Johannes Stora Evangelium 12

1. Änglarnas begränsade insikt i Herrens tankar

[1] Roklus sade: ”Min högt värderade Stahar, det be-hövdes verkligen inte så många ord; för jag förstod dig omedelbart i vilket fall, och jag är av den bergfasta uppfattningen och hoppas till fullo att vi bägge, som tjänar ett och samma mål, säkerligen kommer att nå den mest välsignade framgång. Herren kommer inte att lämna oss utan Sin hjälp, och därmed går vi en säkerligen härlig framtid till mötes, som, om än aldrig helt fullbordad på jorden, dock på det mest strålande sätt skall uppfyllas på den andra sidan. – Men nu går vi tillbaka till våra platser! Den något besvärliga vin-den har lagt sig, och ändå förblir himlavalvet helt klart med sina oräkneliga stjärnor. Om jag inte misstar mig, så ser Herren ut att vara på väg att åter utföra något eller förkunna en ny lära för oss – och det betyder att vi måste vara fullt uppmärksamma!”
[2] Stahar märker också detta och säger: ”Ja, ja, du har rätt, det sker något, och som jag märkte vet inte ens Hans närmaste vad de har att vänta! Cyrenius frågar Honom i hemlighet vad Han planerar, det är sant; men denna gång verkar inte Herren vilja komma fram med rätt svar! Ja, ja, min käraste Cyrenius, en gud är fortfarande lite förmer än en Caesar från Rom!”
[3] Roklus säger: ”Det tycks mig som att du fortfarande har vissa problem med romarna! Men det gör ingen-ting, ty ibland har de nog spelat världens herrar lite väl överdrivet! Men nu tillbaka till våra platser!”
[4] Båda går nu till sina bord. När Stahar åter sätter sig på sin plats, frågar flera honom vad han hade talat med greken om; men Stahar avvisar deras kvinnliga nyfikenhet och säger för stunden ingenting.
[5] Men Rafael tar sig an Roklus lite och säger: ”Nå, går det lättare för dig nu?”
[6] Roklus säger: ”Visst gör det det; ty nu vet jag genom personlig erfarenhet hur det står till med den gamle Stahar, och det gläder mig oerhört att jag hos Stahar har funnit min uppfattning fullt bekräftad, nämligen att knappt någon präst, av vilken lära han än må vara, för egen del tror på det han med eld och svärd tvingar andra människor att tro på! Ty även Stahar var, liksom jag, en fullständig ateist och har först här, liksom jag, blivit en sann troende på Gud. Men nu inte ett ord mer om detta! Du vän från himlarna, märker du inte att Herren har något för sig? Antingen kommer en handling eller så kommer ett tal!”
[7] Rafael säger: ”Visst; ty Herren vilar aldrig och har alltid oändligt med planer! Varför skulle Han nu plöts-ligt ha mindre för Sig än annars?!”
[8] Roklus säger: ”Min himmelske vän, det vet jag lika väl som du; men frågan är nu om Han inte har något alldeles särskilt i sinnet just nu!”
[9] Rafael säger: ”Nåväl, du kommer snart att se vad som kommer att hända. Herren uppenbarar inte alltid för oss vad Han önskar göra, fastän vi är det personi-fierade uttrycket för Hans viljas yttersta beslut. Vi är som en utströmning ur Hans gudomliga liv, vilja och väsen, vi står Honom närmast och är i grunden inget annat än uttrycket för Guds vilja och Guds kraft – men inte i Hans personliga väsen, men utanför det. Vi är runt Gud ungefär det som den från solen utgående ljuset är, vilket överallt, vart det än kommer, väcker till liv, formar, skapar, mognar och fulländar allt.
[10] Håller du en spegel mot solen, så ser du i spegeln en exakt avbild av solen, och den ljusstråle som strömmar mot dig från solens spegelbild värmer dig lika väl som den direkta strålen från solen själv; och fångar du in solstrålen med en alexandrisk spegel – som också kallas konkavspegel – så kommer den re-flekterade strålen att ge ifrån sig en mycket större ljus- och värmeutveckling än det direkt utgående ljuset från solen. Och det är vi ärkeänglar i andlig mening; och varje andligt fulländad människa blir samma sak, men i ännu högre grad.”
[11] Men liksom ingen spegel, inte ens en alexandrisk, trots allt detta kan ta in allt som finns i solens inre och som sker där i sin bild, så kan inte heller jag i mig uppfatta det som Herren tänker och beslutar i Sig. När tiden är inne, kommer Hans vilja att börja stråla utåt, och jag och alla mina likar kommer då genast att helt ta upp den i oss och föra den vidare ut i all oändlig-het; därför kallas vi också i vårt väsen ’ärkesändebud’, eftersom vi är bärare och verkställare av Guds vilja. Och se, min högst värderade vän Roklus, just nu beslu-tar också Herren något i Sig; men jag vet inte vad det är, eftersom Herren ännu håller det fast i Sig och inte låter det strömma ut!
[12] Åh, det finns fortfarande oändligt mycket i Her-ren som vi inte vet och aldrig heller kommer att veta med vår drift att undersöka! Men när Han vill det, kommer vi bli medvetna om det och därefter helt verksamma. I övrigt, ha också du själv ögonen och öronen öppna! Något stort är på väg; men vad det är, det kommer snart att visa sig!”
[13] Roklus förstod Rafaels ord och förundrades över att han var så bekant med den alexandriska spegeln, som han hade sett och prövat under sina resor till Egypten och även hade skaffat en av till institutet.


2. Herrens förutsägelse. Människors migration.

[1] Mot mitten av den mycket klara stjärnklara natten inträdde nu en stor stillhet. Alla ögon och öron rikta-des mot Mig i största förväntan; ty alla förväntade sig någon undervisning eller någon handling av Mig. Men Jag lät dem förbli i en sådan för deras själar högst välgörande spänning.
[2] Efter en stund på omkring en dryg halvtimme reste Jag Mig hastigt och sade med hög röst: ”Mina barn och vänner och bröder! Jag ser att ni alla väntar här i mycket spänd förväntan på om Jag inte skall göra eller säga något. Men sannerligen säger Jag er att Jag just denna gång inte har något ytterligare att säga eller göra ibland er; ty under de sju dagar Jag har varit hos er har Jag nästan uttömt allt som ni för närvarande behöver för att hädanefter helt kunna ta emot Mitt rike i era hjärtan. Men er stora spänning tvingar Mig ändå att tala och göra något inför er, fastän också Mina lemmar av kött blivit något trötta. Men vad gör inte kärlekens kärlek?! Så ha nu ett uppmärksamt öra och öppna era ögon vida!
[3] I morgon skiljs vi åt för lång tid, och Jag kommer knappast att besöka denna trakt eller beträda den med Mina fötter på ett år; men eftersom Jag har vunnit en så stor seger här och därför rest ett varaktigt minnes-märke i detta badhus och i den nya hamnen, som inte så lätt någonsin helt skall förstöras – utom vid den tid när tron på Mig skall försvinna och med den kärleken – så vill Jag nu också göra något mer. Men då, när tro och kärlek inte finns mer bland människorna, skall barbarhorder invadera dessa länder och förstöra alla minnesmärken från denna stora tidsålder, som sedan Moses dagar ända till Mig har haglat över detta land.
[4] Detta skulle förvisso vara mycket lätt att förhindra, men det kommer ändå inte att förhindras. Detta bad-hus kommer säkerligen att bestå och även hamnen och kommer inte att förstöras vid den tid då Jerusa-lem faller; men likväl skall det inte bli femhundra år gammalt. Ty Jag säger er: början kommer att vara Je-rusalem, men folket kommer inte att lyssna till den varning som kommer att ges till Jerusalem, och kom-mer att förfalla i allehanda illistighet, världslighet, ondska, högmod, lögn, själviskhet, maktbegär, otukt och äktenskapsbrott. Då skall ett folk uppväckas ur det fjärran morgonlandet och strömma över dessa länder likt en stor egyptisk gräshoppssvärm och förstöra allt: människor, boskap och alla städer, orter, byar och enskilda boningshus, och sedan förslava jordens folk vida omkring i Asien, Afrika och Europa, och det så länge tills en större och mer allmän dom faller över alla gudlösa!
[5] Men alla dem som förblir med Mig i tro och kärlek skall bli skonade från domen. Ty Jag skall Själv spänna på Mig ett svärd och gå framför dem ut i stri-den, och varje fiende skall tvingas ge vika för Mitt svärd! Svärdet skall heta ’Immanuel’ (Gud Herren med oss), och dess skärpa skall vara sanningen och dess stora tyngd kärleken från Gud, Fadern till Sina trogna barn. Den som vill strida, han stride med sanningen ur Gud som skärpa och kärleken ur Faderns hjärta från evighet som tyngd!


3. Teknologins tidsålder

[1] (Herren:) ”Men till slut kommer en tid då männi-skorna uppnår stor kunskap och färdighet i alla ting och kommer bygga alla slags maskiner som kommer att utföra alla slags mänskliga uppgifter precis som levande, tänkande människor och djur; men genom detta kommer många människor att bli arbetslösa, och de fattiga arbetslösa människornas magar skall bli fulla av hunger. Då skall människornas elände växa till en otrolig höjd. Då skall människor återigen uppväck-as av Mig, och de skall förkunna sanningen om Mitt namn i över tvåhundra år. Saliga dem som bryr sig därom, fastän deras antal kommer att vara ringa!
[2] Men när antalet rena och goda har minskat som på Noas tid, kommer jorden återigen att hemsökas av en allmän dom, i vilken varken människor eller djur skall skonas. Då skall de stolta människorna inte ha någon nytta av sina eld- och dödssprutande vapen, inte heller av sina borgar och sina vägar av järn, på vilka de skall fara fram med hastigheten av en avskjuten pil; ty en fiende skall komma farande ur luftrummet och för-göra alla dem som alltid gjort ont. Detta skall sanner-ligen bli en tid av köpmän och penningväxlare.
[3] Men vad Jag nyligen gjorde i templet i Jerusalem mot växlarna och duvförsäljarna, det skall Jag då göra i stor skala över hela jorden och skall förstöra alla dessa krämarbodar och växlingskontor genom fienden som Jag skall sända till jorden från den vidsträckta luften som en blixt och med ett stort dånande ljud. Sannerligen, mot honom skall alla jordens arméer kämpa förgäves. Den store fienden skall emellertid inte skada Mina få vänner utan skona dem för en ny plantskola som skall frambringa nya och bättre män-niskor.
[4] Förstå detta väl! Men tro absolut inte att Jag skulle vilja ha det så, eller att allt detta därför redan skulle vara bestämt! Ändå kommer det att vara som det var före Noas tid. Människorna kommer att fortsätta an-vända sin världsliga kunskap och sina förvärvade fär-digheter till alltmer ondskefullt bruk och av egen fri vilja dra alla möjliga domar ur djupet av Min skapelse över sig själva och slutligen över hela jorden. Men då vill Jag säga tillsammans med er, mina ädla romare: Volenti non fit iniuria!
[5] Ja, människorna kommer att ha allt utan måtta och bygga sina jordiska liv i bekvämlighet och bespara sina händer från hårt arbete, för att därigenom vinna desto mer tid för att bearbeta och förädla sina hjärtan och själar, och de skall alla vara lika fulla av glädje i Mitt namn genom hela livet; men bland dem skall det inte finnas något lidande eller sörjande folk, förutom en uppsåtlig syndare mot varje välgrundad ordning i Mitt namn!
[6] Men om med människornas växande skicklighet också deras själviskhet, girighet och maktbegär växer och sålunda förmörkelsen av människornas sinnen, då kan naturligtvis inte heller de onda följderna utebli på vägen! Ty om ni snabbt sätter den ena foten framför den andra igen och igen, kan följden av denna snabba procedur inte undvikas. Men den som tvekar med sin fot kan inte klaga om till och med en snigel hinner om honom. Att falla från en hög höjd medför uppen-barligen död för kroppen; men om någon vet detta av erfarenhet och ändå hoppar från en hög höjd ner i djupet – vad kallas det?
[7] Se, detta är blint övermod, och den onda följden därav är inte Min vilja, utan den orubbliga lagen i Min eviga ordning, som varken kan upphävas på ett särskilt ställe och ännu mindre i allmänhet! Eller menar ni att Jag därför skulle ta ifrån elden dess förtärande hetta, så att en narr som kastar sig i elden inte skulle ta skada? Eller skulle Jag ta ifrån vattnet dess väsen att vara vatten, i vilket en människa måste drunkna, om hon antingen oförsiktigt eller av våld från någon an-nan eller av egen avsikt faller i det?!”


4. Självförvållad dom

[1] (Herren:) ”Se på bergen, fulla av skogar och buskage. Se, dessa suger alla åt sig de naturandar (elekt-ricitet, magnetisk utstrålning) i lämplig mängd som passar dem. Gå nu och kalhugg alla berg så kommer du snart att bli medveten om de förfärliga konsekven-serna. Då kommer stora massor av fria och råa natur-andar att mer och mer börja fylla luften som ligger över hela jorden. Dessa kommer, eftersom de inte finner några för dem lämpliga bonings- och verksam-hetsplatser, att börja samlas i massor och genom sin oro samt genom sin hunger och törst (assimilations-drift) orsaka de värsta, ödeläggande stormar och lägga hela länder fullständigt i ruiner, så att där inte kommer att växa något på hundra, ofta tusen år, annat än en liten mossplanta här och där, såsom det ännu idag på jorden finns vidsträckta områden, många dagsresor stora, som står där lika vegetationslösa som en karg och kal kalksten vid Döda Havets stränder i nedre Palestina, dit Jordan rinner.
[2] Nå, är det kanske Min vilja? Åh nej! Ty där männi-skorna fritt måste vilja och fritt handla för att också i anden bli till sanna människor, där vill Jag – även om människorna bär sig åt hur galet som helst – ingenting alls, utan Jag tillåter bara att människorna helt ostört uppnår det som de så ivrigt har strävat efter, som om all deras lycka hängde på det. Må sedan följderna vara goda eller dåliga, det är likgiltigt för Mig! Vad de skap-ar är vad de får. Även om Jag vet vad som kommer att ske i framtiden, så kan och får Jag ändå inte ingripa med Min allmakt; ty om Jag gör det, upphör männi-skan att vara människa. Hon är då bara en levande maskin och annars ingenting, och kan inte ha något värde för sig själv och för Mig i evighet. Hon liknar då en författare som inte förmår skriva en enda bokstav av sig själv, men om hon ändå skulle skriva, måste en skrivkunnig föra hennes hand från A till Ö. Och om hon på detta sätt har skrivit en uppsats, så förstår hon den ändå inte. Och om hon har skrivit hundratusen brev på detta sätt, så är hon ändå inte mer författare än själva pennan, med vilken de skrivits. Lika lite skulle människan på denna jord vara människa om den fria viljan inte lämnades helt orörd och likaså hennes handlingar.
[3] Viljan kan visserligen regleras genom alla möjliga läror och lagar; men varken en lära eller lag kan för-hindra den fria viljan från att utföra vad den vill göra. Om en människas vilja vill anamma en lära och en lag som riktlinje för sina handlingar, så kommer den utan något inre tvång att följa den; vill den det inte, kan ingen makt i världen tvinga den till det – och får hel-ler inte göra det! Ty, som sagt, utan den fria viljan är människan inte längre människa, utan en ren, anime-rad maskin, lik de maskiner som människorna med tiden kommer att uppfinna, som kommer att utföra de mest konstfulla arbeten, vilka knappast någon männi-ska förmår utföra. Men en sådan maskin kommer ändå aldrig att vara en människa, varken till sin form och ännu mindre till sin inre fritt verkande verklighet. Ty den har ingen egen fri vilja och kan därför heller aldrig utföra någon självständig handling. Vad männi-skans vilja har lagt i den, det kommer den att utföra, och aldrig någonsin något annat.
[4] Men människan kan, av sig själv, göra vad hon än önskar, och ingen kan förhindra henne från att göra det. Sålunda kan människan göra vad hon vill med jorden som bär och föder hennes kropp, och endast konsekvenserna kommer att lära henne huruvida hen-nes vilja var god eller ond.
[5] Därför har varje människa förnuft och som en följd av det, intellekt. Därigenom kan hon genom undervisning, yttre lagar och olika erfarenheter göras klok och kan då välja det goda, rätta och sanna och själv bestämma sig för att handla därefter; men hon lider ändå inget tvång, eftersom hon ju fritt väljer det som är gott, rätt och sant.
[6] Att människor dock för det mesta ofta trampar allt erkänt gott, rätt och sant under fötterna av timliga intressen, kan vi redan nu dagligen erfara hundrafalt, och därav framgår det åter att människans fria vilja inte kan hotas eller begränsas av någonting. Och så kan det alltså ske att människorna med tiden kan upp-finna stora ting och också börja påverka jordens natur på ett sådant sätt att denna måste bli ordentligt skadad. Följderna därav blir förvisso inte behagliga och kommer att framstå som ett säkert straff för den illa använda viljan, men är ingenting Jag önskade utan frambringas av människornas vilja.
[7] Om människorna vill ha en ny syndaflod, så behö-ver de bara flitigt genomgräva bergen, så kommer de därigenom öppna dammluckorna för det underjor-diska vattnet! Om de vill se hela jorden i lågor, behö-ver de bara förstöra alla skogar, så kommer naturan-darna (elektricitet) att mångfaldigas så mycket att jor-den plötsligt blir höljd i en ocean av eld och blixtar! Skulle det då vara Jag som vill förstöra jorden genom eld?! Lär därför människorna att vara visa, annars kommer de själva att dra domarna över sig! Men Jag vet att detta kommer att ske, och likväl kan och får Jag inte handla mot det genom Min allmakt, utan endast genom Min undervisning. – Förstår ni detta?”


5. Framtida stor olycka på jorden. Guds barn kommer vara trygga.

[1] Cyrenius säger: ”Vi har verkligen förstått det; men denna förståelse är till mycket liten tröst för männi-skorna på denna jord! Vad gagnar den bästa lära, om människorna med tiden ändå kan avfalla från den och därmed bidra till att hela jorden fördärvas! Ja, om vi, som nu är Dina vittnen, åtminstone fick leva i tusen år, och våra yngsta lärjungar sedan åter lika länge, då skulle det räcka för att bevara läran ren. Men om Du Själv för det första, efter Din inte otydliga antydan, lämnar denna jord kroppsligen och för det andra att miraklen blir sällsyntare, – ja, då vet jag inte vem som skall bära skulden om jorden totalt och fullständigt förstörs genom människornas rena dårskap?!”
[2] Jag säger: ”Min vän, även om du inte kommer leva så länge som grov materia, som du lever, tänker och talar nu, så kommer du likväl att fortsätta att leva för evigt som en ande, då mycket klarare medveten, kraft-fullare och mäktigare och vara ögon- och öronvittnen till allt som sker och som Jag av nödvändighet tillåter. Men du kommer säkerligen att hålla med om allt och dessutom kunna bidra med en hel del för att tukta människorna och kommer att närma dig Mig med miljontals andra andar väldigt många gånger för att ge jorden ett nytt sinnelag och en ny form! Men Jag kommer då alltid att förmana er till tålamod och kär-lek.
[3] Och när det än en gång kommer att bli riktigt för-virrat på jorden, skall du i Mitt rike känna en stor glädje och säga: ’Nåväl, till slut låter Herren den skri-ande orättfärdigheten bland människorna på den ma-teriella jorden känna Sin tuktans käpp igen!’ Tänk också på att Jag aldrig har låtit det fattas femtio män som är uppfyllda av Min Ande, inte ens bland de mörkaste hedningarna! Det fick aldrig gå femtio år – och redan stod det åter femtio män som visade män-niskorna den rätta vägen! Nu har Jag Själv som männi-ska kommit till denna mest betydelsefulla jord; efter Mig skall män gång på gång sändas till världens barn ända till slutet av världen och skall också ständigt om-vända många till det sanna ljuset.
[4] Av denna lära som nu ges er skall inte en prick gå förlorad, och ändå skall den vara av liten betydelse för mänskligheten i allmänhet som, så länge som det finns – och måste finnas – materia, kommer att stå i ständig kamp med det rent andliga elementet. Men ingen behöver därför frukta; ty många skall alltid vara kallade, men bland dessa ändå alltid endast få utvalda!
[5] De som följer dessa utvalda, för dem kommer jor-den alltid ha en säker plats; men de som är alltför döva och blinda i sina hjärtan kommer alltid att sållas då och då som ogräset från det rena vetet.
[5] Jorden kommer därför bestå som den gjorde efter Noa, och kommer att bära Mina ljusare barn; endast den alltför utbredda smutsen kommer att avlägsnas från den och komma till ett annat reningsinstitut, som det verkligen inte finns någon brist på i Mitt evigt stora rike och som det för evigt inte heller kommer att finnas någon brist på. Men sådana varelser kommer aldrig att vara Mina barn; ty för det krävs det att de känner Mig väl och älskar Mig över allt.
[7] Ty nu talar Jag inte som mirakelläkaren Jesus från Nasaret, utan som Den som bor i Mig från evighet, – som Fadern full av kärlek och barmhärtighet talar Jag till er och som den ende Guden, som säger: ’Jag är Alfa och Omega, den eviga början och det oändliga, eviga slutmålet för hela oändligheten; det finns ingen annan Gud förutom Mig!’


6. Slutet på den jordiska materian

[1] (Herren:) ”Därför säger Jag er: Den som söker Mig, finner Mig och lär känna Mig, och sedan älskar Mig över allt, och hans nästa som sig själv med allt tåla-mod och, redan här eller på den andra sidan, med all sin kraft, – han skall vara Mitt barn, alltså Min son och Min dotter! Men den som inte söker Mig, inte finner Mig, inte lär känna Mig och därmed inte heller älskar Mig och dessutom är helt kärlekslös mot sina med-människor, han skall aldrig någonsin nå fram till Mitt barnaskap! Ty Mina barn måste vara fullkomliga, såsom Jag Själv, deras sanne Fader, är fullkomlig!
[2] Men de världens barn som mycket möjligt blir renade längre fram, kommer att förbli invånare på de himlakroppar och i de samfälligheter som motsvarar dem, där de blev renade. Men i den evige Faderns hus, i de allra högsta himlarnas mitt, kommer de aldrig att gå ut och in som Mina sanna barn, vilka tillsammans med Mig för evigt och oavbrutet kommer att döma hela oändligheten.
[3] Men denna jord kommer, efter den förutsagda stora reningen, liksom nu bära många människor; men dessa framtida människor kommer att vara mycket bättre än de nuvarande och kommer ständigt att ha Mitt levande ord.
[4] Men när väl jorden, efter ett för dig ofattbart antal år, har släppt alla sina fångar, kommer den att för-vandlas i solens ljushav till en andlig jord. Ty det lägsta skalet och skalet som tidigare hyste de levande andarna är som pimpsten; även om det inte längre är ett faktiskt livselement, är det fortfarande en tung och trasig organisk materia som hyser den lägsta sortens bundna andar inom sig.
[5] Vad skall det bli av detta substrat när allt intelligent liv frigjort sig från det? Skall det sväva omkring helt dött i den oändliga rymden som en slags utbränd pimpstensklump, utan allt vidare syfte? Eller borde eller kunde det ändå vara något inom de levande och på många sätt fulländade andarnas sfärer? Ja, det kommer att vara något; ty inget i den oändliga rym-den, som också är Mitt rike och Mitt eviga hem, kan finnas som helt dött och utan syfte! Men vill man tala om ett syfte, måste man ofelbart tala om ett andligt, evigt bestående sådant, eftersom ett materiellt-evigt syfte aldrig någonsin kan finnas någonstans.
[6] All materia, som något begränsat i rum och tid, kan ju bara ha ett tidsbundet syfte. Har den uppfyllt detta under en viss period, och om ett högre mål i livet har uppnåtts med den som medel, och om den, materian, som ett tidigare kärl, användbart och lämpligt för ett visst syfte, blivit skört, löst, ihåligt och därmed helt oanvändbart för något ytterligare liknande syfte – vad mer skulle då bli av pimpstensklumpen?
[7] Se på en hink bredvid en brunn! Vad blir det av den, som i många år har tjänat till att hämta upp vat-ten? Kan den, när den är helt murken och söndertra-sad, fortfarande användas för att hämta upp vatten? Nej, därför tas den bort och bränns upp och sönder-faller därigenom till rök, luft och lite aska, som emel-lertid med tiden likaledes sönderfaller till en enkel form av luft och först då kan vara användbar i luftens sönderfallna tillstånd som en god grund för det verk-liga andliga väsendet. Och även om det inte är en och samma vattenhink, kan ändå ett mycket fint och subtilt skalverk (Hülsewerk, övers. anm.) skapas av den, som kan vara en bärare av det levande vattnet från Mig.”


7. De materiella världarna kommer en gång att för-vandlas till andliga världar. Guds barn och djur.

[1] (Herren:) ”Det som sker med den gamla vattenhin-ken genom människans förnuft, kommer en gång också ske med jorden liksom med andra himlakrop-par, ja, till och med de ursprungliga centralsolarna, och ur dem kommer det att uppstå helt andliga himla-kroppar för att bära och hysa de saliga andarna.
[2] Men sådana himlakroppar kommer då inte bara bebos på ytan, utan istället desto mer inuti, i alla dess inre livstempel, som motsvarar deras tidigare orga-niskt-materiella former.
[3] Först då skall människorna, som fulländade andar, på det mest fullkomliga sätt lära känna de inre egen-skaperna hos de världar som en gång bar dem, och de skall i sin stora glädje inte kunna sluta förundras över deras övermåttan underbart komplicerade organiska uppbyggnad, från de minsta till de största organen.
[13] De små planeterna som inte har något eget ljus, såsom denna jord, dess måne, de så kallade Venus, Merkurius, Mars, Jupiter och Saturnus, och ytterligare andra liknande planeter som tillhör denna sol, inklu-sive de många kometerna, – som senare också blir planeter som bär människor, dels genom att de före-nar sig med en redan människobärande planet, dels i sin mognade planetariska enhet – kommer, efter för er otänkbart många jordår, att finna sin upplösning i solen.
[5] Solen och dess oräkneliga följeslagare kommer att upplösas i dess centrala sol; dessa centrala solar som har en oerhört hög ålder och för vilka en eon år (dvs miljarder gånger miljarder jordår) är just vad ett år är för denna jord, vilka naturligtvis i alla sina förhållan-den – för att tala i arabisk stil – är miljoner gånger miljoner gånger större igen. Dessa galaxernas central-solar skall i sin tur upplösas i de ännu större ursprung-liga centralsolarna, och dessa slutligen i den enda ur-sprungliga centralsolen, vars fysiska storlek, med era mått, är av en verkligt obegriplig oändlighet.
[6] Men var skall då dess slutgiltiga upplösning ske? I elden av Min vilja, och ur denna slutgiltiga upplösning skall sedan alla dessa himlakroppar, men nu andliga, återgå till sina tidigare ordningar och tjänster och sedan andligen bestå för evigt i all sin prakt, storhet och härlighet.
[7] Naturligtvis skall ni inte föreställa er att allt detta händer i morgon eller i övermorgon; utan föreställ er i ert inre alla sandkorn på jorden och föreställ er att alla sandkorn är ett jordår, och de resulterande åren skulle knappast vara tillräckliga för att förklara den materiella jordens varaktighet. Det är omöjligt att fö-reställa sig solens mycket längre existens och, än mindre, centralsolarna av första ordningens, centralso-larna av andra ordningens, än mindre den för er omätbara varaktigheten av centralsolarna i supergalax-erna, eller ens en ursprunglig centralsol, och detta desto mindre eftersom solarna kommer att fram-bringa nya världar, centralsolarna nya planetariska solar och ur de ursprungliga centralsolarna hela leg-ioner av solar av alla de slag.
[8] Men trots en för er ofattbart lång tidsrymd för de stora himlakropparna kommer en gång deras tid att vara ute, och därmed skall en skapelseperiod åter ha genomgåtts och vara fullbordad. Därefter kommer en ny skapelseperiod att börja i en oändligt avlägsen reg-ion av skapelsens rymd. Och ni kommer ta aktiv del i detta, såväl som i otaliga andra efter det, men bara som Mina sanna barn.
[9] Ty den som inte uppnår Guds barnaskap på den föreskrivna vägen, han skall visserligen som en fullän-dad, förnuftig och ändå salig människa förbli på sin andliga jord, leva, verka och vandra där och till och med besöka närliggande andevärldar – ja, hon skall kunna vandra genom hela sin skalglob! – men längre än så kommer hon aldrig någonsin, och i henne skall det inte heller uppstå någon brinnande längtan efter något högre.
[10] Men Mina barn skall alltid vara med Mig och tänka, känna, vilja och handla bredvid Mig som ur ett hjärta! Däri skall den oändligt stora skillnaden bestå mellan Mina sanna barn och de förnuftiga och för-ståndsbegåvade saliga varelserna. Se därför noga till att ni en gång blir funna dugliga och värdiga att vara Mina barn!”


8. Människorna i stjärnvärldarna. Att bli ett Guds barn.

[1] (Herren:) ”Jag säger er, det finns otaliga skalglober i den för er ofattbara rymden. I varje skalglob, som var för sig redan upptar en för era begrepp omätbar rymd – eftersom den bär eoner gånger eoner av solar och solsystem – lever med säkerhet oräkneliga mängder människoväsen, antingen ännu i kroppen eller redan som rena andar, och de har i allmänhet ett mycket klart förstånd och en ytterst fin beräknande intelli-gens, som ofta når en sådan skärpa som skulle få er att känna er underlägsna.
[2] Ibland har dessa människor drömlika föreställ-ningar att det någonstans (där ute i den oändliga rym-den) finns barn till den högsta, eviga Anden, och de önskar ganska ofta i hemlighet att till varje pris bli Mina barn, men i de flesta fall är detta inte alls möj-ligt. Ty allt måste förbli och bestå i sin ordning, lik-som hos en människa, där inte heller knäledens delar och organ kan omvandlas till huvudets ädla ögon, och tårna på fötterna kan inte gärna bli till öron. Alla lemmar på kroppen måste förbli det de en gång är; och även om händerna hur gärna som helst skulle önska att också kunna se, så hjälper det dem inte – de förblir helt friska och lyckliga blinda händer, men får ändå ett mer än tillräckligt ljus genom de ädla ögonen i huvudet.
[3] Det finns således inget behov för jorden att vara en sol för att lysa upp dess annars mörka yta, ty den får tillräckligt med ljus från den enda solen. Av den näring som en människa tar till sig måste alla delar av hennes kropp näras på sitt sätt, alltså även ögonen och hjärtat. Men endast renaste partiklarna, de som är närmast besläktade med ljuset, utväljs som näring för ögonen. De själspartiklar som är närmast besläktade med kärlek och liv assimileras med hjärtats vitala sub-stans, och de alltmer grövre partiklarna passerar som lämplig näring till kroppens olika beståndsdelar. Det skulle leda till allvarliga konsekvenser för ögat om delar som bara är lämpade att förse ett ben med nä-ring skulle hamna i det.
[4] Och så skulle det vara ett mycket dåligt drag i den allmänna skapelseordningen om Jag tillät de skapade människorna i andra världar att bli till Mina innersta hjärtebarn. Ja, någon gång kommer något sådant att tillåtas, men då behövs stor rening och mycket långt-gående åtgärder och förberedelser! Lättast sker detta antingen med själar från denna sol eller med de ur-sprungliga änglarna, som har till uppgift att härska över hela skalglober under dom, styra dem och hålla dem i bästa ordning. Men hur oerhört stora de än är i allt, måste de ändå liksom Jag här finna sig i att vara mycket små och tåla varje förödmjukelse.
[5] Även från detta systems centralsol, till vilken också denna sol hör, kan själar föras över till denna sol för att uppnå Mitt barnaskap, såväl som från centralsolen i vår galax och den i vår supergalax. Men bara från om-rådet av samma supergalax som denna jord tillhör, kan andra själar komma hit – men knappast från den universella ursprungliga centralsolen, eftersom själarna hos dess nödvändigtvis gigantiska människor har all-deles för mycket substans för att rymmas i den lilla kroppen hos en människa på denna jord.
[6] Men även om det i vissa regioner av denna ofant-liga solvärld finns människor som är så stora att deras huvud ensamt är minst tusen gånger större än hela denna jord, så är även det svagaste av Mina sanna jordiska barn, genom Min ande i dess själs hjärta, re-dan oändligt mycket mäktigare än myriader av dessa ursprungliga centralsolars överväldigande jättemänni-skor.
[7] Tänk därför noga på vad det betyder att vara ett barn till den högste Guden, och vilken den allra största, helt oinskränkta och orörda prövning av den fria viljan som krävs för att själen skall bli ett med Min ande, varigenom ni först då helt och hållet kan bli Mina barn.”


9. Skapelsens och jordens stora människa

[1] (Herren:) Ni kan nu med fog fråga er hur det kommer sig att just denna lilla jord och dess små människor har fått denna ära och nåd, när det i den oändliga skapelserymden finns en oräknelig mängd av de största och härligaste ljusvärldar, som skulle vara mycket mer lämpade att bära, föda och med allt nöd-vändigt förse Guds barn. Människorna som är stora som världar från den ursprungliga centralsolen skulle ju enligt det yttre skenet vara mer respektabla som Guds barn än maskarna i stoftet på denna lilla jord! – Till det yttre skulle man verkligen inte ha något eller åtminstone inte mycket att invända mot denna fråga; men sett till livets inre förhållanden skulle det till och med vara en sorts omöjlighet.
[2] Varje människas organism har sin livsnerv nära hjärtats centrum, en liten klump, från vilken hela den övriga kroppsliga organismen levandegörs. Delar av denna lilla hjärtnerv har en sådan konstruktion att de attraherar livsetern från blodet och från luften som andas in, så att den först förblir ytterst aktiv för livet och sedan förmedlar denna livsaktivitet till hela org-anismen och därigenom levandegör hela kroppen på lämpligt sätt.
[3] Om jag skulle hugga av din fot eller din hand, skulle du fortsätta leva, vilket du kan se hos många soldater, vars händer, fötter, öron och näsor höggs av i strid, och som likväl fortsätter att leva, även om det bara är som en krympling. Men den minsta skada på hjärtat, där den lilla huvudlivsnerven finns, leder till kroppens omedelbara död.
[4] Så som denna inrättning är gjord i människokrop-pen liksom hos de varmblodiga djuren, så är den också gjord i hela den största världsskapelserymden: Alla de oräkneliga skalgloberna utgör i sin helhet en för era föreställningar, oerhört, oändligt stor männi-ska. I denna människa är denna skalglob, där vi nu befinner oss, hjärtat, och just denna jord är den för hela den stora människan den ytterst lilla livsnerven, som inte ligger mitt i hjärtat utan mer på dess vänstra sida.
[5] I hjärtats centrum finns visserligen också ett mycket viktigt nervsystem, men det är inte livets huvudsäte. Det är bara en verkstad för upptagande och beva-rande av livsnäringsämnet från blodet och luften. Där-ifrån tar först huvudlivsnerven upp det och välsignar det eller gör det dugligt som substans för livet – det vill säga för själens tillfälliga samlevnad med krop-pens natur, ty utan denna nerv skulle själen inte stå i någon förbindelse med kroppens organism.
[6] Därför är den vitala nerven ifråga som är belägen någonstans på den vänstra sidan av hjärtat en mycket oansenlig, ytterst liten vårta, liknande en känselknopp på den nedersta trampdynan av lilltån på vänster fot, och en motsvarande på höger fot. Dessa känselknop-par, endast täckta av överhuden, är fötternas huvud-känselförmedlare – och vem bryr sig om dem, och vem vet att de är där?
[7] Om någon olyckligtvis förlorade lilltårna, skulle han ha svårt att gå – mycket svårare än om hade för-lorat sina stortår. Vem kan då resa sig och fråga: ’Men varför har Du, Herre, just lagt den högsta verknings-kraften i de allra minsta tingen i Din oändliga skap-else?’
[8] Men då skulle Jag svara och säga: ’Varför är grund-stenen till ett hus redan hos er människor ofta mer än tusen gånger mindre än hela huset, som just på den väl lagda grundstenen har sin huvudsakliga bäring? Varför finns det så många lögner, men från sanningens rike endast en grundsanning? Varför är eken ett så stort träd, medan grodden i dess frukt, i vilken redan oräk-neliga ekar av den största sort är inneslutna, är så liten som ett ytterst litet sandkorn?’
[9] Det finns, Mina kära små barn och nu vänner, ännu många ting i den stora skapelsen, vars syfte och be-skaffenhet skulle förefalla er något underliga om ni kände till allt i skapelsen. Om Jag nu ville göra er uppmärksamma på bara några av dessa underligheter, skulle ni slå händerna över huvudet och säga: ’Nej, Herre, det kan omöjligt förhålla sig så; ty det strider för mycket mot ett någorlunda rent förnuft!’ Kort sagt, ni alla skulle nu inte kunna fatta det; och för att bara nämna en mycket liten del därav skulle det krävas mer tid än det finns sand i havet!
[10] Men när ni, när Jag åter har gått hem, får Min ande, då skall denne av sig själv leda er in i hela san-ningen, och ni kommer då inte längre att behöva fråga och säga: ’Herre, varför detta och varför detta?’ Bin-deln skall tas bort från era ögon, och ni skall då se i det klaraste ljus vad ni nu knappt anar ytterst dunkelt. Därför, nöj er tills vidare med det ni nu har hört! Detta är bara ett frö lagt i ert hjärta, vars frukter ni först kommer att skörda som mogna när solen av Min ande går upp inom er.
[11] Har ni ens förstått lite av vad Jag precis har sagt er? Var öppna i era hjärtan och bekänn det; ty från och med nu stannar Jag ännu sju hela timmar hos er! Tala nu och säg till om någon ännu är i mörkret, så skall Jag leda honom till ljuset, om än inte till andens fullaste ljus just nu!”


10. Vad är skalglober?

[1] Då sade slutligen vår Matael åter en gång: ”Herre, detta är för oss fortfarande som skytiska byar, som knappt finns någonstans, och som man därför heller aldrig kan göra sig någon föreställning om! Du talar förstås lätt om Din oändligt stora skapelse; men för oss, som inte ens riktigt vet hur stor vår jord är eller vilken form den har, är det Du nu har berättat för oss inte så lätt och begripligt att lyssna på.
[3] Jag förstod väl en del med min livliga fantasi, men bara som i en flyktig dröm där man anar något stort. Men många av mina följeslagare håller detta för ett slags obegripligt fantasifoster, som ingen kan bli klok på, oavsett hur stort mänskligt förnuft han än har. Ty för att bara någorlunda klart kunna fatta sådana ting skulle vi behöva vara grundligt insatta i räkning och den gamla egyptiska astronomin och fullständigt be-härska deras stora talsystem! Då vi nu nästan helt sak-nar dessa vetenskapliga grunder, kan Din allra mest storslagna förklaring i vilket fall inte vara tydlig för oss.
[3] Det är visserligen sant att Du vid ett tidigare till-fälle lät oss få en inblick i Din stora skapelse; men åtminstone för mig fanns det då fortfarande mycket kvar att fråga om. Nu har Du talat mer i detalj om skapelsens materiella del; men det gagnar oss egentlig-en inte så mycket. Ty det är ju helt klart och lätt att förstå att vi omöjligt helt kan begripa sådant, eftersom vi helt saknar alla förkunskaper.
[4] För att förstå allt detta bara lite bättre, skulle vi på samma sätt åtminstone behöva känna till en av de nämnda skalgloberna och de olika typerna av domi-nerande solar och centralsolar i den. Vore så fallet skulle vi sedan kunna föreställa oss de oräkneliga andra skalgloberna och centralsolsystemen, områdena och rymden lite tydligare. Men det finns en hake även med den enda skalgloben, för att inte tala om de många andra, av vilka säkerligen var och en har en helt annan uppbyggnad och ett helt annat syfte.
[5] Hur förhåller det sig alltså med de planetariska solarna och vidare med systemcentralsolarna, områ-descentralsolarna, centralsolarna och slutligen till och med med de ursprungliga centralsolarna, om vilka de mycket kända Ptolemaios och Julius Ceasar, som också var något av en astronom, aldrig kunde drömma om?”
[6] Jag säger: ”Min käre Matael, Jag märker att du blir en aning förargad, dels för att Jag nu har visat er ting som ni antingen inte förstår alls eller bara mycket lite, och dels på dig själv för att du, som i så mycket annat är beläst och har mycket aktningsvärda erfarenheter och insikter, inte alls kan förstå riktigt det Jag nu har sagt. Men se, det är inte helt rätt av dig; ty människan blir inte bara vis av det hon hör och genast helt för-står, utan mest av det hon också hör och inte förstår!
[7] Det som någon redan förstår, kommer ingen nå-gonsin att tänka över eller undersöka; ty det man re-dan har, det söker man inte längre efter att uppnå eller mödosamt förvärva, utan vilar helt lugnt i det man redan äger. Men det man ännu inte har, särskilt inom det mest värdefulla området, det söker man säkerligen med all iver tills man åtminstone kommer i besittning av något av det.
[8] Se, om Jag det vore Min avsikt att göra er till helt tanketröga människor, vore det en lätt sak för Mig att rita en skalglob i luften framför era ögon, och ni skulle förstå hela systemet för en skalglob lika lätt som att två mynt och två mynt till helt säkert blir fyra mynt! Men Jag ville hålla er verksamma i tanken och har därför i Min förklaring visat er något som väcker er och tar bort sömnen.
[9] Men jag har redan berättat något för er om detta, som ni förstås av samma skäl inte riktigt heller klart begrep, och så kan Jag nu också säga er detta, utan att räkna med att ni kommer att förstå det helt, utan att ni må tänka över det vid många tillfällen, särskilt under stjärnklara nätter.
[10] Men för att nu göra tänkandet något lättare för er vill Jag göra er uppmärksamma på liknande företeel-ser på jorden. Se på er militära organisation, så har ni ungefär inrättningen av en skalglob med dess central- och ursprungliga solar! Där står en ledare för bara tio till trettio soldater – där står åter en annan, redan högre ledare, och de tio till trettio enkla soldaterna motsvarar planeterna som kretsar kring en sol. Den andra, högre ledaren för tio tidigare nämnda grupper liknar redan en systemcentralsol, kring vilken en mängd planetsolar med sina många planeter rör sig på olika avstånd. Dessa planetsolar som rör sig kring en stor centralsol utgör tillsammans ett solområde, vilket ni tills vidare bör lägga på minnet för att förstå det följande klarare.
[11] Nu går vi vidare till en tredje klassens härförare! Denne har återigen omkring tio ledare av den andra sorten under sig och har att ordna och leda dem alla tillsammans. Denne tredje härförarens befallningar, som vi kan kalla en ’kapten’, ges endast till de under-ställda kohortledarna, och dessa framför dem sedan till de små gruppledarna, och dessa först sedan till de enskilda soldaterna. Vi talade tidigare om ett solområde, och det säger sig självt att det i skapelsens rymd också finns flera solområden, som åter måste ha en gemensam, ännu större ledarkropp.
[12] Låt oss kalla soldattruppen under en kapten för en ’avdelning’ och nu föreställa oss tio till tjugo sådana avdelningar under en högre befälhavare, som till ex-empel är en överste och som vanligtvis har befälet över en legion, vilken oftast består av tio till tjugo av-delningar! En sådan legion är då redan en ganska an-senlig stridsstyrka och utgör en betydande del av en hel armé. En legion kan vi nu med fog jämföra med ett soluniversum (galax). Men liksom flera legioner återigen står under en fältherres befäl, så står också soluniversumet under en ännu större och mäktigare centralsol, som vi, för att skilja den från de tidigare, kan kalla en ’centralsol över soluniversumen’.
[13] Men nu står alla dessa många arméer under en enda monark, och på samma sätt står de oerhört många centralsolarna över soluniversumen under den allmänna ursprungliga huvudcentralsolen, som natur-ligtvis måste vara av en allra mest kolossal storlek för att kunna dra till sig alla de många centralsolarna över soluniversumen, på samma sätt som den planetära solen alla sina enskilda planeter med deras månar, och låta dem kretsa kring sig i för er ofattbart vida banor. Ett sådant verkligt solrike kallar Jag av goda skäl för en skalglob.
[14] Det är en glob på grund av dess helt runda form – men alla planeterna i den är skal (skidor) eftersom de alla omsluter ett dömt andligt liv, och eftersom till sist denna bärare (globen) själv är ett universellt skal, då eoner gånger eoner solar framträder helt inneslutna i den för att upprätthålla en viss ordning. – Säg Mig nu, Matael, om du nu har förstått Mig tydligare än förut!”


11. Den mänskliga förståelsens begränsning. Tröst i gudomlig kärlek.

[1] Matael säger: ”Jag tackar Dig, åh Herre, för denna ytterligare förklaring; ty genom den allena har jag nu fått en mer eller mindre klar förståelse av en skalglob, och jag är helt nöjd med den för tillfället. Vad de otaliga andra liknande grannarna i den vida skapelse-rymden beträffar, så bryr jag mig nu egentligen inte alls om dem. Ty jag är av den uppfattningen att en människosjäl redan med en enda av dem har fullt tillräckligt för evigheters evigheter.
[2] Jag betänker nu bara vår lilla jord! Hur lång tid skulle inte en människa behöva arbeta för att bara kunna färdas från punkt till punkt över hela ytan på land och vatten?! Jag tror knappast att man skulle klara det på fem till sex tusen år, för att kunna säga: Nu finns det inte längre någon punkt på hela den vida jorden som min fot inte har stått på! Om man dessu-tom räknade in tiden för noggranna undersökningar och samtidigt de därmed nödvändiga vilopauserna och njutningstimmarna, som sannerligen inte kan ute-bli vid den ständigt högtidliga betraktelsen av Dina stora underverk, de här och där himmelskt skönt ljuv-liga trakterna och landskapen – och då man ofta i en mycket ljuvlig trakt vill stanna i åratal – ja, då skulle man redan för denna jord behöva flera hundratusen år!
[3] Men hur lång tid skulle man inte då först behöva vid denna jord allena, om det vore möjligt att också genomskåda de otaliga inre kamrarna i denna jord?! Åh, till det skulle en hel miljon år inte räcka, särskilt om man kunde sätta sig på en plats för att betrakta naturens inre stora verkstäder och dess andar, för att få insikt i hur de uppstår, blir till och sedan åter helt går över i helt andra ting och former!
[4] Ja, om man också tog hänsyn till det, då skulle man redan för denna jord allena – för att räkna på arabiskt sätt – behöva långt mer än tusen miljoner jordår, för att sedan med gott samvete kunna säga: ’Jag känner nu till jorden i dess väsen från punkt till punkt och i alla dess verksamheter från organ till organ!
[5] Efter jorden skulle framför allt månen behöva observeras. Detta skulle återigen kräva några hundratu-sen jordår. Därefter skulle de andra och ofta mycket större planeterna stå på tur för att beskådas och ut-forskas, av vilka – eftersom de är helt främmande och säkert ännu mer underbara himlakroppar än denna jord – man i slutändan på grund av deras stora under-verk inte skulle kunna skilja sig från på en otalig mängd årtusenden.
[6] Först då skulle man ha att göra med den stora so-len med alla dess otaliga och underbarast magnifika ljusregioner! Jag tror att man då skulle stanna där i en evighet och säkert gång på gång få något nytt att se och undersöka. Om man dessutom antog att dess människor kanske är mycket sköna, visa och vänliga, ja, ja, då vore det inte tal om att fortsätta! Hela det stora, arabiska räknesystemet skulle verkligen inte ha några tal med vilka man skulle kunna uttrycka den tid som man skulle behöva för att undersöka och pröva den stora solen!
[7] Nåväl, då skulle man bara vara klar med en liten planetarisk sol! Eoner och eoner av solar skulle fortfa-rande finnas kvar och bland dem också de ytterst stora centrala solarna. Låt oss stanna här! Bara att bli helt bekant med denna enda skalglob skulle det redan krävas hela och fulla evigheter! Vem skulle eller kunde då tänka på att utforska någon annan skalglob?! Jag har därför mer än tillräckligt för evigheter med denna och lämnar mycket gärna de otaliga andra till de andra högre andarna att undersöka! Åtminstone jag blir yr när jag bara tänker på denna!
[8] Åh Herre, Din kärlek är den största trösten för mig, och i den finner jag mig till rätta; men Din makts och visdoms storhet slukar mig som en väldig valfisk slukar en pytteliten mask, som fanns till och strax därefter inte längre finns! I Din storhet är Du, åh Herre, ett allra mest fruktansvärt eldhav; men i Din kärlek är Du en honungskaka! Därför stannar jag vid Din kärlek; Din makts och vishets storhet är däremot åtminstone för mig som om den inte fanns där. Ty jag förstår den inte och kommer aldrig att förstå den; men jag förstår kärlek, och den upplivar mitt hjärta på det ljuvligaste sätt och gör mitt liv behagligt.
[9] Jag förstår nu många och stora saker; men vem kommer att förstå dem efter mig? Men eftersom jag förstår att alla dessa många saker som Du, åh Herre, har förklarat för oss måste vara fullt förståeliga för tusen gånger tusen människor och återigen tusen gånger tusen människor, så har jag inte ens rätt att glädjas åt det, att jag nu förstår ytterst stora ting väldigt väl och har insikt, men att jag inte kan göra det förstå-eligt för någon efter mig, eftersom mänskligheten i allmänhet står på en för låg nivå av andlig utveckling!
[10] Jag förstår nu, om än dunkelt, att det egentligen inte hör till det omöjliga att få människor till största delen så stämda, att de i nödfall åtminstone i grova drag kan inse, att Du är en Gud, som har skapat allt och nu uppehåller allt, och att de sedan också börjar älska, frukta och tillbedja Dig; men att göra Dig mer påtaglig för deras krympta föreställningar, det förefal-ler mig nu som så gott som helt omöjligt.
[11] För där man vill bygga något, måste man ju ha någon fast grund; ty på den lösaste sandmark eller rentav på en sumpmark kan man inte bygga någon fast borg. Därför vill jag i fortsättningen, både för min egen del och för mitt folk, bara hålla mig till kärleken; vad denna kommer att ge och uppenbara mig, det skall sedan för alltid upptas i min visdoms område! – Har jag inte rätt i det?”


12. Att känna Jesus som Gud är ett villkor för att verk-ligen älska Gud

[1] Jag säger: ”Visst är det så – ty den som är i Min kärlek, han är i allt som utgår från Mig! Men av Min kärlek allena kommer du dock få svårt att känna igen Mig som den Jag är! Förstå, du kan också älska din fru väldigt mycket och väldigt mäktigt och vice versa kan din fru också älska dig; men för den skull kommer varken du att vara en Gud för din fru eller hon för dig!
[2] Om du bara älskar Mig som en ren människa, om än en mycket god och förståndig sådan, och Jag dig på samma sätt, då kan vi vandra tillsammans i eoner av år, men du kommer ändå inte att känna och hylla Mig som en Gud, lika lite som Jag skulle hylla dig, som ju säkert inte är någon Gud, utan bara ett skapat väsen av samma Gud.
[3] Men om du däremot vill känna igen Mig som vad Jag är inför dig, så måste Jag låta dig känna igen Mig som sådan genom ord, tal och gärning. Har du då utifrån detta verkligen erkänt Mig och av Min makt och visdom lärt dig inse att Jag uppenbart är mer än bara en god och förståndig människa, då först skall ditt hjärta ödmjukt sjunka tillbaka i stoftet inför Mig, och i sådan rättfärdig ödmjukhet skall det förstå då allra mest levande börja brinna av levande kärlek till Mig; och först då finner du den sant levande grunden att älska Mig, din Gud och Skapare, över allt annat. Vad som gäller dig, det gäller också varje annan män-niska.
[4] Den som inte känner igen Mig som Gud kan inte verkligen älska Mig som Gud över allt! Men skulle du någonsin ha kunnat känna igen Mig som Gud om du bara hade observerat rent mänskliga gärningar och handlingar och tal från Mig? Absolut inte! Och skulle din kärlek till Mig ha blivit så mäktig om du inte hade upptäckt något gudomligt i Mig?! Om Jag bara hade gripit tag i dig med all kärlek och känsla, likt en brud-gum sin brud, så skulle du aldrig ha förstått att den högste Guds Ande bor och verkar i råd, ord och gär-ning i Mig. Snarare uppenbarade Min visdom och Min kraft först detta för dig, och därför är det inte helt rätt om du kallar Min visdoms och makts storhet för ett allra mest förskräckligt eldhav och menar att männi-skorna aldrig bör ha något att göra med den. Det är tvärtom!
[5] Människorna bör med all iver söka Mitt rike i allt och framför allt, och de skall, såsom Mina blivande barn, allt mer och mer börja känna sig hemma i sin Faders stora hus i varje sfär och avseende. Därigenom skall de också växa i sann kärlek, fulla av ödmjukhet, och Fadern skall därigenom finna en allt större, mer kärleksfylld glädje i dem, och de i Honom.
[6] När människorna lever och handlar så, i ett sant liv genom och i Min visdom, kärlek och makt, då skall de också vara helt det som egentligen alla skall vara. Först då blir de Mina sanna barn, lika fullkomlig som Jag Själv är fullkomlig, och då skall de aldrig mer uppfatta Min gudomliga visdom, makt och storhet som ett för-skräckligt eldhav. Jag menar att detta nu också står klart för dig!
[7] Men Jag säger er alla därtill, att ni för närvarande inte skall lära folket allt det som Jag nu har visat er. Lär dem först och främst att älska Gud, att ha en le-vande tro på Honom och älska Honom över allt! Allt annat skall Anden Själv uppenbara för honom efter behov.”


13. Gyllene regler för spridandet av evangeliet

[1] (Herren:) ”Visst ligger mänskligheten nu begraven i en av de allra tätaste nätter och sover de dödas sömn; all deras kunskap är ett fåfängt drömmande, och ingen kan ge den andre något besked. Det finns visserligen en mängd lärare och ledare av alla de slag – men vad tjänar de till?! Ty de är alla lika blinda som sina an-hängare; om de kommer till ett dike, faller ledare och anhängare i, och ingen hittar vägen ur det destruktiva diket.
[2] Men man får inte tro att människorna inte villigt skulle anförtro sig åt en rätt vägledare! Vad kan väl vara mer efterlängtat för en blind än en seende vägvi-sare – och desto mer om vägvisaren med gott och ärligt samvete kan säga till den blinde: ’Min vän, du är visserligen ännu blind; men om du troget och trofast följer mig, så skall du snart själv bli seende!’ Och när den då blinde, bedrövad men hoppfull, vandrar med den seende vägvisaren och hans ögon efter en kort tid börjar uppfatta ett icke obetydligt dagsskimmer – hur skall inte hans hjärta då börja svälla av glädje!
[3] Åh, jag säger dig, det är inte så svårt som du tror att bli en rätt vägvisare för en blind man som verkligen längtar efter ljus! Svårt blir det först när den som skall ledas är besatt av den irrblossliknande villfarelsen att han själv är seende. Sådana blinda är våra fariséer och skriftlärda; och inte heller de olika hednaprästerna är undantagna. Men vad skall man göra åt det? – En liten liknelse skall förklara detta förhållande mer i detalj och vad som bör göras!
[4] En fältherre drog ut i strid med sin här mot en mycket besvärlig, ond grannfurste som hade försett sitt rike med många fästen och starka borgar, alla väl be-mannade med krigare och alla slags vapen. När fält-herren började närma sig fiendens gräns, sade hans underbefälhavare till honom: ’Herre, där kommer vi inte att uträtta något, eller i bästa fall mycket lite; fien-den har befäst sig på ett förunderligt sätt och är be-väpnad till tänderna, och vi kommer med hela vår här att gå under i hans land med man och allt! Därför vore det klokare att denna gång ge upp fälttåget och vänta på en mer gynnsam tidpunkt!’
[5] Men den store fältherren svarade: ’För honom kommer tiden aldrig att bli mer gynnsam, och alla de många förmaningarna har alltid runnit av hans döva öron och hjärta. Därför måste man med beväpnad hand visa honom att han inte är den enda människa som kan lägga beslag på jordens alla skatter. Han har byggt många fästen och borgar och beväpnat dem till tänderna; men det angår oss inte! Vi tränger in i landet där inga fästen och borgar står, drar med lätthet över hans folk till oss, som är mycket missnöjt med honom, ger det ljus och visa lagar – så får han se vilken nytta han har av alla fästen och borgar! Angriper han oss, vi som är beväpnade från topp till tå och vet att bruka svärd, spjut, pilar och kastspjut, då skall vi med vår stora övermakt, vårt mod och vår välkända skicklighet i vapenbruk utrota honom till siste krigsman!’
[6] När underbefälhavarna fick höra denna visa an-fallsplan av sin överfältherre, fick de inte bara insikten att det nog skulle gå bra, utan också det rätta stridsmo-det och en full övertygelse om att deras plan skulle lyckas. De kom till fiendens gräns, där inga fästen eller borgar stod, och trängde alltså in i landet utan att dra svärd. Folket strömmade i massor emot dem med vita fanor och hälsade dem som sina livräddare.
[7] När tyrannens soldater såg detta från sina borgar – hur folket samlades i allt större skaror kring den främmande hären – började de allvarligt överlägga om vad som nu skulle göras. Tyrannen befallde dem att göra allt för att driva ut fienden ur landet; men hans fältherrar sade till honom: ’Det är för sent! Vad hjälper oss våra fästen och borgar?! Fienden har hela folket på sin sida och därmed redan en oerhört stor makt. Vår kamp mot dem vore som en man mot tusen. Vi är totalt besegrade, och våra fästen och borgar hjälper oss inte mer; ty den fastaste borgen är folket, och det är nu i fiendens händer. Vi har därför inget annat val än att helt respektfullt kapitulera! Tyrannen rynkade visserligen på pannan åt detta, men vad kunde han göra?! Han måste till slut rätta sig efter sina fält-herrars råd.
[8] Se, på samma sätt skall ni också göra som kloka spridare av Min lära! Låt templet och alla prästerliga boningar stå; vinn bara över folket! När de väl är på er sida, vilket kräver liten ansträngning, då kommer de gamla avgudatemplen snart att förlora sin attraktions-kraft och rasa samman av sig själva. Och deras tjänare skall, på eget initiativ och av nöden tvingade, gå över till er, ta emot den nya läran och börja handla och verka efter den.
[9] Och du, Matael, hoppas Jag har blivit så klok av detta att du nu inser att spridandet av denna Min lära inte alls är så svårt, bara man börjar sprida den till-räckligt klokt; men om man går fram klumpigt, så blir också resultatet som angreppet! – Har du och ni alla nu förstått och insett detta?”


14. Skillnaden mellan en falsk och en sann vägvisare

[1] Matael säger: ”Ja, Herre och min Gud, nu är allt klart för mig – likaså att man först måste tro på en Gud, innan man kan älska Honom! Men tron får inte vara blind, utan måste vara ljusfylld; det vill säga, man måste inse vem och vad en Gud är. Man måste ha en klar och förnuftig föreställning om Hans visdom, makt, storhet och evighet – för att först utifrån detta kunna övergå i den fulla kärleken till en sådan accep-terad Gud.
[2] Detta är sannerligen inte lätt för en person som rakt igenom har blivit fångad av alla slags misstag; men om man själv har ett sant ljus, då kan man också snart ge det till den som längtar efter ljus. Och det är en helt annan sak att få lära sig något av någon som från den djupaste grunden förstår det han lär ut, än av någon annan som också ger sken av att vara kunnig och har hört något svagt mumlas om saken – men som i grunden förstår lika lite som sin lärjunge.
[3] Läraren med djupgående kunskap kommer med liten ansträngning att göra ämnet lättare att förstå, med hjälp av alla möjliga lämpliga och väl valda bil-der och jämförelser, medan den skenbare läraren, för att verka desto klokare, bara gör allt för att klä saken i så mörka färger och mystiska fraser att lärjungen då är tio gånger mer förvirrad efter lektionen än han var innan.
[4] Jag föreställer mig saken så här: Den verkligt kun-nige läraren kommer med passande och väl valda bilder och liknelser att med lätt möda göra det begrip-ligt som är svårt att förstå, medan den falske läraren, för att framstå som riktigt djupt vis, bara gör allt för att svepa in det han lär ut i sådana dunkla och mys-tiska fraser, att lärjungen efter undervisningen blir tio gånger mer förvirrad än han var innan.
[5] Men då säger den rätte vägvisaren: ’Bekymra dig inte om det! Du förstå, i denna ännu tillslutna lykta finns redan ett ljus som, när jag öppnar dess luckor, kommer att sprida en uppgående sol över hela öknen! Inga av våra lastdjur kommer att bli oroliga!’
[6] Och så påbörjas resan i största förtroende. I början av färden öppnar vägvisaren bara en liten lucka i sin mirakulösa lykta, och genast sprider sig så mycket ljus därur att alla snubbelstenar på vägen kan undvikas utan svårighet. Då säger resenären: ’Ja, med ett sådant ljus går det verkligen bra att resa, och öknen kommer inte att ge oss några bekymmer!’
[7] Men hur förvånad kommer inte resenären att bli när vägvisaren öppnar alla luckor på den stora lyktan och ett veritabelt solljus på ett ögonblick sprider sig över hela öknen, så att även de vilda och grymma djuren som här och där lurpassar på ett gott byte tar till flykten – medan himlens fredliga fåglar vaknar och börjar sjunga sina glada sånger, som om solen redan hade gått upp! – Det skulle vara ljuset från den sanne vägvisaren!
[8] Men nu kommer den falske vägvisaren med en verklig nattlampa i handen och säger till den som vill resa: ’Kom, låt oss färdas genom öknen!’ Den resande säger: ’Kommer vi med detta ditt ljus att klara oss ge-nom det nattsvarta mörkret?’ Och vägvisaren säger med ett mystiskt pator: ’Min vän, nog sprider min lampa bara ett mycket matt sken; men det är ett ma-giskt ljus, med vilket man kan orientera sig i en ännu mycket tätare natt!’
[9] Färden börjar. Kamelerna blir ideligen misstänk-samma och vill inte längre gå; ty med en sådan belys-ning blir deras ögon bara ännu mer bländade, så att de till sist inte ser något alls. De lägger sig ner och kan inte till något pris förmås att färdas vidare.
[10] Då säger resenären: ’Men jag visste ju redan från början att det inte skulle vara möjligt att ens korsa den minsta öken med ett sådant litet ljus! Vad skall vi göra nu? Nu ser det illa ut för oss!’ Då säger den ganska förlägne vägvisaren högtidligt: ’Djuren är trötta och har – om än på mycket långt håll – känt vittring av rovdjur, och går därför – till vår lycka – inte längre!’ Den resande säger: ’Men vad händer då om rovdjuren känner vittring av oss och i natt gör ett mycket oange-nämt besök?’ Då försäkrar den ångerfulle vägvisaren – som innerst inne själv är mycket mer ängslig än den resande: ’Åh, i en sådan natt är vi säkra från detta; man har aldrig någonsin hört att någon resenär skulle ha blivit angripen av rovdjur på natten!’ – Lyckligtvis dy-ker heller inte något sådant djur upp, särskilt inte i början av öknen. Och vägvisaren och resenären väntar in den gryende dagen och försöker, så gott det går, att hålla ut till dess.
[11] På samma sätt, tycks det mig, går det också till med den andliga vägledningen som en falsk vägvisare tar sig för. I denna världs livsöken och natt, då både lärare och elev lika lite ser något, tröstar sig den vise läraren utåt sett med att alla de mystiska sakerna en gång skall bli uppenbarade på den andra sidan. Men ändå fruktar denne ’vise’ lärare döden mer än sin oer-farne elev; ty eleven har åtminstone kvar en blind drömaktig tro, medan hans lärare, som vill framstå som vis, sedan länge inte ens har kvar den.”


15. Framtiden och att hålla Herrens lära ren

[1] (Matael:) ”Jag tror nu med en fast övertygelse att vi inte kommer behöva anstränga oss alltför mycket med spridandet av denna Din rena gudomliga lära, och vi herrar och jordiska makthavare allra minst. Men en annan och mycket viktig fråga består i hur denna lära för mänskligheten skall bevaras ren och utan några som helst tillägg eller borttagningar gjorda av männi-skor. Ty vi är nu många som har tagit emot denna lära, inte bara för oss själva utan istället också för våra många bröder och systrar, och söker också sprida den med all iver! Men redan vi kommer kanske i många stycken att förkunna detta sannaste och renaste evan-gelium på ganska många olika sätt för människorna, vilket redan ligger i sakens natur.
[2] Ty man måste tala på ett sätt med juden, på ett annat sätt med greken och romaren, och på ett helt annat sätt med persern, indiern, egyptiern och i syn-nerhet med skyten, eftersom var och en är fylld av helt olika förutfattade meningar. Det är uppenbart att all möjlig förvirring kommer att uppstå därav och även alla möjliga nyanser. När då människor från de mest skilda folk efter kanske några sekler jämför sina av oss mottagna läror, vilka uppenbarligen kommer att nedtecknas av många – kommer de då att se likadana ut?! Eller kommer inte judarna snart säga: ’Vi ensamma har den helt sanna och rena läran!’ Och grekerna kommer att invända: ’Nej, vi har den enda sanna lä-ran, såsom den flöt ut från Herrens mun!’ Och kom-mer inte romarna att hävda detsamma, och armenier-na likaså?! Jag vill hoppas att de i det väsentliga ändå inte kommer att skilja sig alltför mycket; men i syn-nerhet kommer några kraftfulla varianter, sprickor och veck att dyka upp här och där på grund av männi-skorna fullständigt fria vilja!
[3] Om detta med viss sannolikhet kunde förväntas, så vore det enligt min, om än ringa, mening nog nu läge att på något sätt sörja för att det i slutändan inte blir ett verkligt kaos av denna underbara lära, som sedan ingen lätt skulle kunna bli klok på. – Vad är Din åsikt, åh Herre?”
[4] Jag sade: ”Min käre vän, även om din oro springer ur ditt helt ärliga och bekymrade hjärta, så måste Jag ändå påpeka för dig att denna din omtanke är en smula för tidig! Att denna lära i kommande tider inte kommer att förbli så ren bland folken som den nu har kommit till er ur Min mun, det kan man med säkerhet anta redan på förhand.
[5] Även mycket snart efter oss kommer ett stort antal skrivna evangelier att uppstå, av vilka vart och ett kommer att påstå sig innehålla den rena sanningen och av vilka vart och ett inte alls kommer att likna nästa skrivna evangelium som påstår detsamma. Ja, något ännu mycket värre kommer att ske; den som vittnar mot Mig, lögnens furste, kommer också att upp-träda och göra stora, men bara falska tecken! Han kommer att så in den onda säden av ogräs på den åker där Jag nu strött den renaste säden, för att kväva det ädla vetet.
[6] Men allt detta kommer i sig självt inte att skada Min sanna och renaste lära; ty det ord Jag här har talat till er skall också spridas och diskuteras av er, och ni själva skall inte längre använda Mina ord bokstavligt, vilket sannerligen inte längre är nödvändigt. Men den inre anden skall likväl bestå.
[7] Den som tror på Mig och i Mitt namn blir döpt i vatten och ande, han skall också få ta emot Min ande och sedan vandra i sanningens renaste ljus, timligen och i evighet. Hos honom kommer också denna lära i all dess renhet också att återfinnas. Men den som inte tränger fram till en sådan nåd, han kommer ändå ald-rig att kunna greppa och förstå det rena ljuset av Min läras eviga sanning, och det kommer därvid att vara likgiltigt med vilken föda han fyller sin andliga mage.
[8] Tro Mig! Och om någon skulle kunna varje ord ordagrant, precis så som Jag har talat det, men inte hade fått anden till det, för att först genom den tränga in i djupen där Mina ord verkar i ljus, kraft och liv, då skulle Mina ord ändå inte gagna honom mer än fa-riséernas långa böner gagnar dem!
[9] Men den som har andan i Mina ord behöver inte längre bokstaven. Den som har anden, han har också läran ren. Jag skall i anden förbli hos Mina få men alltid sanna bekännare intill denna jords slut. Och på så vis, Min vän Matael, är det redan sörjt för att Min lära alltid förblir helt ren!”


16. Man känner inte ordet om det inte är omvandlat i goda gärningar

[1] (Herren:) ”Det som är nödvändigt för människan i det yttre att veta och tro, det kommer ändå – se där borta! – att på Min befallning nedtecknas av Mina två skriftställare (Matteus och Johannes. Anmärkning av Jakob Lorber). Den som tar emot detta och handlar därefter, han kommer också att nå fram till att ta emot Min ande. Med det behöver han ingenting mer.
[2] Men om han stannar vid det han har hört av Mig, blir ljum och inte bemödar sig att helt och fullt om-sätta det i handling, ja, då kommer han väl ha boksta-ven, sådan som Mina båda skrivare nedtecknar den, och sådan som också Rafael har nedtecknat den för dig och några till; men till anden, som vilar djupt inom bokstaven, kommer han aldrig att tränga fram.
[3] Det kommer inte att hjälpa någon att bara utropa, full av tro: ’Herre, Herre!’, ty sådana bekännare kom-mer alltid stå inför Mig som varelser som inte känner Mig och som Jag inte vidkänner.
[4] Jag säger er för all evighet som en sanning från Gud: Den som inte helt och fullt blir en görare av Min lära, utan endast förblir en hörande och tillfällig be-undrare och lovprisare av den, han får inte Min ande, och hela Min lära är då i grunden till föga eller ingen nytta för honom! Ty när han efter att ha lagt av köttet till slut står där som en helt naken själ, då kommer han att veta lika mycket om Mig och Min lära, som om han på jorden aldrig hade hört ett enda ord om den – vilket också är ett helt naturligt fenomen.
[5] Så, till exempel, om någon har hört talas om den stora kejserliga staden Rom, ja, kanske hört mycket om den och även vet vägen dit och har medel och tillfälle att resa dit för att i lugn och ro se sig omkring och lära känna allt där – ja, han uppmuntras till och med flera gånger av sina vänner, som redan har varit i Rom! Men han har för det första aldrig rätt tid för det, se-dan är han för bekväm och skyggar för eventuella obekvämligheter på resan och säger till slut: ’Äh, var-för resa till Rom? Mina vänner har ju redan beskrivit denna stora stad för mig in i minsta detalj, så att jag nu i min fantasi kan se den helt och hållet, som om jag själv har varit där många gånger!’
[6] Vår man föreställer sig detta mycket väl. Men om vi nu lägger fram en trognast möjlig avbildning av staden Rom, dock utan någon inskrift som säger vad den är – då kommer vår man, som påstår sig känna Rom helt och hållet, att betrakta avbilden lika frågande som en oxe betraktar en ny och ovanlig grind! Och låter man honom gissa i åratal, så kommer han ändå aldrig med säkerhet och övertygelse kunna ange att detta är en lyckad avbildning av staden Rom!
[7] Men Jag säger vidare: Låt oss anta att denne person verkligen råkar komma till Rom – men ensam, och att ingen i Rom säger att han nu befinner sig i Rom, utan i en helt annan stad – då kommer han att tro på det och därmed inte se den stora skogen för alla träd!
[8] Det räcker alltså inte alls att människan genom hörsägen eller läsning av olika beskrivningar skaffar sig någon kunskap om vad det än må vara. All sådan kunskap förblir stum och utan livsvärde, om den inte genom handling bringas i förbindelse med själens liv.
[9] Om denne man, som har hört så många märkliga saker om staden Rom, sedan gör sig redo för resan dit och verkligen reser dit och där ser allt som finns där med sina egna ögon, då kommer han därefter att ha den fulla sanningen djupt inpräntad in sin själ och därefter aldrig mer kunna göra sig någon föreställning om Rom annat än vad han själv har sett.
[10] Men om han aldrig hade sett Rom själv, skulle hans föreställning om stadens utseende ständigt för-ändras vid varje ny och förändrad berättelse om sta-dens utseende; den ena fantasibilden skulle tränga undan den andra, och så skulle det fortsätta tills han till slut inte förmådde göra sig någon som helst håll-bar föreställning om staden.
[11] Men när han väl, som sagt, själv har sett Rom, då må hundratals pratmakare komma till honom och ge honom helt nya och underliga beskrivningar av sta-dens utseende – han kommer bara att skratta åt det och ibland förarga sig över vissa lättfärdiga dagdrivare och sysslolösa som vill göra sig märkvärdiga med sin fräcka lögnaktighet, och han kommer att på stående fot visa ut dem allihop genom dörren; ty i honom lever nu i verkligheten den sanna bilden av Rom och kan inte ersättas av någon annan, enkelt skapad fan-tasi.
[12] Men hur har detta blivit möjligt? Därför att han genom sitt eget arbete och möda har inpräntat hela sanningen i sin levande själ och inte bara i sitt huvud! Han har alltså upptagit sakens verkliga ande i sin själ; den verkligt sanna bilden lever nu i honom och kan inte längre dödas eller förstöras av någon yttre vil-lobild, eftersom den har blivit en sann livsbild.
[13] Och som denna liknelse mycket tydligt visar skill-naden mellan en bedräglig skenbild och hela sanning-en i varje hänseende, varav var och en också lätt och grundligt kan förstå att även en aldrig så korrekt be-skrivning av Rom ändå ligger långt efter den egna erfarenheten, eftersom den föreställning som därige-nom väcks ändå bara är inbillad och när som helst kan trängas undan av en annan, annorlunda grundad föreställning – eftersom den aldrig har blivit en le-vande bild i själen – just så är det också med Min lära.”


17. Vikten av kristendom i handling

[1] (Herren:) ”Ni kan visserligen för alla tider skriva ner Min lära ord för ord med järnbokstäver, så att inte ett enda kommatecken försvinner, så kan ni predika och föreläsa den för alla folk, och alla folk skall ropa för full hals: ’Ah, se där, detta är en utmärkt lära och sannerligen värdig ur Guds mun’, men sedan vill ändå ingen ta tag i arbetet och fullt ut handla efter dess grundsatser och krav – kommer då denna Min aldrig så rent bevarade lära vara till nytta för någon? Jag säger er: Absolut ingen alls! Eller är någon medicin till nytta för någon människa, om hon inte tar den och använder den enligt den erfarne läkarens föreskrift?
[2] Om däremot någon vet bara lite om denna Min lära och genast handlar efter det, så kommer han up-penbart att ha större och mer levande nytta av den än den andre som, medan han talar vördnadsfullt om Mig och Min lära, aldrig kan bestämma sig för att handla i enlighet därmed. Den förre kommer att handla enligt det lilla han har hört och därigenom ge liv åt det i sin själ, och det lilla fröet kommer snart att följas av en stor skörd från den levande anden, som ingen ond makt kommer att kunna förgöra. Men den sistnämnde som prisar och troget bevarar Min lära kommer, plågad av andlig hunger, att samla ihop alla möjliga andra läror och ändå dö av den andliga hung-ern. Kommer då hans själ att känna igen Mig på den andra sidan, när den här inte har gjort Mina ords sanna ande till sin egendom i hela sanningens fullhet genom sina handlingar?
[3] Antag att någon inte vet mer av Min lära än detta: att man skall älska Gud över allt och sin nästa som sig själv, och han då allvarligt tänker för sig själv: ’Se, detta är en god lära! Det måste finnas en högsta Gu-dom som, med tanke på allt som är skapat av Honom, visar sig som mycket gott och övermåttan vist, lever och verkar. Detta alltså övermåttan goda, visa och allsmäktiga Väsen måste man därför också värdera, uppskatta, hedra och älska mer än allt annat i världen. Min medmänniska är liksom jag en människa och av Skaparen satt i denna värld med samma rättigheter. Hon får därför inte föraktas, utan jag är genom för-nuftet rentav tvungen att göra mot henne vad jag gör mot mig själv. Ty om jag föraktar henne, föraktar jag också mig själv, eftersom jag också bara är en männi-ska och inget mer. Jag inser detta som en högsta grundsats i livet och vill därför först och främst strikt följa den själv.’
[4] Denna människa omsätter detta i handling och försöker också påverka sin medmänniska därtill, dels genom sitt eget exempel och dels genom sin mycket enkla och okonstlade lära, och gör så sitt hushåll till ett verkligt föredöme för sanna och gudahängivna människor. Men vilka är då snart frukterna av ett så-dant lovvärt företag? Människorna lever i fred. Ingen upphäver sig över den andre. Den förståndiga strävar med uppriktigt tålamod och kärlek att höja den oför-ståndiga till sin egen nivå; och hon riktar sin uppmärk-samhet mot alla underverk i skapelsen som hon kän-ner till och är glad när hon har kunnat ge styrka till den svagare människan.
[5] Men eftersom allt detta verkligen händer i hand-ling, så tas det också upp i själens liv. Själen blir däri-genom uppenbart alltmer verksam och livskraftig.”


18. Visdom är resultatet av kärleksfulla handlingar

[1] (Herren:) ”Ju mer aktivitet det finns i själen, desto ljusare blir det också i den; ty eld är grundelementet i själens liv. Ju kraftigare detta livselement börjar verka, desto mer ljus sprider den också i och ur sig själv. Om själen därför blir alltmer livskraftig och eldig, blir den också alltmer upplyst och klar, och den börjar i detta höjda livsljus mer och mer genomskåda och förstå livets inre hemligheter.
[2] Denna djupare insikt och förståelse ger själen nytt mod så att den kommer att älska och dyrka Gud ännu mer, och denna kärlek är redan den första gnistan av Guds ande i själen; denna växer och tilltar mäktigt, och på kort tid blir själen och Guds ande helt ett, och själen leds då av Guds ande in i all sanning och vis-dom.
[3] När nu en människa på detta sätt når fram till alla denna visdom, som Jag nu i flera dagar oavbrutet har predikat och faktiskt visat er, säg Mig då, beror det kanske på att människan tagit emot vartenda ett av Mina ord exakt och oförändrat, ner till minsta tecken? Åh nej! Hon fick inget annat att höra än bara de två kärleksbuden; det är bara den noggranna, samvets-granna och faktiska efterlevnaden av dessa som har skänkt henne allt det andra!
[4] Det finns vissa bland er som, trots att Jag har visat saken mycket tydligt, frågar sig: ’Nåväl, hur kan själen nå sådan visdom genom att följa de två buden?’ Och Jag säger er: Därför att själen från början är inrättad just på detta sätt!
[5] Hur blir en druva mogen och full av sötma och ande – med tanke på att det bara är en enkel, naturlig växt? Detta åstadkommes av solens ljus och värme. Genom ljuset och genom värmen blir naturandarna i rankan mer och mer aktiva. Allt eftersom de blir mer och mer aktiva och det blir mer friktion mellan dem, blir de också eldigare och ljusare i sig själva. Genom att de blir ljusare i sig själva, växer uppenbarligen också deras ömsesidiga särskilda intelligens; ju klarare deras intelligens blir, desto mer inser de att de hör till samma ordning och börjar greppa, ordna och förena sig. Är detta helt fullbordat, så är också druvan mogen och väl njutbar.
[6] När väl saften är samlad in och väl förvarad i ett kärl, kommer dess välordnade naturandar inte längre att tolerera att någon främmande substans, som i sig bär naturandar av ett helt annat slag, stör den goda ordning som naturandarna i druvsaften en gång har antagit. Så snart något främmande av en annan ord-ning finns i musten, jäser och sjuder den så länge tills det främmande är borta eller helt har anpassat sig till dess ordning. När detta är fullbordat, väcks först då andens inre ljus och inre värme ur den goda ordning-en hos naturandarna i den renade druvsaften, och ur den tidigare ännu orena musten har därmed ett andligt starkare och renare vin uppstått.
[7] Så allt detta är en verkan av solen, det vill säga dess ljus och dess värme. Och just så går det till med män-niskan och hennes själ! Om hon genom att följa en lag av den bästa ordningen ur Gud kan försätta sin själ i allt större verksamhet, blir det också ljusare och var-mare i henne, i alla hennes livssfärer. Hon kommer därigenom att allt tydligare och renare förstå sig själv och den gudomliga kraft som mer och mer flyter in i henne och där ger henne ett allt rikare liv.
[8] Men om den erkänner denna kraft, så erkänner den också Gud, från vilken denna kraft utgår. Men om den nödvändigtvis måste känna igen detta, måste den också älska Gud mer och mer. Med denna kärlek stö-ter den då ut allt som är främmande ur sin alltmer renare och mer fullkomliga livsordning och blir där-med ett med den gudomliga andens ordning i den; eftersom detta förvisso är så, är det en förutbestämd slutsats att en själ som sålunda genomsyras av den gudomliga anden måste vinna i styrka och kraft och ofelbart blir ett sant barn av den Högste.
[9] När en sådan själ slutligen lämnar kroppen och når den stora andra sidan, utrustad med det mest fullkom-liga medvetandet, kommer den säkerligen också att omedelbart känna igen Gud, eftersom den redan har blivit helt ett med Honom här och fört Honom till det fulla och klaraste medvetandet i sig själv, och det av den tydliga anledningen att Guds andes allra klaraste medvetande nu på sätt och vis har blivit själens eget allra klaraste och mest förenade medvetande.”


19. Att känna sanningen utan handlingar

[1] (Herren:) ”Om nu allt detta endast kan förhålla sig så och aldrig i evighet på något annat sätt, hur fånig ter sig då er oro för att bevara ett ord till er i oför-vanskad form! Människan behöver bara ytterst lite av det, bara det minsta senapskorn; om hon lägger det i sitt hjärtas livsjordmån och sedan flitigt och verksamt vårdar det, då kommer träd att växa fram ur det, under vars grenar även himlens fåglar skall bygga sina bon.
[2] Har inte fariséerna hållit Mose och profeternas böcker helt orörda, så att inte ens en enda prick sak-nas?! Men vad hjälper det dem? De är ändå rovlystna vargar som går omkring i fårakläder för att desto värre ödelägga de fridsamma lammens betesmarker.
[3] Jag säger er: Allt yttre dödar, även om det är rent i sig självt; endast anden är levande och gör allt levande som den genomtränger. Ni kommer därför att sam-manfatta Min lära mycket kort och enkelt, så långt den är nödvändig för människorna i allmänhet. Den som handlar därefter, han skall också efter måttet av sina handlingar väcka Guds ande i sig, och denne skall först då göra själen levande i sanningens och eldens ljus och leda den in i all sanning och visdom från Gud och kommer tydligt, i och av sig själv, att uppleva vad Jag har visat er, och outsägligt mer.
[4] Tänk er nu att Jag ville uppenbara hela Min skap-else för er ända från det största till det minsta, helt analytiskt, på det mest underbara sätt, så att Jag kallade många tusen av Mina änglar och befallde dem att skriva ner på det snabbaste sätt de kunde! För det första skulle vi då behöva så mycket vitt skrivskinn att det inte ens i en hel jordglob skulle få plats; för det andra, även om alla dessa otaliga skinn var täckta av en liten skrift, säg Mig, hur långt skulle ni komma med att läsa alla dessa skrifter till slutet? Jag hoppas nu att ni börjar inse er dårskap en aning!
[5] Gå till Memfis, till Thebes, till Karnak och till Alexandria! Där kommer ni att finna bibliotek, alla så äkta och korrekta som möjligt; men Jag garanterar er att ingen är kapabel att läsa igenom allt på ens 500 år! Ni skulle verkligen behöva Metusalems ålder för att kunna skumma igenom alla skrifter och tecken bara en gång! Och vad är hans nytta efter att ha gjort en sådan otrolig ansträngning? Han skulle helt glömma vad som hade lästs från dag till dag, ja, när han blev riktigt för-virrad, timme för timme och minut för minut, och för sitt liv inte dra den minsta vinning av det.
[6] Förstår ni nu att Jag med denna Min lära vill visa er en helt annan väg, på vilken man på kortast möjliga tid, om man bara vill, kan föras in i all himmelsk vis-dom?!
[7] Jag är denna väg, och sanningen och livet. Den som i sanning har tagit emot Mig i sin själ med kärlek, men inte bara i tro på det hörda ordet, utan fullt ut i handling, till honom skall Jag alltid komma i anden och uppenbara Mig för honom och upplysa honom liksom en klart uppstigande sol lyser upp jordens tidi-gare mörka nejder.
[8] Men en inre andlig blick kommer han att förstå dess djup mer än han kunde gjort genom att läsa en miljon år, förutsatt att en människa kunde leva så länge.
[9] Ni själva har nu i flera dagar hört och sett mycket som Jag oavbrutet har lärt och gjort bland er, och era själar har därigenom kraftigt väckts, och i era hjärtan har kärlek, tro och fullt förtroende flyttat in; men om ni lät det stanna vid detta allena, skulle era själar verk-ligen vinna mycket lite och ert förstånd och vetande skulle stanna vid det ni nu har.
[10] Ni måste hädanefter bli verksamma efter Min lära, då skall er själ bli mer levande och ljusfylld, och då först skall Min ande taga sin boning i era själar och leda er in i all visdom.
[11] Däri består alltså den nya skolan för det sanna livet och den enda sanna kunskapen om Gud och om sig själv, och därför kallas Min lära ett sant evange-lium, eftersom den lär människorna att gå på den enda rätta och sanna vägen för att uppnå det sanna, eviga livet och nå fram till den enda sanna kärleken och visdomen från Gud.
[12] Läran är visserligen liten, och om den blir ned-skriven i en bok kan den läsas igenom på några få timmar av var och en som kan läsa. Men det allra fli-tigaste genomläsandet allena kommer ändå ingen att ha någon som helst nytta av, mer än att han blott har gjort sig förtrogen med Min lära till det yttre – vilket dock först måste ske.
[13] Ty denna akt är som ett nödvändigt första steg på en resa; ty om Jag till exempel skulle vilja resa härifrån till Damaskus, men aldrig ta det första steget, så är det självklart att Jag inte heller kan ta det andra steget och ännu mindre de många kommande, som skulle föra Mig ända till Damaskus. Men även om Jag tar det första steget hur fast som helst och därefter kanske också det andra, tredje och fjärde, så hjälper Mig inte det, om Jag sedan stannar upp och finner det för mö-dosamt att fortsätta stegen så länge tills Jag har nått Damaskus.
[14] Jag har nu allra tydligast visat er vad ni måste göra för att verkligen uppnå det eviga livet och all dess rättfärdighet. Handla alltså därefter, så skall Mitt löfte till er alla gå i full uppfyllelse; ty av allt det myckna som Jag hittills har uppenbarat för er, är detta det största och mest väsentliga för ert liv, det som Jag nu har sagt och uppenbarat för er.
[15] Jag har visat och uppenbarat många mirakel av Min skapelse för er, och ni har därigenom lärt er mycket av Mig; men ni vet nu bara det ni hört och sett. Längre än så vet ni dock ingenting. Men med denna nu givna uppenbarelse har Jag ytterst tydligt och handgripligt visat vad var och en av er skall göra för att nå den obegränsade egna åskådningen av alla mi-rakel i Guds oändligt stora skapelse, som sedan inte kan försvinna, utan som kommer att bestå i evighet.”


20. Nödvändigheten av att undersöka sig själv

[1] (Herren:) ”Så handla därefter med all flit; lägg ned all möda och pröva er själva, så att ni inte försummar något, så att ni inte till sist skall behöva säga: ’Se här, nu har jag i hela tio till tjugo år gjort allt vad den nya läran föreskrev, och ändå står jag kvar på en och samma fläck, och känner fortfarande alltid ingenting av någon särskild upplysning inom mig, och av det så kallade eviga livet märker jag fortfarande inte heller knappt det ringaste i mig! Vad är det som fortfarande saknas?’
[2] Därför säger Jag er: Undersök mycket noggrant om några tankar om världslig fördel inte har smugit sig in i ert hjärta, om inte tillfälligt högmod, en viss överdri-ven sparsamhet – en yngre syster till girigheten – äre-lystnad, dömande sinne, stridslystnad, köttslig vällust och dylikt ännu håller ert hjärta och därmed också er själ fången! Så länge det är så hos den ene eller andre, kommer han inte nå fram till löftet, det vill säga dess fulla uppfyllelse i honom.
[3] Betrakta bara musten och det rena, andefyllda vinet i ett fat eller en lägel! Så länge grova och främmande beståndsdelar finns i musten, kommer den jäsa och inte uppnå någon renhet; men när dessa är helt och hållet borttagna, så blir det lugnare i fatet, musten klarnar och blir till ett vin, fullt av ande.
[4] Ofta fattas det inte mycket för att någon skall nå Guds rike i sin själ, och ändå kommer han inte uppnå det, eftersom han prövar sig själv för lite och inte är uppmärksam på vad som ännu är världsligt och klänger sig fast vid hans själ. Men om han prövar sig mer noggrant, så skall han snart finna att han till ex-empel fortfarande är mycket känslig och låter sig såras av en liten bagatell.
[5] ’Tja’, säger då någon, ’skall en människa då inte ha någon heder alls?’ Åh jo, säger Jag, människan kan visst ha en heder, men den måste vara av det ädlaste slag! Om en människa som fortfarande är svag i sin ande förolämpar dig, bli inte arg utan gå och säg till henne: ’Min vän, det finns ingenting som du kan föro-lämpa mig med, för jag älskar dig och alla människor. Jag välsignar dem som förbannar mig, och mot dem som gör ont mot mig gör jag gott efter bästa förmåga. Men det är inte anständigt för en människa att föro-lämpa en annan; därför, låt det vara i framtiden för din egen frälsnings skull. Med din ökande benägenhet att förolämpa kan du en dag stöta på någon som verk-ligen skulle ta illa upp och orsaka dig stora problem; för det skulle du då bara behöva skylla dig själv.’
[6] Om ni talar sålunda med någon som har föroläm-pat er, utan minsta agg i hjärtat, så har ni rättfärdigat den ädla och gudomliga hedern i ert hjärta fullt ut. Men om ni då fortfarande märker någon liten sorts agg inom er och blir bittra och ovänliga mot männi-skan, då är det fortfarande en följd av en liten, dold högmodsgnista i er, som ensam är tillräcklig för att förhindra era själars förening med Min ljusande i er.
[7] Eller så sker det att samme fattige man ber er om en något större allmosa flera gånger. Ni har det gott ställt och skulle kunna ge den fattige tusenfalt mer än vad ni redan har givit honom; men hans fräckhet retar er, och ni visar honom dörren med orden att han inte skall komma så ofta och tro att man alltid skall ge honom en allmosa så snart han ber om det.
[8] Ja, se, det är en mycket rimlig sak att säga för en människa av världen, och en sådan liten tillrättavis-ning gör tiggaren något gott; men den som bemöter de fattiga på detta sätt är inte i närheten mogen nog att komma in i Mitt rike, där Jag låter Min sol på upp och ner varje dag över goda och onda människor och för det goda för alla varelser.
[9] Samma stråle som lyser upp kungarnas gyllene pa-lats och renar, mognar och sötar den ädlaste av alla safter i vinstocken, lyser också på vattenpölar och kloaker och irriteras inte av grodornas kväkande och gräshoppornas spelande. En sådan återhållsamhet har ännu något kargt över sig, och sådan karghet och allt-för stor ekonomisk sparsamhet är inte särskilt långt borta från girighet och fläckar ner själens vitala saft. Och så länge detta ständigt är fallet, kommer själen inte att producera rent livsvin, fullt av ande.
[10] Men den som, fast han är välbärgad, finner en verklig glädje i att ge och inte ser snett på den fattige för att han redan flera gånger fått en liten gåva, han är i denna punkt redan mogen att gå in i Mitt rike, såvida han i sin själ inte hyser någon annan liten felaktighet.
[11] Därför sade Jag er, att ni alltid noggrant skall rannsaka er i allt och höja er till den livsståndpunkt där ni klart och levande förnimmer i er själva att ni är fria från alla världsliga slaggprodukter.


21. Nästankärlek reglerar sparande

[1] (Herren:) ”’Ja’, säger åter en av er i sitt inre, ’allt vore gott och väl med självprövningen; men varifrån kan vi få det rätta måttet på den rena känslan och kunskapen? Människan växer ju från vaggan in i de traditionella känslorna och finner alla handlingar rätta som är i harmoni med dessa känslor. Ja, om hon handlade emot dem skulle hon tro att hon begått en synd.’
[2] Låt oss anta att hos ett folk är sparsamhet en på-bjuden och prisad huvudsed och lyder: ’Den som spa-rar i ungdom och mannaålder, skall inte behöva lida nöd på ålderns dagar, och den som inte arbetar och sparar, han skall inte heller äta!’
[3] Mina kära vänner! Dessa i sig själva alls inte klan-dervärda slutsatser är välbekanta för Mig. De kan och kommer att bestå och upprätthållas överallt där ett folk lever i samhällen, men alltid i den ädlaste livs-anda. Men för att de skall bestå bland människor i en sådan anda och aldrig under- eller överdrivas, måste de ha en fast och mycket pålitlig regulator vid sin sida. Och vad skall då utgöra denna regulator? Ingenting och ingen annan än den sanna och rena kärleken till nästan, vars förnuftiga högsta grundsats skall bestå däri, att man av hjärtat önskar och gör mot sin nästa allt det som man naturligtvis förnuftigt och vist kan önska och vilja att andra också skall göra och visa mot en själv.
[4] Den som beaktar denna princip kommer snart att erfara att denna princip kommer att som ingen annan uppmuntra alla andra människor till viss flit och även till sann och ädel sparsamhet; ty om det är olustigt för mig att någon annan är lat vid min flitiga sida, så kommer inte heller jag att vara lat vid hans sida!
[5] Om någon gör detta av sann, ädel kärlek till nästan, kommer det snart att finas mycket få i ett samhälle som kan kallas ’fattiga’. Förutom lama, lytta, blinda, döva och spetälska kommer det finnas få som ligger samhället till last; men dessa skall då gärna och med det gladaste hjärta vårdas och försörjas.
[6] Då kommer ett samhälle att ha en eller till och med flera lärare som inte har tid att förtjäna sitt leve-bröd med sina händers arbete. Dessa skall då försör-jas av samhället så att de inte behöver tillbringa den tid som är bestämd för undervisning av era barn och er själva, med åkerarbete! Detta är också en akt av särskild kärlek till nästan, som står mycket högt. Ty den som förser er allra flitigast med de andliga och alltså sannaste livsskatterna, honom skall ni sannerli-gen inte låta lida någon brist i sin lekamliga sfär.
[7] Men den som har fått en sådan nåd av Mig och är kallad att vara en lärare för människorna i Mitt namn, han må tänka på att han har fått nåden av Mig för intet och därför inte skall ta betalt för dess vidare spridning! En sann lärare kommer att gratis ge vidare det han har fått från Mig för intet! Men de som tar emot det bör då av sann kärlek till Mig på eget initiativ upptaga läraren med all kärlek och inte låta honom lida någon brist; ty det är ju självklart att det de gör mot ett sådant sändebud från Mig, skall anses som om de har gjort det mot just Mig Själv!
[8] Men vad de gör, bör de alltid göra med den största glädje, så att lärarens hjärta inte blir sorgset över sam-hällets hårdhet och han med sann glädje ser hur Mitt ord från hans mun genast börjar bära de ädlaste fruk-ter av det sanna, inre livet.
[9] Ni förstår nu att den sanna, ädla och – låt oss säga – förnuftiga kärleken till nästan för detta jordiska liv är det allra mest pålitliga rättesnöret för att utforska hur rent det står till i själen. Bruka framför allt detta, så skall ni snart skörda de mest välsignade frukterna för det eviga livets lador i ljuset av Min ande inom er! Vad säger du nu, Matael, om bevarandet av denna Min lära som ni nu har mottagit? Kommer den bevaras ren av alla människor till tidens slut, eller inte?”
[10] Matael säger, helt rörd av sanningen i Mina ord: ”Herre, bara en kort vila så skall jag tacka Dig också med min tunga för denna alltför viktiga uppenbarelse och vägledning till alla mina tankar! Ja, detta måste uttalas högt! Men nu är mitt hjärta alltför rört och ång-erfullt, så låt därför min själ vila lite, åh Herre, Du evigt visaste!”


22. Kärlek är den största lovprisningen till Gud

[1] Efter en stund hade vår Matael samlat sig igen och ville börja deklamera ett riktigt storslaget, dityrambiskt (vilt entusiastisk, övers. anm.) lovtal till Mig.
[2] Men Jag sade till honom: ”Min vän, vad du vill säga öppet här har Jag vetat från alfa till omega; därför kan du gärna låta bli! Jag är ingen vän av sådana storslagna lovord. Det lovord som är Mig allra kärast är det, att du älskar Mig sant i djupet av ditt levande hjärta!
[3] När du väl är bland ditt folk, kan du i all hänfö-relse tala stort om Mig, och Jag skall löna dig med alla slags nådegåvor för hjärta, själ och ande; men här, inför Mitt ansikte, är sådant desto mindre nödvändigt, eftersom alla de andra närvarande ändå känner Mig lika väl som du och ger Mig samma ära.
[4] Tro Mig: Något större, högre och mer värdigt Gud än Davids psalmer och Salomos Höga Visan har inte skrivits eller sjungits på jorden sedan Noas dagar. Men därför förblev David och Salomo ändå inte mer värda och kära för Mig! Salomo föll till slut bort från all Min nåd genom sig själv, och David blev inte en man efter Guds hjärta genom sina psalmer, utan bara därför att han förstod Min vilja och frivilligt handlade därefter. Du förstår alltså nu vad som ensamt har värde inför Mig. Gör det, så kommer du att ära och behaga Mig mest och din själ kommer sannerligen att gynnas.
[5] Men nu måste Min Roklus komma över hit, ty Jag ser att han fortfarande har något på hjärtat och skulle vilja få en närmare förklaring, som han också skall få. Roklus, kom närmare, ty Jag har vissa saker att disku-tera med dig!”
[6] När Roklus hörde denna kallelse, skyndade han snabbt fram till Mig och sade: ”Herre och Mästare, här står Din siste och allra mest oduglige tjänare, fullt beredd till Din tjänst! Befall, o Herre, så skall Jag gen-ast noggrant handla därefter! Ty jag har noggrant lyss-nat till Ditt tidigare ord, prövat det i mitt hjärtas kär-lekseld och funnit allt i det vara naturligt sant, som Du o Herre, har undervisat och troget och klart har visat. Att veta och förstå måste visserligen vara det första, – men sedan följer genast handlandet därefter; ty all kunskap och insikt har inget värde utan handling! Jag är nu så fullkomligt övertygad om detta att alla värl-dens vise män inte kunde föra mig en hårsmån när-mare en annan åsikt! Befall därför bara, o Herre, så skall jag skynda mig att sätta mina händer i arbete!”
[7] ”Ja, ja,” sade Jag, ”vi har sannerligen ett stort arbete framför oss, men arbetare finns det ännu få av! Skör-den skulle kunna bli stor, fröna har mognat; men det finns bara få skördearbetare och upptagningsarbetare. Därför är det hög tid att sätta händerna i arbete, så att vetet förs in i Mina lador, innan stormarna kommer och krossar och förstör livets ädla frön och fåglarna sedan kommer och tillfredsställer sitt glupska begär med dem.
[8] Många cedrar står sannerligen kvar i Libanon, un-der vars grenar Samuel en gång bad. Då var dessa träd ännu unga, fulla av kraft och yppighet, och de rasande stormarna försökte förgäves stilla sin vrede mot dem! Men åldern gör senorna i deras bleknande liv bräck-liga och murkna! Därför har de gamla cedrarna i Li-banon nu väl här och där ännu kraft kvar i någon gren som än så länge trotsar en och annan storm med sin friska del; men mer än två tredjedelar av grenarna har redan fallit av, och de som ännu finns kvar – knappt en tredjedel – är bara till hälften friska och ger endast aporna ett nödtorftigt skydd och en svag tillflykt mot de stormar som hör hemma i Libanon. Nu har du en övermogen skörd att bärga och som en insiktsfull skogvaktare ett Libanon att på nytt plantera med unga cedrar; men hur bära sig åt för att hinna färdigt innan de stora stormarnas tid kommer? – Förstår du Mig väl, Min vän?”
[9] Roklus spärrade upp ögonen och sade: ”Herre, att Du denna gång talade helt och hållet på rent grekiskt vis, det har jag förstått; men av den egentliga innebör-den av Ditt ord har jag inte förstått en stavelse! Var har då Du, o Herre, en åker på jorden som nu är full av mogen och skördeklar vete? Tala om det för mig, så skall redan i morgon tusen skördare och axplockare arbeta flitigt på den, och de kommande stormarna får sedan blåsa hur de vill över den torra åkerstubben!
[10] Men vad rör oss det numera rätt så cederfattiga Libanon? De som äger det får se till hur de vill åter-plantera det, och de många aporna kan sedan glatt hoppa runt på de tjocka och fortfarande mycket kraf-tiga grenarna och kvistarna på Samuels, Davids och Salomos gamla skydds- och fröcedrar! Jag menar att det vore bättre att mycket mer ägna sig åt den verkliga odlingen av människorna och lämna Libanon i fred. Din åker, som Du möjligtvis äger någonstans nära Nasaret eller kanske bara arrenderar, tar jag genast på mig, och i morgon kväll kommer inte ett strå stå kvar på den öppna åkern prisgiven åt någon kommande storm! Befall därför bara, o Herre, så säter jag på några timmar lätt sex tusen händer i rörelse.”


23. Förklaring av de två liknelserna om åkern och vetet

[1] Jag sade: ”Min vän, se, fåglarna har sina bon och rävarna sina hålor; men Jag, människosonen, har inte ens en sten här på jorden som Jag världsligt sett kan kalla Min egen och lägga under Mitt huvud – än mindre en jordisk åker full med vete som nu skulle behöva skördare!
[2] Den ’åker’ som Jag menar är denna värld, och det mogna ’vetet’ på den är människorna, och ’skördarna’ skall vara dem som Jag kallar Mina lärjungar. Dessa skall gå ut i hela världen och omvända människorna och leda alla på rätt väg, alla dem som irrar bort och vandrar på avvägar och söker en säker tillflykt med tredubbelt förbundna ögon, men ändå inte kan finna någon.
[3] De är ’mogna’ eftersom strävan mot ett högre mål har vaknat och blivit levande i dem. Alla söker den levande vilan, krönt med all salighet – men på villovä-gar – och når därför trots sitt sökande slutligen bara kroppens död; bortom den ligger för var och en det djupaste mörker.
[4] Så länge människan inte känner ett sådant behov inom sig själv, men istället fortsätter att leva som ett djur, helt bekymmerslöst för sitt livsområde – hur det än må förändras – och äter som en polyp på havets botten, i den finns ännu ingen mognad för någon högre uppenbarelse. Men människor, som det nu finns otaliga av, till och med bland hedningarna – på nära en tredjedel av den bebodda jorden – som söker efter alla möjliga saker, och ivrigt längtar efter att också äga en drömd salighet, ofta begravd i alla möjliga lidelser, är mogna ’frön’ för en högre vision, för sanningen, det vill säga för Mitt rike, och många skördearbetare be-hövs, lärare från Min skola, utrustade med all kärlek, tålamod, ödmjukhet, visdom och kraft.
[5] Och se, det finns nu bara ett fåtal av dessa; förutom er finns det inga andra, bortsett från morerna som var här och hämtade det nödvändiga ljuset för sin stam och som också kommer att göra goda gärningar med det i sitt land! Därför bör ni från och med nu inte korsa era armar, utan istället arbeta utan vila eller av-koppling, så att antalet skördare av Min säd på livets stora åker ständigt må växa! – Det är vad Jag ville säga dig när Jag talade om Min åker, om den mogna fruk-ten och om det alltför lilla antalet skördare för den.
[6] Vad sedan gäller det gamla ’Libanon’ med dess cedrar, så representerar den skriften från Moses fram till denna tid. Den består visserligen ännu, men dess bilder är gamla och murkna, likt de fordom så ståtliga cedrarna, av vilka det gamla templet i Jerusalem till största delen byggdes invändigt, och av vilkas trä den underbara förbundsarken en gång byggdes långt tidi-gare.
[7] ’Cedrarna’ representerar orden och lagarna i skrif-ten. En gång, när cedrarna i Libanon ännu var unga och kraftiga, skänkte de människorna stor nytta, och en domare som Samuel kunde be sanningsenligt under dess grenar. Men människornas jordiska vinningslyst-nad har nästan helt berövat det sköna Libanon dess cedrar, och där de gamla, friska cedrarna stod har det snart nog vuxit upp all slags vild buskskog, och de gamla, ännu återstående cedrarna med sina många murkna grenar tjänar nu bara aporna som skydd, inte längre människorna – och det dessutom bara rent tillfälligt, för apan kan inte inse värdet av en ceder och varken värdesätta eller använda den på rätt sätt.
[8] Och detta är vad som händer nu med den gamla skriften och profeterna. Man vördar den gamla boken på ett altare och ber till den som en gudomlighet på ett hårresande dumt och blint sätt och bryr sig i övrigt inte om innehållet, och ännu mindre och ännu mer sällan om att handla därefter. En sådan människa (en farisé) liknar helt apan som glatt hoppar runt på de tjocka grenarna och kastar de grövsta käppar mot den som vill driva bort den därifrån och tvingar honom att fly, därför att apan är en apa och använder det dyrbara trädet till ett helt annat syfte än det som natu-ren har bestämt.
[9] Och sålunda är skriften nu inte mer för männi-skorna än en murken ceder är för aporna, och hela Libanon är nu girigt övervuxen med allsköns vilda och ofta giftiga snår. Dessa liknar de fördärvliga och mycket dåliga människoskapade föreskrifter som har trätt in i Guds lags ställe, och de liknar vidare de fint och smakfullt vitmenade profetgravarna, som invän-digt är fulla av död, förruttnelse och vidrig lukt, medan det levande ordet från profeterna som är nedtecknat i böckerna lämnas obeaktat just där det borde beaktas. Man tillber det som en helgedom och gnider händer-na blodiga med salt på den som ovärdigt rör vid pro-feternas bok; men att man skulle ta profeternas ord till hjärtat och handla därefter – åh nej, därom finns inget spår att märka! Vad är då den så kallade heliga skriften? Ingenting annat än det med snår övervuxna Libanon, nu en boplats för aporna och inte längre för Gud inspirerade människor!
[10] Det kan med tiden även gå så med den lära som Jag nu ger, att människor kommer att avguda och dyrka den som en helig relik och lättsinnigt och sam-vetslöst glömma den inre innebörden av andan i denna Min lära, utan man kommer att rätta sig efter människors påbud och säga: ’Vad mer behöver vi?’
[11] Men då skall den stora vedermöda komma som profeten Daniel förutsade när han stod på den heliga platsen och sade: ’Men i den tiden kommer det bli en nöd bland människorna, sådan som inte har varit från tidernas begynnelse!’ – Jag menar att du nu kommer att förstå Mina två tidigare bilder mycket väl!”


24. Herrens skördares andliga mognad

[1] Roklus sade: ”Ja, Herre, nu förstår jag det in i minsta detalj, men denna förståelse ger mig nu en mycket vemodig känsla! Men vad gäller arbetarna av vilka det närvarande finns för få, är jag säker på att Du, åh Herre, har en hel del fler Rafaeler till hands. Dessa skulle kunna närma sig folket och omvända dem, precis som Rafael radikalt omvände mig, och inom några timmar skulle hela saken vara avgjord över hela jorden. Jag led ingen skada av denna typ av undervisning, alltså kommer den inte heller att skada andra människor.”
[2] Jag sade: ”Mycket bra, Min vän, från och med nu kommer detta att hända ganska ofta, men endast med människor som har din kunskap, dina erfarenheter och din helt nyktra känsla för rättvisa. Men sådana människor finns det just inte särskilt många av på jor-den. De renaste och bästa möjliga från hela jorden är nu samlade här, utan undantag; ty Jag ville att de alla skulle samlas runt Mig från när och fjärran.
[3] Jag Själv har långt i förväg förutsett och ordnat dessa omständigheter så att de följaktligen just vid denna tid måste infinna sig här, för att bli undervisade av Mig Själv och av Mina änglar. De har alla, precis som du, tagit emot undervisningen linea recta (direkt) från himlen. Men nu är också alla dessa redan sam-lade.
[4] För alla andra skulle denna högsta och andligt mest nödvändiga undervisningsform inte alls vara lämplig och skulle uppenbart skada mer än den skulle gagna, eftersom de då skulle vara tvungna att tro på allt som lärdes ut här som en nödvändig följd av de underverk som skedde, varigenom det då vore ute med den fria insikten och den fria viljan – antingen för alltid eller åtminstone för en mycket lång tid. Hos er bortfaller denna fara, eftersom ni på många områden har en välgrundad insikt och en mycket stor erfarenhet.
[5] Säg Mig, har någonsin ett mirakel bringat dig i för-virring? Du utgick vid din egen ’mirakelgörarkonst’ enbart från grundsatsen att det i hela världen inte kan finnas något övernaturligt mirakel; men det kan finnas människor som genom sina talanger och färdigheter har avlyssnat naturens hemliga krafter och sedan själva satt dessa i verket och därigenom nödvändigtvis bringat andra, enklare människor i högsta förundran, eftersom dessa på långt håll inte kan ha någon aning hur ett inträffat mirakel kan ske med helt naturliga krafter.
[6] För någon som du är inget mirakel bindande; för du börjar snart i hemlighet undersöka saken och säga: Cur, quomodo, quibus auxiliis? (varför, hur, när, med vilka hjälpmedel?), precis som du också gjorde. Det förvånade dig inte särskilt att ett helt nytt hus, en träd-gård, en hamn och fem skepp plötsligt stod färdiga; ty du hade ju lärt känna en magiker i Indien som kunde frambringa hela landskap med en vinkning. Varför skulle det då inte kunna finnas någon här som på samma sätt frambringar en trädgård med hus och en hamn med skepp?!
[7] Rafael hade ett uppdrag med dig att undervisa dig till något bättre; men du var ändå inte helt nöjd med det, utan började genast forska vidare, och det andliga förnuftet måste uppenbaras fullständigt för dig, hur en sådan gärning kan vara tänkbar på den rena andliga viljans väg. Detta visades sedan för dig och alla som är närvarande här, in till den innersta grunden, och du var nöjd med det; annars hade du säkert inte själv sagt efter nästan varje förklaring: ’Detta är helt tydligt för mig nu!’ Och det du så försäkrade var också tydligt för dig, för du nöjde dig aldrig med något som var oklart eller ett mysterium! Och se, precis som det var för dig, är det också för en hel del andra här, alla var inte bara nöjda med att betrakta havets yta, utan de ville också veta vad det döljer i sitt djupa sköte!
[8] Och så skall det vara; för endast människor som redan har en högst väckt och klar förståndskraft kan uppfatta och förstå en sådan djupare uppenbarelse av livet och ändå förbli fria i sin insikt och vilja, och endast sådana människor kan Jag sedan också an-vända som sanna skördemän på den stora åkern av Min människosådd. Men räkna dem nu själv, så skall du se att de verkligen inte är många för denna stora jord!
[9] När Jag då säger att skörden är mogen och stor, men att skördemännen är mycket få, så kommer du nu förhoppningsvis lätt att förstå anledningen till det. Jag har inte hållit tillbaka något, utan Jag har visat er och uppenbarat hela oändligheten och evigheten i dess huvuddrag, så långt och så djupt som det bara var möj-ligt för ert inte särskilt skarpsinniga förstånd, och Jag har också påtagligt visat er vad sedan först Min ande i er kommer uppenbara helt och hållet.
[10] Men allt detta kunde Jag, som sagt, bara visa er – och för övrigt ingen annan människa på hela kära jorden, eftersom de inte har den nödvändiga, för-domsfria förmågan till det och inte heller kommer att ha den på mycket länge. För det första är de ännu alltför mycket fångna av all möjlig vidskepelse, och för det andra vadar de alltför djupt i de allra mest egoistiska och smutsigaste världsliga vinstintressena; och därför är de inte intresserade av några andliga fenomen och anser dem onödiga för livet och något besvärligt och hindrande för deras frihet.
[11] Vill du kanske sända en ängel Rafael till sådana? Jag säger dig: båda dessa slags människor har för det första ingen mottaglighet för sådana utomordentliga upplevelser, för det andra inget sinne för det, och för det tredje skulle det skada dem mycket mer än det skulle gagna dem!
[12] De överdrivet och blint lättrogna skulle visserligen mycket snabbt tro allt detta, men de skulle då göra bilder av Mig och Rafael och i slutändan även av er, Mina vänner, bygga tempel åt dessa bilder och sedan dyrka och tillbe oss likt sina avgudar. Men världens verkliga avskum skulle dock driva bort oss som bedra-gare och lata sysslolösa, och även om vi började be-handla dem med gudomlig kraft och styrka, skulle de fortfarande inte lyssna på oss, utan skulle försöka döda och utrota dem som fiender som, enligt deras uppfattningar, är mycket skadliga för det mänskliga samhället, precis som det till slut kommer att ske även med Mig Själv.
[13] Du kan nu av detta lätt förstå hur många dugliga skördemän vi nu kan räkna på denna kära, stora jord! Vad annat återstår då än att själva ta itu med arbetet och arbeta flitigt så länge dagens klara ljus tillåter det; för när natten väl har fallit helt, kommer ingen längre lätt att kunna arbeta i den. Därför är vi redan alla sam-lade här, och vi skall idag snart efter solens uppgång alla sätta händerna till detta stora verk.”


25. Herrens anvisningar för spridandet av evangeliet

[1] (Herren:) ”Vi ville heller inte säga högt i förväg och hävda: ’Si och så kommer det att gå!’; för om det stora verket skall lyckas, får inte ens Jag kasta en skarp blick in i den närmaste framtiden, så att inte det allra minsta kan komma emellan Mig och de människor Jag har skapat, som skulle kunna utöva minsta påverkan på människornas allra friaste vilja.
[2] Vi har därför från vår sida ingenting annat att göra än att bara lära människorna om Guds rikes fulla an-komst, om den rena kärleken och sanningen, och när det behövs lägga till ett litet mirakel, som dock alltid bara skall visa sig som en välgärning och aldrig som något straff eller en hämnd gnistrande av vrede – och inte ens då, om vi skulle få uthärda den största mot-gång från de blinda och därmed mycket otacksamma människorna. Den av er som gjorde det skulle istället för gott bara frambringa ont, och Jag skulle bli nödd att ta ifrån honom all Min nåd och i slutändan se på honom med vredgade ögon.
[3] Denna Min lära skall således ges till människorna och folken i hela världen helt utan något yttre och än mindre genom något inre tvång, och miraklen skall endast utföras först när människorna har en levande tro, som övertygar hela hjärtat och de inte plågas av något yttre tvivel och i övrigt besitter stor erfarenhet och kunskap i olika ting.
[4] Inga mirakel får ske inför alltför lättrogna och vidskepliga människor, eftersom dessa genast skulle beröva dem varje gnista av deras redan svaga fria vilja! Och då skulle denna Min nya lära från himlen inte vara till någon nytta alls för dem, utan lika lite som deras gamla vidskepelse; för de skulle genast börja ge orden från himlen en särskild, gudomlig magisk ver-kan, låta dem verka på sig och bete sig passivt i alla ting och situationer, och låta alla handlingar utföras enligt läran, likt en fullständigt from och god männi-ska.
[5] Ja, till slut skulle de bli precis så slöa som många av de förmögna judarna idag, som till och med är för slöa för att själva be till Gud, utan de betalar fariséer-na och andra personer för att dessa skall be för dem, eftersom de själva skulle ha alldeles för lite tid till det och det också skulle vara alldeles för obekvämt för dem att själva rabbla de många bönerna, långa som ett snöre.
[6] Men om det en gång skulle gå så eländigt långt med Min lära, då kan sannerligen en allt återförande, all-män dom – som på Noas tid – inte vara långt borta.
[7] Lär därför alla människorna den renaste sanningen och glöm alla mystiska och magiska element, annars har allt varit förgäves! Ty när en människa genom verksamheten av sin fria vilja faller in i en sorts trög-het, upphör hon ju att vara människa. Istället kommer hon att stå under ett djurs värdighet och snarare likna en döv och vild buske, som under solens ljus och vär-mes yttre påverkan vegeterar fruktlöst som en vildväxt och nästan inte längre är kapabel till någon nödvändig egen verksamhet.
[8] Hos sådana människor kallnar också kärleken och blir nästan till slut en irriterande fluga för dem, som stör dem i deras världsliga, välmående slummer. Och vad beträffar kärleken till Gud, så betalar de då för den med offer och böner. Åh, säg Mig, hur står det då till med Guds rike i deras hjärtan?! Jag säger inte att detta tillstånd nödvändigtvis måste inträffa bland dem som i framtiden omfattar denna Min lära, på samma sätt som nu bland fariséerna och judarna; men det kan inträffa, och inte i en alltför avlägsen framtid, om ni som bärare av denna lära inte går tillväga tillräckligt vist.
[9] Ty Jag gör ju er inte till några bundna, utan helt fria budbärare för att förkunna Guds rike på jorden. Vis-serligen skall ni alltid få anvisningar av Mig om vad som bör göras eller sägas här och där – men aldrig genom tvång, eftersom ni alltid är Mina kära och nu fullkomligt Mina allra första små barn!
[10] Jag kommer aldrig att påtvinga er eller någon annan Min vilja enligt Min visdom, utan bara göra den känd genom ord och råd; ni måste sedan själva genom er vilja och handling göra den till er egen, och det genom all slags självförnekelse i denna världs olika angelägenheter.
[11] Ty ni vet ju nu att hela världen och dess mångskif-tande materia inte existerar för materians skull, utan för andens; och därför vore det mer än högst dåraktigt av er, ni som redan mer än till hälften i ert väsen har gått över till anden, om ni ändå skulle välja materian. Men ni kommer inte heller att fatta ett fullständigt beslut för anden påtvingade av Mig; ty varje tvång är och förblir varje människas högst personliga sak, ef-tersom hennes eviga liv beror på detta allena.
[12] Kunskapen och även den mest otvivelaktiga tron allena hjälper inte någon, utan endast att handla däref-ter! Därför bör ni också framförallt uppmana de människor som senare kommer att lära sig sanningen från Mig att handla därefter; ty utan den kunskapen skulle de löften som finns i läran aldrig att kunna upp-fyllas, precis som en person säkerligen aldrig kommer att nå Damaskus – oavsett hur bekant vägen är för honom och hur fast och övertygande han tror den välkända vägen leder nästan rakt till Damaskus – om han aldrig vill ta ett enda steg på den, eller ens om han ofta i verkligheten beslutar sig för att företa resan, men ändå ständigt hindras av småsaker och därför aldrig kommer sig för att beträda vägen till Damas-kus.”


26. Att handla enligt Guds lära och Hans löften

[1] (Herren:) ”Därför måste ni framförallt vara noga med att era framtida lärjungar inte blott blir lyssnare och troende på den nya läran, utan de ivrigaste görare av den lära de har mottagit och accepterat som över-tygande sann; ty först då kommer denna lära att bli en fullständig sanning i varje människa, när hon sig själv också börjar erfara att löftena i den går i uppfyllelse, och hon till slut måste börja säga till sig själv: ’Ja, denna lära är verkligen från Gud, eftersom löfte efter löfte i den nu börjar uppfyllas i mig genom att jag verkligen beaktar den!’
[2] När någon väl har nått dit, så har han redan vunnit – och med det även Min lära, som så blir ett exempel för många andra som fortfarande prövas, men som inte har kunnat uppnå någon verkan. De blir därige-nom uppmuntrade att själva ta itu med saken flitigare, och det är först då som den kommer att bära frukt för dem, om än sparsamt i början.
[3] Var därför lika listiga och kloka som ormarna och rävarna vid spridandet av Min lära, men samtidigt alltid lika milda som duvorna, vars ofta ilskna murr-ande och kuttrande inte är något annat än förtäckt kärlek – därför har också duvan av de gamla ansetts som en kärlekens symbol.
[4] Nu beror allt främst på er; så som ni lägger grun-den, så kommer det också att bestå. Begår ni minsta lilla fel vid den första grunden, så kommer detta på några århundraden att växa till ett helt berg av synd mot den rätta ordningen.
[5] Låt er därför inte vilseledas av något gammalt sed-vanemässigt ’vördnadsvärt’! Varken sabbaten, nymå-nen, skrifterna, templet, profeternas gravar, inte heller platserna där Jag Själv verkade med er, den blotta magin i Mitt namn, templen eller patriarkernas hus, eller vissa timmar på dygnet eller andra liknande yttre meningslösa ting må föra er bort från den sanning ni har hört här!
[6] Allt detta har bara varit en bild av vad som nu står framför er i det klaraste ljus och som den renaste och mest ofördolda sanning; det var bara en stor bildskrift, skriven över jordens vida mark, och ett stort brev från Fadern i himlen till Sina barn på jorden – men nu ligger detta brev öppet och oförseglat framför er, och som ni alla har kunnat läsa mycket väl. Men detta brev har nu varken värde för framtiden eller en avgörande mening för livet.
[7] Nu är allt kärlek till Gud och nästan, men inte bara i teorin utan i verklig gärning, och för det behövs var-ken sabbat eller nymåne, tempel, särskild tidpunkt eller några kantiga kläder, inga långa meningslösa böner, inga meningslösa försoningsoffer, inga oxar, kalvar eller bockar för slakt och bränning, utan enbart kärleken, som Jag så ofta har uppenbarat för er.
[8] Var därför, som spridare av denna Min lära, aldrig och ingenstans rädda för någon gammal föreskrift, inte ens vad gäller valet av föda; ty det som går in i munnen med måtta och förnuft orenar aldrig männi-skan – utan det är bara det som kommer ut genom munnen från hjärtat, till skada för nästan, som orenar människan! Så med denna lära kommer ni att ge folket den sanna välsignelsen och den sanna frälsningen för evigt, som kommer att förbli lika ren om tusen år och om ytterligare tusen år som Jag Själv nu ger och har gett den till er!
[9] Om ni emellertid kombinerar någon uråldrig ce-remoni med denna Min lära, börjar iaktta visa årsda-gar och obetydliga tempelregler, så kommer allt detta att fortsätta växa från år till år och inom några år-hundraden bli ett sant augiasstall som slutligen måste renas genom en universell dom.”


27. Att bli fri från det ceremoniella oket och lagen

[1] (Herren:) ”Jag ger er därmed en Gudslära som är så fjärran från varje ceremoni som en himmelsk pol är från en annan; här behövs då varken sabbat, tempel, bönehus, fasta, någon särskild Arons stav eller dräkt, ingen tvåhornad huvudbonad, ingen förbundsark, inget rökelsekar och inget välsignat – och än mindre något förbannat – vatten! I denna lära är människan i sig själv allt i allt och behöver inget annat än bara sig själv.
[2] I de gamla, förebildliga lärorna framställdes män-niskan bara delvis, som en som mer och mer förädlas och formas till en sann andlig människa – och därför var det också nödvändigt att framställa henne i alla möjliga motsvarande andliga former, kärl och cere-moniella ritualer.
[3] Men i denna Min nya lära är människan, likt en punkt, fullkomligt förenad i sig själv och med sig själv – så som också Jag Själv, med hela min ursprungliga eviga och oändliga gudomlighet, står här förenad som en punkt framför er och Själv säger er att Guds rike och dess rättfärdighet hädanefter inte skall sökas i templet i Jerusalem eller på Gerizim och där tillbes, utan en sådan gudstjänst kan hållas överallt där det finns en människa!
[4] Människans hjärta skall vara det levande templet för den sanne, ende Guden och den aktiva kärleken skall vara den enda tjänsten till Gud, och kärleken till Gud skall vara Hennes enda sanna tillbedjan.
[5] Men eftersom varken en sann kärlek till Gud inte är tänkbar utan den verksamma kärleken till nästan, och denna inte utan den sanna kärleken till Gud, så är båda kärlekarna i grund och botten en kärlek och sålunda en och samma sanna tillbedjan av Gud. Den som har detta i sig, han har allt – hela lagen och alla profeter – förenat i sitt eget hjärta och behöver inget mer överhuvud taget.
[6] Jag upphäver härmed allt det gamla, inklusive Mose lag, dock som om det från och med nu inte längre skulle beaktas – långt därifrån! – utan endast i den mån det hittills har varit en yttre, med världsliga straff belagd tvingande föreskrift att handla på ett visst sätt; ty lagen var lik en domare sittande i nacken på varje människa och utgjorde en ständig dom som ingen människa kunde undkomma. Men en människa som står böjd under lagens börda står därmed också up-penbart under en ständig dom; och den som står un-der domen är andligen död och förbannad från den inre, gudomliga livsfriheten.
[7] Först när lagen blir människans egen och under-ställs hennes egen fria vilja, då upphör all dom, för-bannelse och död hos människan, och just därför har Jag i första hand kommit till denna värld. Och därför tar Jag nu bort allt yttre och ger er därigenom verklig-en tillbaka till er själva och gör er på så sätt först till Guds sanna barn och herrar över all lag och dom.
[8] Om ni, och alltså också era lärjungar, fortsätter att oförändrat bli i denna ordning, då kommer heller aldrig någon dom att drabba er, eftersom ni ju står över domen. Men så snart ni i något avseende åter låter er påtvingas en gammal, yttre lag eller fäster er vid en gammal, yttre formsak, så ställer ni er åter un-der en dom, och döden kommer att gripa er i samma mån som ni själva underkastar er en gammal ceremo-niell lag!”


28. Guds barn och efterlevnad av de politiska lagarna

[1] Då sade Roklus: ”Men, Herre, hur är det då med efterlevnaden av statens politiska lagar? Dem måste man väl ändå underordna sig, även om man annars har blivit herre över sig själv? Eller kan man också förhålla sig till dem på samma sätt som med den store profeten Moses lagar?”
[2] Jag sade: ”Men Min vän, hur man kalla en stats föreskrifter för lagar? Med lag menas endast Guds uttalade vilja; era statslagar är däremot bara den högst föränderliga viljan hos en människa och kan aldrig handla om något annat än alla de yttre och materiella sakerna som hör kroppslivet till. Är de goda, så kom-mer du också att godta dem och anta dem med din helt egna fria vilja, och när du har gjort det, då är du redan en herre över statens lagar och kan genom dem inte längre drabbas av någon dom. Men om de är dåliga, står det dig fritt att lösgöra dig från dem och bege dig dit där det finns visare lagar, eller att på det mildaste sätt göra lagstiftaren uppmärksam på brister-na i vissa lagar och ge honom ett rätt och gott råd. Tar han emot rådet, så kan ni stanna kvar där och ha det gott; men om han i sitt härskaraktiga högmod inte tar emot rådet, gå då vidare! Ty jorden är stor och har många länder, folk, riken, kungar och furstar.
[3] När ni väl är rena i ert inre, då blir allt också rent; för den rene är allting rent eftersom han kan skälet till allt, vilket betyder: för den seende är allt upplyst på dagen, och inte ens natten saknar ljus för den skarp-synte, medan för den blinde är allt mörkt och dagen har inget företräde framför natten.
[4] Den som alltså en gång är i fullständig ordning i sitt inre, han är också en herre över all oordning som kan uppstå i världen på vilket sätt det än må vara. Ef-tersom han är en herre och inte längre kan hamna i någon inre oordning, kan och får han i grunden också leva i vilket politiskt samhälle som helst, hur det än är ordnat och beskaffat; ty han ser ju klart vart han har att gå.
[5] Jag Själv är nu på denna jord och underordnar Mig, vad gäller Min yttre personlighet, den ordning som föreskrivits av den romerske kejsaren, och gör inget motstånd någonstans, inte ens till synes! Förlorar Jag därigenom något av ordningen i Mitt innersta gudavä-sen? Åh, alls icke – Jag är den Jag är, oföränderlig, och Mitt råd tas emot även av dem som bär härskarens makt i sina händer, och därigenom är Jag en Mästare och Herre över dem, och ingen frågar Mig och säger: ’Herre, hur gör Du detta?’
[6] Tro Mig: den som verkligen har blivit herre över sig själv kan mycket väl bli herre över ett helt folk; och ingen kommer att säga till honom: ’Min vän, hur kan du göra detta?’ Ty människorna kommer själva att göra honom till det, genom att de i skaror söker sig till honom för att få råd. Men vad är en vis rådgivare annat än en vis lagstiftare? Och den som ger lagar blir ju en herre över dem som tar emot lagarna från ho-nom? Är inte Ouran, Matael, här Min ädle vän Cyre-nius, Kornelius, Faustus och Julius härskare och makt-havare och har ändå tagit emot lagar av Mig och kallar Mig sin Herre? Varför gjorde de det? För att de mer än tillräckligt klart har lärt känna sanningen och dess kraft och makt hos Mig! Och det som Jag nu talar och gör, det – och ännu mer och större – kommer också ni att göra inom en nära framtid och därigenom frambringa samma verkningar på hela den kära jor-den.
[7] Visst behövs ett bestämt mod för detta, som inte fruktar kroppens död; men hur skulle han kunna frukta det, som i högsta klarhet bär det eviga livet inom sig och fullkomligt har blivit en herre över livet i sig själv, och som, för det första, mycket väl vet att det som visserligen kan döda kroppen inte alls kan skada själen och dess eviga livsande, och för det andra, att själen, när den befrias från den tunga kroppen, för evigt vin-ner en outsäglig rikedom som alla jordens skatter ald-rig någonsin skulle kunna uppväga!
[8] Men den som i sig själv har insett detta i den allra högsta och djupaste klarheten om livets grund, ja, han kommer då knappast att frukta den fysiska döden, eller hur?! Och om han ändå skulle göra det, så vore han ju uppenbarligen lik en dåre som vill gråta över att man befriar honom från tvångströjan och i dess ställe klär honom i det eviga livets högsta och mest frikostiga frihetens och klarhetens mantel! Men detta är inte tänkbart – därför kommer det nödvändiga modet inte heller att fattas er vid rätt tidpunkt.
[9] Därför, sträva framför allt att bli fullkomliga mäs-tare över er själva så kommer ni också att bli mästare över alla lagar och all dom och vara fria från förban-nelsen av någon dåraktig världslig lag.
[10] Och det ni själva blir, det skall ni också ivrigt söka att även alla de blir, som genom er kommer att lära känna livets innersta ordning – då kommer de att bli era sanna vänner och bröder och inte längre skapa några andra lagar, eftersom de, liksom ni, kommer att inse att det innersta livets lag väger upp alla andra och gör dem fullständigt överflödiga!”


29. Grundläggande regler för barnuppfostran

[1] Roklus säger: ”Herre, allt detta är det renaste guld, och allt detta är redan nu så påtagligt att man nästan kan ta på det! Därför måste denna lära förbli kristall-klar som diamant i evigheters evighet, och den kom-mer också att så förbli när vi för vidare vårt institut – vilket jag och mina följeslagare skall vinnlägga oss om!
[2] Men nu har jag fortfarande ett litet problem; om jag också vet hur jag skall förhålla mig där, då är allt i den fastaste och renaste ordning, som jag inte längre kan föreställa mig på annat vis! Det gäller uppfostran av barnen i Din lära! Skall man så långt det är möjligt även hos dem undvika all bildlig framställning av det man vill lära dem?”
[3] Jag sade: ”Ja, absolut – ty bildliga framställningar fäster sig ingenstans så starkt som just i barnens sinnen och är sedan svåra att helt avlägsna från dem!
[4] Undervisa dem först och främst att läsa, skriva och räkna, rent mekaniskt! Visa dem sedan jordens form och visa dem samtidigt överallt den sanna orsaken, i den mån det är lämpligt för dem och i den mån de är förmögna att förstå den! Berika dem sedan med alla möjlig användbar kunskap och låt dem göra sin egen lilla erfarenhet och entusiasmera dem om allt som är gott och sant.
[5] Och tro Mig att barnen förstår det goda och sanna mycket tidigare än alla dessa ofta meningslösa skämt-bilder, ur vilka de sedan förväntas tolka fram djupt liggande sanningar – vilket tröttar ut dem och till slut gör dem passiva! I vilket fall kommer ni att se och förstå allt detta i det klaraste ljus, när Min Ande i er leder er in i hela sanningen – och ni kommer veta vad som behöver göras. Är det nu någon av er som har en ytterligare fråga, så må han fråga – för dagen för Min vidare resa närmar sig, och Markus har redan börjat förbereda morgonmåltiden!”
[6] Roklus säger: ”Herre och Mästare av evighet! Jag vet nu – för att tala helt uppriktigt, vilket jag nu inte längre kan, vill eller bör annat än göra – verkligen inte något mer som jag skulle behöva belasta Dig med genom någon ytterligare fråga. Allt är nu klart för mig – där-för att vägen har blivit klar för mig. Visst skulle jag kunna fråga om otaliga saker som hittills varit ett oge-nomträngligt mysterium för mig; men jag vet ju nu, genom Ditt löfte, att allt detta kommer att bli mig givet. Så en vidare uppräkning av frågor om många-handa ting vore nu verkligen som att slå tom halm!
[7] Det största nu är att vi nu helt tydligt vet vilken väg vi har att gå för att nå det sedan länge efterlängtade herraväldet över oss själva. Om vi har uppnått det, så har vi redan allt; men har vi det inte, så har vi heller ingen större nytta av någon fragmentarisk kunskap. För min del vet jag ärligt talat inte vad mer jag skulle kunna fråga! Men därmed vill jag inte säga eller råda någon annan att inte heller ställa fler frågor!
[8] Men jag tackar Dig, åh Herre, för detta oerhört stora ljus, som Du så nådefullt har låtit komma till mig. Från och med nu tillhör all min kärlek och all ära endast Dig! Jag går nu, om Du i Din godhet tillåter det, åter till mina följeslagare och kommer grundligt överlägga med dem hur vi, i Ditt namn, skall förnya vårt institut. Ty där måste allt nuvarande rensas ut, och Ditt ord verkligen införas!”
[9] Här ville Roklus gå; men Jag sade till honom: ”Stanna ännu en stund – för Jag har ännu något att diskutera med dig!”


30. Svårigheter att förvänta sig i esséernas institut

[1] Roklus säger: ”Åh Herre, det finns kanske ingen annan som hellre skulle vilja stanna hos Dig än just jag! Vad det än må vara – allt som utgår från Dig är den högsta salighet och lycka för mitt hjärta! Jag brin-ner av nyfikenhet för att lära mig något av Dig, kanske till och med angående förnyelsen av vårt institut!”
[2] Jag säger: ”Ja, Min vän, du har gissat rätt! Det finns nämligen fortfarande en hel del som skulle kunna väcka vissa betänkligheter i ditt arbete, och det skulle kunna leda till oenighet inom er rådsförsamling; där-för skulle det vara bra om Jag gav er några råd och fingervisningar om det!
[3] Framför allt försäkrar Jag er att Min tjänare Rafael kommer att komma till er ibland och vara er till hjälp med råd och handling. Övrig tid har han redan sina bestämda instruktioner och vet vad han har att göra under den tid Jag vistas på denna jord och var han tillfälligt skall uppehålla sig. Men denna Min försäkran gäller endast för de ytterst sällsynta fall som kan in-träffa i ert institut under tiden det nydanas.
[4] Men vad du själv har att göra vill Jag nu kortfattat ange med några korta fingervisningar. Ni har fortfa-rande ert ytterst listigt inrättade uppväckelseinstitut kvar, precis som det var och fortfarande är; samtidigt finns det 107 barn där i åldrarna tre till fjorton år, varav något mer än hälften är flickor. Ni är nu i stor förlägenhet eftersom ni knappt har tjugo likheter i alla era institut för mänsklig reproduktion och nu har sän-debud med målade bilder skickats ut i hela världen så att liknande barn skulle kunna köpas till vilket pris som helst. Men dessa sändebud gör dåliga affärer; ty om de hittar en likhet någonstans, säljs den inte till något pris, och de kan naturligtvis inte använda något som inte är likt. Vad säger du nu om den kitteln med fisk?”
[5] Här kliar sig Roklus ordentligt bakom öronen och säger: ”Ja, Herre, om det är så – vilket är mycket lätt att förstå – då är institutet i en rejäl knipa! Det var verkligen en stor dårskap, och det skedde mot min vilja, att ta emot så många avlidna barn på en gång. Men vår förste ansvarige, nämligen inom området för återupplivande av barnen, försäkrade mig att allt skulle gå bra. Men det visade sig snart gå helt annorlunda! Knappt tjugo likheter – och de andra?! Dem kan vi lika gärna söka med samma lykta som cynikern en gång använde för att leta efter människor mitt på ljusa dagen!
[6] Vår ansvarige skickade visserligen ut budbärare åt olika håll; men om det går på det här sättet, då är vi i verkliga svårigheter med hela vårt institut, och riskerar att bli utskrattade av de avundsjuka och mycket svart-sjuka fariséerna, särskilt eftersom jag känner till att det bland barnen finns vissa som tillhör fariséerna – och dessa avundsjuka har säkerligen för avsikt att sätta oss på prov!
[7] Åh kära nån, det här är verkligen en mycket allvar-lig sak och kan bli ett stort hinder för mina fast beslu-tade avsikter att i framtiden endast verka i Ditt namn! Vad kan man nu göra som är förnuftigt? Jag står här helt rådvill! Du, åh Herre, skulle naturligtvis kunna hjälpa oss ur denna knipa – om det vore Din heliga vilja – och Du skulle också kunna göra det, särskilt eftersom vi åtminstone aldrig, medvetet eller avsiktligt, har haft något ont syfte med institutet!
[8] Vår oförskyllda okunskap kan Du som den mest kärleksfulle Gud, Herre och Mästare, väl ändå inte tillräkna oss som skuld? Och om Din evigt ofattbara visdom ändå skulle finna några självförvållade fläckar hos oss, som vi faktiskt inte har full kontroll över, så är ju Din än mer oändliga kärlek med all säkerhet mäktig nog att helt och fullt utplåna dem! Jag och alla mina närmaste följeslagare sätter nu alla våra förhoppning-ar till Dig och litar fast på att Du denna gång kommer att hjälpa oss ur den allra största knipan – och som tack ger vi Dig det innerliga löftet att vi för all framtid skall bevara Ditt heliga ord lika rent som vi nu har mottagit det från Dig, under våra hjärtans stora tack-samhet!”
[9] Jag sade: ”Men varför kallar du då detta för en så stor knipa, när du troget nog har fått Min största möj-liga försäkran om hjälp på det mest påtagliga sätt?! Ty vad Jag lovar någon, det håller Jag också – ännu säk-rare än att solen måste gå upp varje dag och ständigt lysa över halva jorden, vare sig himlen är klar eller täckt av moln och dimma! – Tills när skall då de 107 barnen återvända till sina föräldrars hem levande igen?”
[10] Roklus sade: ”Herre, vad skall jag, vad kan jag svara dig annat än: Åh Herre, allt är välkänt för Dig och därför också vår dåraktighet!”
[11] Jag sade: ”Visst, du har gett Mig ett gott svar! Ni har verkligen begått en stor dumhet i att ni har satt en alldeles för kort tidsfrist för de falska återupplivning-arna! Ni blev säkert uppmuntrade av flera lyckade försök och insåg naturligtvis att för ert institut var en så kort återupplivningstid som möjligt inte bara minst kostsam, utan också mest rekommendabel – för att det hela utåt sett skulle framstå som ett ännu större under!
[12] Om ni hade haft tillräckligt många liknande barn, då hade ni kanske kunnat fortsätta på ert sätt; men eftersom just det viktigaste för ert förfinade bedrägeri saknas, är det förståeligt att ni hamnat i en enorm knipa. Jag skulle för denna gång kunna hjälpa er ur den stora knipan; men då skulle Jag ju i praktiken hjälpa er att bedraga – och se, det går ändå inte för sig, hur kära ni än är för Mig! Där måste ske något helt annat, som bättre passar situationen!


31. Bedrägliga återupplivningar av esséerna blir för-bjudet

[1] (Herren:) ”Se där vänster om Kornelius, som nu slumrar lite, pojken; hans namn är Josoe. Han låg i en gravkammare inte långt från Nasaret, och Jag gav ho-nom livet åter, och ingen kan nu se på honom att han redan varit helt förruttnad i graven!
[2] Vad Jag kunde göra för honom, skulle Jag mycket väl också kunna göra för era 107 barn, och det genast och på det snabbaste ögonblick! Men det skulle inte tjäna så mycket till; ty därigenom skulle barnen komma till sina föräldrars hus före den utsatta tiden. Därför måste tiderna hållas noggrant, så att ingen ny lögn uppstår kring denna sak. Sedan skall Min tjänare komma till er och kalla de verkliga barnen åter till det jordiska livet, som för detta kallas dit, så att de också genom detta, som genom ett mäktigt slag, i sin stora blindhet må inse att Guds rike nu är nära.
[3] Vad du vid det tillfället kommer att säga, skall Jag då lägga i din mun – var Jag än då fysiskt befinner Mig; men då gör Jag dig, för nu och framtiden, mycket allvarligt medveten om att du, och ingen från ditt insti-tut någonsin bör acceptera några andra avlidna barn för uppståndelse, inte ens för världens alla skatter.
[4] Ty närhelst Jag låter ett barn dö, är det sannerligen av den viktigaste anledningen, och det skulle vara mot Min vilja och mot Min ordning att uppväcka sådana barn tillbaka till jorden. Vad beträffar dessa aktuella 107 barn, har Jag förutsett detta sedan länge, och det sker därför inte mot Min vilja och i vidare mening inte heller mot Min ordning; men i framtiden får så-dant ske endast mycket sällan, och endast om du eller någon av dina efterträdare direkt uppmanas därtill av Min ande.
[5] Sjuka må ni bota en, två, till och med tre gånger – så ofta ni vill; men att återuppväcka dem som har dött genom köttets blod – syssla inte längre med det! Ty därigenom skapar ni ett långt större förvirringstill-stånd bland de själar som befriats från köttet än vad den störste mördaren och rövaren bland människor åstadkommer, som ännu lever sin tid här på jorden.
[6] I denna värld anses det vara den största olycka om någon dödas. Men det anses vara en tusen gånger större olycka på den andra sidan för en redan fri själ att tvingas tillbaka till sin dödliga, stinkande och klumpiga kropp! Därför gör ni ingen något gott ge-nom att kalla tillbaka honom tillbaka till detta jordeliv.
[7] Det finns verkligen hemska själar där som till och med skulle kunna kallas djävlar. Dessa har det säkert tiotusen gånger värre där än den fattigaste och mest förföljde tiggaren här på jorden; men bland alla de många, vilkas antal gott och väl kan uppskattas till tio miljarder enligt arabisk räkning, finns det inte en enda som vill genomgå köttets väg en gång till. Och om till och med de olyckliga inte vill tillbaka till denna jord, hur mycket mindre då de saliga där borta! Så lägg detta väl på minnet – och uppväck inga fler döda åt Mig! – Har du nu förstått detta också?”
[8] Roklus säger: ”Ja, Herre, jag förstod det mycket väl, och jag kan heller aldrig tacka Dig tillräckligt för den oerhörda hjälpen ur vår stora förlägenhet; men vi har egentligen aldrig riktigt ägnat oss åt sann återuppväck-else, då våra återuppväckelser i grunden inte var något annat än helt hemliga bedrägerier till tröst för den sörjande mänskligheten – alltså i den mån som vi med vårt begränsade förstånd tidigare kunde föreställa oss som något gott för den sörjande mänskligheten! Vi hade i grunden mycket liten nytta av det, då upprät-tandet av de mänskliga gårdarna och deras inköp, det vill säga av människobarn, alltid var ytterst kostsamt.
[9] Vid våra återupplivningar har människorna på den stora andra sidan säkert inte lidit någon störning, och därför menar jag att – bortsett från det lilla bedräge-riet – vi därmed inte har åstadkommit något större ont eller stört själarnas rike nämnvärt; ty de avlidnas själar har från vår sida ju aldrig tvingats att återvända till denna köttets värld!
[10] Jag sade: ”Det är visserligen sant; men likväl har en sådan manipulation från er sida orsakat en viss störning i andevärlden. Ty det avlidna barnet har bli-vit en fullvärdig medborgare i andevärlden. Men med tiden har även hans föräldrar dött från denna värld och det falska barnet likaså; de möttes snart igen på den andra sidan som vanligt under gynnsamma om-ständigheter.
[11] Tänk dig nu vad de förvånade föräldrarna måste ha tänkt om er återupplivningsmetod i den andra världen, om de mött det sanna och även det falska barnet som de uppenbarligen hade ansett vara det äkta barnet i denna värld! Fundera lite själv på det!
[12] Ty i andevärlden kommer allt som hållits dolt i denna värld att bli uppenbarat in i minsta detalj. Vad någon har gjort här i det fördolda, kommer där borta att ropas ut från hustaken, som man brukar säga – och det inför miljoner ögon och öron! Tänk dig nu själv, som en falsk återupplivare, in i sfären av en sådan uppenbarelse! Hur tänker du att du skall hantera saker och ting där?
[13] När människor med sina högst begränsade sin-nesförnimmelser i denna värld ändå lyckas känna igen, bedöma, döma och straffa diverse ofog, trots att de ofta saknar inre sanningskraft – hur mycket mer då inte där, där sanningen ensam härskar över allt som existerar som en oövervinnlig kraft!
[14] Se, bland de små rovfåglarna finns det en som fått sitt namn efter sin sång – och heter alltså gök! Denna fågel är instinktivt lat när det gäller ruvning. Därför lägger den sina ägg i andras bon, varhelst den kan, och inte ens sparvarnas bon skonas. När dessa stackars fåglar ser att det istället för deras egna ungar kläcks gökungar, blir de, trots att de är förnuftslösa djur, mycket förbryllade, börjar hålla sig borta från boet och när de sedan hör en gök ropa, flyger de i flock mot den, förföljer den och retar den på alla möjliga sätt.
[15] Så – om till och med förnuftslösa djur, som end-ast är utrustade med instinktiv intelligens, hämnas på en bedragare, hur mycket mer är det då inte att vänta av förnuftiga människor – och ännu mer från andar-na, inför vilka inget bedrägeri längre kan bestå, då deras insikt och förståelse har blivit alltför klar!”


32. Grundläggande regler för esséernas förnyade insti-tut

[1] (Herren:) ”Av detta kan du förstå att där borta kommer allt att uppenbaras och måste också bli up-penbarat, annars skulle de otaliga och skiftande ge-menskaperna av andar omöjligen kunna bestå. Och nu återstår frågan: vilket ansiktsuttryck kommer den att ha på den andra sidan, som här bland människorna stod i högt anseende på grund av sina mirakulösa gärning-ar, men där borta genast och alldeles för tydligt kom-mer att visa sig ha utfört alla sina mirakel genom ett fullständigt simpelt bedrägeri; och även om bedräge-riet i sig var välmenande, så måste det ändå betalas och säljas till den blinde kunden som den äkta varan – och ofta för en mycket stor summa pengar!
[2] Och se, detta och inget annat var er hittillsvarande metod för återupplivning, särskilt av barn! Era månat-liga offentliga återupplivningar i de kända, underjor-diska, katakomb-liknande valven är en redan alltför grov bedrägerikombination för att ens behöva talas om; ty där har ni ju haft människor i er sold som en gång varje månad skulle låtsas ligga döda på vissa kis-tor och, på ert för dem kända kommandoord, resa sig i åsynen av flera blint troende åskådare, för att sedan genast försvinna på ett sådant sätt att ingen av de ofta många åskådarna och beundrarna skulle kunna fråga dem om deras tillstånd eller om deras eventuella namn eller hemvist.
[3] Vet du, detta småfågellätta bedrägeri är för simpelt för att säga ett ord till om; men eftersom det ändå har fått många att överlämna ett barn som de älskar för att återupplivas, så måste det ändå tas i beaktande och är väl ägnat att även på den andra sidan vålla er mycket allvarliga bekymmer.
[4] Men som sagt, det som har skett hos er fram till nu vill och skall Jag ta på Mina axlar och gottgöra för er; men i framtiden får varken det ena eller andra som har den minsta antydan eller doft av bedrägeri före-komma i ert institut till något pris på jorden, om ni vill att Jag, ständigt pågående verksam, skall förbli med det i anden till denna världs ände.
[5] Den mest fullkomliga kärleken och sanningen bör råda i det (institutet) och inget som kan kallas bedrä-geri, hur litet det än är, skall någonsin förekomma, då skall detta institut bestå för alla tider; och även om det då och då skulle ha avundsjuka och mörka förföljare, skall dessa ändå inte kunna skada det!
[6] I detta land kommer det visserligen inte heller att bestå länge, lika lite som denna Min lära – ty detta land kommer att trampas ner av de allra mörkaste hedningar – men i Europa kommer det en gång bli ett huvudsäte för alla som tror på Mitt namn och hoppas på Mig, och där kommer ni att vara organiserade i flera grenar; hos vissa härskare kommer ni att vara högt ansedda, av andra kommer ni bara att tolereras. Endast några som är mycket oupplysta kommer att driva er över gränserna till sitt kungarike. Men de som gör det skall säkerligen drabbas av någon olycka och inte så lätt bli befriade från den. Men även de riken som bara tolererar er kommer inte att befinna sig i en blomstrande välfärd.
[7] Detta är Min gåva och välsignelse till er, att ni alltid skall förbli de rätta byggmästarna, och där man tar emot er med kärlek och heder, där skall riket få en god och hållbar grund. Jag vill inte göra er till läkare i framtiden, utan till byggare, som överallt skall uppföra muren till det nya, himmelska Jerusalem av de allra fastaste ädelstenar, och många av de mest magnifika boningarna i denna stad, som nu visserligen har bör-jat, men som efter den första muren skall byggas vi-dare i evighet.
[8] Eftersom ni är Mina murare och fria byggare och Jag vill låta bygga Min stad av de fastaste ädelstenar, så måste ni och du, Min vän Roklus, mycket väl inse att Jag inte kan använda vanliga kalk-, sand- och tegelste-nar; därmed menar Jag just alla slags lögner och be-drägerier, som inte kan bestå i evighet. Endast den renaste och helt fläckfria sanningen är den diamant-sten som oföränderligt kan trotsa evigheten.
[9] Ni kommer ofta att frestas att dölja era verkliga tankar istället för att visa era sanna känslor; men låt er inte lockas därtill och bedra inte heller någon med era ögon – utan låt den fullaste sanningen tala i allt vad ni är och gör, så skall ni alltid kunna räkna med Min nåd, kraft och visdom.
[10] Lova aldrig någon något som ni kanske senare inte kan uppfylla eller av vissa skäl inte vill uppfylla; ty sannerligen säger Jag er: Ingenting känns bittrare eller mer betungande för en människa än ett löfte som givits henne men sedan tyst och stilla inte hålls! Ty om inget löfte hade givits henne, så skulle hon inte ha förlitat sig på det, utan hade vidtagit andra åtgärder genom vilka hon hade kunnat skaffa sig någon hjälp eller annan nytta. Men eftersom hon har litat fast på löftet som gavs henne men inte hölls, så har hon däri-genom försatts i en förtvivlad situation och sitter då bedrövad och besviken mellan två stolar på den bara sanden och förbannar dem som har störtat henne i den största olycka genom sina falska löften.
[11] Vad ni alltså har lovat någon, det måste ni hålla, även om det kostar er ert jordiska liv, annars skulle Jag inte kunna vara en bestående medlem i ert sällskap! Men tänk noga på Vem det är som ger er detta bud! Han är en evig Herre över allt som kallas liv och död; och även om Jag inte skulle straffa något i denna värld, skulle Jag sannerligen göra det om en människa lovar något till en annan och sedan, av någon ofta självisk anledning, inte håller det.
[12] Om du undanhåller den som har gjort dig en tjänst den lön du har lovat honom, begår du en större synd än om du hade stulit något! Om han har utfört sin tjänst slött och dåligt, kan du påminna honom om det och säga att han nästa gång inte skall räkna med sådan lön om han inte utför den avtalade tjänsten med nödvändig flit; men för den tjänst som utförts, hur slött den än har utförts, måste du hålla ditt ord, så att han förstår att sanningens fulla ande lever och verkar i dig.
[13] Av denna anledning hjälper också Jag er att i den fullständiga sanningen uppväcka era etthundrasju döda barn, så att ni inte skall stå som lögnare och opålitliga löftesbrytare inför dem, vilkas älskade avlidna ni har lovat att återuppväcka på det allra mest bestämda sätt. Men för framtiden – ta er samman och på största allvar! Ty allt ni skulle göra som står i strid Mina lätt-förståeliga råd skulle obevekligen bära mycket dålig frukt.”
[14] Tycker ni att allt detta verkar för svårt, eftersom du börjar göra en mycket betänksam min? Säg det bara högt och öppet till Mig om du har något att in-vända! Nu är vi ännu personligen tillsammans och kan lufta en del saker som i framtiden uppenbarligen kommer att bli något svårare, eftersom vi kanske inte ses igen personligen så snart! Tala nu så skall Jag lyssna på dig!”


33. Roklus försöker rättfärdiga lögner

[1] Roklus säger: ”Allt det Du, åh Herre, nu har sagt är bara alltför sant, och ingenting kan sägas emot det! Men eftersom Du då är så strängt emot allt som bär ens det allra minsta sken av bedrägeri – även om det därigenom skulle vara möjligt att på fullt allvar hjälpa en människa både fysiskt och andligt – så gör det mig uppenbart mycket eftertänksam. Ty jag står fast vid den genom tusen erfarenheter bekräftade grundsatsen, att det faktiskt är så att många människor absolut inte kan hjälpas på annat sätt än genom ett finurligt bedrä-geri – något som jag dock inte kallar bedrägeri, utan ren och skär politisk skicklighet.
[2] Uppriktigt sagt, åh Herre – utifrån mina erfaren-heter på denna jord – kan man ofta inte hjälpa män-niskor på annat sätt än genom en välmenande liten lögn! Barn måste man ju inledningsvis lura, annars kan man inte åstadkomma någonting med dem. Och vad skulle man ha för nytta av att genast slå dem i ansiktet med den renaste sanningen?! Jag förklarade ju detta klart och tydligt vid ett tidigare tillfälle för Dig som människa; att det aldrig var min avsikt att bedra någon till hans nackdel, utan alltid endast till hans fördel, på det ena eller andra sättet! Och det gjorde jag bara därför att jag på förhand klart insåg att man helt en-kelt inte kunde nå fram till den människan på något annat sätt. Men om detta ändå räknas som synd hos Dig – ja, Herre, då blir det verkligen mycket svårt att vara människa!
[3] Till exempel: Jag går någonstans och på vägen mö-ter jag, som en hednisk man, en fullständigt blind ärkejude, vars överdrivna tempelfanatism genast låter ana en hel legion av de allra värsta djävlar. Om en hedning rör vid honom med sin kunskap, blir han oren ett helt år och är då, i denna sin inbillade förlä-genhet, den mest olycklige av människor, eftersom han då inte kan och får ta del av templets många goda ting. Om jag då säger till honom – när han frågar vem jag är – att jag är hedning, då skulle han hellre låta sig utsättas för alla möjliga plågor än låta mig leda ho-nom över en livsfarlig del av bergsvägen. Men säger jag däremot, helt bestämt, att jag är jude från Jerusa-lem, då räcker han mig glatt handen och låter sig tack-samt ledas förbli den livsfarliga delen av vägen. När jag sedan har fört den stackars blinde till en plats där det inte längre är någon fara för honom att fortsätta och doften av hans närbelägna hem redan lockar ho-nom och han inte längre kan gå vilse, då tar jag farväl av honom och fortsätter min väg glad i sinnet. Den blinde juden får sedan under hela sitt liv inte veta ett ord mer om mig, och knappast någon annan kommer att tala om för honom att den människa som en gång ledde honom över den farliga vägsträckan var en hedning.
[4] Säg mig nu, som en förnuftig och ärligt välme-nande människa: var inte den säkert helt oskadliga lögnen klokare och bättre än om jag hade sagt honom sanningen, nämligen att jag var hedning? Där säger jag till Dig och till var och en tusen gånger rakt i ansiktet, att en sådan nödlögn bara kan kallas synd av en gul-blek och helt hjärnsjuk narr från det svartaste fariséer-gardet – men aldrig av en någorlunda förnuftig män-niska och ännu mindre av Gud! För så enormt olika kan väl ändå inte de jordiska och himmelska livså-skådningarna vara, att man i rent andlig mening skulle betrakta det som raka motsatsen till det som allt rent förnuft här på jorden måste betrakta som gott och rättvist? Ty om det på den andra sidan vore svart och mörkt för den rena anden, som här ter sig som vitt och solklart för en alltid välvillig själ – då skulle an-tingen detta eller livet på den andra sidan med rätta höra hemma på ett dårhus.
[5] Herre, Du känner hela mitt liv från vaggan och framåt och kommer knappast på en enda stund i hela mitt liv då jag menat någon illa eller velat tillfoga nå-gon ens den minsta skada! Jag vill bli förbannad tusen gånger ur Din Gudamun, om det kan bevisas! Men om jag ändå blivit en syndare därför att jag, särskilt med mycket svagsinta människor, ofta har måst ta min till-flykt till politikens konstgrepp, för att kunna göra gott mot dem enligt mitt hjärtas kallelse och enligt min mänskliga insikt, då måste jag öppet erkänna att det då är mycket obehagligt för mig att vara människa; så, åh Herre, förvandla mig enligt Din allmakt endast till en åsna så skall Du ha min tacksamhet för det!
[6] Min, visserligen endast mänskligt förnuftiga, åsikt är denna: Låt varje människa efter bästa kunskap, sam-vete och förmåga göra det som verkar mest rätt, vara fredlig och försonlig och göra gott mot den lidande mänskligheten efter bästa kraft. Då måste en sådan handling också anses rätt, god och i enlighet med Guds ordning. Gud kan väl inte kräva mer av en män-niska än de förmågor Han Själv har lagt ner i henne! Skulle Gud kräva mer än Han gett, vore det som att försöka hälla tio hinkar vatten ur ett kärl som bara rymmer en. Därför ber jag dig, Herre och Mästare, att Du förklarar Dig tydligare på denna punkt – för så som jag hittills har förstått Dig verkar det enligt Din lära knappast möjligt att leva ett någorlunda förnuftigt liv som människa här på jorden!
[7] Ja, sanningen, den heliga, måste människorna få; de måste noggrant lära känna huset och dess ordning och rättfärdighet, där de bor och enligt Ditt löfte skall bo i evighet. Men den nakna sanningen, hur ren den än är, förefaller åtminstone för mig som en visserligen mycket hälsosam men annars ytterst bitter medicin, som varje någorlunda känslig gom genast spottar ut igen så snart den rört vid den. Vad gör man då? Man höljer den bittra medicinen i något sött och behagligt, och den sjuke kommer då lätt att svälja ner den utan att få feber i magen, där den sedan snart kommer att börja verka på ett hälsosamt sätt! Och det, menar jag, borde också gälla förmedlandet av sanningen! Man bör aldrig ge den, särskilt i början, på något annat sätt än fördolt, och först så småningom avtäcka den! Då kommer den enligt min uppfattning leda till den bästa effekten. Men om man ger den omedelbart helt av-täckt och naket, kommer man mycket ofta och fram-för allt att orsaka mer skada än åstadkomma någon verklig nytta.
[8] Jag vill inte säga ett ord för att rättfärdiga våra na-turliga mirakel och är själv av den uppfattningen att vi har vågat oss för långt bort; men jag kan med gott samvete tillägga att vi därigenom aldrig har skadat någon, utan enligt vår noggrant övervägda kunskap, alltid tvärtom och oftast dubbelt, gjort gott. För det första har vi därigenom torkat tårarna på mycket sorgsna föräldrar, vilket alldeles säkert inte är och inte kan vara något dåligt, och för det andra har vi därige-nom gett barn till helt utfattiga föräldrar det allra bästa under hela deras jordeliv och satt dem i en po-sition där de, i rika människors hus, fick en bättre upp-fostran i enlighet med den nuvarande världens ord-ning och dess bättre seder, medan de annars, i största fattigdom och utan all bildning, skulle ha vuxit upp till verkliga människoliknande djur – och det saknas san-nerligen inte exempel på sådant i denna tid. Ingen ängel stiger då ner från de ljusfyllda himlarna för att vägleda dessa allra fattigaste halvdjursmänniskor; och om vi, efter bästa kunskap, insikt och samvete, gör något för dessa på det sätt vi kan, så löper vi risk att synda inför Gud och bli förklarade som människor-nas bedragare av Honom!
[9] Herre och Mästare, Du har lätt för att undervisa och tala, ty Din vilja är hela oändlighetens direktör! Men vi svaga människor, vi som är intet inför Dig, känner alltid bara trycket, men sällan eller aldrig en lättnad, och har dessutom de allra mest felaktiga för-väntningar om det kommande livet på den andra si-dan.
[10] Herre och Mästare, sannerligen, Din lära har verk-ligen rätat upp mig, och jag var full av de mest välsig-nade förväntningar; men nu har jag blivit helt nedsla-gen och vet inte vad jag ska göra, eftersom Du kräver saker av mig som jag, med mitt förstånd, inte kan se hur jag skall kunna uppfylla – och mot mitt förstånd kan jag inte handla!”
[11] Därefter blev Roklus tyst och sade ingenting.


34. Rättfärdigande av sunt förnuft och klokhet

[1] Här frågar Cyrenius Mig: ”Ja, vad var det här helt plötsligt? Roklus har hittills varit som en sann grundsten till Din heliga stad som skall byggas på nytt, och nu tycks han plötsligt helt ha vänt om, trots att Du har lovat honom all hjälp!”
[2] Jag säger: ”Det är han och kommer att förbli, trots att han inte riktigt förstod Mig! Men Jag såg ändå detta i honom och förde honom till det tillståndet, för att han själv skall kunna arbeta sig igenom det. Men nu kommer saken genast att se helt annorlunda ut, vilket du snart kommer att bli övertygad om!”
[3] Här vände Jag Mig helt vänligt till Roklus och sade: ”Men, Min käre vän, om du uppfattar saken nästan helt fel, så kan ingen Gud hjälpa dig så länge du ställer ditt gamla sätt att förstå saker emot en senare, högre upp-lysning! Det bästa är dock att du på fullaste allvar häv-dar just det som Jag egentligen vill ha av dig! När Jag tidigare rekommenderade dig ormens och rävens klokhet, hur skulle det då falla Mig in att förbjuda dig den?!
[4] Jag visade igår tillräckligt utförligt hur barnen bör behandlas och undervisas; och även om du inte var närvarande hela tiden, så har du det ändå i handen genom Min snabba skriftställare! Där finns det ingen-ting som skulle kunna förvilla dig i någon fråga, så att man skulle kunna säga om någon slags undervisning: ’Den duger inte för det eller det!’
[5] Likaså, när ni med hjälp av naturliga läkemedel vill och också kan bota en sjuk, men den sjuke ofta har en bestämd motvilja mot ett visst läkemedel och till varje pris inte vill ta emot det, medan ni är fullständigt över-tygade om att just detta läkemedel är det enda som kan ge en snabb och säker bot, då är det ju självklart att ni helt enkelt kan ge läkemedlet ett annat namn och blanda det med något annat, så att den sjuke inte känner igen det som det han avskyr och därför till sin stora skada avvisar det.
[6] Vad gäller förmedlandet av denna Min Guds- och livslära, så säger Jag er dessutom särskilt: Var utåt sett med alla det som de själva är, för att vinna deras för-troende och vinna dem för Mitt rike! Var med judarna som en jude, med hedningarna som en hedning, skratta med de skrattande och gråt med de gråtande, var svag och full av tålamod med de svaga, och visa den starke att även ni är starka, så att inte hans med-vetande om sin styrka blåser upp honom och gör ho-nom högmodig! Nå, detta bör väl, Min käre vän, vara tillräckligt för att du skall förstå vad Guds högsta vis-dom, Han som också är skaparen av ert rena förnuft, vill ha av er!
[7] Tro Mig, Min visdom går aldrig emot en människas helt friska, nyktra och fördomsfria förnuft! För det är ju just detta som måste bedöma vad som är helt och hållet rätt!
[8] En sanning, hur beslöjad den än må vara, är och förblir i sig själv likväl alltid en sanning och kommer förr eller senare att bli uppenbarad som en sådan. Min vän, om det av någon nödvändighet krävs, kan du döl-ja och svepa in en sanning hur mycket och på vilket sätt du än kan och vill; allt beror på mottagarens förmåga att förstå den sanning som förkunnas. Barn mättas med mjölk, honung och mjukt bröd, medan man kan ge en man fastare och kraftigare föda. Allt är i sin ordning så länge det inre är sanning; själva för-packningen eller höljet är då av liten eller ingen bety-delse. Det vore i själva verket högst oklokt och strida mot allt bättre förnuft, om en person i behov av Min hjälp, och som Jag vet är ärlig, inte skulle bli sedd av Mig bara för att han bär en persisk rock! Att vid behov dölja en sanning är ingen synd; men att klä en uppen-bar lögn eller det mest uppenbara bedrägeri i sannin-gens dräkt – det är synd och för evigt förkastat av Mig!
[9] Om du nu betraktar dina tidigare ’uppväckande av de döda’, så var de, trots din goda vilja, en stor men väl fördold lögn, eftersom där inte fanns det minsta spår av något verklig uppväckande av döda – och så är det med mycket annat som ni ägnade er åt i ert insti-tut. Ni lärde er av egyptierna och araberna att beräkna när en solförmörkelse eller månförmörkelse skulle inträffa; men detta hölls hemligt för folket. Ni sade då till folket: ’Eftersom ni, människor, inte vill höra vår röst, kommer den högste – som du är du! – att befalla gudarna endera dagen att förmörka solen eller må-nen!’ Folket greps då av stor skräck, bad och offrade i panik, och till slut gav ni dem bara trösten att hotet visserligen skulle gå i uppfyllelse, men att man skulle försöka göra det så ofarligt som möjligt. Du förstår, det var en av de mest uppenbara lögner som tänkas kan – men insvept i ett vördnadsfullt hölje av ’full sanning’!”


35. Dolda sanningar och lögner. Falska profeter och deras mirakel.

[1] (Herren:) ”Föreställ dig nu ett plötsligt avslöjande! Vad skulle folket till exempel ha gjort med er, om Jag plötsligt låtit ett litet ljus gå upp för dem, så att de för-stått den verkliga orsaken till sol- eller månförmörkel-ser lika tydligt som ni själva? Du kan lätt tänka dig följderna.
[2] Men när du väl har lett någon in på den rätta vägen, om än med en väl dold sanning, och han sedan själv får ljus och inser att det var just den fulla san-ningen – om än fördold – som ställt honom på det sanna livets stig, ja, vad tror du då att en sådan männi-ska skulle vilja göra för dig i gengäld? Jag menar att du, som är en människa med klart förstånd, nog för-står skillnaden mellan en dold sanning och en dold lögn.
[3] Det som Jag har pekat ut för dig som en handling eller tal som aldrig får förekomma i ert institut, är en dold lögn; men aldrig en dold sanning av mycket visa skäl.
[4] Även om en lögn kan ge något gott som följd, och sanningen till synes något ont – åtminstone vad män-niskor i sin världsliga visdom kallar ont – så är san-ningen ändå att föredra. Ty lögnens slutliga verkan kommer alltid att förbli ond, och sanningens slutliga verkan alltid god.
[5] Till det yttre är skillnaden mellan en dold lögn och en dold sanning visserligen inte lätt att urskilja, liksom det för ett enkelt och oerfaret världsligt förstånd är svårt eller omöjligt att skilja ett verkligt mirakel från ett falskt. Ett sant mirakel kan nämligen inte prövas med världens förstånd, och magikerna och de falska profeterna låter inte folket pröva sina mirakel, lika lite som ni har låtit era egna provas. Just därför får ni aldrig ge rum åt ens den minsta lögn eller det minsta bedrägeri – så att det på jorden alltid finns ett sam-fund där enbart sanningen råder, och som blir en bestående prövosten för världen, där man tydligt kan skilja det äkta guldet av all sanning från det falska guldet.
[6] Om detta inte bemästras, kommer det redan några få år efter Mig att uppstå en häpnadsväckande mängd falska profeter och mirakelgörare, som helt kommer att förvränga Min lära. De falska kommer visserligen också att använda Mitt namn, men deras lära kommer inte att likna Min det minsta, och deras mirakel kom-mer vara av det bedrägliga slag som du känner till – och de kommer att vinna många trogna anhängare.
[7] Därför varnar Jag i förväg för detta! Lyssna därför inte på dem som springer omkring och ropar: ’Se, här eller där är Guds Smorde – detta är sanningen!’ San-nerligen säger Jag er: De som talar och skriker så, och till och med gör tecken i Mitt namn, är inget annat än falska profeter! Lyssna inte på dem, utan vänd dem ryggen. Och kommer de till er, tillrättavisa dem – och om de inte vill ge sig av, så hota dem i Mitt namn och gör ett sant tecken inför deras ögon. Men i övrigt, av-håll er så långt som möjligt från mirakel. Ty även om de fångar den enfaldiga människans ögon och öron, så förhärdar de oftast hjärtat till en kall sten. Sanning-en måste vittna och tala för sig själv, och behöver inga ytterligare tecken.
[8] Det enda sanna miraklet består i den egna erfaren-heten – att var och en blivit fri i allt sitt tänkande, viljande och handlande genom sanningen, och fått sitt inre öga öppnat för att se alla ting och sammanhang som de i sanning verkligen är – och inte så som de i det förvirrade huvudet på någon världsligt vis person blivit godtyckligt hopfogade. Och nu, Min vän Roklus, säg Mig – är saken nu klarare för dig än förut?”
[9] Roklus säger: ”Ja, Herre och Mästare, nu är allt så fullständigt klart och strålande tydligt, att jag i hela mitt liv aldrig har förstått något så klart! Jag har ju alltid tänkt mig – och till och med levt med känslan – att en Gud, i mötet med det rena mänskliga förnuftets krav, aldrig kan fastställa något som skulle vara en uppenbar och påtaglig motsägelse mot det. Men nu är vart och ett av Dina ord så fullkomligt i samklang med förnuftet, som solens ljus är med skapandet av dagen på jorden. Nu är jag helt övertygad – och vårt institut skall också förbli så här till tidens slut!”
[10] Jag sade: ”Nåväl, gå då och meddela detta även till dina följeslagare! – Nu skall ännu något ske, sedan morgonmåltiden, och därefter Min avresa härifrån för en tid!”


36. Ödmjukhet och broderlig kärlek

[1] Roklus bugade sig djupt och skyndade bort till sina följeslagare, som under tiden hade samtalat om olika viktiga inrättningar för institutet. Men allt de diskute-rade stämde helt med den livsriktning Jag gett Roklus genom Min undervisning.
[2] Roklus blev inte lite förvånad när han fick höra precis samma saker från sina följeslagare som han själv, på Mitt uttryckliga uppdrag, tänkt delge dem som något helt nytt och av största vikt. Han ville nämligen visa att Jag, Herren, anförtrott honom särskilda upp-drag för att förvalta denna högst betydelsefulla befatt-ning. Som institutets ledare ville han gärna låta sina underlydande förstå att han förhandlat många och alldeles särskilda frågor med Mig, och nu tänkte han berätta allt för dem.
[3] Men följeslagarna sade: ”Den mödan kan du gott bespara dig, för vi är redan fullt underrättade om allt – ja, egentligen vet vi mer än du, fast du har talat di-rekt med Herren Själv! Se här – en hel bunt blad, full-skrivna! I dem hittar du allt som Herren sagt till dig troget återgivet. Men det ser inte precis ut som om det gladde dig, vad är det med dig?”
[4] Roklus svarade: ”Åh, jag har egentligen ingenting emot det – men när Herren Själv uppmanar mig att tala med er om det Han anförtrott mig beträffande hela institutets fullständiga återställande, och ni redan är bättre informerade om allting än jag, då måste jag fundera lite på vad den käre Herren ville uppnå med detta lilla och visserligen helt harmlösa skämt!”
[5] Då sade Rafael, som rörde sig bland följeslagarna: ”Min vän, det ska jag förklara för dig direkt – lyssna bara en liten stund! Du förstår, detta är visserligen dina närmaste medarbetare i ditt institut. Herren Själv kunde, i enlighet med den fulla sanningen, inte ge dig någon annan titel än den du redan har från staten och som du är berättigad till, eftersom dina stora tillgångar ger dig rätten till det. Men Herren vill att alla männi-skor skall omfamna varandra som bröder och endast erkänna Honom som den sanne Herren och Mästaren.
[6] Men eftersom du nu redan är herre över ditt insti-tut, var det också helt riktigt att Herren gav dig direktiv om vad du skall göra framöver och vilka förändringar som skall göras. Men det var lika riktigt att Herren, genom mig, samtidigt undervisade dina följeslagare om allt detta – för det första för att bespara dig den onödiga mödan att undervisa dem, och för det andra för att dämpa en viss profetisk upprymdhet hos dig som lätt kunde övergå i en smula högmod, och för det tredje för att göra samtalet med dina följeslagare så enkelt och fruktbart som möjligt.
[7] När Herren sade till dig: ’Gå nu och säg detta också till dina följeslagare!’, var det inte en uppmaning att du först skulle lära dem allt du hört och förstått av Ho-nom, utan bara att du skulle tala om för dem att du själv nu förstått och helt insett var som behöver för-ändras i institutet. Det fanns alltså aldrig något som antydde att du ensam var invigd och därför måste undervisa dem från början. Och du behöver därför inte göra någon eftertänksam min om du själv förstod Herrens ordning felaktigt! – Förstår du mig väl nu, eller dyker det upp någon annan fundering i ditt hu-vud?”
[8] Roklus svarade: ”Ja, nu är jag åter helt på det klara med det, och jag tänker inte mer på saken. Men något helt annat sysselsätter nu mitt sinne! Allt annat kan vi ordna på ett bra sätt – men att avskaffa folkets tro på att vi har makt över sol- och månförmörkelser, det blir nog svårare! För dessa förmörkelser kommer ju alltid att inträffa, och vi kommer inte längre att kunna säga till någon: ’Se, eftersom du och ditt folk inte har velat handla och tro strikt och noggrant enligt våra bud, kommer gudarna vid den och den tiden att förmörka månen eller solen!’ Hur skall vi ta oss ur den knipan? Allt annat är gott – men där ser jag ingen bra lösning! Vad säger ni om just den saken – och du, min vän Rafael?”
[9] Rafael säger: ”Diskutera detta först med varandra; mina råd kommer då alltid vid rätt tidpunkt, om allt annat misslyckas!”
[10] En av följeslagarna sade: ”Ja, det här är verkligen en känslig punkt! Med folket kommer det knappast att bli lätt att komma överens. De har nu i många år vant sig vid vårt sätt att göra saker, och om de förnäma, efter att ha sett en mån– eller till och med solförmör-kelse, kommer till oss och på fullt allvar frågar varför vi har bett gudarna att förmörka solen eller månen, och varför vi inte i förväg meddelat dem detta – vad skall vi då svara, när vi måste hålla oss till sanningen, så att vi inte blir totalt utskrattade inför deras ögon?”
[11] En tredje sade: ”Med en liten vit lögn skulle man kanske kunna ta sig ur knipan; utan den ser jag, trots allt grubblande, ingen hederlig utväg. Och det är inte bara här vi kommer att ha problem, utan på många andra punkter – lika mycket som med förmörkelserna! Vi sitter redan nu ganska rejält i klistret. Vi kommer att stöta på svårigheter först när vi börjar skaka om och förbättra den gamla byggnaden! Som svärmande gräs-hoppor från Arabien kommer oöverstigliga, otaliga hinder att blockera vår väg från alla håll, och vi kom-mer inte veta åt vilket håll vi ska vända oss. Att lämna denna plats och bosätta oss långt härifrån vore kanske det allra klokaste.”
[12] Roklus säger: ”Ja, ja, det låter för all del bra – men vad ska vi då göra med alla våra ägodelar och inrätt-ningar, som vi knappast kan överlämna åt våra mot-ståndare för att de fritt skall kunna granska dem? Ert råd skulle bli särskilt dyrköpt för mig! Men nu har vi Herren Gud på vår sida, och Han ensam skall rädda oss från all ytterligare onödig förlägenhet, det är jag säker på! Visst kommer vi att få utstå mycket; men – som jag ser det – vi kommer därigenom att få gå i en viktig skola, där vi först kommer att vinna den prak-tiska insikten om vad man måste röja undan ur sitt jordeliv, och hur man når det sanna livet från Gud i vårt inre.
[13] Därför stannar vi här! När det gäller de andra sakerna hyser jag ingen fruktan alls, för jag säger öp-pet till alla: Från och med nu är uppväckelserna slut en gång för alla! Varför? Jo, därför att Gud inte längre vill det – eftersom människorna inte lever på ett sätt som gör dem värdiga en sådan särskild nåd.
[14] De som lever efter Guds vilja, de kommer också att förstå varför Gud har låtit dem mista ett eller annat barn, och de kommer framöver själva kunna låta sig undervisas av Hans ande. Mot det kommer ingen att kunna invända något!”


37. Roklus förslag för att reformera esséernas institut

[1] (Roklus:) ”Vad gäller de andra vetenskapliga påhit-ten, kan de vara kvar; för vi har ändå aldrig använt dem till något annat än att då och då skänka gästerna en helt oskyldig underhållning. Men vi kan också för-störa dem, och då kommer ingen att ha något emot det. Framför allt måste den konstgjorda fullmånen bort; för den är, för det första, alltför klumpig och duger inte ens längre till att optiskt bedra de allra dummaste. De talande träden, buskarna, statyerna, pelarna, källorna och brunnarna skall tas bort och ersättas med något bättre. Däremot kan de elektriska apparaterna få vara kvar, liksom de olika brännspeg-larna; för dessa saker hör till vetenskapens område, och med deras hjälp kan man bota olika sjukdomar. Dit hör också vår apotekarkonst och konsten att fram-ställa glas och att slipa och bearbeta det.
[2] Kort sagt: Allt hos oss som i sanningens ljus består som en rent vetenskaplig sak får bestå, och allt annat skall upphöra! Och när det upphör, är vi säkert ändå inte skyldiga någon redovisning; ty institutet är vår egendom, och vi har enligt Roms lagar den obestrid-liga rätten att förfoga över den som vi vill. Vill vi göra något för folket, så gör vi det därför att vi själva vill, ty vi inte står i någons sold eller tjänst. Vi är fria männi-skor och herrar över oss själva och har som romerska medborgare samma lagliga skydd som varje annan romare; dessutom äger vi så mycket rikedomar att vi, även vid en krösusliknande livsstil, inte skulle göra slut på våra skatter på ens tusen år. Jag förstår därför, även ur en rent världslig synvinkel, inte vem vi skulle be-höva skämmas för! Inför Herren har vi nu inga hem-ligheter kvar. Han vore egentligen den Ende vi skulle behöva skämmas inför; men med Honom har vi gjort upp saken. Om Han nu är god mot oss, eftersom Han säkert på förhand vet att vi till tidens slut kommer att uppfylla Hans vilja lika rent som vi hittills gjort, då kommer Han också förbli god mot oss – inte bara till slutet av alla tider, utan också i evigheten därefter.
[3] Se och betänk hur oerhört tråkigt det skulle vara om någon av oss började bråka med en blind man därför att han på en för honom okänd väg snubblar över en sten, faller omkull och skadar sig. Ah, om han vore seende, då kunde man visserligen säga: ’Min vän, varför har du då två ögon i huvudet?’ Men man kan inte rikta en sådan kritik mot en blind man; ty han har inte livets ljus, och för honom går ingen sol upp eller ner. Så var även vi andligt blinda, och det fanns ingen som kunde ta oss vid handen och leda oss på rätt väg! Och om vi på vägen som vi inte såg, också ofta föll – vem kan ställa oss till svars?! Visste vi då vad vi nu vet? Vem skulle vi ha fått veta det av? Nu när vi vet, kom-mer vi också att handla därefter, så som vi hittills har handlat efter det vi visste.
[4] Det handlar nu inte alls om huruvida vi, för vår egen skull, kommer undan med hedern i behåll vid institutets nya omgestaltning, utan det handlar endast om att vi inte skall framstå som misstänkta för bedrä-geri i världens ögon, eftersom vi i framtiden vill och kommer att arbeta för människors bästa inom san-ningens område. Och för det första krävs gott förtro-ende och ett visst gott anseende från dem vi skall un-dervisa och leda – något vi under inga omständigheter får slarva bort, om vårt arbete skall bära god frukt.
[5] Allt är alltså redan i bästa ordning, och vi kan av-skaffa allt – det kommer ändå inte att vara något märkligt med det. Endast mån- och solförmörkelserna kommer att bli ett problem för oss, åtminstone i bör-jan, eftersom de säkerligen kommer fortsätta att in-träffa! Då kommer snart en mängd människor att säga: ’Varför låter ni sådana skräckhändelser komma över oss?! Om vi är syndare inför er och gudarna, varför förmanar ni oss då inte så att vi kan göra bättring och frambära offer åt er och gudarna?!’ Vad skall vi svara dem?
[6] Se, där ligger själva haken och spjutet! Att utan en nödlögn slingra ur sig det hela med den renaste, gu-domliga sanningen – det blir mycket svårt! Men en nödlögn skall enligt Herrens vilja aldrig någonsin komma över våra läppar! Vad skall vi göra då?! Åh, vilken förtvivlad historia! Som sagt – där står mina oxar verkligen fast uppe vid berget och vill inte dra kärran vidare uppför de branta klippväggarna!”
[7] Då säger en ur sällskapet: ”Nåväl, fråga då Herren och Mästaren om allt detta! Han kommer säkerligen även i denna sak att ge dig de rätta råden! Vi kan gå och grubbla över detta i åratal och ändå inte komma fram till något klokt. Men nu är vi ännu vid källan och kan här få det bästa rådet. Skulle vi inte vara dårar om vi inte ville rådfråga den allra högst vise Upphovs-mannen till alla ting i en så viktig angelägenhet, för att veta vad vi bör göra så att vi, för Guds rikes bästa på jorden, inte blir till dårar inför den blinda världens människor?!”
[8] Roklus säger: ”Ja, du har nog rätt, och jag kan natur-ligtvis göra det, eftersom det utan tvekan är för spri-dandet av Hans gudomliga lära. Men vi måste först noga överväga om vårt sökande i Hans gudomliga kärlek och visdom inte i sig självt är en alltför stor dårskap. I så fall borde vi följaktligen inte komma till Honom, i det att vi därigenom antingen skulle visa vår fortfarande alltför stora dårskap eller en alltför liten vördnad för Hans obestridliga gudomlighet!”
[9] Då säger en annan ur sällskapet: ”Ja, ja, du tänker helt rätt och rimligt; men vet du, det gagnar oss ändå ingenting! Om någon ropar på hjälp när han är i vatt-net, så bryr man sig inte mycket om huruvida han hamnat där genom en olyckshändelse eller genom sin egen, självförvållande dumhet. Den som väl börjar få vatten i munnen tänker sannerligen inte längre på vad som fört honom dit, utan ropar bara: ’Hjälp! Hjälp!’ Om det sedan är möjligt att hjälpa honom är förstås en helt annan sak, och det beror enbart på klokheten hos den som den olycksalige mannen ropade på hjälp. Detta är min åsikt!”
[10] Roklus säger: ”Du har slagit huvudet på spiken! Därför skall jag nu fråga Mästaren över alla mästare! Jag skyndar mig till Honom och skall lägga fram våra behov för Honom”


38. Herren ger råd till Roklus

[1] Då skyndar sig Roklus ännu en gång fram till Mig och tar fram sin välbekanta, något besvärliga angelä-genhet.
[2] Och Jag säger till honom: ”Nåväl, nåväl, – som Jag ser det börjar du nu förstå att varje slags bedrägeri, förr eller senare, ofrånkomligen kommer att försätta människor i svårigheter! Därför säger Jag er: håll er alltid till den fulla sanningen, vad det än kostar – den varar längst och försätter ingen i någon verklig förlä-genhet!
[3] Det är visserligen så, och har alltid varit så, att människor som lever och upprätthåller sin ställning genom bedrägeri hatar, fruktar och därför förföljer sanningen med både eld och svärd! Men vad hjälper deras onda iver? Sanningen bryter sig alltid fram, och dess fiender blir till slut liggande i dyngan, skamsna och föraktade och undvikna av alla, – och därifrån kommer de knappast stå upp igen. Din sak är lite dum och går inte att reda ut helt utan att du får genomgå något av en offentlig prövning. Men det finns ändå ett sätt att klara det med hedern i behåll.
[4] Ni har fått folket att tro att gudarna gett er makt att styra sol- och månförmörkelser. Men nu skall ni säga till folket att gudarna har upphört att finnas och regera – och att den ende, sanne, store Guden, åt vilken även hedningarna har byggt ett tempel under namnet ’Den Store Okände Guden’, nu Själv har kommit till värl-den, till och med i mänsklig gestalt, och tagit denna makt ifrån er. Han kommer hädanefter Själv att styra och leda allt och inte längre anförtro någon människa världens och himlakropparnas gång.
[5] Då kommer folket att spärra upp ögonen. En del kommer tro att ni misskött ert ämbete och syndat. Andra kommer mena att det beror på för lite offergå-vor. Några, som tänker lite längre, kommer att säga: ’De lämnar gärna tillbaka sitt ämbete till den store okände Guden – för de har ju bara tillskansat det själva, för att lättare hålla det blinda folket i schack. Och gudarna som påstås ha gett dem denna makt var i själva verket Roms makthavare! Nu har det säkert dykt upp någon sanningsenlig person som i hemlighet ho-tat dem, och nu lämnar de därför tillbaka ett gudom-ligt ämbete som de i verkligheten aldrig fått av Gud. Men eftersom de fortfarande är så ärliga att de erkän-ner det öppet, kan man vänta sig att de kommer att erkänna ännu mer – och det vore bra, för då kan vi komma närmare sanningen. Den vind som drivit dem till detta måste vara en god vind!’ Så kommer de mer insiktsfulla att tänka, och småle i hemlighet.
[6] Fariséerna kommer också att glädjas i det tysta och säga till folket: ’Se där, det måste Jehova Själv, genom en mäktig profet, ha åstadkommit mot dessa mest förargliga hedningar – han har tvingat dem att bli sina egna förrädare inför hela världen!
[7] Då skall ni säga: ’Ja, där har faktiskt fariséerna talat sanning! Men denne mäktige profet är ingen annan än den för dem redan välbekante profeten från Nasaret! Hans namn är Jesus, och Han är jordiskt sett son till den välkände snickaren Josef – som dock bara är Hans fosterfar – och född av Maria, den vida kända jungfrun från Joakims och Annas hus i Jerusalem.’ Det är samme man som vid påsken detta år drev ut alla växlare och försäljare ur templet med ett rep i handen. Men denne profet är uppenbart mer än en profet! Johannes Döparen i öknen, känd av dem alla, gav ett korrekt vittnesbörd som Honom, vilket också kommer vara mycket välbekant för dem.
[8] Och denne Guds utsände har sannerligen tagit ifrån er den makt över sol, måne och stjärnor som ni har tillskansat er – men har i gengäld anförtrott er ett långt viktigare och större uppdrag: att med allvar och i sanning förkunna för folken att Guds rike nu är nära, och att alla som tror på namnet Jesus skall få det sanna, eviga livet!
[9] Om ni alltså talar på detta sätt, kommer ni att helt och hållet täppa till munnen på fariséerna, som hittills har varit era största fiender, och de kommer klokt nog att undvika att säga ett enda ord till om er emottagna makt över sol- och månförmörkelserna, och desto mer eftersom de väl vet att ni från och med nu står under Roms beskydd!
[10] Nu har Jag förhoppningsvis förklarat detta till-räckligt för dig, och du kommer också att inse att du inte har något mer att frukta! Men eftersom du nu har fått rådet och insikten, så gå nu och meddela detta även för dina vänner och följeslagare! – Eller har du fortfarande något inom dig som tynger dig?”
[11] Roklus säger: ”Nej, Herre och Mästare från evig-het, nu tynger mig ingenting längre, och mitt hjärta är fullt av glädje! Ty nu är mitt institut helt tryggat, och svartrockarna skall få glädjas åt det väder vi skall skaffa dem!”
[12] Jag säger: ”Mycket bra; men gå nu och meddela detta till dina vänner och bröder, så att även de får ta del av din glädje! Men ni skall alla veta att det ändå kommer att kosta er mycket möda och arbete. Men där det inte finns någon kamp, finns det heller ingen seger – och där det inte finns någon seger, finns inte heller någon segerglädje, som alla människor prisar som det högsta! Därför: framför allt mod och uthål-lighet, så skall segern inte utebli! För detta står Jag som det mest trovärdiga vittnet och den allra säkraste bor-gensmannen! – Eller tycker du inte att detta är tillräck-ligt?”
[13] Roklus säger: ”Vem som känner Dig såsom jag känner Dig, åh Herre, skulle inte tycka att detta är nog?! Jag framför här ingenting annat än min mest innerliga tacksamhet och vill nu genast gå till mina följeslagare och förmedla detta allra sannaste evange-lium för dem.”
[14] Med dessa ord bugar han sig och skyndar med stor glädje till sina följeslagare, som under tiden redan börjat plågas av nyfikenhet över om beskedet skulle vara gott eller dåligt.


39. Framtida förhållande mellan esséerna och präster-skapet

[1] När Roklus delade med sig av det han hört från Mig till sina följeslagare, blev dessa mycket glada, och den som tidigare hade talat sade: ”Ser du, min vän, hur bra det var att jag gav dig rådet att själv be Herren om vägledning, medan Han ännu är här! Nu vet vi var vi står och vad vi har att göra, och vi behöver inte ta till någon nödlögn – vi kan träda fram med den allra renaste sanningen och ändå få alla som ifrågasätter oss att tystna med några få ord! Åh, det är ett stort och heligt råd! Ja, ja – den som Herren hjälper är sannerli-gen hjälpt, och han är därmed också för alla tider sannerligen hjälpt!”
[2] Då sade den fortfarande närvarande Rafael: ”Ja, där har du helt och hållet rätt! Detta råd har hjälpt er mycket; men trots detta kommer det med tiden inte att saknas olika hinder och frestelser i ert institut. Ni kommer alltid – märk detta väl! – att ha många vän-ner, men vid sidan av dem även alltid tusen gånger fler fiender, som ständigt kommer att förfölja er som ett vittnesbörd mot dem, och även som ett vittnesbörd om att Herren Själv ständigt har blivit blint förföljd av människor på denna jord.
[3] Ty Honom hatar alla professionella magiker och alla präster, oavsett vilken bekännelse de än må till-höra, men allra mest tempeltjänarna i Jerusalem. Och eftersom just prästerskapet alltid har utgjort en av människans mest bekväma livsklasser på jorden och haft så stora fördelar, så kommer det knappast någon-sin helt att kunna utrotas. Det skall inte heller dröja länge förrän även delar av denna allra nyaste Guds lära tas upp av allehanda bedragare och lättingar, och ur detta kommer det växa fram ett prästerskap som självt gör tempelväsendet till knappt mer än en svag skuggbild.
[4] Mot detta prästerskap kommer ni alltid att ha en hård kamp. Det kommer inte att kunna skada er eller tillfoga er något ont; men det kommer att förfölja er på alla vägar och platser, precis som fariséerna nu förföljer Herren överallt. Detta skall dock vara ert rätta kännetecken på att ni helt och fullt tillhör Herren och bevarar Hans ord i skrift och handling i ren form; och därför skall ni alltid glädja er högt över ett sådant vittnesbörd.
[5] Men ni kommer aldrig frukta era förföljare, ty ni kommer alltid att leva under Herrens synliga beskydd; men era motståndare skall frukta er över all måtta och därför förfölja er. Men all deras förföljelse kommer att vara lika lönlös som det är för tempeltjänarna att nu förfölja Herren med all sin kraft – någon ni strax skall få ett exempel på. Herren har redan i förväg sagt till dig, Min Roklus, att något skall ske innan morgon-målet! Vad det är – hör nu!
[6] De onda har genom en ond flykting från Caesarea Filippi fått veta att profeten från Nasaret vistas här och utövar Sitt ’ofog’, och att även överståthållaren vistas här till Hans förmån. Därför har de i största hast utarbetat en mycket listig plan för att fånga Her-ren, genom att ange Honom för Cyrenius som en folkupprorsstiftare på faktiska grunder och därmed göra Honom hatad. Planen är så djävulskt finurlig att du kommer att bli förvånad.
[7] De kommer dock att misslyckas kapitalt med detta, särskilt med Cyrenius; men händelsen kommer ändå att skapa stor uppståndelse här, förutom att hela före-taget kommer att bli ordentligt utbasunerat. Ni själva kommer att bli indragna en smula, men inte till skada, utan bara till gagn för den goda saken. Var därför helt förberedda på allt; om en knapp kvart drar historien igång! Under tiden skall vi hålla oss helt lugna; Cyre-nius har ännu ingen aning om detta, eftersom det är Herrens vilja. Men just därför kommer händelsen att bli desto mer uppseendeväckande. Var därför lugna nu!”
[8] Allt blev nu lugnt utan några störningar, något som även den mycket snart förestående soluppgången bi-drog mycket till. Men framför allt väntade alla på nå-got särskilt och lyssnade därför med en viss ängslig förväntan på vad som skulle komma.


40. Fariséerna anklagar Herren inför Cyrenius som en uppviglare av folket

[1] Men snart upptäckte Markus söner ett fartyg som kryssade ganska vackert där ute en bit bort, som om kaptenen inte visste om han befann sig på rätt plats. Det hade sin helt naturliga förklaring i att mycket vid Galiléiska sjöns strand hade förändrats alldeles oer-hört sedan gårdagen. Den stora klippan i sjön, som hade varit ett huvudlandmärke, fanns inte längre. En kraftig klippa och ett mäktigt träd på Ormberget hade som bekant nästan helt förstörts av de svarta. Till detta kom det ståtliga nya huset, trädgården och den vackra hamnen med de fem flaggprydda skeppen – och där-för visste lotsen, som skulle styra skeppet mot Cae-sarea Filippi, inte alls var han egentligen befann sig. Han kryssade därför länge fram och tillbaka för att komma underfund med var han kunde befinna sig.
[2] Men så började en kraftig östanvind blåsa och drev fartyget med oemotståndlig kraft rakt mot vår strand. Inom några ögonblick kunde de skarpsynta sönerna till den gamle Markus tydligt urskilja att fartyget hade romare och ett par fariséer ombord. De gick genast till Cyrenius och meddelade detta. När Cyrenius hörde detta, befallde han omedelbart Julius att ha det allt snabbare närmande fartyget under den allra strängaste bevakning. Julius, som fick ordern, stod nästan i samma ögonblick med femtio beväpnade män vid stranden och väntade på fartyget, som inte lät vänta länge på sig.
[3] När de ombord på skeppet fick syn på romarna, hissade de genast en vit flagg som tecken på att de inte var fiender och att man kunde låta dem gå iland utan hinder. Julius, som lade märke till två ärkefariséer bland romarna som han kände igen, skickade genast en budbärare till Mig och Cyrenius med frågan vad som skulle göras med de nyanlända. Land eller vatten? Människorna verkade mycket misstänksamma för ho-nom. Det föreföll även som om romarna var för-klädda fariséer, eller åtminstone herodianer.
[4] Och Cyrenius svarade mycket kort: ”Vilka det än är – land!”
[5] På denna order sattes de nyanlända i land, och Julius frågade snabbt efter de då brukliga resehand-lingarna, som enligt lag var utfärdade av Pilatus i Jeru-salem. När denna korta legitmeringsprocedur var över, frågade en romare Julius om den höge överståthålla-ren fortfarande befann sig i dessa trakter. Ett dånande ’Ja!’ blev den vördnadsingivande reaktionen från den redan mycket uppretade Julius.
[6] Då trädde en centurion, som hade varit med på fartyget, fram till Julius med mycket allvarlig min och frågade: ”Vad ger dig rätt att svara oss i en sådan ton?”
[7] Julius säger, ännu mer allvarlig än tidigare: ”Hade jag inte de mest vägande skälen till det, skulle jag ha svarat dig på ett annat sätt! Men ditt asiatiskt dumma ansikte säger mig att du inte är romare, utan något helt annat! Därför kan du inte gärna vara särskilt förvånad över mitt svar.”
[8] Centurionen säger: ”Vad är jag då, om inte ro-mare?”
[9] Julius säger: ”Det skall vi tala mer om senare! Nu är du under min auktoritet och måste strikt lyda mina order! Mitt namn är Julius, Roms strängaste befälha-vare i denna region, och jag är en nära släkting till den höge överståthållaren Cyrenius! Det måste jag säga dig eftersom du inte är romare; för om du bara på långt håll varit en romare, så hade du känt igen mig från långt håll!
[10] Du förstår, så brukar vi romare fånga de listiga rävarna! Men bara framåt nu, bättre saker väntar längre fram! Visst kändes trakten, nu uppodlad, något främmande för er – annars hade ni väl redan för en timme sedan hedrat oss med ert oväntade besök? Men det gör inget, för trots traktens främmande karaktär har ni nu hamnat på precis rätt plats!
[11] Du förstår hur jag redan på förhand vet allt! Ja, till Julius områden kommer man inte så lätt oanmäld som man tror! Det besvärar er visserligen något att jag re-dan har avslöjat er ankomst; men för så listiga huvu-den som ni kanske det ändå inte spelar någon större roll – vilket naturligtvis snart kommer att visa sig! Så nu, bara framåt, till den höge överståthållaren!”
[12] Men här säger centurionen, synbart mycket gene-rad: ”Vad vet du om oss?! Vem kunde ha förrått något till dig som inte är sant?”
[13] Julius säger: ”Inte ett ord till! Den höge överståt-hållaren är där borta! Så framåt med er falska romare – där är nästa steg!”
[14] Centurionen, tillsammans med sina omkring åtta underlydande soldater, och två mycket stadiga, väl-närda och ytterst robusta ärkefariséer, begav sig då till Cyrenius och överlämnade där ett brev, undertecknat av Herodes. I detta brev stod inget annat än att det i hela Coele-Syrien och en stor del av Galiléen och Samarien hade avslöjats en mycket omfattande sam-mansvärjning mot alla romare. I spetsen för denna skulle den beryktade Jesus från Nasaret stå som hu-vudagitator, som i hemligt förbund med de alltid yt-terst hemlighetsfulla esséerna utförde olika obegripliga mirakel för det enkla folket för att vilseleda det och därigenom ge sig en sorts gudomlig-profetisk framto-ning, och till och med skulle ha den mest förbannade fräckheten att erbjuda sig själv för folket som en sann Guds son.
[15] (Herodes:) ’Det har dessutom av flera helt sam-stämmiga vittnen från olika trakter troget och san-ningsenligt intygats att denne högst fördärvlige folk-upprorsman till och med närmat sig de allra högsta romerska statstjänarna med största vänlighet, tillsam-mans med sin redan ganska kapabla skara så kallade lärjungar. Men det går en hemlig ryktesspridning som säger att den skamlöse endast gör detta för att plötsligt döda alla på en bestämd dag, varefter han själv skulle utropa sig själv till kung över alla judar. Men eftersom detta nu har avslöjats för mig genom de höga gudar-nas rådslag, dessa som är insatta i saken, gör jag dig pliktskyldigt uppmärksam på detta och hoppas att du kommer att veta hur du skall befalla och handla däref-ter! – I djupaste underdånighet, Herodes, tetrark – – – nu i Jerusalem.’
[16] Av utrymmesskäl återges inte hela brevet här med alla dess många smädelser, vilket sannerligen är helt onödigt, men huvudinnehållet är helt återgivet här.


41. De falska anklagarna avslöjade

[1] När Cyrenius hade läst igenom brevet mycket nog-grant, med det mest allvarliga ansiktsuttryck, vände han sig till Mig med en medlidsamt vänlig blick och sade: ”Men Herre, är det ens möjligt att misstänkligg-göra Dig på ett så oerhört skändligt sätt? Vad säger Du om detta? Ty Du vet säkert vad det innehåller!”
[2] Jag sade: ”Kalla hit Rafael och Roklus; ty det vore inte passande att Jag samtalade med dessa sändebud från lögnens furste!”
[3] Cyrenius kallade genast på Rafael och Roklus, den senare kände Herodes sändebud mycket väl till; ty de vände snabbt bort sina ansikten från honom.
[4] När Rafael kom till Cyrenius, räckte han (Rafael) honom också en skriftrulle och sade: ”Här har du en kopia av det så kallade herodiska brevet; läs det och inse därav att jag – och genom mig även Roklus – redan tidigare blivit underrättade om denna genuint falska skändlighet! Efter Herodes underskrift, som han själv aldrig fått se, liksom han inte heller vet en sta-velse om denna nesligaste plan, finns en mycket kort anmärkning som kommer att upplysa dig om hela sammanhanget, och som du därför också måste läsa. När du har läst allt, överlämna det sedan till sändebu-den och låt även dem läsa det! Resten kommer sedan att ordna sig av sig självt.”
[5] Cyrenius tog skriftrullen i sin hand och läste snabbt igenom den, även anmärkningen, över vilket han inte kunde sluta att förvåna sig, eftersom den innehöll just det han själv genast hade tänkt. När han hade läst igenom allt, gav han samma rulle till den falske centu-rionen och sade: ”Så, läs nu också du detta inför dina följeslagare!”
[6] Centurionen tog, synbart förlägen, emot Rafaels rulle och läste den med ett alltmer bekymrat ansiktsut-tryck, och när han kom till anmärkningen blev han till och med gripen av en regelrätt frossa. Alla sändebu-den började också märkbart skifta färg, något som naturligtvis inte undgick Cyrenius skarpa blick – eller någon av de närvarande. När den falske centurionen hade läst hela rullen – högt, så att även hans följesla-gare kunde höra det – lämnade han tillbaka Rafaels rulle till Cyrenius med en djup bugning, och deras oxdragna vagn stod denna gång alldeles intill en klippvägg, över vilken inte ens den sämsta lilla gångstig kunde anas.
[7] Efter en kort stunds fullständig tystnad bröt Cyre-nius densamma och frågade centurionen: ”Så, Herodes råder mig alltså att sätta in allt för att fånga denne man som kallas profet, och att jag sedan, utan vidare, låter hugga huvudet av honom och hans lärjungar?”
[8] På denna fråga följde inget svar.
[9] Då blev Cyrenius förbittrad och sade: ”Svara! – eller så skall ni få sona denna skymf på ett sätt som saknar motstycke! Vem är avsändaren till brevet, vem har författat det, vem har haft fräckheten att förse mig med en så kolossal lögn, och vilken mest skändliga avsikt lurar där i bakgrunden?”
[10] På denna mycket bestämda fråga tappade nästan alla sändebud besinningen; ty de visste att de hade att göra med den mest obeveklige romerske överståthålla-ren. Alla började darra och skälva som om de gripits av en panisk skräck, och det var inte tal om att ge nå-got svar.
[11] Då sade Julius: ”Upphöjde härskare, hur vore det om vi gav dessa sändebud den av lagen bestämda be-löningen – för förräderi – och sedan förde dem till fast förvar i Sidon tills den tid då revolutionen enligt deras angivna tidsplan skall bryta ut, då de sedan får ut hela förräderilönen, antingen på korset eller på stup-stocken? Man kan redan på långt håll, åtminstone en timmes väg, se på dessa romare att de inte är annat än ett knippe av de allra sämsta fariséer, som är villiga att för pengar sälja sig till alla slags skändligheter!”
[12] Cyrenius säger: ”Du har helt rätt; men eftersom vi inte är de enda herrarna här och någon annan här har en anmärkning att göra, skall vi avvakta detta med största möjliga lugn!”


42. Förhandling med fariséerna

[1] Här trädde Roklus fram och sade: ”Upphöjde herre, tillåt mig att viska något i öronen på dessa ogärningsmän och troll; ty i brevet har även mitt insti-tut blivit grovt angripet, och det kan jag som förestån-dare omöjligen låta bero! Jag måste fråga dem hur och när den av dem så beryktade och mest skändlige, onde profeten från Nasaret förmodas ha lärt sig de troll-domskonster, med vilka han nu förför och förleder folket, hos oss! Vid Gud, om de inte här och nu gott-gör detta kolossala förtal, så ger jag mig på dem och vrider nacken av dem alla, så sant som Herren Gud med säkerhet kommer att hjälpa mig!”
[2] Här stiger en av de två fariséerna fram och säger: ”Vad kan vi göra åt det faktum att hela saken verkar vara ett ondskefullt påhitt? Vi skrev det inte och än mindre skapade det! Se bara på de människor som sände oss; vi, som bara är budbärare, är sannerligen inte skyldiga att ge någon redogörelse! Vi förväntar oss helt enkelt ett sant svar som vi måste ge till dem som sände hit oss. Det, tror jag, borde sammanfatta den långa historien!”
[3] Roklus säger, pådriven av Rafael: ”Bra; men vad händer om vi tydligt kan bevisa att det bara är ni själva som är upphovsmännen till ert skamliga brev, och att ni, om ert verk lyckades, skulle ha att vänta er en ersättning på tusen pund guld ad personam ur templets stora guldkassa?”
[4] Fariséerna säger och skriker högljutt: ”Vem kan anklaga oss för något så skamfullt? Brevet har skrivits under av Herodes!”
[5] Då kallade Roklus på Zinka och sade: ”Ingen an-nan i världen känner din herres underskrift bättre än du. Säg, är det hans namnteckning?”
[6] Zinka betraktade brevet och sade: ”Inte på långa vägar! Ty Herodes kan egentligen inte skriva alls, utan endast hjälpligt läsa grekiska. För att underteckna sitt namn har han ett slags sigill som han sätter på doku-ment; därför måste denna underskrift vara falsk! Jag svär på det vid vad ni än vill!”
[7] Då sade Roklus: ”Nåväl, du vise gudsman och san-ningsenlige farisé i Mose och Arons namn, hur känns det nu? Visst skulle du hellre sitta hemma vid ett fett mål mat än vara här under så ärorika auspicier (om-ständigheter)? Ja, ja, så är det när människan inte är nöjd med det som Gud har tilldelat henne – då får hon foga sig i ödet och dess finter!
[8] Ja, ja, den fördärvlige profeten från Nasaret beha-gar er verkligen inte, eftersom Han genom Sina allra heligaste sanningars läror hotar att göra er stor skada! Där ligger hunden begraven! Men nu är det en gång så och kommer aldrig att bli annorlunda, inte ens om det skulle behaga Honom att för er skull låta Sig bli dödad av er, åtminstone pro forma, ty Han, som Livet Självt från evighet, kan omöjligt någonsin dödas. Jag har nu talat, nu är det er tur! Vad säger ni nu om allt detta?”
[9] Farisén stod nu som förstenad, och ingen av bud-bärarna vågade längre yttra så mycket som en stavelse.
[10] Efter några ögonblick kallade Cyrenius – som därtill fått en hemlig vink av Mig – på de två ärkefa-riséerna, som var de allra listigaste, och sade till dem: ”Var nu lugna! Stormen är över; ta inte för mycket anstöt av vår romerska allvarston, som alltid är den-samma i början! Nu kommer den andra fasen av sam-talet, i vilket jag inte vill höra några påhitt om falska underskrifter, utan den rena, fulla sanningen! Endast genom sanningen kan ni befrias från min annars obe-vekliga makt – annars är fängelse, korsfästelse och bilan ert oundvikliga öde, lika säkert som att jag är ståthållare över alla Roms asiatiska provinser.
[11] Men om ni säger sanningen, hur den än må låta och vad dess innebörd än må vara, så kan ni på mitt romerska hedersord räkna med att jag låter er gå helt fria utan anmärkning. Välj nu vad ni vill! Vill ni hålla fast vid denna lögn, så vet ni från min egen mun vad som obönhörligen väntar er; ty här i Asien är jag i kejsarens namn en helt obegränsad härskare, och två-hundra sextiotusen krigare står varje timme på dagen redo att lyda mina befallningar. Om detta tidigare var obekant för er, så vet ni nu hur saken ligger till! Vem skulle kunna ställa mig till svars om jag, blott genom en nyck, lät alla judar avrättas med svärd?! Jag saknar varken makt eller myndighet! – Var i hela Asien kan en sammansvärjning starta utan att jag inom högst åtta till fjorton dagar har full vetskap om den?! Och då – ve de upproriska på det allra hemskaste sätt!
[12] Om, enligt vad ni sagt, något minsta myteri verkli-gen skulle vara på gång, så skulle jag veta det, hur hem-ligt det än vore, och mina många vakter skulle genast ha fullt upp att göra. Er anmälan här är därför, liksom Herodes underskrift, en grov lögn, med vilken ni skulle ha använt mig för ett helt annat syfte, om jag hade varit blind. Men att något sådant absolut inte fungerar med mig och aldrig kommer att göra det, det hoppas jag att ni nu har blivit grundligt övertygade om. Därför gäller nu: Fram med sanningen, så att jag tydligt kan se på vilken grund jag står med er! Men märk väl: Se, lika rent som solen nu går upp över berget bortom sjön, lika ren måste sanningen vara i det ni nu kommer att säga mig – då kommer jag också hålla mitt ord! Tala nu!”
[13] Här gjorde de bägge fariséerna, såväl som de falska romarna – som till hälften var fariséer och till hälften herodianer – synnerligen förtvivlade miner; ty inget ter sig mer förbannat för en människa än när hon måste anklaga sig själv och öppet bekänna sina allra lumpnaste onda avsikter. Och så var nu fallet med dessa fariséer. Men vad skulle de göra? Cyrenius obeveklighet, liksom hans stränga rättvisa, var välkänd, och här fanns det uppenbart inget annat att göra än att erkänna den fulla sanningen.


43. Fariséerna bekänner

[1] Följaktligen tog en av fariséerna mod till sig och börja tala sålunda: ”Allrahögste och obönhörligt stränge herre och härskare över största delen av Asien och Afrikas länder! Eftersom vi nu inte har något an-nat val än att bekänna hela sanningen, måste jag, i alla mina följeslagares namn, öppet medge att brevet var uppdiktat, och att vi förföljer den beryktade profeten från Nasaret på det mest bestämda sätt som vår störste fiende enbart för yrkesmässig avundsjukas skull. Ty han utför saker som överträffar i högsta grad allt som tidigare har hänt; dessutom undervisar han rakt emot templet och dess lagar, som inte är givna av oss.
[2] På berget Sinai mottog Moses för omkring tusen år sedan lagar ur Guds brinnande hand, och senare även en mängd statliga livsföreskrifter. Av dessa lagar är nummer ett den allra viktigaste och lyder: ’Du skall endast tro på Mig, din ende och sanne Gud, och inte dyrka och tillbe några främmande gudar jämte Mig; ty Jag ensam är Din Gud och Din Herre!’ Profeten (från Nasaret) hävdar emellertid att han, och ingen annan, är en sann Guds son och till och med en gud själv, och därigenom hänvisar han till profeternas uttalan-den, som han helt godtyckligt tillämpar på sig själv och sina gärningar.
[3] Om detta lämnas helt ostraffat, kommer den gu-domligt prövade inrättningen i Jerusalem att vara full-ständigt till ända inom några få år! Vad händer då? Hur skall vi, som är utsedda av Gud, framstå inför folket och vad skall vi fortsättningsvis leva av, då vi enligt Guds lag aldrig fick äga någon åker eller vin-gård? På den ena sidan har vi samarierna, som avfallit från oss, sadducéerna och halvhedningarna, på den andra sidan esséerna, som snart har halva folket på sin sida – och nu kommer också galilén! Detta blir till slut ändå lite väl mycket för oss!
[4] På Sinai, under blixt och dunder, gav Jehova oss lagar genom Moses och Aron, sanktionerade dem och slöt ett evigt förbund med oss, och förband oss å det strängaste att förbli trogna detta förbund. Han, den Allsmäktige, lovade oss de största livsfördelar om vi höll oss trogna förbundet och lagen, men också de största nackdelar om vi lättsinnigt bröt det. Han gav oss även rätten att förfölja våra motståndare med eld och svärd, så som Josua gjorde vid Jeriko och senare den store kungen David mot filistéerna, där man till och med på Jehovas befallning inte fick skona barnen i moderlivet.
[5] Men om nu Jehova, emot Sina löften och försäk-ringar, kanske på grund av våra synder och vår ljumhet och tålamod mot våra motståndare, ville upplösa det gamla förbundet och helt överge oss, så skulle Han säkert göra det på ett för Honom lätt möjligt storslaget sätt, på samma sätt som Han för omkring tusen år sedan slöt förbundet med oss, så att alla med visshet och utan tvivel visste vad som gällde! Men nu har detta inte alls skett; hur kan då en magiker, även om han gör de mest utomordentliga saker, någonsin våga börja agitera mot oss på det mest skamliga sätt som en stän-digt existerande Guds stadga?!
[6] Han må hela de sjuka så ofta han vill, och till män-niskornas förnöjelse flytta berg och göra andra hur storslagna saker som helst; men han skall inte gå emot templet och dess heliga hemligheter! Men detta gör han alltmer, han undergräver folkets tro och förtro-ende för templet helt och hållet, särskilt galiléernas, så att dessa nu inte längre vill ge oss tiondet och dessu-tom utmålar oss som de största och mest förslagna bedragare av folket. Om vi är det, så må Jehova visa oss detta genom munnen på en riktig profet, inte ge-nom en galiléisk magiker som utger sig för att vara en av de största profeterna, ja till och med en Son av den Högste, då det ju står skrivet att en profet aldrig kan uppstå i Galiléen, som är alltför uppblandat med hed-ningar, och än mindre en Guds Son, kommen från himlen!
[7] Men om vi, först på grund av Guds lag och sedan genom de uppenbara omständigheternas tvång, är nödda att förfölja en sådan för Guds sak ytterst farlig människa, och om möjligt röja honom ur vägen med våra egna händer och utrota honom från jorden med alla Guds rättigheter – gör vi då orätt om vi i denna tid tyvärr måste använda oss av vissa politiska medel för att förgöra detta ytterst farliga subjekt?! Jag menar att du nu inte längre kan hysa något tvivel om hela sanningen i denna vår välgrundade, öppna bekän-nelse!”


44. Cyrenius vittnesbörd inför Herren

[1] Cyrenius sade: ”Inte alls; för denna gång har du sagt den fullaste sanningen, något som annars inte så lätt undslipper en farisémun, och du har återigen glatt mitt sinne! Men i övrigt måste jag till saken, som gäller er så farlige profet eller till och med Guds Son, först bemärka för dig, att Han måste vara ytterst illa förta-lad hos er, och för det öppet bekänna att jag känner denne högst minnesvärde mycket väl och kan öppet försäkra att Han är en mycket oförarglig man, som gör allt för att vara till nytta för Sin medmänniska och även för Sina värsta fiender – vilka tydligt nog är ni – trots att Han alltför väl känner till alla era stora bedrä-gerier, om vilka varken en Moses eller en Aron ens någonsin drömt.
[2] Åh, han är helt och hållet jude, men bara i den renaste och mest mosaiska betydelsen! Men var är Moses, och var är ni med era nya människoföreskrif-ter? Han är alltså emot det icke-mosaiska hos er, men inte mot er själva! Till mig har det från folket redan kommit en så stor mängd av de mest upprörande kla-gomål mot era uslaste gärningar och bedrägerier, att jag sannerligen flera gånger föresatt mig att en gång för alla sätta stopp för ert spel med våld. Endast Han har hindrat mig från att göra detta! Vore Han, som är fullt medveten om min högsta och innerligaste vän-skap, er fiende, så skulle Han ju haft den största glädje om Han genom min hand kunnat förinta er helt och hållet från denna jord på kortast möjliga tid – men det är precis tvärtom!
[3] Han beklagar er stora blindhet, som ni själva dragit över er. Han vill bara föra er tillbaka till sanningen och till den ende, sanne Guden, från Vilken ni vänt er bort genom era otaliga världsliga begär, och Han vill förnya det gamla förbundet med er. Men förgöra er vill Han alls inte! Om detta nu är Hans innerligaste önskan och vilja, hur kan Han då vara er fiende? Om ni hade Hans medel i era händer, hur många gånger skulle ni då redan inte ha dödat Honom? Gör Han något liknande mot er, fastän tusen av de kraftfullaste medlen står Honom till buds varje timme på dagen?! Så som det står i min makt, så har också jag själv un-derkastat Honom en mycket skarp prövning, som Han har bestått med den högsta ära.
[4] Jag har i Honom funnit just den människa, som jag för – låt oss säga – trettio år sedan skyddade från den gamle Herodes grymmaste förföljelse. Och Han är densamme som för trettio år sedan, då min broder Augustinus införde folkbokföring och folkräkning i hela det vida Romarriket och därmed också i Judéen, föddes i ett fårastall i Betlehem av snickaren Josefs unga hustru under alla möjliga mirakulösa händelser, blev igenkänd av Österns vise män genom en stor komet som ledde dem dit, där de hälsade och gav Honom gåvor som en blivande judarnas konung, re-dan då besjungen av de förundrade herdarna som en helt särskild företeelse för denna jords människor – något som ni väl ändå måste erinra er åtminstone lite!
[5] Skulle det vara så, att inget av detta har nått era öron, fastän ni borde räkna sextio år i ålder, så står här min broder Kornelius, som då ledde det romerska regeringsarbetet just i Betlehem, som ett ännu mycket levande vittne inför er – och vid hans sida även jag själv, som då också, vid det knappt fjorton dagar gamla barnet, fick den högst oväntade möjligheten att iaktta och erfara sådana indikationer på gudomlighet, att jag under största och mest vördnadsfulla häpnad inte kunde tvivla ett ögonblick på att detta barn up-penbarligen var mer än något människobarn, ehuru fullkomligt.
[6] När jag nu under mina äldre år återfann det dåva-rande barnet som en man, full av ande och gudomlig mirakelkraft, fann jag snart och lätt att Han var just den som vuxit fram ur detta nämnda barn. Och det torde väl inte vara så svårt att begripa, att jag då själv kände mig tvungen att böja mitt gråa huvud inför Ho-nom i den djupaste vördnad och kärlek – och det helt och hållet genom min egen känsla.
[7] Och denne Man förföljer ni så häftigt och vill full-ständigt förgöra och förinta?! Åh, ni allra mest oför-nuftiga och blindaste dårar! Har inte Moses profeterat om Hans ankomst, och efter honom nästan alla stora och små profeter – vilka era fäder i sin eländiga dum-het stenade – så som ni nu även vill slå ihjäl Denne?! Honom, som ensam kan och vill hjälpa er alla, Ho-nom förföljer ni nu till och med med all list, kallar Honom ett avskräde, uttalar den värsta förbannelsen över Honom och vill dessutom döda Honom?!
[8] Ni kände inte igen denna trakt, som ni sökte, där-för att den stora fruktade klippan har försvunnit och hela denna tidigare oerhört öde bukt har förvandlats till ett sant Eden. Men vem åstadkom detta? Jag och alla närvarande här är vittnen till att ingen människo-hand rörde ett finger därvid. Han var och är mitt ibland oss och utförde detta endast genom Sin vilja!
[9] Här vid min sida står en pojke; hans namn är Josoe. Han låg nästan två år i graven, och ingenting annat än de förruttnande benen fanns kvar av honom. Och likväl var det en lätt uppgift för Mannen som ni förföljer så bittert och så envist att forma honom igen genom ett enkelt ord och att återuppliva honom som han nu står framför er!
[10] Här vid bordet sitter mina två döttrar, som röva-des bort från mig av grymma slavhandlare. Under en överfart till sjöss, föll de i vattnet genom en storm och flöt, omänskligt fastbundna, fullkomligt döda omkring på sjöns vida yta. Vid en fiskefångst i förrgår, där vi alla deltog, blev de funna och hitförda. Er fiendes ord gav dem – till Honom all min ära! – livet åter, så som ni nu ser dem är!
[11] Nu frågar jag er: Skulle en magiker kunna åstad-komma något sådant, eller är inte dessa tecken i sig ännu större än dem som utfördes i öknen på Mose tid? Vad jag säger är lika strikt sant som att mitt namn är Cyrenius, och detta kan styrkas av många hundra vitt-nen; och gärningsmannen till dessa verk kallar ni mer eller mindre ett avskräde, förföljer Honom och vill till och med döda Honom?! Vilken knappt begriplig grad av den allra blindaste dårskap krävs väl inte för det!”


45. Fariséernas dårskap och blindhet


[1] Farisén sade: ”Allra högste och striktast rättvise härskare! Vi är skriftlärda och har studerat Krönike-böckerna; därför menar jag att vi inte är alldeles så dumma!”
[2] Cyrenius säger: ”Förstå, redan denna anmärkning var så dum som den kan vara och lika dumt var ert sätt att försöka fånga den Helige från Nasaret! Ty det hade ni med ett uns förstånd kunna tänka er, att vi romare mycket väl skulle kunna skilja en jude, förklädd i illa sydd romersk dräkt, från en verklig romare – och att vi alltför snabbt skulle kunna förstå att det låg ett listigt bedrägeri bakom! På samma sätt hade ni också kunnat tänka er att jag känner väl till Herodes underskrift, och mycket väl se igenom er med detsamma, och förstå er mycket onda avsikt. Därför var ert företag ett mycket dumdristigt försök som kunde ha kostat er allt – till och med ert köttsliga liv, vilket är er största helgedom! Jag säger er: Sannerligen, det skulle ett barn utrustat med lite modersvett kunnat säga er med säkerhet, hur det skulle gå med ert företag! Men nej – det är rent av så att man blir yr i huvudet! Ni ytterst visa skriftlärda förmådde inte förstå detta i förväg!
[3] Men vet ni vad det beror på? Jag skall säga er det: Den glupske frossaren, vars mage aldrig har känt hunger, kan omöjligt föreställa sig hur det känns att vara hungrig; den döve kan aldrig ana vad den erfar som hör harmonin från en rent stämd eolsharpa; och den helt blinde kan inte heller föreställa sig vad det innebär att se och betrakta världen, och därför är det i hans sinne som om alla människor vore blinda. På samma sätt, men egentligen ännu värre, går det med den andligt blinda och i sanning dumma människan! Hon tror inte bara att alla andra är lika dumma som hon själv är, utan ännu mycket dummare; ty hon anser inte sig själv vara dum, utan mycket vis. Hon kan inte alls begripa att även B kan vara lika förståndig och vis som hon, A, anser sig vara. Och just däri ligger orsa-ken till att sådana högmodiga dårar tar sig an vilket företag som helst på det dummaste sätt som tänkas kan – så som ni här nyss alltför tydligt har visat inför mig.
[4] Men eftersom ni är så dumma, kan ni inte heller begripa de outsägligt stora tecknen i denna tid. Trots all er högt prisade skriftlärdom har ni inte den ring-aste aning om vad Moses och alla de andra siarna förutsagt om denna tid, och i synnerhet om judarnas Messias och Hans rike på jorden. Därför är detta ert företag, liksom så mycket annat, helt enkelt följden av er stora och grova andliga blindhet. Ty med minsta ljus i anden hade ni för Jehovas skull måst inse, att mot en makt som vår skulle ni aldrig kunna uträtta något, och än mindre mot en man som är uppfylld av den allra mäktigaste Guds ande – som endast behöver vilja det så smått, för att jorden i samma ögonblick blir utplånad ur tillvaron!
[5] Sannerligen säger jag er: Fem gånger hundratusen sådana människor som ni skulle jag inte frukta med hundratusen erfarna krigare; men vad skulle ens tusen gånger fler krigare hjälpa mot den allsmäktiga viljan hos en sådan man? En tanke av Honom – och de är inte mer! Och ni vill med list och statsklokhet fånga och till och med döda en sådan Gudamänniska – och det dessutom utan någon som helst giltig orsak? Säg mig nu helt uppriktigt, om ni ännu inte inser er över-måttan stora och grova dårskap, och om ni inte redan kan ta på den med händerna!”
[6] Farisén sade: ”Om jag fick tala öppet med dig, skulle jag också vilja säga dig något, som kanske skulle öppna dina ögon något, höge härskare; men man kan inte tala till dig och argumentera så som vise män i templet brukar göra sinsemellan! Finge jag däremot tala fritt, utan att riskera straff, då skulle du kanske också börja höja på ögonbrynen!”
[7] Cyrenius säger, nästan med ett slags dolt leende: ”Sannerligen, jag tillåter dig att tala helt fritt; inget straff skall följa på dina ord!”


46. Fariséernas tempelkod. Mose underverk så som fariséerna såg dem.

[1] Här tog farisén sats, ställde sig helt rakt och bör-jade tala sålunda: ”Högste härskare! Du vet mycket, och ditt förstånd strålar som den renaste diamant i solljuset; men jag vet också något, även om jag enligt vår sed inte alltid får visa det öppet – ja, egentligen inte ens får! Men när det är nödvändigt, måste det också bli uppenbart! När en människa väl tillhör vårt institut här på denna älskade jord, och tyvärr genom börd, sed, lag och genom de jordiska omständigheter-nas tvång, för den kära magens skull, är nödd att svära trohet till dess stadgar, så är man därmed redan så gott som andligen död i denna värld. I början visserligen inte helt och hållet, men så småningom alltmer!
[2] Ty när man inför människors ögon utan åtskillnad jämt och ständigt tvingas att göra ett X till ett U av den jordiska makten, då upphör allt tänkande! Man måste till sist börja förbanna sig själv för varje klarare tanke och säga: ’Farväl, du himmelens rena ljus! Är jag dömd att vara en djävul, så må jag också vara det! Vare sig listig eller dåraktig, det spelar verkligen ingen roll längre! Om jag måste vara ett X istället för ett U, då kommer jag att vara det; jag kan omöjligt ändra såd-ana gamla förhållanden!’
[3] Med tiden lever sig människan så helt och hållet in i sina djävelskaper och tänker: ’Eftersom du redan föddes som en narr och även fostrades som en sådan, så förbli vad du är! Är din mage mätt, så är allt redan gott! Ät och drick och njut av livet, så länge och så mycket som det bara går att njuta!’ När sedan den sista dagen, den sista timmen kommer, då är alla bojor lösta och alla lagar har för evigt upphört för den som återvänt till sitt intet!
[4] Lögnen och sanningen räcker då vänskapligt varandra handen, där intighetens fulla väsen har sitt hem. Under sådana allra säkraste och sannaste utsikter blir det då helt likgiltigt under vilken narrmössa man har genomlevt sitt jordeliv. Så länge man lever, bör man dock för sitt eget jordiska välbefinnandes skull söka hålla borta allt som kan förbittra och förstöra det lilla livet; allt annat är myter och chimärer. Den som däremot betraktar livet som något högre, han bedrar bara sig själv.
[5] Denna uppfattning framställer jag dock inte som något grundat i tingens natur, utan endast som en följd därav att varje människa, som en gång är fast knuten till någon kast av världsliga idioter måste nå denna insikt och slutligen helt vänja sig vid den, eftersom hon inte kan tänka, tala eller handla annorlunda än hur kastens stereotypa lagar dikterar för henne. Jag kan vara en eller tusen gånger fullkomligt övertygad om att det förhåller sig med nasaréns precis som din höga mun nyss upplyste mig om; men vad gagnar det mig? Så länge jag är en svuren medlem av kasten, åter-står mig inget annat än att tillsammans med den ropa av full hals: ’Ner med honom! Ty han är en fara för vårt institut och beskär dess nödvändiga inkomster!’
[6] Jag kan i hemlighet visserligen tänka: ’Hela kasten vill det, och genom lottens utfall har den gjort mig till sitt redskap! Och så går jag ut och handlar blint efter de mottagna föreskrifterna, över vilka eller under vilka jag inte kan och får åta mig någonting enligt min pri-vata åsikt! Vidare kan jag ändå tänka i hemlighet: ’Är det något verkligt med den som skall förföljas, så är det snart färdigt med oss, och som de besegrade får vi knappast återse våra helgade gemak. Men är det ingen-ting mer med honom än ännu ett nytt munväder, så-dant som vi redan upplevt tusen gånger, då är han lätt undanröjd, bara man kan få tag i honom! Ty vad är hans avsikt? Ingenting annat än grundandet av en ny och kanske ännu värre kast!’
[7] Åh, i början såg allt så gudomligt ut! Om vi tittar på Abrahams och hans första ättlingars liv! Men ser mycket ofta gudomligheten synligt vandra med dem och leda dem längs de rättfärdigas väg – nota bene, vi var absolut inte där! Men på Mose tid, hur såg Abra-hams barn ut då? Moses var återigen en som mycket lydigt och grundligt måste ha studerat de gamla vise männen i Egypten! Han var indoktrinerad i alla svag-heterna hos det egyptiska hovet, hade förmodligen fått törsten att själv bli härskare över detta rike och rensat ur faraos legitima furstar för detta ändamål.
[8] Den första planen misslyckades. Han tog till flyk-ten och utarbetade en annan plan för att genom hem-liga propagandister hetsa upp sina stamfränder – som annars hade sjunkit ner till djurrikets nivå – mot farao, som hade blivit förvekligad genom sex. När han fick veta att hans folk stod redo till strid, då kom han själv, utrustad med stor trollkraft, och började diktera för kungen. För sitt folk, som kanske ännu hade en svag aning om de tidigare gudomliga tillstånden hos urpat-riarkerna, framställde han sig som ett sändebud från Jehova. Han visade dem olika underverk som för fol-ket var lika obegripliga som de var gripbara, och så följde folket honom som fårhjorden följer ledarbag-gen.
[9] Moses kände mycket väl till havets egenskaper, nämligen att det stiger två gånger om dagen och sedan faller. Han hade långt i förväg spejat ut den möjliga övergångspunkten. Hela bukten är nämligen knappt två måttliga timmar bred. Vid tidpunkten för havets låg-vatten finns det mitt i viken under tre timmar en mer än en timmes bred, fast klippmark som alltid är helt fri från vatten, och tjänar resenären, när havet inte rörs upp av någon storm, som en bästa övergångsbro. Med snabba steg kan man till och med korsa den på en dryg timme och sedan på kortast möjliga väg ome-delbart befinna sig i den arabiska öknen, som man annars skulle nå efter fyra till sex dagar på land, ef-tersom havet sträcker sig långt över detta rev och är mycket djupt.
[10] Moses beräknade detta mycket skickligt, eftersom han, till skillnad från alla andra vid faraos hov, hade en gedigen kännedom om området. Han förde sina massor i snabbaste takt över revet in i den arabiska öknen och de allra brantaste bergstrakterna, där ingen ägde något – förutom möjligen hans svärföräldrar. Han var därför säkerligen bekant med denna trakt och dess naturliga underverk, vilka vår profet säkert visste hur han skulle undvika.
[11] Men låt oss nu lämna det och titta lite på israeli-terna som drog över havet, och vi ser dem fullborda resan som på vindens vingar, då farao, nu upptänd av vrede, befaller sin här att på samma väg jaga israeli-terna. Hade farao kommit tidigare, skulle vår gode Moses säkerligen inte ha kommit undan helskinnad. Men hans senfärdighet och undanröjande av diverse hinder höll tillbaka hans armé. Moses fick ett bety-dande försprång och undkom lyckligtvis fienderna som förföljde honom. När Farao, som jagade Moses, knappt hade nått mitten av den nämnda avsatsen, bör-jade havet som vanligt stiga mycket snabbt och driva sina vågor över Faraos armé, och det är lätt att förstå att denna då fann sin säkra undergång i böljorna.”


47. Fler förklaringar till miraklen i Gamla Testamentet

[1] Här avbröt Cyrenius berättaren och sade till ho-nom: ”Så dum som jag först trodde är du nog alls inte, men eftersom du verkar förstå naturen så väl, skulle jag vilja veta hur du skall förklara den kända företeel-sen med förbundsarken, nämligen dess dagliga rök-moln och dess nattliga eldpelare. Hur uppstod då detta på ditt så helt naturliga och mirakellösa sätt?”
[2] Farisén sade med mycket lätt hjärta: ”Höge herre! Bara en liten blick på den gamla krigföringskonsten – så förklaras den berömda och så mycket avgudade förbundsarken! Själva lådan var ett välkonstruerat in-strument för att i högsta grad skapa elektricitet enligt den forntida egyptiska typen. Bakom den mycket komplicerade kistan fanns vagnar av koppar för rök-framställning. Man fyllde dem med allehanda starkt rykande och mestadels också kraftigt stinkande saker, såsom fjädrar, hår från olika djur och även människor, beströdde dessa rökingredienser med svavel, beck och salpeter, och tände sedan på en sådan vagn. Detta gav en tjock och kraftig rök som på mycket kort tid, sär-skilt om vagnen drogs snabbt, dolde vägen som en tjock dimma och hindrade sikten för den efterföl-jande fienden över de flyendes svängningar och ställ-ningar. Samtidigt blev det outhärdligt motbjudande för kameler, hästar och elefanter, så att dessa krigsdjur vände om eller drog sig tillbaka, vilket för den förföl-jande fienden sannerligen inte var en önskvärd sak. Man kan verkligen föreställa sig att det drogs flera av de nu beskriva vagnarna bakom den flyende armén. – Där har vi nu den sanna bilden av den så underbara och överheliga mosaiska förbundsarken, och jag kan med gott samvete säga till dig, högste herre: Sapienti pauca! (Den vise behöver få ord).”
[3] Cyrenius sade: ”Bra, låt oss lämna det! Men hur förklarar du då murarnas fall i den gamla, stora staden Jeriko? Förbundsarken bars runt stadens murar, åtföljd av mäktigt ljudande basuner, sådana som redan an-vändes i de gamla egyptiska templen. Och jag tror att murarna föll samman som gröt redan vid den tredje omgången. Hur var det möjligt? Ljudet från en miljon basuner hade i sig självt aldrig kunnat åstadkomma det! Förklara även detta på ditt naturliga sätt!”
[4] Farisén sade, föregånget av ett friskt, högt skratt: ”Tja, det går ju nästan att ta på med händerna! Vi får höra om de forntida egyptierna att de med största säkerhet förstörde och brände fiendens skepp med hjälp av en korrekt användning av elektricitet. Här ser vi den bestämda arken vandra runt Jerikos murar flera gånger – och Josua torde väl i sanning ha vetat varför han gjorde det! Han måste ha varit mycket förtrogen med behandlingen och effekten av arken! Jag säger dig än en gång: Sapienti pauca!
[5] Cyrenius sade: ”Ja, det är ju värt att lyssna på, men om arken bara var en ren elektrisk maskin, då borde den ju vara det än idag! Varför verkar den då inte på samma sätt nuförtiden?
[6] Farisén sade: ”Tja, orsaken till det är väl ändå rätt begriplig? Betraktar vi ett hus som är ungefär tusen år gammalt, eller ett skepp, eller en rock, så kommer de efter en sådan ålder också ha ett mycket förändrat utseende! Till och med stenar vittrar ofta märkbart under tusen år – hur mycket mer då gammalt trä och de oädlare metallerna, som koppar och järn; till och med guld ser man tydligt på att det är tusen år gam-malt!”
[7] Vi är fortfarande i besittning av den gamla, konst-fulla förbundsarken, men den har med tiden blivit så skadad att den har lika mycket av den ursprungliga verksamma inrättningen som en gammal man av de friska tänder han sedan länge har förlorat. Dessutom förstod sig babylonierna mycket väl på hur man plundrar templet tillsammans med arken. Men vi för-står inte hur arken en gång var inrättad. Till formen har vi nog låtit tillverka en likadan; men den kan omöjligt ha den gamlas verkan, eftersom den helt saknar den nödvändiga inre anordningen – och måste sakna den, eftersom åtminstone i vår tid förstår ingen längre hur man sätter upp den. – Jag menar, högste herre, att jag även här har uttryckt mig så klart som möjligt!”
[8] Cyrenius säger: ”Ja, men om allt då är baserat på ett fint, fromt bedrägeri, hur kan du förbli medlem av ett sådant bedrägeriinstitut?”
[9] Farisén sade: ”Det är ju just Satans kärna! För man blev medlem av kasten medan man ännu var blind! Som seende hade man knappast bekänt sig därtill! Men nu är man redan med och ser att hela världen är ett dårhus, ja, då är man tvungen att följa med för den kära magens skull, liksom för den hud som gärna vill förbli frisk! En desertering bestraffas av synnerligen goda skäl fortfarande av vår kast med den ingalunda behagliga döden genom stening! Jag tror att jag har svarat begripligt och helt förståeligt.”


48. Fariséernas filosofi om naturen

[1] Cyrenius sade: ”Av allt det du nu berättat och för-klarat framgår det också tydligt att du som en from gudstjänare aldrig har trott på någon Gud; men hur kan man till och med vara en strikt tjänare åt ett väsen, som för er alls inte existerar?”
[2] Farisén sade: ”Nåväl, det kan också mycket enkelt förklaras av de tidigare nämnda ytterst övertygande skälen som är giltiga för alla tider! Vad kan ett barn göra, hur upplyst det än må vara, mot makten och den fysiska styrkan hos sina föräldrar och ofta otroligt dumma lärare? Det måste rätta sig! Jag tar ett exempel: Ni romare har kuvat oss med er oemotståndliga makt. Vem av oss kunde stå emot er makt? Ni hade dock, istället för era mycket visa och rättvisa lagar, till ex-empel kunnat gett hos dåraktiga lagar som måste hål-las strikt. Skulle vi svaga kunna göra annat än att följa dem lika exakt som vi följer dessa nuvarande visa? Den eviga kraften verkar med oemotståndlig kraft och man måste följa dess order. På denna jord är allt na-turligtvis bara en skenbild och ingen verklig existens.
[3] Vi söker sanningen, vi söker Gud. Men var och vad är sanningen och vem är Gud?! Varje folk erkänner och har en annan gud och fastställer därefter de satser som för detta folk serveras som en helig sanning. Är de därmed också för en sanning? Vi skrattar åt det och kan inte alls förstå hur ett folk kan tro på sådant olo-giskt, ytterst dåraktigt struntprat! Men går vi till det folket och frågar om dess omdöme och dess tro – förutsatt att de vet något om den – så kommer det inte heller att förstå hur vi kan tro och hålla på allt vårt! Något gott för att upprätthålla den allmänna ordning-en ligger visserligen överallt i detta – men på intet sätt någon sanning och ännu mindre en gudomlighet som verkligen finns någonstans!
[4] Där borta är solen en sanning och den verkande gudomen för de själva och även för oss – även om vi bara måste nöja oss med dess sken – därför finns det också här på denna jord mycket mer sken än något sant varande. Eller är det kanske inte just solens sken som påverkar allt här? Allt som existerar kom från solljusets sken och dess underbara värme, och så länge det existerar, existerar och lever det genom den verk-ligt allsmäktiga solens sken; ty den kommer alltid att lysa på ena halvan från ena sidan, medan den andra halvan har skugga.
[5] På himlavalvet strålar alltså den verkliga ljussolen i stort majestät som den fullkomliga sanningen. Jorden och allt på den är ett verk av dess ljus eller sken, och är därmed redan i sig självt mer sken än varande. Bakom den skenbara existensen av hela jorden och alla ting finns skuggan som en fullständig lögn; och det är just denna skugga som alla resenärer söker och älskar mest och sömnen bland jordens allmänna skugga som vi tenderar att kalla ’natt’ är och förblir efter dagens arbete och ansträngning den största, mest stärkande och mest behagliga återupplivningen av livet!
[6] Och därför förefallet det mig också som om män-niskorna under herraväldet av den renast tänkbara sanningen moraliskt sett lika lite skulle kunna bestå som deras kroppsliga väsen utan sömn. Vad alltså sömnen är för kroppen, är en välanpassad lögn för hela den moraliska människan. Och då spelar det verkligen ingen roll vilken gestalt en lögn har! Bara den förser den moraliska människan med en viss till-fredsställande och mycket uppfriskande vila av hopp och en halvupplyst och lätt acceptabel tillförsikt, då är lögnen god, och den renaste sanningen kan gå till henne och tigga om bröd.
[7] Så länge som människor har bott på jorden har det varit så; så är det nu också, och så kommer det att för-bli till ett möjligt slut på alla tider. Människorna kom-mer att fortsätta att söka sanningen men samtidigt äta och leva ur lögnens skål. Alltid kommer det bland de många dåraktiga människorna också att finnas visa, som håller upp ett ljus av sanning inför människorna. Men ju klarare de alltid upplyser människorna från den ena sidan, desto tydligare och mer markerad kommer skuggan bakom de framifrån upplysta männi-skorna att framträda – som en ständig följd av ljuset!
[8] Och liksom ljuset alltid frambringar skuggan, så frambringar även den renaste sanningen alltid den mest fullkomliga lögnen. Ty utan sanning skulle det ju inte finnas någon lögn, och utan lögn knappast någon sanning. Varje sanning bär i sig åtminstone förmågan att frambringa en lögn, så som ljuset skuggan. Vilket av de båda som nu är det bättre för människan, det må var och en fråga sig själv, men troget och öppet och utan att dölja något för sig själv! En rättvis domare dömer lögnaren och bedragaren efter lagen och lever av sitt ämbete; men var finns den som kan göra det allmänt begripligt för mig, att själva lagen är en san-ning? Det är en antagen och sanktionerad sats – här på ett sätt, på en annan plats på ett annat sätt! Var finns sanningen där den ena lögnen straffar den andra? Jag säger här igen: Sapienti pauca!”
[9] Med det hade Cyrenius fått nog, lät fariséerna träda tillbaka och sade till Mig: ”Nej, hör Du? – Något så-dant har jag aldrig varit med om! Roklus förstod också hur man talar i sin rent intelligenta sfär; men i mitt inre förblev jag alltid hans mästare. Denne farisé där-emot har nu så ringat in mig, att jag inte alls kan in-vända något mot honom! Jag har alltid föreställt mig fariséerna som mycket dummare; men han har bevisat för mig att de inte alls är dumma? – Men vad skall vi nu göra med honom?”


49. Cyrenius påpekar Herrens mirakel

[1] Jag sade: ”Låt honom bara förklara Mina mirakel nu så skall du se att han kommer att förklara dem lika naturligt som dem av Moses! Först därefter skall vi visa honom i vilken stor villfarelse han befinner sig. Kalla tillbaka honom och gör detta; ty detta är en kraftig en!”
[2] Cyrenius gjorde genast vad Jag hade rått honom till, och fariséernas sällskap kom djupt böjda i vörd-nad inför överståthållaren, och den farisé som förde ordet böjde sig djupast och frågade vad de nu hade att vänta sig, enligt hans höga beslut.
[3] Cyrenius sade: ”Inget annat än att vi skall fortsätta frågan om gudomlighet, människors tro, profetior och de ofta förekommande miraklen – men på ditt sätt, som framstår som alltmer övertygande för mig; ty jag måste få klarhet, på ett eller annat sätt!
[4] Nyss gjorde du Mose historia och de gamla undren verkligt begripliga för mig, och nu kan jag snarare tänka mig att företeelserna är sanna enligt din förkla-ring snarare än någon annans. Naturligtvis måste detta förbli strikt mellan oss, för folkets skull! Men förstå, trots din förklaring tyngs jag av en stor oro och ett ansvar! Det jag här, på det mest underbara sättet i världen, har sett och förnummit med mina egna ögon – för allt detta finns här vittnen från nästan alla värl-dens trakter: hedningar och judar, esséer, skyternas kung Ouran med sitt följe, inte heller perser saknas, alla av högsta visdomsrang, så som visdomen nu är representerad i denna tid.
[5] Betrakta detta magnifika badhus och dess inre, övermåttan dyrbara och ovärderliga inredning, träd-gården med de vidsträckta omgivande skyddsmurarna! Se på de underbara frukterna i trädgården av alla de ädlaste sorterna och arterna! Allt strålar av frodighet och många frukter står där redan helt mogna. Betrakta vidare de härliga vattenkällorna som knappt skulle kunna vara bättre! Vänd sedan dina ögon mot sjön! Betrakta hamnen och dess ytterst fasta skyddsmur som når ner i sjöns djupa botten, de fem ståtliga skeppen, kedjan! Titta sedan på platsen där tidigare den stora klippan fanns, som ofta var mycket farlig för sjöfarar-na! Se, inte ett spår av den finns kvar, inte ens i djupet!
[6] Titta där borta, långt över sjön till Genesarets om-råde! Stod där inte för bara några, högst fyra, veckor sedan en fruktansvärt hög klippa som sträckte sina vertikala väggar djupt ner i vattnet och vars krona sä-kerligen aldrig hade beträtts av någon dödlig? Årtu-senden gick förbi dess trotsiga panna, och tidens tand förmådde ingenting mot dess granitmassor. Men före den nämnda tiden på runt fyra veckor kom just denne profet från Nasaret, som ni förföljer, dit och vid sidan av de många andra mirakel Han utförde omformade Han också den där bergsklippan till en mild och be-stiglig höjd, som utan fara nu med lätthet kan bestigas från alla sidor, till och med av barn.”
[7] Vem kände inte till den ytterst ohälsosamma feber-sjukdomen i trakten kring Gennesaret? Alla där led av en livsförtärande feber, särskilt främlingar som inte sällan måste tillbringa åratal där, ofta sjuka, för att återfå tillräcklig hälsa genom att vänja sig vid klimatet så att de kunde resa vidare. Till och med våra soldater, de allra starkaste och mest robusta, blev ofta dödssjuka där och fyllde upp sjukhusen. Profeten från Nasaret kom dit, välsignade trakten, och nu är det en av de friskaste i hela Galiléen, och alla sjuka blev friska på en gång.
[8] Nåväl, detta är fakta som skedde framför våra ögon, och ingen kan i sanning anklaga oss för att vara lättrogna människor, som vilken gycklare som helst från Egypten, Indien eller Persien som skulle kunna utge sina mirakel för att vara sanna. Här upphör allt förnuft. Jag medger att alla de ting som rör Moses kan förklaras på ett helt naturligt sätt; ty för det första bär de – sett i ditt ljus – en ganska stark prägel av att vara naturliga, och för det andra har vi, förutom de svårbe-gripliga böcker som sägs härstamma från hans hand, inga andra vittnen som skulle kunna ge oss bättre upp-lysningar. De grekiska krönikörerna vet föga eller intet därom.
[9] Men det vara hur det vill med det förgångna; låt oss lämna det avlägsna förflutna och istället sysselsätta oss med denna högst storartade, underbart strålande nutid! Hur vill du ny förklara dessa nya underverk för mig? Sannerligen, jag vill belöna dig kungligt och utsmycka dig om du på samma sätt kan hjälpa mig ur denna min profetiska dröm, och jag lovar dig till och med att aktivt hjälpa dig att förfölja och tillintetgöra din be-ryktade profet!”


50. Lektion för fariséerna: Ett vinmirakel

[1] Farisén frågade: ”Men var denne nasaré här och hur länge stannade han och har han varit här tidi-gare?”
[2] Bakom Cyrenius stod gamle Markus och tog till orda: ”Denne gudomlige man hade aldrig tidigare varit i denna trakt. Han kom hit först för omkring åtta dagar sedan tillsammans med några av Sina lärjungar. Han förde inget annat med Sig än Sin allsmäktiga vilja, och Hans lärjungar följde Honom som lamm kring sin herde.
[3] Det första undret skedde när Han befallde Mig att fylla alla mina många vinsäckar med vatten. Jag lät genast mina barn göra det – och se, knappt var säck-arna fyllda förrän vattnet som vi hämtat ur sjön redan hade förvandlats till det mest utsökta vin! Här står ännu en bägare full av detta underbara vin. Smaka själv och ge sedan ditt omdöme!”
[4] Farisén tog bägaren, tömde den nästan och sade: ”Sannerligen, aldrig har ett bättre vin rört min tunga! Men säg mig, gamle krigare – är verkligen ditt vittnes-börd tillförlitligt sant?”
[5] Markus svarade: ”Den som känner mig vet att min tunga aldrig besudlats av en lögn. Men den som ändå frågar visar att hans tro inte är särskilt stark. För att göra saken tydligare för dig och för att skaka om din jordbundna förnuftstro, så ber jag dig att följa mig ner till sjön med denna helt tomma kruka och själv fylla den med vatten. Jag garanterar dig att den profet som fortfarande är bland oss kommer att förvandla vattnet till vin genom Sin blotta vilja! Och om du tror att kru-kan på något sätt är förberedd för detta, så ta då ett av dina egna kärl, gå ner till sjön, ös vatten från vilken plats du vill – så kommer vattnet i ditt kärl på ett ögonblick att bli till vin, likadant som du just har sma-kat! Och om jag ljuger, då skall detta nya hus, med trädgården och alla mina rikedomar, tillfalla dig!”
[6] Här tog farisén en gyllene bägare ur sin rockficka och sade: ”Vi får se. Om sjövattnet i den blir till vin av detta slag, då tillhör denna dyrbara bägare dig!”
[7] Med dessa ord skyndade farisén och hans följesla-gare ner till sjön, öste upp vatten – och vattnet i bäga-ren blev genast till vin.
[8] När alla hans följeslagare själva hade övertygat sig om denna stora och mest förunderliga sanning, skyn-dade de mycket förundrade tillbaka till den gamle Markus. Farisén sade då: ”Här, ta bägaren, för du har vunnit vadet! Ja, nu måste jag erkänna att mitt förstånd står stilla! Vad skall jag säga? Här handlar det inte om naturliga saker! Det märkligaste är: inte bara smaken, utan också vinets ande finns i överflöd, så att vi nästan blev berusade! Här kan sannerligen ingenting annat ha verkat än nasaréns vilja – och det är för oss ett bevis på att också hans andra underverk har utförts på samma sätt!
[9] När man hela sitt liv har sett att allt i världen sker på naturlig väg och aldrig själv bevittnat något verkligt under – annat än persiska trollkonster eller skriftliga berättelser som alltid är inhöljda i mystik – då blir det till slut nästan otroligt, även när man själv och utan tvekan upplever det med egna ögon!
[10] Men vad hjälper allt detta, om man inte kan förstå orsaken? Ja, högste herre, här tar alla naturliga förkla-ringar slut! För detta är verkligen ett mirakel! Det kan lika lite förklaras naturligt som världens skapelse från för våra begrepp och uppfattningar något ursprungligt ingenting. Hela skapelsen är därför ingenting annat än en fixerad vilja från den gudomliga urkraften och det ursprungliga varandet av allt varande.”


51. Fariséerna tvivlar på Guds existens

[1] Då säger åter Cyrenius: ”Mycket bra, jag är för när-varade också nöjd med er, och vi skall alltså förbli vid detta. Men nu uppstår en annan fråga, och den består i detta: Eftersom dessa gärningar här obestridligen är de renaste mirakel, och eftersom Moses och de många andra siarna och profeterna noggrant och i detalj har förutsagt just denne man, som nu utför sådana aldrig förut hörda saker inför oss, så är det inte möjligt att anta att de kunnat mena någon annan. Därför förefal-let det åtminstone mig, som om deras motsvarande förehavanden ändå måste ha varit av ett mirakulöst slag! Att man därvid också använde åtskilligt naturligt kan inte förnekas; men på det hela var det mesta sä-kerligen ett stort mirakel, som liksom dessa mirakel här endast kunde utföras genom Guds allsmäktiga vilja, vilken uppenbarade sig genom människan som Guds ande. Det är min mening. – Vad är då din?”
[2] Då säger farisén: ”Nåväl, om saken förhåller sig så, då finns det såvitt jag vet inte mycket som kan sägas emot din höga åsikt. Det är bara en sak som är svår att förstå: Varför skulle då Gud – om det finns någon – alltid tillåta mänskligheten att sjunka så djupt, för att först långt senare åter uppväcka en siare och profet, som skall göra den helt förblindade mänskligheten något seende igen, men som till slut själv blir ett offer för den förvildade mänsklighetens ohämmade lidel-ser. Gud skänker visserligen profeten ofelbara mira-kelkrafter, på vilka jag inte längre kan tvivla; men till slut dukar profeten dock nästan alltid under för män-niskors råa våldsmakt. Nästan alla profeter jag känner till blev till slut våldsamt berövade sitt jordiska liv. Varför skyddade då inte Guds allsmäktiga ande dem?
[3] Men jag vill inte rikta någon förebråelse mot gu-domen och säga: ’Det var inte klokt att låta en männi-ska, fylld av Guds ande, gå under inför människornas råa och högst materiella våld!’, men hans uppväckande blev därigenom mycket försvagat inför den ständigt själviska mänskligheten. Ty det är sannerligen högst egendomligt att se hur en människa som tidigare ge-nom sin blotta vilja kunde förflytta hela berg, kort därefter binds av människor, kastas i fängelse och några få dagar eller veckor senare berövas livet på det mest upprörande sätt. Därigenom blir hans mest in-nerliga anhängare och beundrare själva modfällda och återvänder i stor utsträckning till sin gamla dum-het, som åtminstone garanterar en viss trygghet under deras jordiska liv.
[4] Hur länge är det sedan en viss Johannes i öknen vid Jordan utförde en mängd i sanning stora under som bevis på sin gudomliga ande?! Herodes lät fängsla honom och lät kort därefter mycket skändligt och i hemlighet halshugga honom i fängelset. Han hade visserligen redan en stor mängd lärjungar, och många tusen hade låtit döpa sig av honom i Jordan som vitt-nesbörd att de hade mottagit hans i sanning helt rena lära; ty han hade genomkorsat nästan hela Galiléen och Judéen längs Jordan. Men när sedan hans många anhängare fick veta vad som hänt deras mästare, blev de fyllda av fruktan och lät det inte gärna märkas att de hade tagit vattendopet av Johannes; ty de fruktade att de oväntat skulle kunna dela sin mästares sorgliga öde. Detta enda finner jag med mitt förstånd, som hittills aldrig varit förstockat, i sanning något inkonse-kvent, och där framträder föga klokhet för mänsklig-hetens bästa och enligt vår förståelse alltför lite god vilja.
[5] Detta är fullt tänkbart under det osynliga styret av några hedningar, men knappast under en allvis, välvil-lig, rättvis och allsmäktig Gud. Det var också mesta-dels skälet till varför jag övergav tron på en Gud. En sann profet borde till slut äga en aldrig besegrad för-svarsförmåga, mot vilken alla jordens makter och väl-digheter inte skulle kunna uträtta någonting – då skulle det sanna, gudomliga elementet för alla tider kunna kännas igen och även bevaras; men de flesta siarna och profeterna får ett fruktansvärt jordiskt slut och misstänkliggör därmed allt gudomligt som de tidigare har sått. Moses fick aldrig sätta sin fot i det förlovade landet, och ärkeängeln Mikael var tvungen att kämpa mot Satan i tre hela dagar och till slut lämna utan se-ger. Ja, varför då? Varför måste den onda principen på denna jord nästan alltid segra över den goda prin-cipen?
[6] Vi säger – och det med rätta – att hela mänsklig-heten, eller den moraliska världen, befinner sig i ett tillstånd av elände och ondska. Men låt oss bara söka efter orsaken, så finner vi den ungefär i det som jag nu har framlagt! Vi människor kan göra vad vi än vill, men vi blir varken bättre eller gör andra bättre; för världens makter håller oss alltid inom gränserna, och överallt heter det: ’Hit men inte längre, och inte en hårsmån mer!’ Vi får varken forska eller grubbla. Den hårda lagen tvingar alla huvuden under en hatt. Den som vågar röra sig där är förlorad för världen; men har han vunnits för en annan värld? Nåväl, där har vi ännu långt mindre någon övertygande visshet än om vad som kommer att ske med människorna om hundra år!
[7] Endast sanna siare och profeter skulle kunna av-hjälpa detta onda. Människorna skulle därigenom all-tid ha Guds aldrig besegrade kraft och makt för ögo-nen, behålla den sanna tron och därigenom bli or-dentliga, goda människor. Men så uppväcks från tid till annan visserligen en profet, när människorna redan sjunkit ned till djurriket, som under en tid predikar visa läror och genom olika förvånande mirakelkrafter avlägger ett fullt giltigt vittnesbörd för människorna om gudomligheten i sitt uppdrag genom alla möjliga fantastiska mirakulösa krafter; men hur länge varar det?
[8] Eftersom de människor som törstar efter Gud och sanning strömmar till honom i stora skaror, blir de gamla orakel- och mycket materiella, själviska präst-kasterna rasande och avundsjuka och börjar förfölja profeten av fruktan för att deras falska sak skall bli avslöjad och deras rykte och deras stora inkomster skall bli enormt minskade. En tid företar de sig ingen-ting emot honom, eftersom han med sin gudomliga kraft tvingar dem tillbaka till stoftet.
[9] Men efter några år, när han redan gjort många tusen seende, drar sig den gudomliga kraften tillbaka, och han blir ett rov för den simplaste mänskliga hämnd! Då står hans omvända i full skräck, vet varken ut eller in eller vart de skall ta vägen. Ångest, fruktan, skräck och tvivel griper lärjungarna, om de inte är så många; men om de redan utgör en hel här, blir det vanligen ett ytterst grymt tros- och åsiktskrig, som inte tar slut förrän den ena parten fullständigt har förintat den andra.
[10] Men nu frågar jag och säger: Om man som en erfaren och förnuftigt tänkande människa nyktert be-traktar sådana ting och sådant beteende, kan man då därigenom komma fram till en levande tro på Gud?! Eller måste man inte snarare tänka: ’Se, bara männi-skoverk!’?! Gud däremot är evigt långt borta och inte nära enligt Skriftens ord! Har jag rätt eller inte?”
[11] Cyrenius säger: ”På det sätt du brukar tänka kanske du har en poäng – men bara i detta världsliga, mänsk-liga och sociala avseende. Men vi befinner oss nu i Guds allra klokaste planer där mänskligheten på denna jord redan är lite djupare bekant med och kän-ner till det stora gudomliga ’Varför’! Därför kan jag inte säga dig annat än att din åsikt i grunden är falsk. Men jag hoppas att också du ännu kommer att tänka annorlunda! Gå nu tillbaka med dina följeslagare, och kom när du blir kallad! Betrakta först underverken, tänk över dem, och därigenom kommer det att bli klart för dig hur dåraktig och vågad din förföljelse av den store Mästaren från Nasaret var!”
[12] Fariséerna bugade sig djupt och drog sig tillbaka mot Markus nya hus för att betrakta det. På en vink från Mig följde Markus själv med dem in i det nya mirakelhuset, ut i trädgården och sedan till sjön, för att visa och förklara allt för dem.


52. Jorden: En skola för Guds barn

[1] Cyrenius sade åter till Mig: ”Herre, jag vet nu visser-ligen från Din gudomliga mun varför allt i världen är och sker som det gör, och jag känner nu Dina gudom-ligt klokaste planer i fråga om människornas fostran i alla tider och i alla områden på denna jord. Men sam-tidigt måste jag ändå helt öppet erkänna att jordiskt sett har denne farisé i grunden ganska mycket rätt i sina åsikter. Ty sannerligen, från alfa till omega är detta ingen värld av kärlek och sanning, utan en myck-et ond värld, full av hat, lögn, falskhet och orätt! Men den skulle ju också kunna vara annorlunda! Men nu är den sådan och kommer aldrig att bli annorlunda, och jorden är dömd att förbli ett hus av jämmer, och dess människobarn måste ständigt tyna bort på dess mark! Men det kunde ju vara annorlunda!
[2] Jag sade: ”Ja, ja, det kunde visst vara annorlunda – så som det också är på otaliga andra himlakroppar; men då vore just denna jord inte utvald för fostran av de människor som är bestämda och kallade att bli Mina barn!
[3] Kan den sanna, mäktiga kärleken som sådan nå-gonsin fullt ut känna sig själv bland människor som själva är ren kärlek?! Vilken prövosten för att utöva tålamod, ödmjukhet och mildhet skulle kunna ges till människor som är fyllda av kärlek från födseln?
[4] Om Jag hade utrustad varje människas natur med den högsta graden av fullkomlighet från födseln, utan att kräva någon egen ansträngning, vilken övning i livs- och självutveckling skulle då vara tänkbar för henne?
[5] För vilken aktivitet skulle sådana andar slutligen kunna användas? Jag säger dig: Då vore ju träden i skogen och klipporna i bergen i den för det fria livet mest oumbärliga självständiga verksamheten mång-faldigt mer gynnade än en människa som redan från födseln var helt fulländad i varje hänseende!
[6] Föreställ dig en man, fullt fysiskt utvecklad och som ständigt njuter av ett bord rikt dukat med de läck-raste maträtter och drycker så att han aldrig skulle lida av hunger eller brist. Dessutom har han ett ytterst magnifikt vardagsrum och den mentala förmågan att se, uppfatta, njuta av och kommunicera med allt och alla in i minsta detalj, både i närheten och på långt avstånd, utan att någonsin stöta på några svårigheter över huvud taget. En sådan man skulle säkerligen ald-rig lämna sin bekväma boning ens för ett ögonblick.
[7] Jag säger dig: En sådan man skulle bli lika lite be-rörd av Mina största mirakel som av snön som på Adams tid klädde bergen i den eviga oskuldens man-tel. Eller menar du att Min egen gränslösa, eviga livs-fulländning är något som gagnar Mig eller skänker Mig salighet? Sannerligen inte!
[8] Min egen största salighet upplever Jag när Jag del-tar i den inre tillväxten hos Mina otaliga ofullkomliga barn och ligger i deras växande insikt och fullkomlig-het och därav växande verksamhet. Jag delar alltid deras glädje över ett smärtsamt uppnått framsteg, och det är först när Min gränslösa fullkomlighet mer och mer imiteras och delvis blir synlig i dem som den har sitt oerhörda värde. Förstår du vad Jag vill säga dig med detta?
[9] Tror du att Jag någonsin hade skapat en värld och något levande väsen på den om det inte vore så? Allt detta har sedan en evighet varit ett oumbärligt behov för Mig, utan vilket aldrig en jord skulle ha skapats och befolkats med alla slags varelser.
[10] Därför måste saker och ting förbli som de är. Jag kom inte för att ge jorden fred och en dödlig stillhet, utan Jag kom för att ge den svärdet, striden och med dem ökad aktivitet. Ty först gentemot hatet blir kärle-ken en sann och levande kraft till handling, och den stilla döden måste fly för den. Den nöd som förföljer mänskligheten gör den verksam, och med tiden tål-modig, mild och överlämnad åt Min vilja. Om det inte funnes någon lögn med dess bittra följder – vilket värde skulle då sanningen ha i sig själv?! Vem tänder ett ljus mitt på dagen, och vem sätter värde på en brinnande oljelampa i solens ljus?!”


53. Svårigheter som ett medel för utbildning

[1] (Herren:) ”Allt som en gång tillåtits att existera har sin plats som en drivkraft för människans förbättring. Varje utveckling kräver handling, och handlingen måste ha en orsak, en sporre – ett slags hävstång – som är anpassad till just den handlingen.
[2] Därför är allt det som människan kallar synd, ondska eller fördärv egentligen bara sådana tillåtna hävstänger, som tjänar till att väcka människan till aktivitet. För den som är ren blir också allt rent och gott. Men för den svage och orene måste det vara an-norlunda, eftersom han fortfarande behöver många sådana drivkrafter.
[3] När Abrahams barn på Mose, Arons och Joshuas tid och under de första domarna, levde med obegrän-sad visdom och stort materiellt välstånd under Guds synliga ledning, blev de snart slöa som sjögräs eller ostron på havsbotten. Jag uppmuntrade dem gång på gång genom profeterna att vara vaksamma och hand-lingskraftiga. Men deras svar var ungefär: ’Om vi gör något, kan vi råka synda och förstöra det goda vi gjort; gör vi däremot ingenting kan vi inte synda och står då rättfärdiga inför Dig, Herre.’ – På det sättet resonerade de sig själva in i en bekväm passivitet. Följden blev växande nöd, fysisk svaghet och till sist också moralisk svaghet.
[4] När de sedan hade nått botten kom de åter till Mig och lovade att leva efter rätt ordning och vara aktiva. En tid gick det bra och de gjorde framsteg. Men när välståndet åter blev följden av deras arbete, kom den gamla slöheten igen. Man blev rik, ville glänsa och krävde en jordisk kung som symbol för rikedom och makt.
[5] De fick sin kung, och han smordes. Men avtalet mellan kung och folk hölls inte, och resultatet blev att folket fick lida under det de själva önskat – ännu en smärtsam men nödvändig hävstång för att väcka dem till ny aktivitet.
[6] När så även kungen och folket förföll i likgiltighet, blev det nödvändigt att resa upp yttre fiender – de råa och starka filistéerna. Då kom krig och de svårigheter som följer med det. Detta väckte folket, gjorde dem aktiva och därmed åter starka.
[7] I den stora nöden och bedrängelsen fann det (fol-ket) åter vägen till Mig och växte i nåd, visdom och välstånd i en nästan otänkbar grad. Detta orsakade emellertid en kraftig utmattning av den tidigare aktivi-teten under Salomos regeringstid, och kungariket kol-lapsade bokstavligen under Salomos första ättlingar. Och därför var detta folk tvunget att ständigt plågas av allt möjligt elände och svårigheter för att kunna upp-rätthålla ett minimum av verksamhet.
[8] Nu är det i allmänhet åter djupt under djurriket, särskilt prästerskapet och lärarkåren. Därför har Jag Själv kommit i köttet, just för att orsaka den största förlägenhet och förvirring för den slöaste delen av folket; och de försöker därför fånga Mig och döda Mig, eftersom de fruktar att förlora sitt bröd genom Mina aktiva göranden och låtanden. Men deras an-strängningar är naturligtvis förgäves.
[9] Hos dem har fröet till den mest fulla slöhet redan slagit alltför djupa rötter. Därför måste känslan av slöhet först tas ifrån dem, och de måste skingras för vinden och leva ett kringvandrande liv, eller också gå in i det nya livs- och handlingsförbund som Jag nu har grundat, i vilket ingen skall kunna låta sina händer vila i sitt lata sköte och ändå leva.
[10] Den som inte gör det skall hungra och törsta och vandra omkring i de mest värdelösa och smutsigaste trasor, stödd på en tiggarstav, och man skall hårdhjär-tat ropa till honom: ’Den som inte arbetar skall heller inte äta!’ Ty varje arbetare är värd sin lön.
[11] Åh, då kommer alla att sträva efter att vara så ak-tiva som möjligt! Men om någon ändå skulle bli lat och slö, så kommer han genast att få bära tuktans ris som ett varnande exempel för många andra.
[12] Och Jag säger dig: varje folk som blivit trögt och förvekligat skall, liksom varje människa för sig själv, få bära tuktans varaktiga ris över sin rygg och för alltid förlora sitt namn ur livets bok samt sin storhet, makt och anseende! Det kommer ständigt mer och mer att göra människorna betänksamma och driva dem till alla slags hederliga handlingar, vilket kommer att vara gott. – Har du nu förstått allt detta väl?”


54. Bra och dålig världslig aktivitet

[1] Cyrenius sade: ”Ja, sannerligen, Herre och Mästare från evighet; men här finns en annan fråga, och den består i detta: Om människorna nu blir riktigt verk-samma och arbetsamma inom livets mångskiftande områden, som ju är fullt av tusen behov, då är det ju också ganska uppenbart att de därigenom kommer att glida alltför mycket från de inre, andligt-betraktande livsvägarna över till en renodlad världslig materialism. Och då blir det nog inte länge tal om någon pånyttfö-delse av anden.
[2] Men samtidigt har jag läran från Din mun, att man inte skall bekymra sig för jordiska livets försörjning på hedningarnas vis, utan först söka Guds rike och Hans rättfärdighet – så skall allt det andra ges oss därtill.
[3] Hur förhåller sig nu denna Din lära till denna Din nya, enligt vilken man ständigt skall ha händerna fulla av arbete? Se, Herre, detta kan jag inte riktigt förena till en och samma helhet! Det vore alltså gott om Du, åh Herre, ville göra detta något mer begripligt för mig!”
[4] Jag sade: ”Vi har fortfarande en och en halv timme kvar och Jag kan säkerligen besvara denna fråga för dig. Men var noga uppmärksam på vad Jag skall be-rätta för dig i en liknelse!
[5] Se, två människor gick till en mästare i en synnerli-gen nyttig och skön konstart! Den ene, A, gjorde det för att lära sig konstarten, så att han med tiden själv skulle kunna förtjäna sitt bröd. Han lärde sig flitigt och var noga uppmärksam på allt som krävdes för att verk-ligen kunna hantverket, och han var till slut övermåt-tan glad när han fick ett intyg av mästaren där det stod skrivet att han nu helt och fullt hade lärt sig konstarten och nu själv var en mästare. Visserligen fanns det ännu åtskilliga hemligheter i konstarten, som han inte visste något om. Men det bekymrade honom inte längre; för nu hade han intyget, genom vilket han skulle kunna och måste få sitt bröd utan någon större möda.
[6] Men skälet som drev B till mästaren var helt an-norlunda och måste därför få helt andra konsekven-ser. Brödet var inte viktigt för B, vilket han aldrig tänkte på, utan istället konsten, för konstens skull. All hans strävan var bara för att bli djupt bekant med alla hemligheter i den konstart som han ville lära sig.
[7] Men mästaren, som såg att det för denne elev inte alls handlade om brödet, utan enbart om den fulla kunskapen i den gudomliga konsten, fick själv stor glädje av denne elev. Han lade ned all möda på ho-nom och förde honom grundligt in i alla möjliga hemligheter inom konstarten. Följden blev att B se-nare, som en fulländad mästare i konsten, åstadkom ett så oöverträffligt konstverk att ryktet och lovorden om det till och med nådde en kungs öron. Men konst-nären gjorde inte detta alls för någon förväntad vinsts skull, utan för att därigenom bereda kungen en säkerli-gen mycket stor glädje.
[8] När kungen sedan fick se det stora konstverket och var övertygad om dess höga ändamålsenlighet, sade han: ’Vad vill du, store mästare, att jag skall göra för dig? Begär en lön av mig, så skall du få den, och därtill skall du från och med nu förbli en gunstling vid mitt hov och här utöva din konst!’
[9] Och konstnären sade, djupt rörd av kungens nåd: ’Högste herre och visaste härskare och befälhavare! Din nåd och ditt välbehag över detta mitt konstverk är redan den högsta lönen för mig! Ty inte av vinnings-lystnad, inte ens för det dagliga brödet skull, utan en-bart av ren kärlek till denna konstart har jag lärt mig den med all min kraft ända in i min själ! Därför har jag nu redan den högsta glädjen och den högsta belö-ningen att den nu har funnit ett så utmärkt erkännande inför den visaste kungens ögon.
[10] Vad tror du nu att den än gladare kungen gjorde med konstnären? – Se, han sade: ’Nu först inser jag att du verkligen är en fulländad mästare inom ditt fack! Ty om du hade lärt dig denna i sig så härliga konstart endast för förtjänstens och brödets skull, så skulle du aldrig kunnat nå en sådan fulländning. Ty den som lär sig något för att därigenom vinna framgång, han tän-ker bara på framgången, nöjer sig snart med det ytliga och föga lärda och beräknar bara hur han skall kunna täcka över bristen i kunskap med en falsk skenbild, så att människorna inte märker hans svaghet och ändå anser att han är en stor mästare. Men det kommer framgent att vara honom till ringa nytta; ty just hans dåliga och bristfälliga verk kommer att bli hans förrä-dare.
[11] Men du, som lärde dig konstens för dess egen skull, har bara räknat med hur du kunde tränga in i dess mycket stora och djupa hemligheter. För dig gällde det den fullaste sanningen i konsten, och därför har du också blivit en sällsynt, sann konstnär som jag kan använda. Och eftersom du hittills inte har bekym-rat dig om bröd och förtjänst, så skall du hos mig få det i sanning bästa och mest varaktiga brödet och förtjänsten! Ty för sanna konstnärer och för sanna lärde och visa har jag som kung alltid många platser med det därmed förbundna brödet och förtjänsten i överflöd.’ – Där har du nu den handgripliga förkla-ringen till din invändning.


55. När någon strävar efter pånyttfödelse på ett själ-viskt sätt

[1] (Herren:) ”Det exklusiva strävandet efter Guds rike kräver den största verksamhet. När en lärjunge väl har gjort det till sitt eget, så skall också den konung komma, som verkligen belönar den sanna förtjänsten, och så förblir det sant genom alla de goda sfärerna i människans liv, att – varhelst och vadhelst en männi-ska gör det goda och det sanna för det godas och det sannas egen skull, och i detta strävar efter den sanna fullkomligheten – där kommer det rättmätiga erkän-nandet och belöningen och måste komma till henne av sig självt.
[2] Låt oss till exempel ta en människa som vill komma fram till andens pånyttfödelse enligt denna Min lära – en pånyttfödelse som sannerligen inte un-danhålls någon som verkligen har strävat efter den med all iver och rättfärdig kärlek. Denna mönster-människa vet att kärleken till Gud och ens nästa är den enda vägen dit. Hon nu håller nu strikt alla Guds bud, älskar Gud i sitt hjärta så gott hon kan, gör allt gott hon förmår mot sin nästa, hjälper de fattiga rik-ligt, och där hon vet om en sant gudomligt vis man, så söker hon sig till honom, stödjer honom rikligt och gör honom till sin vän.
[3] Så gör hon i många år; men den utlovade och dag-ligen alltmer efterlängtade pånyttfödelsen av anden kommer ändå inte. Visserligen märker hon ljusa ögonblick här och där, men de är bara blixtar vars sken inte vill bestå. Då säger den sedan åratal ivriga sökaren efter andens pånyttfödelse: ’Nu börjar jag hålla hela saken med andens pånyttfödelse för en ren saga! Tjugo hela år har jag fram till denna stund gjort allt vad läran fordrade av mig, och ändå står jag på samma punkt som när jag började leva och sträva därefter! Det går inte att uppnå något därigenom, ge-nom den sanning jag har erfarit! Därför är det mest intelligenta att göra att fortsätta leva som en riktig människa i världen igen och dra sig tillbaka från alla bedrägliga andliga förbindelser!’
[4] Nu kommer huvudfrågan: Ja, varför kunde då denna i sanning ärligt strävande människa inte nå andens pånyttfödelse? – Just därför att hon gjorde allt det goda endast för att uppnå den!
[5] Den som älskar Gud och sin nästa av ett annat motiv än Gud för Guds skull och nästan för nästans skull, han når inte fram till den fulla pånyttfödelsen, eftersom denna är den allra mest direkta föreningen mellan Gud och människa.
[6] Genom ett sådant motiv skapar personen alltid en skiljevägg mellan sig själv och Gud, som, hur tunn den än är, likväl inte släpper igenom det andliga ljuset och därför inte kan bli ett med Guds ande. Men så länge denna förening inte sker, kar det inte bli tal om en fullständig återfödelse.
[7] Jag säger dig: Varje egenintresse måste ge vika från själen, och människan måste stå där som helt fri, först då kan hon uppnå det högsta! – Och säg Mig nu om saken är klar för dig!”
[8] Cyrenius sade: ”Ja, nu är jag helt på det klara med det! Ja, det är verkligen en enorm skillnad mellan att göra en och samma sak! Men när man väl vet det, då kan man också verkligen handla rätt, om man bara har den fasta viljan – och den kan sannerligen inte fattas hos en människa som har insett den ljusa och enda sanna grunden och vägen som hon skall vandra. Men innan någon har kommit till denna insikt, fordras mycket tid och möda; ty även om man tror sig ha för-stått hela saken, visar det sig snart nog att mycket har saknats, ja till och med det allra viktigaste. Men nu tror jag inte att mycket mer skall saknas hos mig! Om nå-got ändå saknas, då hoppas jag att Din kärlek, åh Herre, skall förse mig med detsamma vid rätt tid-punkt.”
[9] Men nu ser jag att våra fariséer redan kommer till-baka, och deras huvudledare är försjunken i en djup diskussion med Markus. Jag är mycket nyfiken på vil-ken verkan den djupare insikten i Dina mirakel har haft!”


56. Fariséerna imponeras över Herrens mirakulösa handlingar

[1] Jag sade: ”Helt säkert en alldeles särskild sådan, men de anser att det är omöjligt att något sådant skulle kunna ske på ett ögonblick genom en gudalik vilje-kraft. Därför diskuterar de nu om det ändå inte kan ha använts några helt dolda naturliga medel.
[2] Och ledaren säger därför till Markus, som redan börjat bli något irriterad: ’Nåväl, vi var ju inte med när det skedde, och alla som är närvarande här kan myck-et lätt ha kommit överens och nu lurar oss å det grövsta! Vi vet mycket väl hur esséerna får till stånd sina största underverk, men mot folkets en gång fast-slagna vidskepelse eller folktro kan man inte längre göra någonting. Tusen bekräftade medbrottslingar skulle kunna åstadkomma de största mirakel och be-segra tio gånger tio tusen människor. Ni kunde ha tillbringat tio år med att skapa detta mirakel, observe-rat av ingen annan än er själva, i detta dolda och iso-lerade hörn av jorden! När det var klart, bjöd ni sedan in utlänningar och sade då på det överenskomna sättet att denna byggnad hade skapats av den eller den mi-rakelgöraren på ett ögonblick, och likaså trädgården och hamnen. Och på tusendes allvarliga vittnesbörd måste då främlingen börja tro på miraklet, vare sig han vill eller inte. Ett mirakel måste ske inför våra ögon – då först kommer vi också att tro på det!’
[3] Se, så uttrycker sig nu denne räv till farisé! Jag be-rättade det här för dig just för att du, när han kommer hit, genast ordagrant kan hålla fram för honom det han sade till Markus på minst trehundra stegs avstånd från oss. Det kommer att göra honom och hans kolle-gor helt förbluffade, ty det kommer likt ett skarpt svärd som ett uppenbart mirakel mot hans egen utsaga. Han kommer visserligen att begära ännu ett mirakel; men han skall inte få något annat än detta, att vi här avslöjar några av hans hemligheter för honom – något som kommer att göra honom mycket bestört. Var där-för beredd: Jag skall inte tala Själv, utan Jag skall inge dig allt, och du skall tala och förhandla! Och gör dig nu redo, för han kommer strax hit!”
[4] Cyrenius gör sig helt redo nu med stor iver och gläder sig åt att få sätta farisén på plats.
[5] Fariséerna närmar sig nu Cyrenius med mycket vördnadsfulla miner, och ledaren säger, djupt bu-gande: ”Höge härskare! Vi har granskat allt och kunde inte nog förundras över det; ty här är prakt och högsta ändamålsenlighet så förenade, att man nästan måste säga rakt av: Detta är inte gjort av människohänder, utan detta är skapat! Tyvärr har mänskligheten inget exempel från någon tid på att något sådant någonsin har hänt på den kända jorden. Dessutom har männi-skorna i vår tid, särskilt inom byggnadskonsten, gått så långt framåt att man inte borde undra om de skulle kunna frambringa ett sådant sant mästerverk av bygg-nadskonst. Alltsedan det underbara landet Egypten blivit känt av greker och romare ända ner till Nubien på grund av sina byggnadsverk, är det knappast något alltför märkligt mirakel om de med sina förenade krafter skulle kunna åstadkomma något liknande. Ty frågan kvarstår ändå: Om allt detta som här syns verk-ligen har kommit till på ett ögonblick eller om det tillkommit stegvis under tid – det är en fråga man kan ställa och låta prövas. Ty mycket kan åstadkommas av många, mycket erfarna människor, som sedan kan säga med kraftfull hand: ’Detta och detta har blivit så och så!’ Och de många, små maktlösa och svaga män-niskorna måste då tro på det, eftersom ett för högt och tydligt motsägande obönhörligen skulle orsaka dem stort obehag.
[6] Se på de finurliga esséerna! Det finns verkligen inte längre någonting som de inte skulle kunna åstad-komma. Man behöver bara säga att allt detta inte är något underverk, utan har kommit till på helt naturlig väg – och snart får man ett svar tillbaka som sannerli-gen inte ger en någon glädje! Jag vill dock inte därmed säga att det också i detta fall skulle vara på samma sätt, även om det har en mycket påtaglig likhet med dessa essénska mirakel. I övrigt må det nu vara hur det vill; du har anbefallt oss att betrakta detta verk som ett fullkomligt rent mirakel, och vi tror det – ty otro skulle komma att kosta oss otroligt dyrt.”


57. Cyrenius avslöjar fariséernas åsikt om Herrens underverk

[1] Cyrenius, som verkar lite otålig, säger: ”Om du hade talat helt öppet, så borde du också ha talat med mig på samma sätt som du talade med gamle Markus och dina kollegor där vid sjön! Visserligen kunde du inte helt dölja ditt inre för mig, och en del av dina innersta tankar föll ur dig, men i ditt innersta tänker du ändå helt annorlunda, precis som du också talade på ett helt annat sätt med Markus och dina kollegor.
[2] Det kommer visserligen att vara mycket obehagligt för dig, om jag återger för dig vad du har sagt, och ännu mer vad du i själva verket har tänkt; men oavsett hur obehagligt det är må vara för dig, så måste du nu ändå få höra det från min mun! Så hör nu, du och dina kära följeslagare, vad jag nu har att säga!
[3] När du beundrade skeppen och hamnbygget vid sjön, och den redlige Markus frågade dig vad du hade att säga om allt detta, så ryckte du menande på axlarna och sade: ’Om detta kan man säga antingen mycket, eller i viss mening också väldigt lite. Mycket – om det i slutändan, trots alla högtidliga försäkringar och vitt-nesmål, inte är något underverk utan ett helt naturligt verk. Men naturligtvis mycket lite, eller rent av ingen-ting, om allt detta på allvar skulle vara ett underverk! Att jag och alla mina följeslagare trots alla högtidliga försäkringar ändå inte kan anse detta som något un-derverk, det kan var och en inse genom det enkla fak-tum att vi själva inte har varit vittnen till det och inte har sett denna trakt på över tio år, och än mindre har satt vår fot här under den tiden. Vad har inte kunnat ske genom romarnas statsklokhet under denna tid i denna avlägsna vrå! Genom spioner visste man att vi rörde oss i detta land för att utforska vad som görs mot oss, och även för att spåra upp de personer som mest ivrigt verkar mot oss. Man visste med säkerhet att vi befann oss vid Galiléiska sjön, sände ut lotsar till oss och lockade oss hit, där ett romerskt huvudläger slagits upp.
[4] Att detta i högsta grad måste ha överraskat oss är väl lätt att förstå, om man betänker att romarna inte alls förstår sig på skämt, och att ingenting kan uträttas med dem. Vi märker sedan en tid tillbaka att romarna bara till hälften tolererar oss, för folkets skull, men i all hemlighet ger de all uppmuntran åt esséerna, som naturligtvis finner sin största glädje i att underminera oss från alla håll. Vi känner väl till esséernas blindverk och vet om deras bedrägliga mirakel; men vi får inte röra oss emot dem och måste finna oss i saker som strider rakt emot våra religiösa institutioner, såsom folkbokföringen, den personliga beskattningen och införandet av tullar och vägavgifter. Och även om det i deras lag står skrivet att Abrahams barn skulle vara fria i landet, så tas det ändå ingen hänsyn till det, och Abrahams barn stoppas vid tullportarna lika mycket som främlingarna.
[5] Även vi präster måste betala vägtull, trots att vi en-ligt Moses är befriade från alla skatter och till och med har rätt att ta tionde från Abrahams, Isaks och Jakobs barn, eftersom vi aldrig får äga någon egen-dom! Men esséerna, våra mest avgjorda fiender, är överallt fria och behöver varken betala någon skatt eller vägavgift! Om någon inte skulle kunna utläsa den romerska maktens mest avgjorda motvilja mot oss ur detta, då måste han sannerligen vara slagen med sju gånger blindhet! Eftersom vi under Roms överhöghet alltså inte längre har några vänner och ingen makt att kasta av oss detta tyngande ok, så återstår till slut inget annat för oss än att likt söndertrampade maskar ändå röra oss och försöka, så långt som det över huvud taget är möjligt enligt rätt och lag, att skydda oss mot de alltför tydligt utpekade fienderna till vårt institut, och om möjligt bringa dem till tystnad.
[6] Nasarén ifråga, uppenbarligen en välskolad elev från esséernas hemliga skola, är alltför känd av oss som en huvudmotståndare till vårt kollegium och en avgjord fiende till templet, dessutom son till en bygg-mästare. Han har redan gjort en mängd av våra kolle-gor, som var utsända här och där i Galiléen, helt avfäl-liga – dels genom kraften i sitt tal, och ännu mer ge-nom sina förtäckta mirakel – för att inte tala om fol-ket, som lär följa honom i massor. Det kan därför knappast förvåna en förnuftig människa att vi slutligen reser oss upp och börjar se oss om hur vi kan sätta stopp för detta elände som drabbar oss.
[7] Man har till och med satt ut snaror för oss, för att med våld och list få oss att överge templets sak, och har visat oss ett ögonblickligt mirakel för detta ända-mål, för vars upprättande man dock mycket väl kunde ha ägnat flera år i hemlighet, och nu försöker de där-med lura oss med det. Men eftersom vi också är män med mångårig erfarenhet, så blir det något helt annat att övertyga oss! Inför det blinda folket är det lätt att utföra mirakel – men mycket svårt inför en skarpsynt farisé! Vi vet vad vi är, och vad världen är, och hur den överallt förstår att handla till sin fördel genom allehanda medel, och därför säger vi: Detta badhus, med de ytterst härligt anlagda trädgårdarna och denna hamn, ger all ära till de romerska herrarna som arki-tekter, även utan att vi behöver betrakta det som något ögonblickligt mirakel!”


58. Fariséernas ledares materialistiska tro

[1] (Cyrenius:) ”Här försökte Markus genom sina mest uppriktiga försäkringar få dig att lämna din vaga idé, men då sade du vänligt leende, medan du klappade honom på axeln: ’Ja, ja, käre vän, jag tar inte illa upp för att du talar så; ty för det första är du själv en sli-pad, gammal fin romare, och för det andra finns det ett visst måste, mot vilket det vore mycket oförsiktigt att tala och handla! Därför håller du dig bara till det som ger dig en klar fördel. Vi kommer dock att hålla oss till det som ger oss en säker fördel och kommer bara att bli otrogna mot det om andra större och be-stående fördelar erbjuds oss! Fanatiskt hängivna åt vår sak, som redan hamnat i ganska stort vanrykte, är vi inte; men om vi från annat håll, som sagt, får större och varaktiga fördelar, så kan vi också lika gärna, som vi ju vet att många av våra kollegor redan svekfullt gjort gentemot templet, vända ryggen åt vårt gamla, murkna institut och, om det måste ske, tillsammans med många andra tillbe snickaren från Nasaret som en gud!
[2] Men några underverk behöver vi sannerligen inte för det, utan endast verkliga, jordiska fördelar; och då är vi också tillgängliga och användbara för allt, och desto mer eftersom vi som världsvana människor allt-för väl och klart vet av otaliga erfarenheter vad man i grund och botten måste tänka om varje gudalära. Un-derverk är ett gammalt medel för att slå jordens oer-farna barn med häpnad. Varför skulle de i denna tid, när det fortfarande finns en överväldigande mängd blinda människor, ha förlorat sitt värde – särskilt när de utförs på ett mer förfinat sätt än i forntiden, och än mer särskilt när de högsta makthavarna uppenbart inte deltar utan de hemligaste skäl?! Ty en strängt fasthål-len gudalära är alltid mer värd för härskarna än tiotu-sen av de största fängelsefästningar och tjugotusen legioner av de tappraste krigare.
[3] De välkonstruerade gudomliga religionerna väcker de blinda människorna till handling, genom vilken en stat och dess härskare kan bli verkligt rika och mäk-tiga, medan de många fängelserna och de skarpa svär-den måste göra alla människor som drabbas av dem overksamma. Alltså: eftersom en människa som lever i ett statssamhälle måste hålla sig till en gudalära av listiga politiska skäl – om hon inte är en narr eller fiende – så är det i slutändan helt likgiltigt om man tillber en Jehova, en Zeus eller till och med snickaren från Nasaret som gud; ty de bättre lagarna ger ju alltid härskarna ut under den bestående titelns Guds bud! Själva kan de sedan ändå göra vad de vill, och i nöd-fall ställa sig över alla dessa vackra gudomliga bud.
[4] Om jag med min gudsbekännelse kan göra en för-delaktig bytesaffär, så byter jag genast, precis som var och en av oss; men om man i den någorlunda fördel-aktiga sfär vi nu befinner oss i vill ta ifrån oss utan någon ersättning – ja, då vet vi nog hur vi skall för-svara oss med alla de medel vi har till vårt förfogande! Ty då gäller det att vara eller icke vara.
[5] Är vi inte längre till någon särskild nytta för rege-ringen med vår inrättning, så får den ersätta oss däref-ter, och vi kommer säkert aldrig mer att se åt hela tempelbråten! Det bekymrar oss då föga vad kejsaren gör med templet. För esséerna vore det alldeles ut-märkt att ta över. De skulle lätt kunna förvandla det med sina nya, indiska underverk till att ge en tiofalt högre inkomst! Vi förstår oss ändå inte längre riktigt på det, och blir redan överallt i högsta grad misstänkta för de uslaste bedrägerier av esséerna. Men där ett teokratiskt institut en gång blivit helt misstänkliggjord i sina mysterier av en annan part, där har den frätande cancern redan satt sig i dess ännu så fasta murar – och den kommer, om än långsamt men säkert, att förstöra det och föra det till undergång.
[6] Ett sådant institut liknar en person som är en troll-karl. Det räcker med att en annan, avundsjuk trollkarl kommer och viskar några ord i öronen på klarare huvuden: ’Si och så utför den bedräglige trollkarlen sina konststycken!’ – och sedan även praktiskt visar dem att hans misstanke är verklig, och den förrådde trollkarlen kan då snart ge sig av hals över huvud in-nan saken blir allmänt känd, annars kan det gå honom illa! Väl är det för honom om han har någon mäktig till beskyddare! Utan en sådan är han inom några få dagar färdig med sin trollkonst och kan, även under ganska gynnsamma omständigheter, börja gnaga på svältens bröd. Han kommer naturligtvis att försvara sig så länge som möjligt – men räddad undan undergång blir han aldrig!
[7] Ty det som en gång blivit misstänkliggjort, det får aldrig mer någon grön plats, vilket också är helt natur-ligt, för en trollkarl kan endast utföra sina stycken med naturliga medel, och på vilket sätt de än frambringas måste de då också nödvändigtvis framstå som full-ständigt värdelösa och för dåliga för att ens den enkl-aste narr skulle kunna finna något nöje i dem – och än mindre en vis människa. Men den som inte känner den verkliga orsaken, och inte heller kan känna den, han måste betrakta dem som rena underverk, förundra sig och betala; ty han måste erkänna för sig själv att det, enligt hans begrepp, inte kan ske med naturliga medel. Men om han sedan av någon kunnig blir över-bevisad om att hans beundrade under, som han betalat dyrt för som något utomordentligt, ändå åstadkommits på det allra mest naturliga sätt, då upphör den tidigare trollkarlen att vara en undergörare för honom och står nu som en gemen bedragare inför sina trogna beund-rare. Kan han någonsin rentvå sig inför sin förre gyn-nare? Jag säger: Nej och aldrig! Det är slut med ho-nom för all framtid!
[8] Och eftersom ett teosofiskt och teokratiskt institut i grunden inte är något anat än en välordnad trollkonst, insvept i allehanda mystik men i sig tom ceremoni och en legion av vissa talesätt, läror och lagar, så står även detta inför samma ofrånkomliga öde som varje något försvagad trollkarl dagligen har att vänta. Därav kan du, min gamle vän Markus, lätt inse den rena orsa-ken till att varje välorganiserad gudalära är mig full-komligt likgiltig, såvida jag inte ser tydliga fördelar i livet i den; men om inte dessa tydligt träder fram i förgrunden, som verkar vara fallet här, då kan väl ing-en förebrå mig om jag med all kraft och klokhet för-svarar mitt institut så länge som det ger mig en god försörjning. Att detta försvar endast kan ske inom gränserna för det blygsamt möjliga, det kommer du förhoppningsvis inte ha svårt att förstå, i ljuset av de allsmäktiga romarna. Jag menar nu också, att du väl inte längre på allvar vill påtvinga mig dessa historier som ett rent underverk?!
[9] Ah, men kan du däremot, om jag tror dig och smickrar dig mycket, erbjuda mig bestämda fördelar, då kan du säga till mig: ’Se, den där nasarén har inte bara gjort allt detta, utan också skapat denna sjö med alla dess fiskar genom sin blotta vilja, och framför allt skapades denna jord för två år sedan!’ – så kommer jag att tro dig! Vad jag därmed vill säga dig, det har du säkert väl förstått, även utan någon närmare förkla-ring.”


59. Fariséernas religionsfilosofi

[1] (Cyrenius:) ”Då sade Markus till dig: ’Min vän, jag förstår av ditt långa tal att du redan har ett övermåttan förhärdat hjärta och det kommer att bli svårt att råda dig och hjälpa dig! För om en människa inte längre kan ge en verklig tilltro till de största sanningsauktori-teterna och anser och förklarar allt på jorden ett be-drägeri, då har allt stannat i honom som skulle kunna tjäna honom på hans livsväg mot ett bättre ljus! Säg mig, eller tänk för dig själv, vilken nytta skulle vi ha av att ställa dig i ett bättre ljus? Vi har skatter av de mest kolossala slag i en obeskrivlig mängd; guld, silver och de dyrbaraste ädelstenar saknar vi inte; våra kammare är även fulla av spannmål och källarna fulla av det ädlaste vin, som ni redan på ett underbart sätt har fått smaka på – men som ni nu inte tycks vilja veta något mer om! Vi har alltså inget alls att vinna på er, och vi talar som helt och hållet förvånade vittnen inte något annat än den renaste sanningen! Varför vill ni då inte tro oss?
[2] Du förstår, det är bara den mest föraktliga egennyt-tan som håller tillbaka dig och dina följeslagare, för vars skull ni enligt dina egna ord till och med låtit er användas som de största mänskliga odjuren: ’För en bestående större livsfördel kan man bruka oss till vad som helst!’ – Alltså också till mord och rån? Nej, jag måste säga: Sannerligen, ditt öppna erkännande är inte alls dåligt och synnerligen väl lämpat att ge den största ära åt till och med den värsta djävul! Och sådana människor är lärare och uppfostrare för folket! Nåväl, då är det med ens klart för var och en, som tänker ens något så när mänskligt, varför vi sanningssökande och sanningsälskande romare måste bli alltmer avvisande och alltmer fientligt inställda mot ert institut. Vad skall det i så fall bli av mänskligheten som står under er, när en sådan uppfostringsmetod får råda? Ja, ja, min vän, det är hög tid att sätta ordentliga gränser för ert onda förfarande – annars kommer snart hela Judéen att sjunka ner i dödens dy!”
[3] Vid denna mycket starka anmärkning av den gamle, ärlige Markus sade du ingenting på en stund – men tänkte inom dig: ’Förbannat! Nu har jag bränt mig! Det är det där med den eländiga sanningen! Så länge som man ljuger som en häst travar, går det bra överallt i världen; men bara ett enda sant ord inlindat i en an-nars välordnad lögn – och genast sitter hyenan i nack-en på en! Men vad gör jag nu för att ta udden av denne romares skärpa? Jag skall genast anta en annan färg, som en kameleont, och det skall gå, även om jag måste ta alla djävlar till hjälp, att få den gamle ro-merske räven på bättre tankar om oss – annars kan detta dumma pladder störta oss i de största svårighet-er! Han skall nu bli beljugen av mig tvärs över och tillbaka med den ärligaste min i världen, och jag slår vad om att han kommer att hälsa oss som sina nyvunna vänner på det vänligaste sätt! Men frågan är nu bara – hur börjar man ett samtal med honom igen?! Det borde inte vara för svårt; för han verkar också fundera på hur han på något sätt skulle kunna vinna över oss och förvandla oss till sin sak med ännu mer övertygande bevis!
[4] Du förstår, det var dina tankar i hamnen, och det på ett av de fem stora och nya skeppen! Snart tog du mod till dig och sade till Markus: ’Du tycks vara miss-nöjd över det jag sade tidigare! Förstå, om jag hade velat vara oärlig och därtill rävtaktiskt klok, då skulle jag uppenbarligen inte ha talat så fritt från hjärtat med dig och heller inte visat mig för dig så som jag egent-ligen tänker och i mitt inre verkligen är! Ty vi fariséer förstår oss mycket väl på att vända kappan efter vin-den; men då du, efter vårt intryck och kanske efter ditt något begränsade mått på insikt – möjligen ännu från dina barnaår – ändå hade en ärlig avsikt med oss, så skulle det verkligen ha varit alltför skamligt om jag hade visat mig i Gud vet vilken from och troende mask inför dig! Hade det då varit svårt för oss att till det yttre tro på allt som du berättade för oss om na-sarén? Se, du skulle ha varit nöjd med det och därefter fört oss till Cyrenius som fullständigt omvända männi-skor! Men en ärlighet kräver en annan; därför talade jag alldeles fritt från hjärtat, och inte ett jota av mina inre tankar och domar förblev fördolt för dig.
[5] Att tro på saker som sägs ha ägt rum här utan att själv ha varit ett vittne, är verkligen något ytterst svårt för en person med ett väckt sunt förnuft, särskilt ef-tersom detta skulle stå ensamt som något som aldrig har förekommit tidigare, och man skulle därför be-höva kasta alla de bättre erfarenheter man gjort rakt i sjön. Ty hittills har ingen människa på hela den kända jorden genom alla tider åstadkommit något liknande, och de kända underverken och trollkonsterna känner vi, och vi vet också hur de utfördes. Överallt har det funnits människor som genom sin skarpsinnighet ut-märkte sig bland hundratusentals människor. De trängde djupare in i den stora naturens krafter, gjorde dem nyttiga för sig själva och blev dessutom som människor av högre slag vördade och närmast till-bedda som profeter eller halvgudar. En sådan ande hade också snart och säkert en mängd kunskapstörs-tande lärjungar omkring sig som ansträngde sig på alla sätt att gå i sin andligt rike mästares fotspår. På hans tid var de blott lärjungar, men senare, av nödvändig-het, själva lärare och mästare efter honom, som till-sammans med sina egna lärjungar visade den ur-sprunglige mästaren stor ära även efter hans jordiska bortgång – desto mer som den ursprunglige mästarens lära och gärningar alltid visade sig vara välgörande för människorna. Med tiden blev de efterföljande mästar-na präster, som gjorde sin ursprunglige mästare till åtminstone en halvgud.
[6] Vi judar gjorde sådana ursprungliga och ärkemäs-tare till profeter, medan egyptierna, grekerna och ro-marna gjorde dem till halvgudar och tillskrev dem med tiden övernaturliga mirakelgärningar, för att lät-tare och bekvämare kunna framställa dem för den blinda människomassan som varelser av högre art och därigenom få offer, vilket ofta levde vidare i århund-raden – tills återigen någon ännu större ande föddes ur en vaken moders sköte och avslöjade prästväsen-dets lösa leverne inför ögonen på ett länge bedraget folk på ett sådant sätt att detta utan vidare måste komma till den obestridliga insikten att det blivit grundlurat, och att dess präster och så kallade gudstjä-nare stod där som de grövsta lättingar och människo-förförare, vilka antingen knappt själva kände sin ur-sprunglige mästares sanna lära i dess ursprungliga ren-het, eller också – av politiskt visa skäl – undanhöll det lilla de ännu kände till från de arma, tröstlösa och kunskapstörstande människorna, och matade dem med allt möjligt skräp istället för guld och pärlor.
[7] Ja, om en sådan ny stormästare med liten an-strängning öppnar ögonen på folket, som i vilket fall som helst har blivit ytterst misstroget mot sina präster, är de gamla prästerna så gott som färdiga och kan bara hålla ut ett tag genom alla möjliga politiska för-sök att gripa makten; men i folket sinnen är de så gott som helt döda. Detta hotar också oss nu starkt. Stor-mästaren har redan trätt in i sin för oss sorgliga verk-samhet, och tusenden vänder oss ryggen för alltid. Du förstår säkert att vi, som stormen har rest sig över, inte kan vara likgiltiga inför detta, och även att vi måste vara beredda att rädda det som fortfarande kan räd-das. Och därför skulle det verkligen vara något märk-ligt av dig, som annars är en så hederlig man, om du ville bli arg på oss för att vi växlat några avklädda ord med dig, när det ändå hade stått oss helt fritt att lura dig så mycket som möjligt!’


60. Markus talar om tro och otro

[1] (Cyrenius:) ”Markus sade då, på vägen hit: ’Det är inte tal om att bli arg; men det kan heller inte behaga mig om ni helt torrt ville bevisa för mig att jag bara har hängt på er en bergstor lögn genom dessa under-verk, bara för att påskynda ert fall. Jag är ingen lögnare och ingen bedragare, utan – mer än ni någon-sin varit – den största vännen till den trognaste san-ningen. Vad skulle väl jag ha för nytta av att lura er?! Att ni kommer att ha svårt att tro det, trots att det är sanningen i ordets striktaste bemärkelse, det visste jag nog i förväg; ty jag känner ju många av fariséernas egenskaper, och däribland också deras fullständiga otro vad gäller andliga ting.
[2] Hur skulle någon tro kunna finnas hos människor av det allra grövsta materiella slag, vars inre själsliga syn sedan läge lider av den allra tätaste starr?! Och ändå är tron själens öga, genom vilken hon tar emot de andliga bilderna i sig och först efterhand börjar bedöma deras värde och syfte i sin ande, på samma sätt som köttets öga först tar emot bilderna av ytter-världen utan att till en början kunna bedöma det be-skådade tingets värde och syfte – något som ofta först långt senare sker genom den väckta gudomliga anden i själens hjärta. Men en blind, vars öga blivit till den mörkaste materia, tar inte emot några bilder av ytter-världen, och för därmed inte med sig något till sin själ för bedömning och kan inte fälla något omdöme om färgernas värde och syfte och vet inget om skugga och ljus och än mindre om tingens former.
[3] Den som alltså inte kan tro, har en blind själ, som han genom många synder gjort blind! Och det är nu, liksom sedan länge, fallet hos alla fariséer. Därför kan de inte heller tro, förutom vad de kan ta på med hän-derna – likt en kroppsligt blind som endast genom att famla kan skapa sig en högst bristfällig uppfattning om en saks form.
[4] Av vad jag nu har berättat kan ni nog förstå, hur jag i förväg kunde veta att ni i er själsliga blindhet skulle ha svårt att tro på det ni såg och hörde. Men jag tänkte att de blinda skulle sätta större tillit till en seende le-dare, eftersom de så väl behöver en ledare. Men ni kallar er själva som mycket blinda människor för siare och anser mig, om inte direkt blind, ändå ond, vilket är mycket värre. Och det är just det som inte behagar mig hos er och det visar att ert hjärta måste vara mycket ont och ni själva måste vara de största bedra-garna eftersom ni är helt oförmögna att ha någon form av tillit till ens den allra mest ärliga människa.
[5] Att man omöjligt kan vara särskilt god mot sådana människor, det hoppas jag att ni inser; ty sådana män-niskor missbrukar alltid godheten hos dem som i sin obetänksamhet alltför ofta är för goda mot dem. – Men gå nu åter till överståthållaren och samtala med honom om det ni sett och hört!’
[6] Där sade du till Markus: ’Åh min vän, det kommer att gå oss illa! Han kommer att kräva en fast tro av oss; och ändå är det sannerligen omöjligt att tro att allt det vi nu har sett bara är ögonblicksverk av en ren viljeakt från nasarén, och ändå har vi här och där på de huggna stenarna tydligt uppfattat spåren av mejseln! Detta är ju något oerhört, och vi kommer att vara tvungna att tro på något sådant på liv och död!’
[7] Då sade Markus: ’Här tvingas ingen till någonting! Men jag tror att ni genom ett annat tecken kommer att fritt tro på detta av er själva! Vi är nu åter i det upp-höjda sällskapet. Gå nu bort till Cyrenius, han vill dis-kutera vidare med er!’”


61. Fariséernas omvändelse

[1] (Cyrenius:) ”Nåväl, min vän, kan du förneka att du ordagrant talade sålunda tidigare med den gamle Mar-kus, och även tänkte så för dig själv, men därefter av nödtvång talade helt annorlunda! Vad säger du nu och vilken är din uppfattning?”
[2] Här står farisén som förstenad framför Cyrenius och får inte fram ett ord.
[3] Bakom honom står emellertid Markus och säger till honom: ”Nå, du högvise naturfilosof, vill du inte också förklara detta underverk för mig på ett helt naturligt sätt? Jag skulle sannerligen vara mycket nyfiken på att höra något sådant av dig, vad de politiskt kloka ro-marna här kan ha använt för en hemlig list, för att till och med göra sig till herrar över dina allra hemligaste tankar!”
[4] Efter en kort stund säger farisén slutligen: ”Ja, det kan sannerligen inte ske på naturligt sätt! Jag ville inte säga något om det jag talade öppet med Markus om i hamnen – för någon kunde ju ha en så skarp hörsel att han även på långt håll kunde uppfatta vårt samtal – men att även uppfatta det som jag allra hemligast tänkt inom mig själv, det går utöver horisonten för allt mänskligt vetande, hur djupt det än vore! Detta är ett underverk; men där ett underverk av högsta art är möj-ligt, där är också möjligheten för allt annat redan när-varande, och jag börjar nu på allvar tro att detta här-liga hus har uppförts på ett mirakulöst sätt! Mer kan jag inte säga nu. Men om allt detta skedde och fortfarande sker genom den berömde nasaréns kraft, då måste han uppenbart vara ett högre väsen, en Gud i striktaste mening, som alla andra i luften, på jorden, i vattnet och i elden underdånigast lyder, och ingen mänsklig makt kan då sätta sig emot honom.
[5] Men det är över för oss fariséer och vi kommer snart inte ha något annat att göra än att lägga oss i våra gravar och sedan dö som ett djur! Vad skall vi göra med alla våra gamla bedrägerier, när sådana san-ningar här på denna plats börjar torna upp sig över oss som berg? Likt skogens vilda djur kommer vi att jagas och förföljas och gå under i nattens och mörk-rets gyttja! Men det blev så, och vi kan inte göra något åt att det på denna kära jord alltid växlar mellan dag och natt. Liksom dagen förtär natten, så förtär natten åter dagen, och snart följer en mycket kall och kort dag på en lång natt – och snart åter tvärtom. På vin-tern följer sommaren, och på den åter vintern; på denna kära jord är allt underkastat en ständig växling. Den som i dag skrattar, kan i morgon sörja, gråta och jämra sig!
[6] Så är det och det kommer aldrig att bli annorlunda på denna jord. Om en människa under lång tid har haft något storslaget, gott och framstående, kommer det till slut att vara så likgiltigt för henne som något kan vara som alltid har funnits i överflöd. Men om man slutligen förlorar den länge ägda egendomen, först då vet man vad man haft och lär sig att uppskatta dess värde.
[7] Vi människor är dåraktiga och förstår fortfarande inte hur och varför allting händer och existerar, och därför är vi aldrig helt nöjda med någonting, inte med bra saker – och ännu mindre med de dåliga sakerna! Graven förefaller mig vara en sann hamn av lycka; i den förändras ingenting längre, och dess invånare känner inget behov längre och så kvarstår trösten för oss jordiska maskar efter alla tusen förluster att också vi snart kommer att bli mycket nöjda invånare i gra-ven, och de som passerar våra gravar kommer att säga: Här vilar de i frid!
[8] Ja, som jag ser, känner och tror, här finns ett stort ljus som aldrig tidigare skådats, men likaså kommer den stora natten som följer på ett sådant ljus inte att hålla sig borta! Lyckliga är de som denna dag kommer att kunna bada i solen; men desto mer ve dem som denna dag kommer att bli omhändertagna av natten! De kommer att höja ett högt rop om ljus; de kommer att väcka nattens andar med det och bli illa behand-lade. Jag har nu talat, och det står självfallet er makt-havare fritt att döma mig efter er vilja!”
[9] Cyrenius säger: ”Jag har inte funnit något i ditt tal som skulle kunna ställas inför en domare. Det faktum att du talade för hela ditt hus är mycket förståeligt; men här kom du, om än med viss ansträngning, ändå till en bättre övertygelse och upphörde att vara en fiende och förföljare av Honom som du villigt hade förgjort tidigare. Och jag ville inte ha något mer från dig och dina följeslagare, och därför kan ni gå häri-från i frid! Men om ni vill ha mer, då behöver ni bara säga det så skall allt beviljas er!”
[10] Farisén säger: ”Vad skall vi göra nu? Vi var tvungna att svära en ed i översteprästens händer, att inte vila eller återvända hem förrän vi hade oskadlig-gjort nasarén. Men nu har det på många sätt blivit omöjligt! För det första är ni mäktiga romare, vilket vi alla alltför tydligt har insett, hans vänner, mot vilka vi inte kan och inte kommer att kunna företaga något; för det andra är han själv, efter allt det som här har visat sig av hans makt, så oövervinnerlig i allt och på alla sina vägar, att ingen jordisk makt kan skada ho-nom; och för det tredje har vi alla själva blivit hans vänner genom livets innersta grund på grund av Hans ojämförligt höga och unika egenskaper, så att det inte längre kan bli tal om att förfölja hans person ytterli-gare.
[11] Men vad kan vi göra nu? Mest av alla vill vi vara hans lärjungar, så att vi också får se dagen vars mor-gonrodnad vi här har skådat, och för att vi måtte kunna vandra i hans vägars spår! Nå, det kommer knappast att vara tillåtet för oss! Men vi får inte heller återvända rakt hem! Vad kan vi göra då? Om vill vara försedda för mage och hud, måste vi ändå fortsätta att åtminstone skenbart förbli förföljare av den som vi helst av allt skulle vilja bära på våra händer! Här be-hövs alltså ett gott råd, om än kostsamt, men dock mycket nödvändigt!”
[12] Cyrenius säger: ”Om ni menar det på allvar, vilket jag nu knappast längre betvivlar, så kommer råd snart att ges. Huruvida ni nu kan bli Hans lärjungar, det är uppenbarligen enbart Hans sak och inte min. Men eftersom ni, som jag har hört av ert tal, i övrigt är mycket kloka och erfarna människor, så kan jag själv använda er och använda era tjänster, och desto mer eftersom ni också talar grekiska och romerska språk. Jag har emellertid skrivit ner Hans läror i en bok ur vilken ni kan lära er hela Hans heliga vilja! Det kom-mer återigen att komma en tid då ni kommer att kunna göra närmare bekantskap med Honom, och faktiskt i mer värdiga kläder än dessa. Han älskar inte fariséernas tunikor eftersom de har smorts men den dåliga och ruttna oljan för bedrägeriets utövning. – Så lyder alltså mitt aktiva råd. Om ni vill acceptera det, så säg det till mig så skall ni bli hjälpta!”
[13] Ledaren säger till sina följeslagare: ”Ni har alla hört det liksom jag! Om ni är nöjda med detta ytterst vänliga erbjudande, så gör er hörda, eftersom var och en av er har en fullständigt fri vilja! Jag personligen har ingenting att säga emot det.”
[14] Alla säger: ”Inte vi heller; det är bara, om det pas-sar sig, att vi först gärna skulle vilja lära känna den upphöjde nasarén personligen!”
[15] Cyrenius säger: ”Inte denna gång; men när ni blir mer bevandrade i Hans lära, då ja! Men nu skall min tjänare ta över; följ honom så kommer han att tryggt föra er till Sidon, där ni kommer att få andra kläder och en ställning som passar era kunskaper! Gå och följ honom!”
[16] Med dessa ord kom en av Cyrenius många livtjä-nare dem till mötes, ordnade en god färd åt dem och reste genast själv med dem till Sidon.


62. Dags för Herren att lämna Markus

[1] När väl denna sak hade ordnats så snabbt som möjligt, frågade Cyrenius Mig om han hade handlat helt och fullt i enlighet med den vilja från Mig som han hade förnummit inom sig själv.
[2] Jag sade: ”Ja, helt och hållet! Men att se och tala med Mig var de långt ifrån mogna för! När de däre-mot blir mogna, så kommer Min Rafael såväl som Josoe att visa dig det.
[3] Men nu nalkas stunden för Min avfärd härifrån. Men fråga inte vart Jag skall gå! Var och en bör åter-vända härifrån till sin dagliga syssla och ta hand om sitt hus, så att Jag finner allt i sin ordning när Jag snart återkommer till er! Endast en mycket kort stund skall Jag ännu stanna bland er, för att välsigna er helt och hållet; men sedan måste Jag gå till många andra be-tryckta barn i denna värld för att bringa dem den rätta trösten och hjälpen.
[4] Men försök inte ta reda på var Jag är, utan lev istäl-let i Min läras anda, så kommer Min person inte att vara långt borta från er! Den som fortfarande vill veta något bör komma och fråga!”
[5] Här frågade Cyrenius: ”Herre, får då ingen följa med Dig en bit, åtminstone till nästa plats?”
[6] Jag sade: ”Denna gång ingen, förutom Mina tolv, inte ens Rafael, som tills vidare, fram till Min him-melsfärd, skall växla sin vistelse mellan dig och Min kära Jara! Men ni får absolut inte röja honom för världen; ty det skulle innebära hans omedelbara för-lust! – Vem av er har ännu något ärende? Han må komma och fråga!”
[7] Då kom Markus fram med sin fru och sina barn och sade: ”Åh Herre, välsigna dem alla, om Du anser dem värdiga det!”
[8] Och Jag sade: ”De har länge varit helt fyllda av Min välsignelse, och du också! Men eftersom du så innerligt önskar det, skall Jag snart återigen komma till dig. Hädanefter skall du dock få många gäster! Ty den som badar i ditt bad skall bli botad även från svåraste gikt; och de som dricker ur den porlande källan i träd-gården skall bli fria från all slags feber. De spetälska skall dock bada utanför trädgårdsmuren i sjön, där badvattnet rinner ut i sjön, och de skall bli fria från sin spetälska.”
[9] Därför skall många komma och söka läkning för sitt kött här och även finna det. Med bara dina barn kommer du inte att kunna betjäna dem alla. Därför kommer du att behöva anställa hjälpare. Med detta kommer Min käre vän Cyrenius att hjälpa dig i början. Senare kommer du att ha underdåniga hjälpare i över-flöd, ty alla arbetslösa och fattiga kommer att veta hur de skall hitta dig. Den som kommer och söker arbete, ge det åt honom efter hans styrka; men detta Mitt evangelium bör predikas för alla så att det ur dessa tjänande slavar görs fria människor.
[10] När Jag snart besöker dig igen, kommer du knappt att ha tid att tala med Mig; men det gör ingenting. Ty att handla efter Mina ord är mer värt än aldrig så mycket tal och predikan.
[11] Ty den som endast välvilligt lyssnar till Mitt le-vande ord, detta evangelium talat till er, men inte helt lever därefter, honom gagnar det ingenting, och han förblir samme gamle världslige narr och når aldrig fram till en grön livsgren, än mindre till livets träd!
[12] Den som har mycket, som du har nu, bör ge mycket, och den som har lite bör ge lite, så att han som ingenting har också får något!
[13] Men om du ser en girigbuk bland dina tjänare eller bland dina gäster, driv ut dem båda; ty den snikne är en frätande kräfta i ett bättre människosäll-skap och förpestar människornas hjärtan med vrede och bitterhet! Och var finns den människa som inför en sniken inte blir vred för det godas skull? Hon kommer att förakta honom och tillrättavisa honom! Men hans hjärta kommer inte att bli bättre medan han är i detta tillstånd. Driv därför varje sniken långt bort från dig och låt honom inte återvända, förutom om han helt har övervunnit sin onda lidelse.”


63. Snålhet och sparsamhet

[1] (Herren:) ”Alla laster som någonsin har begåtts av människor på denna jord har haft sitt ursprung i en-skilda människors girighet. Girigheten är fader till alla synder som man kan tänka sig. Först samlar man ihop sig en stor förmögenhet, och det genom vilka usla och fördärvliga medel som helst; bedrägeri, stöld och rö-veri hör alltid dit. När man väl har blivit rik blir man högmodig och makthungrig, börjar befästa sig och skydda sig, hyr tjänare och knektar som driver bort var och sen som utan tillåtelse närmar sig den store och mäktige girigbukens boning. Den rike köper sedan snart ett helt land, blir dess egentlige härskare, pressar ut allt gott från sina undersåtar och behandlar dem likt en sann tyrann.
[2] När väl en girig man har blivit ytterst rik, kastar han sig huvudstupa in i allt möjligt sinnligt lyxliv, för-för flickor, horor och begår otukt och andra skamliga handlingar utan någon måttfullhet. Och eftersom han är den förste i sitt land, leder han snart ett helt folk vilse genom sitt dåliga exempel, ty de säger: ’Herren måste naturligtvis veta bättre än vi. Om han gör det, kan vi också göra det!’ Och så börjar slutligen alla att stjäla, röva, mörda och bedriva otukt i ett sådant land, och där finns inte längre spår av någon kunskap om Gud!
[3] Gå till dessa länder och nationer på jorden och slå upp deras krönikor, så skall du finna att nästan alla deras härskare från början var ytterst giriga och vinst-lystna, vanligen handelsmän, som med sina hopsam-lade skatter med tiden köpte sig länder och folk och sedan utnyttjade dem med allehanda våld, till och med så att de ofta omgestaltade sina underkuvade folkslags goda seder och religioner, så att det knappt fanns en rest kvar av den gamla renheten.
[4] Därför skall du, Markus, framför allt noga se till att ingen girighet smyger sig in i denna din helandein-rättning, som redan inom den närmaste tiden kommer att besökas av många människor! Ja, till och med en överdriven sparsamhet skall förkastas; ty den är ofta grodden till girighet!
[5] Låt alla ha vad de behöver för livet; ingen skall ha mer i ditt hushåll. Ta de personliga gåvorna som gäs-terna ofta kommer att ge dina tjänare i säkert förvar och ge senare tillbaka dem till tjänarna med ränta, men inte förrän de har blivit för gamla och svaga för att tjäna. Och när de dör, skall besparingarna gå till deras barn och barnbarn.
[6] Detta råd gäller naturligtvis först och främst dig, men sedan också alla dina efterkommande. Skulle det bland dina tjänare finnas någon som är slösaktig, så förmana honom till en rätt sparsamhet, och dra till-baka din gunst från honom för en tid, och visa honom att en slösare ofta är en självisk människa som med tiden blir en börda för sina bröder, istället för att han med det rättmätigt sparade skulle kunna bistå sina fattigare bröder i nödens tid.
[7] Den som bara sparar för sig själv och i en vidare mening för sin egen familj, sparar inte i enlighet med Min ordning; men den som sparar för att ha något att ge åt fattiga bröder i nödens tid, honom lovordar Jag och välsignar hans sparande, och han skall aldrig lida nöd.
[8] Jag säger inte att ingen bör spara åt sina barn och sitt hushåll, ty detta är föräldrarnas första plikt. Men de främmande fattiga skall därvid inte uteslutas; ty Jag låter ju Min sol lysa lika mycket över dem som inte är Mina barn!
[9] Den som gör som Jag gör, han skall också vara som Jag, och skall en gång också vara där Jag för evigt är. Men den som knusslar mot sina bröder, mot ho-nom skall också jag knussla och vara mycket sparsam.
[10] Följ hädanefter denna föreskrift i ditt hushåll, så kommer Min välsignelse aldrig att tas ifrån det. – Nå-väl, om någon fortfarande har något ärende, låt ho-nom komma fram och fråga!”


64. Ett löfte för dem som söker hjälp

[1] Ebal, Jaras far, kommer fram till Mig och säger: ”Det finns nu egentligen ingenting mer att fråga Dig om; ty under dessa knappt sju dagar har vi upplevt en sådan mängd sanningar och underverk, att om de för-delades under tusen år, skulle varje år ändå få sin rika del – och mänskligheten skulle varje år ha nog att förundras över och tänka på. Vi har nu blivit övermåt-tan rika på de allra största andliga skatter; det handlar nu endast om att överföra dessa skatter till livet – an-nars blir de värdelösa för våra själar, vars frälsning är den enda frågan i detta liv. Frågan är nu endast denna: Kommer vi, vi svaga människor, alltid äga tillräcklig viljekraft för detta? Vad skall vi göra när svagheter av alla de slag kommer över oss som inte ens kan skona dem som ofta har den allra bästa vilja?”
[2] Jag sade: ”Jag kommer alltid att vara varje strävan-des hjälp, kraft och stöd! I nödens tid skall Jag inte överge någon som annars alltid trofast, i tro och kär-lek, vandrat på Mina vägar. Men om någon genom världens lockelser avviker från Mina vägar, så måste han själv ta ansvaret för att Min hjälp i uteblir från honom i nödens stund – och det så länge tills den fallne med allvar, ånger och levande tro vänder åter till Mig!
[3] Jag kommer sannerligen i evighet förbli en och samme herde som går efter det förlorade fåret. Men fåret måste på något sätt börja bräka och låta sig fin-nas enligt sin egen och orubbliga fria vilja.
[4] Den som är belastad med en livsbörda som är alltför tung för hans styrka, han må i sitt hjärta komma till Mig så skall Jag stärka och uppfriska honom! Ty Jag ger just därför somliga en tyngre börda att bära, för att de skall känna sin svaghet och då komma till Mig i hjärtat och be Mig om tillräcklig kraft att lättare bära sin livsbörda; och Jag skall styrka honom i all hans nöd och ge honom ett rätt ljus så att han kan vandra genom denna världs mörka livsvägar. Men den som väl känner sin tunga livsbörda men inte kommer till Mig i sitt hjärta, han får skylla sig själv om han går under under den alltför tunga jordelivsbördan.
[5] Där har du svaret på din fråga, Min vän Ebal! Om någon annan tvekar om något, kom fram och fråga!”
[6] Då kommer Shabbi i djupaste vördnad, talesperso-nen för de fortfarande närvarande tjugo perserna, fram till Mig och säger: ”Tillåt mig, åh Herre, att också säga ett ord!”
[7] Jag sade: ”Tala, Shabbi! Därför sade Jag ju till alla: Kom och fråga!”
[8] Shabbi sade: ”Att du, åh Herre, kommer att hjälpa dem som åkallar Dig, det är alldeles säkert och visst; men vad skall då de människor göra, som utan egen förskyllan omöjligt kan veta något om Dig, åh Herre, varken för närvarande eller under lång till framöver och som, medan de lever i livets största mörker, måste bära outsägliga bördor i detta liv? Till vem skall de vända sig så att de kan få hjälp och styrka i sin obe-skrivliga nöd?”
[9] Jag sade: ”Det finns ingen fläck på denna jord dit solens ljus inte når, och så finns det heller ingen män-niska som inte åtminstone har en aning om ett allsmäktigt Gudaväsen! Hon må be, längta och hoppas efter måttet av sin tro, och hon skall också finna hjälp! Men nu finns det alltför många människor som inte alls har någon tro. Dessa hjälper sig själva och gör sin livsbörda så lätt som möjligt på de andras bekostnad; de behöver då sannerligen ingen hjälp av oss. Den som vill vara Satans, han må vara det; ty om det sker som en person vill, görs det honom ingen orätt! Tänk i övrigt bara tillbaka på det Jag har talat om de mång-skiftande villkoren för alla människor på hela jorden och för alla tider, så skall du där finna allting klart och upplyst!
[10] Nu är Min tid bland er över. Ni må nu i Mitt namn dröja kvar här ännu en tid; men Jag måste bege mig bort med Mina lärjungar; fråga Mig bara inte vart! Ty för ögonblicket vet Jag, som en ren människoson, det inte Själv; endast Fadern i Mig vet det, och Han säger: ’Res dig nu och gå! På vägen skall Jag uppenbara vart för Dig!’ – Frid och kärlek vare med er!”
[11] Därefter sade Jag till Markus: ”Lossa det stora nya skeppet. Jag och Mina lärjungar skall stiga ombord. Och ni, Mina lärjungar, res er upp och följ Mig! Nå-gon skeppare behöver vi inte; skeppet skall dock av själv oskatt återvända till hamnen vid rätt tid.”
[12] Alla började gråta när Jag steg ombord på skeppet med apostlarna. Men Jag stärkte deras bedrövade hjär-tan, for snabbt ut på den öppna sjön och försvann snart ur deras åsyn. De stannade dock tillsammans hela dagen och samtalade om Mig, Min lära och Mina gärningar. Först nästa morgon drog de till sina hemor-ter, och Cyrenius gjorde förberedelser för att föra alla de många omvända fariséerna till sina nya befattning-ar. Flera ville följa efter Mig på sjön; men Rafael hindrade dem och sade att Jag ändå snart skulle komma åter till Kis, Gennesaret och även hit. Då blev alla lugna och prisade Gud för att Han bevärdigat dem en sådan nåd. Redan inom några dagar kom en mängd gäster från Tyrus och Sidon för att se miraklen här och dra nytta av hälsokurerna, och Markus tog genast emot ett stort antal tjänare.


65. Petrus blinda iver och omsorg för Herren

[1] Men när vi redan var långt ut på sjön, sade Jag åter till lärjungarna: ”Vart vi än må komma, var tysta och röj Mig inte som Jesus Kristus!”
[2] Och Petrus kom till Mig och frågade om Jag fortfa-rande inte visste vart skeppet skulle föra oss; ty han satt vid rodret och ville innerligt gärna veta vart han skulle styra.
[3] Men Jag sade: ”Låt det gå dit det går; Fadern vet redan vart vi har att komma denna gång! Nu är vi fort-farande på lärdomens väg, och vår färd går till den nedre stora bukten där staden Caesarea Filippi ligger bakom oss och där vi kommer att unna oss lite vila. Men om några år skall vi fara upp mot Jerusalem på detta skepp, och då kommer det gälla något helt annat. – Nu däremot kommer vi till en plats mycket nära den nämnda staden, där ingen människa, trots vår många dagars långa vistelse på den motsatta sidan, har hört något om oss. Inte ens den stora branden i staden har förmått invånarna på denna plats att förlora fattning-en. Men det måste vara så, för att ni vid detta tillfälle åter skall erfara en annan form av uppenbarelse.”
[4] Men Petrus kom till Mig och sade: ”Vad kommer att hända i Jerusalem, på den stora förtappelsens plats? Ty något gott och trösterikt för mänskligheten har aldrig kommit därifrån. Högmod och förföljelse har alltid mestadels haft sitt hem där. Därför menar jag, att det hade varit bättre att Du, åh Herre, hade tuktat Jerusalem som Du tuktade denna lilla stad, som förvisso sedan länge väl förtjänat sitt straff. För om-kring åtta månader sedan var vi ändå i Jerusalem och övertygade oss om att det inte går att göra något alls med dess invånare, förutom med några få människor, som dock liksom enstaka svalors närvaro inte gör nå-gon sommar. Därför menar jag att vi inte borde göra mycket väsen av den där stolta vederstyggliga staden, i vilken Johannes nyss blev halshuggen, utan undvika den för all framtid. Ty en sådan stad är för evigt ovärdig att Du beträder den med Dina heliga fötter. Detta är visserligen bara min åsikt; låt mig nu även få höra Din!”
[5] Från denna tidpunkt började Jag tala mer allvarligt med Mina lärjungar om att Jag enligt Faderns vilja måste gå till Jerusalem, och att Jag där skulle lida mycket av de äldste, översteprästerna och de skrift-lärda och att Jag skulle bli dödad av dem, men på den tredje dagen återuppstå från de döda (Matt 16:21). Som segrare över all död och över alla fiender till livet skall Jag stå där för evigt, som Jag redan nämnde på Markus berg.
[6] Då blev Petrus helt förskräckt och sade till Mig, i det att han drog Mig åt sidan och yttrade i ett något befallande och varnande tonfall: ”Herre, det må aldrig hända Dig, och Du är skyldig både oss och alla män-niskor att skona Dig Själv!” (Matt 16:22)
[7] Men Jag vände Mig om snabbt och sade i en myck-et allvarlig ton: ”Gå bort ifrån Mig, Satan; du är Mig till förargelse; ty du tänker inte på det som är gudom-ligt, utan endast på det som är rent världsligt och mänskligt!” (Matt 16:23)
[8] Här blev Petrus helt förfärad, föll ner inför Mig och bad Mig om förlåtelse och tillade gråtande: ”Herre, när vi på denna samma sjö seglade till den plats där vi nu uppehållit oss i flera dagar, sade Du till mig om min tro: ’Simon Juda, du är Petrus, en klippa, på vilken Jag skall bygga Min kyrka, och helvetets alla portar skall inte få makt över den! Dig vill Jag giva himmelrikets nycklar. Vad du löser på jorden, det skall vara löst i himlen, och vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himlen!’ Det, åh Herre, var bokstav-ligen Dina heliga ord ur Din heligaste mun, riktade till mig, den arme syndaren. Jag har ändå aldrig höjt upp mig själv för det, utan alltid hållit mig för den ringaste bland oss. – Och nu, för en visserligen bara mänsklig varning, som dock bara sprang fram ur min stora kär-lek till Dig, har Du gjort mig till en helvetets furste! Herre, var ändå nådig och barmhärtig mot den arme fiskaren Petrus, som först kastade sitt nät i sjön, läm-nade hustru och barn och följde Dig!”


66. Satans väsen och materia

[1] Då vände Jag Mig återigen till Petrus på det vän-ligaste sätt och sade: ”Jag förringade dig inte det minsta, när Jag i den skarpa tillrättavisningen visade dig din mänskliga sida! Allt som är världsligt-mänskligt hos människan – såsom hennes kött och dess olika behov rent jordiskt sett – är under dom och därför helvetet och Satan, som är själva sammanfattningen av all dom, all död, allt mörker och allt bedrägeri; ty allt det skenbara livet i materien är blott ett skenliv, och allt dess värde är så gott som intet.
[2] Varje människa som faller tillbaka till en känsla för materien är också Satan i den mån hon hävdar någon slags frälsning i materien och dess skenliv.
[3] Om någon önskar bryta sig fri från Satan i sitt kött, låt honom förneka sig själv och ta upp sitt kors som Jag redan nu bär i anden och följa Mig! (Matt 16:24) Ty Jag säger er: Den som vill bevara sitt (jordiska) liv, han skall förlora det (andliga); men den som för Min skull förlorar sitt (jordiska liv), han skall finna det (andliga)! (Matt 16:25)
[4] Ty vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen med alla dess skatter men samtidigt lider skada på sin själ? Eller vad kan en människa ge för att återlösa sin själ ur materiens, domens och dödens bojor? (Matt 16:26)
[5] Sannerligen, en gång skall det ske, att Jag, såsom nu Människosonen, skall återkomma i Faderns härlighet med alla änglar, vilkas makt ni känner; Men då, liksom nu, kommer Han endast att kunna hjälpa och belöna varje människa efter hennes egna gärningar. Den som befinns vara död, han skall också förbli död till tiden för den stora uppväckelsen, då även alla dem som blivit kvar i domens gravar skall väckas upp; och även då skall var och ens kärlek, vilja och samvete vara domaren för evigt! (Matt 16:27)
[6] Men de som lever i enlighet med Mina ord och utför de gärningar som hör till sann självförnekelse och den inre fria kärleken, de skall aldrig se eller känna döden. Sannerligen, till min och er stora glädje kan Jag säga er att det bland er står några som inte skall smaka eller känna döden, utan vara vittnen till allt, ända tills Människosonen enligt det tidigare sagda kommer i Sitt rike, som de skall se och med Vilken de skall regera för evigt! Men för det krävs mycket kärlek till Gud och sin nästa.”
[7] Sannerligen, om det finns en far eller mor som bara bekymrar sig om att deras barn skall vara väl försörjda i denna värld, och inte sätter högre värde på sina barns själsliv, då har de grävt en grav till den eviga döden för sig själva och sina barn. Ty allt som hör världen till, det tillhör Satan, alltså materiens dom och död!
[8] Visserligen är all materia bestämd till att väckas genom kraften från en annan världsligt ren ande för att återuppstå från den långa domen; men då måste materien omvandlas enligt sin väl inrotade fria intelli-gens till den korrekta formen och visdomen hos sin övervärldsliga ande, som är ett ljus från Gud. Om inte detta sker med materien, återvänder den övervärlds-liga anden till sin ursprungliga källa, och materien, som skall levandegöras för evigt, faller återigen in i sin gamla dom och kommer att få utfärda det under lång tid, tills kanske en övervärldslig ande en dag väcker den till ett nytt livsprov.
[9] Men eftersom saken nu är sådan och inte kan vara på annat sätt, så kom därför också Jag Själv ner till er människor på denna jord och visar er nu hela san-ningen om alla livsformer och deras goda och onda förhållanden. Och du, Min Petrus, har nu förhopp-ningsvis också förstått varför Jag tidigare sade till dig: ’Gå bort ifrån Mig, Satan!’ – Nu styr vi in i den stora bukten!”


67. Herren och Hans lärjungar i Caesarea

[1] Drygt två timmars resväg nedanför Markus nuva-rande badhus låg den stora bukten, som fiskarna även kallade ’Den vita sjön’; dit styrdes nu färden. Det var den grundaste delen av sjön, och därför svår att färdas i med ett större skepp, eftersom man var tvungen att känna till de djupare farlederna väl för att inte fastna på en sandbank. Men vårt skepp gick ändå in helt in i bukten och gick inte på grund någonstans, vilket även de tolv apostlarna började förundras över, eftersom ingen kontrollerade vare sig årorna eller rodret. Skep-pet leddes således av en osynlig kraft och erkändes av alla sjövana apostlar som väl styrt.
[2] Vi anlände därför redan före middagen till platsen för vårt nya mål och gick där in till en fattig fiskare, som tog emot oss hjärtligt. Platsen hade inget eget namn, utan kallades bara ’Fiskebyn vid Caesarea’. Snart kom många av de fattiga fiskarna och fiskarhustrurna till oss och frågade vad vi egentligen sökte här, och vad vi skulle göra på denna ytterst fattiga plats.
[3] Men Jag lugnade dem och sade: ”Det skall ni snart nog få veta! Men säg Mig först om vi tretton inte kan få stanna här några dagar i stillhet?”
[5] Och vår värd sade: ”Från min sida utan minsta invändning! Men jag måste, kära vänner, på förhand säga er att jag visserligen har en god vilja, men inga medel att ens kunna ge er den mest nödtorftiga för-sörjning; ty särskilt sedan branden i Caesarea går det förfärligt dåligt för mig! Den lilla dagliga försäljning-en av våra fiskar har naturligtvis helt upphört, och i övrigt finns det inte heller något arbete eller någon inkomst för oss fattiga fiskare i denna lilla by. Således är vi helt och hållet hänvisade till att tigga, har inget att äta förutom vår fisk, och kan därför inte erbjuda något att laga och äta annat än fisk, vilket vi har gjort. Men tillagningen är ytterst enkel. Fisken kokas bara och äts utan salt och bröd och utan någon annan krydda. För att vara ärlig har vi genom branden i Cae-sarea sjunkit ännu djupare i det mest eländiga tiggeri än dem som bodde där, och vi har inte ens så mycket pengar att vi kan köpa oss salt! Ah, det går nu verkligen förfärligt dåligt för oss nu; om ni vill hungra tillsam-mans med mig och mina anhöriga i några dagar, så är ni hjärtligt välkomna!
[5] Men var nu så vänliga och berätta vad som fört er till denna bukt, som nästan aldrig besöks av främlingar och som är så svår att segla in i för stora skepp! En storm är det säkert inte; ty i denna bukt, omgiven av höga berg på alla sidor, finner inte ens stormen sin väg. Eller är ni kanske rentav förföljda, och söker en fristad här tills en viss fara har dragit förbi? Men allt detta är egentligen likgiltigt för mig! Kan jag på något sätt vara er till hjälp, så skall det vara mig en särskild glädje! Mina frågor är visserligen något närgångna – men, kära vänner, ni får förlåta mig! Jag är till naturen nyfiken och vill gärna veta vem det är jag ger härbärge åt. Att ni inte är fattiga, det visar mer än nog ert stora, nästan helt nya skepp, som säkert har kostat hundra silvermynt. För oss är det en stor och överraskande sällsynthet när några främlingar förirrar sig hit; och när vi hade en sådan tur, då fanns det säkerligen alltid någon invändning från besökarna till denna ytterst magra och avsides liggande trakt. Därför ber jag er, som föreståndare för denna tiggarby, att genast säga mig det jag vill veta av er – men bara helt sanningsen-ligt!”
[6] Jag sade: ”Nåväl, eftersom din nyfikenhet plågar dig så mycket, så vet detta: vi är galiléer precis som du, och dessutom har vi inte blivit förföljda hit av någon, utan vi har frivilligt kommit hit för att först och främst betrakta denna märkliga trakt, bestiga ett av dessa höga berg och om det är möjligt, hjälpa er i er stora nöd, som Jag känner till mycket väl! – Är du nöjd med detta svar, så tala!”
[7] Föreståndaren sade: ”Helt och hållet, ty ni är up-penbarligen galiléer, det kan ingen människa bestrida, och därför kan man också ha fullt förtroende för era ord – något man inte kan ha med greker och romare, eftersom de nästan alltid säger något annat än de me-nar, vilket vi kallar att ’ljuga’. Vila här under skuggan av detta mitt enda träd så länge, så skall jag gå in i min hydda och se hur jag kan få ihop en dräglig måltid till er som middag!”


68. Den stoiska mentaliteten hos invånarna i fiskebyn

[1] Värden skyndar in i sin hydda med sin fru och sina redan vuxna barn, men kom snart tillbaka full av glädje och tacksamhet, och sade med den gladaste röst: ”Vem av er har i hemlighet gjort detta för mig? Mitt förrådshus är nu så utomordentligt välfyllt, att vi alla skulle kunna livnära oss på detta ett helt år! Ja, nu kan ni stanna här ett år, och ändå kommer vi inte att göra slut på det stora förrådet! Men var har jag och mina kära haft våra ögon, eftersom ingen märkte när ni fyllde min kammare med så mycket mat?! Ja, nu kommer vi inte längre behöva äta fisk kokad i osaltat vatten, eftersom vi nu har salt i överflöd! Men nu – låt oss börja det goda arbetet!”
[2] När alla byns invånare gick till sina hyddor ef-tersom det var mitt på dagen, sade Jag till de tolv: ”Vad tyckte ni om dessa människor här?”
[3] Petrus sade: ”Ja, vad ska man egentligen tycka om det?! De verkar vara genomärliga människor; att de är fattiga, ja det kan de ju inte hjälpa. Fiskaryrket och en stenig mark har aldrig gjort någon rik – det kan jag genom lång erfarenhet intyga som alldeles sant. Och dessa är också fiskare; de har kanske den sämsta buk-ten vid hela sjön. Deras hyddor står visserligen på klippor, men på sådan mark växer det ofta inte ens ett strå. Hur skulle de då kunna bli rika?
[4] Således måste de också förbli ärliga; för i denna trakt finns varken något att stjäla och ännu mindre något att röva. Och eftersom det krävs tillfälle för att någon skall bli en tjuv eller rövare, så måste dessa människor förbli ärliga hela livet; för här kan det gamla ordspråket ’tillfället gör tjuven’ aldrig tillämpas. – Det är min åsikt om dessa människor, som säkert inte är skriftlärda, och bland vilka det helt säkert inte finns någon farisé.”
[5] Jag sade: ”Ditt omdöme är helt rätt för denna värld; men bakom en människas världsliga ställning finns, som ni redan ofta har fått veta och erfara, en själslig och slutligen en rent andlig sida. Hur tror du att dessa människor står till där?”
[6] Petrus ryckte då på axlarna och sade: ”Herre, att av sig själv dra en slutgiltig slutsats om detta är inte så lätt! Men så långt som de framstår som mycket enkla och nödvändigtvis helt ärliga människor, så kan de åt-minstone vara en mycket fruktbar jordmån för en andlig sådd! Ty liksom det är lättare att sy en passande rock för en välbyggd kropp än för en som är krokig och vanställd, så är också sådana enkla och naturrena själar säkert mer böjliga för en andlig dräkt än de ytterst förvridna och förhärdade själarna hos fariséer-na och de skriftlärda. Jag menar, att om man vid lämpligt tillfälle skulle framföra något för dessa män-niskor om Guds rike på jorden, så skulle de snart komma till klarhet. – Nåväl, det är min naturliga åsikt; även om där inte finns några glansord, så träffar det nog spiken ganska väl på huvudet!”
[7] Jag sade: ”Mycket väl bedömt; därför skall vi också pröva dem senare och se hur passande de är för något högre! Men Jag kommer inte att framträda som lärare här, utan det skall ni göra som utsända och som lär-jungar till den vise från Nasaret. Först när de har lyss-nat på er och tagit emot ordet om Guds rikes ankomst på jorden, först då får ni hänvisa till Mig och säga att Jag är just Den som ni har predikat om.
[8] Och så skall vi utföra ett mycket stort verk här på denna den minsta och mest oansenliga platsen på hela jorden! Men ni får inte på förhand betrakta arbetet som alltför lätt; ty även om dessa människor verkar enkla, så är de inombords desto mer invecklade och mycket förvirrade!
[9] De anser sig själva vara världsligt visa och sitter över öronen fast i den så kallade stoicismen, vilken är den svåraste att bekämpa. Jag har därför fört er just hit, för att ge er tillfälle att också pröva er på männi-skor av det här slaget, då ni hos den gamle Markus vann mycket i den sanna, innersta visdomen.
[10] Men Jag säger er i förväg att ni kommer behöva samla er själva väldigt mycket! Ty det är aldrig svårare att ge en effektiv lag åt dem som inte hyser den allra minsta rädsla ens för livets största motgångar, ja inte ens för kroppens smärtsammaste död, och som inte fäster någon vikt vid den största möjliga lyckan i livet. Och precis så är dessa hedningar som inte bryr sig om någonting, och som inte heller erkänner någon annan dygd än just den, att göra sina behov så små som möj-ligt, och som därför bara lever och gör något eftersom naturen – som för dem är allt i allt – en gång har kal-lat dem till livet.
[11] Vi har aldrig haft att göra med sådana människor förut! Därför bör ni samla er! Få ord – men inget ord får föras fram inför dem utan en kärna i sig! Det bästa med dem är att de trots all sin stoicism är mycket ny-fikna fåglar och att de endast erkänner en människas vetande som något av värde. – Men nu kommer redan vår värd med sina anhöriga och bär en korg med fisk och bröd. Vi skall alltså inta vår middagsmåltid här under detta träds skugga.”
[12] Här kommer fiskaren, hans fru och hans barn till oss och ställer ner matkorgen framför oss.
[13] När han ställer ner korgen på marken, säger fiska-ren: ”Här, mina okända vänner, är den begärda mid-dagsmåltiden! Vi har inga bord, bänkar och stolar och mycket annat som är användbart för att äta, och våra behov, som är mycket små, kan också mycket väl till-godoses utan dem. Men samtidigt var våra tillgångar alltid så små att vi aldrig kunde ha skapat något onö-digt. Vi äter bara när vi är hungriga, och då räcker en korg och våra händer; det övriga säger sig självt! Jag önskar att denna enkla måltid skall smaka er väl.”


69. Tro skapar mirakel

[1] Jag sade till fiskaren: ”Aziona, du har ju en ny kruka i ditt hus; låt fylla den med vatten och för det hit!”
[2] Aziona höjde ögonbrynen när Jag talade med ho-nom, och sade helt förvånad: ”Du kunde visserligen ha lärt dig mitt namn någonstans – men hur visste du att jag äger en ny kruka, som sannerligen är min största rikedom? Inte ens mina grannar vet det, och du, som en fullständig främling, vet det? Ah, tillåt mig, detta går redan över i det rent sagolika för mig! Kan det vara så att något av mina barn i hemlighet har avslöjat min kruka för er? Själva krukan betyder egent-ligen ingenting – den är av sten, såsom oräkneliga här i landet; men det betyder oerhört mycket att du vet att en ny kruka finns väl förvarad i mitt hus!”
[3] Jag sade: ”Det betyder ingenting, ty sådant kan man alltid få veta! Men det betyder mer att du går och upp-fyller Min önskan, då Jag är törstig!”
[4] Då skyndade Aziona bort och kom tillbaka med krukan full av friskt vatten. Krukan var av den största sorten och rymde gott och väl en fjärdedels spann vatten och var så tung att man måste lyfta den med båda händerna för att föra den till munnen. När den fyllda krukan stod framför oss på en stenplatta, välsig-nade Jag vattnet, och det blev vin.
[5] Jag drack ur den och räckte den sedan till lärjung-arna, och när de hade druckit räckte Jag även krukan till Aziona och sade: ”Drick också ur den, så att du själv får erfara hur gott vattnet i din nya kruka som du har burit hit till oss har blivit!”
[6] Aziona sade: ”Skulle det vara dåligt eller unket? Jag har sköljt krukan tre gånger, och min bergskälla ger det renaste och bästa vattnet på hela orten! Men låt mig ändå smaka, så att det inte har fått någon bismak från den nya krukan!” – Han smakar, tar flera djupa klunkar och säger sedan helt häpen: ”Ja, men vad är nu detta för trolldom igen?! Detta är ju inget vatten, utan det allra bästa vin, och bättre har jag aldrig nå-gonsin haft på tungan! Säg mig, hur har ni burit er åt! Nej, att göra rent vin av vatten, det har då aldrig hänt förut! Ni är sannerligen inga galiléer, utan antingen egyptier eller perser; ty bland alla judar har det aldrig funnits en sådan trollkarl som förmått förvandla vat-ten till det bästa vin. Äh, säg mig dock, hur är detta möjligt! Jag vill för det gärna tjäna er som slav i tjugo år!”
[7] Johannes, som Jag gav tecken att tala till, sade: ”Min vän, till detta behövs inget annat än den fastaste tro och vilja! Den som har en sådan tro, som inte tillå-ter något tvivel, han kan också säga till det där höga berget: ’Lyft dig och störta dig i havet!’, och det skall ske vad han har trott och sagt! Där har du den full-komligt sanna förklaringen och instruktionen, hur och genom vilka medel sådant kan åstadkommas! Någon annan förklaring ges därför inte, eftersom det helt enkelt inte finns någon annan.”
[8] Här spärrar Aziona upp ögonen ännu mer och säger: ”Min vän, jag vet ju inte ens vad tro är – hur skulle jag då kunna tro något?! Vad kallar då ni tro?”
[9] Johannes säger: ”När vi har en fullkomligt san-ningsenlig man framför oss, och han snart säger oss det ena och snart det andra som vi aldrig tidigare har hört eller erfarit, och vi tar emot hans utsagor som helt sanna och inte tvivlar på sanningen i något av hans ord – då tror vi på denne sanningsenlige man. Eftersom det vi tror på är den fullständiga sanningen, omsätter vi det i praktiken, och detta är då den under-bara tron, för vilken ingenting som ligger inom ramen för denna sanning är omöjligt; och detta måste hela tiden omsättas i praktiken. – Vet du nu vad tro är?”
[10] Aziona säger: ”Ja, nu skulle jag väl kunna säga att jag vet det – men hur skall man göra sig åt för att få visshet om att den som vill att man skall tro något också i sanning är en fullkomligt sanningsenlig man? Att bara tro det, därför att han till utseendet verkar vara det vore oklokt och skulle avslöja en klandervärd godtrogenhet, som enligt min mening vore långt värre än att inte tro alls! Hur gör man då för att känna igen en man, som man skall tro på och gärna vill tro på, så att man kan veta att han är fullständigt sanningsenlig och att man utan minsta tvivel kan tro på allt som kommer ur hans mun?”
[11] Johannes säger: ”För det har alla människor med bara en gnutta god vilja fått tillräckligt med förnuft och förstånd för att göra en lämplig bedömning av den man hon har framför sig; ty bara en dåre kan köpa en katt i säcken! Du frågar efter medlet att pröva – och just nu använder du det själv på mig! Jag är för min del redan sedan länge övertygad om att du inte kommer att köpa någon katt i en säck!”
[12] Aziona säger: ”Ja, ja, min vän! Allt detta är helt sant och mycket fint, och människan har sannerligen inget annat än sitt förstånd för att pröva sin omgiv-ning; men var finns måttstocken med vilken jag först kan pröva mitt förstånd själv för att veta om det är tillräckligt skarpt och dugligt för att kunna pröva om-givningen?”
[13] Johannes säger: ”Där har vi just kommit till den allra känsligaste punkten! Den som tror sig äga det klaraste förstånd, han går oftast allra mest vilse; men den som inser att hans förstånd ännu saknar mycket, han kommer genom övning snart dit, att han med stor skärpa kan bedöma allt som sker omkring honom.
[14] En inbillad hög intelligens liknar en bergstopp som prålar med sin svindlande höjd, men ju högre den sträcker sig upp i den tomma luften, desto oftare höljs den av moln och dimmor. Den lilla spetsen på en nål, med vilken man fäster ihop kläder, är nästan ingenting i storlek och anseende; men den tränger igenom överallt, och med den skulle man kunna fästa ihop så många mattor att man kunde täcka även de högsta bergstoppar djupt ner. – Med de stora och stolta bergstopparna låter sig däremot aldrig något klädesplagg föras samman!
[15] Liknelsen är visserligen något tillspetsad, men den beskriver ändå helt förhållandet mellan ett intellekt som inbillar sig vara högt och vist över allt, och ett ödmjukt intellekt som inför den ytterst visa och världs-ligt kloka mänskligheten verkar obetydligt. Men medan det höga intellektet stirrar långt upp i luften och vid sin klaraste utsiktspunkt genast omges av täta dimmor, verkar det ödmjuka intellektet oavbrutet gott, och det blir efter varje arbete klarare och finare och alltmer brukbart för framtiden. Hos er, så som det förefaller mig, verkar förståndet ha en stor likhet med de allra högsta bergstopparna, som nästan aldrig är fria från moln, och därför kan det också bli svårt för dig att noggrant pröva den fulla sanningsenligheten hos den från vilken du skall ta emot en sanning som en full-komlig och otvivelaktig sanning! – Vad anser du om det?”


70. Den stoiska synen på fiskaren Azionas liv

[1] Aziona sade: ”Ja, nu återstår det bara att se om det verkligen ligger helt i min egen vilja! Visserligen tar vi inte så lätt till oss något, innan vi först sett några effek-ter av det. Men här saknas sannerligen inte sådana; mitt förrådshus är fullt av mat, och här står nu vin frambragt av det renaste vatten! Det är ju som man säger, rätt så handgripliga bevis! Men nu återstår bara frågan om ni ändå inte i hemlighet äger något särskilt medel, genom vars tillsats – hur liten den än vore – varje rent vatten skulle kunna förvandlas till vin! Det är förmodligen inte fallet här; men när man betraktar detta rena mirakel kan man ändå inte helt värja sig mot den tanken. Och så länge man inte kan det, finns det inget sådant som fullständig brist på tvivel, inte heller effekten av den fullkomliga tro som du så väl beskrev! Och därför förstår jag redan att vi i förväg att vi aldrig kommer att kunna ge alla invånare på denna plats en droppe vatten att smaka som vin!
[2] Vi är verkligen så miserabla här som det är möjligt – vår mat består bara av getmjölk, fisk och vatten; för inget annat finns tillgängligt i denna fullständiga öken – men vi är nöjda med detta i detta vårt rena naturliga tillstånd. Detta utesluter inte de erfarenheter som vi har gjort många gånger på andra platser. Vi reste vida omkring över hela världen; för vi var sångare och magiker, och jag lärde mig apotekarkonsten i Aten för att förbereda vissa särskilda detaljer, med vars hjälp man har kunnat utföra många mirakel för de många lekmännen.
[3] Kort sagt, hur enkel jag än ser ut här, så är jag utrus-tad med en mängd kunskaper och erfarenheter! Jag känner till kungsormens livskraft och den mirakulösa stenen, bezoar. Jag känner Asien ända in i Indien, jag känner Europa, jag var i Spanien, i gallernas land och även i Britannien; jag känner dessa folks seder och språk. Sedan återvände jag till Grekland och mötte där vise män från den store Diogenes skola, och jag sade då: ’Ack, vilken stor narr människan ändå är! Länder och riken genomvandrar hon för de dåraktiga peng-arnas skull; men Diogenes, den store vise, var lycklig i sin tunna, eftersom han tydligare än någon annan insåg, begrep och bevisade världens totala tomhet, dess skatter och hur fullkomligt värdelöst jordelivet är!’
[4] Sedan lämnade jag Aten för tio år sedan med mitt sällskap och drog bort från världen hit ut i världen. Här byggde vi oss dessa hyddor, som vi nu helt till-freds bor i. Den lilla gethjord vi hade med oss samt de fiskar som finns här i överskott, och med vars överskott vi – enbart för saltets skull – bedrev en liten handel med staden Caesarea, vilket försörjde oss.
[5] Men eftersom staden blev ett rov för lågorna för några dagar sedan, har förstås också den handeln tagit slut. Och vi har nu i fyra dagar, till vår stora glädje, gjort erfarenheten att man faktiskt kan leva utan salt – eftersom vi redan har blivit fördömda av någon osyn-lig naturkraft att leva.
[6] Ty jag och vi alla, betraktar livet som ett straff för den lilla natur som blivit avskild från den stora all-männa naturen och som vi levande varelser represen-terar. Den tänkande, självmedvetna varelsen måste känna igen alla livets stimuli för att sedan till slut, desto smärtsammare, behöva skiljas från dem genom den säkra döden. Därför är den sant vises uppgift – och det är vi alla djupt genomsyrade av – denna: Att tidigt lära sig att fullständigt förakta det mest värde-lösa, och att betrakta döden som försoningen med den stora naturen är varje levande varelses största lycka!
[7] Vi har stor glädje i alla som vi kan göra en tjänst med våra små medel; men vi tycker också av goda och djupt sanna skäl synd om varje person som anstränger sig för att uppnå något i världen. Varför skall vi plåga oss själva och bry oss om något som bara existerar från idag till i morgon? Och den som vill inbilla oss något annat, för honom pekar vi bara på de dödas gravar, ur vilka ännu ingen varelse kommit till liv! Vad man en gång var, det blir man igen – nämligen jord till näring för de lyckliga växterna, som är, men inte känner att de är, och inte tänker på att de skall förgås. Åh, hur stort och heligt är inte icke-livet i jämförelse med det klart medvetna livet!
[8] Ni verkar, såvitt jag kan se, också vara ett slags konstnärssällskap som försöker skaffa er ett särskilt jordiskt lyckoliv!? Vi helt lyckliga kan bara beklaga er, om ni söker den sanna livslyckan på något annat om-råde än just där den ensam kan finnas och bestå. Stanna här och bygg er små hyddor likt våra egna! Nöj er med det minsta möjliga för detta tomma, intet be-tydande och lika betydelselösa liv, så skall ni så små-ningom själva inse och lära känna hur mycket rätt och sanning det ligger i det jag just har sagt er!
[9] Och du, huvudtalare, kommer också att förstå hur denna min verkliga kunskap är mycket mer värd än din fasta, otvivelaktiga, fullständiga tro! Vad tjänar det dig till om du med din fullständiga tro förflyttar hela bergskedjor, men till slut måste dö och gå över i den oändliga förintelsen? Vi är alla inget annat än ett spel av den stora naturen mellan jord, måne och sol! Mel-lan dessa tre bildas tillfälligt lagar, och deras följder ger för en stund liv åt jordytan. De blinda, svagt le-vande inser visserligen inte detta; men vi, som har vandrat genom många solstrålar, har lärt känna det och kan med världens bästa samvete förkunna för var och en vad livet är, och vad man har att vänta sig av det!”
[10] Därefter teg Aziona.


71. Johannes uppenbarar Azionas liv

[1] Men Johannes sade: ”Jag förundras över din välta-lighet och över dina åsikter om livet, som delvis verk-ligen inte är att förakta; men i det avseendet att du menar att detta liv inte har något värde och endast är ett spel av den stora naturen – sannerligen, där är du mycket vilse! Har du då aldrig hört något om en Gud som ur Sig Själv har skapat himmel och jord och allt som finns? Man märker ju med lätthet en viss ordning i allt som finns; ändamålsenligheten i ett djurs lemmar och ännu mer hos en människa! Hur välberäknat är inte ögat och örat!
[2] Kan du, om du tänker något högre, verkligen anta att allt enbart har gjorts av helt döda och livlösa lagar? Åh, trots din inbillade största visdom är du fortfa-rande mycket fattig i detta avseende, och det är myck-et lätt för mig att förstå varför du finner detta jordiska liv så föraktligt och värdelöst! Du har visserligen fär-dats genom många länder med dina följeslagare med många avsevärda svårigheter, har sett och upplevt mycket, – men för livets bästa del har du aldrig be-mödat dig!
[3] I början offrade du dig endast bara för livets mate-riella väl. Men som det så ofta går i världen, ville sa-ken inte lyckas för dig; ty någon särskilt framstående magiker var du inte, och du ägde dessutom alltför lite av den världsliga klokhet genom vilken man ensam kan lägga världen för sina fötter från soluppgång till solnedgång. Du kunde alltså inte, trots dina vidsträckta resor, med din konst – som, som sagt inte var särskilt märkvärdig – vinna det jordiska lyckoliv som du så ofta drömt om. Men jag skall också säga dig den enkla orsaken till detta, så att du får erfara hur man genom den fasta tron även kan blottlägga det innersta och mest dolda hos en människa.
[4] Du förstår, i ditt hjärta var du mycket väl medveten att du bara var en lurendrejare i all din skicklighet och din kunskap och att du inte vågade visa upp dina vär-delösa färdigheter i någon storstad inför mycket utbil-dade, väl erfarna och upplysta människor, och ändå skulle du bara ha kunnat samla rika jordiska skatter i stora städer! Därför var du alltid tvungen att söka upp ett mycket dåraktigt folk som lättare kunde lindas runt ditt lillfinger. Då och då fann du till och med ett så-dant folk; men eftersom ett dåraktigt folk alltid är ett fattigt folk, kunde det aldrig bli någon vinst för dig där.
[5] Därefter blev du förbittrad när du kom till Illyrien och gjorde dåliga affärer överallt. En grek kom till dig i byn Ragizan, prisade Aten och lovade dig där gyllene berg. Denne grek var dock en vanlig kustfarare med sina båtar, och han brydde sig bara om att få passage-rare till Grekland för sina tomma båtar. Huruvida du skulle vinna något i Grekland var detsamma för ho-nom. Kort sagt, du anslöt dig till greken som var på väg till Aten och efter en tråkig tre veckor lång resa anlände du lycklig och välbevarad till Aten, där du i den gamla, klassiska konstens stad blev utvisslad genast vid din första föreställning.
[6] Detta förargade dig och ditt sällskap, och du bör-jade efter dessa erfarenheter umgås med grekerna som en vis man och fann snart många åhörare som gärna till och med betalade dig för dina berättelser; ty inga lyssnar till reseskildringar som de reslustiga grekerna. När du så hade umgåtts med grekerna kom du i kon-takt med en sorts vise män efter en viss Diogenes lära. Dessa behagade dig eftersom de trots sin uppenbara fattigdom var mycket glada och på glatt humör. För dig tedde det sig underligt att människor som levde i djupaste fattigdom talade vist och alltid var ytterst måttliga i mat och dryck, ändå kunde vara så glada och tillfreds. Du började alltmer fråga efter orsaken därtill, och den blev dig visad.
[7] När du och ditt sällskap hade blivit invigda i en sådan lära om livstillfredsställelse, beslöt ni snart att återvända hit, varifrån ni hade utgått, och att någon-stans i närheten av staden Caesarea slå er ner i en herrelös trakt och där grunda en visserligen fattig, men så lycklig som möjligt, människokoloni. Och så kom ni hit för ungefär tio år sedan och slog er ner här, och här är ni fortfarande.
[8] Ni har, som födda judar, övergett era fäders lära, vilken ni visserligen aldrig på allvar har följt, eftersom ni stötte er på fariséernas gärningar, och i stället antog den lära hos hedningarna som tycktes er visare. På det sättet har ni dock blivit helt gudlösa och satt den stora naturens makt i Guds ställe. Menar ni därmed att ni har funnit de vises sten!? Men jag säger dig, och jag kan säga det med världens bästa samvete, att ni däri-genom endast mer och mer har avlägsnat er från den-samma!
[9] Om du är en verkligt vis man, räkna då upp för mig vad jag har gjort från min ungdom, vad jag har lärt, vad jag har varit och vad jag nu i själva verket är! Men jag har, mycket kort, och inte med en enda felaktig stavelse, framställt hur det har gått för dig i världen redan från nära din födelse, och om tiden hade med-givit det, hade jag även kunnat beskriva hela ditt liv i minsta detalj! Döm nu själv, vem av oss båda som är den visare: jag med min orubbliga fulla tro, eller du med din fulla otro!“


72. Sann, levande tro

[1] Här stirrade Aziona på den lugne Johannes och sade: ”Lyssna här, du min annars högt värderade vän! Det jag nu har hört från din mun är mer än mitt fyllda skafferi och mycket mer än vinet som framställts av rent vatten; ty det du har visat mig är bokstavligen sant från alfa till omega! Du har aldrig sett mig förut eller talat med mig och du känner omständigheterna i och alla mina följeslagares liv lika exakt som om du hade gått igenom allt med oss! Det är mycket – och något som började göra mig mycket förbryllad. Att din kol-lega, som först talade, visste mitt namn föreföll mig inte alls konstigt, eftersom hela Caesarea vet varifrån ni kunde ha fått er information; men mina livserfa-renheter har ingen av oss någonsin yppat för någon, och därför har du inte heller kunnat få vetskap om dem från någon annan – och ändå vet du allt in i minsta detalj, ja till och med mina dåvarande tankar, beslut och inre avsikter, som jag ofta inte ens delat med någon i mitt eget sällskap! Min vän, detta är något som inte kan förklaras på naturligt sätt!
[2] Visserligen lär det en gång ha funnits vise män i Egypten, som av linjerna i handen och pannan kunde sia för en människa vad hon gjort och vad hon hade att vänta; och det fanns även vissa tempelsovare, som i en sorts sömnextas profeterade om ting, som antingen verkligen existerade eller först skulle ske. Men med vilka mystiska bilder fördes inte allt sådant orakelnon-sens fram i ljuset! Och så krävdes det åter nya vise män, som tolkade dessa högst obegripliga orakelsvar för lekmännen, oftast på ett kvickt och mycket slugt sätt – och efter dessa högtidliga och kostsamma för-klaringar visste frågaren oftast just det som han aldrig hade önskat att få veta, eller något som han redan länge tidigare vetat. Men hos dig gick det hela utan någon tempelsömn, utan någon granskning av mina händer och utan något mystiskt ordsvammel, alldeles rakt och klart! Utan en allseende och allkännande gudomlig kraft är detta fullkomligt otänkbart! Skulle något sådant på allvar kunna uppnås endast genom full tro?“
[3] Johannes sade: ”Ja visst, min vän; men det beror förstås helt på vad man tror! Om någon sade dig en lögn och du trodde fast på den, så skulle en sådan aldrig så orubblig tro inte ha någon verkan, ty där det inte finns en sant fast kärngrund, kan man inte bygga något hus.”
[4] Aziona sade: ”Det är helt i sin ordning; men var finns den prövosten, genom vilken jag kan komma till den fullaste övertygelsen, att det är den fulla sanning-en som någon framställt för mig att tro?”
[5] Johannes sade: ”Vi har visserligen redan talat om detta ämne; men för att ge dig en närmare fingervis-ning säger jag dig, att Gud, himlens och denna jords Herre, har lagt en känsla i varje människas hjärta som strävar efter sanningen, en känsla som mycket lättare känner igen och uppfattar sanningen än ett aldrig så väl utvecklat förstånd.
[6] I denna känsla bor också kärleken till sanningen, och denna kärlek känner igen sanningen och genom-syrar den snart med sin livsvärme och ger den därmed liv. Så snart tron, som en sanning genomsyrad av kär-lek, aktiveras, börjar den röra sig, verka och därmed handla spontant. Endast sådant självsäkert handlande är en garanti för den fullständiga framgången för det som tros utan tvekan, dock inte i den fysiska hjärnan utan i hjärtat.
[7] I hjärnan har själen endast sina ögon, öron, sin lukt och smak; men från dessa utgår inget liv, eftersom de själva endast är effekter som produceras av livet.
[8] För att tron skall vara effektiv måste den vara ett med livet självt och inte, som ögon och öron, näsa och gom, vara en enda effekt av livet, utan en djupare koppling förutom den som är nödvändig på ytan. När din tro på sanningen har blivit ett med ditt liv har den spontant befriat sig från allt tvivel. Den behöver då bara vilja, och vad en sådan levande tro än vill, kom-mer att ske.”


73. Vägen till sann tro

[1] (Johannes:) ”Den äkta, sanna tron i en människa som börjar tro liknar ungt vin som hälls i vinsäckar. Om det är riktig druvmust, börjar den snart att jäsa. Genom denna jäsning stöter den bort allt som inte helt och hållet är vin. När den har kastat ut allt som inte hörde till dess art, blir det till ett rent och kraftigt vin, som vid förtäring livar upp allt, eftersom det självt på sätt och vis är liv. Men om man fyller skalen med en annan vätska, kommer det antingen ingen jäsning alls eller, som mest, en illaluktande nedbrytning som kommer att påverka och förstöra även säcken.
[2] På samma sätt är människans hjärta som vinsäcken: genom sanningen blir det alltid mer levande och star-kare, men genom lögn och bedrägeri måste det till slut självt – som annars bäraren av livet – gå över i full död.
[3] Om du i hjärtat tror på en Gud, så kommer du också att älska Honom; ty i hjärtat genomsyras allt av kärleken. Om du älskar Gud, så har Guds högsta kraft trängt in i ditt hjärta och därmed i själva ditt liv.
[4] Men Guds kraft är inte på något sätt begränsad, utan genomtränger hela den eviga oändligheten. Om du i din livsgrund alltså sätts i förbindelse med den gudomliga kraften, då väcks samtidigt Guds kraft i dig, och när den sedan vill något i dig, så sker också ofel-bart vad den vill.
[5] Jag är visserligen till ditt yttre helt en människa som du; men i mitt hjärta står jag inte längre ensam, ty genom min stora kärlek till Gud bor Hans kraft nu i mitt hjärta och har blivit ett med min kärlek. Det är därför jag, hjälpt av Guds kraft, kunde se och uppfatta allt som hade hänt dig och ditt sällskap på era resor. Där ligger hela hemligheten!
[6] Du måste först lära känna Gud, och till det har du ett ordnat förstånd. Men vid förståndet allena får det inte stanna. Det du förstår måste du snarast ta upp i ditt hjärta eller i ditt liv, och därigenom levandegöra det, och då kommer du redan att vara på den rätta vägen! – Men har du nu verkligen förstått mig?”
[7] Aziona: ”Jag har verkligen förstått dig; men vad skall man då göra om hjärtat redan är fyllt med all slags smuts, det vill säga falskhet och bedrägeri? Hur skall man fört få ut det därifrån?”
[8] Johannes säger: ”Acceptera bara sanningen, den kommer att göra sitt även utan dina händer! När du betraktar mörkret vid midnatt, kan du oroligt tänka för dig själv hur väl detta någonsin skall vika undan för den annalkande dagen. Vem skall sopa bort det? Men jag säger dig: bekymra dig inte om det! Låt bara solens dag komma, så skall den genast göra upp med även det allra tätaste mörker! Så som Gud verkar i det stora universum, verkar Han i det mänskliga hjärtat genom Sin sol av nåd och liv. – Förstår du det?”
[9] Aziona säger: ”Ja, nu förstår jag det, men låt mig nu gå till några grannar, så att jag öppet kan berätta för dem vad jag fått lära mig här!”
[10] Därefter tog vår Aziona avsked, skyndade hastigt till sina grannar, kallade högt och raskt ihop dem alla och berättade för dem i detalj allt som han nu hade lärt sig, sett och hört.


74. Hirams dröm

[1] Dessa förundrade sig högeligen över allt detta, och en av dem sade: ”Märkvärdigt! Jag fäster visserligen inget avseende vid drömmar – men min dröm, som jag hade i natt, tycks i hög grad bekräftas som sann genom detta högst ovanliga möte!”
[2] Aziona frågade honom genast på sitt hastiga sätt: ”Nå, nå, berätta bara snabbt vad du drömde! Men utelämna ingenting; ty allt kan vara av stor vikt!”
[3] Grannen sade: ”Ha bara lite tålamod, Aziona min vän; ty först måste man samla drömmen på ett mer ordnat sätt från sinnenas alla vrår, för man kan aldrig komma till dig med en rörig berättelse. Men nu är jag redan ganska väl samlad, så lyssna tålmodigt.
[4] Jag stod vid stranden av vår bukt, som nästan är ofarbar för varje större skepp. Då såg jag ett stort sken stiga upp på morgonen som lös starkare än middags-solen. Jag sökte med mina ögon hit och dit, upp och ner, men ingenting ville visa sig utom något som lik-nade en sol, från vilken det stora skenet kunde ha ut-gått!
[5] Jag betraktade detta stora sken med allt större lust och upptäckte snart därefter ett stort skepp, som styrde rakt in i denna bukt. Men detta skepp var så lysande att jag snart förstod att det föregående stora ljusskenet uteslutande måste ha kommit från skeppet. Jag lade också snart märke till människor i detta ljusskepp, bland vilka särskilt en strålade starkare än middagsso-len. Men även de andra, utom en, lyste starkt, men ändå så som om de, likt de vita solmolnen, var upp-lysta av den ene. Skeppet närmade sig snabbt vår ko-loni. Jag greps av en stor bävan inför det allt starkare ljuset, så att jag skyndade mig att gömma mig i min hydda. Men då vaknade jag och insåg först då att det bara var en dröm.
[6] Även om jag, liksom var och en av oss, inte fäster något avseende vid drömmar, har dock denna under-liga ljusdröm sysselsatt mig ända tills nu, och jag sade ofta till mig själv: ’Nej, detta är ingen vanlig, tom dröm! Den kommer att uppfyllas på något alldeles motsvarande sätt!’ Och se, där är den inför våra ögon!
[7] Men låt oss genast gå dit! Ty jag brinner av begär att få se skeppet, om det inte åtminstone till formen har någon likhet med det som jag såg i drömmen! Också människorna såg jag redan på nära håll så tyd-ligt, att jag mycket väl har kunnat lägga deras anlets-drag på minnet. Det vore verkligen högst märkvärdigt om skeppet, och även de människor som jag såg på skeppet i min dröm, hade en likhet med dina under-bara gäster! Låt oss därför genast gå till dem, så att de inte hinner fara iväg innan dess!”
[8] Då reste sig genast hela grannskapet och skyndade bort till oss.
[9] När de nu stod framför oss, ropade drömmaren genast högt: ”Ja, ja, broder Aziona, det är på håret exakt samma skepp, och det är också helt och hållet samma människor – bara utan ljusskenet!”
[10] Här ropade Jag Själv till honom vid namn och sade: ”Hiram, vad tänker du nu om din dröm? Och du, Aziona?”
[11] Hiram sade: ”Ja, ni kära, underbara vänner! Jag kan inte säga något annat än att det helt och hållet har uppfyllts med er, vad gäller formen! Det är bara ljuset som inte är synligt nu; men kanske får vi alla se det
igen om denna ljusa soliga dag kläddes av nattens stjärnklara kappa!”
[12] Aziona sade: ”Men jag menar att det inte behövs något yttre ljus, eftersom dessa kära vänner är så över-fulla av livsvishetens ofattbara inre ljus! Och jag skulle nästan vilja mena att du, min vän Hiram, i din sanner-ligen märkvärdiga dröm bara har sett dessa mäns and-liga ljus! Men detta kommer just dessa kära män och ännu obekanta vänner att upplysa dig om!”


75. Vad själen ser under en dröm

[1] Johannes sade därefter: ”Ser du, Aziona min vän, hur det redan börjar gry andligen inom dig? Ty du har gett din vän och granne Hiram en helt och hållet riktig förklaring till ljusskenet i hans drömsyn; ty det förhål-ler sig just precis så! I drömmen ser nämligen själen endast andligt med sina andliga ögon, och kan därför också bara se det andliga – och därför har du, eller rättare sagt inte du, Aziona, utan Hiram, i förväg end-ast kunnat se oss andligen.”
[2] Aziona sade: ”Men Hiram såg ju inte bara ljuset, utan också materien till sin form, sådan den är här! Nå, med vilka ögon såg han då det?”
[3] Johannes sade: ”När vi anlände idag för omkring tre timmar sedan, var du och flera av dina grannar närvarande; det var bara Hiram som inte var där. När middagen kom skyndade sig alla in i sina hyddor för den knappa måltidens skull; du ensam stannade kvar för att vara vår värd. Om Hiram också hade varit bland dem som tog emot oss här tillsammans med dig, då skulle du ännu tydligare ha insett hur man ibland också kan se och uppfatta materiella former med själens andliga ögon. Men nu måste detta visas för dig steg för steg; för här gäller också det gamla ordspråket, att man inte fäller ett träd med ett enda hugg.”
[4] Aziona frågade: ” Ja, käre, visaste vän, varför skulle jag då ha insett detta tidigare, om Hiram hade varit närvarande vid er ankomst?”
[5] Johannes sade: ”Ja, vet du, allt har sina mycket väl-ordnade vägar! Hiram skulle genast ha känt igen oss som desamma som han såg i sin ljusdröm, och då skulle vårt samtal säkert genast ha tagit en annan vändning, och vi hade uppenbarligen kommit in på denna punkt mycket tidigare. Men nu kom vi in på det först senare, och så kan du också av helt naturliga skäl bara komma till insikt om detta först senare!”
[6] Aziona sade: ”Ja, det är sannerligen något helt na-turligt; för allt i världen är så! Ju senare man börjar ett arbete som kräver en viss tid, desto senare blir man också färdig med det!”
[7] Johannes sade: ”Men det finns ytterligare en an-ledning till att du inte kan se så snabbt ännu; men med tiden kommer du dock att se det tydligt, du måste framför allt bara skaffa dig lite mer tålamod! För end-ast med tålamod kan man slutligen erövra hela värl-den inom och utanför sig själv.”
[8] Aziona sade: ”Tålamod, ja, det är sannerligen inte min svaga sida – för på den punkten har det alltid funnits en stor brist hos mig; men om det är nödvän-digt kan jag nog också vara tålmodig!”
[9] Johannes sade: ”Du menade egentligen att tålamod hos dig inte är någon stark, utan snarare en mycket svag sida, där du lätt och gärna brister – inte sant, min vän Aziona?”
[10] Aziona sade: ”Gedigna språkkunskaper behöver ni inte leta efter hos oss; ty vi talar bara efter gammalt språkbruk, och det skiljer sig åt nästan överallt. Men eftersom du nu talade om starka och svaga ’sidor’, så skulle jag nästan kunna tro att ni också är musiker och sångare!”
[11] Johannes sade skrattande: ”Ja, ja, du har kanske inte fel; ty musik och sång har ju alltid varit starkast representerat hos judarna av alla folk på jorden, även om vi i egentlig mening varken är musiker eller sång-are, såsom nu förekommer mycket ofta hos oss i Gali-léen. Med uttrycket ’svag och stark sida’ menade jag dock inte strängarna på ett musikinstrument, utan bara den moraliska sidan av människans sinnelag. Men trots det är vi ändå också musiker och sångare – fast på ett riktigt djupt andligt sätt! – Förstår du det?”
[12] Obs.: Här bör för tyskarnas förståelse påpekas att i det gamla hebreiska språket var orden för ’sträng’ (på ett musikinstrument) och ’sida’ (hos en människa) ännu mer likalydande än i det nuvarande tyska språket. Ty ’sträng’ hette Strana eller också Strauna, och ’sida’ hette även Strana, kortare Stran eller Stranu. Därav kan man lätt förstå varför Aziona började tro att vi var musiker och sångare.
(Anm. av J. Lorber)


76. Hirams stoiskt världsliga naturalistiska åsikter

[1] Då sade Aziona: ”Sannerligen, nej, det förstår jag inte alls! Hur skall jag förstå det då?”
[2] Johannes sade: ”Eftersom du är jude, så har du väl någon gång hört talas om Davids psalmer, Salomos Höga visa och profeten Jeremias klagovisor?”
[3] Aziona sade: ”Åh, ja, självklart, även om jag hört ganska lite av det och förstått ännu mycket mindre!”
[4] Johannes sade: ”Förstå, det är andlig musik och andlig sång, eftersom den gavs åt dessa sångare genom Guds ande! Nå, förstår du nu saken något bättre?”
[5] Aziona sade: ”Ja, på ett något skymmande sätt klar-nar det väl för mig; men någon verklig insikt kan jag långt ifrån påstå att jag har! – Vad säger du då, Hiram, hur förstår du detta?”
[6] Hiram sade: ”Precis som du! Här fläktar det nog en slags andlig doft; men om dessa kära och underbara vänner skulle börja sjunga Salomos Höga Visa för oss, då går jag. Ty med den sången kan man jaga mig som en gemse över alla bergstoppar; det är enligt det kända apotekaruttrycket en sann essens av mänsklig dumhet, bortsett från att Salomo i övrigt sägs ha varit en av de visaste judakonungarna.
[7] Om Davids psalmer och Jeremias klagovisor vill jag däremot inte säga så mycket; ty i dem lär det före-komma mycket gott och upphöjt, samt olika dunkelt hållna profetior om en Messias som en gång skall komma till judarna – ungefär som grekernas Iliaden. Men allt det där är ändå bara en ganska vacker poesi, bakom vilken det inte ens finns något i stil med min vackra ljusdröm från idag, som ju även gått i uppfyl-lelse här! De arma dödliga människorna tröstar sig alltid så gott de kan med goda löften; men var finns den verkliga uppfyllelsen? Den fastnar för evigt på vägen, och varje människa, med alla sina vackraste förhoppningar, finner slutligen sin fullbordan där nere i den kalla jorden! Det är och förblir den eviga och oföränderliga sanningen – allt annat upplöses till det gamla, fåfängliga intet!
[8] Det är sant, Aziona har tidigare sagt mig åtskilligt mycket märkligt och tänkvärt, bakom vilket det nog döljer sig någon hemlig sanning som vi ännu inte känner till; men den kära jorden har, alltsedan Moses, Sokrates och Platon, redan burit många övermåttan visa män, som man lika gärna hade kunnat hålla för gudar. De fanns verkligen, och naturens alla krafter lydde deras vinkar! Men ändå blev de äldre, svagare och bräckligare, och vid deras dagars slut visade det sig ändå att de bara var dödliga och förgängliga män-niskor, och de gick över i precis samma intet som de människor som i allt liknade oss, men som aldrig kommit på tanken att vilja vara något här i världen. Därför är allt fåfänglighet i denna dödens värld!
[9] Man talar ganska allmänt om ett själarike på andra sidan; men var finns detta, vem har någonsin sett en själ, och vem har någonsin sett dess framtida bonings-land? Ja, dikter och sagor om detta finns det överallt i överflöd! Vi är många här, för att vara på en så över-given plats av jorden; men bland oss finns inte en enda som med bestämdhet kan säga att han någonsin sett en själ eller ens på allvar känt av den! Men det som inte visar sig för var och en – och varje människa borde väl ändå ha rätt till det – utan nästan uteslu-tande förbehålls olika prästkaster och andra individer som liknar dem, ja, då är det väl inte svårt för en nå-gorlunda fritt och klart tänkande människa att förstå på vilken grund, i vilket syfte och till vems fördel såd-ana sagor, dikter och till och med läror har uppstått! Lyckliga de människor för vilka sådana luftiga ord-byggen kan skänka någon tröst och ro! Vi, kära vänner, har däremot insett och förstått något bättre, nämligen den urgamla, alltid samma sanningen i dess djupaste djup, och just i denna finner vi vår största tröst och vår största ro: att en gång få återvända till det evigt uråldriga intet; ty i icke-varat ligger uppenbart den största och saligaste vilan.
[10] Att vi nu finns, lever, tänker och känner, det är redan i sig ett egendomligt och obegripligt spel av naturen. Vindarna leker med havets vågor, och dessa rasar, susar och dånar, som om de ville uppsluka hela jorden med dess berg; men snart stillnar vindarna, och vågornas rasande kraft är borta. På samma sätt stiger molnen upp, fyllda av fruktansvärt åskväder. Man kunde tro att detta skulle bringa jorden till undergång; men snart har stormen bedarrat, och på den följer åter den gamla stillheten. Så växlar naturens stora le-kar. Allt förgår och återkommer också igen; endast den stora naturen förblir sig själv alltid lik. Solen, må-nen, stjärnorna och denna jord är alltid desamma, och så också dess företeelser och lekar.
[11] Förstå, mina kära och mycket aktningsvärda vän-ner, ni må göra vad ni vill och kan, och på samma sätt tala, skriva och undervisa i all möjlig visdom – allt detta är fåfänglighet! Endast det som jag har sagt er, utifrån min säkert enkla och osjälviska fattigdom, är och förblir sant. Ty detta lär människan den dagliga erfarenheten, och denna, som den äldsta lärarinnan för hela skapelsen, känner inga undantag, eftersom den är lika unik som dessa mina båda ögon är mina så länge jag lever. Alla andra vise och profeter har häm-tat sin visdom och sina kunskaper från sina föregång-are och velat trotsa den gamla erfarenheten med det; men allt detta är helt och hållet förgäves och tomt! Där nere har de för länge sedan blivit till intet, och inget finns kvar av dem förutom deras tomma visa läror och några av deras storverk. Endast svaga andar, som klamrar sig hårt fast vid detta intetsliv, kan ännu finna något välbehag – ja, ibland till och med en tom tröst – i sådana hjärnförvillelser.
[12] Detta är nu min livsåskådning. Om ni kanske har en bättre, så framlägg den, så skall jag mycket gärna se om ni kan säga oss något ännu sannare! Men jag vet redan på förhand att ni inte kan komma med något sannare och gedignare, eftersom något sådant inte finns och inte kan finnas.”
[13] Då sade Petrus i hemlighet till Mig: ”Herre, nå, den där talar minsann ett slags hebreiska! Sannerligen, om jag inte redan hade gjort så utomordentliga erfa-renheter tillsammans med Dig, så vore han den förste som skulle kunna göra mig svag.”
[14] Jag sade: ”Åh, vänta bara, detta är inte kärnan på något sätt än; de skall nog komma med ännu tätare! Jag sade er ju i förväg just därför, att ni här kommer att behöva samla er mycket för att få dessa människor till en annan övertygelse och, vilket är huvudsaken, till kärlek till livet. Johannes, fortsätt du nu bara!”
[15] Johannes sade här något smått tveksamt: ”Herre, men låt Du mig genast få orden lagda i min mun; ty nyss lät Du mig tala några ögonblick själv, och jag var genast – Gud vet vart! Jag sade visserligen inget direkt olämpligt; men kort sagt, jag märkte att jag inte höll mig på rätt spår!”
[16] Jag sade: ”Min käre Johannes, var helt lugn! Allt du har talat var i bästa ordning, ty allt måste ske precis så. Därför, fortsätt du nu bara helt frimodigt, så skall vi få glädja oss åt en av de vackraste segrar!”
[17] Detta gav Johannes nytt mod, och han började genast åter tala, och denna gång med ännu mer ande och mod än tidigare.


77. Människosjälens skapande kraft i en dröm

[1] Sålunda började Johannes och sade: ”Hiram, min vän! Du hade i natt något som du kallade en ljusdröm och påstod dig ha sett oss alla tillsammans anlända hit med skeppet, och du uppgav utan att bli tillfrågad att vi var desamma som du hade sett i din ljusdröm. För-klara nu för mig, enligt din visdom, som i sitt slag alls inte är att förakta, hur detta var möjligt! Ty om vi end-ast hade kroppar och inga själar, vilka i slutändan dock också kan leva vidare utan en kropp, hur skulle vi som själar då kunnat visa oss för din själ, som under din kroppsliga sömn ändå var vaken och verksam, medan dessa våra kroppar vid samma tid fortfarande befann sig i den övre trakten av Caesarea?”
[2] Hiram sade: Ja, mycket bra! Men om det verkligen var era själar, som fria från sina kroppar redan i för-väg strövade omkring här i denna bukt, då vill jag veta om också ert skepp har en själ! Du ser, min vän, där är vi åter vid den gamla, något omtvistade punkten, som min vän Aziona tidigare ville ha upplysning om, men där du hänvisade till tålamod. Nu är jag mycket nyfi-ken på hur du kommer att besvara denna mycket kitt-lande fråga!”
[3] Här tog Johannes krukan och sade: ”Min vän, du är törstig, det ser jag på dig! Ta först och drick, sedan skall vi tala vidare!”
[4] Hiram sade: ”Är detta kanske en indisk magisk dryck, som man blir berusad av och sedan kommer in i hela mänsklighetens dårskap?”
[5] Johannes sade: ”Aziona står precis bredvid dig; fråga honom huruvida detta är en magisk dryck från Indien!”
[6] Aziona sade genast: ”Drick bara, du kommer genast känna dig bättre av det!”
[7] Hiram sade: ”På ditt ansvar, broder! Hiram tog då krukan och drack några mycket kraftiga och rikliga klunkar, ty han var också en mycket stark och kraftfull man. När han hade släckt sin törst, sade han helt för-vånad till Aziona: ”Ah, se bara! Ur vilken källa har du hämtat detta härliga vatten?”
[8] Aziona sade: ”Det har jag ju redan berättat för dig vid din hydda! Det är samma vatten från min källa som du känner väl till, som dessa underbara vänner har förvandlat till vin!”
[9] Hiram sade: ”Sannerligen, den konsten skulle jag också vilja kunna; ty en sådan dryck kunde då och då ändå krydda detta förgängliga liv en smula. Sannerli-gen, detta är det allra bästa vin som någonsin har run-nit över mina läppar. För ett sådant vins skull skulle en människa kunna leva ett par tusen år utan att tröttna! Kom igen, låt mig ta ett par klunkar till!”
[10] Aziona gav Hiram krukan, och denne tog ytterli-gare ett par riktigt kraftiga klunkar, tackade sedan Jo-hannes och sade: ”Detta, käre vän, gick verkligen mycket bra; men om det nu också skall gå dig lika bra med själabeviset för skeppet, det är en annan fråga!”
[11] Johannes sade: ”Käre vän, det blir mycket lättare! Men du måste först veta, att varje själ, som redan är andligt fullkomnad och står i närmare förbindelse med Guds ande, också är en smula allsmäktig, och att det därför är mycket lätt för henne att i ett ögonblick skapa ett skepp och visa det för en främmande själ, om det behövs, som en produkt av hennes skapande kraft – så att det framstår som om det existerade i naturen. Och se, det var just det som hände under den gångna natten, och därför kunde du som själ se ett skepp bära oss, utan att vårt skepp därför behövde ha någon själ. Du såg oss också klädda, så som vi nu står här framför er i naturen; då skulle ju även våra kläder behöva ha en själ! Men dessa är endast en slags tidsen-liga, skapande produkter av en själ som står i nära förbindelse med Guds ande.
[12] Alltså såg du oss i din dröm med din själs andliga ögon såsom vi är. Och vi visste väl, att du, som just den mest hårdnackade i din tro, skulle behöva se oss, och vi ville ha det så – för att du åtminstone till en början skulle få något som kunde öppna dina ögon en smula. Ty om vi aldrig någonsin hade funnits i världen eller överhuvudtaget aldrig existerat – sannerligen, du skulle du aldrig heller ha fått se oss i en dröm, hur klar den än varit! Men eftersom vi finns till och existerar, och förvisso enligt anden i Gud sedan evighet, så var det också en mycket enkel sak att väcka din själ för detta sedan redan länge efterlängtade ögonblick under några ögonblick under denna drömnatt, så att den i förväg kunde se vad som kommer i det stora ljuset. Kan du också kalla det ett spel av den stora naturen?”
[13] Hiram sade: ”Käre vän, du får inte ta illa upp om jag, som brukligt är för mig, talar så som jag tänker! Förstå, att du på ditt sätt är en stor vis man och en mästare i talekonst, det märkte jag redan av dina första ord! Din förmåga som talare gör det lätt för dig att, som vi säger, göra en björn till en varg.
[14] Jag berättade min dröm för dig sant och öppet, och du har nu en lätt uppgift att göra vad du önskar med den. Vet du, det är verkligen ingen svår konst att framstå som en profet; ty en god talare kan fint an-vända alla omständigheter och genast skapa en idé av dem, som i sitt slag inte lämnar något övrigt att önska. Lättsinniga, ytligt tänkande människor utrustade med liten erfarenhet skulle fastna där och fångas; ändå behövs det mycket kalla, lugna förnuftet, utan all pass-ion och rädsla, hos en mycket erfaren person mer än bara ett utmärkt tal av en ung och säkerligen också mycket framstående, begåvad person.
[15] ”För att tala helt öppet,” sade Hiram, ”så är det du sagt mig om min dröm alls inte att förkasta, och det är i högsta grad värt att tänka djupare över. Men jag skall ändå, utifrån mina många erfarenheter och kunskaper, ställa något emot det. Kan du förklara det för mig på ett tillfredsställande sätt, så kan vi nog snart bli över-ens!”
[16] Johannes sade: ”Vänta, min vän! För att mer över-tygande bevisa för dig den inre andliga livskraften i själen i människokroppen, skall jag nu, hämtat ur din själ, berätta dig på en hårsmån när detsamma som du just nu ville använda som motbevis mot min förkla-ring, och som du ansåg vara en hård nöt att knäcka i fråga om din syn. För varje osant ord kan du utan vidare ge mig en örfil!”
[17] Hiram sade: ”Så berätta då! Sannerligen, jag är mycket nyfiken på det! Men utan den där örfilen du föreslog vid ett felaktigt ord; ty alla sådana slags rätt-färdiganden och tillrättavisningar är oss främmande och har aldrig varit vår sed – utom i fall av allra yt-tersta självförsvar! Så berätta alltså med gott och glatt mod vad du vet om mina hemliga erfarenheter och upplevelser!”


78. Hirams magiska erfarenheter

[1] Johannes sade: ”Nåväl, lyssna då tålmodigt på mig! Du förstår, du, som själv är lite av en magiker, liksom alla dina följeslagare, hade redan några år tidigare, innan du i Grekland slog dig ihop med apotekaren Aziona, företagit en resa till Egypten tillsammans med en trollkvinna vid namn Klia. Vid detta tillfälle fick du dock endast en mycket svag utdelning, på grund av att dina och din medhjälparinnas trollkonster var så yt-liga!
[2] I Alexandria imiterade till och med gossarna på gatorna era trollkonster – och ibland gjorde de det bättre och med större framgång än ni själva! Så ni uträttade inte mycket där utan drog vidare till Kairo. Väl framme ville ni uppträda, men man sade till er: ’Låt oss få se vad ni kan!’ Ni gav några prov på er konst, men man beklagade er och sade: ’Kära männi-skor, här får ni några slantar till resan! Men visa er inte i städerna med detta; kanske kan ni i små byar ännu förtjäna en kvällsmåltid med det!’
[3] Sedan drog du vidare till Karnak, där du inte heller gjorde någonting,
liksom i Elefantine, och du vågade till och med gå så långt som till Memphis. Men där blev du helt begravd! Om en romersk guvernör inte hade räddat dig från dina plågor där, skulle det ha gått mycket illa för dig. Emellertid gav den godhjärtade romerske guvernören dig boende i tre månader för den vackra Klias skull och lät dig där bli bekant med ett mycket förmöget persiskt magikersällskap, så att du kunde eller borde lära dig något av dem.
[4] Nåväl, detta magikersällskap ville emellertid inte göra en överenskommelse med dig om du inte ome-delbart förblev deras slav i hela tio år vid sidan av den betydande utbildningsavgiften! Sedan beräknade du avtalet så här: Tio år som deras slav plus den stora avgiften på hundra pund?! Om jag är deras slav i nio år, kan de det tionde året slå ihjäl mig som slav, så att deras hemlighet inte avslöjas i Grekland, och då skulle mina hundra pund försvinna tillsammans med mig! Magikerna skulle ha ätit de hundra punden – och kro-kodilerna i Nilen skulle ha ätit mig! Nej, det ska jag inte göra mot mig själv!
[5] Det var alltså ditt goda och bestämda beslut, helt i hemlighet. Men till magikerna sa du: ’Mina högt visa konstnärer, när jag då och då har sett nästan alla era största och mest hemliga verk som gäst, då kanske jag ingår ett ännu mer fördelaktigt kontrakt med er!’ Där-med lät sig magikerna luras och uppförde sina största och djärvaste nummer i föreställningarna, som ägde rum två gånger i veckan.
[6] Jag kommer inte nämna de många andra numren, som inte hör till vår sak, för att spara dyrbar tid, utan endast de som verkligen skakade om dig. Och dessa bestod i följande: En kraftfull arab, omkring trettio år gammal, trädde fram och tillkännagav med allvarliga och vördnadsbjudande ord att han, enbart genom sin viljekraft och genom att lägga sina nakna händer på en jungfru, skulle förmå henne att avslöja för var och en även hans tankar och en mängd hemliga saker på begäran. Hon skulle även kunna ange varje människas ålder och, om någon så önskade, också exakt och ofelbart förutsäga hans framtida lyckliga eller olyck-liga öde.”
[7] Detta var som en verklig blixt och åskknall för dig. Jungfrun fördes nu fram och sattes på en bädd. Magi-kern lade sina händer på henne, varpå hon föll i sömn. Kort därefter kom jungfrun in i ett slags extas och började tala med magikern, som då sade: ’Den som önskar fråga något bör träda fram, men aldrig fler än tre personer åt gången. Dock med anmärk-ningen att de som hon uppmanar att genast avlägsna sig också bör följa denna vink, annars kan något obe-hagligt hända. Skulle det finnas någon med ett inte helt rent samvete, så får han inte komma nära jung-frun, utan låta framföra frågan till mig genom en mel-lanhand, och svaret kommer då i hemlighet genom mig! Jungfruns tillstånd kommer att vara i en och en halv timme!’
[8] Efter detta tillkännagivande kom flera fram och ställde de mest underliga frågor, och var och en fick sitt underbara svar. Du frågade också om din ålder och ditt framtida öde. Och vad jungfrun sade till dig har slagit in till punkt och pricka. Och det som ännu inte har inträffat tycks vilja gå i uppfyllelse just nu, och för framtiden! – Säg mig, har det inte hänt precis så med dig?”
[9] Hiram sade, helt och hållet förbluffad: ”Nej, detta är mer än för mycket, mer än tusen av dessa förtrol-lade jungfrur; ty jag har till och med berättat väldigt lite till dig, min vän Aziona, och faktiskt ingenting alls om detta, och ännu mindre för någon annan! Hur är det möjligt för dig att veta detta exakt? Nej, nej! Lyssna nu, du är en ytterst märklig person! Jag känner mig fruktansvärt obekväm i din märkliga närvaro!”
[10] Johannes sade: ”Åh, låt det bara vara: för vi är inte här för att ens tillfoga er den minsta skada, utan en-bart för att göra er så lyckliga som möjligt, särskilt andligen! Ty utan att ni först är andligen lyckliga, har ni ingen glädje av något jordiskt välstånd! – Vill du nu att jag skall berätta om den nämnde magikern i Mem-fis drömskapande, som var det som mest förbluffade dig, och vars magi du nyss ville beskylla oss för beträf-fande din ljusdröm?”
[11] Hiram sade: ”Åh, käre vän, låt det bara vara! Fastän jag inte har en aning om hur den där magikern kunde förmå sin sovare att drömma bestämda dröm-mar, är jag ändå redan på förhand övertygad om att du känner till allt detta in i minsta detalj, och att du själv skulle kunna utföra det på tusen gånger bättre sätt om du bara ville. Ty hur dina ögon – eller vilket av dina sinnen det nu är – kan läsa de allra hemligaste saker i mig som ur en öppen bok, det är och förblir en gåta för mig ända in i graven!”
[12] Johannes sade: ”Inte så, min vän! Det är inte alls min avsikt att förklara det egyptiska drömskapandet för dig som en vetenskap, så att du senare skall kunna försörja dig bättre som en viss magiker – för då behö-ver du bara gå till esséerna, de kan göra det och kanske också visa det för dig! Nej, det jag vill är att visa dig den stora skillnaden mellan hur vi i ett klart drömtillstånd verkligen kan framträda andligen för någon, och hur den magiker som senare gick till essé-erna och fortfarande finns hos dem, lät människor få sina drömmar.”
[13] Hiram och även den oändligt uppmärksamme Aziona sade: ”Nåväl, vi är verkligen mer än dödligt nyfikna på detta! Vi ber dig innerligt att du förklarar det för oss på ett begripligt sätt!”
[14] Johannes säger: ”Nå, lyssna då på mig! Du förstår, hur vi framkallade din dröm från oss och vår ankomst till dig har jag förklarat lika troget och sant som min berättelse om din egyptiska konstresa med din sköna Klia, som sedan lät dig ensam återvända hem till Gre-kland eftersom hon trivdes bättre i Memfis! Det behö-ver jag därför inte upprepa för dig, eftersom du an-nars har ett gott minne, så som nu. Det handlar bara om hur magikern skapade drömmarna för sin so-vande!
[15] Du förstår, hela magikersällskapet var mycket stort! Av dem som verkade öppet fanns det bara några få, men många av dem som höll med dem, som dock aldrig fick tåga in i en stor stad tillsammans med hu-vudmagikerna. De kom först senare, dels som han-delsmän, dels som andra resande och dels som ny-fikna, som redan hade hört de sällsammaste berättel-ser om de stora, underbara konstnärer som snart skulle uppträda i staden och som de nu ville se. Det var de så kallade ’folklarmskaparna’, men alla levde gott på en och samma näring, eftersom de alltid drog in tusentals pund i en stor stad.
[16] Nåväl, dessa hemliga medlemmar i magikersäll-skapet var bara mycket ärliga åskådare till de stora föreställningarna, men de visste exakt när de vid ett visst tecken skulle låta sig användas för att lura den bredare allmänheten. Bland dem fanns också flera som var tvungna att utföra sin hemliga tjänst vid drömskapandet. Var och en hade länge vetat vad han skulle drömma, om han trädde fram på magikerns begäran som om han av misstag kom bland åskådarna och mycket högtidligt och högljutt påstod att han skulle satsa tusen pund på att magikern inte skulle kunna skapa någon dröm åt honom.
[17] Vadet accepterades vanligtvis, och den skryt-samme besteg tribunen och var tvungen att ta en sömndryck för syns skull, i vilken det med säkerhet inte fanns en enda droppe opium. Kort sagt, mannen föll snart i djup sömn på en bädd, som han inte kunde väckas från ens med högt oljud. När vår man väl sov mycket djupt – men naturligtvis bara till synes så – steg magikern fram med stort vördnadsbjudande patos och sade till folket: Finns det ingen bland de många åskådarna som skulle vilja veta vad denne sovande, som vill krossa mina färdigheter under sina fötter, kommer att drömma?
[18] Snart anmälde sig en av de invigda som var närva-rande, i gestalt av en i guld överdådigt prydd, rik köp-man från Rom eller Persepolis, eller i form av en an-nan alltid mycket aktad gäst, och sade: ’Låt mig pröva om han drömmer vad jag tänker för mig själv och vill att han skall drömma om mig!’
[19] Då sade magikern med all hövlighet: ’Högaktade herre, gäst och besökare av denna föreställning, var nu så god att i hemlighet meddela dina tankar till de öv-riga högt ärade herrarna och gästerna som bevis, men inte till mig; ty jag skall suga upp dem ur luften med denna trollstav och omedelbart låta dem framträda i en ljus dröm för denne sovande!’
[20] Sedan skedde allt detta naturligtvis under den allra spändaste uppmärksamhet från alla håll. Trollkarlen stack sedan sin trollstav i munnen och låtsades som om han sög något ur luften. Slutligen placerade han staven på huvudet och rörde med den andra änden av staven vid den sovandes huvud i bara några ögonblick.
[21] Därefter väcktes sovaren genom ett mäktigt basun-ljud för att göra saken ännu mer slående, och gnug-gade sina ögon en stund som om han inte riktigt visste var han befann sig. Men snart samlade han sig och blev med all hövlighet tillfrågad om han inte visste vad han hade drömt; ty det stod tusen pund på spel i vadet, som han uppenbart skulle förlora om han end-ast hade drömt det som magikern ville att han skulle drömma. Hade han däremot haft en annan dröm, så skulle magikern genast betala honom de tusen punden. Men han blev strängeligen erinrad om att tala sanning, annars skulle den underbara jungfrun kallas in och han skulle straffas inför tusenden som lögnare.
[22] Då började sovaren berätta sin dröm, till synes något förlägen, och när han kommit till slutet bekräf-tade redan alla gäster högljutt att det var just samma dröm som de känt till redan tidigare, innan magikern ännu hade insugit den ur luften med sin trollstav och först därefter låtit honom, sovaren, drömma den.
[23] Därefter ställde sig sovaren som helt nedslagen av magikerns makt, och magikern brukade då spela den storsinte och gav den skälmske och oerfarne vadslaga-ren de tusen punden tillbaka med påpekandet att han nästa gång inte skulle behandlas lika hänsynsfullt vid ett så djärvt uppträdande, vilket naturligtvis väckte ännu mer välvilligt bifall bland åskådarna.
[24] Där har du nu hela det egyptiska drömmakeriet utförligt förklarat! Vad tycker du nu om konststycket, och vilken skillnad finner du mellan det och vårt drömmakeri?”
[25] Hiram sade: ”Men precis så som du nu utförligt har berättat det, så gick det också till i Memfis! Ah, det är ju ett gement bedrägeri! Ah, ah – nej, det är för dumt att jag inte redan då genast begrep det! Nå, historien med den spådomsgivande jungfrun var väl också helt och hållet baserad på samma sätt!”
[26] Johannes sade: ”Ja, på precis samma sätt – föru-tom det som hon förutsade för dig; men där stod en helt osynlig magiker bakom henne, som sedan länge hade haft sitt allseende öga riktat mot dig! – Har du nu förstått mig något bättre?”


79. Den mänskliga själens existens innan och efter det fysiska livet

[1] Hiram sade: ”Min oändligt aktade vän, att förstå dig kräver sannerligen mer än den hårda och mycket be-gränsade förståndskraften hos en cyniker! Ni sätter med ert märkliga, aldrig anade uppträdande riktiga loppor i våra öron, och jag börjar nästan ana att det i människan tydligen måste finnas ett högre väsen än bara det som vi mycket begränsat föreställer oss som människa. Och det är nu som om jag måste tänka mig att detta högre väsen i människan måste ha både en för- och efter-kroppslig existens; ty se, när jag var i Egypten, kunde du knappast ännu ha funnits på jor-den!
[2] Din inre ande måste alltså ändå ha existerat långt innan, så att den som ett osynligt vittne kunde vara närvarande vid alla mina handlingar, som kanske av för mig okända skäl berörde den närmare. Endast på detta sätt kan jag göra ditt allvetande och allseende in i alla mina livsförhållanden något begriplig för mig! Visserligen visste du också om Azionas livsförhållan-den lika väl som mina. Men det gör här egentligen inte så stor skillnad; ty du har som en ännu ren ursprunglig ande säkerligen också riktat dina allseende andliga ögon på honom, liksom på mig! En preexistens för din inre ande låter sig därför inte längre så lätt bestri-das, ej heller din kroppsliga samexistens; men hur ser det då ut med efterexistensen? Där tycks ännu alla bommar och portar vara stängda!”
[3] Johannes sade: ”Mycket mindre än före existensen! Det är
något med detta, men inte lika individuellt och fritt som för efterexistensen. För att den andliga varelsen skall undvika att förbli kontinuerligt bunden till och inom den ursprungliga, eviga och oändliga gudomlig-hetens ande, har gudomligheten själv placerat materia mellan sig själv och den ande som skulle bli människa. Målet är att den ursprungliga gudomliga mänskliga anden, om den vill
uppnå en gudalik självständighet, skapar åt sig själv en varelse som liknar den själv från de mer eteriska och mentala elementen, besjälar den med en substantiell, men också andligt intelligent själ och sedan utbildar densamma att bli uppmärksam med största möjliga fria vilja. Och när denna själ har vuxit sålunda av de följande handlingarna i all god kunskap, att den blivit lik sin ursprungliga ande – huvudsakligen genom den sanna kunskapen om den ende sanne, evige Guden, i kärlek till Honom och därur även till nästan – och därvid är full av ödmjukhet, tålamod och anspråkslös-het, då sker en oupplöslig förening mellan själen och hennes ursprungliga gamla eviga ande för evigheten.
[4] Men på grund av detta händer då följande: själen som härrör från materien blir då själv ande; men an-den blir då själ i själen och är således en evigt fri, oberoende och mycket gudalik fri självständigt verk-sam varelse, utrustad med alla de egenskaper som till-hör den ursprungliga eviga gudomligheten.
[5] Att kroppen därefter inte mer har något med saken att göra eller kan ha det, det förstås ju lätt av sig självt utan vidare förklaringar! Ty den föda som en männi-ska dagligen intar utgör också för en tid en periodisk näringsdel av människokroppen, varur den redan mer förfinade kroppen och därur även själen tar sin sub-stantiella och specifika näring och sitt tillskott. Men när den periodiska näringskroppen gjort sitt, så av-lägsnas den som vidare obrukbar från den mer förfi-nade kroppen, som ännu är nära förbunden med sjä-len. Om den som en grov materiell del av kroppen skulle bli kvar i den mer förfinade och redan närmare med själen besläktade kroppen, då skulle den uppen-bart orsaka den mer förfinade kroppens oundvikliga död.
[6] Men när själen väl har formats på ett lämpligt sätt i kroppen, det vill säga i sitt formella varande såväl som i fritt vetande, kärlek, vilja och handling, då kan två fall inträffa: Antingen är själen då redan helt mogen för sin gudomliga ande, det vill säga den är redan mycket andlig, eller så är själen verkligen formad som ett andligt väsen och mer eller mindre konsekvent, men det inre, andliga elementet är fortfarande mycket ifrågasatt, och på grund av sin stora och nödvändigtvis helt fria beslutsamhet visar den en mycket större be-nägenhet att helt övergå i materien igen än att fritt sväva in i sitt andliga element; således är den i båda fallen befriad från kroppen.
[7] I det första och naturligt lyckligaste fallet har den gudomliga människosjälen redan uppnått sitt syfte med kroppen och behöver sedan för evigt inget mate-riellt medel mer, eftersom den genom detta fullkom-ligt och för evigt en gång för alla har nått sitt ändamål. Eller också märker den allseende och allkännande Anden, att den själ som han har frambringat och for-mat ur materien, med tiden åter börjar luta mot det element från vilket hon egentligen tagits – då rycker dess ursprungliga gudomliga ande henne, om än under de största smärtor, ut ur kroppen och formar den först därefter på andra sidan, alltså i själarnas rike, åt sig själv. Men alltid så omärkligt som möjligt; ty varje ofri och påtvingad utveckling av en själ vore ännu sämre än ingen alls.
[8] Ändå bör här särskilt betonas något som är mycket viktigt: att en utveckling av själen som sker först på andra sidan, för det första tar mycket längre tid och för det andra aldrig kan nå den allra högsta graden av fulländning, jämfört med när själens utveckling sker redan här i kroppen. Ty då helgas även kroppens äd-lare del, och nästan allt kött når tillsammans med sjä-len och dess förenade ande en slags förklaring och likaså en uppståndelse, och blir därmed för evigt ett fullkomligt förenat väsen av själ och ande. Men – detta uppnår bara ytterst, ytterst få på jorden; däremot når många det kort efter kroppens död. – Och förstå, på detta raka sätt, som en linje helt i överensstäm-melse med den djupaste sanningen, har du nu hela människans vidare existens efter döden framför dig!
[9] Är något för dig ännu främmande och svårt att förstå, så har du här en enkel möjlighet att ställa nya frågor till mig om saken. Därför är det nu åter din tur att tala – eller också vännen Aziona. Tänk och tala, så skall jag åter ge er ett rätt svar!”


80. Hirams invändningar mot människans eviga ex-istens

[1] Hiram, som var den mer vältalige talaren, sade: ”Käraste vän, det kan inte vara tal om att ha en klar insikt i det du har sagt – men vi tror dig för din alltför stora visdoms skull. Ty den som äger en så genom-trängande kunskap och insikt i alla jordens företeelser, och till och med kan läsa människornas hemligaste tankar som ur en öppen bok, han måste också i högsta grad vara insatt i alla livets sfärer och vägar, det kan det inte finnas minsta tvivel om.
[2] Vi tror nu bergfast på vad du har sagt. Enligt din framställning tillåter den rent andliga preexistensen och den materiella prövningstillvaron av själsutveckl-ingen i denna värld nästan inga ytterligare frågor, ef-tersom saken bara kan uppfattas och existerar på detta sätt och omöjligt kan existera på annat sätt – ty de specifika och alltid identiska effekterna måste med nödvändighet också alltid ha samma orsaker; det är redan givet för oss! – Men vad gäller efterexistensen finns det fortfarande en rad ytterst viktiga frågor som kan ställas, som det kan vara något svårare för dig att ge grundliga svar på.
[3] Du förstår, framför allt kan jag ännu inte alls före-ställa mig skälet till en – som du har sagt – till och med evig existens efter att denna kropp har fallit bort! Vad skall vi då göra under den oändliga evighet-en? Vilken fasansfull leda måste inte så småningom infinna sig, även vid åtnjutandet av den högsta, obe-skrivliga saligheten! Och allra värst kommer en högst fulländad ande att ha det, som naturligtvis inte längre har något att lära sig! Hos en sådan måste ju en livs-monotoni uppstå, som vi inte ens kan göra oss någon föreställning om.
[4] För min del kan jag gå med på ett tiotusenårigt liv under mycket gynnsamma levnadsförhållanden – men kroppsligen här på jorden. Ty här kommer ingen att kunna säga: ’Nu finns det på hela jorden inget mer som jag inte redan känner väl till!’ Men nu placerar jag en högst fullkomlig ande på denna jord, endast utrus-tad med ditt högst underbara allvetande! Med en skarp blick kommer han att lära känna alla dina hemligheter om hela framtiden och det förflutna! Vad händer se-dan, om han strikt måste stanna på denna jord? Han skulle då endast kunna förnöja sig åt människornas dårskaper och fördriva tiden med att genom sin makt uppväcka allehanda folkförvillande spektakel – annars skulle han ju få det så långtråkigt, att det sträckte sig bortom all tänkbar förtvivlan!
[5] Men mitt sunda förnuft förstår jag inte den faktiska och framför allt lyckliga anledningen till ett evigt liv efter detta. Till slut börjar ju rentav frågan om ut-rymme göra en mycket orolig. Om människor till ex-empel på denna jord föds vidare i hundratusen gånger hundratusen år och inte allt hav blir land — var skall då alla människor få plats och finna sin föda? Och vilket utrymme skulle alla dessa evigt levande andar inte behöva? Ty även andar måste ju befinna sig på någon plats, eftersom man inte kan tänka sig en ex-istens utanför rummet, som enligt Platon skall vara oändligt.
[6] Därför är det enligt min åsikt mycket mer logiskt och passande för det rent sunda förnuftet att endast acceptera ett tillfälligt efterliv än ett evigt, vilket inte kan föras till någon slags välgörande relation vare sig med livets känslor eller med rummet. Och åtminstone om vi betraktar saker i rätt ljus, har den slutliga förin-telsen av en tidsmässigt livgiven varelse fortfarande den största fördelen gentemot vilken existens som helst, och en inre känsla säger mig alltid: Trots all mänsklig högsta visdom är och förblir ändå den kroppsliga döden slutpunkten för alla ting! – Vad säger du nu om detta, ädle och underbare vän?


81. Oändlighet, evighet och lycka

[1] Johannes sade: ”Ja, mina kära vänner, det beror naturligtvis helt på från vilken ståndpunkt man betrak-tar livet, särskilt andens liv, och om man därvid har en rätt kunskap om sig själv, och därigenom en rätt och sann kunskap om Gud och Hans oräkneliga underverk och skapelser. Redan inom materiens oändliga om-råde finns det ting att upptäcka för er, vars häpnads-väckande betraktande ni aldrig skulle bli färdiga med ens under en evighet av år – för att inte tala om de rena andliga skapelserna, om vilka man kan säga: Hittills har det ännu inte kommit i någon män-niskas sinne att ens i minsta mån ana och förstå, vad Gud i salighet har berett dem, som verkligen känner Honom och sedan älskar Honom över allt, och som i kärlek till Honom även, där det är möjligt, med råd och handling hjälper sina medmänniskor. Hur skulle man då kunna tala om någon leda, där den mest full-ändade ande först börjar inse att han endast står vid början av uppenbarelsen av de otaliga underverken i den eviga makten och visheten och i den högsta kärle-ken hos Gud Herren och Fadern från evighet! Åh, vilka tankar som begränsar er i varje djupare insikt om livet!
[2] Se bara på solen, som ger denna jord dagen! Vad vet ni om detta härliga himlafenomen? Ingenting! Ja, ni vet inte ens något om dess ordning och dess förhål-lande till denna jord! Ni menar och tror bara det som ni uppfattar med era sinnen; men i verkligheten för-håller det sig helt annorlunda. Inte står denna jord som i ett evigt centrum, och solen går inte och har aldrig gått omkring den, även om det tycks så. Nej, solen är centrum för denna jord tillsammans med månen och de andra planeter som ni känner till, och denna jord med sin måne samt alla övriga planeter rör sig under olika tidsrymder omkring solen. Solens dagliga upp- och nedgång beror på jordens nästan 25 timmar långa rotation kring sin polaxel.
[3] Ni kan nu visserligen inte riktigt förstå detta på grund av er begränsade kunskap; men senare folk, åt vilka Gud Herren kommer att ge ett riktigt ljus, de kommer att inse och beräkna detta på en hårsmån när.
[4] Ni kan nu tro mig, eftersom ni vet att jag här kan ha en djupt grundad kunskap om all sanning. Men då vi redan har nämnt solen, vill jag säga er att den är tusen gånger tusen gånger större än denna jord. Vilka under, som ni aldrig ens anat, täcker inte dess vida yta! Vilka mängder av de mest underbara Guds skapelser vandrar inte där i den största harmoni på dess vida utsträckta ljusfält och gläds åt sin saliga tillvaro! Deras skönhet är av en sådan storhet, att ni skulle kunna be-trakta och beundra en enda människogestalt därifrån här på jorden i en evighet, utan att någonsin tröttna på att skåda den! Vad jag säger er är den absoluta san-ningen och inte alls någon överdrift.
[5] Om du redan på denna magra jord, enligt din egen bekännelse, inte skulle ha något emot att leva tio tusen år under uthärdligt goda levnadsförhållanden, då vill jag först höra hur många år du skulle vilja tillbringa ganska hyggligt på solen!
[6] Men detta är inte den enda solen i skapelsens oändliga rymd, utan istället finns det oräkneligt många och bland dem många av en sådan omätbar storlek att till och med denna enormt stora sol skulle för er för-ståelse vara knappt en snöflinga i jämförelse med denna jords storlek.
[7] Om det redan är så inom det materiella skapelsens rike — hur mycket mer då i det oändliga rike som utgörs av Guds, Herrens och Evighetens Faders and-liga skapelser! Och kan du därifrån tala om tristess i den eviga efterexistensen för en människa som blivit en fullkomlig ande?
[8] Och även om du under eoner av jordiska år har begrundat Guds ständigt växande underverk som en ren, oberoende och fri ande i det säkerligen mest himmelska sällskapet av rena andar som är besläktade med dig, kommer du på oändligt lång tid ändå inte att vara vid början av dessa uppenbarelser! Om du tar in det ordentligt, måste du få en ständigt växande glädje i livet och ingen avsky för det! — Tala nu, som det fall-ler dig in.


82. Tre invändningar mot det fortsatta livet efter dö-den

[1] Hiram säger: ”Jag är förvånad över din kunskap om saker och ting. Ingen skola i världen eller din fantasi har gett dig detta! Det verkar snarare som om det vore så, eftersom du här utvecklat det hela så lätt inför oss, att detta har varit mycket välbekant för dig sedan ur-minnes tider; ty sannerligen, något sådant kan man inte uppfinna ur tomma intet! Vi säger dig nu endast detta, att vi i grunden visserligen förstår och begriper så gott som ingenting av allt detta; men vi tror nu fullt på det, eftersom du säger det till oss – du som på den korta tid vi varit tillsammans gett oss de allra mäktig-aste bevis på din allvetenhet och din omutliga san-ningsenlighet, på det enklaste och klaraste sätt som tänkas kan.
[2] Ändå har jag beträffande tillvaron efter detta liv tre viktiga frågor att ställa till dig. Kan du också där ge oss en tillfredsställande lösning, så vill vi för din skull lämna vår hela cyniska visdom och sedan be dig att lära oss en bättre. Frågorna är mycket korta och enkla, nämligen dessa:
[3] Vilka är de andar som placerar sina själar, som skall formas, i dövstumma och från födseln helt för-stockade och dåraktiga kroppar? Vilken andlig utveckl-ing av en människosjäl kan man förvänta sig i sådana kroppar enligt våra förnuftsgrunder? – Det är den första frågan.
[4] Vad händer med själarna hos de barn som dör långt innan de egentligen är kapabla till medvetande, där det inte alls kan talas om någon andlig utveckling? Från vilka fullkomligt rena andar från Gud härstam-mar dessa? – Se, min vän, detta är den andra mycket betydelsefulla frågan!
[5] Och den tredje frågan lyder: Vad händer med de själar som på jorden i visserligen når till en viss världslig bildning och intelligens i sitt kött, men sedan av egen vilja och på eget bevåg blir till verkliga mons-ter för det bättre mänskliga samhället? Varför har de andar som satte dem i tillvaron, och som säkerligen är lika visa som du från Gud, tillåtit detta, och varför tog de sig inte mer an dessa själar, som de själva kallat till livet och som skulle bli ett med dem? Eller är det för den rena anden kanske alldeles likgiltigt vilken bild-ningsnivå en själ får i denna värld och i sin kropp?
[6] Du förstår, min vän, här döljer sig ännu några mot-sägelser i din tidigare framställning, som vi inte förmår förena, även med de allra bästa avsikter! Ty antingen är handlingen av en sådan förening i livet en högst allvarlig sådan, på vilken det goda eller det onda då hela evigheten beror – och det kan omöjligt vara likgiltigt för den mäktige överjordiska anden om hans själ, utvecklad antingen genom hans kraft och intelli-gens från Gud eller ur materia, blir en sann styggelse även för honom som en fulländad andlig varelse – eller så är denna tidigare nämnda handling inte högst och ens heligt allvarlig, utan istället bara ett nyckfullt spel. Då har vi, trots all din höga vishet, obestridligen rätt, om vi påstår att allt i den stora naturvärlden end-ast är ett fåfängt spel av dess krafter, och vi lever end-ast som ett förbigående skämt av den stora naturen, och med döden tar det slut för alltid, oberoende av vad några odödliga, fullkomliga andar må göra, som aldrig bekymrar sig om hela naturen!”
[7] Ty om någon sådan ursprunglig ande från Gud till exempel hade kallat mig till tillvaro, men sedan inte alls ville bry sig om mig, så är han ju till ingen nytta; och om jag som själ helt skulle forma mig själv för honom utan att han märkbart hjälper till, då kan en sådan ljum ande lika gärna överge mig för hela evig-heten! — Nu, vän, hur låter ett gott och klokt svar på det?”
[8] Petrus viskar till mig: ”Herre, nu är även min vis-dom slut! Jag är verkligen orolig för hur Johannes ska ta sig ur det här!”
[9] Jag sade: ”Oroa dig inte! Genom Mig och med Mig är allt möjligt!”


83. Nödvändigheten av en mångfald av varelser och omständigheter på jorden

[1] Därefter började Johannes åter att tala och sade: ”Mina kära vänner, om er insikt bara hade nått hälften så långt, så vore saken avklarad med några få ord; men nu kommer det förstås att krävas lite mer. För att ni skall förstå måste jag först göra en helt ny uppenba-relse för er. Och eftersom det ena alltid ger det andra, och innan ni ännu tänkte komma till mig med de tre kritiska frågorna, visste jag redan om det och hade i min tidigare sanna framställning av den materiella skapelsen byggt för detta. Åh, ni kommer säkert aldrig någonsin med en fråga till mig som jag inte för länge sedan redan har vetat om! Men om jag redan långt i förväg visste om den kommande frågan, liksom om era reseskildringar, så kan ni nog också lätt föreställa er att det inte heller blir alltför svårt för mig att ge ett slutgiltigt svar på den. – Vad säger du om det, Hiram?”
[2] Hiram säger: ”O ja, det låter verkligen typiskt dig! Men jag ställde inte
de tre frågorna för att pröva din djupa visdom ytterli-gare; men eftersom den ena redan ger den andra, vill jag nu också få ett slutgiltigt besked i denna mest all-varliga fråga, något som nog ingen annan än du kan ge mig, utan att därigenom komma i konflikt med dina följeslagares lika välgrundade visdom. Ha godheten och tala – vi skall lyssna på dig med den största upp-märksamhet!”
[3] Johannes säger: ”Nåväl, lyssna här! Det finns skill-nader i allt som ni någonsin kan se på jorden. Vad skulle ni säga, om alla varelser på denna jord såg exakt likadana ut, som till exempel sparvarna på taket, där man knappt kan skilja honan från hanen?”
[4] Hiram säger: ”Det vore något olidligt tråkigt!”
[5] Johannes säger: ”Bra! Likaså skulle det vara olidligt enformigt om alla människor hade helt identisk ge-stalt, samma styrka, samma ålder, exakt samma röst och språk och ett helt likadant instinktivt förstånd!”
[6] Hiram säger: ”Åh, det vore ju något alldeles för-skräckligt!”
[7] Johannes fortsätter: ”Skulle jorden vara lika behag-lig och glädjande att se på om den helt saknade berg eller om de alla såg likadana ut, och om det på jorden bara funnes en enda sorts träd och ett enda slags gräs, och om det inte fanns något hav, utan bara små, grunda och exakt likadana dammar, inga större djupa sjöar, inga stora floder eller strömmar, utan bara helt raka, handbreda bäckar som rann fram – och dessu-tom bara identiska fyrkantiga små moln på himlen, som alltid långsamt drev åt samma håll?! Skulle det vara angenämt om du på himlavalvet istället för olika stjärnor bara såg solar eller bara månar, utan någon växling mellan dag och nattens stillhet?!”
[8] Hiram säger: ”Jag ber dig, min vän, sluta nu med detta; ty bara tanken på det driver oss av vårt slag till förtvivlan! Endast den största mångfald i allt kan ge livet någon glädje!”
[9] Även Aziona säger: ”Broder Hiram, har du ännu inte fattat vart det barkar hän, och hur fint du redan fångats in?”
[10] Hiram säger: ”Jag börjar faktiskt ana något av ett ljust dunkel! Men låt vår ädlaste och visaste vän tala ostört vidare för vår skull!”
[11] Johannes fortsätter då: ”Bra vänner — om redan den högsta tänkbara enfaldigheten i allt här på jorden skulle vara en outhärdlig tristess för er och endast de storslagna och många olikheterna och förändringarna gläder er, — hur kan ni då föreställa er att andar av oändligt mycket större fullkomlighet, som huvudintel-ligenser, skulle leva i högsta enfaldighet för evigt och vara en exakt kopia av varandra genom hela den eviga oändligheten?! Åh, se hur grunt och ensidigt ni där uppfattat Gud Själv och Hans oändliga andevärld!
[12] Där måste precis som här finnas olikheter, och otaliga sådana; annars skulle inget fulländat väsen kunna erfara salighet och förtjusning över Guds skap-ade under, på samma sätt som människors till synes nästan otaliga olikheter på jorden gör er ömsesidigt behövda. Vad spelar det sedan för roll om en — låt säga —ande på den andra sidan fullbordat sitt verk här eller ej? Evigheten är väl lång nog för att i efter-hand gottgöra det som här verkar ha förbisetts!
[13] Dessutom – märk väl – är just denna jord särskilt utvald och bestämd av Gud för att det här skall råda en sådan stor mångfald bland de skiftande människo-sorterna och karaktärerna som förekommer här, på grund av att Guds sanna barnaskap endast kan uppnås här. En sådan mångfald finns i så hög grad på denna jord att den knappast återfinns i samma grad på nå-gon av de otaliga planeterna i hela oändligheten.
[14] Eftersom det bara är här som Guds sanna och enda barnaskap kan vinnas – det vet och förstår alla rena ursprungliga andar i hela oändligheten djupt – kan ni föreställa er att många andar med själar från andra himlakroppar också kommer hit till jorden, så att även en själ från en annan värld kan renas i denna jords materia. Många lyckas redan vid första försöket, och många inte! Om den främmande själen i en kropp från denna jord inte kan uthärda denna mycket betungande materia i början av sin inträdesperiod, då förs den av sin ande tillbaka till den plats varifrån hon kom.
[15] Många själar, särskilt de från andra världar, kan inte uthärda åsynen av denna arma värld, som är den minst vackra av alla. Det är dem vars sinnen vanligtvis är dåligt utvecklade. De håller ofta ut ett bra tag och imiterar de sanna människorna på denna jord i några få saker. Efter ett sådant liv, som likväl har en djup betydelse för dem och vanligtvis aldrig varar alltför länge, återvänder de till sitt hemland – ofta efter flera decennier, och naturligtvis okända för människorna på denna jord – med den bästa framgången av sina stora ansträngningar, och där uppnår de sannerligen det de först sökte.
[16] En del sådana själar reser ofta genom väldigt många andra världar, innan de ledda av sina andar vågar sig till denna jord. Några är från solvärldar. Bland dem finns de som snart blir mycket fullkomliga; men andra grips ofta av ett stort raseri mot allt som bara förekommer på denna jord. Ur dem blir det van-ligtvis mycket onda individer, som plundrar, mördar och stjäl allt de kommer över. De hyser heller vanlig-en ingen kärlek till jordens människor, utan söker skada dem på alla tänkbara sätt. Sådana undgår här sällan den rättvisa straffdom som deras brott mot jordiska ordningslagar kräver. De återvänder då ofta till sitt gamla hem, där det inte heller går dem särskilt väl; ty deras ande börjar där ofta med en fruktansvärt sträng och mycket smärtsam tuktan, som – allt efter hur stolt, förhärdad och själviskt egenvillig en själ är – ofta kan pågå ohyggligt länge.
[17] Ja, ibland händer till och med samma sak med jordens egna invånare, om de låter sig lockas av främ-lingarna att också utöva så mycket ondska som möjligt. Sådana själar, vilka det tyvärr inte finns få av, är just det som man kallar ’djävlar’; men deras andliga ledare blir då så länge deras plågsamma vägvisare, tills de helt förbättras. Och se, just därför finns den stora mångfalden på denna jord, och därför också sådana underliga tillstånd bland människorna här. – Jag me-nar nu, att ni, eftersom ni tydligen förmår tänka skar-pare än andra vanliga vardagsmänniskor på denna jord, redan borde vara helt på det klara med era frå-gor! Eller saknar ni ännu något?”


84. Fråga om Messias

[1] Hiram säger: ”Det är helt gott, och vi har inget mer att invända mot dig; ty nu tror vi dig, du som ensam säkert kan veta och klart nog förstå att det är så och inte annorlunda. Vi kan naturligtvis varken inse eller förstå det, eftersom vi inte vet något om de oräkneliga främmande himlakropparna och ännu mindre om arten av deras högst gåtfulla invånare – vilka de är, hur de ser ut och vems andliga barn de är. Men ändå me-nar jag detta: att åtminstone några bättre människor på denna jord redan under sin jordiska livstid borde få kunskap om detta från ovan, för att kunna rätta sig efter och rusta sig mot sådana människor!”
[2] Johannes säger: ”Hör! Sådana människor har det funnits på jorden i alla tider, och de har genom olika motsvarande bilder gjort detta och liknande saker känt för människorna här – i Salomos Höga Visa finns sådana antydningar flera gånger –; men människorna, det vill säga deras själar, har försjunkit alltför djupt i materien i världen och vänt sin ande ryggen, och där-för kan de heller inte längre fatta eller förstå något av det högsta och mest andliga. Just därför har vi nu kommit till denna värld, för att resa upp de själar som genom sin egen högsta skuld blivit förfallna och visa dem den rätta vägen till deras andliga och eviga livs salighet.
[3] Efter oss kommer allt detta att bli uppenbarat tusen gånger klarare för tusenden än vad jag nu kunnat up-penbara för er genom Guds helige ande. Och när då Guds ande kommer över er, skall han leda er in i alla djup av sin ursprungliga gudomliga vishet, och först då skall ni fullt klart inse det som ni nu bara svagt har börjat tro. Fram till dess: tro och sök i skrifterna och också i hela naturen; de skall säga er att det är så och inte annorlunda! Men den fulla grunden skall ni, som sagt, först senare helt inse. – Har ni nu ännu något att invända?”
[4] Hiram säger: ”Nej, min ädlaste och visaste vän! Nu råder det inte längre något tvivel hos oss om dessa saker! Men eftersom vi nu, mot slutet av denna skön-aste dag, redan talat om mycket, så vill jag ändå fråga dig om en sak. Jag är visserligen endast en ren grek, men likväl har jag med tiden tillägnat mig åtskilligt från judendomen som har glatt mig, särskilt deras påstående om en Messias, som inte skulle vara något mindre än själva det högsta gudaväsendet. Han skulle då naturligtvis genast göra dem alla odödliga och resi-dera i Jerusalem som deras evige, oövervinnerlige kung och därifrån härska över hela världen och sam-tidigt också naturligtvis över hela den eviga oändlig-heten.
[5] Man skrattar nu åt oss nästan överallt på grund av vår mytiska gudalära och kallar den för det mest up-penbara gamla nonsens; men vad skall man då säga om judarna och deras Messias? Vid himlen! En sådan gränslös dårskap och förvirring i människans ande har jag sannerligen aldrig någonsin påträffat i hela värl-den, som jag ändå har rest mycket i! Säg mig, vad är det för ett dåligt skämt som ligger bakom detta? Det är ju den mest vidriga överdrift, särskilt från de för-nämsta judarna, främst riktad mot oss greker och ro-mare. Och de gläder sig redan åt hur deras Zeus skall driva ut oss ur deras land med ett oerhört flammande svärd, från vars varje väl riktade hugg åtminstone hundratusen av de mest förödande blixtar skall spruta ut över alla hedningar! Nej, det är då ändå lite för mycket! – Vad säger du, som själv är jude, om detta gamla, narraktiga judeskämt?”
[6] Johannes säger: ”Den saken är inte heller alldeles utan betydelse, som du som en ren grek kanske skulle kunna tro; och kanske ligger den dig närmare än du tror! Men naturligtvis, på det sätt som du har hört den från judarnas mun, är den uppenbarligen en av de allra mest kolossala absurditeter, bakom vilken inte det ens finns en gnista av en skenbar sanning! Men det som judarna på det dummaste sätt väntar på och se-dan ända till världens slut förgäves kommer att vänta på, det är redan sedan länge fördolt för deras blinda ögon och döva öron – men inte för att driva ut de för judarna så ytterst besvärliga hedningarna, utan tvär-tom: judarna skall bli fördrivna ur landet, och hed-ningarna skall få Guds ord för alltid! Men om detta ämne skall vi senare börja ett mycket betydelsefullt samtal; nu skall vi i stället börja ordna med en kvälls-måltid och med nattlogi! Ty vi stannar här även i morgon och kanske ännu ett par dagar, och då kom-mer det att finnas gott om tid att tala om mycket an-nat.”
[7] De båda säger, mycket glada över detta löfte: ”Det skall genast ordnas på bästa sätt så gott vi förmår!”
[8] Med detta gick båda mycket glatt därifrån, och Jag berömde
lärjungen för hans outtröttliga uthållighet och för hans sannerligen mycket stora tålamod.


85. Johannes är rädd för Hirams skarpa intellekt

[1] Medan dessa två fiskare med sina hustrur och barn förberedde vår kvällsmåltid, frågade slutligen Judas Iskariot, som blivit mycket tillbakadragen, vem som skulle lämna tillbaka skeppet till gamle Markus när vi inte längre behövde det.
[2] Jag sade: ”Oroa dig för något bättre än sådana världsliga bagateller; ty Han som byggde detta skepp åt Markus på ett mirakulöst sätt vet hur Han måste föra tillbaka det till honom! Hur kommer det sig att du fortfarande aldrig kan se till något andligt, utan istället oroar du dig alltid bara för något världsligt! Vad tjänar du på världen, eller vad skulle du tjäna om du vann hela världen, men led den största skada på din själ? Vad kan du då ge för att rädda din fördärvade själ?!
[3] Se på dessa arma fiskare! De är de nyktraste och samtidigt de vänligaste människor, de förväntar sig ingen livslön efter kroppens död, och ändå är hela världen med sina förgängliga skatter avskyvärd för dem, och därför har de dragit sig tillbaka från all värld till denna mest öde och övergivna vrå av jorden. Nu har de för första gången hört talas om något högre andligt, och redan är de fulla av tillfredsställelse — och hälften av dem är hedningar; du däremot är en äkta jude och tillhör tillsammans med Mig Juda stam, och ändå gör det andliga litet eller ofta inget intryck på dig! Säg Mig nu helt öppet varför du egentligen vandrar omkring med Mig från plats till plats!”
[4] Judas säger, något generad: ”Nåväl, nu har jag åter-igen gjort helt fel för att jag frågade om skeppet! Jag hade ju ingen ond eller oärlig avsikt när jag gjorde det! Förlåt mig, om jag därigenom har felat!”
[5] Jag säger: ”Ja, ja, mycket skall ännu få förlåtas dig! Se till att världen inte blir din herre i slutändan!”
[6] Därefter ville också Tomas viska några ord i Judas Iskariots öra; men Jag såg på Tomas, och han höll tålmodigt tyst.
[7] Då trädde Johannes, min favorit, fram till Mig och sade: ”Herre, är det nu i stort sett som det skall med dessa? Ty om de skulle bli ännu svårare för oss, så vill jag be Dig Själv stå dem an ansikte mot ansikte; för ibland blir jag bekymrad över att mitt hjärta kanske inte tar emot något som kommer från Dig tillräckligt klart och snabbt, och att jag då lätt skulle tillföra något eget i Ditt namn, vilket genast skulle sätta mig i hetluf-ten inför dessa vassa tänkare! Ty de passar lika vak-samt på varje ord och på varje följande min som en listig räv på sitt byte! Bara ett felaktigt litet ord, och det är ute med dem!
[1] Filopold i Kane nära Kis var också nästan av samma slag; men med honom var det ändå betydligt lättare att tala med. Med dessa är det däremot betyd-ligt svårare, eftersom de verkligen besitter stor erfa-renhet och dessutom har en sådan skärpa i förståndet som jag hittills aldrig stött på! Matael var också en ovanlig ande; men med denne Hiram här skulle även han ha haft att göra! Därför ber jag Dig, o Herre, ännu en gång, att om de kommer med en ännu skarpare attack, så må Du själv ta dig an honom!”
[9] Jag säger: ” Min käre Johannes, det kommer inte längre att vara nödvändigt! Hiram kommer visserligen att framföra ännu åtskilliga invändningar beträffande Messias, som kan göra dig något förlägen; men vi båda skall snart även där föra honom på den rätta vägen. Gå du nu istället in i hyddan och gör upp en eld åt dem; ty de har sedan de lämnade oss kämpat med att frambringa eld genom sten- och trägnidning, men lyckas inte få någon till stånd!”
[10] Johannes gick då in i hyddan och sade: ”Kära vänner, det tycks mig som att ni idag inte lyckas få fyr; ty jag har redan observerat hyddan en stund, men ännu inte sett någon eld, och min vän sade till mig: ’Gå dit och gör upp en eld åt de goda och bekymrade människorna!’ Och därför är jag nu här för att hjälpa er att göra upp eld!”
[11] Hiram och Aziona sade: ”Då är du verkligen högst välkommen; ty våra bättre stenar ger ingen gnista, och gnidträden har blivit något fuktiga här i hyddan, och därför har vi nu stora svårigheter med att göra upp eld. Inte heller går det bättre för grannarna!”
[12] Johannes sade: ”Lägg bara veden på spisen så tänds elden omedelbart!”
[13] De lade veden på spisen och Aziona sa: ”Nåväl, käre vän, veden ligger redan på spisen! Jag är verkligen nyfiken på att se på vilket nytt sätt du nu ska göra upp elden!”


86. Johannes eldmirakel

[1] Johannes säger: ”Se, så här!”
[2] Johannes sade helt enkelt: ”Må detta trä på härden här och i de andra hyddorna brinna!”, och i samma ögonblick brann elden klart i hyddorna.
[3] Då slog de båda sina händer förundrat över huvu-det och sade: ”Nej, detta kan endast vara möjligt för en gud! Vi har visserligen sett magiker frambringa eld genom handgnidning, men genom ett ord – aldrig! Du måste bara ha haft något hemligt pulver, som du ma-giskt snabbt strödde över veden – vilket dock varken jag eller någon annan lade märke till – och pulvret skulle då snart antändas i beröring med veden; de gamla egyptierna förmodas ha haft ett sådant pulver? Annars är detta ett rent, fullkomligt obegripligt under-verk!”
[4] Johannes sade: ”Med ett visst pulver skulle man på ett naturligt sätt kunna förklara saken på bästa sätt; men jag tog mig friheten att under tiden avhjälpa denna nöd i alla era hyddor, vilket ni strax kan över-tyga er om – och därför torde man kunna skicka iväg det där egyptiska eld-pulvret!”
[5] Knappt hade Johannes sagt detta, förrän grannarna med delvis skräck och delvis glädje skyndade dit och hastigt berättade vad som hade skett i deras hyddor.
[6] Men Aziona lugnade dem och sade: ”Vänd bara lugnt och tryggt tillbaka till era hyddor; för vi vet re-dan vad som har hänt er!”
[7] Efter detta skyndade budbärarna hem och tillredde också sin knappa måltid.
[8] Men nu sade även Hiram: ”Ja, mina kära och märk-liga vänner, nu skall jag också bege mig hem för en kort stund för att äta mina sannolikt redan kokta fis-kar, utan salt och annan krydda; men sedan skall jag genast åter vara till er tjänst!”
[9] Johannes sade: ”Stanna kvar här och var vår gäst i Azionas hus!”
[10] Hiram sade: ”Min ädle vän, det skulle verkligen vara mer än alldeles för mycket av din godhet mot mig, som ständigt är mer och mer obegriplig! Men jag måste ju också ordna med ett nattläger för er, och därför är det nödvändigt att jag går hem en liten stund och bereder en dräglig sovplats åt någon av er i min hydda, med tanke på rummets begränsning.”
[11] Johannes sade: ”Inte heller det är nödvändigt, för vårt skepp, där vi alla kan övernatta mycket väl, är redan iordningställt för det; men kanske stannar vi, som vi brukar, hela natten ute under trädet på den vackra gräsmattan, och därför behöver du inte be-kymra dig om något mer.”
[12] Hiram sade: ”Ja, om så är fallet, då stannar jag givetvis gärna och utan vidare här! Det enda något obehagliga i denna trakt, särskilt om natten, är den stora mängden onda mygg och andra flygande insek-ter; dessutom finns här också en stor mängd ormar, som kryper ut ur sina hålor om natten och ofta besvä-rar oss. Visserligen finns här också gott om storkar och tranor, som kommer i flockar och håller ett rikt skrovmål, men trots det förökar sig ohyran så påtagligt att det ändå räcker för att mätta tio gånger så många storkar och tranor varje kväll. Av den orsaken är över-nattning i det fria här inte någon särskilt behaglig sak. Jag skulle föredra att tillbringa natten på skeppet, där man varken behöver vara rädd för insekterna, eller myggen, och allra minst för ormarna!”
[13] Johannes sade: ”Bekymra er inte för allt detta, ty varken det ena eller det andra skall någonsin besvära er mer, idag eller framgent!”
[14] Med det lämnade Johannes hyddan, kom tillbaka till oss och ville berätta för Mig vad som nu hade hänt.
[15] Men Jag berömde honom och sade: ”Allt var i bästa ordning för dessa människor genom Mig! Men nu skall Jag säga er något annat!”


87. Den mirakulösa kvällsmåltiden

[1] (Herren:) ”Vi kommer i natt, omkring vid midnatt, att få utkämpa ett regelrätt krig! Ty en andra utsänd-ning från Jerusalem – eftersom den under Zinka inte lät höra av sig mer – avsändes igår från Jerusalem. Av vem, kan ni lätt tänka er! Den har färdats med skepp och har genom några fiskare, som kände er, blivit underrättad om att vi vid middagstid i dag seglade in i denna bukt. De kommer visserligen att ha svårt att hitta rätt i denna bukt om natten, men till slut kommer de ändå hit genom ett par kunniga och välbetalda fiskare. Bland dem finns också två överfariséer och en huvudsköldbärare från Herodes. Men säg under tiden ingenting om detta till dessa fiskare, ty vi skulle däri-genom endast åsamka dem en helt onödig rädsla, ef-tersom de ännu inte känner oss helt och fullt och fort-farande i hemlighet anser att vi är magiker av det mest utomordentliga slag!
[2] Men dessa förföljare kommer det inte gå lika väl för som för dem under Zinka! Dessa förföljer Mig med en självisk girighet och vrede, vilket inte var fallet med Zinka; därför skall deras företag komma att stå dem mycket dyrt! Ty man måste behandla vilsekomna människor som handlar under tvång på ett sätt, och de utpräglade djävlarna på ett annat! I dag skall ni en gång få skåda en obeveklig domare i Mig, i vilken för detta ögonblick ingen kärlek skall bo! Men nu helt tyst om detta; ty våra värdar bär just nu fram den mycket väl tillredda kvällsmåltiden!”
[3] När Aziona kommer hit med sin matkorg, säger han: ”Älskade gudomliga vänner! Allt är väl i sin ord-ning; men inget bord, inga bänkar och inget ljus! – och ändå har det redan blivit ganska mörkt!”
[4] Jag sade: ”Det gör ingenting! Hör, magiker som oss blir aldrig förlägna inför sådant! Vi behöver bara säga: ’Bord, bänkar och ljus hit!’ – och se, allt är redan här för vår nödvändiga bekvämlighet!”
[5] I samma ögonblick stod där ett stort dukat lång-bord, omgivet av goda bänkar, och på bordet stod en stor naftalampa med ett klart, solvitt sken, så att hela trakten runt omkring upplystes nästan som av dagsljus. Aziona och Hiram var nära att tappa matkorgen av både skräck och förundran, men besinnade sig snart och ställde, ännu något försiktigt, densamma på det underbara bordet.
[6] Hiram såg än på Mig och än på Johannes med förvånad, men samtidigt mycket prövande blick, som om han frågade sig själv: ’Nu skulle jag ändå vilja veta vem av de två som är den förste och den egentlige mästaren i sällskapet!’ Och han sade till slut högt: ”Sannerligen, om detta också hörde till magins rike, så skulle det ensamt belönas med tiotusen pund av det renaste guld i Alexandria!”
[7] Här kunde inte heller Judas Iskariot hålla sin mun längre och sade ganska högt för sig själv: ”Åh, om jag kunde det där – då skulle jag inte stanna en timme till i det dumma förlovade landet, där man blir förföljd vartenda ögonblick!”
[8] Här gav Jakob honom en allvarlig vink och påminde honom om Min tidigare varning. Då blev han tyst och sade inte ett ord mer.
[9] Men Aziona ropade på alla de sina från hyddan och visade dem det nya undret, och hans hustru utro-pade: ”Min make, detta är inga magiker, detta måste vara gudar; för något sådant är helt okänt!”
[10] Aziona sade: ”Du kan nog mycket väl ha rätt; bara är frågan om de höga gudarna från Olympos verklig-en skulle nöja sig med våra fiskar!”
[11] Hustrun, som var grekinna från Aten och sålunda fortfarande en mycket bestämd hedning, sade: ”Åh, min make, sådant har jag hört flera gånger om de höga gudarna! Ty gudarna älskar endast den allra högsta prakten i sina höga himlar; men på jorden gäs-tar de alltid endast de enklaste och mest anspråkslösa människorna och nöjer sig med den allra enklaste föda. Ja, ja, min käre make, så är det alldeles säkert och visst!”
[12] Aziona sade: ”Ja, ja, det måste vara så; men nu är allt bättre igen! Gå bara in i hyddorna igen och ställ allting i den bästa ordning!”


88. Ett skepp kommer med dess förföljare

[1] Med den vinken gick hustrun tillbaka in i hyddan tillsammans med de många barnen och började prisa den store Zeus vid hennes arbete med barnen för en sådan ytterst stor nåd, men hon anmärkte ändå för barnen att för landet där gudarna visar sig finns inget gott att vänta, utan bara dåliga saker såsom: krig, svält, pest och stora översvämningar av länderna.
[2] Men barnen sade: ”Men dessa gudar ser ju så vän-liga ut! Vi skall be dem i morgon att de inte skall på-tvinga jorden alltför hemska plågor!”
[3] Modern sade: ”Var nu bara lugna och tysta! Det skall fäderna reda ut med dem; för vi förstår oss för dåligt på det.”
[4] Därefter blev det stilla i hyddan, och vi åt vår kvällsmåltid tillsammans med Aziona och Hiram, vil-ken båda fann oerhört välsmakande, särskilt vinet och brödet, som Hiram inte kunde lovprisa nog. När fis-ken var uppäten tog Aziona bort korgen, kom åter till oss, och vi satt sedan kvar vid bordet med bröd och vin och ingen kände någon som helst sömn. Tiden fram till en timme före midnatt fördrev vi med di-verse mer obetydliga berättelser.
[5] Först efter denna tid reste sig Hiram, stirrade en stund ut över bukten och sade sedan med en viss oro: ”Mina vänner, det känns inte tryggt; en stor fara hotar oss alla! Jag ser ett skepp komma in i bukten, fullbe-mannat med krigare och förföljare! Sannerligen, de har inget gott i åtanke! Du, min vän, du som har skapat detta ljus så ordentligt, släck det så att de mister kursen och går på en sandbank på natten! I morgon skall vi då fråga dem vad de sökte här, och de skall bli ett gott byte för oss om de tänkt sig ett fientligt besök.”
[6] Jag sade: ”Låt ljuset istället lysa! Strax kommer ni att få se undren av vår makt! Men först måste de komma helt intill oss; först då skall vi visa dem vad gudarna, enligt ert uttalande, förmår!”
[7] Hiram var nöjd med det; men Aziona sade: ”Se, kära vänner, jag hade ju tidigare frågat er om ni kanske blivit förföljda av en fiende! Men ni sade: ’Ab-solut inte!’ Hade ni bara berättat det för oss – sanner-ligen, då hade vi gjort deras inlöp i denna bukt så be-svärligt att de skulle ha att tänka på det i trettio år!”
[8] Jag sade: ”Jag visste mycket väl vad som skulle hända utan vår egen förskyllan; men hade Jag sagt er det på en gång, så skulle ni blivit berövade er nödvän-diga ro. Ni har gjort er ett fruktansvärt besvär med att spärra inloppet till denna bukt – och till vilken nytta? Har Jag inte den högsta makten i överflöd för mer än hundratusen sådana fiendeskepp! Varför alltså sådana förberedelser? Bytet tillsammans med skeppet skall i alla fall tillfalla er, och det kommer inte att vara obe-tydligt! De har med sig stora summor av mutpengar och andra medel för sin goda försörjning och dessu-tom en mängd andra jordiska dyrbarheter, som i er stora fattigdom skall komma er mycket väl till nytta. I hemlighet har Jag i Mig själv redan förutsett allt detta och därför inte sagt er någonting.
[9] Om ni med list och våld hade tagit skeppet som byte, vilket mycket väl hade varit möjligt, så skulle ni snart därefter fått ett tio gånger större och mer fient-ligt besök från Jerusalem, och ni skulle alla ha blivit behandlade som rövare och mördare. Men det behö-ver ni nu inte alls frukta; ty Jag själv skall i anden, även om jag inte är hos er personligen, alltid beskydda er och inte låta något ont drabba er.
[10] Nu är dessa verkligt eländiga våldsverkare redan ganska nära och skall strax tillsammans med de två fiskare som förrådde oss stiga i land; var då noga uppmärksamma på vad som kommer att hända med dem!”
[11] Aziona sade: ”Låt oss hoppas att de inte har några kastvapen med sig!”
[12] Jag sade: ”Åh nej, de har endast några spjut, lan-sar, svärd och kedjor med sig; men nu stilla, Mina kära!


89. Förföljarna prövas

[1] I samma ögonblick hördes grova röster som hån-fullt skrattade och ropade: ”Hurra! Hahaha, där sitter de lustiga fåglarna i grekiskt ljus och myser tillsam-mans — och nu har vi dem i vår makt!”
[2] Omedelbart trädde de två överfariséerna fram tillsammans med Herodes borgmästare och flera fångvaktare, med helt förtäckta, grymma ansikten, fram till vårt bord och sade: ”Vill ni inte föras till Jerusalem i tunga bojor, så följ oss frivilligt! Vid minsta motstånd kommer ni genast bindas och sättas i de tyngsta bojor!”
[3] Men Jag sade: ”Finns det verkligen ingen nåd och hänsyn alls hos er — åtminstone fram till i morgon? Ty om ni i dag eller i morgon för bort oss helt oskyl-diga för att stilla er hämnd, blir det ju samma sak i slutändan!”
[4] Borgmästaren och de två fariséerna skrek: ”Nej, det måste ske genast utan någon nåd! Upp och framåt!”
[5] Då sade jag med mäktig och allvarlig röst: ”Så må det då bli! Eftersom det inte finns en gnista barmhär-tighet i er och ni blivit till sanna urdjävlar, är också all medömkan i mitt hjärta för er försvunnen! Må det gå er efter era hjärtan, era avsikter och era namnlöst onda gärningar!”
[6] Vid dessa mina ord stelnade plötsligt alla till, greps av outhärdliga plågor, började tjuta och bedja och lovade att göra allt vad Jag än begärde — bara Jag ville befria dem från ett sådant outhärdligt kval! De sade att de hellre skulle dö tusen gånger än uthärda sådana plågor ett ögonblick till!
[7] Men Jag sade: ”Jag bad er om nåd och medömkan åtminstone till i morgon och fann ingen; därför skall inte heller ni finna nåd och medömkan hos Mig! Den enda nåd Jag skänker er är att de rovlystna bestarna i dessa berg skall göra slut på era onda liv och göra mot er vad ni själva gjort mot så många oskyldiga männi-skor! Ja, inte ens barnen har skonats från er ofattbara och oerhörda grymhet!
[8] Ni var, då ännu unga uslingar, de ivrigaste vid bar-namorden i Betlehem, eftersom ni redan då trodde er kunna döda Mig bland de oskyldiga. Men Jehovas eviga Ande, som alltid har fyllt Mig med all makt och kraft, visste nog hur detta skulle förhindras. Efter den gärningen har ni dock begått otaliga och oerhörda grymheter mot den arma mänskligheten, för vilka människans språk ännu inte har uppfunnit några namn. Därför har Jag Själv velat att ni skulle komma just hit, för att som djävlar i människogestalt ta emot er sedan länge välförtjänta lön!”
[9] Därefter tjöt de ännu mer och bad om nåd och lovade den mest fullständiga bättring av sitt onda liv. Bara denna enda gång bad de att Jag skulle låta nåden gå före rätten. Men deras skrik av smärta blev allt värre, så att både Aziona och Hiram och till och med några av Mina lärjungar började be för dem.
[10] Jag sade: ”Tro Mig: om Jag nu bara för tio ögon-blick befriade dem från deras högst välförtjänta plå-gor, skulle de genast störta över oss och vilja slita oss i stycken som rasande tigrar! Åh, Jag vet bäst hur man handlar med änglar, människor och äkta djävlar! San-nerligen, för dessa urdjävlar, som smugglats in bland Mina människobarn, finns det inte längre något som helst medlidande i Mitt hjärta!”
[11] Men skurkarna tjöt alltmer och bad om barmhär-tighet.
[12] Men Jag sade: ”Strax skall de komma som skall göra slut på era kroppsliga plågor, och era svarta själar skall drakarna i Afrikas hetaste öknar hysa, begravda i den brinnande sanden i tio tusen gånger tusen år, amen!”
[13] Nu skallade ett mäktigt rytande från alla sidor av bergen, så att alla de arma invånarna på platsen bör-jade bli mycket rädda.
[14] Men Jag tröstade dem och sade till Aziona: ”De två fiskarna skall nu befrias från smärtan; men du skall ta dem till fånga och föra in dem i hyddan!”
[15] Aziona gjorde så. När de två som hade förletts genom pengar hade satts i förvar och Aziona åter-vände till vårt bord, störtade genast en hel hjord av tigrar och stora björnar över de nu redan ohyggligt tjutande våldsverkarna, grep dem med sina käftar och for hastigt upp i bergen iväg med dem, som om de bara haft sparvar i sina gap. Och snart tystnade allt tjutande; ty de bestar som Jag förutseende hade drivit ända från Ganges för detta ändamål, blev snart fär-diga med denna måltid och begav sig sedan raskt till-baka till sitt hem.”
[16] Men Jag sade nu till var och en av dem: ”Låt ald-rig ett ord komma över någons läppar om detta; ty något sådant vore mycket illa för honom! Båda fiskar-na kommer dock först i morgon att finna nåd och kommer inte att begå något annat svek i denna värld.”
[17] Då fick Hiram åter mod att tala och sade till Mig: ”Nu först vet jag vem av er som är Herren, och jag måste medge att jag nu uppenbarligen håller dig för en sann Gud! Du är visserligen godheten själv; men din vrede är utan tvivel den mest fruktansvärda i hela världen och under alla stjärnor! Vad måste inte dessa ynkliga varelser ha varit, att du inta ville ha minsta medlidande med dem!”


90. Förföljarna berättar om sina liv

[1] Jag sade: ”Jag säger dig: Denna tid finns det inget mer eländigt på hela jorden! Jag säger dig: Det finns nu på hela jorden väldigt många, ja förskräckligt många ytterst dåliga och onda människor, som tyvärr redan från födseln mestadels blivit fördärvade genom sin uppfostran. Men för dessa har det sannerligen aldrig saknats den bästa uppfostran, och de blev un-dervisade i all god lära; men redan i sina barnaår lärde de sig att förställa sig genom allt slags hyckleri, så att man överallt framhöll dem och alltid hedrade dem så mycket som möjligt. På så sätt kom de redan i sina tidiga år till mycket ansedda ämbeten, men bör-jade snart, genom ofta grova missbruk av sin ämbets-makt, att alltmer förtrycka människor och blev därige-nom ständigt mer känslolösa och samvetslösa. Men deras list hjälpte dem alltid framåt, och så kom de, särskilt de tre huvudledarna som var skolkamrater, till mycket höga ämbeten och befann sig därmed just på rätt plats för att utbreda sin verkliga satanshunger så mycket som möjligt, och allt som deras ondskefulla sinne ingav dem sattes till varje pris i verket.
[2] Hur många späda flickor och pojkar mellan åtta och tolv år har de inte skändat till döds, ja till och med under de största kval, och sedan kastat deras kött till föda åt sina många hundar! Och om de sörjande föräldrarna vågade undersöka, om än på långt håll, vad som kunde ha hänt deras barn, så måste de redan i förväg vara beredda på att deras sista stund snart skulle vara slagen. Och deras drängar och edsvurna tjänare bar sig inte en hårsmån bättre åt, utan om möj-ligt ännu grymmare. Om du tänker dig allt detta och därtill tusenfalt ännu värre saker, så kommer du fullt ut att kunna förstå Min vrede här.”
[3] Men de visste också mycket väl att ingen bland romarna så lätt kunde förråda dem som Jag, eftersom de redan hade hört mycket om Mig. Därför sände de ständigt ut fångknektar för att spåra upp Mig, men alltid utan framgång; därför ville de nu själva utföra det önskade verket. Men då sade Min Ande i mig: ’Hit men inte längre!’ Och så har de nu här fått ta emot sin sedan länge välförtjänta lön i fullaste mått.
[4] Samla ihop deras vapen och kedjor; ty ni kommer att kunna använda dem till nyttiga husgeråd och på vintern till fiskfångst! Där borta under den klippväg-gen i skogen kommer ni att finna deras sönderrivna kläder, eftersom de blev uppätna av djuren där, samt också avgnagda ben. Men ge er dit först om en månad, när även myrorna dessförinnan har gjort sitt! Ni kommer där att finna ännu en mängd jordiska dyr-barheter, som ni med tiden och vid lämpligt tillfälle kan avyttra till grekiska handelsmän; men ta det lugnt tills vidare!
[5] Skeppet innehåller femhundra pund guld, silver och ännu en mängd andra dyrbarheter – allt detta tillhör er tillsammans med skeppet; men var rättvisa och osjälviska i uppdelningen och hjälp er själva efter era behov! Skeppet är här lika gott som strandat, står herrelöst och tillhör enligt den romerska strandrätten – primo occupanti ius – helt och hållet er! Är ni nöjda med det?”
[6] Aziona och Hiram sade: ”Herre och Mästare i all makt, visdom och kraft av den fullkomliga anden hos en högsta gudom! Vem skulle inte vara nöjd där?! Och desto mer, eftersom vi nu inser att detta verkligen är en gåva från ovan!”


91. Judas girighet. Hälsosammare att sova i en lutande position.

[1] (Aziona och Hiram:) ”Vi båda är nu helt beredda att tro att du framför allt är en halvgud, och denne unge man (Johannes) också; de andra har visserligen inte låtit oss märka något av sina gudomliga egenskap-er, men de är säkert också något sådant, eftersom de hör till er båda! Bara den där med ett ganska bistert ansikte har ännu ett starkt mänskligt utseende och är kanske endast en något bättre människa bland er, ef-tersom vi tidigare lade märke till, när det fientliga skeppet närmade sig stranden, hur han mycket bekym-rat försökte gömma sin penningpung under under-rocken; för gudar behöver ju inte detta jordiska skräp!”
[2] Här var det nära att flera av lärjungarna började skratta, och Tomas klappade Judas Iskariot ordentligt på axeln och sade: ”Bra träffat, herde! Dina pilar går rakt på! Det där var ett lägligt slag! Jag hade gärna högt tillrättavisat ditt flirtande med skeppet och med den där klippväggen, men jag tänkte för mig själv: ’Sådant kommer kanske redan någon annan att säga!’ Och mycket riktigt, jag har inte blivit besviken i min inner-ligaste förväntan! Se, du hade lätt kunnat låta dig bäras dit av en villig björn under klippväggen för en stund sedan! Om du till äventyrs inte hade blivit uppäten tillsammans med de andra av de där indiska läcker-gommarna, så hade du i morgon bitti kunnat göra alla dyrbarheterna där till dina egna! Men nu ser historien redan lite olycksbådande ut!”
[3] Nåväl, eftersom du åtminstone lyckades rädda dina små pengar undan den annalkande faran och få dem i säkerhet under underrocken, så är du som en god värd och ekonom ändå mycket berömvärd! Men vet du, med det där hemliga samlandet, som du i Kis – du vet, i den stora gården! – och hos Markus vid Ourans tält försökte dig på, blir det inget av här! Ja, vid detta till-fälle tycks verkligen inget korn av vete vilja gro för dig din stackare! I din ställning hade jag för länge sedan vänt denna gemenskap ryggen!”
[4] Judas Iskariot visste egentligen inte alls vad han skulle svara på detta, utan tog helt stilla emot allt; ty han hade genom Min obarmhärtiga bestraffning av våldsverkarna fått en stor fruktan för Mig. Men strax därefter lade han sig ner på gräset och började sova.
[5] Då sade Hiram: ”Ja, ja, nu har jag betraktat den mannen riktigt noga! Han är densamme som jag i min för er bekanta ljusdröm såg helt mörk och utan allt ljus; men du, herre och mästare, var den strålande! – Men säg mig nu, ni himmelska vänner, har ni då enligt vårt mänskliga sätt inget behov av sömn och vila? Vi skulle annars genast se oss om efter olika mattor som vi har, och annat sängtyg.”
[6] Jag sade: ”Åh, låt allt det vara! Man vilar alldeles utmärkt här vid detta bord och på dessa bänkar, som till och med är försedda med goda ryggstöd. Jag säger er till och med ur en kroppsligt-medicinsk synpunkt, att människorna skulle förlänga sitt kroppsliv med en tredjedel, om de i stället för sina plana nattläger skaf-fade sig goda vilobänkar och vilstolar, sådana som du ser här! Ty med de plana liggplatserna sker det en alltför stark förändring i blodflödet och blodomlop-pet mellan dag och natt, och därav uppstår tidigt olika hinder och förändringar i matsmältnings- och nä-ringsorganen. Men i denna viloställning om natten kommer allt att förbli i största ordning under många år.
[7] Abraham, Isak och Jakob sov endast i särskilda vilstolar med ryggstöd, de kände inte till plana ligg-platser, och därför uppnådde de, tack vare sitt annars nyktra liv, en mycket hög ålder med full själslig styrka; men när människorna senare inte längre tog hänsyn till detta, minskade deras livstid med mer än hälften.
[8] Mest skadligt är det plana liggandet för havande kvinnor; ty för det första blir barnen redan i moderli-vet försvagade och vanställda av det, och för det andra härstammar deras svåra och ofta felaktiga föds-lar till största delen från dessa plana liggplatser. – Detta sägs er ur ett kroppsligt-hälsomässigt perspektiv! Den som rättar sig därefter kommer att erfara dess goda följder för kroppen.
[9] Sedan bör ni på sommaren, så långt det är möjligt, också ta nattvilan mer ute i det fria än i rummen och de unkna hyddorna, då skulle ni snart märka de goda följderna av det! Endast på vintern kan man använda måttligt uppvärmda, men alltid rena och torra rum. Den som alltså lever enligt den ursprungliga ordning-en och i övrigt nyktert i mat och dryck, han kommer att ha föga att göra med läkare och apotek.”
[10] Hiram och Aziona sade: ”O du sanne, gudomlige Herre och Livets Mästare, även för detta står vi i en evigt aldrig upphörande tacksamhetsskuld till dig, och vi skall omsätta ditt högvisa råd i handling efter vår förmåga och insikt!”
[11] ”Jag skulle redan här vilja tillägga för egen del”, sade Hiram, ”att livets mästare ju bäst måste veta vad som gagnar allt liv mest! Men eftersom det på denna jord ändå måste ha funnits ursprungliga människor, så är frågan hur dessa levde i naturligt hänseende.”


92. Människans tidiga historia

[1] Jag sade: ”Ja, Mina kära vänner med stor erfarenhet och kunskap, där är det svårt för oss att ge er ett svar som är begripligt för er! Ty för det första är denna jord redan en oerhört gammal himlakropp enligt era tidsmått; det finns inget begripligt tal för er med vilket man kan räkna antal år av dess existens.
[2] Ändå har människor av det slag jorden nu bär bara funnits i drygt 4 000 år. De första sanna människor som då levde delade sig genom sitt handlande i två klasser: nämligen i Guds barn, därför att deras hjärtan och sinnen kände Gud och förblev Honom trogna; och i världens barn, därför att de alltmer glömde Gud och i allt endast tjänade världen – precis som de flesta människor nu. De byggde städer och olika avguda-tempel; deras huvudgud var, som nu, Mammon. De levde precis som nu; därför var också deras liv endast mycket korta, precis som nu.
[3] Men helt annorlunda var det med Guds barn. Dessa bodde endast uppe i bergen, kom ytterst sällan ner i dalarna och levde helt enkelt och naturligt. Där fanns inga städer, inga samhällen, inga byar och heller inga byggda hus, utan endast vissa gräsplatser som helt omgavs av levande träd. Mot träden hade man lagt en bänkformad jordvall och, där det behövdes, täckt den tjockt med mossa intill trädstammarna. Denna inre cirkulära kulle fungerade som en bekväm vilobänk under dagen och som en säng under natten.
[4] Deras föda bestod mest av goda och alltid mogna frukter från träden, olika välsmakande rötter och mjölk. Med tiden lärde de sig, undervisade genom inre uppenbarelser, att tillverka nödvändiga husgeråd av järn och andra metaller, och de började också bruka jorden, framställa mjöl och kunde baka ett riktigt gott bröd samt göra mycket annat – men allt utan prål. Ändamålet med en sak var för dem helt tillräckligt. Och så levde de i omkring två tusen år i stor enkelhet och uppnådde därigenom en mycket hög ålder.
[5] Först när de efter hand lät sig förföras av de världsliga barnens prakt och stora skönhet blev de som straff ofta underkuvade av dessa och rentav gjorda till slavar, utom en mycket liten del som för-blev trogen Gud ända fram till Noa och vidare; men därigenom förändrades också allt för dem. De blev kroppsligt mindre och svagare, och deras liv nådde sällan hundra år, medan de förr ofta blev nästan tusen år gamla.
[6] Som bekant dränktes alla de första människorna på jorden på Noas tid, som hade blivit rent världsliga, av den väldiga floden genom egen förskyllan. Ty floden täckte den största delen av den då bebodda jorden under vatten, så att de mäktiga vågorna, som genere-rats av stormar och orkaner, inte sällan till och med flera alnar höga då och då slog över de närmaste högsta bergstopparna och kvävde därmed allt liv inom sitt område utom Noa och hans lilla familj, och där-med också alla levande varelser utom de som Noa skyddade i sin ark. Men med Noa började, som be-kant, en helt ny epok på jorden. (Behandlas mer detal-jerat i Lorbers verk ’Guds hushåll’ – Övers. anm.)
[7] Därmed har ni nu också en mycket kortfattad men trogen bild av jordens urfolk, och ni kan därav ännu livfullare inse att Mitt råd till er var mycket gott och riktigt.”
[8] Hiram sade: ” Men du ensam, oerhört vise och mäktigaste livets mästare och alla människors herre! Om jorden redan är så förskräckligt gammal, vad exi-sterade då före den faktiska mänskligheten som oss på denna jord? För den kunde inte ha kretsat kring den gigantiska solen öde och tom i en halv evighet fram till dina första människor för fyra tusen år sedan! Eller var den fram till dess egentligen bara öde och tom? Det är verkligen mycket otillbörligt av mig att be dig om något sådant; men jag ser att det i dig och denne unge man verkligen otvetydigt finns en typ av allkun-skap, och därför kommer du i detta avseende att till-fredsställa min nyfikna påstridighet.”


93. De levande varelsernas tidiga historia på jorden

[1] Jag sade: ”Åh, fråga på du bara, svar skall det aldrig råda brist på hos oss – och alltid sådana som allena innehåller den eviga och oförstörbara yttre och inre livssanningen! Så lyssna nu noga på vad Jag skall svara dig på din fråga!
[2] Du förstår, före de nämnda första sanna männi-skorna fanns det visserligen också – liksom på otaliga andra världar respektive jordliknande kroppar – varel-ser som till det yttre hade en mycket betydande likhet med de nuvarande människorna! Det fanns många epoker på denna jord där ett tidigare släkte helt gick under och efterhand ersattes av ett annat, alltid något mer fullkomnat.
[3] Långt innan sådana generationer avlöste varandra, vanligtvis vart 7 000:e år, men säkerligen vart 14 000:e år till ytterligare 14 000:e år, var jorden endast bebodd av all slags växtlighet på de vattenlösa delarna, och sedan av alla slags stora och små varmblodiga djur, som alltid endast uppstod gradvis. De vattenlevande djurens, och senare amfibiernas, rike var redan oer-hört starkt och mäktigt före den mest storslagna växt-ligheten i torrmarkerna, liksom riket för alla slags fly-gande insekter, såsom flugan och tusentals av deras arter, och nästan identiskt med dessa, några primitiva fågelarter, som naturligtvis inte längre existerar, även om flugan, som den första levande varelsen och bör-jan på alla fåglar på varje himlakropp, fortfarande är densamma idag och kommer att förbli det i framti-den.
[4] Först när jorden blev allt rikare på humus och ge-nom ofta återkommande inre, oerhört kraftiga vulkan-utbrott – varigenom den förhårdnade undervattens-jorden på tusentals ställen vältrades upp i långa och vida bergskedjor på ett våldsamt sätt – samt genom andra väldiga stormar i luften och i vattnen, så forma-des den så, att både tack vare större och torrare områ-den och tack vare bättre förutsättningar för växtlighet nu också fullkomligare och mer intelligenta varelser kunde finna sin plats där. Då blev de, de skapade människorna, först kallade till individuellt liv genom Guds visaste, eviga och allsmäktiga ande.
[5] Därifrån avlöste de sedan varandra, som tidigare nämnt, under för er otänkbart långa tidsrymder, och alltid trängde ett något mer fullkomnat släkte bort det tidigare mindre fullkomliga.
[6] Du förstår, över denna torra plats, som helt säkert höjer sig mer än tjugo manshöjder över vattenytan i detta lilla hav, har havet stått många tusen gånger tusen gånger. Det har visserligen sedan, i ofta mycket för-ändrad form, legat torrt, precis som nu. Och innan sex tusen år från nu har förgått, kommer den åter ligga under havet och sedan, efter ytterligare omkring nio till tio tusen år, åter befinna sig i det torra tillstånd som nu. Så kommer det på jorden alltid växla fram och tillbaka, tills jorden – eller snarare dess materia – helt har övergått till liv.”
[7] Hiram sade: ”Åh herre och ende mästare över allt liv och all existens! Hur skall det då bli för de männi-skor som säkert också kommer att finnas vid nästa översvämning? De kommer ju då alla att åter drunkna på ett eländigt sätt!”
[8] Jag sade: ”Åh, inte alls; ty sådana periodiska över-svämningar av havet sker alltid mycket långsamt och helt obemärkt, så att alla människor får tillräckligt med tid för att fly från havet till de södra delarna av jorden, där havet genom sin tillbakagång kommer att frigöra ytterst stora landområden, eftersom det under sådana perioder kommer att strömma mer mot norr igen. Och på samma sätt kommer det även att vara när det åter drar sig söderut.
[9] Således har människorna i det avseendet alls ingen fara att frukta, och Min ande kommer att leda dem så att de långt i förväg vidtar de rätta försiktighetsåtgär-derna. — Har du nu förstått detta på ett ungefär?”
[10] Hiram sade: ”Ja, det förefaller mig som om jag förstått det; men för att få en fullständigt klar före-ställning om dessa tidigare aldrig anade och ännu mindre hörda förunderliga förhållanden, som hör hemma i den oerhört storslagna naturen hos de stora världarna och deras ordning, krävs mer än min ytterst begränsade förmåga! Jag kan därför inte förstå det i grunden; men jag tar dig på orden; ty du är klok nog att veta och inse allt detta väldigt noga, eftersom din ande — som Aziona berättade för mig idag— är fullt ett med makten, synen och den högsta fullkomliga insikten hos en högsta gudom, vilket jag visserligen inte förstår hur det är möjligt, men jag tror det, ef-tersom du redan utan att vi bad om det gett oss så mäktiga bevis. Kanske kommer en tid då vi bättre kan begripa sådana ting än nu; men för tillfället måste vi bara tro.”


94. Världarnas mångfald

[1] Här sade Aziona: ”Men säg mig, du obeskrivligt vise man, finns det andra sådana världar i skapelsens oändliga rymd, där människorna – låt säga – har en uppgift som i allt är helt lik vår?”
[2] Jag sade: ”Min vän, betrakta bara din kropp med rätt uppmärksamhet, så kommer du lägga märke till en mängd olika lemmar och delar! Kan dessa bara ha ett enda syfte? Kan hjärnan och magen ha ett och samma syfte, eller ögat och öronen, händerna och fötterna, eller näsan och munnen? Förstå, så som den mänsk-liga kroppen på det allra konstfullaste sätt är samman-satt av oräkneligt många små delar, så har ändå inte ens två närmaste och mest likadana delar, som till-sammans bildar ett och samma organ, helt samma egenskap och syfte!
[3] Till exempel: Två enskilda nerver sitter tätt intill varandra. Båda får samma näring och blir levande genom samma livsvätska, och deras uppgift är att hålla två hårstrån som står stadigt sida vid sida på huvudet och få dem att växa. Nu kunde man tro att dessa två ytterst obetydliga nervers syften också är helt lika varandras och att de även har samma påverkan! Men Jag säger: Åh, alls icke! Dessa två små nerver är i fråga om syfte lika lite lika varandra som man och kvinna, och därför är också deras inre organismer genomgå-ende olika.
[4] Men nu tänker du kanske och säger till dig själv: Ja, då måste väl åtminstone två manliga eller två kvinnliga nerver vara helt lika varandra! Och jag säger dig: Inte heller så fullständigt som du föreställer dig! Ty om så vore fallet, då skulle alla hår växa fram på en och samma punkt på huvudet, eller också skulle en till sy-nes helt liknande manlig nervorganisation, placerad bara en millimeter bort, inte få något hår att växa där. Ja, det kan till och med hända att den nödvändiga och av hela naturen betingade assimilationsdriften blir starkare än vad ordningen föreskriver också i hårro-tens nerver. Vad blir då följden? Jo, att du snart och lätt kommer att kunna räkna hårstråna på ditt huvud!
[5] En sådan företeelse på människans kropp är visser-ligen ofrivillig; men den har ändå till största delen sitt ursprung i den sinnliga och materiella själens oord-nade strävanden. Assimilationsdriften är visserligen nödvändig för det naturliga livets fortplantning och bevarande, men i sin styrka – över eller under det mått som naturen själv har föreskrivit – blir den dess död.”
[6] Låt oss anta att det inte fanns den allra minsta as-similationsdrift mellan det manliga och kvinnliga kö-net, och inte heller bland djuren – då vore det helt säkert slut med det naturliga livets fortplantning. Den orsaken förstår ni båda mycket väl. Den fullständiga bristen på denna drift skulle alltså vara den uppenbara döden för allt naturligt liv. Men lika så är en assimilat-ionsdrift som överskrider sina gränser faktiskt det-samma som det naturliga livets uppenbara död, och därmed också mycket lätt det själsliga livets död.
[7] Till exempel har ögat en önskan om assimilering med ljus. Om denna inte hålls inom rätta gränser, och en människa börjar se rakt in i solen, då blir ögat ge-nom en sådan stark överstimulering snart dött och därmed blint. Och så går det med alla människans sinnen.
[8] Men den ömsesidiga assimilationsdriften kan end-ast hållas inom sina hälsosamma gränser genom att den fria själen får lagar, enligt vilka den kan styra sitt naturliga livs väg med säkra steg. Naturligtvis kan såd-ana lagar endast på ett helt effektivt och nyttigt sätt ges av Honom som skapade himlen, andarna, solen, stjär-norna, månen, denna jord och allt som finns i den, på den och ovanför den, som andas och lever. Och detta har också Skaparen gjort i alla tider; bara det att det alltid har funnits ett fåtal som på allvar har följt såd-ana lagar i allt. De som levt enligt sådana föreskrifter har alltid skördat sanna världsliga och eviga välsignel-ser av dem; de lata, de föraktfulla och de icke-troende har däremot upplevt motsatsen hos sig själva och även hos andra av sitt slag.
[9] Av allt det som nu sagts framgår det för din huvud-fråga helt tydligt, att det i hela det oändliga skapelse-universumet inte finns någon annan himlakropp som har just samma – och Jag säger: allra högsta – syfte och för att uppnå samma inre och yttre beskaffenhet, som just denna jord.”


95. Skillnaden mellan människan på denna jord och dem på andra världar

[1] (Herren:) ”Visst, man hittar överallt djur som liknar dem på jorden, likaså människor, men ingenstans i en sådan variation och mångfald, ty överallt finns det färre arter, både i växterna och djurens rike, och män-niskorna lever inte enligt en fri, utan mer en styrd ordning och handlar mer efter en slags instinkt än efter någon fri insikt som är baserad på egen erfaren-het.
[2] På de vidsträckta, stora solvärldarna är allt som finns på planeterna som kretsar kring dem fundamen-talt representerat i motsvarande solzoner eller region-er. Och där finns också mycket visdom bland de olika talförmögna människorna; men även där är språket och den ofta mycket stora visdomen mer instinktartad och given än fri och förvärvad genom egen möda och verksamhet. (Mer om detta ämne i Lorbers verk ’Den naturliga solen’ – övers. anm.)
[3] Därför finns där heller inget verkligt förtjänstfullt, liksom det inte heller här på jorden är något förtjänst-fullt för biet att bygga sin konstfulla cell och hämta och bereda materialet till den ur blommorna; ty biet framstår för varje tänkande människa helt visst endast som ett redskap för en andlig intelligens från den andra sidan, snarare än som ett i sig självt fritt, själv-bestämmande väsen. Och på nästan samma sätt för-håller det sig på alla andra himlakroppar med de skapade människorna, även om deras yttre former ofta är ojämförligt mycket skönare och ädlare än på denna jord.
[4] Men alla andra människor som bor på de olika himlakropparna har dock mycket mer än djurens in-stinkt på denna jord; ty inom dem finns en viss liten livssfär, inom vilken de har en slags fri förståelse så
att de kan känna igen en högsta Gudom, som de dyr-kar på sitt eget sätt – vilket naturligtvis är mycket olika på de mycket olika jordarna och himlakropparna.
[5] Nästan alla djur på denna jord har också mer eller mindre ett litet spår av en frihetssfär inom sina själar, varför de kan tämjas och läras att utföra vissa uppgif-ter, men detta kan inte jämföras med den lilla sfären av fri förståelse hos människor i andra världar. – Nu tror jag att mitt svar på din huvudfråga borde tillfreds-ställa dig. Förstår ni två nu dessa saker?”


96. En blick på Saturnus

[1] Hiram säger: ”Allt skulle vara i sin ordning, ef-tersom vi nu tror på allt du säger, o store, mest upp-höjde vise man. Men eftersom allt verkar möjligt för dig, borde det inte vara omöjligt för dig att låta oss ta en närmare titt på en sådan helt annan värld – men för oss båda samtidigt, så att vi senare kan ge de andra ett giltigt vittnesbörd!”
[2] Jag sade: ”Åh, inget är lättare än det! Men med era köttsliga ögon allena vore det omöjligt. Jag ska därför för en kort tid förena er andes, er själs och er kropps öga, och där uppe på himlavalvet ser ni en ganska stor och måttligt starkt lysande stjärna – det är just den så kallade planeten Saturnus. Rikta nu era ögon direkt mot den, så kommer ni snart att se den bli större och större, och det tills ni upplever det som om ni helt och fullt befinner er på den! Sedan kan ni berätta för varandra vad ni sett! Gör nu det!”
[3] Här började de båda fixera blicken på stjärnan, och snabbt blev den större och större. Redan urskilde de dess ring, som till och med var delad, och flera av dess månar. Snart blev månarna lika stora som jordens måne, och också snabbt större; själva planeten stod redan i en vördnadsbjudande storlek och majestät inför deras blickar. Deras högljudda förundran bör-jade redan överskrida alla gränser; ty medan de be-traktade allt detta allt klarare, uttalade de med munnen högt allt de såg.
[4] De befann sig nu redan mycket nära den första månen, som egentligen var längst bort från planeten, och Hiram ropade högt: ”Ah, det här är en väldigt stor, men tyvärr mycket karg jord! Det finns visserli-gen människor och djur och växter här; men allt är som mycket förtvinat, och det ser ut som om dessa människor bara har mycket liten intelligens – och dessutom är de inte alls vackra. Djuren är också myck-et dåligt representerade och ser mycket besynnerliga ut. Växtvärlden ser också mycket enformig och starkt förtvinad ut. Nej, vi trivs inte alls där!
[5] Ah, en annan värld kommer mot oss! Åh, den är ännu värre! Det finns en tredje, den är också ingenting – det skulle vara den rätta världen för den vise Dioge-nes! Vi har sett den! Hörru, det finns en fjärde och den ser inte bättre ut! Gå bara vidare! Här kommer redan en femte, där är allt väldigt litet; men den bebodda delen ser ändå bättre ut än de föregående. Barnen hoppar omkring mycket glatt precis som apor! Det finns inget hus att se någonstans. Djurriket verkar vara mycket enkelt representerat och mycket glest där också, och likaså den älskade växtvärlden! Men här kommer en sjätte och ännu mindre värld, och till och med en sjunde! Åh. Dessa är fruktansvärt fula!
[6] Men nu – åh alla blixtar, hagel och åskväder! Nu kommer en oerhört stor värld emot oss! Åh, den har ju inget slut! (NB: Det är den yttre ringen.) Ah, den tycks ju sträcka sig rakt fram i all evighet utan ände! Åh, där ser det redan helt underbart ut! Överallt tycks ändlösa bergskedjor dra sig fram, och många sjöar och strömmar är synliga, och människor och växter liknar mer våra egna. Men någon märkbar kultur syns det inte alls spår av där heller. Människorna, som ser mycket underliga ut, tycks inte känna någon glädje och är jättelika. Men där finns inga hus och ännu mindre några städer.
[7] Aha, där kommer redan ännu en sådan väldig värld emot oss! Det är ju precis som om en ytterst stor värld låg inuti en annan! Men i övrigt är det egentligen inte stor skillnad mellan denna och den förra stora jorden – och där, där kommer redan en tredje som nästan är helt lik! Nå, nå, hur många jordar finns det egentligen inuti varandra här?! Men där verkar de något mindre människorna nästan spöklika, och allting är mycket ödsligt – och nästan ingen kultur alls! Nej, på denna värld skulle vi heller inte vilja bo!
[8] Men där kommer ju redan åter en sådan liten värld emot oss! Nå, nå, på nära håll ser det dock ganska anständigt ut; men där syns inte en enda levande va-relse! Men – åh alla element! – där kommer först en jord emot oss, inför vilken man måste känna stor re-spekt!”
[9] Här varade deras betraktelse, som åtföljdes av alla möjliga utrop av förundran, nästan en halvtimme, och Jag kallade tillbaka dem båda till deras naturliga till-stånd och lät dem behålla den fulla minnesbilden av det de hade sett i sina själar och till och med i sina hjärnor, och frågade dem sedan vad de tyckte om Saturnus.


97. Fråga om Messias

[1] Och Hiram svarade: ”O Herre, full av allmakt och visdom! Detta var något obeskrivligt! Den sista och i grunden ofantligt stora jorden var sannerligen en värld full av de mest storslagna underverk. Det var bara att allt var av en så kolossal storlek, att vi i jämfö-relse med de vackra människorna där, kände oss som möss i jämförelse med en elefant. Och på det viset var allt, särskilt halvvägs upp i bergen; men nere i dalarna liknade saker och ting mer förhållandena på vår jord. Det skulle krävas hundra år och ännu mer för att besk-riva allt vi såg där.
[2] Nu förstår vi också helt och fullt, att jorden har den enda uppgiften att bära sanna människor efter den allra högste Gudens avbild, och vi inser nu även, att du måste vara helt uppfylld av en sådan högsta ande från Gud. Annars skulle du inte kunna uppenbara den där stjärnan Saturnus så magnifikt och föra den nära för oss att granska. Sannerligen, herre och mäs-tare, Han som skapade sådana saker måste vara stor, mäktig och vis bortom alla våra tänkbara begrepp! Att få lära känna Honom Själv närmare skulle betyda mycket mer för oss än att behålla den underbara syn vi just hade och stirra på alla de otaliga stjärnorna på nära håll!
[3] Vi kommer därför nu också av hela vårt hjärta att be dig och även denne unge man, att lära oss att verk-ligen känna den egentlige Skaparen av alla andliga och materiella världar – åtminstone så mycket att vi kan göra oss en ordentlig föreställning om Honom – och även att vi, som enligt dina ord är de mest fullkomliga människor och därmed Hans formliga barn, skall veta vad vi måste göra för Honom för att vara så värdiga som möjligt vad vi redan är genom Hans vilja och borde vara ännu mer. Ty vi är allvarsamma människor och har en vilja som är svår att böja; men det som vi en gång antar och bekänner, det försvaras också av klippfasta män och inte av några vindflöjlar.”
[4] Jag sade: ”Förstå nu, vi har faktiskt nått den punkt för vilken vi har kommit till er, och genom oss skall ni inte bara närmare lära känna Skaparen av alla de ota-liga miraklen, utan så fullständigt som möjligt, såväl som Hans vilja, som är lätt att uppfylla. Ty endast ge-nom att fullständigt uppfylla den erkända gudomliga viljan blir varje människa ett sant barn av den högste och ende sanne Guden, utrustad med alla gåvor av visdom och makt. – Men vi har redan nämnt judarnas förmodade kommande Messias! Men nu Jag skulle vilja höra er helt sanna åsikt om denna judarnas fråga! Tala därför utan att vara blyga!”
[5] Hiram funderade några minuter och sade: ”Ja, ja, du herre och mästare i alla ting och händelser, vi nämnde detta kort tidigare under dagen! Jag har läst nästan allt från de judiska böckerna som har med det att göra; men allt lät så sällsamt och var så fyllt av allehanda mystiska, obegripliga bilder, att åtminstone jag inte kunde bli klok på det! Jag frågade vid lämpligt tillfälle även mycket lärda judar om detta och överty-gade mig snart om att de inte visste mer om saken än jag själv, och därför kan jag av min hittillsvarande förståelse bara berätta den slutsats som dels jag själv och dels andra klartänkande människor har kommit fram till om detta.
[6] Nåväl, åtminstone fram till nu har varje folk på jorden – med undantag från några högre uppenbarel-ser – åtminstone hittills varit egna skapare av sin relig-ion, sina seder och bruk och sina positiva förhopp-ningar, och kommer troligen i huvudsak att förbli det! Och det tycks också vara fallet med judarna.
[7] Hos ett större folk går det mer eller mindre elän-digt eller rentav dåligt för nio tiondelar av männi-skorna, och endast en tiondedel kan säga: ’Ja, det går väl så där, åtminstone så att man står ut tills man dör!’ Vad återstår då annat än att på något sätt uppliva det fattiga folkets tro och trösta det genom allehanda för-hoppningar sprungna ur den medfödda mänskliga poesin — antingen med ett Elysium på andra sidan eller med en underbar Messias (räddare), helt identisk med en högsta gudomlighet. I sådant hopp, fullt av salig förväntan, går naturligtvis generation efter gene-ration i graven och vilar sedan helt lugnt, utan tro och utan hopp, i den vänliga, svala moderjorden. Jag för min del klandrar inte saken alls; men så som männi-skorna föreställer sig den, är den — med all min är-lighet — ändå inte!”


98. Hirams åsikt om Messias

[1] (Hiram:) ”Ja, en sann Messias för folket skulle vara en ren lära genom vilken människorna först lärde känna sig själva till hela sitt väsen, och därigenom Gud som den allra visaste, allra mäktigaste och mest kärleksfulla grunden till allt varande — och i denna insikt sedan strävade efter att hålla denna insikt vid liv för sina ättlingar! Men just där ligger den stora världs-sjukan: att ingen lära, hur ren den än är, kan förbli ren ens femhundra år. Och orsaken är att den alltför snabbt fördunklas av de många falska och orena lä-rorna, och att det vid varje aldrig så ren och livssann ny lära, alltför snart bildas vissa äldste och förestån-dare, ur vilka en prästkast uppstår som inte längre vid-rör plog eller spade, utan enbart vill lära ut, och däri-genom också mer och mer härska och leva gott utan bekymmer. Hur en sådan privilegierad kast sedan handskas med den rena läran, det visar oss exemplen från alla folk vi känner till, och det vore synd att slösa ett enda ord mer på det! Och därför är jag av den sannolikt inte auktoritativa åsikten i jämförelse med din visdom, att en person som du, eller till och med den här unge mannen här, faktiskt skulle kunna vara folkets rätte Messias, eftersom ni mer än i överflöd äger den rätta livssanna visdomen och den kraft som uppstår ur den.
[2] Men för det skulle många storartade åtgärder be-höva vidtas! För det första en gallring av alla männi-skor som är fördärvade i grunden; för det andra en total utplåning av alla nuvarande tempel, skolor, bö-nehus, präster och lärare! Inte ett spår av det nuva-rande kulturella tillståndet borde finnas kvar! Endast människor som ni — och här och där några till — bör fortfarande finnas kvar, och framförallt allt bära det största ansvaret för det rena bevarandet och vida-reföringen av – ja, din lära – och lägga allt annat världsligt åt sidan enligt vårt exempel. På det sättet skulle med tiden alla människor verkligen kunna hjäl-pas av en sådan sann messiansk gärning. Men allt an-nat slags lagande och lappande är och förblir — för mänsklighetens bästa i stort — en fruktlös ansträng-ning.
[3] Ja, här och där kommer det nog att bildas större och mindre gemenskaper som tar emot och omfattar din lära, och även bevarar den ren en tid; men snart kommer antingen – så som vi såg här för ett par tim-mar sedan– mäktiga världsförhärjare att falla över dem och förgöra dem, eller så kommer gemenskaper-na att tillsätta nya lärare och väktare över denna lära, ur vilka det med tiden utvecklas precis samma sorts präster som vi nu kan betrakta i tusental överallt.
[4] Framför allt krävs för ett fruktbart mottagande av din lära att människans sinne vänds fullständigt bort från alla slags materiella och världsliga fördelar. Män-niskorna borde aldrig vilja höja sig över plogen, spa-den, yxan och sågen för framställandet av det mest nödvändiga för livet, och inte sätta värde på något annat än den rent andliga, inre livsbildningen; då skulle det kunna fungera. Men var är det möjligt nu med människornas nuvarande världsliga kultur?! Vem röjer undan de otaliga materiella världsliga intressena?
[5] Men om din aldrig så gudomliga lära sås i ett så-dant gammalt världsligt träsk, då skulle jag vilja se den mängd ogräs som skulle skjuta upp mitt bland de ädl-aste skotten av den sådda lärans säd! Hos oss, ja – om vi kunde ha ett eget land, avskilt och långt bort från alla andra människor – skulle läran säkert bevaras ren längst; men i den övriga världen skulle det nog inte gå den lika väl!
[6] Detta, som tidigare nämnts, är min åsikt om Mes-sias, som judarna förgäves väntar på, på sitt eget sätt. Jag kan ha gjort ett stort misstag där; men eftersom, enligt ditt ord, varje människa endast kan nå sitt livs fullkomlighet genom sin egen aktivitet, det vill säga genom att kultivera och uppföra sitt hjärta och inre liv på rätt sätt, behöver hon ingen annan Messias än en precis som du, nämligen en sann lärare som är kunnig och därmed mycket vis inom alla livets områden. Allt annat är en poetisk chimär och står ensamt utan något spår av sanning precis som en rosenbuske full av knoppar och törnen, vars frukt är lika bra som ingen alls, eftersom den inte ger folket någon näring och är lite eller inte alls lämplig för något annat. Vilken är då din åsikt om dessa mina åsikter?”


99. Messias och frälsning

[1] Jag sade: ”I huvudsak är jag helt överens med din uppfattning, bara inte fullt ut med slutsatserna beträf-fande grundandet, spridandet och bevarandet av en sådan lära – även om din åsikt även i det avseendet på sitt sätt har mycket för sig.
[2] Vad gäller din åsikt om gallringen (rensningen) av människorna och alla deras världsliga kulturverk, så skedde en sådan på Noas tid över den då bebodda jorden, med ett fåtal undantag, vilket även Moses be-skrivit – om än i bilder – men ur vilka en sann vis man och någon som känner till motsvarigheternas språk ändå kan utröna det rena historiska förloppet.
[3] Men hur var inte mänskligheten, trots att den då endast härstammade från den ytterst fromme och vise Noa, redan efter några hundra år?
[4] Redan på Abrahams tid blev Sodom och Gomorra, tillsammans med de andra tio städerna, förstörda av eld och svavel från ovan på grund av sitt stora förfall, inklusive alla människor och all boskap, så pass att inga spår lämnades kvar av dem. Där dessa städer en gång låg har ni nu Döda havet, i vilket än idag inga djur kan överleva, och till och med fåglarna undviker att korsa det.
[5] På Mose tid blev det sedefördärvade Egypten un-der flera år rensat genom de välkända sju plågorna, som drabbade mer än två tredjedelar av människorna och boskapen. Och alla israeliterna – som från början endast varit några bröder till Josef och några hundra år tidigare hade invandrat dit av nöd, och som just under den grymme farao hade fått utstå allt slags för-tryck och förföljelse – fördes bort som rikets bästa arbetare, varigenom hela riket sjönk ner i den största fattigdom och samtidigt anarki. Men det reste sig så småningom igen, blev rikt och mäktigt och övermäk-tigt – och blev därför åter tuktat genom krig, hungers-nöd och pest. Se på det nu, så kommer du finna att det är som resten av världen!
[6] Av dessa få sanna och framlagda fakta kan du för-stå att en gallring av den syndiga mänskligheten långt ifrån har en så fruktbärande verkan som du föreställer dig; ty försämringen hos en människa liksom hos ett helt människosläkte ligger inte så mycket i en ge-nomond vilja hos människorna, som du nu tänker dig inför oss, utan den ligger snarare i själens för livet nödvändiga retbarhet (känslighet), i slöheten att på allvar röra sig längs ljusets erkända vägar.
[7] Men eftersom själen tycker så mycket om vila och sysslolöshet, så söker den hjälpare och tjänare som arbetar åt den, eller åtminstone hjälper den. Därige-nom blir den snart välbärgad, rik och mäktig och bör-jar, för sin egen fördel, att härska, stifta lagar och ordna allehanda ting till sitt bästa. Och se – så blir den då oftast en förfinad själ, som inte har någon lust till verksamhet, och detta är orsaken till att sederna hos hela folk försämras; ty genom den drivs de mer och mer bort från det andliga till det materiella.”
[8] Således är och förblir slöheten eller den ständigt ökande lusten efter sysslolöshet roten till allt ont, och detta kännetecken hos den mänskliga själen är den ondaste anden som Skriften kallar ’Satan’. Däri består den ursprungliga synden från vilken alla människor lider och från vilken ingen kan befria dem utom en sann Messias som kommer från himlarna med det fullaste livet och dess högsta aktivitet.
[9] Alla visa som lever i de kända delarna av världen har redan sett och insett att det finns en arvsynd bland folket på denna jord, men de har inte kunnat begripa vad den består av och hur den kan bekämpas. Och just detta kommer att vara Messias uppgift, att för alltid genom lära och handling återlösa folket från detta onda, vars slut är själens död.
[10] Men människans frälsning skall endast då vara sann och verksam, om hon till punkt och pricka och troget tillämpar de medel som anges därigenom – annars kommer hon efter Messias ankomst att vara precis samma dåliga människa som hon var före den-samma. Ty den från himlarna komne Messias kommer inte att befria någon från hans arvsynd annat än end-ast den som i allt exakt lever enligt Hans lära, så som läran föreskriver. Ingen må hoppas på någon slags magisk-underbar verkan från Honom i fråga om fräls-ningen från den angivna arvsynden!
[11] Visserligen kommer Messias att utföra stora mira-kel för att vittna att det är Han, men miraklen som sådana kommer att gynna människors själar endast i den mån de väcker tron och aktiverar själen till att omsätta den givna läran i praktiken.
[12] Därför är Messias lik en rik och god jordägare och värdshusvärd som förbereder en stor fest och skickar sina tjänare till alla byar, vägar, gator och gränder och vänligt inbjuder alla att komma och delta i den stora festen. Fattiga och rika, små och stora, svaga och starka, obetydliga och mäktiga, alla kommer att höra budbärarens röst som inbjuder dem. De som kommer, kommer att få sin hunger stillad, men de som inte vill komma skall inte tvingas. Huruvida de kommer, kommer inte att göra någon skillnad för värdshusvärden; ändå kommer endast de som följer inbjudan att få den stora festens välsignelse.
[13] Den stora festen kommer att vara Messias själva lära. Den som lyssnar på den och agerar därefter kommer att vara en sann deltagare i den stora festen och ta emot välsignelsen i dess fullhet. Men för den som lyssnar på läran utan att fullt omsätta den i prak-tiken kommer det att vara som ett väl dukat bord är för någon som inte äter av all den goda maten, och så kommer det att vara detsamma oavsett om han kom-mer till festen eller inte, även om han är inbjuden. Nåväl, där har ni Messias som Han är, kommer att vara och förblir. – Vad tycker du nu om en sådan sann Messias?”


100. Förklaring av ordet Messias

[1] Hiram sade: ”Nåväl, det är ju just också vad jag säger! Mänskligheten måste undervisas helt från grun-den enligt den fullaste livssanningen och därefter eg-gas till handling strikt efter läran, så kommer den också lätt att befrias från den tyvärr största arvsynden, som bär namnet ’lättja’, och därigenom också från alla andra därur uppkommande mindre onda – både till kropp och själ.
[2] Och därtill vore ju just Du en Messias som inte lämnar mer att önska, eftersom Du känner denna arv-synd bäst, ända från roten! Nåväl, jag kan kanske missta mig där; men ändå är jag åter av den uppfatt-ningen att ingen annan Messias kommer att kunna ge människorna någon annan lära än Du, Du som san-nerligen känner till allt, alla ting och förhållanden hos alla människor och skapelser, och för vilken också alla naturens krafter och alla andar och gudar i alla zoner är troget och lydigt underordnade. För oss här, ärligt talat, är Du och den unge mannen där en helt sann Messias; vad gäller de andra talrika folken på jorden, påverkar de oss ännu mindre än ingenting. Om Du inte är tillräcklig för dem, kan de hämta en från In-dien, Persien eller Egypten!
[3] Men vad Din lära som en sann livsmaxim för människorna av kött och själ på denna jord beträffar, så tror jag att jag har utrett dess grundläggande ele-ment! Kärleken till Gud, respektive Dig, och därifrån den sanna, mest osjälviska kärleken till nästan är och förblir evigt grundstenen på vilken hela livets system tycks vila. Från denna regel får det inte finnas något undantag, oavsett i vilken sfär av lidande en person än kan behöva genuin hjälp. Om man av denna anled-ning ständigt stannar upp och sedan blir aktiv med all kraft, måste det otvetydigt ske att man åtminstone blir befriad från den huvudsakliga arvsynden på kortast möjliga tid! Har jag rätt eller inte?”
[4] Jag sade: ”Jag visste sannerligen att du skulle finna din väg; ty en verkligt vis man är alltid en sann Messias för den ovisa naturliga människan, det vill säga, han är en medlare (Mesziaz) mellan rent mänskligt förnuft och gudomlig-andlig visdom och således kan endast förnuftet få inträde i gudomlig visdom och bli ett med det genom Mesziaz.”
[5] Ju visare nu medlaren är, desto bättre resultat kommer han också säkert att uppnå hos sin lärjunge. Och vandrar då lärjungen orubbligt på det inre and-liga ljusets vägar, så kommer han också att förbli i ljuset och tillägna sig ljusets liv, på vilket ingen död kan följa, eftersom det andliga ljusets liv är den eviga, oföränderliga och oförgängliga sanningen, som – såsom vad den är – också måste förbli för evigt; ty två och åter två kommer i all evighet att ge summan fyra.
[6] Och såsom det förhåller sig med denna bara ex-empelvisa sanning, så förhåller det sig med alla gu-domligt-andliga sanningar från himlarna. De är och förblir eviga, och de själva är ensamt det verkliga livet, eftersom de utan liv inte heller skulle vara några san-ningar. Så kan en själ, som en gång helt har gått in i sådana sanningar, aldrig hamna i döden och har som själv ljus och sanning också livet i sig helt och hållet sitt eget; och det är då naturligtvis en följd av en sann medlare.
[7] Därför, min käre Hiram, har du helt rätt i att anta att Jag är en sann medlare och återlösare. Men det står i Skriften att den utlovade medlaren kommer att vara en Son till den Högste Guden. Enligt detta skulle ingen vanlig jordisk son, hur vis han än är, kunna vara en sann, stor medlare mellan de fallna människorna på jorden och Guds Högsta Ande. Han skulle säkerligen behöva vara i full besittning av en gudomlig natur och gudomliga egenskaper och, vid behov, visa dessa öp-pet. – Vad är din åsikt om detta?”











INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Kapitel 1-100:

1. Änglarnas begränsade insikt i Herrens tankar
2. Herrens förutsägelse. Människors migration.
3. Teknologins tidsålder
4. Självförvållad dom
5. Framtida stor olycka på jorden. Guds barn kommer vara trygga.
6. Slutet på den jordiska materian
7. De materiella världarna kommer en gång att för-vandlas till andliga världar. Guds barn och djur.
8. Människorna i stjärnvärldarna. Att bli ett Guds barn.
9. Skapelsens och jordens stora människa
10. Vad är skalglober?
11. Den mänskliga förståelsens begränsning. Tröst i gudomlig kärlek.
12. Att känna Jesus som Gud är ett villkor för att verk-ligen älska Gud
13. Gyllene regler för spridandet av evangeliet
14. Skillnaden mellan en falsk och en sann vägvisare
15. Framtiden och att hålla Herrens lära ren
16. Man känner inte ordet om det inte är omvandlat i goda gärningar
17. Vikten av kristendom i handling
18. Visdom är resultatet av kärleksfulla handlingar
19. Att känna sanningen utan handlingar
20. Nödvändigheten av att undersöka sig själv
21. Nästankärlek reglerar sparande
22. Kärlek är den största lovprisningen till Gud
23. Förklaring av de två liknelserna om åkern och vetet
24. Herrens skördares andliga mognad
25. Herrens anvisningar för spridandet av evangeliet
26. Att handla enligt Guds lära och Hans löften
27. Att bli fri från det ceremoniella oket och lagen
28. Guds barn och efterlevnad av de politiska lagarna
29. Grundläggande regler för barnuppfostran
30. Svårigheter att förvänta sig i esséernas institut
31. Bedrägliga återupplivningar av esséerna blir för-bjudet
32. Grundläggande regler för esséernas förnyade insti-tut
33. Roklus försöker rättfärdiga lögner
34. Rättfärdigande av sunt förnuft och klokhet
35. Dolda sanningar och lögner. Falska profeter och deras mirakel.
36. Ödmjukhet och broderlig kärlek
37. Roklus förslag för att reformera esséernas institut
38. Herren ger råd till Roklus
39. Framtida förhållande mellan esséerna och präster-skapet
40. Fariséerna anklagar Herren inför Cyrenius som en uppviglare av folket
41. De falska anklagarna avslöjade
42. Förhandling med fariséerna
43. Fariséerna bekänner
44. Cyrenius vittnesbörd inför Herren
45. Fariséernas dårskap och blindhet
46. Fariséernas tempelkod. Mose underverk så som fariséerna såg dem.
47. Fler förklaringar till miraklen i Gamla Testamentet
48. Fariséernas filosofi om naturen
49. Cyrenius påpekar Herrens mirakel
50. Lektion för fariséerna: Ett vinmirakel
51. Fariséerna tvivlar på Guds existens
52. Jorden: En skola för Guds barn
53. Svårigheter som ett medel för utbildning
54. Bra och dålig världslig aktivitet
55. När någon strävar efter pånyttfödelse på ett själ-viskt sätt
56. Fariséerna imponeras över Herrens mirakulösa handlingar
57. Cyrenius avslöjar fariséernas åsikt om Herrens underverk
58. Fariséernas ledares materialistiska tro
59. Fariséernas religionsfilosofi
60. Markus talar om tro och otro
61. Fariséernas omvändelse
62. Dags för Herren att lämna Markus
63. Snålhet och sparsamhet
64. Ett löfte för dem som söker hjälp
65. Petrus blinda iver och omsorg för Herren
66. Satans väsen och materia
67. Herren och Hans lärjungar i Caesarea
68. Den stoiska mentaliteten hos invånarna i fiskebyn
69. Tro skapar mirakel
70. Den stoiska synen på fiskaren Azionas liv
71. Johannes uppenbarar Azionas liv
72. Sann, levande tro
73. Vägen till sann tro
74. Hirams dröm
75. Vad själen ser under en dröm
76. Hirams stoiskt världsliga naturalistiska åsikter
77. Människosjälens skapande kraft i en dröm
78. Hirams magiska erfarenheter
79. Den mänskliga själens existens innan och efter det fysiska livet
80. Hirams invändningar mot människans eviga ex-istens
81. Oändlighet, evighet och lycka
82. Tre invändningar mot det fortsatta livet efter dö-den
83. Nödvändigheten av en mångfald av varelser och omständigheter på jorden
84. Fråga om Messias
85. Johannes är rädd för Hirams skarpa intellekt
86. Johannes eldmirakel
87. Den mirakulösa kvällsmåltiden
88. Ett skepp kommer med dess förföljare
89. Förföljarna prövas
90. Förföljarna berättar om sina liv
91. Judas girighet. Hälsosammare att sova i en lutande position.
92. Människans tidiga historia
93. De levande varelsernas tidiga historia på jorden
94. Världarnas mångfald
95. Skillnaden mellan människan på denna jord och dem på andra världar
96. En blick på Saturnus
97. Fråga om Messias
98. Hirams åsikt om Messias
99. Messias och frälsning
100. Förklaring av ordet Messias