst. För det första besitter Du tillräckligt med gudomlig kraft för att driva en hel välbeväpnad legion på flykt – och desto lättare dessa rena dumbommar. Och för det andra har Du oss högsta romerska styresmän över hela Asien fullständigt på Din sida, och därför skulle Du aldrig sakna tillbörligt skydd! Om Du skulle bli förföljd här, nå, då vet Du var Sidon och Tyrus finns. Kom dit så är Du säker från alla former av förföljelse!

[3] Att dessa nasarénska stadsbor nästan helt saknar utbildning visades av det faktum att de strömmade in till skolan, av en djurisk nyfikenhet, mer som gapande apor än som människor, som bevis har dessa varken hälsat mig själv eller någon annan högt uppsatt herre och härskare med någon gest alls! Likt åsnor, oxar och dumma får stormade de in och agerade som om de själva var världens herrar! Jag kan inte ens tillräkna dem detta som en synd, eftersom de är alltför råbarkade, dumma och outbildade, och jag tror att Du, åh Herre, som känner dem tusen gånger bättre, inte heller kommer att tillräkna dem detta som en synd.”

[4] Jag säger: ”Där har du helt rätt. Men det viktigaste är att de känner igen Mig i sina hjärtan som den Jag verkligen är, ty deras eviga liv beror till fullo på detta. Om de inte känner igen Mig, kan de omöjligen känna igen den Ende som har sänt Mig till denna värld – och ännu mindre det faktum att Jag och den Ende som har sänt Mig är ett och samma Väsen. Så länge som deras hjärtan inte känner igen det, har de inte Mig inom sig och sålunda inte heller evigt liv och är andligt döda. Ty Jag Själv är evigt liv och genom Min lära går vägen till detsamma.

[5] Därför, den som inte accepterar Mig och Min lära accepterar inte heller evigt liv och skördar följaktligen evig död.

[6] Men Jag får ändå inte tvinga någon att tro eftersom vilket tvång som helst skulle vara en dom av anden som skulle ge den död, precis som otro skulle göra. Därför är det till och med för Gud svårt att arbeta på ett sådant sätt att människans själ inte tar skada. Och hon tvingas av någon aldrig så dold makt, så är hon under dom. Och om det inte finns något tvång alls, så förblir hon icke-troende, tvivlar på allt och bevisar därmed att hennes ande är fullständigt död. Vem eller vad skall då levandegöra hennes ande?

[7] Hon accepterar inte Mitt livgivande ord – och sålunda inte heller Mig som den ensamma källan till allt liv i evighet. Fråga nu er själva, var annars kunde hon få det liv som Jag förde med Mig och vill ge till alla människor?”

[8] Cyrenius säger: ”Ja, Jag inser nu detta mycket tydligt och måste också göra det, eftersom jag under trettio år har vetat vem Du är, men låt oss nu fortsätta och se var vi kan få lunch. Det är ganska sent på eftermiddagen.” Vi lämnade nu skolan och staden och gick till Mitt hus, där ett gott mål redan väntade oss. Vi åt och drack lätta till sinnet och var vid gott humör hela dagen.

67. Det ovärdiga folket

[1] Det diskuterades mycket om händelserna i Ostracine i Egypten där Jag tillbringade Min barndom, och mor var därvidlag mycket pratsam och tyckte mycket om samtalen med vicekonungen av Asien, som Cyrenius även kallades.

[2] Jakob, Josefs son, som var välbevandrad i skriftkonsten, hämtade en tämligen tjock skriftrulle från sitt skåp och överräckte den till Cyrenius med orden: ”Ädle herre, här har jag nedtecknat allt från Hans födelse fram till Hans femtonde år, men är egentligen bara rik på intressanta händelser till Hans tolfte år, ty efter det så förlorade Han sin gudomliga gåva så fullständigt att inte ett spår av den kunde upptäckas. Detta är också varför de tre åren – från 13 till 15 – ser ganska tomma ut bortsett från några ganska visa ord, och inget påfallande ägde rum, och jag ansåg det inte vara nödvändigt att nedteckna de mycket alldagliga händelserna bortom Hans femtonde år. Sålunda må denna redogörelse av Hans tidiga år anses fullständig.

[3] Vid sidan av mina noteringar existerar det emellertid många falska sägner, högst sannolikt gjorda av några gamla, sysslolösa fiskefruar och därför ber jag alla att betrakta min beskrivning som den enda korrekta, sanna och uttömmande. Om jag därför kan ge dig, ädle herre, lite nöje, så skulle jag vilja att du vänligen accepterar denna min lilla ansträngning som ett litet tecken på tacksamhet från min sida för de många tjänster som du har visat oss.”

[4] Cyrenius tar emot rullen i sina händer med stor glädje, och bläddrar en stund i den och läser upp en del högt och alla finner stor glädje i det. Men detta skänker särskilt stor glädje till den ljuvliga Sara, och även till hennes mor.

[5] Sara blev hela tiden rörd till tårar, och sade till slut i en slags upphetsning: ”Vad mer behövs för att se det som jag till och med greppade med mina händer efter mitt första helande? Gud! Sådana gärningar, sådana tecken – och fortfarande ingen tro, ingen insikt, inget igenkännande av den endast alltför sanne Gudomlige?! Herre, som en stackars svag synderska ber jag Dig, utför inga fler tecken här. Ty dessa nasarénska människor är med väldigt få undantag inte värda att spotta på, för att inte nämna Dina alltför heliga ord och gärningar! Jag erkänner öppet att om jag gavs auktoriteten, så skulle jag låta dessa människor fasta, hungra och hudflängas tills de kommer till insikt och vidkänner, hur stort de har syndat genom att inte känna igen denna heliga nådefulla besökelsetid.

[6] Jag sade till Sara: ”Bli inte stött på grund av dessa dåraktiga och blinda personer, Mitt enda hjärta! Jag känner dem och deras otro, och som du vill kommer Jag på grund av deras otro att utföra få eller inga fler tecken (Matt 13:58). Du Min skriftställare Matteus, gör en notering om det faktum att på grund av otro, utförde jag väldigt få ytterligare tecken i Min fysiska hemtrakt, så att i avlägsna framtida tider, hela världen må veta vilka tvivlande dumbommar dessa invånare i Nasaret var på Min tid! Vi skall icke desto mindre stanna några dagar och ta det lugnt som dagdrivare, som invånarna stämplar det. Eftersom de är så arga, låt dem bli ännu argare, så att de desto tidigare blir mogna för Satan och hans förbannade rike!”

[7] Cyrenius säger: ”Det smärtar mig gränslöst, att jag på grund av allvarliga statliga spörsmål inte kan stanna här mer än en dag, men om, åh Herre, jag kan göra någonting åt detta skamfullt otrogna folk så säg det och kräv det, så skall jag genast vidta lämpliga åtgärder! Om Du vill, så låter jag genast prygla hela staden med ris!”

[8] Jag säger: ”Låt det vara. Dessa är redan mer än tillräckligt pryglade och bestraffade genom att inte tro på Mig, ty deras otro kommer en gång att vara deras mest obarmhärtiga domare, inför vilken de inte kommer att vara i stånd att besvara en av tusen! Sannerligen säger Jag dig, förr och lättare skall horor, äktenskapsbrytare och tjuvar komma in i Guds rike än dessa trolösa bockar och tjockskallar. Åh, Jag säger dig vad Jag vet alltför väl: dessa bockar och tjockskallar är inte så icke-troende som de vill låta påskina, de vill bara inte tro så att de skall kunna synda desto friare. Ty om de tvingas att acceptera Min lära genom tecken, skulle deras samvete ofrånkomligen bli överbevisat vilket skulle begränsa dem i deras onda gärningar och förehavanden, varför de hellre inte tror på någonting, så att de nu är fria att kunna göra vad deras onda lustar dikterar. Min vän, det skulle kunna sägas mycket här, men det är bättre att hålla tyst. Därför lämnar vi dem, ty det som en gång är av djävulen, är svårt att göra gudomligt på ordentligt sätt!”

68. Råd till laggivare

[1] Cyrenius säger: ”Det är bra att jag vet detta, resten kommer att sippra fram. Eftersom de inte accepterar Din lära så kommer jag ordna fram en annan. Jag skall genom Faustus och hans tjänare bekanta dem med den kejserliga förordningen som redan för ett halvår sedan skickades till mig från Rom, sanktionerat för min bedömning. Kanske kommer evangeliet från Rom att framkalla mer respekt hos dem än Ditt evangelium från himlen. Förordningen innehåller hundra lagar i punktform, var och en uppbackad av korset och gisslet, månggifte är avskaffat, otukt och horeri bestraffat med det skarpaste gissel, smuggling med gissel och hundra pund silver, och dessutom en hop med fastighetslagar vars överträdelse följs av gisslet och hundra pund silver. Att resa utan ett pass kommer att vara strängt förbjudet, ett pass kan emellertid fås för hundra pund silver. – Ja, detta skall jag göra och strikt implementera dessa lagar, särskilt i dessa galiéiska städer och se huruvida något samvete alls kan upptäckas eller uppväckas bland dessa människor!”

[2] Jag säger: ”Detta hör till din styressfär, och Jag kan varken svara ja eller nej på det. Gör vad du finner lämpligt, men försvåra inte för Mig och de Mina att resa omkring!”

[3] Cyrenius säger: ”Absolut inte, ty artister, läkare, vise män och profeter är undantagna. Deras vitsord, gärningar och tal tjänar som ett fullt giltigt pass för dem, med dödsstraff för den som hindrar dem. För Dig Själv skall jag låta utfärda ett intyg, och ingen kommer att stoppa Dig, om du visar honom intyget.”

[4] Jag säger: ”Din ständigt goda vilja gläder Mig, men bespara dig icke desto mindre besväret. Ty så länge som Jag önskar resa runt, kommer ingen makt i världen att kunna stoppa Mig! Om Jag emellertid en gång önskar offra Mig Själv för hela mänskligheten, då kommer inte någon makt i världen att kunna skydda Mig heller, och även om de erbjöd Mig den, så skulle Jag inte acceptera den. Ty, Min vän: Den, som himlen och jorden lyder är förvisso mäktigare än alla människorna på denna jord, vilka knappt skulle tjäna Mig som en fotapall! Gör därför vad du anser är lämpligt, men inte mycket av det kommer att bära frukt. Ty du kan instifta en aldrig så fullständig lag, men snart kommer du att se hur skickliga människor kringgår lagen, och du kommer inte att kunna göra någonting åt det.

[5] Guds bud som gavs till folket genom Moses, är visserligen så uttömmande som någonting kan vara, men ändå fann människor det lämpligt, som dessa tider visar, att ganska smart förvandla Guds bud till sina egna högst onda stadgar, så att den samtida mänskligheten inte har några samvetskval över att bryta mot Guds bud så länge som de uppfyller dessa världsliga stadgar!

[6] Om människor kan göra så med färskt trä, vad kommer de då inte att göra med en förtorkad vedklabbe från Rom? Gör därför vad du anser lämpligt, så kommer det att vara rätt för Min del, men Jag säger dig även:

[7] Ju fler lagar, desto fler brottslingar, för vilka dina kors och gissel med tiden inte kommer att räcka till på långa vägar!”

[8] Cyrenius säger: ”Allt som Du har sagt mig hittills är ovedersägligt sant, men för min högst egna upplysning så skulle jag ändå fråga: Vad kan man göra åt den envishet hos de människor som, likt dessa nasaréer, inte längre tror på någon Gud eller på någon uppenbarelse från ovan, och som hånar Guds bud högst påtagligt med alla sina handlingar? Skall de lämnas utan några stränga, världsligt sanktionerade lagar, så att de oförskräckt hänger sig åt den slappaste hedonism, eftersom det skulle behaga dem? När de sedan har varit utan gudomliga bud under lång tid börjar de behandla varandra på ett sätt som är långt värre än de rovgiriga djuren i öknen och skogen. Här är det min åsikt att sådana stränga världsliga lagar skulle vara väl lämpade för att få tillbaka sådana människor som har blivit helt galna till någon form av ordning och från dessa leda tillbaka dem till en kunskap om Gud!”

[9] Jag säger: ”Förvisso, ty då är inget annat sätt tänkbart än att tvinga dem genom världsliga lagar. Men där beror det väldigt mycket på vilka slags lagar som skall ges till människorna!

[10] För detta behövs en ytterst djup kunskap om den mänskliga naturen, och den verkliga anledningen till varför mänskligheten leddes in i detta sedefördärv får laggivaren aldrig förlora ur sikte, annars skulle han likna en läkare som vill hela alla mänskliga sjukdomar med samma hemmagjorda medicin, och som inte tänker på att de många olika sjukdomarna som drabbar människans kropp är av helt olika beskaffenhet som var och en har olika ursprung. En sådan läkare skall säkerligen här och var finna en sjuk person för vars problem medicinen fungerar, och den sjuke blir frisk; men hundra andra sjuklingar vars problem är av en annan beskaffenhet blir inte bara inte bättre av en sådan medicin utan blir mycket värre och till och med dör!

[11] Det är svårt att bestämma rätt medicin även för en sjuk kropp, vilket varje läkare kan se och förstå, hur mycket svårare är det att finna rätt medicin för en sjuk mänsklig själ?

[12] Lagen är förvisso medicinen, om man tillsammans med den rätta läran förklarar hur och varför lagen skall hållas, betänk emellertid:

[13] Här har du en retlig själ, där en räddhågad, där borta en som söker status, en avundsjuk, en elak och en svekfull själ, vidare hittar du en som är undersökande, bredvid en som är lat och sömnig, inuti ett hus finns fyra som är lydiga och ödmjuka, i ett annat fem envisa – och så vidare med oräkneliga attribut, svagheter och laster.

[14] Nu ger du en och samma lag för alla dessa oräkneliga olikartat beskaffade själar, och hur kommer den att gagna dem? Den räddhågade kommer att förtvivla, den retlige att planera hämnd och omstörtning, den late att förbli lat, medan den utforskande kommer att förlora modet och pausa i sitt goda arbete. Den elake kommer att bli elakare, den högmodige kommer att konspirera ihop med den arge och den listige kommer att erbjuda sina tjänster till bägge!

[15] Betänk nu dessa och tusen andra resultat som måste komma från en ovis och klumpig lag, så kommer du jämte behovet av en lag även se det andra behovet, enligt vilket en lag måste prövas ytterst noggrant och exakt, huruvida den kommer att vara till nytta för alla möjliga karaktärer.

[16] Om en lag som är på väg att antas inte har prövats sålunda, bör den inte framläggas till människorna för beaktande, eftersom den i allmänhet uppenbarligen måste göra mer skada än nytta.

[17] Se, Gud, den visaste Skaparen, har i djupet av Sin visdom endast funnit tio bud som är passande för alla mänskliga karaktärstyper, och varje människa kan lätt följa dessa, om hon nu vill. Men om Gud Själv blott finner tio bud som till fullo är välgörande för varje människas själ, hur kan en hednisk kejsare i Rom finna hundra lagar, som leder varje människas själ till frälsning om hon följer dessa?”

69. Hur tio Guds bud lämpar sig för själens natur

[1] Herren: ”Jag säger dig: Så länge som det judiska folket styrdes av domare som bara upprätthöll Guds lagar, så fogade de sig under lång tid – med väldigt få undantag – fullt ut efter den gudomliga ordningen. Men senare, när de hade möjlighet att se de hedniska kungarnas ståt, hur de bodde i magnifika palats och hur deras undersåtar bugade till marken inför dem, så behagade detta de blinda dårarna bland det judiska folket mycket, och eftersom de betraktade sig som den mäktigaste nationen på jorden, bad de Gud om en kung, de också. Gud ville inte genast bevilja folkets dåraktiga önskan, utan varnade dem och visade dem de dåliga konsekvenserna som de skulle tvingas vara beredda på under en kung. Men Gud predikade genom profeterna för döva öron. Det hjälpte inte, folket ville ha en kung till varje pris.

[2] Så Gud gav folket sin första kung i Saul och fick honom smord av den gamle trofaste tjänaren Samuel. När folket hade fått sin kung, som snart gav dem lagar som var svåra att hålla, började de att sjunka ännu lägre – ända ner till det nuvarande tillståndet av yttersta sedefördärv.

[3] Och vilket är det huvudsakliga skälet till detta? Se, de fumliga lagar som härrör från människor som inte känner sin egen, och ännu mindre sina landsmäns, natur och som med de plumpa lagarna endast tog sitt egenintresse i beaktande och fullständigt förstörde allt inre själsliv.

[4] Fråga dig själv och begrunda väl: Om det någonstans fanns ett mekaniskt konstverk, som sedan lång tid gick i enlighet med mästarens vilja, men som till slut stannade eftersom någon del hade blivit defekt, och det då kommer en uppblåst och egenkär person och säger till maskinens ägare: ’Lämna över verket till mig så skall jag återställa det’, och ägaren gör så i tron att gaphalsen är en expert, – vad kommer då högst troligt att hända med verket om gaphalsen lägger vantarna på maskinen? Kommer inte denna gaphals, som när det gäller mekanisk kunskap i grund och botten bara är en skrävlare, som bara försöker få några guldmynt av den lika blinde maskinägaren, inte göra maskinen mer skada än nytta? Kommer han inte snarare att skada maskinen till den grad att till och med den faktiske maskinbyggaren knappt kommer att kunna reparera den?

[5] Detta är och måste nödvändigtvis vara fallet med en högst rudimentär och klumpig maskin vars delar lätt kan ses, räknas och greppas med handen om en gaphals ville återställa den. Men hur mycket mer skulle en människa, som i alla sina delar är den visaste och mest konstrika livsmaskin, som bara Gud har full kunskap och insikt om hur man sätter samman, skadas om en ovis, självisk laggivare vill omdana henne genom de klumpigaste och mest kontraproduktiva lagar, där han inte har den ringaste föreställning om att förstå endast en tusendel av vad som krävs för att bara göra så att ett hår växer på en människas huvud!?

[6] Därför, Min käre vän Cyrenius, lämna dina förmenta hundra lagar hemma, ty du skulle inte förbättra någon genom dem. Istället, låt Guds lagar råda och sanktionera dem, och genom att iaktta dessa kommer du att skapa sanna människor av mänskliga maskiner.

[7] Först när de har blivit människor kan du visa dem statens behov, och som sanna människor kommer de frivilligt att göra mer än de någonsin hade kunnat göra som slavar åt hårda och plumpa lagar.

[8] Jag säger dig: Bara det som människan gör av fri vilja och därmed sin välutvecklade insikt görs verkligen och är till nytta på det ena eller andra sättet. Varje tilltvingat arbete eller gärning är emellertid inte ens värt en stater (litet mynt, översättarens anmärkning). Ty längs varje tilltvingat arbete eller gärning, arbetar alltid vrede och hämnd mot den som tvingar, och detta kommer aldrig i evighet att vara till välsignelse för något arbete.

[9] När du har tänkt igenom dessa Mina ord, Min käre Cyrenius, då kommer det också att stå klart för dig att Jag bara berättade den fulla sanningen för dig!”

[10] Cyrenius säger: ”Min högst ädle och gudfruktige vän, här behöver jag sannerligen inte tänka efter mycket, ty Dina ord är lika klara och sanna som solen mitt på dagen, och jag skall göra som Du har rått mig. Jag kommer att sanktionera Mose bud på nytt och vet hur jag skall få folket att handla därefter! Ädlaste vän, om det skulle passa Dig så skall jag också med Din hemliga andliga hjälp kungöra de välkända mosaiska buden för grekerna för att dessa skall hållas striktast möjligt! För detta skulle jag inte ens sakna politiska skäl, ty de ständiga slitningarna mellan judarna och grekerna är ökända, som ständigt och jämt uppstår ur deras olika tro på Gud och de likaledes olika begreppen om Honom. Judarna gör med mord och eld gällande deras, medan grekerna ligger långt före judarna vad gäller dialektik, och slår de tröga judarna med sina lena tungor så att de senare inte kan ge grekerna ett genmäle per tusen, vilket inte sällan eskaleras med blodiga konsekvenser som följd, något som säkerligen inte är en önskvärd konsekvens av skillnader i tro och gudomliga bud.

[11] Om jag därför också ger de judiska gudomliga buden till grekerna, och som sagt till och med sanktionerar dem av politiska skäl, så kommer säkert sådana dispyter att upphöra. Herre och Mästare, har jag rätt att göra det? Och om jag skall göra det, så snälla säg Mig utifrån Din ofattbara visdom hur jag skall uppnå det nämnda resultatet?”

70. Behovet av andlig frihet och en fri vilja

[1] Herren: ”I andliga frågor om livet måste du framför allt vara uppmärksam på det romerska ’måste’, ty det skadar alltid snarare än är till nytta för människan. Ty varje ’måste’ är en dom och tillåter inte någon frihet vilket i rent gudomliga livsfrågor är den enda välgödslade åkern i vilken livets frö kan gro, skjuta skott och slutligen utvecklas till en välsignad och mogen livsfrukt. 

[2] Om du tar och matar en fågel som precis har krupit ur ägget så att den blir tillräckligt stark för att flyga, men utöver den goda utfodringen på samma gång vingklipper dess vingar – säg, kommer den goda utfodringen att vara till någon nytta för fågeln? Fågeln kommer säkerligen fortsätta att leva, men den kommer att få problem med att flyga fritt tills du slutar att vingklippa dess vingar!

[3] Precis som fågeln är oförmögen att flyga utan flygfjädrar, så kan inte människans ande uppnå en fri livsaktivitet, när dess fria förstånd är beskärt av det sanktionerade ’måstet’. En ande utan frihet att agera är död, eftersom den inte har vad som i grund och botten betingar och utgör dess liv.

[4] Du kan ge människan tusen lagar för hennes blott jordiska livssfär och sanktionera dem alla under ’måste’, och på detta sätt kommer du skada människans ande mycket mindre än om du världsligt sett stadfäster ett enda gudomligt bud för henne.

[5] Den andliga måste förbli fritt och måste bestämma stadfästelsen fritt inom sig själv, såväl som den tillhörande domen, endast på detta sätt kan den vinna livsfulländning i och av sig själv.

[6] Fri kunskap om det goda och sanna är andens livsljus, av denna bestämmer den sedan de lagar som tilltalar den. Dessa är sedan fria lagar och de enda som är samstämmiga med det fria livet. Andens vilja enligt sin kunskap är den fria lagen i anden, och det eviga tvingande behovet att handla i enlighet med den fria viljan är den eviga stadfästelsen, enligt vilken ingen ande annars kan handla, när den vill handla fritt.

[7] Och se, detta är även den för evigt självbestämmande ordningen i Gud, som säkerligen inte har någon laggivare över Sig Själv.

[8] Guds friaste vilja bestämmer lagen enligt den för evigt mest fulländade kunskapen och visaste insikten i Sig Själv, och sanktionerar denna genom den helt egna, ehuru fortfarande ändå fria nödvändigheten. Detta är då grunden till alla skapade, jordiska ting och deras varaktighet i den mån som detta är nödvändigt för att utveckla, stärka och slutligen fritt isolera (göra sig oberoende) anden.

[9] Den mänskliga anden bör likaså bli lika fullkomlig i sig själv och genom sig själv som den ursprungliga Guds ande i Sig Själv och genom Sig Själv är fullkomlig, annars är anden ingen ande utan en dömd död.

[10] För att den mänskliga anden skall bli detta, måste möjligheten erbjudas henne att utveckla sig själv över tiden, precis som den gudomliga anden i Gud Själv har utvecklat Sig Själv från evighet!

[11] Se, Jag skulle från evighet säkerligen ha tillräcklig makt att tvinga alla människor med en oemotståndlig inre kraft att precis handla enligt vilken given lag som helst, så att de inte med en hårsmån kan avvika från den. Men då skulle människan upphöra att vara människa och hon skulle bli ett djur som vilket annat djur i det stora djurriket. Hon skulle självfallet uträtta sitt arbete väldigt precist men beträffande arbetet självt så skulle du upptäcka lika liten skillnad som hos cellbyggande bin och oräkneliga andra stora och mindre djur.

[12] Om du sedan ville utveckla sådana djur-människor till något högre med din fria kunskap, så skulle du uppnå lika lite med dem som om det föll dig in att skicka bin till en skola, där de slutligen skulle lära sig att bygga sina celler på ett bättre och mer effektivt sätt.

[13] Därför bör du inte döma människans förmåga att synda som så tarvligt och inte som alltför brottsligt, eftersom förutom denna möjlighet att handla mot sådana givna lagar, så skulle människan vara ett djur och inte en person!

[14] Och Jag säger dig: Synd ger människan vittnesbörd om att hon är mänsklig, utan den skulle hon vara ett djur!”

71. Välsignelse av fri utveckling

[1] Herren: ”Därför, det är gott och riktigt att straffa syndare om de har förirrat sig alltför långt från den ordning som Gud Själv har fastställt för att uppnå fulländning på kortast möjliga tid. Men ingen bör förhindras från möjligheten att synda genom ett orubbligt ’måste’. Ty sannerligen säger Jag dig: Jag föredrar en syndare som omvänder sig framför 99 rättfärdiga som enligt lagen aldrig behövde omvändelse. Den första är helt mänsklig, de andra bara till hälften.

[2] Därmed vill Jag naturligtvis inte säga att Jag föredrar en syndare, som alltid är en syndare, framför en rättfärdig man, ty att fortsätta i synd betyder: Att även bli ett djur som nu snarare lever ett orent liv påverkat av en falsk instinktiv drivkraft. Här talar Jag bara om en syndare som i sig själv fritt erkänner att det var fel att handla i strid med lagen och som börjar att förändra sin attityd enligt Guds erkända ordning och blir en människa väl förtrogen med varje lektion som livet lär.

[3] Väl i Mitt rike kommer en sådan ande att vara i stånd att uppnå oändligt större saker än den som av slavisk rädsla aldrig med en hårsmån avvek från lagen, och genom denna tvingande efterlevnad av lagen har fysiskt och andligt sett förvandlat sig själv till en maskin utan fri vilja.

[4] Ta en sten och kasta den uppåt! Enligt den ’måste’-lag som är inlagd i den, så kommer det inte att ta lång tid förrän den faller tillbaka till jorden. Skall stenen prisas för att ha hållit lagen så strikt? Du kan visserligen göra allt möjligt med en sten vad beträffar dess fasta grund, men skapa en fri aktivitet för den, och den kommer aldrig att överge sin döda vila!

[5] Följaktligen bör du inte förvandla människor genom ’måste’-lagar utan snarare utbilda dem i deras frihet, då har du till fullo handlat i enlighet med Guds ordning.

[6] Se, om de människor som är högt placerade på jorden inte vore så lata som de är, med få undantag, så skulle de med bara ett visst mått av upptäckaranda ganska lätt ha noterat att varje person med en viss grad av utbildning inte skulle vara nöjd för evigt med en djurisk enformighet. Han bygger inte längre en hydda med ris, halm och knådad lera, utan uthuggna stenar och gör tegel av bakad lera, bygger sig ett ståtligt hus med omgärdande murar, och lägger till fasta torn från vars murar han lätt kan få syn på när potentiella fiender rycker närmare!

[7] Och så kommer tusen utbildade människor att bygga sig hus som inte liknar varandras – varken till formen eller inredningen. Titta å andra sidan på fåglarnas bon och djurens tillflyktsställen, så kommer du aldrig att finna någon mångfald! Se på en svalas eller sparvs bo eller en spindels nät eller en bicell och tusen andra produkter eller ansträngningar som djuren har frambringat, och du kommer aldrig att finna varken förbättring eller tillbakagång. Men jämför med människans arbete, vilken närapå gränslös mångfald! Och ändå är det alltid bara människor som frambringar allt detta med inte sällan stor ansträngning!

[8] Detta bevisar tydligt att Gud som begåvade människan med en ande liknande Hans egen, inte skapade människan till att bli ett djur, utan att vinna den fullaste och friaste likhet med Gud.”

72. Utveckling och lag

[1] Herren: ”Om människan, utan hänsyn till kön, hudfärg och jordisk ställning, blev skapad av Gud för ett sådant allenarådande mål, vilket nu utan tvivel står helt klart för dig, får hennes andliga del aldrig ges en ’måste’-lag om hon slutligen skall bli det som Gud har förutbestämt henne till. Istället bör varje lag ges med ett ’skall’, och endast för ondskefulla motståndare till den fria lagen bör det finnas ett passande straff, och endast med chansen till en frivillig förbättring, vilket aldrig får ses som godtycklig, utan som en nödvändig konsekvens av att förbigå lagens ordning. På detta sätt kommer den mänskliga anden att uppnå självständigt tänkande och tidigare acceptera den givna lagen och handla i enlighet med den, medan ett godtyckligt straff för en förseelse alltid förhärdar och gör det mänskliga hjärtat bittert och förvandlar människan till en demon, vars hämndlystnad inte slocknar förrän hon, antingen fortfarande i denna värld men helt säkert på den andra sidan, har tagit en fruktansvärd hämnd. Detta måste tillåtas, ty annars kunde hon aldrig någonsin förbättras i sitt eget hjärtas helvete.

[2] Laggivare och tuktaren skall aldrig glömma att människans ande, vare sig den är god eller ond, aldrig kan dödas, utan fortsätter att leva. Medan hon fortfarande synbart vandrar på jorden kan du försvara dig själv och köra bort henne om hon förföljer dig, men när hon väl har lämnat kroppen och kan närma dig på tusen olika sätt för att skada dig och förfölja dina steg utan att bli sedd och upptäckt av dig, säg, med vilka vapen kan du då försvara dig med?

[3] Se, Jag säger dig nu: Den stora olycka som fullständigt skulle ha krossat dig utan Mig, har du endast de andar att tacka som du har gjort till oförsonliga fiender genom din överdrivet rigorösa tillämpning av de romerska delstatslagarna. Låt därför denna Min uttömmande undervisning inprägla dina sinnen, varpå du sedan kommer att bli en god arbetare i Guds vingård, ty du saknar varken auktoritet eller medel, inte heller en genomgående god vilja. Det som du emellertid har saknat har du nu emottagit från Mig Själv. Tillämpa det troget, så kommer den mest segerrika, välsignade kronan att bli frukten av din belöning!”

[4] Cyrenius, djupt rörd av den visa praktiska tillämpningen av Min undervisning till honom, säger: ”Åh Du min heligaste, främste och bäste vän, mitt hjärtas Mästare och Gud! Först nu står det helt klart för mig. Jag påminns om tusen och många tusen händelser i mitt liv, och jag inser nu att trots min ärliga och goda vilja har jag syndat mer och grövre mot den gudomliga ordningen än alla dem som jag efter lagens hela stränghet dömde till döden. Men vem kommer någonsin att kunna gottgöra för mina grova synder inför Dig, åh Herre?”

[5] Jag säger: ”Min vän, oroa dig inte! För Gud är ingenting omöjligt, och jag har gottgjort allt för dig för länge sedan – annars skulle du inte vara med Mig nu!”

73. Jairus tal om miraklers effekt

[1] Jairus säger därefter: ”Ja, du mäktige Cyrenius, du har helt rätt när du säger att du nu har förstått det, ty det har även jag och förvisso kan var och en av oss i grunden inse den eviga nödvändigheten av denna obestridliga sanning om hur allt förhåller sig och vad som bör utgöra grundvalen för en människa. Men vad kan göras? Människosläktet har sjunkit alltför djupt – det förstår inte en mild, fri lära, och för att vara ärlig skulle man slösa bort sin tid, för det skulle vara en fruktlös ansträngning, som knappt ens skulle frambringa tistlar och törnen som gagnlös frukt! Därför är inga resultat möjliga genom milda medel, åtminstone inte bland de judar som jag känner!

[2] Att lära människor genom tecken är emellertid dubbelt fel, för om människan behöver mirakel för att bli övertygad om sanningen, så är hon en dömd, ofri människa och tror inte på orden som är förstärkta genom mirakel på grund av sanningen, utan enbart på grund av de mäktiga undren, och inte på grund av en inre övertygelse och den självständighet som kommer av den, utan utifrån en ren och skär rädsla för något plötsligt straff. Om någon på ett skickligt sätt får henne att inte tro på miraklet, så kommer hon att för det första att vissla ut ett glatt farväl till ordet och den åtföljande tron! Och för det andra, är också läran som stöddes av mirakler är dålig eftersom miraklet som sådant inte kan ha en varaktighet i sig självt, och kan inte föras vidare till kommande generationer annat än som något som är berättat och inte upplevt, och kan inte tjäna som mer än en berättad barnsaga.

[3] Om man kunde få ett mirakel att hålla i sig, eller göra det möjligt för alla lärare som hör dessa sanningar att hela tiden utföra tecken, då skulle för det första sådana ihållande mirakler alltför snart bli degraderade till naturliga dagliga händelser av det sunda förnuftet, och inte längre tjäna som bevismaterial. Ett mirakel som alltid kan utföras av alla lärare av sanningen skulle för det andra bli lika trivialt som trubadurernas alldagliga magi, vilken jag visserligen inte förmår att efterlikna, och inte heller förstå hur och med vilka medel de utförs, men eftersom man alltför ofta ser sådant, så förlorar det kännetecknet av det förunderliga, och sjunker ner till det alldagliga och helt vanliga.

[4] Är inte allt som omger oss dagligen under och åter under? Det som vi hör, ser, känner, luktar, smakar – är inget annat än under och åter under! Men eftersom allt detta är bestående och alltid fortskrider i samma ordning, förlorar det kännetecknet av det övernaturliga och fångar inte människans känsla som domen gör, utan sysselsätter blott någon som är kunnig om naturen. Dessa lägger örat till marken, och försöker desperat att höra gräset gro, men trots all sin ansträngning så uträttar de lite eller inget, och eftersom de inte lyckas ta reda på hur gräset växer, låtsas de att de förstår. Men eftersom de inte kan få gräset att växa, lär sig andra personer gamla och utslitna bitar av magi för att förvirra dessa blinda och får därmed de seende att skratta över hur harmlöst de blinda låter sig pratas omkull.

[4] Är inte allt som omger oss dagligen under och åter under? Det som vi hör, ser, känner, luktar, smakar – är inget annat än under och åter under! Men eftersom allt detta är bestående och alltid fortskrider i samma ordning, förlorar det kännetecknet av det övernaturliga och fångar inte människans känsla som domen gör, utan sysselsätter blott någon som är kunnig om naturen. Dessa lägger örat till marken, och försöker desperat att höra gräset gro, men trots all sin ansträngning så uträttar de lite eller inget, och eftersom de inte lyckas ta reda på hur gräset växer, låtsas de att de förstår. Men eftersom de inte kan få gräset att växa, lär sig andra personer gamla och utslitna bitar av magi för att förvirra dessa blinda och får därmed de seende att skratta över hur harmlöst de blinda låter sig pratas omkull.

[5] Det är därför säkert att mirakler på det hela taget antingen har väldigt litet eller, som vanligen är fallet, inget värde alls för att förbättra människorna, för vad jag just helt riktigt sade om mirakler så väcker de normalt sett endast åskådarnas nyfikenhet. Men trots att själen blir så förskräckt lossar de ändå inte hjärtats mörka band, och hopen som gapar över miraklen förblir vad den var, och frågar sig som mest sinsemellan, vanligtvis så dumt som möjligt: ’Men hur åstadkom mirakelgörararen detta?!’ Men de ännu dummare ser ändå inget annat hos den här mirakelgöraren än demoner och deras spökande.

[6] Men om så lite önskvärd frukt kommer ur det mirakulösas sfär och ännu mindre och sämre genom yttre legalt tvång, och enligt Din högst tydliga framställning, åh Herre och Mästare, är knappt fem av tusen människor öppna för fritt lärande, då tror jag inte att jag gör fel när jag frågar vad man som lärare till slut skall göra? Mirakler förstör och det gör stränga lagar också – och det är mycket sällan som en människa är fullt mottaglig för det gudomliga vishetsdjupet av Din fria undervisning! Hur kan man fullständigt frigöra sig från detta dilemma? Hur kan man styra skeppet förbi de världskända Skylla och Karybdis utan att bli slukade av den ena eller andra?”

74. Grunder i Guds karaktär

[1] Jag säger: ”Min vän, din bedömning är riktig, men du har glömt en sak – att för Gud är många saker möjliga som verkar omöjliga för människor. Se och räkna Mina lärjungar! Det finns få som är skolade bland dem; först väckte Jag dem genom Ordet och lät dem först därefter verkligen uppleva den förutsagda kraften i det gudomliga ordet. Ett mirakel som utförs efter det föregående rena ordet är inte längre en dom utan blott en förstärkning av ordet.

[2] Men jag anser ändå inte att miraklerna bevisas genom miraklerna i sig, utan ljuset i själva orden, och säger: Den som lever i enlighet med Mitt Ord, kommer att nå en levande övertygelse inom sig själv att mina Ord inte är fåfängt mänskliga utan Guds Ord!

[3] Sannerligen, den som inte tar emot detta uttalade bevis i sitt hjärta, för honom skall alla andra bevis vara till liten eller ingen nytta! Ty Mina Ord är i sig själva ljus, sanning och liv.

[4] Den som hör Mitt ord, accepterar det och lever efter det, den har tagit in Mig i sig själv. Den som tar emot Mig, tar också emot Den som skickade Mig till världen, och som likväl är fullständigt ett med Mig. Ty allt som Jag vill, det vill Han också! Och Han är ingen annan än Jag och Jag är ingen annan än Honom ända ned till huden som omger oss båda. I vem som helst där, likt Mig Själv, kärlek och visdom bor i hjärtat är lik Mig och lik Honom som har sänt Mig för att hela och lycksaliggöra alla som tror på Människosonen! – Förstår ni detta?”

[5] Många säger: ”Ja, Herre!” Men vissa säger: ”Herre, detta är för första gången en något svår lära, och vi kan knappt förstå vad den betyder. Hur kan Du och Ditt ord vara ett och detsamma?”

[6] Jag säger: ”Om ni inte kan förstå vad som skiner lika tydligt som middagssolen inför er, hur skall ni då greppa större ting? Om ni inte förstår det jordiska, hur skall ni greppa himmelska ting? Vad och vem är Fadern? Se och förstå: Den eviga kärleken i Gud är Fadern. Vad och vem är Sonen? Det som kommer ut ur kärlekens eld – ljuset, vilket är visdomen i Gud. Och såsom kärlek och visdom är ett, sålunda är även Fader och Son ett.

[7] Var bland er finns den som inte har någon slags kärlek och därför någon motsvarande grad av intellekt? Är han fördenskull tvåfaldig till sin natur? Eller om en lampa brinner med en klar låga som helt säkert är en eld, måste han då gå runt och tända lågor överallt för att kunna se i samma rum? Lyser inte en klar låga upp rummet så bra att man har tillräckligt med ljus i hela rummet? Utgår inte ljuset från flamman, som är en eld? Och eftersom det utgår från flamman, är det därför något annat än den glänsande lågan själv? Åh, ni blinda! Naturliga ting som detta kan ni inte koppla ihop med varandra, hur skall ni då kunna förstå det himmelska?

[8] Därför, låt den som tar anstöt av Mig gå hem och göra och tro vad han tycker är gott och riktigt! Ty en dag kommer alla leva i enlighet med sin tro, och gärningarna som han ut ur sin kärlek utför i enlighet med sin tro kommer att vara hans domare!

[9] Ty Jag kommer inte att döma någon, utan varje människas domare kommer att vara hennes kärlek, i enlighet med det Ord som Jag nu har talat till er!”

[10] Efter denna förklaring kommer de som tidigare inte hade förstått Mitt tal fram till Mig och frågar om de kan stanna, ty de började se ljuset, och de skulle inte spara någon möda för att förstå Mitt Ord ännu tydligare än vad som tidigare hade varit fallet.

[11] Och Jag säger: ”Jag har aldrig sänt iväg er utan bara gett rådet att alla som tar anstöt av Mig hellre går iväg för sin egen skull än fortsätter att ta anstöt. Eftersom Jag därför inte har sänt iväg er, varför skulle ni då inte få stanna kvar? Stanna om ni i era hjärtan är utan vrede!” Med detta gick de helt nöjda tillbaka.

75. Helande av en gammal judes sjuka släkting

[1] Men då kommer plötsligt en gammal jude från Nasaret-trakten in i rummet och frågar efter Mig. Lärjungarna pekar ut Mig och han stiger fram till Mig och faller ner på knä och säger snyftande:

[2] ”Älskade mästare, son till min gamle vän Josef! Jag hörde om Ditt mirakulösa sätt att hela de sjuka på och begav mig därför till Dig i min stora nöd, eftersom jag hörde att Du nu befinner Dig i Nasaret igen.

[3] Se, jag räknar redan 90 ganska mödosamma år. Jag har barn och barnbarn som har sett efter mig med all kärlek och uppmärksamhet. Men nu har någon okänd sjukdom kommit över dem, vilket har gjort att alla är sängliggande och jag, som en svag gammal man, är den ende i huset som är besparad och vet inte vad jag skall göra. Ingen granne vågar sig in i mitt hus av rädsla för att ådra sig den allvarliga sjukdomen, så jag står hjälplöst här själv och vet varken ut eller in. Jag har bett till Gud Herren om hjälp – även genom döden om det vore Hans vilja!

[4] När jag bad sålunda, kom en person till mitt fönster och sade: ’Vad får dig att tvivla eftersom hjälpen är så nära dig? Gå till Josefs hus! Frälsaren Jesus Själv är där, det är endast Han som kan och kommer att hjälpa dig!’ Då samlade jag ihop mina krafter och överlämnade alla mina sjuka, som jag ändå inte kunde hjälpa, till Gud Herren och gav mig av för att gå den inte alltför långa promenaden till Dig här. Och eftersom jag hade sådan tur att jag fann dig här, gode älskade Frälsare, så skulle jag också be Dig med all min livskraft att gå över till mina sjutton sjuka, som plågas förskräckligt av den okända sjukdomen!”

[5] Jag säger: ”Jag hade faktiskt beslutat att inte utföra fler tecken i detta område på grund av den stora bristen på tro. Om du tror att Jag kan hjälpa dig, återvänd då hem full av tillit så skall det gå för dig som du har trott.”

[6] Djupt rörd, tackade den gamle mannen Mig och gick hem. Och när han, själv helt styrkt, närmade sig huset, så kom alla sjutton emot honom, så friska som om de aldrig hade varit sjuka, för att hälsa honom lika troget och vänskapligt som alltid, och försäkrade honom att de plötsligt hade blivit friska en halvtimme tidigare, och när de försökte stå upp, kände de sig starkare än de någonsin hade gjort tidigare i sitt friska tillstånd. De hade tittat överallt efter honom och hade börjat oroa sig för honom.

[7] När han hörde detta, insåg den gamle mannen att den otäcka sjukdomen hade lämnat hans släktingar vid precis den tidpunkt då Jag hade sagt till honom vid Mitt hus: Det skall gå för dig som du har trott.

[8] Först i huset, efter att hans släktingar hade frågat honom var han hade varit, sade han: ”Jag hade hört att den världsberömde frälsaren Jesus befann sig i Nasaret igen, så jag steg upp och gick dit – och se, Han hörde mig och sa bara: ’Det skall gå för dig som du har trott’ och ni blev ögonblickligen helade vid Hans Ord! Säg själva om något liknande någonsin har upplevts i Israel tidigare!

[9] De helade säger: ”Lyssna, far, i så fall måste Han vara mer än bara en mirakelhelare! Far, när allt kommer omkring kunde detta rentav vara en annan stor profet, större än Jesaja, Jeremia, Hesekiel och Daniel, ja måhända större än Moses, Aron och Elias! Endast för dessa var det möjligt att utföra sådana mirakler med Jehovas hjälp, ty alla andar, under jorden såväl som på den, i vattnet och i luften, var tvungna att underkasta sig dem. Men om de är underkastade en sådan ytterst stor profet, så måste naturligtvis Han kunna uträtta allt han vill.

[10] Men hur kom snickarsonen över en sådan omätbar nåd av Gud? Vi alla känner honom väldigt väl, det är knappt tre år sedan han timrade för oss med sina bröder. Det fanns inget liknande med honom då. Han måste ha fått denna gåva först nyligen! Han var förvisso alltid en from man, hans uppförande var alltid högst anständigt, han var en tystlåten arbetare som endast sade det nödvändiga. Han sågs nästan aldrig skratta eller sörja. Så Jehova kan mycket väl ha sett hans dygder och nu förlänat honom en sådan nåd. Ty Jehova ser aldrig på en persons världsliga ställning utan bara på hans rena, ofördärvade hjärta!”

[11] Den gamle mannen säger: ”Ja, ja, ni kan mycket väl ha rätt, det måste vara så. Men om det tvivelsutan är sålunda, då måste vi gå dit tidigt på morgonen och ge honom vårt lov och vårt tack! Ty alla borde böja sina knän inför en profet som uppenbarligen är kallad och smord av Gud med Hans Ande! Ty det är inte profeten, utan Gud Själv som talar och verkar genom hans hjärta och mun!”

[12] Alla säger: ”Amen, låt detta vara vår första och högsta plikt!” Dessa människor rörde sig sedan in i huset, och de unga förberedde middagen, ty alla var hungriga.

76. Fariséernas girighet

[1] Fariséerna från Nasaret hade emellertid hört talas om den farliga sjukdomen hos dem som bodde i detta hus och att de aldrig skulle bli friska. De gick dit för att göra upp om tiondet av fastigheten och om begravningen, ty efter döden hade de inte längre någon rätt till kvarlåtenskapen, eftersom den sjuke hade dött utan deras stöd, och i det fallet gick staten in som arvinge. När så fariséerna av denna anledning anlände sent på kvällen när människorna i detta hus började gå och lägga sig, såg de giriga bärarna av själarna till den andra sidan helt förtvivlade ut när de upptäckte att människorna i huset var vid den bästa hälsa, av vilka de förväntade sig att åtminstone hälften var redan döda.

[2] Den förste farisén som försiktigt steg in, sade med dämpad röst: ’”Ja, vad är detta? Lever ni fortfarande? Vi trodde att åtminstone häften av er redan hade avlidit, och vi kom för att välsigna era själar och att begrava era kroppar enligt våra fäders seder! Vem gjorde er friska igen? Säkerligen inte Borus! Vi vet att han inte besökte er när han blev kallad, för han var lika rädd som vi var för er ytterst farliga sjukdom. Så vem var är läkare?”

[3] Svärsonen till den gamle mannen, som var en stark man beträffande arbete och tal, sade: ”Varför frågar ni om det? Ni har inte hjälpt oss och därför är vi inte skyldiga varandra någonting! Ni har inte kommit till oss för vår frälsnings skull, utan för tiondet av arvet, och jag säger er: Då kan ni hålla er borta från vårt hus för evigt! För om ni inte kan, vill och vågar bistå ett hus i fara, då kan ni gå annorstädes! Detta hus kommer aldrig att begära någon hjälp av er! Sannerligen, med alla era handlingar är ni värre än jordens onda maskar som bara slukar i sig, inte gör något gott utan förstör all slags god frukt på jorden och fördärvar den! Försvinn därför ur vår åsyn, annars kommer vi snart att slå ner er!”

[4] En av de äldste säger: ”Okej, vi går, men ni kunde göra oss en tjänst genom att berätta för oss vem det var som hjälpte er! Vi har bett för er i sju timmar varje dag och skulle därför vilja veta om det var genom våra böner som ni blev mirakulöst helade! Ty det är omöjligt att ni skulle ha blivit friska genom vedertagna metoder! Så tala därför om det för oss, det kostar er ändå ingenting!”

[5] Svärsonen säger: ”Gå iväg, era lögnare! Ni har måhända bett för vår död sju timmar per dag för att få tiondet som arvedel, men förvisso inte för våra liv, ty ni har inte kommit hit för att hälsa på oss som tillfrisknade, utan för att skriva upp tiondet och girigt ta det i besittning efter allas vår död! Åh, ni fräcka kräk, jag känner er alltför väl och era böner också! Ge er därför av, annars tvingas jag att använda mig av mina husrättigheter! Ni är för alltid ovärdiga att uttala Hans namn som hjälpte oss!”

[6] Den äldste säger återigen: ”Nå, låt säga att vi är vad du tror, men vi kan fortfarande förändras! Ty ett mirakel har ägt rum, och det kan omdana vårt sätt att tänka och handla! Berätta därför för oss!”

[7] Svärsonen säger mycket upphetsat: ”Inget på den här jorden kan förändra er, inte heller Gud! Om ni kunde förändras så skulle ni ha gjort det för länge sedan, för ni har Moses och alla profeter som vittnar mot er! Er gud är emellertid mammon och består av guld och silver! Den här guden tjänar ni i era hjärtan och utåt sett sveper ni in er i Mose och Arons skrud för syns skull, så att ni desto lättare kan attackera flocken som rasande ulvar i fårakläder med era dödliga tänder och slita dem i stycken och äta upp dem!

[8] Men Jehova känner er och kommer snart att ge er den sedan länge förfallna belöningen! Gud har nu väckt upp Jesus, snickarens son, precis som en gång Moses, och denne Jesus som helade oss på avstånd genom blott Sitt mäktiga Ord, kommer också att berätta för er hur mycket er belöning är värd inför Gud, eftersom Han är fylld med Guds ande och ni med Beelsebuls ande! Därför säger vi till er för sista gången, att det är bäst att ni går och aldrig sätter er fot i det här huset igen, annars kommer ondska att drabba er!”

[9] Efter dessa ord lämnar fariséerna huset och tänker besynnerliga tankar om Jesus som igen kom i vägen för dem, och de började planera hur de skulle röja honom ur vägen, för annars befarade de att alla judar inom kort skulle bli uppviglade mot dem precis som det här hushållet.

[10] Men när de tillät dessa tankar, som kunde bli ganska livliga, att uppstå hos dem, uppstod en mäktig, kraftig knall bakom dem, vilket gjorde dem livrädda och de började springa tillbaka till staden.

77. Händelse med fariséerna som var ute efter ett arv och den gamle mannens svärson

[1] När de steg in i huset tog de genast fram Davids Psaltaren och öppnade den vid första uppslaget vid psalm 37 och de äldste började att läsa:

[2] ”Gräm dig inte över de onda, avundas inte dem som gör orätt. Snart torkar de bort som gräs, vissnar som gröna växter. Lita på Herren och gör det goda, bo i landet och lev i trofasthet, och ha din glädje i Herren. Då ska han ge dig vad ditt hjärta begär. Anförtro din väg åt Herren och lite på honom. Han ska låta din rättfärdighet gå fram som ljuset, din rätt som middagssolen.

[3] Var stilla inför Herren, och vänta på honom. Gräm dig inte över den som har framgång, som gör upp onda planer. Släpp vreden och lämna ilskan. Gräm dig inte, det för bara ont med sig. De onda ska utrotas, men de som hoppas på Herren ska ärva landet.

[4] Ännu en liten tid, så finns där ingen gudlös. När du ser på hans plats är han borta. Men de ödmjuka ska ärva landet och njuta stor frid. Den gudlöse smider planer mot den rättfärdige, han gnisslar tänder mot honom. Men Herren ler åt honom, för han ser att hans stund kommer. De gudlösa drar svärdet och spänner sin båge för att fälla den svage och fattige, för att slakta dem som går på rätta vägar. Men deras svärd ska gå in i deras eget hjärta, och deras bågar ska brista.

[5] Bättre det lilla som en rättfärdig har än många gudlösas rikedom. De gudlösas armar ska brytas, men Herren stöder de rättfärdiga. Herren känner de oskyldigas dagar, deras arvslott består för evigt. De behöver inte skämmas i onda tider, i hungerns dagar blir de mättade. Men de gudlösa ska gå under. Herrens fiender försvinner som ängarnas prakt, de försvinner som rök. Den gudlöse lånar och betalar inte tillbaka, men den rättfärdige är barmhärtig och generös.

[6] Efter denna vers, stiger en farisé upp och säger till den äldste som läser: ”Vad är det för trams som du läser? Märker du inte att allt detta framställer oss ur en dålig synvinkel medan ingen annan än snickarens son ur en god synvinkel? Detta är en helt och hållet förbannad anklagelse mot oss, och ändå så läser du så lätt och muntert som om det var något skrivet lovtal till oss från översteprästen i Jerusalem!”

[7] Den äldste säger: ”Min vän, det skadar oss inte om vi därigenom själva blir lite starkare belysta än vi är! Det är bättre om vi först genomskådar varandra litegrann än att lite senare stå nakna inför hela världen som bedragare av folket, föraktade och övergivna av alla. För till slut beror det bara på Gud hur länge vi skall förbli oupptäckta, så jag fortsätter att läsa denna mycket märkliga psalm!”

[8] Flera säger: ”Du har rätt, gör det!”

[9] Och den äldste fortsätter att läsa:

[10] ”De Herren välsignar ska ärva landet, men de han förbannar ska utrotas.”

[11] Här frågar snabbt fariséerna vidare: ”Vilka är de välsignade, och de förbannade?”

[12] Den äldste säger: ”Att vi inte är de välsignade är uppenbart, med romarnas tilltagande förföljelse! För om vi vore de välsignade så skulle Gud inte ha lagt en sådan plåga i vårt förlovade land! Allt annat kan ni enkelt räkna ut själva. Men jag fortsätter att läsa:

[13] Med Herren blir en mans steg fasta och han gläds över hans väg. Om han faller ramlar han inte, för Herren håller hans hand. Ung har jag varit men nu är jag gammal, men aldrig har jag sett en rättfärdig övergiven eller hans barn tigga om bröd. Han är alltid barmhärtig och lånar ut, och hans barn är till välsignelse.

[14] Undvik det onda och gör det goda, så får du bo kvar för evigt. Herren älskar det rätta, han överger inte sina trogna. De blir bevarade för evigt, men de gudlösas ättlingar blir utrotade. De rättfärdiga ska ärva landet och bo där för evigt.

[15] Den rättfärdiges mun talar vishet, hans tunga säger det som är rätt. Han har sin Guds undervisning i hjärtat, hans steg vacklar inte. Den gudlöse spejar på den rättfärdige och söker tillfälle att döda honom. Men Herren utlämnar honom inte i hans hand och låter honom inte bli fälld i rätten.

[16] Hoppas på Herren och håll dig på hans väg, så upphöjer han dig och du får ärva landet. Du ska se hur de gudlösa utrotas.

[17] Jag såg en gudlös tyrann, han bredde ut sig som ett frodigt träd. Men han försvann och nu är han borta, jag sökte honom men fann honom inte.

[18] Betrakta den oskyldige, se på den ärlige, det finns en framtid för fridens man. Men syndarna går alla under, de gudlösas framtid blir avskuren. De rättfärdigas frälsning kommer från Herren, han är deras borg i nödens tid. Herren hjälper dem och befriar dem, han befriar dem från de gudlösa och frälser dem, för de tar sin tillflykt till honom.”

[19] När den äldste hade avslutat psalmen, angriper fariséerna ilsket honom, och skriker: ”Din gamle åsna, märker du inte att vi beskrivs som de gudlösa i denna psalm, medan de på Jesus sida som de rättfärdiga? Märker du inte att vi skall bli avskurna, medan de skall ärva landet? Är inte vi de som försöker att döda honom, den rättfärdige, medan Gud bevarar honom? Detta är allt en fin psalm för oss!”

[20] Den äldste säger: ”Jag skrev den inte! Den finns i Boken, och om vi förblir vad vi är så måste vi faktiskt finna oss i det! Förstår du detta, och Guds makt?”

[21] En annan säger: ”Den här saken förstår jag bättre än er alla! Vår vän Roban var tvungen att läsa den här psalmen, och detta är naturligtvis vad snickarens son åstadkom med sin högst obegripliga trolldomskraft! För om han kunde hela familjen med ett ord, hos vilken vi alldeles nyss förgäves sökte vår guld- och silverskatt, så kan han likaledes betvinga oss att bara läsa sådana psalmer vilka vittnar lika kraftfullt mot oss som vittnesmålet en gång gjorde mot Davids fiender.

[22] Dessutom antas den gamle Josef definitivt härstamma från Davids ätt, och Jesus kallas nu för Davids son eftersom Josefs andra fru Maria också förmodas vara en avkomling till samma stam. Oavsett vilka skälen var så fick förmodligen Josef, som alltid var en listig räv, sin son att i hemlighet lära sig alla sorters magiska konster, så att den senare därefter skulle prata omkull de vidskepliga romarna och grekerna för att sedan framställa sig själv som Jupiters eller Apollos son. Därpå skulle romarna oomtvistligt vara tvungna att upphöja honom till deras kejsare! Och om dessa herrar som bor i Rom är lika blinda som dessa som har makten i Asien, vilka Jesus redan har lindade runt sitt lillfinger så att säga, då kanske han snart dikterar vilka lagar romarna skall instifta, och då är det ute med oss alla!”

[23] En annan säger: ”Säkert borde det vara möjligt att sätta stopp för ett sådant företag genom hemlig korrespondens med kejsaren!”

[24] Den förste säger: ”Du kommer att få det svårt att stoppa en som med sin magiska syn ser allting som du har tänkt i hemlighet. Vem annars än han skrämde oss med åskslag på väg hem, eftersom han måste ha hört vad vi sade om honom? Och vem annan än han fick oss att läsa den psalm som så strängt fördömde oss? Och varför? Därför att han säkert visste att vi avsåg att göra slut på honom! Gå och sätt dig vid skrivbordet och försök att skriva ett hemligt brev till kejsaren – och jag lovar att du antingen inte kommer att kunna skriva ner ett enda ord, eller tvingas teckna ned en förskräcklig självanklagelse genom hans oförklarligt hemliga magiska makt!

[25] Dessutom har nu vår föreståndare Jairus blivit helt tagen av honom till kropp och själ, eftersom han två gånger har uppväckt hans dotter från de döda och stödjer honom på vilket sätt Jesus än vill – och därför kommer vi inte heller uträtta någonting mot honom i Jerusalem. Kort sagt, vi är fastnaglade från alla sidor, och hopbundna och kan inte göra något mot honom. Det bästa verkar i alla fall för mig vara att hålla god min eller att helt och hållet bekänna oss som hans lärjungar, för annars kan vi inte göra någonting mot honom som är värt besväret, eftersom vi inte så mycket som kan tänka det utan att han på det mest genomträngande sätt får reda på det.”

[26] Den gamle Roban säger: ”Jag håller med! Vi har endast ett val: Att vi förhåller oss helt neutrala, eller att vi alla omfamnar hans lära och gör som han råder och befaller oss, för man kan inte spjärna emot den här udden.”

[27] Alla säger: ”Vi kommer alla att förhålla oss fullständigt neutrala, det kommer att vara det bästa, ty därigenom blir vi varken fiender till Rom eller Jerusalem, och däri ligger den försiktighet längs vilken vi måste inordna våra liv.”

[28] Efter detta går alla för att vila sig och var och en begrundar i hemlighet vad de skall göra för egen del.

78. Fariséernas äldste Roban med Jesus

[1] På morgonen kommer likväl Roban till Mig i huset och ber att få tala med Mig.

[2] Jag säger till honom: ”Jag vet vad du vill säga Mig, men det som Jag vill säga dig, vet du inte, och därför får du lyssna på Mig.”

[3] Rohan säger: ”Om du vill tala, tala, så kommer jag att lyssna på Dig.”

[4] Jag säger: ”Igår reciterade du en psalm, som visade sig vara psalm 37, och den träffade dig såväl som dina kollegor hårt, och ni vände er något inåt och diskuterade sedan huruvida ni skulle förhålla er neutrala till Mig eller bli Mina lärjungar. Ni bestämde er för att vara neutrala. Men under natten funderade du på om du inte skulle bli Min lärjunge, och har nu kommit för att fråga Mig om det.

[5] Men Jag säger varken ja eller nej till dig, stanna kvar om du önskar, eller gå om du vill! Ty se, jag har många lärjungar! Det finns flera rum i detta Mitt hus och de är alla fulla av lärjungar. Där ute i det fria ser du tält som Mina lärjungar bor i. Här, bredvid detta Mitt minsta rum, finns det stora arbets- och middagsrummet, inuti det vilar sig de höga herrarna från Rom, och de är också Mina lärjungar. Inuti ett litet rum bor föreståndaren Jairus med sin fru och dotter som jag två gånger har uppväckt från de döda. Och se, även han är Min lärjunge. Men om Jag har sådana människor som lärjungar, så kan du lika gärna också bli Min lärjunge. Men som du ser så insisterar Jag inte! Stanna om du vill, om inte, gå. Ty bägge vägarna är öppna för dig.”

[6] Roban säger: ”Herre, jag stannar kvar – och det är högst troligt att flera av mina kollegor kommer och stannar kvar som jag. Ty jag börjar nu förstå att det är mer med Dig än en orientalisk trollkarls hemliga magiska krafter. Du är en gudssmord profet av ett särskilt slag vars like aldrig har funnits före Dig och därför stannar jag!

[7] Det står förvisso skrivet att ingen profet skall komma från Galiléen; men jag håller inte längre fast vid det – ty en gärning i det öppna betyder mer för mig än det mystiska ordet från skriften som ingen kan förstå i dess sanna djup. Dessutom är Du såvitt jag vet inte bördig från Galiléen utan Betlehem, och därför kunde Du mycket väl vara en profet. Jag känner mig starkt dragen till Dig, och det känns bra att vara i närheten av Dig, så därför stannar jag. Jag har i själva verket ingen stor förmögenhet, med vad jag har, kunde vi alla leva på i trettio år. Om du tar ut undervisningsavgifter så står hälften av min förmögenhet till Ditt förfogande.

[8] Jag säger: ”Gå bort till Mina lärjungar och fråga dem hur mycket de betalar mig för undervisning och kost, betala Mig sedan lika mycket!”

[9] Roban frågar genast flera av de närvarande lärjungarna. De säger emellertid: ”Vår helige Mästare har aldrig ännu bett oss om en stater (litet österrikiskt mynt, övers. anm.), även om vi alltid blir försörjda med allt av Honom. Säkerligen kommer Han inte att be om mer av dig än av oss. Tro och kärlek är allt Han ber oss om.”

[10] Roban frågar vidare: ”Kan ni rentav redan utföra några gärningar som ligger bortom den mänskliga förståelsen? Och om ni kan det, förstår ni även hur detta är möjligt?”

[11] Petrus säger: ”Om det behövs så kan även vi utföra sådana gärningar genom Mästarens kraft och även helt grundligt förstå, hur dessa är ytterst lätta att genomföra. Om du ämnar bli en äkta lärjunge till Honom, så kommer även du att kunna utföra sådana gärningar, och sedan ganska väl förstå vad det är du gör! Ty här är lagen kärlek, och visdomen den som utför det.”

[12] Roban frågar vidare, och säger: ”Men har du aldrig lagt märkte till huruvida det bland sådana extraordinära gärningar då och då är Satan som helt obemärkt har en del av det?”

[13] Petrus säger: ”Vad för slags skändligheter frågar du stackars, blinde man! Hur kan Satan vara delaktig i något där de allra högsta himlarna utövar sitt allsmäktiga inflytande?! Jag och vi alla har sett himlarna öppna och Guds änglar stiga ner till jorden i oräkneliga antal, och vi såg hur de tjänade Honom – och oss alla! Om så är fallet, hur är Satans medverkan möjlig?!

[14] Om du inte kan tro mig så gå till Sykar och hör dig för hos översteprästen Jonael och grosshandlaren Jairut som nu bor i Esaus välkända slott! Dessa vänner till oss kommer troget att göra dig bekant med vem Han är vars lärjungar vi har den aldrig förtjänta nåden att vara! Hos Jonael såväl som hos Jairut, kommer du även att träffa på tjänande änglar i synbar fysisk gestalt.”

[15] När han hör detta, stiger Roban fram till Mig full av vördnad och frågar Mig huruvida jag har något emot att han reser till Sykar.

[16] Jag säger: ”Inte det minsta. Gå dit och hör dig för om alla dessa saker och när du är tillbaka så informera dina bröder och kollegor om allt som du har hört och sett. När du har slutfört detta uppdrag med gott resultat, så kom tillbaka hit och följ Mig. Ty du kommer under tiden att få reda på vilken riktning jag har tagit. Men när du reser genom det första tullområdet härifrån sett, och sedan Kis och Kana i Samarien, och de frågar dig vart och i vems namn som du företar denna resa, nämn då Mitt namn så kommer de att låta dig gå kostnadsfritt överallt. Men res inte klädd som en fariséisk äldste, ty på det sättet skulle du inte komma långt, utan sätt på dig enkla och vanliga människors kläder, så kommer de inte ens i Samarien att ha några invändningar.”

[17] När Roban hörde detta, kom han genast iväg och gick till främmande land för att söka och känna igen det som var så nära honom hemmavid.

[18] Men det finns alltid människor och andar, som alltid anser att man kan se, uppleva och lära sig mer i främmande land än hemma, ändå lyser samma sol överallt. Självklart kan man lära känna andra platser, andra människor och andra seder och andra språk, men huruvida hjärtat har vunnit något därigenom är en annan sak!

[19] Den som reser till främmande land enbart av nyfikenhet eller för att roa sig eller förströ sig, den kommer att vinna lite vad beträffar att utbilda sitt hjärta, men den som beger sig utomlands för att vara till nytta för dessa människor och att ge dem ett nytt ljus, låt denne resa och handla, så kommer denna resa att avkasta en stor vinst.

[20] Varje profet uträttar mer i ett främmande land än i sitt eget hushåll.”

79. Den gamle mannen Josa tackar Herren

[1] När Roban var borta, kom den gamle mannen, som hette Josa, med sina barn och barnbarn som alla blev helade den kvällen och gav Mig tack, pris och ära, och frågade huruvida han och de sina kunde hålla Mig sällskap den dagen.

[2] Och Jag sade till honom: ”Gör vad du vill! Du var tvungen att utstå en kamp mot fariséerna igår kväll, och ni uppförde er alla väl i Mitt namn. Därför kommer du i framtiden att vara befriad från sådana plågor, och inga giriga seloter (trosivrare) kommer i framtiden att stiga över tröskeln på ditt hus. Men gå nu bort till Mina lärjungar, så skall dessa undervisa dig om vad du skall tro och göra i framtiden!

[3] Vid dessa ord stiger Petrus fram och leder hela sällskapet över till Matteus skriftställaren och den senare låter dem läsa allt som har hänt med Mina lärjungar och vad Jag har undervisat.

[4] Först när dessa är sörjda för andligen, kommer Cyrenius, Kornelius, Faustus och föreståndaren Jairus med sin fru och dotter från sina sovrum, och hälsar högst vänskapligt på Mig och tackar Mig för den goda och stärkande sömnen och för de oerhört vackra drömmarna de hade haft den natten. Jag besvarar deras hälsning och pekar ut de nyanlända som hade blivit helade.

[5] Och Cyrenius stiger fram till dem, och frågar ut dem i detalj. När han hörde om fariséernas nattliga ränker blev han rasande och sade: ”Nej, Herre, i Ditt allra heligaste namn, jag kan inte förlåta dessa Satans lärjungar! Jag måste få dem straffade även om jag skulle förlora mitt liv på grund av det! Är inte dessa vargar, hyenor och rävar vars likar det inte ens finns i Palestina eller ens i hela Asien! Vilken skillnad är det då mellan dessa och de värsta tjuvarna och stråtrövarna? Åh, ni ogudaktiga, ni första och mest rovgiriga klassens odjur! Guds tjänare kallar de sig, och låter sig äras skyhögt och prisas hela dagen, men på natten beger de sig ut på den mest uppenbara rövarstråten! Vänta bara, jag skall driva bort viljan att bege er ut på nattliga räder från er på ett sätt som får både hörseln och synen att försvinna!”

[6] Jag säger till den uppretade överståthållaren: ”Min vän, låt det vara, ty vad du nu vill göra, det gjorde Jag redan i natt på ett mycket mer taktfullt sätt, och konsekvensen av detta kommer att vara att alla snart kommer att anamma Min lära. Deras äldste vid namn Roban var här tidigare idag och har accepterat Min lära, varför Jag redan har skickat honom till Sykar som en omvänd lärjunge där han kommer att få se och lära sig mycket. Han kommer tillbaka om två dagar och kommer helt säkert att föra sina lärjungar under Mina vingar. Och se, detta är bättre än spö, kors och bila.”

[7] Cyrenius säger något mindre uppjagad: ”Om så är fallet, kommer jag förvisso att ta tillbaka mina ord och inte döma dem alltför hårt, men de måste svara inför mig!”

[8] Jag säger: ”Bara inte den här morgonen, utan på eftermiddagen. För i denna vackra stund vi vill ägna oss något bättre. Men nu går vi alla till morgonmålet!”

[9] Borus hade låtit sätta upp ett stort antal bord ute i det fria, vilket naturligtvis Mina snickarbröder hjälpte honom med. Och sålunda på denna försabbat, eller närmare bestämt på en fredag, intogs detta morgonmål ute i det fria. Ungefär femtio stora bord försågs med bänkar och var fulla med mat och vin, och det var sannerligen ljuvligt att se hundratals gäster av olika de slag genast sätta sig, och sjunga lovsånger och inta det rikliga morgonmålet. Mitt bland de många borden hade en slags estrad uppförts där ett stort, fint dukat bord väntade oss, och vi, det vill säga Jag Själv, Cyrenius, Kornelius, Faustus, Jairus med fru och dotter, Min mor och de tolv lärjungarna tog plats, och där morgonmålet, som hade beställts av Borus och Faustus, intogs under allehanda uppbyggliga och glada samtal.

[10] Men Lydia, Faustus unga fru, var inte där eftersom hon hade blivit lämnad kvar hemma i Kapernaum på grund av de många plikterna där, även om hon hemskt gärna också hade kommit till Nasaret. Min mor förebrådde honom för det, väldigt milt naturligtvis, och han ångrade att han hade lämnat sin älskade fru hemma och beslöt att utan dröjsmål hämta henne själv.

[11] Men Jag sade till honom: ”Låt det vara; om Jag vill så skall hon vara här oskadd vid lunchtid.” Faustus bad Mig om detta och Jag lovade att göra det.

[12] Genast kunde två ytterst vackra ynglingar i ljusblå kläder ses vid Min sida. De bugade till marken inför Mig och sade: ’Herre, dina tjänare väntar i djupaste vördnad på Dina heligaste befallningar.’

[13] Och Jag sade till dem: ”Gå och hämta Lydia, så att hon må vara med oss.”

[14] De bägge försvinner och Cyrenius frågar Mig förvånat: ”Min vän, vilka var dessa bägge så oerhört vackra och ljuva ynglingar? Vid himlen, mina ögon har aldrig tidigare sett så underbara figurer.”

[15] Jag säger: ”Förstå, varje mästare har sina tjänare, och när han kallar på dem, så måste de komma och tjäna honom. Eftersom även Jag är en mästare, har även Jag Mina tjänare som måste proklamera Mina befallningar för hela oändligheten. De är visserligen inte synliga för dig, men de är det för Mig, och där du inte misstänker någonting, väntar oräkneliga legioner på Mitt tecken. Och dessa Mina tjänare – även om de ser så späda ut – är tillräckligt starka att förstöra den här jorden på ett ögonblick, om Jag skulle beordra dem det. Men se, där kommer redan de bägge med Lydia.”

[16] Nu grips alla vid Mitt bord av förskräckelse, och Cyrenius säger: ”Hur är detta möjligt? De bägge kunde knappt ha varit 500 steg härifrån – härifrån till Kapernaum är det nästan en mil (omräknat till dagens längdmått – övers. anm.) – och nu är de redan tillbaka. Det överträffar verkligen allt som en stackars människa någonsin kan uppleva på denna jord.”

[17] När Lydia milt leds till vårt bord av den förvånade Faustus, frågar Cyrenius genast henne: ”Men kära Lydia, hur kom du hit från Kapernaum så snabbt? Var du kanske redan på väg?”

[18] Lydia säger: ”Ser du inte Guds bägge änglar? De bar mig hit snabbare än en pils hastighet. Jag såg varken jord eller luft på vägen men därifrån till hit tog bara ett ögonblick och nu är jag här.”

80. Om Herrens gudomlighet och Hans mänsklighet

[1] Nu vänder sig Cyrenius till de bägge änglarna och frågar dem hur en sådan sak kunde vara möjlig, men de pekar med sina himmelskt vackra händer vördnadsfullt mot Mig och säger med den renaste och mest melodiösa stämma: ”Hans vilja är vårt väsen, vår styrka och vår hastighet. Vi kan inte göra något av oss själva, men om Han vill, så absorberar vi Hans vilja och kan sedan göra allt genom den. Vår skönhet som nu förblindar dina ögon är vår kärlek till Honom, och denna kärlek är igen inget annat än Hans vilja inom oss. Om ni vill bli lika oss, så absorbera då Hans levande Ord i era hjärtan och handla frivilligt i enlighet med det, då kommer ni likt oss att ha Hans Ords allsmäktiga kraft och styrka inom er. Och om Han sedan kallar er att handla i enlighet med Sin vilja, så kommer allting att vara möjligt för er och ni kommer att kunna göra mer än vi eftersom ni har utgått från Hans kärlek, medan vi endast härstammar från Hans visdom. – Nu vet du hur vi så enkelt kunde utföra det som gjorde dig så förbluffad. Handla helt enligt Hans ord i framtiden, så kommer underbara saker att vara möjliga för dig.”

[2] Här gör Cyrenius stora ögon, och säger: ”Så jag har rätt ändå om jag betraktar Jesus som den ende Guden och skaparen av hela världen?”

[3] Änglarna säger: ”Du har förvisso rätt, men gör inget stort väsen av det, och när du märker saker hos Honom som är mänskliga, ta ingen anstöt av det, ty allt som är mänskligt skulle inte vara det om det inte dessförinnan hade varit av Gud från evighet. Om Han därför emellanåt rör Sig inom för dig sedvanliga former, så är detta fortfarande inte ovärdigt Honom, ty varje skepnad och varje tanke var dessförinnan i Honom innan de enligt Hans vilja började att utgöra och fastställa en fri vilja oberoende av Honom. I oändligheten finns ingen sak och ingen varelse som inte har härstammat från Honom. Denna jord och allt som finns i och på den är ingenting annat än Hans evigt densamma fasta tanke och som blev verklighet genom Hans Ord. Om Han nu – och detta skulle vara väldigt lätt för Honom – skulle överge denna tanke i Sitt sinne och Sin vilja, då skulle jorden i samma ögonblick upphöra att finnas till och allting som den innehåller och bär skulle dela dess destruktiva öde.

[4] Guds vilja är emellertid inte som en människas vilja som idag vill detta och i morgon någonting annat. Herrens vilja är för evigt densamma, och ingenting kan få den att svikta från dess för evigt fastställda ordning. Men det råder icke desto mindre den största frihet inom denna ordning, och Herren kan göra vad Han än önskar och det kan även varje ängel och människa. Att det är på det viset, kan du märka i ditt eget väsen och från tusen andra företeelser.

[5] Med din faktiska fysiska form kan du göra som du vill, och inget förutom din egen vilja kan hindra dig från det. Men den personliga faktiska formen tillåter ingen förändring eftersom den befinner sig inom den fasta gudomliga ordningen.

[6] På samma sätt kan du förändra jordens yttre avsevärt genom att låta gräva ut berg och staka ut en ny sträckning för floderna, du kan torrlägga sjöar och skapa nya sjöbäddar. Du kan bygga broar över sjön och förvandla öknen till ett välsignat och fruktbart land genom hårt arbete, kort sagt, du kan genomföra otaliga förändringar på jorden, men ändå kan du inte göra dagen en hårsmån längre eller natten lika mycket kortare, och du kan inte befalla vindarna eller stormarna.

[7] Du måste uthärda vintern och utstå sommarens hetta, och oaktat all din viljekraft, kan du inte förändra formen eller sammanfattningen hos något djur. Du kommer aldrig att kunna förvandla ett lamm till ett lejon eller ett lejon till ett lamm, och se, detta är igen Guds fasta ordning, inom vilken du förvisso har mycket frihet att handla, trots att du inte med en hårsmån kan rubba på Guds faktiska ordning.

[8] Och här inför dig är Han som från evighet har upprättat en sådan ordning och som ensam kan upphäva den om Han så önskar. Men precis som du är fri att tänka, vilja och handla inom denna fasta ordning från Gud, på vilken hela din existens beror och existensen hos allt som omger dig, så är Herren desto friare att göra vad Han vill.

[9] Därför säger vi dig ännu en gång: Ta inte illa upp om Herren rör sig inför dig i mänsklig form, ty varje form är helt Hans eget verk.

81. Änglars påverkan på människor

[1] När Cyrenius fick höra en sådan undervisning från de bägge änglarna, blev han nu helt säker, och betvivlade inte längre huruvida Jag var ett högre väsen, utan sade för sig själv: ”Ja, det är Han!” Då gick han full av vördnad fram till Mig och sade: ”Herre, nu står det helt klart för mig. Det är den Ende!

[2] Mitt hjärta hade visserligen redan sagt detta till mig, men då fanns alltid Din mänskliga form och rörelser vilket snart fick mig att tvivla på min tro. Men nu har alla mina hemliga tvivel försvunnit från mitt sinne, och vad som än händer nu så kommer jag att förbli bergfast i min tro. Åh, så oändligt lycklig jag är för att till och med mitt kötts ögon kan se Honom som har skapat mig och som nu bevarar mig och kan och kommer att göra så evinnerligen.”

[3] Jag säger: ”Min älskade vän, vad du nu har, det kommer du att behålla för evigt. Men håll det för dig själv tills vidare och endast för några få av dina mest invigda vänner. Ty om du skulle tala alltför öppet om det så skulle det skada snarare än hjälpa Min sak och därmed människor. Kom för övrigt också ihåg att inte ta illa upp, om du här och där märker väldigt mänskliga saker hos Mig, ty Jag var från evighet, innan några änglar och människor existerade, den första människan och är därför förvisso berättigad till att fortfarande vara en människa bland Mina skapade människor.”

[4] Cyrenius säger: ”Gör som Du vill, och Du kommer icke desto mindre för evigt att förbli för mig vad Du nu oomtvistligt är! Men dessa bägge änglar skulle jag vilja ha med mig till slutet av mitt jordiska liv. De är så oerhört vackra, älskvärda och kloka!”

[5] Jag säger: ”Det går inte, ty du skulle inte uthärda deras synliga närvaro, inte heller skulle det gagna din själ. Men osynliga för dina jordiska sinnen kommer de framledes att förbli dina beskyddare, som de redan har varit sedan du föddes. Men för närvarande, eftersom de behöver vara här synligt under hela dagen, kan du fortfarande umgås med dem.

[6] Men även om du inte kan se dem, så kan du fråga dem vad som helst och de kommer att lägga ner svaret i ditt hjärta, vilket du alltid kommer att uppfatta som en väl avgränsad tanke i ditt hjärta. Och detta är bättre än uttalade ord! Jag säger dig: ett ord som en ängel har lagt ner i ditt hjärta är mer välgörande för din själ än tusen ord som hörs utifrån med örat. Ty vad du hör i ditt hjärta är redan ditt eget medan det som du hör från utsidan måste du först göra ditt eget genom att handla efter det hörda ordet.

[7] Ty om du har ordet i ditt hjärta men emellanåt fortfarande syndar i ditt yttre väsen, så har ditt hjärta därvidlag inte underkastat sig det och tvingar dig genast att erkänna din synd och omvända dig från den, och du upphör därmed att vara en syndare. Om du emellertid inte har ordet i ditt hjärta, utan endast i hjärnan och det har förts dit genom örat, och du då syndar, då syndar också det tomma hjärtat, och det tvingar dig varken att erkänna eller omvända dig från synd, och synden förblir i dig och du gör dig då skyldig inför Gud och människor!

[8] Och därför Min vän, är det mer välgörande för dig att inte se dina skyddsänglar så länge som du måste vistas i kroppen. När du en dag måste lämna kroppen, då kommer du, som en ande själv, ändå kunna se och vidröra dem för evigt – och inte bara dessa två utan oräkneliga andra.

[9] Cyrenius säger: ”Nu är jag nöjd igen, men idag vill jag ändå ha ett helt andligt samtal med dem!”

[10] Jag säger: ”Ja, där ser man! Lovade du inte de hårda och tjuvaktiga fariséerna i Mitt namn att du skulle ge dem en skarp tillrättavisning, kommer inte det att beröva dig de bägge änglarnas sällskap?”

[11] Cyrenius säger: ”Ja, just det – det hade jag nästan helt glömt! Åh, detta kom högst olägligt! Vad skall jag göra?”

[12] Jag säger: ”Hur vore det om Jag befriade dig från din ed och du avstår från din tänkta tillrättavisning, eftersom ditt hot igår ändå gav dem tillräckligt att grubbla på?”

[13] Cyrenius säger: ”Herre, om det behagar Dig så avstår Jag gladeligen från min tänkta tillrättavisning och överlåter allt till Dig och den gamle Roban, som i vilket fall kommer att ge dem en skarp tillrättavisning om några dagar.”

[14] Jag säger: ”Åh, det har jag verkligen inget emot, ty Jag har redan skjutit upp dina förehavanden med fariséerna till i eftermiddag, väl medveten om att du skulle ändra dig. – Nu när dagen har fortlöpt ganska väl, låt oss alla bege oss ut på sjön för att fånga lite fisk till lunch och middag. Låt alla som vill följa med resa sig upp!”

82. Kärlek till Herren

[1] Petrus och Natanael frågar: ”Men Herre, vi har inga fiskeredskap med oss, hur kommer det då att gå? Skall vi skynda före och kanske låna fiskeredskap av fiskarna vid sjön?

[2] Jag säger: ”Det behövs inte, men det finns ett annat behov, och det är ert minne, som i varje ögonblick verkar glömma att Jag är Herren, för vilken ingenting är omöjligt!  Håll oss därför fortsatt sällskap och förklara för den gamle Josa och dennes familj medan vi fiskar att Guds kraft och auktoritet även finns i människan.” Vid dessa Mina ord drar sig båda tillbaka och tänker på hur de kunde vara så blinda att de kom till Mig med en så högst världslig fråga. Till och med Josa säger till dem att han knappt kunde begripa hur de hade kunnat fråga Mig det.

[3] Natanael säger: ”Min vän, likt dig är vi bägge fortfarande människor och som sådana alltför vana vid jordiska förhållanden, för att vi inte emellanåt skall kläcka ur oss något riktigt dumt, men i fortsättningen skall vi skärpa till oss. Har vi inte varit fiskare sedan vår ungdom, så när vi hörde att det talades om fiske så föll vi tillbaka lite in i våra gamla bekymmer, och glömde det andliga. Men nu är vi tillbaka på rätt spår.”

[4] Sara kommer också över till Mig, och frågar Mig om hon kan få följa med.

[5] Jag säger: ”Självklart, det är för din skull som Jag anordnar detta arbete. Du är Min älskade. Varför tog du inte plats vid Min sida under morgonmålet?”

[6] Sara darrar av kärlek, och säger: ”Herre, jag vågade inte. Tänk – de tre höga herrarna från Rom vid Din sida och jag en stackars piga! Varifrån skulle jag ha fått modet till det?”

[7] Jag säger: ”Seså, Min älskade, Jag såg tydligt att du hellre skulle ha varit med Mig än någon annanstans. Åh, ingenting som äger rum i en människas hjärta undgår Mig och det är därför som Jag älskar dig så mycket!”

[8] Men säg Mig nu, du Min allra käraste Sara, vad du tycker om dessa bägge ynglingar? Tror du inte att du kunde älska den ene eller andre framför Mig? Ty se, Mitt utseende är inte lika vackert som de bägges.”

[9] Sara säger: ”Men Herre, Du min enda eviga kärlek, hur kan Du be mig om något sådant? Jag skulle inte acceptera en hel himmel full av änglar som är tusen gånger vackrare för ett hår från Ditt huvud, och ännu mindre en av de bägge framför hela Dig, som mitt hjärta är fullt av kärlek till. Även om de är vackra, så frågar jag: vem gav dem en sådan skönhet? Det var Du. Och hur kunde Du ha gett dem denna skönhet om den inte först hade varit i Dig?

[10] Jag säger Dig: Kort och gott är Du allt för mig, och jag kommer aldrig att släppa taget om Dig, även om Du gav mig alla himlarna fulla av de mest strålande änglar.”

[11] Jag säger: ”Det är rätt så, det är så Jag föredrar det. Den som älskar Mig måste älska Mig till fullo och över allt om han även vill bli älskad av Mig över allt. Se, de bägge änglarna är utan tvekan mycket vackra, men du är Mig nu mer kär än otaliga skaror av de renaste änglar, så håll därför fast vid Mig. Jag säger dig: bland många är du en riktig brud till Mig. – Förstår du detta?”

[12] Sara säger: ”Herre, detta förstår jag inte. Hur kunde jag vara Din brud? Kan jag bli för dig vad min mor är för min far? Du är Herre över himmel och jord och jag är bara en av Dina skapade varelser. Hur är det möjligt för den lägsta att förenas med den allra högste?”

[13] Jag säger: ”Se, det är ganska lätt, och det av det mycket enkla skälet att vad som för dig verkar vara det lägsta har också utgått från den högste och är sålunda del av den högste.

[14] Jag är ett livets träd och du är dess frukt. Frukten ger intryck av att vara mindre och mer obeständig än trädet, men i dess mitt ligger ett frö som närs och mognas av frukten. I fröet ligger emellertid träd av samma slag, som igen kan bära likadana frukter med levande frön som detta som de har utgått från.

[15] Av detta kan du emellertid lätt sluta dig till att skillnaden mellan Skaparen och det skapade i vissa avseenden inte är så stor som du föreställer dig, ty den skapade varelsen är i sig Skaparens vilja som helt visst är fullkomligt god och värdig. Om denna vilja, som har utgått från Skaparen och under Skaparens egen form har försetts med ett oberoende liv, erkänner sig själv i sin fria ensamhet vad den i grunden är och handlar därefter, då är den jämlik med sin Skapare och på sitt lilla sätt fullt ut vad Skaparen är på Sitt oändliga sätt. Om emellertid den partiella viljan, gjord oberoende av skaparen, inte erkänner sig själv som vad den är, upphör den inte att vara vad den är, men kan inte nå detta allenarådande mål förrän den har erkänt vad den i grunden är.

[16] För att göra det enklare för sådana partiella viljor som har gjorts oberoende, så kallade ’människor’, att erkänna sig själva har skaparen vid alla tider skickat uppenbarelser, lagar och rättesnören och har nu till och med Själv kommit till jorden i köttet för att hjälpa människorna med deras uppgift att känna igen sig själva och ge dem mer ljus för att göra det lättare för dem än det tidigare har varit.

[17] Nu kommer du att förstå sambandet mellan Skaparen av skapade ting och hur du, som till fullo jämlik med Mig, kan vara Min brud och Min fru, för alltid sammanbundna genom din stora kärlek till Mig. – Förstår du nu vad Jag har uppenbarat för dig?”

83. Sann kärlek till Gud är Guds ande inom varje människa

[1] Den ytterst vackra och älskvärda Sara säger: ”Ja, nu är jag mer på det klara med det, men har då alla döttrar till Eva samma rätt till Dig som jag har?”

[2] Jag säger: ”Javisst, om de är som du är nu. Men om de inte är det så kan de bli Mina pigor, och även Mina brudar men aldrig fullständigt Mina fruar. Men Min kroppsliga urfader, David, hade också många fruar och var en man efter Guds sinne, så varför skulle inte Jag vara fri att ha många fruar, då Jag är förmer än David? Och Jag säger dig också att Jag har förmågan att försörja lika många fruar i stor lycksalighet som det finns sand i havet och gräs på jorden, och att var och en kommer att tas om hand på ett sätt att hon aldrig kunde ha en önskan som inte blev tillgodosedd på det mest tillfredsställande sätt.”

[3] Sara säger: ”Du allena är Herren och själv den mest obegränsade kärlek och visdom, och vad Du gör, det görs klokt. Men jag kan inte rå för att Jag älskar Dig så väldigt mycket och därför skulle vilja ha Dig för mig själv. Du måste förlåta mitt barnsliga hjärta, som när det gäller kärlek fortfarande är så dåraktigt.”

[4] Jag säger: ”Det är helt rätt, säger Jag dig. Den som inte älskar Mig lika svartsjukt som du gör och i sitt hjärta vill äga Mig uteslutande för sig själv, har fortfarande inte en sann, levande kärlek till Mig. Och om hon inte äger denna, så äger hon inte heller livets fullhet inombords, ty Jag är det sanna livet i människan genom kärleken till Mig i hennes själ, och denna kärlek är Min ande i varje människa.

[5] Därför, den som uppväcker kärleken till Mig uppväcker även anden som Jag har gett honom, och eftersom Jag själv är denna ande och måste vara det och eftersom det inte existerar någon annan livsande vid sidan om Mig, så väcker han sålunda Mig inuti honom, och är därmed till fullo född till evigt liv och kan hädanefter aldrig någonsin dö och aldrig någonsin förintas, inte ens genom Min allmakt, ty han är ett med Mig. Jag kan inte förinta Mig själv eftersom Min oändliga existens aldrig kan förändras till icke-existens. Därför, tro inte att din kärlek till Mig är dåraktig, utan den är exakt som den måste vara. Håll fast vid detta så kommer du aldrig att se, känna eller smaka någon död.”

[6] Denna Min förklaring till Sara gjorde henne väldigt lycklig och hon omfamnade Mig med hela sin styrka och började att smeka Mig ömt.

[7] Saras mor tillrättavisade henne och sade: ”Men kära Sara, detta passar sig inte. Du är faktiskt ganska oanständig.”

[8] Sara säger: ”Varför, passande eller opassande. Det är inte heller passande att dö och verkligen vara död, men när Herren kommer och uppväcker de döda till liv och drar dem ut ur graven, vilket förvisso är högst ovanligt, hur passande är det inför världen? Åh mor, det är säkerligen högst passande för alla att inför världen älska Herren över allt. – Är det inte så, Herren Jesus, har jag rätt?”

[9] Jag säger: ”Helt rätt och det är absolut sant. Den som i världen skäms för att älska Mig öppet och över allt, skall även Jag skämmas för att älska inför alla himlar och för att uppväcka till liv på domedagen.”

84. Om domedagen

[1] Många frågade Mig nu när ’domedagen’ skulle komma. [På det tyska språket är termen ’den sista domen’ eller ’domedagen’ bokstavligt översatt till ’den yngsta dagen’ och Herrens svar är baserat på denna term]

[2] Och Jag sade: ”När den äldre dagen har passerat, kommer det alltid en yngre dag. Och eftersom Jag inte kan uppväcka någon på den dag som redan har passerat, så måste detta givetvis hända på den yngsta dagen eftersom den äldre dagen omöjligtvis kan användas. Är inte varje dag i ditt liv en yngsta dag? Eller kan någon uppleva en ännu yngre dag än den som han lever i? Se, vi lever alla förvisso på en yngsta dag, ty igår kan inte längre vara den yngsta och i morgon har inte kommit ännu. Med tanke på allt detta så måste det förvisso vara uppenbart att en människa har lika många yngsta dagar som hon redan har levat. Jag säger er att ni alla kommer att gå bort på den yngsta dagen och omöjligen kan väckas upp från död till liv på någon annan dag än den yngsta dagen. Och eftersom en människa, och alla människor, måste uppleva detta, kan det omöjligen hända på en gammal, passerad dag, utan endast på någon framtida, uppenbarligen yngsta dag. Vilken dag som kommer att utses för det har inte bestämts i förväg, vare sig av Mig eller av någon änglaande, ty varje kommande dag är väldigt god och mycket användbar för detta syfte. – Förstår ni detta nu?”

[3] De som frågar drar sig nu något förbryllade tillbaka och säger: ”Sannerligen, detta är klart som den renaste luft och ändå fick vår dumhet oss att fråga detta. Detta kan sannerligen greppas med händerna. Om vi också talar om de äldre dagarna, då måste det också finnas unga och yngre dagar! Detta var verkligen dumt av oss! Han behöver å sin sida verkligen ha stort tålamod för att stå ut med oss!”

[4] Sara säger med ett svagt leende: ”Ja, Herren har det största tålamod med oss alla! Men vad en yngsta dag är och när den kommer har jag vetat sedan vaggan, och närhelst någon frågade mig om det sade jag alltid: ’Imorgon är den yngsta dagen!’ Visste ni allvarligt talat inte detta?”

[5] De som frågade säger: ”Visst, vi var verkligen för dumma för att veta det och hade alltid en fruktansvärd rädsla över att en sådan dag skulle komma! Nu är vi naturligtvis på det klara med det, men skäms ordentligt för att vi kunde ha missat något som förvisso ligger så tydligt framför våra ögon och öron!”

[6] Jag säger: ”Oroa er inte för det, ty detta är en sten över vilka i framtiden många tusen gånger tusen kommer att snubbla, och de kommer att profetera mycket över det, och skriva och predika till det blinda folket.

[7] Men låt oss nu se hur vi skall hantera fisken, ty som ni ser, så står vi redan på stranden och det finns gott om fiskebåtar till vårt förfogande. Det saknas inte heller nät och andra fiskeredskap, så därför kan vi genast komma till saken. De två ynglingarna som Cyrenius fortfarande diskuterar mycket ivrigt med, kommer också att tjäna oss väl! Låt oss därför börja arbeta!”

85. Herren lugnar ner folket

[1] Men nu började alla att förundras, eftersom de inte visste hur de hade kommit hit till sjön från Mitt hus.

[2] Men Jag sade. ”Hur kan ni förundras över det? Han ni inte upplevt liknande saker med Mig flera gånger tidigare? Att den gamle Josa med sina barn och barnbarn skulle förundras är förståeligt. Men med er, Mina nu redan mycket erfarna lärjungar, är det i själva verket obegripligt hur ni fortfarande kan vara förundrade eftersom det redan borde stå väldigt klart för er att ingenting är och kan vara omöjligt för Mig.

[3] Se, Jag hade goda skäl att säga ’obegripligt’, ty för varje gång som ni förundras över någon särskild handling som Jag utför så implicerar det en aldrig så liten otro, som ligger gömd någonstans i själen. Människan tvivlar i förväg på möjligheten av någon särskild handling eller framträdande, men om handlingen utförs trots hennes tvivel, så står vittnet som tvivlade på att det skulle lyckas där förbluffad och häpen, och frågar: ’Hur var detta möjligt?’ Och vad säger hon med denna fråga? Jag säger er, inget annat än: ’Jag tvivlade på att det var möjligt att det skulle lyckas, men ändå så hände det. Det är egendomligt och konstigt.’

[4] Det är möjligt för en lekman att förundras på det sättet, men om initierade förundras så visar de därmed att även de med rätta kan kallas lekmän! Förundras därför inte i framtiden, minst av allt inför främlingar när Jag utför någon väldigt speciell gärning, så att främlingarna inte betraktar även er som främlingar!”

[5] Lärjungarna säger: ”Herre, Du vet att vi älskar dig över allt annat och vi vet vem och vad Du är, ändå så kan vi inte rå för att vi ibland förundras på nytt över något nytt mirakel. Eftersom Dina uppenbart mirakulösa gärningar äger rum så oväntat och oförberett, så måste man ändå stå där något förbryllad, trots hela ens sinneslugn och tro. Se, man har ofta sett solen gå upp och ner, men var finns eller bor den människa med någorlunda bättre känslor som inte är något lockad att förundras vid varje ny, strålande soluppgång?! Och se, Herre, så är det också med oss! Du är oändligt mycket mer än oräkneliga soluppgångar och därför skulle vi vilja be Dig att vara något överseende med sådana misstag, som med hjärtan som älskar Dig oerhört mycket är vi på det hela taget drivna av Dig själv att hela tiden begå dem.”

[6] Jag säger: ”Seså, nu är allt bra igen, men följ i framtiden dessa råd på grund av främlingarna, så att de må känna igen Mina sanna lärjungar i er! – Men nu går vi och fiskar! Små mirakel kommer också att äga rum här, men bete er som om de inte var mirakel! Låt främlingarna själva komma med och bedöma huruvida dessa är normala eller alldeles särskilda gärningar!”

[7] Efter den nödvändiga genomgången stiger lärjungarna ombord på båtarna, spänner ut näten och kastar dem i vattnet enligt konstens alla regler, och gjorde en rörelse runt den andra, men fångsten var väldigt dålig.

[8] Petrus påpekar att det antagligen är på grund av den starka västanvinden, som driver fisken till botten.

[9] En annan anser att inte mycket kan åstadkommas före kvällen eftersom solens ljus från den molnfria himlen är alltför starkt, och fisken skyndar sig till botten eftersom den inte kan tåla det starka ljuset.

[10] Här stiger även de bägge ynglingarna ombord på de två båtarna, spänner ut ett stort nät och kastar det mäktigt långt ut i sjön.

[11] Andreas som också var skicklig på att fiska, sade: ”Om de inte på ett mirakulöst sätt driver in fisken i sina nät genom sin andes kraft så kan de fiska i tio år i de här höga vågorna utan att föra in en enda till stranden!”

[12] Men de bägge ynglingarna gör ett mäktigt drag, och är strax tillbaka vid stranden med runt trettio fina exemplar.

[13] Andreas säger: ”Detta är inget mirakel, men ändå är det riktigt mycket att fånga runt trettio malar vid höga vågor.”

[14] Till slut gick även Jag ombord på en båt, såväl som den modiga Sara. Vi spände ut ett ganska stort nät och lät det sjunka ner i vattnet. Efter att ha kastat ut det inte långt från stranden hade nätet redan fyllts med fem hundra laxar, öringar och malar, så att de bägge ynglingarna var tvungna att skynda sig att hjälpa Sara med att hålla nätet. Fisken fördes genast till stranden och placerades i flera små läglar, som fanns här i tillräcklig mängd.

[15] Lärjungarna gjorde emellertid ännu ett kast, men när de hade halat in nätet till stranden fann de endast några få små fiskar.

[16] Petrus säger: ”Detta var mitt sista kast för idag! Sådana kast är inte värda ansträngningen eftersom en gammal och erfaren fiskare bara stiger ombord på en båt!” Därefter ville han kasta tillbaka dessa små fiskar i sjön.

[17] Jag säger: ”Behåll vad du har fångat. De små fiskarna är ofta ganska goda fiskar och jag föredrar dem framför de större, som ganska ofta är sega och svåra att smälta. Kom emellertid ihåg denna motsvarande uppenbarelse!

[18] När ni går ut som människofiskare, så var inte modfällda om små fiskar låter sig fångas i evangeliets nät, ty jag föredrar sannerligen dem framför de stora. Därför är allt som är stort och av värde inför världen i en viss mening en styggelse för Mig! Men låt oss nu lämna fisket och vända hemåt! För idag och i morgon är vi sörjda för, efter-sabbaten skall om nödvändigt sörjas för senare!”

[19] Man drog nu in alla nät och alla slags fiskar fördes i land och lades i läglarna och fördes till de ganska stora fisktankarna nära Mitt hus, vilka Josef på sin tid själv hade byggt.

86. Personliga detaljer om Borus

[1] Vi kom hem från fisket ungefär en timme efter middag, och då väntade oss ännu en gång en god lunch vilken Borus, som på grund av detta inte hade följt med oss ut och fiska, hade förberett. Ty hans största glädje var att förbereda måltider för ett stort antal människor, och han var särskilt förtjust i att laga mat ute i det fria med sina kockar av bägge könen. För likt Kisjona var han tillräckligt förmögen för att dagligen förse åtminstone sex – sju tusen människor med mat och det bästa vin. Ty för det första var han son till en ytterst rik grek från Aten som även ägde fastigheter i Asien såväl som flera mindre öar. För det andra var han den ende arvingen till dessa stora och vidsträckta egendomar, och för det tredje var han i särklass den skickligaste läkaren i hela det judiska landet, och tjänade stora summor guld och silver, särskilt från de framstående och rika, medan han å andra sidan gav all slags vård åt de sjuka och fattiga för intet, varför han även hyllades som den störste välgöraren i landet.

[2] Dessutom var han ogift, hade varken fru eller barn, men det beredde honom icke desto mindre stort nöje att anordna bröllop mellan fattiga unga män och unga friska pigor, och välsigna dem och förse dem med tillräcklig hemgift. Och nu var han på sitt allra bästa humör eftersom han trodde att Jag verkligen skulle gifta mig med den väldigt vackra och finkänsliga Sara.

[3] När vi alla satt vid bordet och åt och drack med gott humör, kom han fram till Mig och frågade Mig i smyg huruvida det låg något i det?!

[4] Och Jag svarade: ”Käraste vän och broder. Jag känner mycket väl ditt väldigt goda och ädla hjärta. Jag är också medveten om att i din själ är du som lyckligast när du har gjort andra lyckliga. Du har knappt någonsin tänkt på dig själv och eftersom du har märkt hur påfallande stor kärleken mellan mig och den förtjusande Sara är, och även hörde hur vi den här morgonen talade om brud och fru, så är du i hemlighet av den lyckliga åsikten att en förening mellan Mig och den förtjusande Sara är nära förestående. Men Jag säger dig: Där tar du något miste. Ty se, alla kvinnor som lever, har levt och ännu kommer att leva på jorden, givet att de lever ett rent liv, är mer eller mindre likaså Mina brudar och Mina fruar. Men en sådan väldigt nära förening med Mig förhindrar dem aldrig från att bli frun till en god make. Och det är exakt ett sådant förhållande som för tillfället existerar mellan Mig och den högst förtjusande Sara. Därför kan hon mycket väl bli din fru och i anden nu och för alltid Min sanna fru.

[5] Nu Jag anser emellertid: eftersom du har hjälp så väldigt många fattiga, men rättskaffens män till goda och älskande fruar, vilket de unga männen i sin brinnande ungdom betraktade som en väldigt stor välsignelse, så skall Jag nu även hjälpa dig till en sådan välsignelse. Det är den i sanning himmelskt vackra Sara som kommer att bli din fru. Du stod upp för Mig efter hennes första uppståndelse från de döda när hon igen var döende, och för din skull har Jag uppväckt henne en andra gång och ämnade redan då henne åt dig som din rätta belöning. Som hon ser ut nu, kommer hon också att se ut i sitt sjuttionde år, detta barn kommer inte att åldras på denna jord. Titta på dessa bägge änglar som Cyrenius nu talar med, huruvida de är lika vackra som denna flicka. Säg Mig ärligt om du inte flera gångar har tittat menande på denna högst förtjusande Sara och om ditt hjärta inte har känt någonting.”

[6] Borus säger något förlägen: ”Herre, att dölja det för Dig skulle vara helt omöjligt. Därför säger jag det hellre rakt ut: Sara är den enda på hela jorden som jag hellre skulle äga själv än att hjälpa någon annan att äga. Jag är redan långt över trettio år och hon kan inte vara mer än sexton, men mitt hjärta verkar knappt ha nått hennes vackra ålder. Om hon verkligen blev min fru så skulle jag älska henne tusen gånger mer än mitt eget liv.”

[7] Sara hade i hemlighet lyssnat uppmärksamt på detta samtal, och när Jag tittade på henne och frågade henne vad hon tyckte om samtalet mellan Mig och den ståtlige Borus, slog hon bort blicken, rodnade och sade efter en stund: ”Men Du märker verkligen allting. Jag har bara flyktigt tittat på den käre Borus en gång eftersom han är en sådan kär och väldigt tillmötesgående man.”

[8] Jag säger i en mer skämtsam ton: ”Men i ditt hjärta har du redan tittat på honom flera gånger om Jag inte tar miste?”

[9] Sara gömmer sitt ansikte ännu mera, och säger: ”Men Herre, nu börjar du verkligen bli lite oanständig. Åh, att Du måste veta allting!”

[10] Jag säger: ”Sara, om detta hände att han från djupet av sitt hjärta bad om din vackra hand, skulle du då förvägra honom den?”

[11] Sara, ganska angenämt förbluffad över denna fråga, säger: ”Om jag inte gjorde det, hur skulle jag då kunna bli Din fru? När allt kommer omkring, kan jag endast älska Dig, även om jag måste erkänna för Dig öppet att jag verkligen respekterar och tycker om den gode Borus, för efter Dig så tycker jag att han verkar vara den bäste mannen i hela Judéen, även om han är född grek och först nyligen har blivit jude, men inte genom omskärelse utan övertygelse.”

[12] Jag säger: ”Nåväl, det kommer att lösa sig. Tänk över det och titta på Lydia där borta som också är Min fru andligen, men fysiskt sett är hon icke desto mindre fru till den gode Faustus. Detta stör emellertid inte vårt förhållande det minsta, ty du förblir Min brud, Min himmelska fru.”

[13] Sara säger efter en stund: ”Även om jag skulle säga ja till att gifta mig med den gode Borus, så vet jag inte vad mina jordiska föräldrar skulle säga. Jag skulle behöva fråga dem också. Jag skulle vilja gifta mig med Borus eftersom Du skulle vilja det, men far och mor borde verkligen bli tillfrågade.”

[14] Jag säger: ”Nå, se på dem, de har redan blivit tillfrågade och de håller helt och fullt med Mig, men på intet vis pressar Jag dig. Du har din fullständigt fria vilja.”

[15] Sara som blir mer och mer generad, säger: ”Herre, ja, jag vet inte, men – jag, jag vill helst inte.”

[16] Jag säger: ”Vad är det du inte vill?”

[17] Sara säger: ”Ah, ah, Du generar mig något enormt. Åh, om jag bara inte hade tittat på den så väldigt käre Borus.”

[18] Jag frågar: ”Men du har ännu inte berättat för Mig vad det egentligen är som du inte vill. Var modig nu, kära Sara, och berätta för Mig vad det är som du egentligen inte vill.”

[19] Sara säger: ”Men Herre, hur kan Du fråga det? Du vet ändå vad Jag inte vill. Låt mig gissa så skall jag med en lätt nick avslöja vad det är som jag inte vill.”

[20] Jag säger: ”Nåväl, eftersom det är din önskan skall jag låta dig gissa vad jag tror det är som du inte vill. Lyssna nu: Du vill väl inte att den gode Borus skall bli sjuk av sorg, om du inte räckte honom din vackra hand?”

[21] Sara stiger upp, klappar mig på axeln och låtsas vara lite småirriterad, och säger: ”Är det att låta en person gissa när man genast kommer fram med – jag försade mig nästan.”

[22] Jag säger: ”Ut med sanningen nu!”

[23] Sara säger: ”Nåväl, Du sade redan ’med sanningen’, men det är även sant att detta inte är att ’gissa’ om man genast kommer fram med sanningen.”

[24] Jag säger: ”Förstå nu, Jag var medveten om att du var mer intresserad av Min käre vän Borus än vad du ville att vi skulle se. Men allt detta är helt i sin ordning. Pigan bör inte avslöja de speciella känslor hon bär i sitt hjärta förrän i sista ögonblicket. Först när saken är väl begrundad bör hon öppna sitt hjärta för mannen som vill göra henne till sin fru. Annars förleder hon honom i förtid, och ifall möjliga hinder skulle uppkomma så gör hon bara hans hjärta sorgset och oroar hans sinne. Och allt detta är väldigt illa.”

[25] Sara säger: ”Men Herre, jag gjorde inte allt detta.”

[26] Jag säger: ”Nej, Min käraste Sara, det är därför som Jag prisade dig som ett exempel. Nu kan du emellertid gradvis berätta för den käre Borus hur du verkligen känner.”

[27] Sara säger: ”Ah, jag kommer inte berätta för honom än, det kommer att finnas tid för det när han är min make.”

[28] Jag säger: ”Men om han redan vore din man vad Mig beträffar, hur vore det då?”

[29] Sara, i hemlighet glatt överraskad, säger: ”Ja, hur vore det då? Tja…ja…då…då…nå ja…då…skulle jag behöva avslöja mitt hjärta fullständigt för honom.”

[30] Jag säger till Borus: ”Se, hur obeskrivligt ljuv hon är. Ta henne, älska henne innerligt och sköt om henne som den sprödaste växt, ty Jag ger henne till dig från himlarna som en välförtjänt belöning. Gå till föräldrarna så att de må välsigna dig och kom sedan till Mig så att även Jag välsignar er en gång till.”

[31] Borus tackar Mig, och kan knappt tala av glädje, och Sara reser sig blygsamt från sin sittplats och säger med en lycklig, uppjagad stämma: ”Herre, endast för att det är Din vilja så skall jag göra det med glädje. Om du inte hade velat det, så skulle jag ha motstått mitt hjärta, men som det är, tackar Jag dig för den bäste mannen i hela det judiska landet.”

[32] Efter dessa ord går de bägge till föräldrarna och ber om deras välsignelse, vilken de får med glädje, och sedan återvänder de genast till Mig. Och Jag välsignar dem också för ett giftermål som är giltigt inför alla himlarna, och de båda tackar Mig från djupet av sina rörda hjärtan.

[33] Sålunda ingicks här oväntat ett giftermål vilket kunde anses vara ett av de lyckligaste på jorden. Därav följer att en människa aldrig förlorar vad hon till fullo offrar till Mig, utan får det tillbaka fullt ut med den högsta välsignelse, och alltid vid en tidpunkt som hon minst förväntar sig. Borus var verkligen kär i Sara och skulle ha gett alla världens skatter för henne om det hade begärts av honom, ty hennes underbara skönhet, speciellt efter hennes andra uppväckande från de döda, var för Borus något som han inte kunde beskriva, men han offrar henne icke desto mindre fullständigt till Mig och avsåg att fira Mitt tänkta bröllop med allt som stod till hans förfogande. Sålunda hade även Sara en djup kärlek till Borus, men offrade honom fullt ut till Mig och ville definitivt bara tillhöra Mig. Men sedan vände plötsligt tidvattnet och Jag gav bägge vad de hade gett Mig med hela sitt hjärta. Vem som än handlar likt dessa bägge, för honom skall Jag också göra vad Jag gjorde för dem.

[34] Detta är en lektion för alla som vill höra eller läsa den, ty på detta sätt kan man få allting från Mig. Vem som än offrar allt till Mig, men icke desto mindre behåller mycket för sig själv, kommer endast att få tillbaka vad han har offrat. – Och nu tillbaka till vårt ämne.

87. Om änglars inre natur

[1] Efter denna underbara tilldragelse, steg Cyrenius ännu en gång fram till Mig, och sade: ”Herre, jag har diskuterat många saker med änglarna, men av allt som de berättade för mig har jag inte lärt mig något annat än vad jag genom din godhet och nåd redan visste. Därför kom inget nytt ur det. Men det som fascinerade mig var att det var som att dessa obeskrivligt vackra ynglingar var helt likgiltiga inför allt som äger rum! Deras tal är fullt av visdom och deras tonfall överträffar vindharpans vackra harmoni. Från deras ansikten kommer ständigt den renaste morgonrodnad, deras andedräkt doftar rosor, jasmin och ambrosia. Deras hår är av renaste guld. Deras alabastervita händer är så jämna och så utsökt känsliga att jag sannerligen inte kan finna något liknande på jorden. Deras bröst är precis som dem hos en jungfru i full blom, vars like jag bara har sett en gång i området Pontus. Och lika vackra och strålande överdådiga i de mest underbart jämna proportioner är deras fötter. Kort sagt, man kunde bli galen av kärlek till dessa två varelser! Trots alla dessa strålande, obeskrivliga förmåner, från vilka inget annat än doften av kärlek och tusenfaldig kärlek strålar ut, genom vilka de kunde få den hårdaste sten att mjukna till vax, är de icke desto mindre så kalla och lidelsefria som en marmorstaty i den djupaste vinter. Och det gör mig nästan lika kall, som dessa två.

[2] Det finns på intet vis något motbjudande hos dem, varken i deras tal eller i deras uppträdande, ändå är det inget som kan rucka dem och inget kan få dem att vika från deras ytterst stoiska likgiltighet över allt som är och äger rum. Vad de yttrar om Dig Själv är visserligen fyllt av det största visdomsdjup, men deras tal verkar för mig vara som att läsa ett brev på ett språk som man inte kan förstå.

[3] Kan Du inte berätta för mig hur detta är möjligt för sådana rent himmelska väsen! Är detta det vedertagna sättet för de rena andarna i Din himmel?”

[4] Jag säger: ”Inte alls! Men dessa bägge uppför sig här på detta sätt eftersom de måste göra det, men ändå har de beträffande sig själva den friaste vilja, och ett hjärta fyllt med den mest intensiva kärleksglöd som ögonblickligen skulle förtära er om de bägge skulle visa er sin kärlek!

[5] Den jordiska människan kan visserligen uthärda änglarnas högsta vishetsdjup, men deras kärlek endast när kärleken i hennes hjärta motsvarar deras.

[6] Att detta är sakernas tillstånd kan du redan urskilja från det rent naturliga förhållandet mellan jordisk eld och ljus. Du kan förvisso uthärda ljuset som kommer från elden, men kan du på grund av det även uthärda den låga som strålar ut från ljuset?

[7] Solen har sannerligen det starkaste ljuset för denna jord, ändå kan du med lätthet uthärda det! Och när hettan stiger med det tilltagande ljuset, så kommer du naturligtvis tycka att det är svårare att uthärda det, men kan du med din kropp likt en ängel även stå emot solatmosfärens outsägliga glödande ljus? Jag säger dig: solatmosfären skulle på ett ögonblick förstöra denna jord och allt som den bär på samma sätt som en vattendroppe skulle förstöras på glödhet malm.

[8] Den som vill bestå i ett sådant ljus och eld måste först vara av samma ljus och eld. Och se, just av denna anledning kan de bägge änglarna inte uttrycka sin kärlek till dig, eftersom deras mäktiga kärlek skulle förgöra dig. – Förstår du det?”

[9] Cyrenius säger: ”Jag förstår det nästan, men inte fullständigt som vissa andra saker. För hur en alltför stor kärlek skulle kunna döda mig, förstår jag inte riktigt.”

[10] Jag säger: ”Nåväl, även detta skall göras så klart för dig som möjligt, så lyssna: Du har en son och även en ytterst älskvärd dotter. Dessa bägge barn älskar du nästan till vanvett. Ditt hjärta kan knappt bedöma – på grund av all kärlek – hur mycket det älskar de bägge barnen, eftersom deras kärlek är så mäktigt återgäldad. Men föreställ dig nu livligt att dessa bägge skulle ha dött, och fråga dig huruvida ditt hjärta skulle kunna tåla smärtan av en sådan förlust! Se, du drabbas formligen redan av feber bara av att Jag nämnde detta som ett möjligt exempel. Hur skulle du uthärda det i verkligheten? Jag säger dig, eftersom jag känner ditt hjärta, att du inte skulle kunna uthärda smärtan i mer än tre timmar, den skulle ofelbart döda dig!

[11] Nåväl, vad är dina barns kärlek och älskvärdhet jämfört med kärleken och den allra vänligaste älskvärdheten hos dessa bägge himmelska budbärare? Om dessa endast skulle titta på dig lite grand med en kärleksfull blick och bara ge dig ett finger att smeka, så skulle kärleken i ditt hjärta stiga så mäktigt att du inte skulle uthärda det mer än några ögonblick. Och om de bägge änglarna då skenbart lämnade dig, så skulle ett sådant sörjande så ta över ditt hjärta att du skulle vara tvungen att dö!

[12] Ty se, oaktat skönheten hos dessa Mina bägge favoritänglar så är deras skönhet som ingenting jämfört med när deras varelse är fullt genomsyrad av Min kärlek i sina hjärtan. Jag säger dig: då försvinner allt vackert och älskvärt som världen har att erbjuda in i bakgrunden. – Nu tror Jag att du har förstått Mig!?”

88. Om läkares tjänstgöring som kommer av människokärlek

[1] Cyrenius säger: ”Ja, min Herre och synbarligen min Gud, nu förstår jag det också, deras skenbara kallsinnighet är icke desto mindre kärlek.

[2] Detta påminner mig om legenden om en jungfru som genom besynnerliga naturkrafter var obeskrivligt vacker och bedårande. När ynglingarna, männen och de gamla männen fick syn på henne så började de snart att bråka om vems fru hon skulle bli. Men antalet kämpar steg dagligen till fördärv för dem själva, och eftersom man till slut insåg att man aldrig kunde uppnå sitt mål genom en kamp på liv och död, så nådde kämparna sinsemellan en överenskommelse, där de sade: ”Denna varelse är inte av denna jord utan av de höga himlarna och är en gudinna! Därför måste rikliga offer avgöra frågan. Den av de många som offrar hon ger sin vackra hand till, kommer hädanefter att ostört äga henne. Vid detta beslut fördes fram omätbara skatter från alla håll och hon förlänades gudomlig vördnad. Till slut gick denna vördnad så långt att vördnaden och tillbedjan av gudarna blev helt åsidosatt. Detta förargade gudarna och de gjorde den vackra jungfrun ännu mer lockande, men de gjorde å andra sidan den vackra jungfruns andedräkt så giftig att vem som hon än andades på, även från långt håll, föll medvetslös ner på marken, och förblev i en sådan dvala i flera timmar. Därtill försåg de hennes tunga med en sådan dödlig gadd att hon kunde döda den som kom nära hennes mun mot hennes vilja.

[3] När en yngling med de mest blommande vackra former kom förbi, blev jungfruns hjärta plötsligt levande. Men vad skulle hon göra åt att hon älskade honom, eftersom hon var säker på att det skulle göra ynglingen glödande av kärlek till henne? Om hon vänder sitt ansikte mot honom så kommer hennes älskling att falla bedövad till marken, om hon kysser honom så kommer han att dö. Av kärlek vänder hon därför bort sitt ansikte från ynglingen, så att han inte skulle närma sig hennes ansikte. För att förhindra sin älsklings död, så måste hon älska honom med den största skenbara kallsinnighet.

[4] På liknande sätt som den här legenden, älskar dessa bägge ynglingar också människorna på denna stackars jord med den djupaste skenbara kallsinnighet, för de vet alltför väl att människorna inte kan tåla deras himmelska hjärtans glödande kärlek!”

[5] Jag säger: ”Precis så, med skillnaden att deras andedräkt inte är giftig, och deras tunga inte är försedd med en dödlig gadd, utan snarare att deras andedräkt levandegör, och deras tunga välsignar jorden.”

[6] Här steg Borus igen fram till Mig med Sara, och frågade Mig vad han borde göra för att visa sig själv mer tacksam för denna överväldigande stora nåd än vad som hittills hade varit fallet under detta överlyckliga ögonblick.

[7] Jag säger: ”Säg Mig, Min vän och broder, var finns den person som från sin barndom skulle ha varit mer tillgiven mot Mig än du själv? Som pojke var du Min dagliga följeslagare och gjorde vad än som du kunde se i Mina ögon att det var en fröjd för Mig. När du varje år begav dig med dina föräldrar till deras egendomar i Grekland, och återvände några veckor senare, då var Jag alltid den förste som du besökte, och du förde med dig alla slags varor och ofta ganska dyra och vackra saker som presenter. Och du blev inte arg när Jag en gång slog sönder det Diana-tempel av silver som du hade gett Mig med en hammare, och förbjöd dig att någonsin ge Mig sådana presenter igen!

[8] När Jag hade blivit ungdom och knappt någon tog någon notis om Mig, var du den ende som var densamme, och precis så som du alltid har varit kommer du också att förbli. Därför återgäldar Jag med detta endast en gentjänst, som en vän som har stått i skuld i många år. Så gör inget stort väsen av det. Du har helt säkert fått den fru som är mest älskvärd och vacker och andligt väckt, – och Sara i dig själv den bäste, mest trofaste och i alla avseenden den mest förmögne och respektable mannen. Ni kommer för evigt aldrig att lida någon brist på Min välsignelse, och för övrigt kommer du att förbli den bäste läkaren inte bara i det här landet utan i hela världen. Och därmed förmodar Jag att ni kommer att kunna leva ganska gott?!

[9] Glöm emellertid aldrig de verkligt fattiga, och ta varken betalt i pengar eller någon annan tjänst eller spannmål eller boskap från några fattiga medborgare, och ännu mindre någon tjänare för din förmåga att hela alla sjukdomar, vilken inte är uppnåelig för någon annan människa i hela världen.

[10] Men låt dem som äger mycket guld, mäklarna, pengaväxlarna, köpmännen och stora godsägarna betala vad som är skäligt, ty den som har och vill leva bör då och då ge ett offer för sitt liv! Efteråt kommer det inte att råda någon brist på fattiga till vilka du kan ge vidare det som en fastighetsägare har köpt sitt liv för.

[11] En läkare likt dig själv säljer liv till människor, vilket särskilt för världsliga människor är det högsta goda. Därför borde de också köpa det för dyra pengar och varor och dessutom bör det finnas en person på jorden från vilken man kan köpa liv.

[12] Ty Jag säger dig: den allra högsta och främsta färdigheten i världen, som ingen världslig människa kan lära sig, är att hela varje slags psykisk eller fysisk sjukdom genom ordet, genom viljan och ibland endast genom handpåläggning, och dessutom att berätta för de fattiga om Guds rike.

[13] Även i Sykar uppväckte Jag en läkare så att han kan utföra ganska anmärkningsvärda helanden, men eftersom han inte riktigt kunde släppa taget om sina örtdrycker, sackar han långt efter dig.

[14] Mina lärjungar kommer att komma ikapp dig om några få år, men du ser inte alla av dem här.

[15] Men Min högst älskade Sara kommer också att förvärva sig en färdighet, nämligen den som barnmorska, ty detta är en högst värdig tjänst inför Gud – att alltid stå bredvid kvinnor i stor smärta. Och sålunda är ni bägge sörjda för på ett sätt som inget kungligt par före er!

[16] Men detta råd ger Jag dig också: när någon sjuk kommer till dig eller du är kallad bort till en, fråga då honom alltid allvarligt: ’Tror du att jag kan hela dig i namnet Jesus Frälsaren från himlen’? Om den sjuke därpå övertygande säger: ’Ja, jag tror’, så hela honom då, men om han tvivlar så hela honom inte förrän han tror att du kan hela honom i Mitt namn. – Men nu ett ord till dig, Jairus.”

89. Förslag till Jairus. Om yttre sakrament.

[1] Jairus säger: ”Herre, tala, så skall jag lyssna och handla i enlighet med Ditt ord.”

[2] Jag säger: ”Okej då, om du handlar därefter kommer du att bli både timligt och evigt lycklig. Så lyssna därför på Mig:

[3] Du är nu en föreståndare för fariséerna och deras skolor i hela detta område som inbegriper Nasaret, Kapernaum och Korasin, Kana i Galiléen och många andra platser, byar och småbyar. Du har därför ett gott anseende i Galiléen och inte mycket lägre än översteprästen i Jerusalem. Men se, allt ditt goda anseende kunde inte rädda din dotter från att dö två gånger och ännu mindre återuppväcka henne från döden efter att hon verkligen hade dött.

[4] Av det kan du förstå att ett sådant högt stående ämbete är till liten nytta förutom att förhöja arrogansen hos den höge ämbetsmannen ytterligare, vilket gör denna ökade levnadsstandard till ett behov, men han blir svagare och mer hjälplös i sin förmåga att verkligen hjälpa människorna och ställs därför inför de behövande som själv hjälplös – i att hjälpa. Ty den som inte kan eller vill hjälpa någon i behov är lika hjälplös som den behövande själv.

[5] Därför är ett högt ämbete, särskilt ditt, av väldigt liten betydelse. Vad sägs om att lägga tillbaka det i händerna på översteprästen i Jerusalem och därefter gå till din svärson, av vilken du säkerligen kommer att bli bättre och mer ansenligt försörjd än vad du för närvarande är av det stockblinda Jerusalem? Du kunde gradvis upplysa Borus i skrifterna som du är väl bevandrad i, vilket skulle vara till stor nytta för honom, medan han skulle undervisa dig i helandekonsten. Men Jag ålägger dig inget bud om detta utan lämnar det helt upp till dig. Om du följer detta Mitt råd så kommer det att gå väl för dig, men om inte så begår du inte någon synd.”

[6] Jairus säger: ”Herre, här har Du sannerligen förekommit min egen önskan! Det är inte bara nu utan det har länge varit min önskan, att lägga ned mitt tröttsamma ämbete, men nu när allt har avlöpt så fördelaktigt för min del, så skall jag i morgon skicka iväg en budbärare till Jerusalem med en avskedsansökan och med en anhållan att tilldela ämbetet åt någon annan. Det finns alltid gott om kandidater till ämbetet i Jerusalem som kan betala templet tiofaldiga avgifter för tilldelandet av ett sådant ämbete, och därför kommer en sådan ansökan säkerligen att vara mycket önskvärd för herrarna i Jerusalem, eftersom de till och med ger erbjudanden till höga ämbetsmän om att stiga åt sidan, vilket kunde ge någon konkurrent möjligheten att berika templet med några hundra pund silver eller guld. En mycket lönsam handel för sådana tjänster äger nu rum i Jerusalem!”

[7] Jag säger: ”Åh, ingen vet bättre än Jag vad som pågår i Jerusalem! Man tittar bara på vikten av silver och guld och pärlor och ädelstenar men aldrig på människans ande. Om du kom till templet som en profet större än Moses och Elias och började predika så skulle de snart visa dig de förbannade stenar med vilka de flesta av profeterna blev stenade. Men om du skulle komma med 10 000 pund guld så skulle de förläna dig den största ära. Låt bara två feta oxar drivas in till templet och du kan vara viss om att de skulle föredra dem långt före Moses och Elias. – Men nu lämnar vi det. Tiden är inte långt borta som kommer att ge tempeltjänarna och hela Jerusalem den välförtjänta belöningen, ty dessa styggelser kommer inte att tolereras mycket längre till. Men nu till något annat!

[8] Vad har man hört om Johannes? Är han fortfarande i Herodes förvar?”

[9] Jairus säger: ”Jag har inte hört något om att han skulle ha blivit frisläppt ännu. Men jag skall låta göra enträgna förfrågningar genom den budbärare som jag skickar till Jerusalem i morgon om det föregående ämnet, om det behagar Dig, Herre.”

[10] Jag säger: ”Låt det vara, ty Herodes är en listig räv, och din budbärare kan stöta på problem eftersom han är galilé. Men i Min ande ser Jag ändå hur det står till med Johannes. I övermorgon kommer vi att få sorgliga nyheter som ingen skall glädja sig åt, Mig själv inte undantagen.

[11] Efter dessa ord frågar Cyrenius och Kornelius Mig huruvida detta betyder att även de skall lägga ner sina höga ämbeten.

[12] Jag säger: ”Inte alls. Era ämbeten är av en helt annan typ och ytterst nödvändiga och av stor betydelse. Men förvalta alltid era ämbeten rättvist och hederligt, och behandla alla jämlikt inför lagen. Men, som ni har hört från Min mun – låt alltid kärleken gå före lagen, och kom ihåg att en syndare mot de vittomspännande delstatslagarna är fullständigt omedveten om dessa många lagar och är hemfallen åt att handla i strid med dem, och är också en människa som likt er själva är ämnade för evigt liv i Guds rike! Om ni alltid förvaltar era lagar sålunda, så skall ni vara besläktade med änglarna som är Guds tjänare på det sätt som ni är kejsarens tjänare.”

[13] Cyrenius säger: ”Det vill och skall vi göra! Men vi har en ytterst viktig fråga till, och den är: vi är, som Du är väl medveten om, romare och därför, som ni säger, hedningar. Bör vi till det yttre förbli vad vi är, nämligen hedningar, eller bör vi officiellt avsäga oss hedendomen och bli omskurna?”

[14] Jag säger: ”Varken det ena eller andra! Ty den som likt er själva är omskurna i hjärtat genom tro och kärlek till Gud behöver inget mera, ty detta räcker fullständigt för att vinna evigt liv. Men om några år kommer Mina lärjungar, fyllda av Guds ande, ändå komma till er och döpa er med Guds ande och ni skall därmed få allt som ni ännu saknar. Nu vet ni allt! Kvällen är inte långt borta, och på grund av judarna skall vi på denna för-sabbat ta vår vila något tidigare än vanligt. Efter kvällsmålet skall vi inte gripa oss an något mera.”

[15] Nu kommer de bägge änglarna till Mig i djupaste vördnad och ber om att få stanna synliga här i Min fysiska närvaro i ytterligare några dagar, ty detta var för dem den största sällhet de någonsin hade upplevt.

[16] Och Jag säger högt: ”Ni har alltid den största frihet att göra vad som är till nytta för er, men glöm inte den tjänst som ni måste utföra. De mellersta solarna kräver mycket omsorg, och ni vet hur många av dem det finns i Guds oändliga rymd.”

[17] De bägge änglarna säger: ”Herre, detta har redan ombesörjts och kommer även att göras så hädanefter.”

[18] Jag säger: ”Ja, ja, Jag vet, och därför kan ni stanna kvar här som ni önskar, ty den minsta av alla dessa människor runt Mig är mer än oräkneliga mellersta, underordnade och planetariska solar. Solarna skapades emellertid för människans skull och måste därför alltid skötas om med största omsorg.” – Änglarna bugar, ytterst lyckliga, och återvänder till Mina lärjungar för vidare diskussioner, och ger dem oerhört viktiga förklaringar till många saker i världen.

[19] Borus rusar nu in till huset för att ordna en god och riklig middag.

90. Beträffande Jairus uppsägning

[1] Efter middagen, som varade i över en timme, frågade Kornelius Cyrenius: ”Upphöjde broder, vad säger du? Borde vi stanna kvar här idag, eller ge oss av på grund av de brådskande ärenden som väntar oss? Jag underordnar mig din åsikt.”

[2] Cyrenius säger: ”Jag borde egentligen ha avrest redan i morse på grund av de brådskande ärenden som säkerligen väntar mig. Men säg mig, hur kan man skiljas åt när man vet Vem som bor här? Det skulle redan vara svårt att lämna en vänskaplig kejsare om han skulle säga: ”Stanna om ni vill!” Men vad är en kejsare i jämförelse här, där Skaparen av himmel och jord obestridligen befinner sig som människa bland Sina människor och änglar?! Dessutom blev Hans änglars vistelse här förlängd, av vilka vi fortfarande kan lära oss och ta reda på mycket. Ah, jag går helt enkelt inte! Inte ens för hela det romerska imperiet skall någon förflytta mig härifrån, vad som än händer. Stanna du också! För min del har du full tillåtelse, och även om något skulle dyka upp så kommer inte två dagar göra så att jorden går under. Och även om något brådskande skulle dyka upp, så finns det i den Allsmäktiges händer alltid sätt att ögonblickligen ordna upp även de mest brådskande ärenden.”

[3] Kornelius säger: ”Upphöjde broder. Med detta svar är jag verkligen omätligt tillfreds, och det kommer att dröja länge förrän jag önskar lämna denna plats. Jag ställde endast frågan på grund av politiska och statliga angelägenheter. Men på sätt och vis kan det vara bra att kanske ordna så att våra vakter ger sig ut och spionerar i staden i natt för att se vad folket säger om vår vistelse här?!”

[4] Cyrenius säger: ”Så kunde vi förvisso göra, om det passar Herren, men jag tycker också att vi i Herren och de två änglarna har den mest tillförlitliga hemliga polis, och att vi kanske inte behöver nyttja en annan medan vi är här. När vi återigen är ensamma från Hans heliga himmelska sällskap, då kommer vi olyckligtvis att tvingas att ta vår tillflykt till hemliga agenter för att hålla de allmänna åsikterna under bevakning och att genast förutse konspiratoriska tendenser. Men som sagt, om det behagar Herren och det är Hans vilja, då är jag redo att beordra vad som är nödvändigt.”

[5] Jag säger till Cyrenius: ”Låt det vara, ty från alfa till omega är Jag den förste att veta allting som sägs för och emot oss. På det hela lurar ingen fara, ty dessa människor är alltför dumma och blinda även för viss ondska. Låt därför ingen oroa sig, ty inget uppror kommer att utgå från Nasaret, det kan ni vara säkra på. För övrigt är Min vän Borus själv den mest tillförlitliga hemliga polisen. Ingenting undkommer honom, vilket inte är svårt för en sådan inte alltför stor stad. Dessutom kunde Jag säga åt Mina änglar att spionera, och på ett ögonblick skulle du få reda på mer genom dem än om du hade anlitat de skickligaste spioner i tio år. Men som sagt, varken det ena eller andra är nödvändigt här, så låt oss ta vår vila utan att bekymra oss. Det är bara Jairus som måste gå och skicka efter en budbärare till Jerusalem och förse honom med en avskedsansökan. Ty i morgon kommer vi ha helt andra saker att avhandla.”

[6] Jairus, väldigt ledsen över att nu behöva lämna sällskapet, säger: ”Herre, skulle det inte vara möjligt att utfärda certifikatet här och skicka iväg en budbärare härifrån? Huset i Kapernaum är ändå mitt eget, tillsammans med allt som är i det. Land, som åkrar och ängar, fick vi präster ändå inte ha, så allt som jag äger finns i mitt hus, vilket Du är väl medveten om. Därför har jag för tillfället inget att göra i Kapernaum och förmodligen inte senare heller, och mitt hus och allt som finns i det kommer jag skyndsamt att ge till min käre svärson. Han skall med mitt dokument i handen gå dit och likt en rättmätig arvtagare efter min död ta allting i besittning med rättslig hjälp, så jag och min fru är helt överflödiga. Beträffande vännerna i Kapernaum, så är de här. Men de som fortfarande befinner sig i Kapernaum och som räknar sig som mina vänner är sannerligen inte värdiga ett avskedsbesök, ty de är bara vänner till det yttre, men inte till hjärtat!”

[7] Jag säger: ”Nåväl, då stannar du också, så skickar Jag en av Mina två budbärare som befinner sig här till Jerusalem i ditt ställe, och han kommer att fullborda ärendet fortare än om du skulle skicka en budbärare själv. Inte idag, utan i morgon när det är sabbat!”

[8] Jairus säger: ”Vid templet lämpar det sig säkert inte att göra det på en sabbat, ty översteprästen och de höga prästerna iakttar ingenting strängare än sabbatsfirandet.”

[9] Jag säger: ”Strunta i det. De gör stort väsen av att hålla sabbaten eftersom det ofta är nödvändigt att man tvingas bryta mot den, då varje person ofta måste göra det ena eller andra på sabbaten, vilket ger fariséerna talrika möjligheter att belasta överträdarna med dryga böter.

[10] Ta bara med dig sig så mycket guld och silver på en sabbat som du vill, så kommer de genast att vanhelga sabbaten och glatt ta emot ditt guld och silver. Oroa dig därför inte för sabbaten i templet: Min budbärare kommer att klara av det uppdrag som har anförtrotts honom ytterst väl.

[11] Tror du att det skulle glädja fariséerna om ingen då och då hade något brådskande ärende som de skulle vanhelga Herrens dag med? Åh, vi kan vara säkra på att ju fler gånger sabbaten vanhelgas, särskilt av de rika, desto mer jublar tempeltjänarna i smyg.

[12] Låt Mig därför upprepa: bekymra er därför inte alls! I morgon under offrandet, som alltid äger rum på en sabbat, kommer Min budbärare att bli ytterst väl emottagen! Ty han kommer att stiga in i templet med ett tungt bidrag i guld och därigenom tas emot med öppna armar och de hjärtligaste miner av fariséerna. Dessutom står redan tio konkurrenter till tjänsten som föreståndare på väntelistan, för vilken de är erbjudna stora summor. Och därför kommer din uppsägning att vara ytterst välkommen, särskilt för tempeltjänarna.

[13] Sabbaten kommer genast att vanhelgas under den välkända ceremonin, och därför kommer genast föreståndarens tjänst i Kapernaum att auktioneras ut, och du kommer till och med att få reda på din efterträdares namn av den återvändande budbäraren.

[14] Se, så ligger det till nu i Guds hus i Jerusalem, som även kallas Guds stad, men som i själva verket är Satans stad. Men eftersom allt nu är upprett, så låt oss nu ta vår vila, ty i morgon kommer att bli en tidig dag för oss.”

91. Jairus uppsägning. Herren i synagogan

[1] Efter dessa Mina ord, beger sig alla för att vila sig, förutom Mina bröder, mor Maria och Borus som fortfarande är upptagna i köket med att förbereda allt det nödvändiga inför den stundande sabbaten. Sara och Lydia hjälper också Maria, och stojar glatt omkring i köket. Efter att de har fått allt under kontroll går även de och lägger sig, och den första uppe på fötterna på morgonen är som vanligt Maria, som långt före soluppgången väcker dem som hon har behov av, för att ha allting ordning och redo innan sabbaten börjar enligt judiska sedvänjor. Borus är också mycket upptagen, så att alla bord är dukade när vi stiger upp från våra sovsalar.

[2] Ute i det fria sjungs morgonpsalmer, och på de många borden väntar väl tillagad fisk, bröd och vin dem som skall äta upp det.

[3] Därefter beger vi oss till morgonmålet, och efter måltiden skickar Jag budbäraren till Jerusalem i ärendet i fråga. Jairus väntar oroligt på att budbäraren skall komma tillbaka, som naturligtvis bara är borta så länge som den mänskliga tid det tar för honom att förhandla med tempeltjänarna. Men eftersom förhandlingen pågick i nära två timmar, kom budbäraren tillbaka först efter två timmar till Jairus stora glädje, och gav utöver nyheten om det glädjande mottagandet av hans avskedsansökan även ett officiellt tackbrev för hans troget uträttade tjänst, och samtidigt tillkännagavs hans efterträdares namn för honom, med anhållan om att om nödvändigt bistå denne med råd och handling.

[4] Jairus är nu jublande glad, och säger till Mig: ”Herre, jag tackar Dig från djupet av mitt hjärta för denna underbara räddning från en tjänst som med sådana ogudaktiga arbetsvillkor som helt klart måste göra mig till ett rov för Satan!”

[5] Jag säger: ”Nå, sade Jag inte till dig: när det handlar om hur lysande tempeltjänare handlar, så kan sabbaten vanhelgas mitt i offrandet vilken tid på dagen som helst! Från detta kan du förstå vad tempeltjänarna anser om Gud och Hans heliga bud!”

[6] Men nu skall vi på grund av folket ändå besöka synagogan och se allt vad fariséerna gör och lär ut. Men vi skall sätta oss långt bak så att inte de uppblåsta fariséerna och äldste genast känner igen oss!

[7] Jairus säger: ”Men jag kommer inte att gå in, eftersom varje pojke skulle känna igen mig. Om jag skulle vara inne i synagogan så skulle jag då vara tvungen att sätta mig längst fram i föreståndarens presbyterium och Du skulle därmed bli avslöjad!”

[8] Jag säger: ”Bekymra dig inte om det. Ty när Jag föreslår vad som skall hända, så kan du handla därefter utan några betänkligheter, och inte ett hår på ditt huvud kommer att krökas. Så låt oss alla komma iväg.” – Vi sätter oss därefter i rörelse, och kommer snart fram till synagogan.

[9] När vi går in i densamma visar den sig vara nästan tom, med endast de tjänstgörande fariséerna som upptar presbyteriet. Gradvis anländer några få gamla judar, och tar sina platser i bänkarna för att ta sin morgontupplur med stort välbehag.

[10] Efter att offrandet och ett trist rabblande om buden var avslutade, börjar talaren predika följande med en skrovlig röst: ”Mina älskade i våra fäders Abrahams, Isaks och Jakobs namn! Vi lever nu i oroliga tider, nära besläktade med när Noa byggde arken och vid Jehovas befallning slutligen låste in sig och sin familj! Vi står nu vid den heliga plats som David profeterade om, och tittar på den vanhelgande skändlighet som han förutspådde – hur den hedniska häxan Megäras trollbundna slavar var tvungna att se på när deras bröder plågades, och smärtsamt vänta på deras tur att läggas i kokande järn – utan att kunna röra sig till vänster eller höger! Vi står lika övergivna som en lång rad sedan länge döda trädstammar på en bergstopp, som ett gapande bevis på att frodiga skogar en gång har funnits även på sådan höjd! Det är den stora frågan. En diamantkrona till den som kan finna ett lämpligt svar på den! Men låt honom komma ihåg vår trollbundna och med alla världens kedjor fjättrade ställning!

[11] Å ena sidan är romarna på oss som en hök uppe på berget Sinai, å andra sidan har snickarsonen, som fallen ner från molnen, från rena rama byfånen trätt fram som en profet vars like inte har bott ibland oss sedan Abraham. Alla springer efter honom, stor som liten, ung som gammal. Om Jehova själv kom ner till jorden idag är det mycket tveksamt om Han kunde utföra större gärningar! Varje sjukdom helar han på långt håll genom blotta ordet, de döda kallar han fram från graven, och ger dem tillbaka ett fullständigt friskt liv. Likaså befaller han vindarna och sjöns vågor, och de lyder honom likt slaven sin herre. När han talar så lyser överallt den djupaste gudomliga visdom igenom och alla grips av kraften i hans Ord, och följer honom från den ena staden till den andra. Dessutom har han Roms mäktiga stadigt på sin sida, som skulle stå till tjänst med sina legioner om han skulle behöva dem. Vi står emellertid precis vid randen av den mest ohyggliga avgrund, som kommer att uppsluka oss när som helst, medan vi inte har någon dödlig varelse vid vår sida – förutom dessa gamla sovande i synagogan! Nu frågar jag igen: vad skall vi göra?

[12] Till vilken nytta är nu Moses och alla profeter, och även Jehova som talade med Moses och profeterna, och som nu har lämnat oss fast i det djupaste moras i mer än ett sekel? Och även om vi ropar så högt att det hörs till stjärnorna, så svarar inte längre Jehova, och lämnar oss i en mer skamfylld knipa än en fattig, tiofalt förförd och försmäktande brud av hennes fåfänglige brudgum. Dessutom bär vi hederstiteln ’Guds folk’, medan de förment gudlösa hedningarna har det högsta anseende och besitter all jordens makt och rikedomar på det sätt som Jehova enligt skriften lovade Sin David, men som aldrig har blivit uppfyllt.

[13] Här står det, uttalat på ett grandiost gudomligt sätt: ’Och ditt rike skall hädanefter vara utan gräns.’ Skåda Davids eviga rike nu! Åh du vackra lögn av en profet som smickrar David! Så ofta som Davids rike redan har upphört. Själv hade han redan nöjet att uppleva det med sin son, och om inte en ek hade fångat hans son, så kunde David ha sjungit ytterligare tio tusen psalmer till sin käre Jehova och Absalom skulle fortfarande ha suttit på tronen! Men låt oss lämna det förgångna och nu titta på det utlovade eviga Davids rike. Åh, du vackra rike! Kanske Davids själ har begett sig till Ceasars Rom, vars rike åtminstone för tillfället verkar ha bättre utsikter att bestå för evigt än det snigelrike av den man efter Guds sinne. Bröder, har ni inte ännu förstått att hela vår uråldriga doktrin är en ren fabel där det inte finns något annat än uppdiktade namn från det förflutna? Och vi är fortfarande narrarna som håller fast vid det som om någon verklig frälsning kunde vinnas därur. Vilken åsna eller oxe skulle tolerera en trasig gammal kappa på sin kropp om han kunde få tio nya av det bästa material för den?!

[14] Historien och vår högst egna erfarenhet visar oss solklart att det inte finns mer i hela den mosaiska läran och alla profeterna än en ihålig, tom nöt, och ändå så håller vi nära nog svältande fast vid den som utifrån någon absolut uträkning, och genom ren djupt inrotad gammal dumhet så rör vi oss inte ens ur fläcken när vattnet sipprar in i alla våra kroppsöppningar likt Jordanfloden in i Döda havet!

[15] Så därför bröder, låt även vi ansluta oss till snickarens son så är vi säkra. Ty han gör inför våra ögon vad de äldste inte diktade ihop om Jehova, som de inte såg mer än vad vi har gjort. Jag menar att jag med detta tal har besvarat den svåra frågan som jag själv ställde. Handla därefter, så skall vi genast klara oss bättre, fysiskt och moraliskt.

[16] Roban, vår äldste, föregick oss med gott exempel, låt oss följa honom så skall vi inte gå vilse! Kanske det är precis denne förbisedde snickare Jesus som är den rätte att åtminstone delvis återupprätta det i sanning olyckliga förmodade eviga Davids rike. Ty med hans obegripligt magiska krafter, vilka inga världsliga makter kan mäta sig med, är det högst möjligt att ingjuta en sådan respekt i de vidskepliga romarna genom att deras mäktiga legioner kunde få tusen fötter att ta till flykten.”

[17] Här reser sig de äldste, de skriftlärda, fariséerna och leviterna upp och säger: ”Du kan inte förstå skriften ordentligt om du kan tala så hädiskt, vilket det visserligen kunde ligga något i världsligt sett, men i en andlig mening så svärtar det ner Guds obestridliga majestät, och därför tvingas vi driva ut dig från vår gemenskap till hedningarna.”

[18] Talaren säger: ”Tror ni verkligen att ni straffar mig genom att göra så? Åh, där tar ni gravt miste! Om ni tänker förbli dårar och svälta till döds, gör då det för all del, så att ni förblir i er gamla natt och mörker. Ni gamla träskallar, ge mig ett exempel där en Guds predikant kallade tillbaka en död man från graven till livet, såsom denne vår snickare har gjort!”

[19] De äldste säger: ”Det skall Gud Själv göra på domedagen!”

[20] Talaren säger: ”På domedagen kommer er Gud att vissla något till er! Ingen vet något om att Jehova, som vi känner Honom från skriften, någonsin har kallat någon tillbaka från döden till livet! Eftersom ingen människa någonsin har upplevt detta, och inte har något säkert förutom evig död framför sig vid slutet av sitt korta jordeliv, så gjorde det henne väldigt ledsen och hon började i sin misströstan att fråga: ”Vad är jag, och varthän går jag när livet upphör?” Och eftersom det aldrig har rått brist på sådana tjänare som vi har äran att vara, så var de tvungna att uppfinna något för bekvämligheten hos dem som frågade och deras eget höga intresse, så att dessa erhöll viss tröst. Ur detta uppkom uppväckandet på domedagen, vilket den vida himlen förmodligen aldrig kommer låta ske, och vi tankfulla dårar tillåter till och med oss själva att pratas omkull men är icke desto mindre blinda inför de exempellösa faktiska gärningar och händelser som utförs rakt inför våra ögon, näsor och öron! Är det verkligen något ädelt för en gammal man att inte kunna skilja sig själv från den fullständigt mögliga så kallade nappen?

[21] Vad skall ni göra med judarnas gamla skräp, som knappt kommer att hålla i sig ett halvt sekel med tanke på folkens insikt? Jag kommer i alla fall inte att vara dåren som inväntar slutet på denna blinda lära, där det inte finns något annat än tomma historiska namn eller sagor som några ammor har improviserat ihop för sina spädbarn, ur vilka de vuxna spädbarnen sedan har satt ihop en fantastisk gudalära, där det inte går att finna något system eller gnista av logiskt slag i grekisk mening.

[22] Skulle kanske inte Jehova kunna tala och undervisa lika logiskt som en futtig grekisk filosof, då får Han först gå till en grekisk skola, innan Han lär Sitt inte alldeles dåraktiga folk sanning, ordning och visdom!

[23] Det vore mig främmande att inte föreställa mig Jehova som visare än en profet som är utbildad av sin barnflicka, och som förutom sin sedvanliga dumhet, har precis så mycket sunt förnuft att föra fram en sådan dunkel lära, att han inte förstår den själv och inte heller kan det, vilket i själva verket är en del i hans plan, så att en sådan lära ännu mindre skulle förstås av någon annan. Bespara mig från er Jehova! Sannerligen, som en ärlig man måste jag börja med att skämmas ordentligt för att någonsin ha omfamnat en sådan inhumant korkad lära!

[24] Om det emellertid låg något i den mosaiska läran från början, då är detta ’någonting’ nu så förvanskat genom den mest tarvliga mänskliga list att vi inte besitter mer av den än kanske ens dess felaktigt uttalade namn.

[25] Därför är jag redan från idag en lärjunge till snickaren Jesus! Han är god, och till skillnad från er kommer han inte att kasta ut en ärlig karl!”

92. De äldstes kommentar om judarnas tillstånd

[1] De äldste säger i ilsken förundran till talaren: ”Du otrogne! Hädare! Inser du inte att du efter ditt ytterst hädiska tal förtjänar att omedelbart stenas i synagogan, helt i enlighet med Moses? Hur vågar du rubba andra människors fasta tro, och få dem att tvivla på Gud och Moses bara för att du saknar tro?

[2] Har du verkligen så blodfattigt förstånd att du inte kan begripa att ingen människa är gammal nog ens med tusen års erfarenhet, att bli tillräckligt klok i sig själv och bara tro på vad man själv har upplevt? Gud har därför genom Sin Ande lärt människorna skrivtecken med vilka de kan nedteckna vad de har upplevt, och som deras avkomlingar troligen inte kommer att uppleva, och till förmån för just dessa avkomlingar, så att de senare kan få en god kunskap om vad de knappast kunde ha upplevt på sin tid, eftersom varje period frambringar något annat. Detta lär oss uppenbart även erfarenheten under de få dagar som vi tvingas att genomleva på jorden, i det att inget år, månad, vecka eller till om med dag fullständigt liknar varandra i vad som sker! Utforska Krönikeböckerna, så ger vi dig allt vi har om du kan visa oss en tid där det hände, som nu äger rum inför våra ögon och öron.

[3] Om det oomtvistligt ligger till så på jorden och inte på något annat sätt, vart vill du komma med ditt lösa och klumpiga misstänkliggörande av skriften, vilken är ett heligt legat från våra förfäder till oss? Deras avkomlingars lära är i tydliga drag vad de, som fromma, gudfruktiga män, upplevde och vilka åtgärder som vidtogs för att göra det möjligt för deras avkomlingar att lättare kunna leva ett mer välordnat och ett för Gud mer välbehagligt liv än som förmodligen var fallet för dem?!

[4] Tror du verkligen att vi är för dumma för att utvärdera vad som nu äger rum inför våra ögon? Åh, där tar du gravt miste! Men vi använder oss av våra fäders visdom, som undersökte allting under många år innan de accepterade det som det föreföll att vara!

[5] Om våra förfäder hade varit lika lättpåverkade som du, så skulle de inte ha stenat profeterna! Men efter att de såg att en äkta profet inte vek ner sig en hårsmån ens efter ett regn av dödliga stenar, då sågs hans vittnesbörd i ett annat ljus, och fäderna accepterade då detsamma som att det utgick från Gud!

[6] Om våra förfäder agerade så kritiskt med att anamma en profets nya förkunnelse av Guds vilja till människorna, är det då ens någotsånär rimligt att anta att vår gudomliga lära inte är mer än en pamflett (nidskrift) av några godsinta, oansvariga unga pojkar som fann nöje i att göra narr av alla framtida generationer?

[7] Du kallade oss dårar och träskallar, men är det inte diskutabelt huruvida du är den störste?! Ty det bekommer inte en man av Levi stam att döma sina bröder så kärlekslöst.

[8] Men om du med ditt föraktfulla tal bara ville pröva huruvida vi fortfarande är vad vi borde vara som ortodoxa judar, med alla särskilda händelser som äger rum i denna tid, så har du valt ett dåligt sätt att göra detta på och har därmed bara blottställt ditt hjärtas sanna natur.

[9] Ty varje människa avslöjas framför allt av sin blinda iver, som vittnar om henne själv, vilken hennes läggning är, ty där ger hon fritt spelrum åt sina favoritidéer, attityder och lidelser.

[10] Men den nyktre lyssnaren litar på sitt eget omdöme, och har därmed fördelen att lära känna sin vän från grunden.

[11] Tror du inte att vi vet vilka ofantliga missbruk som har krupit in i vår gudalära, särskilt i dess praktiska del, vilket tyvärr inte sällan skyler Moses och profeterna mer än de tjockaste stormmoln skymmer solen? Men den rena, oförfalskade skriften kan inte skymmas med sådana moln, och en sann skriftlärd kommer likväl alltid att veta var han står med den rena sanningen.

[12] Vi alla ser lika väl som du hur missbruken till slut kan döda den gudomliga läran i människor, likt den otäcka trämasken i ett ungt träd, men endast hos människor som du. Ändå kommer läran själv att förbli ren och kommer alltid att ha sina trofasta bekännare.

[13] Har du aldrig sett ett träd, på vars grenar ett stort antal parasiter har rotat sig för att förstöra trädet för människorna, och som tar sin näring från trädet? Upphör trädet på grund av detta att vara vad det i verkligheten är?

[14] Vi människor kan med våra dumma sinnen naturligtvis inte avgöra grunden för sådana villfarelser; men så mycket kan vi räkna ut, att dessa omöjligen kunde uppkomma utan Guds allsmäktiga och allvisa vilja. Varför måste det finnas vargar, som blott är där för att förstöra fredliga och harmlösa lammhjordar för att mätta sig själva med deras blod och kött? Varför måste lejonet, björnen, tigern, hyenan och andra rovdjur finnas, varför bredvid den milda duvan en mäktig, glupsk falk? Se, detta är outgrundliga hemligheter för oss korttänkta människor, och vi kan inte sprida ljus över dem!

[15] En jordbrukare odlar sin åker och den står redo fullt välsignad, och han bygger redan ut sitt spannmålsmagasin för att ha plats för de nya välsignelserna. Men en dag kommer det en oväntad storm som varar en timme, och hela välsignelsen är förstörd. Kunde man inte ställa den relevanta frågan: ’Gud, om Du inte hade velat att denna åker skulle bära någon frukt för denne lantbrukare på grund av att han kanske var en syndare, då skulle Du säkerligen ha tillräcklig makt att kväva denna åkers välsignelse i dess linda, och bespara lantbrukaren kostnad och möda!’ Men se, sådana händelser inträffar ganska ofta inför våra ögon, och ingen är i stånd att ge en förnuftig förklaring.

[16] Likaså ser vi i större eller mindre utsträckning avvikelser från Mose rena lära, både i templet och av alla bekännare. Här och där, mer eller mindre, ser vi konvertiter som är på fel spår. På det gamla livets träd ser vi en hel del parasitväxter. Men vad kan vi göra åt och istället för det? Vi har varken gjort eller velat detta, utan vi har märkt att det är så, och måste uthärda det även om det smakar aldrig så bittert i munnen.

[17] Fördenskull har vi emellertid inte blivit andligen begränsade genom att vara tvungna att få parasiterna på livets träd på köpet som en och samma sak. Trädet själv kommer att förbli hos oss i dess ursprungliga äkthet, och dess parasiter betraktas för vad de är, och ingen Gud kommer att ha något att invända mot sådant sunt förnuft. Gud skulle förvisso vara dum om Han sade till var och en av oss enskilt: ’Gå och förstör templet som har blivit fullt av smuts, ty Jag, Gud, är mycket missnöjd med dess styggelser.’ Kunde inte en svag människa säga till sin Gud: ’Herre, vilka absurditeter Du begär av mig, Din arma, svaga varelse? Om min existens besvärar Dig, så krävs bara en tanke för att jag skall upphöra att finnas till. Men att be mig om det omöjliga skulle vara som att befalla en fluga att på egen hand bära en elefant på sin rygg för att bära iväg den.’

[18] Vi anser emellertid att Gud är alltför vis för att inte förstå att människan inte kan simma uppströms en rasande flod.

[19] Berätta nu huruvida du har insett den fulla sanningen av vårt tal, så förlåter vi dig för vad du så blint och dåraktigt kastade ur dig.

93. En talares vittnesbörd om förbundsarken

[1] Talaren säger, utan att för ett ögonblick ha förlorat sitt stoiska sinneslugn under denna tämligen övertygande skrapa: ”Kära vänner och bröder. Det som ni nu har predikat för mig vet jag lika väl som er, men icke desto mindre är jag för första gången i mitt liv lyckligt gynnad att få reda på att likt mig själv, är inte ni några dumbommar heller. Vad ni har sagt är sant, men det lämnar fortfarande mina frågor obesvarade.

[2] Det är som ni har sagt, vilket jag själv tydligt inser, även om jag genom mina skenbara motargument ville få er att öppna era ständigt förseglade läppar. Och se, för första gången på de tjugo år som vi har levt och verkat tillsammans, har ni talat till mig öppet.

[3] Men varken min eller er klara insikt förminskar det dilemma som vi uppenbarligen befinner oss i. Den stora och viktiga frågan kvarstår, vad skall vi göra nu?

[4] Jag, sonen till en överstepräst i Jerusalem, uppväxt och uppfostrad i templet, vet endast alltför väl hur det står till med förbundsarken. Träet, silvret och guldet är fortfarande hos er sen gammalt, men Arons ständigt gröna stav är torr som fnöske, stentavlorna har gått itu, medan mannat endast finns som en tanke. Och eldpelaren, var någonstans är den? Från Krönikeböckerna vet man att den som rörde vid arken med icke invigda händer förlorade sitt liv, nu kan man klättra upp på arken och röra vid den som man vill, och ingen dödlig eld flammar ut från den.

[5] När utländska resenärer under edsvuren diskretion önskar se det gamla miraklet för dyra pengar, så beviljas de detta utan några invändningar, men endast på den dag som tillståndet är utfärdat. Därpå framställs en konstgjord eldpelare, men märk väl, inte över den röda gamla, utan över en konstgjord förfalskad ark av metall! Den här arken är utrustad med en svart kopp i mitten upptill, men nedsänkt i locket på ett sätt att den inte är lätt att upptäcka i det mörka allra heligaste, på grund av den intensiva låga som kommer därifrån. I denna kopp blandas den finaste eteriska naftalin ihop med andra väldoftande fina oljor och tänds en timma innan. På detta sätt brinner den sedan knappt en och en halv meter (omräknat till vårt måttsystem, övers. anm.) högt för att representera eldstoden.”

[6] När de nyfikna åskådarna hade stått och gapat åt denna vackra eldpelare med stor belåtenhet och sedan velat se arkens insida, så lyfts det övre locket under formella ceremonier och tomma böner, tillsammans med eldpelaren, försiktigt upp på ett ställ av guld. Åskådarna visas naturligtvis de nya mosaiska tavlorna som de äkta, på samma sätt med mannat som är helt färskt, såväl som en spirande Arons stav och dylikt, som arken innehåller.

[7] Vissa åskådare blir djupt rörda, andra, särskilt grekerna, går emellertid från det allra heligaste och småler i smyg och säger slutligen: ”Detta är verkligen en sinnrik anordning!” Men de flesta beklagar sig över att resten av templet hålls i ett sådant smutsigt skick. Jag säger er och skulle även sätta en stor summa på att den gamla förbundsarken med tiden kommer att sättas åt sidan helt och hållet och hädanefter kommer den nya, gjord av järn, att ta dess plats och funktion.

[8] Om ni inte vill tro mig, låt oss klä ut oss till exempelvis romare och gå till Jerusalem och stiga in i templet som främlingar. Omedelbart kommer det att finnas en tjänstvillig ande som frågar ut oss i detalj var vi kommer ifrån och vad vi söker i Jerusalem, hur länge vi kommer att stanna i ’Guds stad’, vart vi är på väg därefter och huruvida vi bär på mycket pengar, om vi har guld eller silver att sälja, och huruvida vi skulle vilja se det allra heligaste för en blygsam avgift. Då frågar vi om avgiften och man säger då ett hundra pund silver. Vi säger att det är för mycket och att vi inte är intresserade av att titta på sådana saker, om det är möjligt för tio pund så är vi klart med på det. Och för ynka tio pund kommer vi in till det allra heligaste, om vi högtidligt lovar vaktchefen i fråga att inte röja den med en stavelse för vad som helst i världen, vare sig inom det judiska landet eller i något främmande land, och inte heller berätta för någon att vi var inne i det allra heligaste. Det här kan vi lova ganska lätt och sålunda komma in i det allra heligaste som till synes romare, och ni kan sedan själva se huruvida en enda stavelse av allt att detta som jag har berättat för er om förbundsarken är en lögn!

[9] Och, kära vänner och bröder, om man som en person med ett något klarare intellekt har sett sådana saker i det allra heligaste med sina egna ögon, och där man vid sådana tillfällen har tjänat som en skarpsinnig och användbar högra hand, så kommer detta säkert för alltid att vara något bittert för en ärlig person, att bli en skamlig betald bedragare och lögnare för folket! Så ofta jag har tänkt på det och sagt till mig själv: ’Om det allra heligaste som förmodas vara levande, som hela läran om Gud och alla lagar bygger på, är ett hemlighållet fult nedrigt trick, vad skall man då tänka om hela läran och om alla lagarna?’ – Jag har nu talat, nu kan ni tala igen; jag är benägen att lyssna på er.”

[10] En av de äldste säger: ”Fick du lov att yppa sådana hemligheter? Blev du inte ombedd att svära en ed av evig tystnad innan du släpptes från templet som en invigd?”

[11] Talaren säger: ”Visst, men nu är jag fri att inte hålla den här dumma eden som inte längre kan ha något värde för mig, och att informera hela världen hur den har blivit bedragen! Och här i Nasaret tar vi i vilket fall som helst saker och ting mindre allvarligt, och därför kan man våga bryta en sådan bedräglig ed, utan att ha dåligt samvete för det.”

94. Den försvunna eldpelaren ovanför förbundsarken

[1] De äldste säger: ”Vi inser nu att du har rätt till viss del, men inte i allting, för det saknar du åtminstone tjugo års erfarenhet. Templet ser ut som du berättade för oss, men det har inte alltid varit såhär. Ty om du kan tänka igenom saken ordentligt och logiskt, så måste du ofrånkomligen acceptera denna mening som obestridligt sann: ’Om något sant och verkligt aldrig existerade, så kunde ingen människa komma på att efterbilda något som var falskt och osant.’ Varför kommer man så ofta över falska diamanter, falska pärlor, såväl som falskt guld och silver i denna tid då så många konstfärdigheter har uppväckts?

[2] Vi vet att perserna tillverkar de bästa och finaste sjalarna och andra klädesplagg och även ger dem de mest bestående färger enligt deras hemliga konstfärdigheter, vilket är anledningen till att deras varor är av högt värde. Men om du idag besöker marknaderna i Jerusalem, Sykar eller till och med Damaskus, så måste du vara en god kännare av varorna för att inte köpa förfalskningar tillverkade i vårt land, det vill säga falska och av dåligt material som äkta persiska, till ett högt pris som man normalt skulle betala för persiskt material! Men vad kan man dra för slutsatser av detta?

[3] Förstå, om det aldrig hade funnits äkta diamanter, pärlor, silver och äkta konstrikt persiskt material, så skulle det heller aldrig falla någon in att plagiera dessa! Och om de äkta inte vore så högt värderade så skulle således de falska kopiorna upphöra, ty det skulle inte falla någon in att plagiera falsk kalksten, ty det finns en obeskrivlig mängd tillgänglig av den äkta kalkstenen. Nu kan du lätt föreställa dig att en falsk ark med eldpelaren aldrig skulle ha blivit plagierad om inte en äkta och underbart sann hade funnits tidigare.”

[4] Talaren, vid namn Chiwar, säger: ”Just det! Det är klart, men frågan är vad som i själva verket ägde rum när den gamla förbundsarken dog, så att säga. Den existerar fortfarande och påträffas emellanåt på platsen för det falska allra heligaste, vilket icke desto mindre nästan aldrig händer nuförtiden på grund av de ofta förekommande besöken till hallen där det allra heligaste finns, trots att det var väl känt att fram tills för knappt trettio år sedan så var det ingen förutom översteprästen som hade rätt att sitta på Arons stol, och som kunde stiga in i det allra heligaste, och till och med översteprästen själv bara två gånger per år, enligt reglerna; bara i undantagsfall fick han gå in i det allra heligaste tre eller fyra gånger.

[5] Hur kom det sig därför att det allra heligaste nu bara är så till namnet men på det hela taget inte är mer ett allra heligaste än denna synagoga?”

[6] En erfaren äldste säger: ”Vad orsaken till detta är vet varken jag eller någon invigd i hela Israel. Endast så mycket är säkert: att med det ondskefulla mordet på översteprästen Sakarja mellan offeraltaret och det allra heligaste, så slocknade plötsligt eldstoden och hädanefter visade sig inte eldpelaren mer trots alla vädjanden och böner.

[7] Vi hoppas att du förstår att en sådan händelse inte kunde avslöjas för folket. Ty detta skulle ha skapat en våldsam uppståndelse bland folket, för att inte tala om romarna i landet! Vilket blodbad och vilken förödelse detta ovillkorligen skulle ha lett till!

[8] På detta sätt vet ingen i hela Israel, förutom vi invigda, något om det medan dessa galiléer, som sover här och som knappt kan höra våra viskningar även om de inte sover, inte skulle göra någonting även om de visste, ty de har alla liten tro och är mer greker än judar och har sedan länge antagit följande princip för det praktiska livet: ”Det måste finnas en religion för att hålla nere det enkla folket, vilket gör det lättare för den lilla utbildade delen att utnyttja det, och det spelar ingen roll vad för slags mysterium som ligger till grund för religionen.

[9] Vad bekommer det en äkta och bättre galilé huruvida arken är äkta om den bara har den rätta effekten på det enkla folket, som är vidskepligt och alltför lätt att bedragas?! Här i Nasaret, i Kapernaum och Korasin kan man därför vara ganska öppen bland släktingar och vänner utan att orsaka någon skada. Men beträffande greker och romare, tja, där vet vi vilka vi har att göra med!

[10] Detta var också det huvudsakliga skälet till att sätta predikanten Johannes i fängelse, vilken höll till runt Betara under flera år. Skälet var att man fruktade vad han – som son till Sakarja, vilken inte gav någon god vittnesbörd om prästerna i Jerusalem – kunde veta och berätta för folket om den falska arken!

[11] Detta är även skälet till att förfölja snickaren, eftersom med hans uppenbara profetiska gåvor så fruktade man att han kunde avslöja ett och annat för folket. Låt därför detta förbli en hemlighet bland oss för tillfället, och vi får inte röja oss själva alltför lätt.”

[12] Chiwar säger: ”Detta är naturligtvis en enormt irriterande historia; om bara inte de där nere nära huvudingången snappade upp vad vi sade!”

[13] De äldste säger: ”Tja, vi mumlade faktiskt snarare än talade så de där nere kommer att ha hört väldigt lite eller ingenting. Och även om de hade hört något, så är de mestadels greker och romare och de förstår inte vad vi diskuterade sinsemellan.”

[14] Chiwar säger: ”Jag noterade icke desto mindre snickarens son Jesus, överståthållaren Cyrenius, föreståndaren Jairus, befälhavaren Kornelius, Faustus och andra befattningshavare!”

[15] De äldste säger: ”Dessa är människor som vi i vilket fall inte kan skydda oss mot: det spelar liten roll huruvida dessa hörde oss. Om de vill göra det känt för människorna så är det inte troligt att de behöver vår diskussion, eftersom de troligen sedan länge vet hur det står till med arken i templet. Och om de inte vill det, så kommer inte vår diskussion att vara ett motiv till det, och därför behöver vi inte oroa oss! Men låt oss nu se till att saken ifråga inte basuneras ut av oss. Och om det kommer att behövas i framtiden så kommer den yttersta försiktighet att behövas.”

95. Chiwars vittnesbörd om Jesu gärningar och liv

[1] Chiwar säger: ”Sannerligen, jag måste berömma er visdom. Under hela den tid som vi har levt och verkat tillsammans, fanns det aldrig någon möjlighet att lära känna er, mina kollegor, på det sätt som jag har gjort idag och jag är särskilt tillfreds med att ha er människor vid min sida snarare än dumma tempeltjänare. Ändå förblir snickarens framträdande det mest extraordinära som har uppfattats av mänskliga sinnen sedan människor har bebott jorden. Här går Adam under med alla sina tusen år av erfarenhet och uppenbarelser! En Enok tillhör en nation av andliga tiggare, och Abraham, Isak och Jakob, Moses, Aaron och Elias är fattiga stackare jämfört med oss. En dag för nu med sig mer av det mest mirakulösa och oerhörda än vad alla förfäder och patriarker någonsin upplevde!

[2] Själv har jag spelat rollen av en hemlig betraktare från avstånd av allt som ägde rum inne i och utanför gamle Josefs hus, igår såväl som så sent som idag, och jag säger: inget annat än mirakel efter mirakel! Två fullt synliga änglar betjänar Honom! Faustus fru var i Kapernaum och snickaren ville ha henne vid frukostbordet; men det skulle ha krävts fyra timmar för att föra henne från Kapernaum till Nasaret. Vad händer? Snickaren nickar åt de två som uppenbart är änglar. Dessa bägge försvinner under bara några ögonblick, och kommer tillbaka till Nasaret med den överlyckliga vackra Lydia! – Vad säger ni om det? Detta är uppenbarligen mer än vi kan förstå?!”

[3] De äldste frågar: ”Vad mer har du sett?”

[4] Chiwar säger: ”Ni känner säkert Jairus dotter och vet också att hon dog två gånger och att hon den andra gången redan hade legat i graven flera dagar. Men ni vet inte att Jairus himmelskt vackra dotter har blivit Borus fru! Är inte detta oerhört, att en två gånger helt död kvinna blir en mans fru och det på ett bröllop vars like världen inte har upplevt tidigare?! När snickarens son hade välsignat henne såg hon himlarna öppna och oräkneliga skaror änglar fyllde luften och prisade Gud för att ha förlänat jordens människor en sådan ära och nåd. Men efter att paret välsignades av Jesus stängdes himlarna som svar på snickarens synliga nickning och endast de två änglarna stannade kvar som de var tidigare, och som ni kan se dem här i synagogan, där borta, stående nära dörren i form av två himmelskt vackra ynglingar. Titta på dem och säg huruvida de kan vara någon annanstans ifrån än blott från himlen!

[5] Om emellertid allting är så underbart, vilket ingen av oss kan förneka, varför skulle vi inte anse att snickarens son är förmer än bara en student till esséerna, vilka han aldrig kan ha sett, eftersom han såvitt jag vet aldrig har lämnat vårt område, förutom några gånger till Jerusalem med sin far och sina bröder, och en gång till Sidon, tror jag, för att bygga ett hus där. Men annars var han alltid hemma.

[6] Även om man vet att han alltid var en tystlåten, tillbakadragen arbetare, och att han till och med betraktades som något dum, visste man också att från hans födelse till hans tolfte år ägde väldigt besynnerliga saker rum med honom. Till och med hans födelse sägs ha varit helt mirakulös – enligt den romerske befälhavaren Kornelius berättelse, vilken berättade detta för mig alldeles nyligen vid ett festligt tillfälle.

[7] Men om saker och ting förhåller sig så, då frågar jag på allvar huruvida man fortfarande bör ha några betänkligheter mot att betrakta denne Jesus som åtminstone en Guds son, eftersom de saker som han uträttar, och hur han befaller änglarna och hur de lyder den minsta vink, uppenbarligen tillåter slutsatsen att fullheten av Guds ursprungliga ande måste finnas bakom denne Jesus.

[8] Om så är fallet – vilket hans gärningar och lära vittnar om – då vet jag verkligen inte varför vi fortfarande håller fast vid den döda arken, medan den levande rör sig och handlar inför våra ögon! Vi kunde till och med förbli vad vi är till det yttre inför folket, för att inte göra allting för iögonfallande, men i våra hjärtan bör vi alla fullt och fast bekänna oss till honom!”

[9] Den vise äldste säger: ”Antingen fullt ut eller inte alls! Ty om någon gudomlighet finns i honom så kommer den att avsky allt som är halvhjärtat. Om emellertid inte så är fallet, då är det icke desto mindre bättre att stanna med den döda arken med åtminstone det levande minnet av dess tidigare existens, än att omfamna något vars grund vi inte känner orsaken till!

[10] Chiwar säger: ”Därför skall vi kontrollera saken för er skull, ty för min skull behöver den inte kontrolleras. För mig är det klart och jag vet exakt vad jag gör om jag följer honom.”

[11] De äldste säger: ”Men tror du inte att templet kommer att vidta några åtgärder om den ena gemenskapen och området efter det andra faller bort som mogen frukt från trädet? Jag tror inte att templet kommer att dröja alltför länge med att skicka ut sina straffande präster till alla platser. Och ve då alla avfallna människor – dessa kommer att bli plågade på alla sätt! Då kanske alla dem som har omfamnat den vise grekens lära klarar sig bättre än vad Jesus lärjungar gör, som varken är fullt ut judar och ännu mindre greker, och som är väl medvetna om att dessa eller åtminstone vissa av dem, känner till det dåliga och tomma tillståndet i templet och dess heliga mysterier.

[12] Jag säger er: inget kommer att skapa en större oro hos tempeltjänarna än Jesus och hans lärjungars uppenbart profetiska väsen, vilket naturligtvis hålls helt hemligt men är desto farligare för oss! Och en sådan oro gör att de kommer att ta till alla Satans knep för att förstöra en lära, genom vilken templets säkra undergång måste förberedas.

[13] Eller hörde ni inte vad tempeltjänarna till och med gjorde med den grek som gjorde det känt bland folket att de förra nu accepterar romerska silver- och guldpengar i templet, trots att bara Arons mynt avsågs för detta och att inga andra pengar någonsin skulle accepteras? Se, han lockades in i templet med löfte om att göra sig en förtjänst, och när man på detta fina vis fick tag på honom i templet, så dödades han på ett sätt som inte finner någon motsvarighet i Krönikeböckerna. Man måste därför vara mycket försiktig! Vi får varken bli greker fullt ut, och som sådana sedan ansluta oss till Jesus lärjungar, eller å andra sidan fullständigt förbli vad vi är, för halvmesyrer kommer inte att hjälpa oss på något sätt.”

[14] Chiwar säger: ”Där har du rätt igen, i den mån det gäller världslig försiktighet, men för att tala klarspråk oss emellan: om denne till synes snickare verkligen är den utlovade Messias, eller – som David kallar Honom med den djupaste vördnad – Jehova Själv, skulle vi då fortfarande bli Hans lärjungar genom olika undanflykter, eller snarare sluta upp vid den himmelska fanan och inte tillåta oss själva att bli avskräckta av Satans tjuvknep eftersom vi genom Honom kan bli förvissade om evigt liv även om det kan kosta oss detta meningslösa, eländiga temporära liv som ändå bara är kort?”

[15] Vid Chiwars förslag blev alla tveksamma, och visste inte hur de skulle göra.

96. Ängelns anvisningar till de omvända fariséerna

[1] Då stiger de bägge änglarna fram till dem och säger: ”Å ena sidan har Chiwar rätt, men ni, äldste, har också rätt när ni säger att man måste tillhöra Gud helt och hållet eftersom Gud avskyr ljumhet. Men vi som vittnen från himlen säger er: Frukta inte den som inte kan skada er själ, utan frukta snarare Honom som är Herren över allt liv i himlen och på jorden. Utan Honom finns det inget liv, varken i himlen eller på jorden. Därför tillråder vi, som Hans mest sannfärdiga vittnen från himlen, er att göra vad er vän Chiwar har föreslagit.”

[2] De äldste säger: ”Vilka är ni, ljuvaste ynglingar, att kalla er ’vittnen från himlen’ inför oss?”

[3] De bägge säger: ”Fråga Chiwar som såg oss hämta Faustus fru från Kapernaum, så kommer han att berätta för er vilka vi är.”

[4] De äldste säger: ”Om så är fallet finns det inget mer att fundera på och vi måste vända templet ryggen.”

[5] De bägge säger: ”Inte så, kära vänner, ty Herren är tolerant i allting. Så länge som ni följer Honom i era hjärtan, och har en levande tro på Honom och tror att skriften kommer att uppfyllas genom Honom och att den till största delen redan har blivit uppfylld, då gör ni tillräckligt. Förbli annars som ni är, så att världens och djävulens tjänare, som templet är fullt av, inte väcks i förtid. Lär folket Moses och profeterna och se till att Guds sanna bud hålls, men betrakta iakttagandet av templets världsliga lagar som ljummet vatten, så kommer ni att vara lika mycket Hans lärjungar som dem som Han kallade och utvalde bland fiskarna.

[6] Om två dagar kommer ni att få en ny föreståndare från Jerusalem som till en början kommer att vara väldigt vänligt sinnad till templet, men senare ganska öppen för att mygla och att utfärda dispens efter dispens för pengar, ty själv tror han inte ett jota på templet så han kommer att bli en enkel match för er. Jairus har gått i pension och kommer att bo hos sin svärson. Men säg ingenting till den nye föreståndaren om alla de mirakler som har ägt rum här!”

[7] Chiwar säger i den djupaste vördnad: ”Guds tjänare från ljusets och det eviga livets rike! Vi gör klokt i att genom Herrens nåd handla i enlighet med ert råd, men för min del skulle jag vilja ta det ett steg längre. Hur skulle det vara om jag personligen förenade mig med lärjungarna och blev en lärjunge själv?”

[8] De bägge säger: ”Varje människa på den här jorden är fri och kan göra vad hon vill och tro och säga vad hon vill, men var och en som likt er själva har tagit emot gudomliga råd gör väl i att hörsamma desamma, men när det handlar om lärjungarna, som nu alltid är med Herren, kommer det tider med stark förförelse, med syfte att till och med pröva deras ande i eld, och många kommer att vara svaga och falla bort. För er själva blir det lättare, och ni kommer lugnt att uppnå vad lärjungarna endast under stor fruktan och förföljelse kommer att uppnå. Du Chiwar kan nu göra som du vill, men det är bättre för dig om du stannar kvar på din position.”

[9] Chiwar säger: ”Visst skall jag göra det, men så länge som Herren bor här skulle jag vilja stanna i Hans närhet och höra och se mycket från Honom. Borde jag inte göra det heller?”

[10] De bägge säger: ”Åh, visst kan du göra det, även om Herren inte kommer att säga så mycket här, och ännu mindre göra något särskilt, eftersom människorna här nästan saknar tro helt och hållet, och tror att Herren är en trollkarl. Ni kommer själva att få gott om möjligheter att lära dem något bättre, för vilket Herren inte kommer att undanhålla er lönen. Framåt kvällen kommer också Roban att komma tillbaka och att ge er ett viktigt vittnesbörd om Herren Jesus, och i honom kommer ni att ha en mycket förståndig och vis ledare, ty Roban är en av de starkaste andarna bland er.” – Med dessa ord går de bägge änglarna och återvänder till vårt sällskap.

97. Folkets förhållande till sina ledare

[1] Efter detta frågar Cyrenius Mig huruvida det var tillrådligt att befria de helt konverterade fariséerna, de äldste, leviterna och de skriftlärda från hans skarpa påbud.

[2] Jag säger: ”Man bör inte som en befullmäktigad lagstiftare inte vara för snabb med att anstifta en ny lag! När väl en lag är stiftad, bör man vara ännu mindre hastig att avskaffa den givna lagen, ty då måste det sunda förnuftet råda. Se, när du utfärdar en ny lag kommer du att göra alla dem till fiender, för vars skull lagen infördes. Men om du avskaffar lagen, så kommer ingen att tacka dig utan snarare beskylla dig för att vara svag och säga triumferande: ’Där ser du tyrannen! Eftersom han ser hans fiender är i majoritet, så vill han återfå folkets gunst genom att plötsligt avskaffa den hårda lagen. Men han kommer att finna få vänner bland folket, ty när väl någon är en tyrann är han även så den andra gången och dubbelt så när han återfår makten!’

[3] Därför är det bättre att låta en given lag stå kvar än att avskaffa den för snabbt, men istället kan man i hemlighet göra avsteg från den, och om överträdelser av densamma förekommer, så kan man visa överseende och inte döma alltför strängt. När en ny ledare framträder, så står det honom fritt att helt avskaffa de lagar som hans föregångare stiftade eller att göra dem mildare i enlighet med andan hos folkets. Eller så kommer folket självt och ber dig om det, varpå du kan ta bort den strängare delen av en stiftad lag men med förbehållet att med största stränghet återinföra den, om det finns spår att avsiktligen förfölja den goda sak som skall åstadkommas genom lagen.

[4] Se, detta är den visdom med vilken varje regent borde leda sina undersåtar, om han vill regera med glädje! En ljum och vårdslös regent kommer att nå den alltid sorgliga insikten att han inte borde ha tillåtit folket att växa över hans huvud genom överdriven undfallenhet!

[5] Ty folket förhåller sig till regenter på samma sätt som barn förhåller sig till sina föräldrar. Stränga men även kloka föräldrar kommer att få goda, lydiga och tjänstvilliga barn som kommer att älska och ära sina föräldrar, medan alltför undfallande föräldrar snart kommer att få se sina barn växa över huvudet på dem, och till slut driva och stöta ut dem ur huset.

[6] Kärlek parad med allvar och visdom är en evig lag, den som handlar därefter kommer inte att gå vilse, och frukten därav kommer att smaka gott och utsökt. Har du verkligen förstått Mig helt?

[7] Cyrenius säger: ”Ja, Herre, fullständigt, och det har alltid varit så i världen. En överdrivet god och eftergiven regents välde kommer snart att vara över, men även en som är alltför tyranniskt sträng varar sällan länge. Det verkar mig som att mitt emellan dessa bägge vilar visdom, lycka och dess bestående fasthet?”

[8] Jag säger: ”Förvisso, så är det, i mitten, som Jag har visat dig. Men låt oss nu vända hemåt, ty det är redan sent på eftermiddagen.”

[9] Kornelius frågar: ”Men Herre, de litet till åren komna invånarna som skulle bo här, sover de redan? Dessa människor kunde förrätta sitt lovvärda sabbatsfirande hemma utan att störa de närvarande med sitt ljudliga snarkande! För hur dessa människor snarkar får en att vilja springa sin väg – det är ett fenomen som jag tycker är högst obehagligt. Jag kan stå ut med svåra umbäranden, men en sovandes snarkning kan driva mig till vansinne!”

[10] Jag säger: ”Såja, låt det bara vara. Medan de snarkar begår de ingen synd. Det är bra att de snarkar, för hade de varit vakna, så kunde de ha råkat få höra saker som hade väckt stor anstöt hos dem, vilket inte hade varit bra. Men eftersom de sov djupt, så varken hörde eller såg de något av allt det som ägde rum och tog därför inte illa vid sig och se, det är gott. Men låt oss nu gå och låta dessa människor sova!”

[11] Därefter började vi gå mot dörren, men fariséerna och de skriftlärda rusade till den halvöppna dörren och öppnade snabbt hela den stora dörren, och sade: ”Herre, det står skrivet: ”Höj era huvuden, ni portar, höj er, ni eviga dörrar, så att ärans kung kan tåga in! Vem är han, ärans kung? Det är Herren Sebaot. Till Honom vare all vår lov och all ära och allt pris från evighet till evighet.”

[12] Och Cyrenius säger med en vänlig uppsyn: ”Ja, så är det och skall så förbli för evigt! Må Herren alltid vara med er!

[13] Och de ropar: ”Och med din ande, så att du må vissa oss samma nåd som Han gör. Ty fram tills nu har dina lagar förtryckt oss svårt, värre än döden. Men eftersom vi själva nu har blivit Hans lärjungar fullt ut, och frivilligt ålagt oss dina lagar, så är dina hårda lagar som icke existerande för oss. Men vi tackar dig ändå för just dessa lagar, ty utan dem så kunde vi lätt ha blivit förrädare av denna högst heliga sak. Vi ber dig därför inte längre att avskaffa de antagna, stränga lagarna, ty vi, som tänker, handlar och tror som dig, avskaffar dem för alla tider till sista pricken genom våra egna handlingar!”

[14] Cyrenius säger: ”I detta hänseende så lägger jag också lagarna åt sidan, och jag är av den vissa förhoppningen att aldrig behöva återinföra lagarna till er. Låt er därför aldrig ledas vilse igen och följ strikt vad de bägge änglarna från Gud har rått er, och på det sättet kommer vi att förbli de bästa vänner i Gud, och mitt styre kommer inte att trycka ner er. Och om det skulle komma fram att er nye synagogföreståndare avser att förfölja er eftersom ni är vänner till Jesus, Herren från evighet, och samtidigt vara vänner till de välvilliga romarna, så kommer ni säkert att finna vägen till mig, och då kommer förebyggande åtgärder att vidtas för att skydda era fysiska och framför allt andliga rättigheter på bästa sätt! Och nu säger jag på nytt: ”Må Herren vare med er.”

[15] Och alla ropar igen: ”Och med din ande för evigt!”

[16] Därpå bugar de djupt inför oss och vi passerar genom den vidöppna dörren och sätter kurs hemåt, där ett rikligt mål bestående av bröd, vin och alla slags söta och fullmogna frukter väntar oss. Vi slog oss ner vid borden, tackade och åt undan för undan allt som fanns på borden, och satt kvar till solnedgången med alla slags upplyftande tal och samtal.

98. Roban och Kisjona berättar om sina erfarenheter

[1] Precis före solnedgången anländer Roban till Mitt hus i sällskap med Kisjona från Kis, och hälsar på dem han möter redan på långt håll, och Kisjona rusar fram till Mig med öppna armar, och hälsar allra vänligast på framför allt Mig med tårar i ögonen och hälsar först efter en stund på sin dotter, som redan hade hållit hans hand en bra stund och överöst den med kyssar, varpå han även hälsar på sin svärson, Kornelius, och när han märker att den glänsande romaren vid Min sida är överståthållaren Cyrenius, ber han den senare om ursäkt för att inte ha märkt honom.

[2] Cyrenius tar emellertid mycket rörd Kisjonas hand, och trycker den mot sitt bröst och säger högt: ”Inte du, men jag ber om ursäkt för att inte ha hälsat på dig tidigare utan ursäktat mig med att inte personligen ha känt dig. Ty förutom Jesus, som naturligtvis ensam förtjänar allt lov och ära, är jag även skyldig dig outsinligt tack, du trogne och ärlige man. För av alla människor i området har utan tvekan du bidragit mest för att få mig ur en förlägenhet som annars förmodligen hade kostat mig livet! Det är verkligen ett stort nöje att få lära känna dig personligen, min högst värdige vän.”

[3] Därmed är Kisjona återigen på väldigt gott humör och berättar om mycket som han har upplevt under tiden, och berättar i slutet att han hade besökt Sykar med den ärlige gamle Roban och dessa talade mycket med Jonael, Jairut och en hel del med Archiel, som nu lever och handlar som en vanlig människa, så att ingen främling skulle drömma om att det fanns en rent andlig varelse bakom honom.

[4] Sålunda hade han även besökt läkaren Joram och hans underbart härliga hus såväl som hans förtjusande och underbara fru, och fick reda på ytterst underbara saker från de bägge, och att Roban hade varit uppmärksam överallt och inte kunnat nog förundras över allting, och närhelst han blev mäktigt rörd så sade han hela tiden för sig själv: ”Ja, ja, blod och liv åt den gudomlige Mästaren från Nasaret! Ty han kan inte vara människa utan måste vara Gud Själv, annars skulle sådana saker inte vara möjliga för Honom!”

[5] Medan Kisjona fortfarande berättar, stiger Roban fram till Mig, och säger: ”Herre, jag är Din, och ingen annan makt än Din vilja kan skilja mig från Dig.”

[6] Jag säger: ”Jag visste mycket väl på förhand att du skulle bli en av de Mina, men vad du inte vet ännu är att alla dina bröder och kollegor nu räknas som Mina, utan att inför världen upphöra vad de var förut. På samma sätt skall du tills vidare förbli vad du var, tills den nye synagogföreståndaren, som kommer att ersätta Jairus i övermorgon, får sina kanter bortnötta litegrann.

[7] Dina bröder kommer emellertid att undervisa dig hur du skall handla, tala och uppföra dig mot den nye föreståndaren, som till en början verkligen kommer att sopa med en grov kvast. Men om knappt ett halvår kommer ni att kunna uppnå vad som helst med honom för lite pengar, eftersom han inte har någon tilltro till templet utan för tillfället bara till guld. Sedermera kommer han emellertid att kunna tro på något bättre. Men gå nu bort till dina bröder och förklara för dem allt som du har sett och hört.”

[8] Vid dessa Mina ord tar Roban farväl av Kisjona, och tackar honom för allt det goda som han hade gjort för honom, och säger slutligen: ”Det torde finnas få personer likt Kisjona att påträffa på jorden. Därför är du den ende som har rört vid mitt hjärta och funnit det. Må Herren välsigna dig för allt det goda som du har gjort för mig och tusentals andra.” Vid dessa ord bugar han djupt ner inför oss, och rusar bort till sina bröder som denna dag är församlade i synagogan – förutom de sovande människorna som föstes bort strax efter att vi hade lämnat. Han fick ett förvånansvärt vänskapligt mottagande, och i en gladlynt och munter anda berättar de nu för varandra i förvåning efter förvåning, vad de har upplevt, hört och sett.

[9] Även vi var på gott humör, ty Kisjona kom inte ensam utan med flera fullastade packdjur och deras ledsagare, och förde med sig vin, mjöl, ost, bröd, honung och stora mängder rökt fisk, så att mor Maria knappt kunde hitta någon plats för det.

[10] Därför ombads en granne att aktsamt förvara överskottet i sitt stora skafferi, vilket han även gjorde, ehuru inte så tillmötesgående eftersom han alltid hade varit en sniken snåljåp. Men när Kisjona gav honom några guldmynt för hans möda och vänlighet så blev han genast välvilligt sinnad och ytterst tjänstvillig, och stötte en gång kraftigt till lärjungen Johannes när han bar på säckarna, eftersom det redan var sen skymning. Den senare sade till honom: ”Var försiktig i din betalda iver, annars kommer du att skada dig själv och andra. Men du skulle vara lycklig om du vore lika ivrig för Guds rike, som har kommit lika nära dig som de två eländiga guldmynten, och då skulle du inte stöta emot någon! Åh, den stora blindhet som inte vill känna igen den Allra Högste!”

[11] Grannen lät sig emellertid inte pratas bort, och uträttade sitt lejda arbete och bekymrade sig inte om någonting annat.

[12] Då frågade Johannes: ”Herre, är det möjligt att en människa kan vara så slö till kropp och själ?”

[13] Jag säger: ”Låt honom gå! Det finns nu många tusentals sådana i det judiska landet som är trögare och envisare än åsnor! Därför förtjänar de bara en åsnas belöning!”

[14] Detta åtföljdes av ett litet skratt som Filopold med sina träffande påpekanden fick att stiga, och han visade hur normalt sett ingenting var svårare för en människa att se än det som sitter på hennes näsa. Och alla beundrade hans dialektiska färdigheter.

[15] Efter detta mellanspel reste vi oss från bordet och gick strax därefter till vila.

99. Änglarnas tjänstgöring i universum

[1] Alla drog sig nu tillbaka och sov tills morgonen hade grytt. Även Jag vilade och sov några timmar. De bägge änglarna utförde emellertid under natten sin plikt att anföra världar och var vid soluppgången redan tillbaka hos oss, och kom fram till Mig, tackade Mig och sade: ”Herre, allt är i den bästa ordning i hela den stora kosmiska människan. De stora centrala solarna är fixerade på sina platser och deras banor är regelbundna. Banorna hos de sekundära centrala solarna är oförändrade, banorna hos de centrala solarna av tredje ordningen runt dessa sekundära är i perfekt ordning och detta gäller för de centrala solarna av fjärde ordningen med deras tio gånger hundra tusen planetära solar, här och där fler eller färre –som Du, åh Herre, har fastställt från själva begynnelsen. De oräkneliga planetära solarna med sina små, mestadels mörka planeter och månar är i vilket fall beroende av de stora ledande solarnas ordning, och sålunda är allting i den bästa ordning i denna kapselglob som vi är satta att övervaka. Och därför kan vi tillbringa ännu en klar dag här med Dig, helige Fader, och med Dina barn, som är oss så väldigt kära.”

[2] Jag säger: ”Gott, men utnyttja varje minut genom all slags nyttig undervisning som Mina barn fortfarande har stort behov av.”

[3] De bägge änglarna går nu väldigt glada och ypperligt lycksaliga tillbaka och hälsar på Maria, och därefter på lärjungarna, Cyrenius, Kornelius, Faustus, Jairus, Kisjona och Borus. Men Cyrenius som hade hört något om många solar frågar dem om vilka solar som de hade talat med Mig om, eftersom han bara kände till en sol.

[4] De bägge säger ytterst kärleksfullt: ”Käraste vän och broder i Herren, försök inte att veta vad du omöjligtvis kan greppa just nu, och som frälsningen av din själ inte beror på. Ty det som vi talade med Herren om skulle döda dig om du kunde förstå det i den utsträckning som vi gör och måste förstå det. För så många stjärnor som du kan se en klar natt, och många fler som ditt öga inte kan se på grund av deras enorma avstånd, är alla solvärldar av en omfattning som du inte kan förstå. Den enda sol som du ser är en av de minsta planetära solarna, ändå är den redan mer än tusen gånger tusen gånger större än den här jorden. Föreställ dig nu en central sol som bara är av den fjärde ordningen, runt vilken åtminstone tio gånger hundra tusen planetära solar kretsar tillsammans med sina planeter eller ljuslösa jordar, som den du bor på! Volymen av en central sol av endast den fjärde ordningen är tusen gånger större än summan av volymen hos alla de planetära solarna med deras jordar och månar som kretsar runt dem. Säg oss, vän, kan du nu skapa dig en föreställning om en sådan omfattning?

[5] Cyrenius säger: ”Ljuva Guds tjänare, var vänlig att inte berätta mer för mig om detta för det gör mig ganska yr. Men eftersom jag har en sådan törst efter kunskap, berätta för mig bara rent allmänt vad dessa oräkneliga, ofantliga solar innehåller?”

[6] De bägge säger: ”I ett stort solsystem kan du finna samma och liknande saker som på denna jord, ehuru av ett mycket ädlare slag och ofta av en gigantisk storlek. Det finns människor, djur och växter av olika slag, precis som här, och förutom enorma och obeskrivligt magnifika boningshus jämfört med vilka templet i Jerusalem och kejsarens palats är de mest eländiga snigelskal. Och överallt finns denna Ende Herre och Skapare från evighet.”

100. Om människans självbestämmanderätt och hennes syndfulla sedefördärv

[1] När Cyrenius hör detta, grips han av den djupaste vördnad och säger: ”Vänner och Herrens tjänare, först nu inser jag vem Herren är och vem jag är. Jag är absolut ingenting och Han är oändligt allting. Jag förstår bara inte vår mänskliga djärvhet som gör att vi kan tala med Honom som med våra likar. 

[2] De bägge änglarna säger: ”Han vill ha det på det sättet, ty barnen har från en evighet rätt att säga sitt hjärtas mening till Fadern. Så fråga inte om dumma saker och omständigheter, ty det är inte ditt ansvar att du är människa, utan endast Hans som ur Sig Själv skapade dig som du är, oberoende av någon annans råd än Sitt helt eget. Och hur kunde Han ha frågat någon annan än Sig Själv eftersom det inte fanns någon varelse innan Honom i hela oändligheten?

[3] Därför, om du talar med Honom som med din like, så gör du rätt, ty Gud har ingen förutom Sig Själv som Han kunde tala med. Men Hans skapade varelser som utgår från Honom har getts friheten så att de nu kan tala med Gud och Gud med dem, som en man med en annan, och sålunda är det helt i sin ordning för dig att tala med Honom som med din like. Ty den skapade varelsen är värdig sin Skapare och Skaparen Sin skapade varelse.

[4] Varje skapad varelse är vittne till Guds allmakt, visdom och kärlek, och utan Hans makt kan ingen aldrig så mäktig ande skapa någonting, vilket endast kan göras av Gud. Men eftersom varje skapad varelse är ett vittne till den gudomliga allmakten, visdomen och kärleken, hur skulle den då inte bli värdig dess Skapare? – Förstår du detta?”

[5] Cyrenius säger: ”Åh, ni ytterst visa tjänare åt den allsmäktige Guden, så klar och begriplig er så väldigt visa undervisning är. Ja, det är verkligen så. Människan måste sannerligen inte skämmas för det som hon är, ty hon är Skaparens mest sanna mästerverk givet att hon lever enligt Guds fritt erkända vilja. Men om en människa handlar i strid med Guds vilja, så menar jag att hon förstör sig själv och inte längre kan motsvara vad hon ursprungligen var och är tänkt att vara och förbli för evigt.

[6] Och så måste synd vara en handling i strid med Guds ursprungliga ordning, och blir själv en skapare av sin utvecklade natur, vilken är att bli lik Guds, och fördärvar sig själv där genom att göra sig själv ovärdig att vara en skapad varelse av den evige, allsmäktige Mästaren.”

[7] Änglarna säger: ”Där har du helt rätt. Varje människa förblir Guds värdiga mästerverk vad beträffar form, duglighet, förmåga och frihet att leva, och är på sätt och vis en ren maskin, där anden kan uttrycka sig fritt och levande.

[8] Men vad beträffar den moraliska utvecklingen av hennes hjärta och själ, vilket nödvändigtvis måste lämnas åt henne, så kan hon låta sig förfalla till ett helvetiskt monster, och begår därmed den grövsta synd eftersom hon inom och genom sig har förvandlat Guds mästerverk till ett erbarmligt fuskverk, varpå det kostar Gud Själv mycket möda och oändligt tålamod tills det förstörda verket återigen blir ett mästerverk.

[9] På grund av outsägligt många självförstörda verk har Mästaren denna gång Själv kommit till jorden för att en gång för alla rätta till dessa förstörda verk. Men verken kommer fortsätta att bli förstörda, och på grund av det kommer Han i denna värld att etablera en ny institution i vilken alla förstörda verk kommer att kunna rätta till sig själva på egen hand. Men den som inte på eget bevåg utnyttjar denna institution kommer att vara förstörd för evigt om han inte ändrar sig. Förstår du detta?”

[10] Cyrenius säger: ”Jag förstår även detta helt och hållet och eftersom jag är av åsikten att människorna måste uppmanas genom goda men strikta lagar att utnyttja denna institution till fullo.”

[11] Änglarna säger: ”Detta kommer säkert att hända, men det kommer att vara till liten nytta för människorna, ty endast vad människan gör frivilligt är till nytta för henne. Allt annat skadar henne avsevärt.

[12] Ty om människan kunde bli fullkomnad genom något slags tvång, antingen utifrån eller inifrån, så skulle vi ha mer än tillräcklig makt att binda och tvinga alla människor på ett sådant sätt att det skulle vara omöjligt för dem att någonsin handla i strid mot någon lag. Därigenom skulle vi endast göra människan, som är ämnad att i all frihet bli lik Gud, till en stum levandegjord maskin som för alltid skulle bli helt oduglig till någon slags nyttig fri aktivitet som det aldrig så skapa rättvisans svärd, utan att hanteras av en erfaren hand.

[13] Detta visar dig tydligt att något tvång aldrig skulle vara till någon nytta, utan bara sann undervisning följd av fritt självbestämmande i enlighet med den emottagna läran, genom vilken alla blir visade den gudomliga ordningens väl upplysta stig, hur man skall bete sig.”

                                                                                                                                                          Jakob Lorber (1800-1864)

                      ”Denne ödmjuke man, som levde och verkade som musiklärare och utövande violinist och kompositör i Graz (Österrike), mottog vid en ålder av fyrtio år kallelsen att bli ”Guds skrivare” genom det inre Ordet, vilket han följde till sina sista dagar med orubblig trofasthet.

Hans levnadstecknare och vän Karl Ritter von Leitner skriver vidare: ”Han skriver oavbrutet och med ett lugnt lyssnande ansikte låter han pennan glida över papperet, tvekar aldrig, funderar aldrig.” Sålunda växte det under 24 år fram ett unikt och kolossalt verk, som fyllde 25 volymer på 500 sidor vardera, för att inte nämna några kortare skrifter.

                      Denne tystlåtne och ytterst anspråkslöse man, Jakob Lorber, har ingen like och passar inte in i något ”fack”, vare sig vi betraktar honom som mystiker, siare eller – med modernare språkbruk – ett synskt geni. En sak är säker: Han var i besittning av en häpnadsväckande och ogripbar mänsklig gnista, som överträffar alla tidigare stora invigda mystiker.

                      Som ett resultat av denna gudomliga inspiration, efterlämnade Jakob Lorber en unik litteratur av kosmiska mått, vilken berör existensens alla grundläggande frågor: Guds natur, universum och människan och deras ömsesidiga förhållande och den förser oss med ett verkligt vittomspännande svar på mänsklighetens tidlösa frågor om livets vadan och varthän.

                      I centrum av denna storslagna teckning av världen, från skapelsens första början till dess slutliga fulländning, står ”Johannes Stora Evangelium”, som helt och fullt grundar sig på den kristna trons värderingar och utvidgar och förandligar den kristna visionen.

                      Jakob Lorbers universella andliga uppenbarelser öppnar också upp stora möjligheter för ett klokt samarbete mellan religion och vetenskap, som då blir en syntes av hjärtas och förnuftets kunskaper.”