1. Herrens förhållningsregler för Markus
[1] (Herren:) ”Sörj därför framför allt för att bevara Mitt namn i era hjärtan! Den som har det har allt; men den som inte har det, har också förlorat allt!
[2] Den som i sanning älskar Mig och sin nästa som sig själv, bär Mitt namn sant och levande i sitt hjärta och med det en skatt som för evigt inte kommer att kunna tas bort; ty att älska Gud i alla sina gärningar är mer än att vara herre över alla skatter, inte bara i denna, utan för all evighet i alla världar.
[3] Men det är inte tillräckligt att bekänna Mig med förståndet, utan efter den fullständigt sanna kärleken i hjärtat.
[4] Alla slags fattiga människor kommer att komma till dig; vad du kommer att göra för dem utan någon jor-disk belöning, kommer du ha gjort för Mig, och Min kärlek kommer att ersätta dig.
[5] Om någon som är naken kommer till dig, klä ho-nom! Den som kommer till dig utan pengar, undanhåll dem inte om han behöver dem i världen!
[6] Jag ville att alla människor skulle leva tillsammans som bröder utan detta skadliga utbytesmedel, men eftersom de har infört detta i världen från forna tider för att underlätta sina göranden och låtanden, så låter Jag det finnas kvar, men det kommer bara att ge män-niskor välsignelse genom Min kärlek!
[7] Tillmät det inget annat värde än Min kärlek, så kommer det ge dig Min kärlek och Min välsignelse! Om någon behöver en krona (Groschen=1/100 öster-rikisk schilling, övers. anm.), ge honom två, till och med tre, så kommer Min kärlek att ersätta dig tio- eller trettiofalt!
[8] Kort sagt, om du ser någon sakna något och du hjälper honom för Min kärleks skull med ett glatt hjärta, så kommer du alltid att kunna räkna med min belöning, som aldrig kommer att släntra efter!
[9] Om, exempelvis, en rik person som är drabbad av gikt kommer till ditt bad, låt honom betala rimligt mycket för mat och logi, men låt badet vara gratis!
[10] Men om någon kommer till badet bara för njut-nings skull, låt honom betala mer än någon annan för badet, kosten och login! Om han vill höra sanningen från dig, berätta den för honom gratis eftersom han är fattig i detta avseende!
[11] Om en världsligt vis man kommer och vill höra sanningen från dig, så ge den inte till honom gratis utan låt honom betala en krona för varje ord; ty för en sådan sanningssökare har sanningen endast något värde om det kostar mycket!
[12] Om en fattig man kommer hungrig till dig, ge honom att äta och dricka och låt honom inte lämna som en fattig man; men om någon kommer som tyck-er om att sitta vid ert bort, bör han betala för vad den fattige mannen bredvid honom åt!
[13] Stöd varje armod gratis, och låt varje rent nöje betala för sig! – Förstod du Mig?”
[14] Markus säger, gråtande av glädje: ”Ja, Herre!”
[15] Jag säger: “Gå då och visa allt för dina nära och kära!”
[16] Markus gick till sin ytterst förvånade familj och berättade vad Jag sade och alla gick skyndsamt till det nya huset, och gick naturligtvis in och inspekterade allt i detalj. Frun och barnen blev helt knäsvaga av ren lycka och glädje och visste inte vad de skulle ta sig till. Alla som satt vid borden frågade Mig nu om också de kunde ta sig en titt på detta iögonfallande mirakel.
[17] Jag sade: “Kära vänner! Detta verk kommer att finnas kvar och ni kommer att kunna titta på det och beundra det ofta nog. Jag kommer emellertid inte att stanna, förutom genom kärleken i era hjärtan.
[18] Stanna därför här hos Mig, så länge som Jag fort-farande är med er; Jag är mer än något mirakel, som Jag skulle kunna göra otaliga av på ett ögonblick!”
[19] Alla säger: “Ja, ja, ja, åh Herre, vi stannar kvar, vi stannar alla kvar hos Dig, åh Herre, för Du ensam är mer än alla mirakler av Din makt, visdom och godhet som fyller hela oändligheten!”
2. Den romerska översteprästen. Kritiserar Roms hedniska prästerskap.
[1] Cyrenius säger: “Herre, Du är medveten om mitt viktiga och svåra regeringsämbete; men nu har jag intrycket att det är ingenting och att det sköter sig självt, även utan mig och mitt stöd! Jag känner mig nu som det femte hjulet eftersom jag vet att Du, Herre, nu sköter alla angelägenheter åt mig, och det var aldrig bättre ordning i min regering än just nu, när Du, åh Herre, ser efter mig!
[2] Åh, du lyckliga kejsardöme! Rom, mitt föräldrahem, så mycket du kan glädjas åt det faktum att Herren har vänt Sitt barmhärtiga öga mot dig och att Han vill dra barn åt Sig Själv från dina gamla murar och slott och kojor! Herre, mitt liv är Ditt: Om du hade varit i Rom istället för här och hade gett romarna ett sådant teck-en, skulle det inte finnas någon människa kvar som inte hade givit Dig den högsta gudomliga vördnad! Men Du känner Din plan, och vet Dina vägar, och det är därför det är bäst som Du har ordnat och bestämt det!”
[3] Min Jara, som hittills hade varit tyst som en mus, sade till slut: ”Var helt lugn beträffande Rom, höge ståthållare! Jag kan stå ut med själva romarna; men i Rom finns det många avguda-präster som alla står under en så kallad Pontifex Maximus! De har lurat folket och har grepp om det genom sina Hades- och Tartaros-lika straff, och det sistnämnda kommer att vara för evigt på det mest förskräckliga sätt! Ve den som vågar peta i ett sådant bålgetingsbo! Sannerligen, det skulle gå fruktansvärt illa för honom! Jag tror att era präster skulle vara tusen gånger värre än våra tem-pelpräster, som fortfarande bär Moses och profeterna på ryggen och på sina bröst, även om det mestadels är utantill. Era kan inte ens någonting utantill; allt de gör och bryr sig om är gjort av högsta egenintresse och det okuvliga begäret att härska över allting.
[4] Två präster som var underordnade Rom, som bodde på vårt värdshus, berättade för mig en gång att Pontifex Maximus är en så hög varelse att till och med Zeus själv, som säkert besöker P.M. en gång per år, bugar sig för honom tre till sju gånger innan han vågar säga ett ord till sin högsta representant på jorden och för att införa några nya lagar för de dödliga männi-skorna på jorden. Naturligtvis hedrar inte Zeus P.M. för hans egen skull utan för de dumma, okunniga död-liga som därav borde förstå vad för slags outsäglig och omätbar majestät som omger den högste gudens högste representant på jorden.
[5] Han är en mästare på jorden över alla kejsare, kungar, furstar, generaler och otaliga andra högsta adelsmän. Han har också alla element under sin exklu-siva kontroll. När han stampar sin heliga fot på mar-ken, skakar den av rädsla som asplöv under en argsint storm, och jordens berg börjar spy ut eld och sålunda stödjer den uppretade Pontifex Maximus, så att han framgångsrikt alltid kan ta ut sin hämnd i Zeus namn.
[6] Goda och dåliga år berodde endast på honom. Om han välsignar jorden, kommer det att bli rikliga skördar över hela jorden. Men om han inte välsignar jorden, kommer det inte att gå särskilt väl med skör-darna på denna jord – och om han vill förbanna jor-den, så skulle allt vara över, och krig, hunger, pest och tusen andra plågor som ingen har hört talas om skulle komma över världen! Alla andra gudar, bortsett från Zeus, måste lyda honom; om de vägrar kan han för-visa dem från jorden i hundra år – vilket dock aldrig inträffar och aldrig skulle inträffa eftersom alla gu-darna är alltför övertygade om Pontifex Maximus out-sägliga majestät.
[7] Sålunda har en Pontifex Maximus en trefaldig auk-toritet; för det första över alla gudarna bortsett från Zeus, som har samma rang som honom; för det andra över hela världen och dess element; och slutligen för det tredje, över alla människor, djur och träd, buskar och växter. Utöver detta härskar han över alla planeter och alla stjärnor, har molnen, vindarna, blixtar, åska, regn, hagel och snö i sina händer, och havet darrar ständigt inför hans oändliga makt!
[9] De bägge romerska prästerna berättade mycket mer om sin Pontifex Maximus på detta sätt. Jag trodde ett tag att de bara skämtade, men jag övertygade mig sorgligt nog att de bägge dårarna tog det på största allvar. När jag började förkunna Abrahams, Isaks och Jakobs ende sanne Gud och Hans gärningar, började de skratta åt mig och försäkrade att jag hade tagit helt miste; för de hade tusen bevis på att det var som de hade berättat för mig.
[9] Jag frågade dem om de visste huruvida Pontifex Maximus var dödlig eller odödlig. En av dem svarade lite hastigt och sade att P.M. fortfarande är dödlig i denna värld, men att Zeus, så fort han dör, genast för honom till det högsta Elysium, där han sedan äter middag vid Zeus bord i hundra år och därigenom slutligen blir en äkta gudom i gudarnas rike. Historien passade inte den andra alls eftersom han genast rät-tade honom: ’Du pratar strunt igen! Sedan när har en P.M. varit dödlig?! Vad du sade om honom gäller bara oss, lägre präster, särskilt om vi inte helt har förtjänat P.M.:s gunst; P.M. dör aldrig och kan inte dö eftersom Zeus har gett honom odödlighet för alla tider. Förstå’, sade han vidare, ’Jag känner redan den fjärde; och av alla fyra har ingen någonsin dött; likväl sitter bara en, inte fyra, odödlig på tronen, även om de alla är helt odödliga, för ingen P.M. kan någonsin dö, och de kan aldrig berövas den högsta tronen på jorden!’
[10] Till sist sade jag igen: ’Men detta är omöjligt! Hur kan fyra vara en och en vara fyra?! Det låter som strunt för mig! Kort sagt’ sade jag: ’er Pontifex Maxi-mus har stämplats som en fältnarr av er och är i övrigt lika mycket en dödlig som en av oss, och hans makt består framför allt i kejsarens vapen, i de sedefördär-vade människornas stora dårskap och blindhet, och slutligen i en slags dåraktig magi; det är lätt att utföra mirakler inför mycket dåraktiga och andligt blinda människor! Ge er iväg med era dumheter och lämna mig ifred! Det är tillräckligt att ni är så dåraktiga! Var-för skulle också jag förena mig med er?’
[11] De två blev rasande på mig och på varandra och började snart framföra de bittraste anklagelser mot varandra och slogs på väg ut genom dörren. Jag frå-gade dem genom fönstret, medan de kämpade som ett par hundar, om Pontifex Maximus också hade förord-nat detta genom en ny lag från Zeus från Elysium. Lyckligtvis hörde de mig inte och fortsatte att bevisa Pontifex Maximus odödlighet för varandra tills slutlig-en några av våra tjänare drog isär dem.
[12] Så säg mig nu käre, upphöjde Cyrenius, hur Herren skulle ha klarat Sig i Rom inför en sådan dåraktig iver? Utan eld och svavel, säkert värre än illa! Åh, den käre Herren visste från evighet var på jorden och vid vilken tidpunkt det skulle vara bäst och lämpligast och det var därför Han kom till världen bland Sitt folk just här och ingen annanstans! Förstå, detta är min åsikt; vad är din däremot? Vad anser du eller kejsaren i Rom om den allsmäktige Pontifex Maximus?”
3. Romersk religion på Jesu tid
[1] Cyrenius säger: “Mitt barn, du har helt rätt; så är det i Rom med Pontifex Maximus och ingenting kan änd-ras på det för tillfället! Men jag kan försäkra dig att bara det enklaste folket som saknar högre bildning fortfarande bara tror på hälften av det; inga av de bättre människorna tror fortfarande på det och därför finns det fortfarande hopp för oss romare.
[2] På grund av de lägsta människorna kommer sprid-ningen av de rent gudomliga sanningarna att medföra många obehagliga strider, men det kommer också få fram bekännare som enligt sann romersk sed gärna riskerar sin egendom, sitt blod och sitt liv för denna lära. För det finns knappt något annat folk på jorden som fruktar döden mindre än romarna! När väl en äkta romare har blivit övertygad om någonting, kom-mer han alltid att ägna sitt liv åt detta! Inget annat folk gör det, det kan du vara säker på!
[3] Våra präster är nu ett femte hjul, och deras högti-der och predikningar är bara till för att underhålla folket. Ingen bryr sig längre om sedvänjorna. Detta säkerställs av vår allomfattande rättslära, som är ett sammandrag från de bästa och klokaste filosofer som någonsin har vandrat på denna jord som människor.
[4] Pontifex Maximus bevaras endast av staten på grund av det enkla folket och hans en gång fria för-samling har blivit kraftigt begränsad. Ja, för några århundraden sedan var det fortfarande ganska sällsynt; P.M. var då så att säga en slags gud bland männi-skorna! Han var alltid mycket kunnig, och var tvungen att vara det eftersom han annars inte så lätt hade kun-nat nå ett så högt ämbete. Han var tvungen att vara väl bevandrad i alla Egyptens mysterier och var tvungen att vara fullt förtrogen med alla orakler och deras hemligheter. Han var också tvungen att vara en fullän-dad magiker, för vilket han alltid var tvungen att klara ett mycket strikt test i ett mycket hemligt råd inför de äldsta av Roms patricier. Om han hade alla erforder-liga egenskaper tilldelades han pontifikatet med alla dess rättigheter, fördelar och nackdelar.
[5] Nu kunde han naturligtvis göra många saker inför folket, men han var alltid tvungen att i hemlighet visa patricierna vederbörlig respekt och även göra vad de krävde. Om de ville ha krig, var han tvungen att ordna sina profetior på så sätt att människorna i dem såg nödvändigheten av krig i enlighet med gudarnas vilja; men de sanna gudarna var fortfarande imperiets pa-tricier och med dem de främsta och mest bildade medborgarna, konstnärerna och poeterna, som utgick från tanken att man bara behövde ge människornas fantasi en rikhaltig, men ändå bestämd, riktning för att skydda dem från de skamligaste avvikelser.
[6] Varje människa har en medfödd fantasi. Om denna försummas, kan den förvandla den ädlaste människa till en rasande best; men om hennes fantasi kontrolleras och leds till ädlare former under vilka hon börjar röra sig mer ordnat, kommer den själv att börja skapa ädlare former, gå in i ett renare sätt att tänka och sträva, och liva upp viljan till det bästa av sina inre skapelser.
[7] Sålunda är hela gudaläran inget annat än ett alltmer ordnat fantasifoster, framtaget för att kontrollera den mänskliga fantasin och omsätta den i praktisk, synlig och effektiv handling med alla mänskliga medel. För oss, visa och välinformerade patricier uppstod dock den lättbegripliga skyldigheten att framstå så som vi ville att folket skulle vara.
[8] Det är fortfarande samma sak nu som det var då, bara med den skillnaden att nu är också proletariatet invigt i många saker som tidigare bara vi patricier var invigda i, och det är därför som det knappt längre tror på pontifikatet. De flesta tror på en högre gudom, men många tror inte längre på någonting alls, och en mer bildad grupp är platoniker, sokratiker och mycket ofta aristotelier.
[9] Dessa präster, som beskrev Pontifex Maximus för dig, är delvis verkligen så dumma att de bokstavligen tror på allt som har trummats in i dem; men ofta är de fint virade rep som ger ifrån sig ett fruktansvärt ljud inför folket och agerar som om de spelade med gu-darna vid det persiska schackbrädet varje dag! De tror i själva verket inte på någonting förutom Epikuros ord, som lyder ungefär så här: Ede, bibe, lude! Post mortem nulla voluptas; mors enim est rerum linea. (Ät drick och var glad! Det finns ingen njutning efter döden eftersom döden är slutet på allting.)
[10] Om du, min älskade Jara, som är underbart vis för din ålder, vill döma oss efter de två underprästerna, skulle du göra oss stor orättvisa eftersom vi romare är precis som jag precis förklarade för dig. Allt annat kan bara vara det brända uttalandet av en lekman som vet lika lite om Roms natur som du gjorde innan jag, som medhärskare i Rom, nu har avslöjat. Men nu när du vet detta måste du döma och behandla oss romare lite mildare! – Vad tycker du, är mitt krav rättvist eller inte?
4. Herrens förutsägelser om Rom och Jerusalem
[1] Jara säger: “Det säger sig självt! Om det är så som du nu helt öppet har avslöjat för mig, då har jag inga invändningar mot er. Om ni har en god vilja så kan resultatet i princip inte vara dåligt, även om det inte verkar vara fördelaktigt i världens ögon. Jag är säkerli-gen minst benägen att bli lurad av utseendet; men jag inser också att man av naturen kan komma fram till en helt ärlig god vilja mycket snabbare än till den renaste sanningen, som först då blir en sann och effektiv livs-fyr för den goda viljan. Efter vad du berättade har ni i allmänhet alltid haft en god vilja; enskilda grumlighet-er har i allmänhet liten eller ingen inverkan på helhet-en.
[2] Nu får ni, jämte er goda vilja, ta emot den eviga sanningens renaste ljus, genom vilket er ursprungligen goda vilja måste skaffa sig de rätta vägarna och sanna medlen för att säkert uppnå de bästa resultaten, och sedan förväntas naturligtvis inget annat än det bästa av er! – Åh Herre, välsigna dessa enkla ord, så att de blir en evig sanning!”
[3] Jag säger: “Ja, Min tusenfaldigt älskade Jara, dina vackra och sanna ord kommer att bli välsignade!
[4] Rom kommer under lång tid att förbli den bästa hemvisten för Min lära och Min speciella nåd, och denna stora kejserliga stad kommer nå en ålder i denna värld som endast ett fåtal städer i Egypten kommer att uppnå, men inte lika oskadade som Rom. Dess yttre fiender kommer knappt någonsin att skada denna stad; om den blir skadad kommer den bara att ha tiden och sina få inre fiender att tacka för det!
[5] Men olyckligtvis kommer Min lära senare att övergå i en slags avgudadyrkan i denna styrande stad; likväl kommer Mitt ord och den bästa känslan för livets moral i allmänhet bevaras däri.
[6] I senare tider kommer andan i Min lära att mesta-dels försvinna där. Människor kommer att tugga på det yttre skalet och betrakta det som andligt livsbröd; men Jag kommer med rätt medel att leda dem tillbaka till den rätta vägen om och om igen! Även om de begår mycket otukt och äktenskapsbrott, så kommer Jag göra dem rena igen vid rätt tidpunkt!
[7] Men för de övriga kommer den alltid att förbli en förkunnare av kärlek, ödmjukhet och tålamod, varför mycket alltid kommer att tolereras, och världens stora kommer ofta att flockas i den och vilja höra fräls-ningens ord från dess mun.
[8] Men i allmänhet kommer ingenting att förbli helt rent alltför länge i denna värld, sålunda inte heller Mitt ord; men i Rom kommer det fortfarande att för-bli mestadels rent för syftet med livet och som en historisk relik!
[9] Det försäkrar Jag dig, Min käraste vän Cyrenius, som en fullständig och sann välsignelse av vår älskade Jaras vackraste och sannaste ord!
[10] Ett årtusende efter ett annat kommer visa och berätta att dessa Mina ord beträffande Roms varaktig-het och ställning kommer att besannas!
[11] Jerusalem kommer att förstöras på ett sätt att man hädanefter inte kommer att veta var det en gång låg. Senare kommer människor att bygga en liten stad med samma namn där; men dess form och plats kommer att vara en annan. Och även denna lilla stad kommer att tvingas utstå mycket ont från utländska fiender och kommer i framtiden bli utan rang och betydelse, ett bo för allt slags patrask som kommer att uthärda en eländig tillvaro på våra tiders mossiga stenar.
[12] Ja, Jag ville göra denna gamla Guds stad till den första på jorden; men den kändes inte vid Mig utan behandlade Mig som en tjuv och mördare! Det är därför hon kommer att falla för alltid och aldrig mer resa sig ur spillrorna av den gamla, välförtjänta för-bannelsen som hon har förberett för sig själv och uttalat med sin egen mun! Är du, Min tusen gånger mest älskade Jara, nöjd med Min välsignelse!”
[13] Jara säger, rörd till tårar: ”Åh Herre, min enda kärlek! Vem skulle inte vara nöjd med vad Du säger, åh Herre, och särskilt med ett så stort löfte, som sträcker sig så långt fram i tiden? Min käre, ädle Cyre-nius verkar också mycket nöjd med det, och även Kornelius, Faustus och vår Julius. Men det är en annan fråga om barnen från Jerusalem, av vilka flera sitter vid detta bord och fler vid borden runt oss, är så nöjda med Ditt löfte beträffande Jerusalem; deras ansikten utstrålar inte samma munterhet som romar-nas ansikten.”
[14] Efter detta mycket träffande påpekande reste sig människorna från Jerusalem upp och sade: ”Man bör inte önska att sitt fädernehem förstörs så länge det inte har blivit en boning för tjuvar och rövare; men när det väl har blivit det, skall det inte längre skonas! – Avkomman har rätt – utan rädsla för att begå en synd – att förstöra den över huvudet på de ogärningsmän som bor i den och för alltid utplåna varje spår av en tidigare existens.
[15] Om Jerusalem såvitt vi vet inte är mer än ett näste för rånare och mördare, så varför skulle vi sörja att Herren vill ge och förvisso kommer att ge detta näste den sedan länge förtjänta belöningen?! Den sorgliga delen är bara att denna högst välsignade stad av Gud kommer, trots alla varningar, att tuktas hårt av Gud Själv en tredje gång! Men Hans välkända långmod och tålamod är också det säkraste beviset för oss hur mycket en sådan stad har förtjänat den strängaste tuk-tan och av den anledningen är den inte alls att beklaga eller sörja.
[16] Volenti non fit injuria! (Den som vill kommer inte till skada). Kommer någon beklaga eller sörja någon som vill kasta sig i en grop med starkt solljus? Inte vi! Vi har aldrig känt medlidande med de riktigt dumma åsnorna eller oxarna, särskilt när de vill lysa inför hela världen som de klokaste; och de förtjänar särskilt inget medlidande när deras låtsade visdom, som egentligen inte är något annat än den yttersta dumhet, försöker bevisa sig verklig genom allsköns illvilja och den lis-tigaste slughet.
[17] Det är passande att en sjuk själ förtjänar mer öm-kan än en sjuk mans skröpliga kropp. Men om en in-telligent och mycket erfaren läkare kommer till en fysiskt sjuk person, som fortfarande är vid sina fulla sinnen, och känner igen sjukdomen och skulle kunna hjälpa den sjuke men denne istället väljer att kasta ut läkaren genom dörren med hjälp av sina tjänare istäl-let för att glatt ta emot hans läkande råd – vem kom-mer att ha något medlidande med en sådan sjuk själ, frågar vi? Inte vi, och säkert ingen annan heller! En sådan djurlik person borde falla under en ytterst bitter och smärtsam sjukdom och från sina smärtor lära sig hur dumt det var att kasta ut den skicklige läkaren!
[18] Dumhet i sig förtjänar medömkan eftersom en dåre inte kan rå för att han föddes som en dåre och förblev på det sättet. Men det finns människor – som de flesta höga prästerna, fariséerna och skriftlärda – som inte är några dårar, utan ständigt gör sig till dårar för att lättare kunna använda den stackars mänsklighet som de har gjort okunniga för sina onda, högst själ-viska syften! Sådana människor har inte sjuka själar, utan är mycket starka och friska vargar i fårskinn, och förtjänar inte något bättre än att skjutas ner av de skarpaste pilar eftersom varje medlidande skulle vara grov dårskap från vilket mänskligt hjärta som helst.
[19] Vem i hela världen skulle tycka synd om natten som den uppstigande solen förstör? Eller vad för slags dåre skulle gråta över den tröttsamma vintern, en ra-sande storm, över en pest som har upphört, och över onda år som har försvunnit? Och vi tror att vi skulle vara ännu större dårar om vi sörjer att Herren snart kommer att ge oss Sin största välsignelse. Ja, det är mycket sorgligt att Jerusalem inte vill erkänna och acceptera det starkaste andliga ljuset eftersom det be-tyder att det helt har införlivat sig själv i världens Sa-tan! Men eftersom det är så, finns det bara svavel och eld från himlen! Sodom och Gomorra har länge vilat på Döda Havets botten; vem skulle vilja begråta de ogudaktiga? Och sålunda kommer inte heller Jerusa-lem att sörjas!
[20] Och du, ljuvaste Jara, hade lite fel när du dömde oss! Du förstår, utseende är inte alltid en återspegling av sanningen och bedrar oss lite då och då! Tror du inte att det är så och kommer förbli så för alltid? Har vi rätt eller inte?”
[5] Jara säger: ”Men Herre, min kärlek, varför är det så för mig att jag hela tiden missbedömer människor och aldrig kan bedöma dem rätt? Det är nästan irriterande! Innan förmanades jag av Cyrenius, naturligtvis vänligt, men förmanades likväl, och nu av en skara människor! De har alla rätt –det är bara jag som uppenbarligen inte har rätt enligt sanningen utan de har det, men jag har det inte. Åh Herre, ge mig bättre urskiljningsför-måga, så att jag inte hela tiden felar i mina bedöm-ningar!”
5. Evangelium för kvinnor
[1] Jag säger: ”Ta det lugnt, Min kära dotter! Du behö-ver bara lägga band på dig mer och inte vara otålig mot erfarna män! Då behöver du aldrig genast fälla en dom efter utseendet, utan vänta på vad de världsligt visa männen kommer att säga om det ena eller andra fenomenet.
[2] Först när någon har kommit lite vilse, är det dags att mycket försiktigt påminna honom hur och var han kan ha tagit ett steg åt sidan i det blå, men aldrig innan dess!
[3] Det skulle inte vara bra om flickor lärde erfarna män sanningen; men om männen gör någon ovis av-stickare från den rätta vägen, då är det verkligen rätt tillfälle för en kvinna att gå fram mycket försiktigt och vänligt säga: ’Min vän, akta dig för du har tagit fel väg! Saken förhåller sig si eller så!’ Detta kommer att glädja mannen mycket, och han kommer gärna lyssna på den söta, ömma och milda rösten.
[4] Men att vara oförskämd är inte gott och kommer bara göra mannen grinig och gnällig, och kommer ofta inte bry sig om den vackra, vänliga rösten av en aldrig så älskvärd kvinna.
[5] Förstå, detta är också ett evangelium, men bara för ditt kön! Kvinnan som hörsammar det kommer alltid att ha bra dagar på denna jord, men den som inte hörsammar detta evangelium kommer bara att ha sig själv att skylla om hon inte blir respekterad bland män.
[6] En riktig kvinna är en symbol för den högsta him-len – och en oriktig, envis kvinna, som vill dominera, är en återspegling av Satan, som redan är i det värsta, lägsta och djupaste helvetet.
[7] En riktig kvinna får aldrig helt förlora humöret med en man eftersom det största tålamod och öd-mjukhet måste råda i den kvinnliga naturen. I den måste mannen finna äkta frid för sitt stormiga humör och själv bli vänlig och tålmodig! Men om kvinnan börjar gorma innan mannen, vad skall en man göra då eftersom han alltid är mer stormig än lugn?!
[8] Så var aldrig näsvis, Min annars älskade dotter, – annars skulle du ofta få tillfälle att bli arg om någon tillrättavisade dig igen. – Har du förstått Mig?”
[9] Jara säger: ”Jag förstår, men nu känns mitt hjärta tungt eftersom jag var dum och fräck. Jag hade varit tyst i flera timmar och det var bra; men jag hade en stark längtan efter att tala lite och det skulle ha varit bättre om jag hade fortsatt att vara tyst. Men hädanef-ter kommer min tunga att vila, som ingen annan i en kvinnas mun!”
[10] Jag säger: ”Det, Min kära dotter, är inte helt nöd-vändigt, men du bör vara tyst när du inte ombeds att tala! Men när du blir ombedd att tala och då är tyst, kommer mannen att betrakta det som en mycket stark envishet, som illvilja och list, och kommer vända sitt hjärta bort från dig.
[11] Tala sålunda vid rätt tillfälle, och var tyst vid rätt tillfälle, men hela tiden med vänlighet, kärlek och underkastelse; det är en kvinnas vackraste utsmyckning och är en mycket ljuvlig liten livslåga, alldeles lämplig att liva upp varje mans hjärta och göra honom mild och mjuk på samma gång!
[12] Flickor har ofta en läskig ovana och den kallas fåfänga, som inte är något annat ett mycket friskt frö av stolthet. Om en ung flicka låter den växa fram inom sig själv, har hon redan förlorat sin himmelska kvinnlighet och kommit mycket nära Satans form. En fåfäng ung flicka är knappt värd att skratta åt, men en stolt och arrogant kvinna är ett kadaver bland männi-skor och av det skälet föraktar alla med rätta henne djupt.
[13] Därför, Min dotter, var aldrig ens lite fåfäng och ännu mindre stolt och arrogant, så kommer du lysa bland många som en ytterst vacker stjärna på himlen! – Greppade och förstod du allting?”
[14] Jara säger: ”Åh ja, men var inte arg på mig för det, för jag var verkligen ganska dum!”
[15] Jag säger: ”Bekymra dig inte om det! Markus kommer tillbaka med sin familj och vi skall se vad de kommer att berätta för oss!”
[16] När Jara helt tillfreds börjar tänka på särskilt frå-gan om fåfänga, kommer Markus till Mig igen med hela sin familj, och hans fru och barn börjar lova och prisa Mig omåttligt.
[17] Men Jag välsignar dem och säger åt dem att resa sig från marken, och säger till hans fru och barn: ”Du och särskilt Markus, som kommer att undervisa dig om allt efteråt, vet vad detta betyder och hur ni för evigt kommer att kunna försäkra er om Min gunst, liksom om Min hjälp när ni behöver något särskilt.
[18] Men eftersom ni hela tiden har sörjt så outtröttligt och uppriktigt över Mitt och Mina lärjungars fysiska välbefinnande, har Jag givit er allt som ni nu har sett som en gåva och har ordnat allt så att det nu och för alltid kommer att tjäna er till er bästa fördel. Men låt nu Rafael visa er hur allt skall användas, för med gå-van kommer också kunskapen om hur man använder den på rätt sätt!”
[19] Jag kallar då på Rafael och säger till honom: ”Gå med dem och visa dem hur de skall använda allt på rätt sätt, och visa de bägge sönerna hur de fem segel-båtarna skall användas och hur de kan använda varje slags vind! Därigenom skall de bli de första och bästa sjömännen på hela sjön, och alla skepp på det stora havet kommer snart att anpassas till deras slag, vilket kommer att vara till nytta för romarna.” – Därpå skedde det som Jag hade instruerat ängeln att göra.
[20] Men Jag sade också till Cyrenius: ”Låt vissa av dina mest mottagliga tjänare följa med, så att också de lär sig något för era världsliga behov! Ty Jag vill att alla de som följer Mig skall vara visa och dugliga i allt! – Därpå beordrade Cyrenius efter Mitt råd några av sina tjänare att följa med och även låta pojken Josoe gå med dem eftersom han tyckte mycket om navige-ring.
6. Vad morerna anser om mirakel
[1] När även detta var i sin ordning, kom Oubra-touvishar till Mig igen och sade: ”Du ensam är allsmäktig bortom allsmäktig! Se, mina bröder, systrar och jag har nu sett frälsningen av alla människor – de som är redliga i hjärtat och av god vilja, som fäster blicken vid hjärtats och sinnets bildning, och inte i förtid vid förståndets, vilket egentligen bara bör vara hjärtats högra arm. Detta är och förblir den enda sanna vägen till det verkliga livet och dess frälsning, vilket vi svarta förstår och accepterar som uppväckta män.
[2] Men med all vår mognad och kunskap störs vi mycket av detta mirakel, och vissa av oss har gissat fram och tillbaka, så att vissa av oss tror att till och med en människa som har gjorts fullkomlig av Din ande skulle kunna utföra ett sådant mirakel. Andra menar å andra sidan: Att åstadkomma sådana saker kommer alltid bara vara möjligt för Gud eftersom det krävs en allsmäktig gudomlig vilja, som ingen skapad ande någonsin skulle kunna ha på egen hand eftersom den inte är oändlig, utan bara en högst begränsad ande.
[3] Vidare säger och tror de att man redan kan se detta i varelserna på denna jord. Ju större de är, desto mer kraft och styrka har de, och ju mindre de är, desto mindre kraft har de. Vi får höra om jätteelefanter som en gång fanns, jämfört med vilka de som nu finns på jorden bara skulle vara små apor. Dessa djur lär ha haft en sådan styrka att de lätt kunde rycka upp de kraftigaste träd med sina snablar. Så om grundförut-sättningen för makt hos de olika varelserna är att ju större den är på denna jord, desto mäktigare är den, så hur mycket skillnad bör inte märkas i andarna! Därför är det som är möjligt för Dig som den evige anden, inte möjligt för någon ändligt skapad ande, och därför är det inte heller möjligt för den att skapa ett sådant hus, en sådan trädgård och sådana magnifikas skepp ur intet!
[4] Även jag har en delad åsikt om detta; ty jag sade till dem och höll fast vid de förras åsikt: att ögonblicklig-en skapa något som människor också skulle kunna åstadkomma – även med mycket ansträngning och tid – borde vara lättare för Gud, än att skapa något som alltid förblir och måste förbli omöjligt för människor.
[5] Människor kan med tiden bygga underbart magni-fika och ytterst stora byggnader; men alla människor i världen kan inte ens skapa mossa som skulle växa, blomma och bära frön som lämpar sig för reprodukt-ion, och än mindre något fruktträd eller ett djur som kan röra sig fritt, se sig om efter mat och fortplanta sig.
[6] Att skapa sådana ting ur intet genom den allsmäk-tiga viljan allena kommer knappt någonsin att vara möjligt ens för den mest fullkomliga människa ef-tersom det krävs mer än den ändliga kraften hos en mänsklig ande, som är begränsad både i tid och rymd. Men saker som hon redan har skapat som ändliga, om än mödosamt, borde vara fullt möjligt att skapa på ett ögonblick av en människas fullkomliga ande. Den enda frågan som återstår är om de skulle vara perma-nenta, eller om de bara skulle dyka upp för några ögonblick vid ett tillfälle då man, utan någon egenkär-lek, skulle sträva efter att ge de blinda ett sant ljus bara för att förhärliga Ditt namn!
[7] Skulle Du, åh Herre, vilja ge mig det rätta svaret på det? Har jag rätt, eller de andra? Jag skulle inte ha be-svärat Dig med denna fråga om jag inte hade märkt att Du – av egen vilja förstås – fick ett litet andrum. Således, om Din hela vilja tillät Dig att ge mig ett evigt giltigt svar på min fråga, skulle det vara en stor välsig-nelse för oss alla, för vilket vi aldrig kommer att kunna tacka Dig tillräckligt.
7. Vem har rätt?
[1] Jag säger: ”Ja, Min mycket kära vän, det kommer att vara mycket svårt för Mig att ge dig eller dina följesla-gare med en annan åsikt rätt!
Föreställ dig en pinne som sitter något löst i marken; för att den ska stå något stadigt måste den slås ordent-ligt i marken. Två något oerfarna snickare som ännu är unga i sitt yrke kommer och en av dem, som anser sig skickligare, säger till sin följeslagare: ’Broder, våra färdigheter är visserligen lika, men ge mig ändå klub-ban så att jag kan slå det första slaget på pinnens hu-vud! För jag har en förmåga att slå huvudet på spiken!’ – ’Bra’, säger den andre, ’låt oss se hur du kan slå hu-vudet på spiken så exakt!’ Sedan tar den förste klubban och slå hårt. Han träffar pinnen men snuddar bara vid vänstra sidan, vilket inte får pinnen att sitta fastare. Hans kamrat skrattar och säger: ’Ge mig tillbaka klub-ban; för med en sådan behandling kommer pinnen kommer aldrig sitta fastare i kära Moder Jord än in-nan!’ Den som hade slagit huvudet på spiken sade: ’Här, ta klubban och pröva lyckan!’ Denne slår också hårt, men träffar inte heller huvudet på spiken, utan snuddar vid den högra sidan. Och nu uppstår en tvist mellan de två om vem av dem som slog det bästa sla-get. Det är förståeligt att de inte lätt kommer överens med varandra; när två personer börjar bråka slutar inte bråket förrän en starkare och skickligare person kommer och visar de två som bråkar hur man rätt slår på spikens huvud. Efter det kan de två också göra det, men utan den tredje personen hade de två bara grälat ett tag om vem som hade slagit det bättre slaget, om det snuddande slaget till vänster var bättre än det till höger.
[2] Förstå, på exakt samma sätt är det med er dispyt, och i slutändan måste Jag vara den tredje som sätter stopp för ert visdomsgräl genom att slå huvudet på spiken inför er; annars skulle ni på vägen kunna hamna i en blodig kamp, och allt detta på grund av om det missade slaget till vänster var bättre än det lika missade slaget till höger!
[3] Sålunda fann varken du eller dina följeslagare san-ningen beträffade det utförda miraklet och huruvida en andligt fullkomlig människa skulle kunna utföra ett sådant mirakel, utan har bara snuddat till vänster och höger om sanningen!
[4] Att Jag kommer slå spiken rakt på dess huvud är säkert; men innan Jag kan slå ett säkert slag för er måste du gå till dina följeslagare och berätta att varken vänster- eller högergruppen har rätt, utan att alla bara har snuddat vid sanningen. Ni måste först förlikas med att ni inte vet någonting om denna fråga. Kom först därefter tillbaka så skall Jag berätta vad som är sant och rätt att veta och tro i denna sak!”
[5] Därefter går den svarte ledaren till sina följeslagare och berättar allt för dem. Men de sade mycket klokt: ”Det är mycket bra att Herren Själv har gett oss detta råd ty det gäller inte bara nu utan för alla tider. Hur ofta har det inte hänt bland oss att en person har be-dömt en sak på ett sätt, en annan på ett annat sätt och en tredje på ännu ett annat! Vem av de tre hade rätt bedömning som överensstämde med den fullständiga sanningen? Ingen hade slagit huvudet på pinnen, utan förmodligen bara knappt snuddat vid den? Det måste avgöras av ett gemensamt råd och av en majoritet av rösterna vem som hade rätt i sin bedömning av saken eller handlandet; och det hände inte sällan att den som hade slagit slaget längst bort från pinnen fick rätt med en majoritet av rösterna! Hur många onödiga bråk skulle inte ha förhindrats om vi hade fått så kloka råd från någon då! Men vi hade inte detta heliga råd och hamnade ofta i bråk och osämja eftersom var och en av oss ville vara den visaste.
[6] Men det hade det goda med sig att detta ständiga käbbel i allt högre grad väckte vår törst efter den rena sanningen. Utan det skulle vi säkerligen aldrig ha valt dig, Oubratouvishar, som vår vägvisare; men utan dig skulle vi aldrig ha kommit till Memfis, och utan Mem-fis hade vi ännu mindre någonsin kommit hit, där vi nu kan höra den renaste sanningen från Honom, som är den eviga källan till allt liv, allt varande och alla ting. Gå och ge vår käraste tacksamhet för det gudom-liga, visaste rådet som har givits till oss alla, vilket vi vill och kommer att hedra mest levande och verkligt genom våra handlingar från ättling till ättling! Inga bråk om det bland enskilda bröder!”
8. Möjlighet att göra större saker än Herren
[1] Ledaren kom åtföljd av sin tjänare till Mig med sitt svar och ville berätta för Mig ord för ord vad hans följeslagare hade berättat.
[2] Men Jag sade till honom: ”Min vän, den Ende som undersöker människors hjärtan och njurar behöver inte det! Jag vet redan allt som dina följeslagare myck-et klokt har anförtrott dig, och du kan nu av Min mun lära dig vad som är helt rätt i denna omtvistade sak. Se, lyssna och förstå!
[4] När en människa i denna värld, eller först på den andra sidan, vilket mestadels kommer vara fallet, har uppnått den högsta andliga fullkomligheten, kommer hon att vara kapabel att, enbart genom sin fria vilja, göra och skapa och upprätthålla inte bara det Jag nu gör inför era ögon och det som är och händer i hela skapelsens sfärer, utan mycket större ting! Ty en full-komlig människa är för det första, som Mitt barn, ett med Mig i allt, och inte bara i vissa särdrag och måste kunna åstadkomma allt som Jag Själv kan åstadkomma eftersom Min vilja har blivit hennes egen.
[4] För det andra, ingen aldrig så fullkomlig människa förlorar sin fria vilja på grund av det, även om hennes vilja har blivit ett med Min, och kan därför inte bara ta allt ur Mig, utan också helt fritt av sig själv, och det kommer uppenbarligen att stå mycket över Min vilja.
[5] Nu kan detta låta lite sagolikt för dig, likväl är det så och kommer förbli så för evigt. För att förstå detta tydligt skall Jag göra saken lite mer förståelig genom att rikta er uppmärksamhet mot en sak som inte är helt främmande för er sedan Memfis.
[6] Under första gången ni var i Memfis, nämligen med översten, den vise Justus Platonicus, såg ni flera sorters speglar från vars ytterst jämna yta din bild lyste tillbaka till dig.
[7] Översten visade dig till sist också en så kallad ma-gisk spegel, i vilken du, fullständigt förbluffad, såg dig själv mycket större än du är i verkligheten.
[8] Översten visade dig också en annan egenskap hos denna spegel. Han lät solen lysa på den och satte se-dan eld på alla slags brandfarliga saker i den extremt ljusa brännpunkten, som för övrigt låg drygt en halv manshöjd utanför ytan krökt mot mitten från alla håll, vilket förvånade dig ännu mer.
[9] Nu frågar Jag dig hur detta var möjligt? Hur kom det sig att solstrålen som reflekterades av den så kal-lade magiska spegeln hade mycket större effekt än solen med sina raka, obrutna strålar? Och ändå var strålen från den magiska spegeln inte någon annan än en från samma sol!
[10] Spegeln förblev otvivelaktigt fullständigt sval un-der denna process! Så varifrån tog strålen en sådan kraft, som vida översteg det naturliga, fria solljuset? Du förstår vissa saker och kommer att kunna ge mig något skäl, åtminstone i den mån översten kunde ge dig en!”
[11] Ledaren sade: ”Åh Herre, Du vet verkligen allt! Ja, det är sant, översten i Memfis visade oss sådana speg-lar och också deras mångfaldiga effekter; men ärligt talat var jag den som var minst nöjd med hans förkla-ringar av dem. Han verkade ha slagit vid sidan av Din pinne, inte ens nuddat den. Kort sagt, ju mer han för-sökte klargöra saken för mig, desto mer förbryllande blev det för honom och mig.
[12] Det enda som verkade riktigt var att en sådan böjd spegel hade egenskapen att koncentrera strålarna som kom från solen, och det i en mycket tätare och fastare grad än många släta speglar, som reflekterar solen i dess naturliga storlek som den ser ut för våra ögon, och var ordnad så att alla strålar skulle behöva konvergera till en enda punkt, som då skulle vara mycket ljusare än en ljuspunkt från en enda slät spegel. Och detta är tydlig kondensering av solljuset, och er-farenheten visar att en ökning av ljuset resulterar i en lika stor ökning av värmen. Enligt överstens åsikt kan något sådant aldrig beräknas exakt; men vad han sade är likväl säkert enligt mångfaldig och väl beprövad erfarenhet.
[13] Åh Herre, det är allt gott som jag hörde från överstens mun. Men vilken ytterligare god slutsats jag borde eller skulle kunna dra från detta, är min själs kognitiva förmåga för svag för, och jag ber Dig återi-gen att Du vill gjuta ett sant, kondenserat ljus i min ljuslösa själ, annars blir det lika mörkt i den, som min stackars kropps hud är mörk och svart överallt.
9. Att utföra mirakel när man är helt förenad med Guds vilja
[1] Jag säger: ”Gott så, så hör Mig! Jag är solen för alla solar och andliga världar och alla slags varelser som finns på dem.
[2] Precis som denna sol med dess ljus och den värme som alstras av den, bara i en viss avmätt ordning strömmar in i alla varelser som lever på jorden, så livar Jag allt upp som skapats av Mig i en evigt strikt och avmätt och av Mig oföränderlig ordning; det är därför som inte jorden kan vara och bli mer av en jord än den är, fikonträdet inte mer än ett fikonträd, lejonet inte mer än ett lejon, och så upp till människan kan ingen varelse bli mer eller mindre av sitt slag och art än hur och vad den redan är.
[3] Endast människan kan, känslomässigt och andligt, ständigt bli mer och mer människa eftersom hon av Mig har fått den oförstörbara förmågan att absorbera mer och mer av Mitt andliga livsljus i sig själv och behålla det för all evighet genom att följa Min vilja som gjorts känd för henne.
[4] Så om en människa lever ordentligt efter lagen, men inte strävar efter något särskilt högre och ef-tersom hon inte kan användas till något lägre på grund av den ordning hon en gång antagit, och därför är en oklanderlig person inför världen, är hon som en spe-gel som varken förstorar eller förminskar bilden av solen på dess släta yta. Det är därför som hon kom-mer att uppfatta allt naturligt och med det göra full-ständigt normala framsteg i allting.
[5] Men en människa som på grund av lite ljus som hon nyss har snappat upp någonstans, gör mycket väsen beträffande det ena eller andra bland de ljus-lösa, som om hon vore den första uppfinnaren av ursprunglig visdom och betraktar alla andra som dumma, – en sådan människa puffar upp sig själv som en boll vars yta är mycket polerad och sålunda bildar en spegelyta som är böjd utåt.
[6] På ytan kommer du visserligen fortfarande se den reflekterade bilden av solen, men den kommer vara mycket liten, och du kommer inte längre märka någon värme. Med detta reflekterande skimrande ljus kom-mer ingenting för evigt att antändas, även om det vore lätt antändbar naftaeter! Detta är vad arrogans gör med själen när den är stolt över något som säger väl-digt lite. Och ju mer en sådan själ växer i fåfänga, desto rundare blir spegeln och desto mindre blir bil-den av den andliga solen på sådana nästan runda spe-gelytor av kunskap och visdom.
[7] Dessa två beskrivna människotyper blir inte stän-digt mer mänskliga, utan den sistnämna alltid mindre.
[8] Men nu kommer en tredje typ av människa som säkerligen har blivit något sällsynt! Till det yttre är hon oerhört trevlig, tillmötesgående, tålmodig, mild, blyg-sam och full av ödmjukhet och kärlek mot alla som behöver hennes tjänster.
[9] Denna typ är lik vår magiska, inåtböjda spegel. När livets och kunskapens ljus och kunskap från Mig faller på en sådan själsspegel, kommer dess ljus, som reflek-teras tillbaka in i det jordiska aktiva livet att lysa upp själen och dess fria vilja för allt som är gott, kärleks-fullt, vackert, sant och vist, och allt som faller under brännpunkten för det mycket koncentrerade andliga ljuset kommer att bli kraftigt upplyst och snabbt ut-vecklas genom det inre livets höga värme. Och männi-skan med en sådan själsspegel förstår med den största och mest levande klarhet snart vad en normal männi-ska aldrig kan drömma om.
[10] En sådan människa kommer ständigt att bli mer och mer människa; och ju mer hon blir människa, desto mer fullkomlig kommer hon bli. Och när efter den rätta tiden omkretsen eller diametern på hennes livs spegel har expanderat mer och mer och ökat i djupet mot livscentrat, kommer den utåt aktiva bränn-punkten som har blivit mycket större och mer oge-nomtränglig för ljus att få en mycket större effekt än Mitt solljus som är exakt avgränsat för alla varelser. Man skall aldrig förvänta sig överdrivet mer av det ljuset på ett regelbundet och naturligt sätt, och man kan inte anta att solens naturliga ljus som skiner ner på jorden någonsin kommer att smälta en diamant, men att det koncentrerade ljuset från en så kallad magisk spegel kommer att göra det.
[11] Precis så är det med en fullkomlig människa, om vilken Jag tidigare sade att hon kommer att åstad-komma större saker än Jag. Jag åstadkommer allt en-ligt en ordning som har satts exakt i evigheter. Jorden måste kretsa runt solen på ett bestämt avstånd, där den i allmänhet alltid är under samma ljusgrad.
[12] Det är därför helt uppenbart att Jag aldrig, bara för kunskaps skull eller ens som ett skämt, kan placera denna eller någon annan jord nära jorden eftersom ett sådant experiment mycket snabbt skulle förvandla denna jord till ett rent vitblått dis.
[13] Men ni människor kan genom sådana speglar koncentrera ljuset som solen sprider till en punkt och pröva dess kraft på små delar av jorden, och därige-nom, sett på ett helt naturligt sätt, gör ni allt större saker med solen än Jag gör – så hur mycket mer inte med Mitt andliga ljus från er själs av ödmjukhet full-komliga konkava spegel!
[14] Ja, Mina sanna barn kommer att uträtta saker och utföra handlingar i sina mindre områden, som i för-hållande till Mina gärningar uppenbarligen måste vara större, eftersom de förutom den fullständiga överens-stämmelsen med Min vilja också kan handla enligt sin fria vilja, i vilken Mitt ljus kan koncentreras till en outsäglig kraft; därigenom kan de med den mest inten-siva kraften av Min innersta vilja göra saker på ett litet område som Jag, även om Jag kunde, inte får göra för att bevara hela skapelsen.
[15] Kort sagt, Mina sanna barn kommer att kunna leka runt med de krafter i Mitt hjärta och vilja, som Jag faktiskt aldrig har använt, lika lite som Jag aldrig, ens som ett skämt, har flyttat jorden närmare solen för att smälta några bergstoppar med dess outsägliga värme, vilket inte skulle vara möjligt utan att genast förvandla hela jorden till den gamla etern. Alltså, det Jag inte får göra i stor och ännu mindre i liten skala, kan Mina barn göra med de magiska speglarna i naturen och sedan ännu mera så andligen!
[16] Förstår du nu tydligt, Min käre vän, vad Jag har förklarat för dig beträffande dina frågor? Är du nöjd eller tvivlar du fortfarande någonstans under din svarta hud?”
10. Herren uppmuntrar morerna som inte är kallade att bli Guds barn
[1] Ledaren säger: ”Ja, Herre, allt är klart för mig, och min själ känner nu som om den vore hemma! Men Jag märker att de flesta av Dina lärjungar inte verkar greppa bilden av de tre olika slags speglarna! Jag tack-ar Dig innerligt för Ditt klargörande, som helt och hållet stämmer överens med alla mina attityder till livet; men som sagt, det är olustigt att se att precis de som verkar förstå detta minst, bör förstå det mest som kallade att bli Guds barn.
[2] Jag säger: ”Detta borde angå dig föga eller inte alls! Så länge som du förstår det, varför bekymrar du dig vidare? De kommer att förstå det, när tiden är den rätta; de kommer att vara längre tid runt Mig, medan ni kommer att bege er till ert land i morgon!
[3] En god sed sedan urminnes tider som alla folk har är att gästen bör tas mer om hand än gästens barn. Barnen kommer inte att drabbas av det! Det var lätt att göra denna sak förståelig för er, eftersom ni redan var bekanta med hur speglar fungerar; men inga av Mina sanna lärjungar och barn har någonsin sett en spegel annat än den på den lugna vattenytan. Om Jag vill förklara saken närmare, kommer Jag för förståelsens skull lätt veta hur Jag skall införskaffa de nödvändiga speglarna, lika lätt som Jag skaffade den mänskliga hjärnan och som Jag visste hur Jag skulle förse den gamle Markus med detta nya hus med alla inventarier.
[4] Det är därför du inte behöver bekymra dig för Mina sanna lärjungar och barn; ty Jag Själv försäkrar Dig att ingen av dem kommer att försummas. Främ-lingar kommer och går, men barnen förblir i huset! – Förstod du också detta?”
[5] Ledaren säger: ”Ja det gjorde jag, men min själ är inte gladare för det; att bli kallad ’främling’ lät så av-lägset Din mun! Men vi kommer aldrig att kunna för-ändra det Du bestämde för evigheter sedan, och är som främlingar fortfarande innerligt tacksamma för alla dessa oförtjänt stora välsignelser som Du har gett oss!”
[6] Ledaren får då tårar i ögonen och det får också hans tjänare, och Jara säger till Mig i hemlighet: ”Herre och Fader för alla människor, se, de två svarta gråter!”
[7] Men Jag säger: ”Det spelar ingen roll, Min käraste dotter, ty just därigenom blir de barn till Mina barn, som inte kommer att fördrivas från sin Farfars hus!”
[8] När de två svarta hörde dessa ord från Min mun, sjönk de ner på knä framför Mig och hulkade högt, men av glädje.
[9] Och efter en stund utropade ledaren högt: ”Åh Gud full av rättvisa, visdom, kärlek, makt och barm-härtighet, i mitt och mitt folks namn tackar jag Dig med hela mitt väsens största ånger att vi åtminstone kan kalla oss barn till Dina barn!”
[10] Jag säger: ”Var lugn, Min vän! Den som Jag accep-terar är inte längre en främling för Mig! Du ser jorden, hur den är full av högre och lägre berg. De högsta är visserligen jordens första och ursprungliga söner och de lägre först utvecklade lite i taget från avsatta sedi-ment från de högre bergen, – och se, medan de första och högsta smyckar sina huvuden med evig snö och is, diar de lägre ättlingarna ständigt kärlekens mjölk från den stora moderns bröst.
[11] Jag säger dig: den som har kärlek och handlar enligt kärleken är Mitt barn, Min son, Min dotter, Min vän och Min broder! Men den som inte har kärlek och sålunda inte handlar efter den, är en främling och kommer att bli behandlad som en sådan. Men när Jag kallar dig Min vän, är du inte längre en främling utan tillhör Mitt hus genom Mitt ord som du troget har tagit emot i ditt hjärta. Gå nu frimodigt och förkunna detta för dina bröder!”
[12] Ledaren går till sina följeslagare med sin tjänare och berättar allt som han just har hört av Mig, och de börjar alla att jubla av glädje över dessa tröstande nyheter. Vi lämnar dem nu åt deras rättmätiga glädje. Men Cyrenius, som inte heller riktigt förstod förkla-ringen med speglarna, även om han hade en ganska god förståelse av olika typer av speglar, frågade Mig om Jag skulle vilja berätta något mer om saken. Men Jag sade åt honom att ha lite tålamod eftersom vi snart skulle behöva ta itu med en delegation från Cae-sarea som såg något sorgsen ut. Och Cyrenius var nöjd med det.
11. Delegation från Caesarea
[1] Jag hade knappt talat färdigt när tolv män kom runt det gamla huset; det var sex judar och sex greker. Männen från Caesarea som kamperade i några hyddor hade genom sina herdar och fiskare fått nyheten att den romerske ståthållaren hade givit en stor bit mark till den gamle fiskaren Markus som hans fulla egen-dom, och att den var omgiven av en stor, oöverstiglig mur. Folket i Caesarea betraktade emellertid all mark vida omkring staden som gemensam egendom och ville nu veta av Cyrenius med vilken rätt han hade kunnat inkräkta på stadens egendom, eftersom staden alltid hade betalat sina skatter för den, till både ro-marna och till Jerusalem. Men Jag hade emellertid redan i hemlighet givit en antydan i Cyrenius hjärta, och han visste i förväg vad det skulle handla om, re-dan innan någon från deputationen hade öppnat munnen och det är därför han var tillräckligt förbe-redd på vad han skulle svara den omisskännligt sorg-liga deputationen.
[2] Efter alla bugningar gick en fin grek vid namn Roklus fram till Cyrenius, öppnade munnen och sade: ”Mest rättfärdige, strängaste och mest upphöjde herre, herre, herre! Vi närmar oss dig beträffande det faktum att den gamle krigaren och nu fiskaren Markus genom din frikostighet gavs en betydande del av vår gemen-samma mark som är belagd med kraftig tribut, som inhägnad egendom. Vi fick tyvärr veta detta av våra herdar som var ledsna över detta vackra stycke mark.
[3] Vilken annars sorts olycka som har drabbat oss välbeställda Caesarea-bor vittnar ruinerna om som fortfarande ryker här och där. Vi är nu i ordets rätta bemärkelse de mest miserabla tiggarna i världen. Gott för dem som lyckades rädda några av sina tillhörig-heter under den mäktiga elden! Det var inte möjligt för oss arma fauner eftersom elden spred sig så snabbt, och vi och ännu fler av oss måste vara tack-samma mot gudarna att vi lyckades fly med livet i behåll. Lite boskap är nu allt vi har kvar och vi har blivit nomader igen; men hur kan vi behålla detta sista vi äger om din frikostighet mot infödda romare tar vårt land ifrån oss, hägnar in det och ger det som full-ständig, okränkbar egendom till dem som har lyckan att stå i gunst hos dig?!
[4] Vi vill följaktligen fråga dig om den nu så väldigt tursamme Markus behöver ge oss ersättning eller inte! Utan någon ersättning skulle detta beslag i denna, vår svåraste situation, vara något som knappt någonsin har kunnat visats i mänsklighetens historia. – Högste herre, vad kan vi stackare förvänta oss?”
[5] Cyrenius säger: ”Vad pratar ni om, och vad vill ni, ni oförskämda halvmänniskor?! Detta stycke land har tillhört detta berg och denna fiskarhydda i fem hundra år och var fullständigt värdelös eftersom det var ren sand- och grusstäpp. Men ytterligare tjugo tunnland mark hörde hit; den var inte inhägnad och lämnades alltså att utnyttjas fritt. Dessutom har ni framställt er själva som utfattiga stackare och tiggare, som blivit fråntagna alla ägodelar! Hur skall jag be-svara sådana illvilliga lögner?! Jag vet att era hus för-stördes i branden och vet exakt hur stor er förlust är; men jag känner också till era stora besittningar i Tyrus och Sidon och vet att du, Roklus, äger så många skatter att du lätt skulle kunna mäta dig med mig! Och det är samma sak med de elva som har kommit med dig!
[6] Ni tolv har så många skatter och rikedomar att ni själva skulle kunna återuppbygga staden som förstör-des av elden åtminstone tio gånger om; ändå kommer ni och klagar på ett ni är fattiga och vill anklaga mig för att vara orättvis eftersom den gamle Markus, som är en ärlig man i varje fiber av sitt väsen, har fått sin rena och rättmätiga egendom avskild från er! Säg mig vad jag borde kalla er!
[7] Gå och titta på marken bakom trädgårdsmuren som fortfarande är Markus egendom. Det är långt över tjugo tunnland mark. Jag säljer den till er för tio silvermynt. Om ni tycker att den är värd det, betala tio silvermynt så är marken er! Det finns ingen värre mark i hela världen, förutom Sahara i Afrika eftersom ni inte kommer att hitta något annat än sand och grus och här och var en förkrymp tistelbuske!
[8] Men ni är rika, kan ta med jord långt bortifrån och täcka denna lilla öken och förvandla den till bördig mark! Ni kan också bygga en mycket dyr akvedukt från långt borta för att kunna bevattna den odlade marken ordentligt under de vanligtvis torra somrarna, och ni kommer därmed att ha fört en ganska dräglig bit mark in i er rättmätiga ägo! Men ni kommer inte uppnå någonting med mig med sådana ogrundade påståen-den och jag kommer med er orättvisa framställning faktamässigt bevisa för er att endast den mäktigaste har rätt! – Vad vill ni göra nu?”
[9] Roklus säger, mycket skrämd av överståthållarens energiska tal: ”Herre, herre, herre! Det är inte vi som söker en rättighet för oss själva; vi är bara representan-ter för dem som på fullaste allvar har en eländig till-varo i den förstörda staden. Vi har redan gjort mycket för dem och hela det utarmade samhället har av tack-samhet gett oss full äganderätt till all omgivande mark och berättat att denna mark vid sjön också är deras gemensamma egendom!
[10] Och så är fallet, tänkte vi, då kan vi inte vara lik-giltiga om någon tar en del av den utan tillstånd, om-gärdar den uppodlade delen med en oöverstiglig mur och det magiskt fort, vilket naturligtvis skulle kunna vara möjligt för er krigstränade romare, ty i fält vet ni hur ni på några ögonblick skall sätta upp ett läger för flera hundra tusen män!
[11] Men nu är saken en helt annan, så vi överger helt vårt krav och går hem! Den ärlige mannen kan få de kvarvarande tjugo tunnlanden mark utanför muren inhägnade också och vi förklarar härmed att han hans fria ägande aldrig kommer att ifrågasättas, varken av oss eller stadsstyret. Men vi anser att han på grund av sina exklusiva fiskerättigheter hädanefter måste betala det traditionella tiondet!”
[12] Cyrenius säger: ”Åh ja, men ni måste bevisa vid vilken tidpunkt staden förvärvade dessa rättigheter! Jag känner inte till några dokument i detta avseende, ef-tersom jag aldrig har sett något om det under min nu 35 år långa tjänstgöring här. Ty det var först under mitt styre som den tidigare byn upphöjdes till stad och det till min brors ära, han som hade styrt Rom i över tjugo år. Således är jag mycket förtrogen med även de minsta omständigheterna i er stad. Jag vet ingenting om något fisktionde som denna stad enligt lagen har rätt att kräva; men jag vet att staden olovligen har krävt ett sådant tionde, och att min Markus alltid var tvungen att betala det, för vilket han, om han vore elak, skulle kunna kräva full återbetalning, vilket han emellertid inte kommer göra eftersom han är alltför god. Men jag kan försäkrar er att han inte kommer att betala er ett sådant olagligt tionde i framtiden!
[13] Istället för att ge er några rättigheter, tillkännager jag härmed för er, denna stads ställföreträdare, att jag enligt min auktoritet som utgår från kejsaren gör den gamle Markus till överste över staden och dess vid-sträckta omgivning, utrustad med all den makt som är min egen, och att han sedan ensam skall döma över er och alla era frågor och att ni kommer att vara tving-ade att betala skatt till honom! Jag säger er detta nu muntligen, men han kommer bevisa sig inför er med skriften, med staven och med svärdet och med rättvi-sans våg på ett helt lagligt sätt! Endast i mycket speci-ella fall kommer en överklagan till mig att vara tillå-ten, men annars får han besluta om allt! – Är ni nöjda med det?”
12. Den kloka lagstiftningen i Mataels rike i Pontus
[1] Roklus säger: ”Nöjd eller inte, vad kan vi göra mot din makt? De maktlösa maskarna måste acceptera allting; ve dem, för om de ens börjar röra sig lite i sitt obetydliga damm så kommer de genast att upptäckas av de muntra fåglarna i skyn, fångas och ätas! Den svage måste lyda den mäktige om han vill leva, och så måste vi lyda herren, herren Markus om vi inte vill bli uppätna. Men – för att tala helt ärligt – det är inte alls trevligt att denne gamle, barske krigare kommer att härska över oss alla eftersom han är den mest hän-synslösa person vi någonsin har träffat. Han är rättrå-dig, det kan ingen förneka, och enligt sin stora erfa-renhet har han alltid ett sunt och korrekt omdöme; men i övrigt är han den mest osällskaplige mannen och det är inte tal om någon mänsklighet hos honom! Nåväl, nåväl, grattis till oss att han har fått auktoritet över oss! Sannerligen, våra barn, våra barnbarn och vi kommer att kunna prata om goda tider! Att utvandra vore bäst, naturligtvis – men vart?”
[2] Matael reser sig här upp och säger: ”Gott, om ni vill emigrera så vandra då in i mitt rike, som ligger bortom Mindre Asien (Anatolien) vid det stora Pontus! Det är ett stort rike och gränsar till två stora hav, Pon-tus till väster och till öster Mare Caspium (Kaspiska havet). Där kommer ni att leva tryggt och mycket frid-fullt under mina mycket strikta lagar. Jag säger er bara att inte ens åsynen av någon orättfärdig handling kommer att påträffas i mitt rike, och varje lögn straf-fas hårt och skoningslöst; men den helt rättfärdige, sanningsälskande och osjälviske medborgaren kom-mer att ha det bästa livet under min järnspira!
[3] Ingen skall vara skattebefriad; den som har styrkan för något arbete skall arbeta och tjäna något åt sig själva! Den som tjänar något kan också betala en skatt till kungen, som alltid måste se till hela rikets väl och ve och sålunda alltid måste förses med många, stora skatter för att ha en armé som är stark nog att stå emot varje stark fiende.
[4] Han, den mäktige kungen, måste upprätthålla skolor och måste bygga starka, ointagliga fästningar vid rikets gränser som en fiende inte lätt kan inta – och för det krävs mycket pengar.
[5] Av detta förstår ni hur en kung alltid strikt måste se till att varje person betalar den obligatoriska skatten; så, nu kan ni migrera till mitt rike, om de krav som jag kommer att ställa på alla undersåtar med den mest oförlåtande stränghet passar er! Ni har min tillåtelse; om Roms ok under den gamle Markus förvaltning blir alltför tungt så vet ni redan vart ni kan utvandra till!
[6] För att göra er bekanta med alla mina lagar säger jag er också att ingen ges obegränsad förvärvsrätt. Alla är fria att samla ihop en förmögenhet, men summan ’tio tusen pund’ får aldrig överskridas, inte ens under dödsstraff. Allt som någon tjänar därutöver, skulle troget behövas betalas till den gemensamma skatt-kammaren; i det motsatta fallet, som enligt min åsikt snabbt kommer att upptäckas och bevisas, kommer den som bryter mot denna lag, som är så välgörande för hela mitt folks välfärd, att förlora hela sin förmö-genhet och även få ett hårt straff.
[7] Dessutom, ingen tillåts tjäna de tillåtna tio tusen punden på alltför kort tid eftersom det är uppenbart att en sådan förtjänst på alltför kort tid inte är möjlig utan allt slags svek och olika slags våldsamma utpress-ningar, annat än genom en gåva eller ett arv eller ett eventuellt fynd.
[8] När det gäller gåvor, arv och fynd av alla de slag finns det en mycket klok föreskrift i mitt rike att hälf-ten av dessa alltid måste ges till statskassan, från vilken först och främst minderåriga barn uppfostras och ges mat, såväl som andra fattiga människor som inte är i stånd till något arbete. Kort sagt, föreskriften i mitt rike är att ingen skall lida nöd, men också att ingen skall ha onödigt överskott! Man skulle behöva vara en utomordentligt god, vis och rättvis person för att tillå-tas äga tjugo tusen pund, men mer än så har ingen i hela mitt rike, förutom mig och mina mest betrodda tjänstemän och fältherrar!
[9] Om ni är nöjda med denna konstitution, så packa era saker och flytta till mitt rike!”
[10] Roklus säger: ”Åh, fine kung över Pontus och Mare Caspium, vi önskar dig lycka till i ditt rike, men vi kommer inte använda oss av ditt erbjudande! Vi är hellre romerska slavar än de allra högsta undersåtarna i ditt rike! Nej, vi klarar oss utan en sådan konstitution! Morerna har säkert en som är mänskligare! Finns det någon annan kung här som vill ge oss ett sådant un-derbart erbjudande?!
[11] Din regim kan vara bra om man vänjer sig vid den likt oxen med dess ok; men nu? Lyssna här, tio städer skulle hellre brinna över våra huvuden och tjugo Markus sättas att styra över oss! Farväl, vise kung av det isgråa norr!”
13. Debatt mellan Cyrenius och Roklus
[1] Efter det vänder sig Roklus till Cyrenius igen och säger: ”Herre, herre, herre, var är Markus, nu vår herre och mästare så att vi kan ge honom vår hyllning?”
[2] Cyrenius säger: ”Det finns inget behov av det ef-tersom en hyllning full av tomma ord inte är till nå-gon nytta för honom och han behöver inga andra skatter, eftersom han har mer än tillräckligt av dessa.
[3] Den bästa hyllningen till honom är att ni alltid kommer till honom med ärliga och öppna hjärtan och framför era ärenden; han kommer att lyssna till er och ställa allt tillrätta! Men varje lögn som hans skarpsinne upptäcker omedelbart kommer han att straffa på det strängaste och mest skoningslösa sätt! Ty det är kejsa-rens och även min uppriktiga vilja att förvisa lögner och bedrägeri från hela riket och endast låta ren san-ning, parad med lika ren och osjälvisk kärlek, regera över alla människor som tillhör Rom; endast under sanningens och kärlekens spira kan människor leva riktigt lyckliga. Och vem vet om jag inte kommer att införa den nordiske kungens synnerligen kloka rege-ringsmaximer även i Romarriket; jag anser dem vara mycket visa och ändamålsenliga för det sanna, broder-liga välståndet för folket i ett stort imperium.
[4] Genom sådana visa begränsningar måste sanning och kärlek bli ett lands människors andra, sanna och bättre natur! Ty enligt min nuvarande uppfattning uppmuntrar ingenting lögner, bedrägeri och själviskhet mer än obegränsad vinst. En vis begränsning av denna sanne fader av lögn, bedrägeri, själviskhet, stolthet, härsklystnad och elak samvetslöshet är sannerligen ovärderlig och jag kommer snart att skicka denna åsikt till kejsaren för granskning. Under tiden kommer jag åtminstone så snart som möjligt införa detta nordiska sätt att regera på i det område som jag oinskränkt styr över, eftersom det verkligen är lika vist som om det gavs av en gud!
[5] Roklus säger: ”Helt ovist är det inte, eftersom det redan har funnits i flera hundra år, om än bara unge-fär; men att vilja införa det här i dessa länder som är upplåtna till alla slags furstar och lydfurstar kommer inte att vara lätt. Mycket kan göras med oinskränkt makt, men inte riktigt allting eftersom en kejsare inte från den ena dagen till den andra kan häva fördrag som han har slutit med furstar som inte är helt makt-lösa, utan måste respektera dem som en rättighet som utgår från honom och fastställts till dess att deras fast-ställda tid har gått ut eller de avtalsskyldiga parterna har försummat sina skyldigheter, antingen med uppsåt eller på grund av inkompetens, vilket beroende på typen av kontrakt antingen upphäver det helt eller åtminstone delvis! Men så länge kejsaren arrenderar ut länderna till vissa furstar och dessa furstar har rätt att utfärda lagar för undersåtarna i sina länder eftersom de betalar tillräckligt dyrt för det, måste kejsaren också respektera den etablerade lagen! Vi lever alla i ett visst hänseende under romerska lagar om vi gör oss skyl-diga till ett brott mot staten, vilket verkligen inte är fallet med oss; i alla andra hänseenden lyder vi dock under varje lydfurstes lagar, som måste skydda oss mot godtyckliga attacker av kejsaren under den avtalade arrendetiden.
[6] Du vet, upphöjde herre, herre, vi känner mycket väl till vår ståndpunkt och behöver inte kommentera detta! Vi vet våra skyldigheter gentemot Rom och våra furstar. Innan vi söker rättvisa från dig, går vi till vår furste. Om han säger åt oss att resa till Rom, då först kommer vi till dig. Därför anser vi att det för tillfället inte skall vara för lätt för dig att införa den nordiske kungens kloka styressätt som norm i hela Palestina!”
[8] Cyrenius säger, nu något upphetsad: ”Du har visser-ligen rätt i att villkoren i avtalet alltid måste hållas; men du har inte tänkt på en sak, nämligen att kejsaren i varje landarrendeavtal medvetet alltid har förbehållit sig rätten att villkorslöst och omedelbart annullera avtalet om han anser att det är nödvändigt för rege-ringens bästa. I sådana fall kan arrendatorn endast begära ett års ersättning från kejsaren, och från ögon-blicket av tillkännagivandet av detta skall kejsaren ha kontroll över det land som tidigare arrenderats ut, och alla måste lyda hans lagar. Arrendatorn är visserligen berättigad till den rätt, som på allra bästa sätt har be-viljats honom, att göra en framställning till kejsaren att han, om han får behålla sitt arrendeavtal, skulle avsäga sig varje rätt att stifta lagar och fortsätta sitt styre enligt de givna kejserliga lagarna, varpå kejsaren förklarar arrendeavtalet som fortsatt giltigt om han så önskar; men tvång är inte tänkbart, utan bara allenahärskarens rena, friaste nåd.
[8] För Palestina är till och med jag utrustad med samma befogenhet över varje arrendator och kan ögonblickligen upphäva varje arrendeavtal! Därför tar du miste om du tror att kejsaren skulle avstå från nå-gon rätt och därigenom gräva sin egen grav. Åh, varje monark är säkerligen tillräckligt vis att inte ge någon i sitt rike en rättighet som han, vid behov, inte skulle kunna återkalla genom sitt blotta ord!
[9] En kejsare kan göra vad han vill! Naturligtvis kan han inte utföra mirakler eller skapa en värld; men annars kan han åstadkomma vad som helst, avskaffa gamla lagar och i gengäld stifta nya, – ja, han kan till och med förstöra de gamla gudarna jämte deras tal-rika tempel och i gengäld bygga nya och underbara tempel åt den ende sanne Guden och ingen kommer att tillåtas säga till honom: ’Herre, herre, herre, vad gör du?’ Och sålunda kan han förkunna den vise kungens lagar i hela kejsardömet redan så tidigt som i morgon. Vem skulle vilja och kunna motsätta sig det, utan att nås av den mäktige kejsarens vrede?!”
14. Roklus och hans följeslagares verkliga avsikter
[1] Roklus säger: ”Jag säger inte att den nordiske kung-ens lagar är ovisa, eller ens orättvisa och grymma; de skulle bara vara lite opassande för vår typ! Och jag menar inte att vanära Rom, dig och gamle Markus när jag starkt vidhåller att jag föredrar Roms nuvarande lagar mycket mer än den nordiske kungens säkert inte ovisa lagar, han vars rike, enligt en legend, kommer sträcka sig till jordens ände och därmed bli det största riket på jorden. Men om han kommer att kunna för-kunna sina kloka lagar för alla människor i sitt väldiga imperium är en helt annan fråga! Gott for honom och hans folk om han lyckas! – Låt mig nu göra en annan ganska harmlös anmärkning; för om jag måste vara helt ärlig, är jag gladeligen ärlig hela vägen och jag skyr all form av förtigande!
[2] Du, store herre, herre, herre, anmärkte precis att en kejsare inte kan utföra några mirakler och inte skapa en värld, men åtminstone för mig så verkar det inte helt sant. För Markus nya praktfulla hus, den stora trädgårdsmuren, som skulle ha tagit fem år för de bästa murarna att bygga, om man räknar in uthugg-ningen och anskaffandet av de vackra granitstenarna och deras transport hit, och slutligen även förflytt-ningen av en helt uppodlad trädgård, och slutligen, vilket jag märker först nu, byggandet av en mycket stor och säker hamn och flera nya, stora segelbåtar, allt dök bara upp som genom ett trollslag – ja, om inte detta är att utföra mirakler så avsäger jag mig allt som är mänskligt i mig och blir en krokodil!
[3] Och eftersom jag redan har berört denna lilla men mycket knepiga punkt utan att lida skeppsbrott, måste jag öppet erkänna i mina elva följeslagares namn att min tidigare galna begäran bara var en manöver för att komma till denna hemlighet och lära mig hur nå-got sådant var möjligt! För allt detta blev omöjligen till på naturligt sätt! Och så säger jag dig sanningen att det var nyfikenhet på liv och död som fördes oss hit! När vi såg allt detta hända blixtsnabbt, tänkte vi alla i kör: Det måste antingen finnas en gud eller stor forntida indisk magiker närvarande, eftersom det är omöjligt att åstadkomma något sådant med naturlig mänsklig kraft! Vi bestämde oss snabbt för att komma hit under vilken förevändning som helst för att komma till bot-ten med miraklet och dess mästare.
[4] Hela vårt tidigare påstådda juridiska spörsmål är ett rent ingenting; en ren, ogiltig fint för att få någon led-tråd som kortfattat kretsar kring det utförda miraklet. Och förstå, finten var bra eftersom vi genom den kom fram till det egentliga skälet till varför vi kom hit! Sålunda ber vi dig vädjande att kasta lite ljus över sa-ken, – kosta vad det kosta vill! Vi vill inte ta något ifrån den gode, värdige Markus, utan vi förbinder oss att på egen bekostnad – även om vi måste hämta jor-den från Europa – försätta den återstående delen av marken, som fortfarande ligger i träda, i bästa möjliga skick för honom! Men låt oss nu få en insyn i denna mirakulösa hemlighet!”
[5] Cyrenius säger: ”Ja, då kommer saken i en helt an-nan dager, och ni kommer lyckas bättre än med er tidigare, mycket orättvisa begäran, med vilken det san-nerligen inte skulle ha gått bra med mig!”
[6] Roklus säger snabbt: ”Det visste vi alla mycket väl av egen erfarenhet! Du har varit vår högst rättfärdige och samtidigt vänligaste härskare i över trettio år nu och vi känner dig och alla dina svaga sidor. Man måste alltid väcka en viss iver i dig om man vill få reda på något alldeles särskilt av dig och detta var fallet här; du förlåter oss säkert för den goda sakens skull!”
[7] Cyrenius säger: ”Men på vad grundade ni ert anta-gande att allt detta kom till på ett mirakulöst sätt! Ni upptäckte det som färdigt idag, men ägnade säkert lite eller ingen uppmärksamhet åt hur mina soldater och krigare arbetade på det de senaste sju dagarna!”
[8] Roklus säger: ”Herre, herre, herre, låt oss lämna det därhän! Ända sedan vi fick veta att du vistades här mitt bland en ansenlig armé, har vi inte lämnat vår kulle varken dag eller natt för att kunna se vad ni romare kan tänkas göra. Idag lockade den underbara morgo-nen ut oss tidigare. Naturligtvis var våra blickar riktade mot detta område. Fram till för en timme sedan såg vi inget annat än det som vi visste fanns, eftersom vi känner till detta område; men som sagt, för en timme sedan blev ett hus, trädgård, hamn och skepp till som om de hade fallit ner från himlen! – Och är inte detta ett mirakel?!
[9] För tre timmar sedan så vi hela legionen, eller hur många det nu var, komma hit från morerna, och vi märkte också hur ni i morse kom ner från berget; vi har mycket skarpa ögon! Därför är detta ett mirakel av det mest kolossala slag och det är därför som vi ville få en mycket liten fingervisning om hur och av vem detta utfördes!”
[10] Cyrenius säger: ”Nåväl, om ni vet det bättre än jag, så håll er till miraklet! ”Hur” och ”av vem” behöver ni inte veta eftersom det krävs mer än att bara rusa hit och listigt försöka kika bakom en sådan hemlighet!
[11] Om en vis statsman skulle avslöja sina speciella hemligheter för världen, skulle han göra riktigt korta hopp med sin politik och hans underlydande skulle snart dra honom vid näsan till höger och vänster! En statsman måste mestadels styra sitt rike och sina un-dersåtar genom politik, eftersom var och en av dem inte är i stånd att självständigt förstå statens och fol-kets allmänna bästa. Å andra sidan lämpar sig de olika stånden knappast för det syftet och därmed skulle de fattiga som inte ser eller accepterar något annat än sina egna intressen bli illa försörjda.
[12] Således måste en regent besitta rätt makt, kunskap i allting och hög visdom, och först då är han en sann herre, mästare och ledare över många tusentals och tusentals blinda människor, som inte alls kan avgöra vilken stor välgörare deras rättvisa härskare är! Att en god härskare av mycket goda skäl inte kan låta sina underlydande hela tiden kan se hans kort och sålunda förråda hans goda plan i förtid är helt klart och mycket förståeligt, och därför kommer det vara klart och förståeligt för er att jag inte kan avslöja denna hemlighet mer i detalj; ni förstår säkert att en regent måste utföra mer än någon annan människa, annars skulle han vara en mycket svag regent! Vilken respekt skulle hans undersåtar ha för honom om han i en nödsituation inte vore lite allsmäktig i jämförelse med dem? Gå och titta lite närmare på ert mirakel och kom sedan tillbaka; kanske kan vi då ha ett mer för-nuftigt samtal! Hursomhelst är vi klara för tillfället!”
15. Roklus besöker det mirakulösa bygget
[2] Därefter skyndar de tolv glatt in i trädgården och betraktar med största förundran allt som den innehål-ler, och Markus själv leder dem in i huset där de granskar allt med ett sken av förundran. Men Markus berättar lika lite för dem som Cyrenius, trots alla deras artiga frågor; ty Jag hade gett Cyrenius, liksom jag tidi-gare hade gett Matael, en ingivelse vad de skulle säga, och därmed öppnades möjligheten att omvända dessa ärkestofiler till sanningens ande, som efter en dryg halvtimme kom tillbaka till oss fulla av nyfikenhet, tillsammans med Markus.
[2] När Markus kom till Mitt bord med de tolv utsända och med Rafael, som hade visat honom syftet med allt som fanns i huset, sade Rafael i hemlighet till honom: ”Avhåll dig denna gång från att ljudligt prisa Herren, som ändå hör detta tillräckligt högt från ditt hjärta; Ty nu handlar det om att dessa tolv från Caesarea, som egentligen inte har någon tro utan är rena ateister från Epikuros vackra skola – en av esséernas huvudgrun-dare – också skall kunna omvändas till Herren!
[3] Det är sex greker och judar, men alla är helt eniga i tanke och uppfattning och tillhör i hemlighet den kära esséenorden. Kort sagt, det här är tolv karlar som det inte kommer bli lätt att förhandla med. De är mycket rika och äger omätliga jordiska rikedomar vilket gör att de talar till överståthållaren som om de vore hans jämlikar.
[4] Det kommer att bli svårt att omvända dem! Men om vi lyckas leda dem till sanningen – inte så mycket genom några anmärkningsvärda mirakler, utan mer genom ord – så kommer mycket att vara vunnet ef-tersom var och en av dessa tolv är en herre över mer än hundra tusen människor.
[5] Herren får för tillfället inte uppenbaras för dem. Tyngdpunkten ligger nu på Cyrenius, och efter honom kommer det, om det behövs, att bli din tur; bara om det går väl kommer det bli min tur och allra sist Her-ren Själv! Stanna nu bara kvar här eftersom detta kommer att bli en stor kraftmätning! Men var nu tyst!”
[6] Cyrenius frågar nu Roklus: ”Nå, vad tyckte ni om mitt mirakulösa bygge? Skulle ni kunna göra något liknande?”
[7] Roklus säger: ”Sluta upp med att låtsats att det ma-giska bygget är ditt verk! Du är en mäktig herre, herre, herre genom ditt stora antal soldater och deras skarpa svärd; men du byggde inte huset, trädgården, hamnen och skeppen mer än vi gjorde!”
[8] Du kunde ha byggt dem på 5 till 10 år med många byggare; ty svärdets och pengarnas makt är stor i denna värld. En av era mycket berömda poeter, som jag har läst, säger om människorna: ’Ingenting är för svårt för de dödliga; människan vill i sin vårdslöshet till och med storma himlen!’ (Horatius) Och så är det med människan, denna nakna stoftmask! Om hon ges medel, makt, så kommer hon med tiden förflytta berg, torrlägga hav och sjöar, och floder en ny riktning! Allt detta är därför inget mirakel, utan en fullständigt na-turlig handling av människor som förenar sina krafter mot ett och samma mål.
[9] Men huset här, trädgården och dess frodiga odling-ar, den omgivande och skyddande muren, står där som gjuten och som om den vore gjord av ett enda stycke marmor, liksom den höga hamnmuren, som här och där måste ha ett djup på 10 till 20 manshöjder, och därtill de fem stora flaggskeppen med massor av rep! Min annars mycket vise och mäktige härskare, den dumdristiga mänskligheten frammanar inte detta på ett ögonblick som den persiske magikerns ’önskebord’, som fallet var här och kommer fortsätta att vara det. Ty detta är ingen hägring som uppstår ur tomma och substanslösa luftformationer, utan den mest påtagliga verklighet, vilket alla som skulle springa huvudstupa in i dessa murar kommer att känna.
[10] Bland alla hundratals magiker som jag har bevitt-nat, har jag aldrig sett att deras verk har varit bestå-ende. Något händer som man inte vet hur och på vil-ket sätt och något kommer alltid fram i ljuset; men snart försvinner det som en bubbla på vattnet och när det väl är borta kommer ingen magiker att återupp-väcka det! Jag vill se den magiker som kunde göra mig så överväldigad med dessa verk! Jag satsar hela min förmögenhet på att du aldrig skulle kunna blåsa bort detta med bara ett tankstråk!”
16. Den ateistiska trosbekännelsen
[1] (Roklus:) ”Min tanke har hittills varit följande: Jag trodde inte längre på någon gudom, utan på en hem-lig, rent andlig naturkraft, som överallt visar sig allvar-lig men ändå vänlig och som verkar i ständig ordning enligt de lagar som ligger till grund för den – utan att någonsin bry sig det minsta om vad de förgängliga människorna gör. Den känner varken till gott eller ont, ty det är endast människornas ondska som skapar det bland sig själva. Den stora, heliga naturen vet ingen-ting om detta!
[2] Att vara en slav är ett stort elände för människan; men vem har gjort henne till slav? Säkert inte den heliga naturen, utan endast den tillfälligt starkare människan, som av ren längtan efter ett sysslolöst men samtidigt ett gott och bekvämt liv, har gjort den sva-gare människan till sitt lastdjur, och i samma utsträck-ning även boskapen. Vem slängde det hårda och tunga oket på oxens nacke, vem lastade åsnan, kamelen och den modiga hästen, och som till och med byggde torn på den tålmodige elefantens rygg? Vem uppfann svär-det och vem kedjorna, fängelsehålorna, och till och med det skamlösa korset till vilket ni romare binder de mest olyckliga och envisa människorna, som också vill härska och mörda, och låta dem lida döden under den största smärta? – Allt, allt detta elände kommer från människan!
[3] Allt i naturen är fritt; bara människan är, så att säga, en förbannelse för sig själv och över allt det fria som naturens stora mästarinna har skapat. Lättjefulla män-niskor började en gång börja bygga luftslott och upp-finna gudar, som de tänkte ut och utformade helt efter sin egen avbild och utrustade med alla onda mänskliga lidelser. Med dessa gudar skapade sig människan såle-des nya plågoandar, som i sig själva säkerligen aldrig skulle ha gjort människan något ont. Men människan byggde tempel åt dessa gudar som hon hade uppfun-nit, vilka i verkligheten aldrig existerat och aldrig kommer att existera, och helgade sig själv som deras ställföreträdare, utrustad med alla möjliga vålds-, skräck- och plågomedel, och införde därmed, utöver sitt styre över den svaga mänskligheten, den mest sko-ningslösa tyranni hos de människor som hon själv uppfunnit. De som aldrig existerade i verkligheten, existerar nu ständigt för den stackars mänsklighetens plåga, men desto mer för de mäktigas nytta och välbe-finnande eftersom de mycket lättare håller mänsklig-heten i blind lydnad genom sitt påhittade mäktiga inflytande än blott genom svärdet. Och sålunda kan man använda rent förnuft som man vill eftersom den starke och mäktige mannen överallt står för allt som någonsin kan hända och snart regerar som en kung, väl försedd med svärd och lansar, och omedelbart därefter som en redan allsmäktig ställföreträdare för gudarna. Ve den som, som oinvigd, skulle våga titta bakom Isis människovävda slöja! Oj, oj, oj – gudarna skulle tukta honom hårt!
[4] Detta var min fria tro fram till nu, men denna up-penbarelse har gett den ett rejält slag i sidan, och jag börjar nu så smått tro på ett högre gudaväsen. Ty jag inser alltför väl att ingen människa kan och aldrig kommer att kunna åstadkomma ett sådant verk med sina kända krafter. Detta kan bara vara ett verk av en gud, som visserligen kan vara en slags människa, men en människa som hela naturens krafter lätt och säkert alltid lyder, likt vanliga soldater lyder en beprövad och klok general som de vet aldrig har förlorat ett slag.
[5] Men nu vill jag träffa denna gudamänniska! Du, store Cyrenius, är det i varje fall inte. För om det vore möjligt för dig, skulle det romerska riket för länge sedan ha varit omgivet av en bergshög mur, över vil-ken till och med en örn skulle vara rädd för att flyga över. Ge oss, du store herre, herre, herre, bara lite information om detta, så skall vi återvända hem i frid!”
[6] Cyrenius säger: ”Allt det vore gott och väl – om det bara vore något man kunde få till sådär i en hand-vändning! Men så är det inte – i alla fall inte som ni kanske föreställer er! Ni kan fråga en fältvaktare vad tiden är och om solen skiner, kommer han kunna säga det exakt och utan att tveka, enligt sin påle som är nedstucken i marken, för vilket ni sedan måste betala honom en stater, men det är inte fallet här! Ha tåla-mod – kanske kommer något visa sig till slut. Men det kommer att kosta mer än en stater!”
[7] Roklus säger: ”Nåväl, för något sådant kan vi satsa ett pund guld och tio pund silver, till och med mer!”
[8] Cyrenius säger: ”Ja, om man något sådant kunde köpas för mycket guld och silver, så vore det säkerlig-en något helt annat! Men jag kan försäkra er att detta inte förvärvas med alla skatter i världen! Ni måste först lära er hur det kan förvärvas och genom många prövningar renas inifrån! Fylld av misstro mot en människolik gud och mot andra gudalika varelser, vill ni nu lära er av mig för vem det var möjligt att åstad-komma detta på ett ögonblick genom blott Hans allsmäktiga vilja, så att ni kan skratta åt oss grovt i er avskildhet! Till det säger jag: Stopp, mina älskade, vi skall först se om ni är kapabla till någon tro! Om det inte finns någon tro kvar i er, då kan heller ingen upp-lysning ges er! Men om tron ännu är möjlig för er, då kommer ni också att kunna ta emot allt annat som hör till! – Har ni förstått mig?”
[9] Roklus säger: ”Säkerligen helt förstått, eftersom ingen av oss är trångsynt! Men ditt krav är för tillfället praktiskt taget omöjligt att uppfylla, vilket vi delvis redan har förklarat för dig. Vi förklarade delvis skälen till det tidigare och om önskar höra dem, kan vi för-klara det vidare!”
[10] Cyrenius säger, manad av de ord Jag lade i hans mun: ”Gör det så skall jag av det lära mig hur mycket ni har avvikit från sanningens väg! Låt mig höra era skäl så kommer jag säkert kunna avgöra om ni är ka-pabla till sann, högre utveckling och om er önskan kan uppfyllas! Ty om ni inte längre är kapabla till något sann, andligt ren utveckling får ni lämna oss i frid och leva enligt Epikuros lära, som i mina ögon är en av de allra lägsta visdomslärorna i världen!
[11] Visst, som en rik och stark människa kan man klara sig mycket väl i denna värld enligt Epikuros! Hans grundsats: ”Var hederlig och vänlig mot alla – men allra mest mot dig själv!’ – kan låta rimlig i världsliga öron, men en själ som väckts av Guds an-dedräkt ryser inför den! En epikuré är i grunden bara en raffinerad egoist som bara bryr sig om sitt eget skinn. Varför skulle han bry sig om andra människor? Får han inget ut av dem, så kunde alla lika gärna bli slagna av blixten.
[12] Dessa är de huvudsakliga dragen hos en epikuré! Hur mycket andlighet som får plats i en sådan sten-hård själ är något som även en blind person förhopp-ningsvis kommer att kunna greppa. Ja, Epikuros läror är ytterst användbara för att bli rik på denna jord, särskilt när de kantas av stoisk cynism, som är fallet med er; men de är minst lämpade för att bli andligt rika eftersom de helt utesluter ren kärlek till Gud och till den fattiga medmänniskan. Så mycket för er själv-upplysning! Så låt oss nu höra skälen till er esséiska ateism!”
17. Roklus rättfärdigar sin ateism
[1] Roklus säger: ”Du har rätt, vi är precis sådana ju just beskrev den äkta epikurén, och har det alla mycket gott ställt på denna jord! Men vi har så många överty-gande bevis för vår ateism att man kunde fylla hela havet med dem. Jag ska bara lägga till några fler till dem du redan har fått, och jag hoppas att det kommer vara tillräckligt, och du kommer behöva hålla med oss vare sig du vill eller inte! Så var snäll och lyssna på mig!
[2] Förstå, allt som överhuvudtaget existerar visar sig, förr eller senare, på ett sätt som alla människor kan uppfatta! Om det är en varelse med någon form av förstånd, så kommer detta också ganska lätt att ses i dess handlande. Men om det är en varelse utan någon intelligens – som till exempel en staty – så kommer antingen inga verk alls, eller bara sådana som till-kommit genom blind slump, att tillskrivas den. Där det alltså finns en minsta intelligens, där kommer den att visa sig i regelbundna, inre verk.
[3] Ta till exempel en enkel mossväxt: den ger sig själv en bestämd form och utvecklar en struktur som i nästa steg producerar blomma, frö och därmed förmåga till förökning. Hos högre stående växter framträder detta enligt en tydlig gradvis ordning – med ännu tydligare uttryck för en inre intelligens.
[4] Först då framträder en inre intelligens hos djuren, vars verk, även om de är begränsade i variation och antal, i många avseenden överträffar människors. Människornas verk bevisar hennes ytterst förståeliga intelligens; men fullkomlighet som kommer inifrån är ingenstans synlig, något som aldrig kan förnekas i djurens handlande. Sålunda är till och med ett djurs handlande mer intimt förbundet med dess väsen och natur, än vad som är fallet med människan, denna jords gud.
[5] Människornas handlingar är i själva verket bara efterapningar – grova, yttre former utan inre värde. Människor kan visserligen härma bivaxceller från alla möjliga böjliga material, och hon kan till och med rita av och måla dem, men hur klumpigt är det inte, jäm-fört med det material som biet använder för att bygga sin cell! Det verkar som om naturen har spelat mänsk-ligheten ett spratt! Hon besitter uppenbarligen en mycket omfattande intelligens och även en känsla för sann fullkomlighet; men hur mycket hon än vill, så kommer hon aldrig att nå den!
[6] Om vi förmodar att alla levande varelser har en själ och att själen överallt är den verkande principen – vare sig den är mer eller mindre fullkomlig – så kan detta antagande bekräftas genom logiskt resonemang; från verkan till orsak eller från gärningar till kraften, vilket vi kommer att kalla själen. Utifrån graden av fulländning och ordning i ett verks utförande kan man för det första logiskt dra slutsatsen om själens existens, och för det andra om dess effektivitet. Men om vi finner något kaotiskt virrvarr utan rörelse eller liv – alltså utan spår av någon levande kraft – så säger vi: här råder döden, totalt omedveten om sig själv. Det leder till fullständig upplösning – något man kan se varje höst, då trädens och buskarnas tidigare så vackra lövverk faller ned i oordning, torkar och nästan helt försvinner under vintern.
[7] Vem är den finkänslige som kan få syn på ens en verksam själ i en sådan fullständig oordning?! Dess flykt och förintelse – ja, men inte en ny och mer full-komlig tillblivelse! Det är sant att det förmultnade lövverket gör jorden rikare och mer mottaglig för fukt från luften och därmed mer näringsrik för de växter som växer på den; men de fallna löven kommer aldrig att resa sig igen som ett och detsamma eftersom deras själar praktiskt taget inte längre existerar.
[8] Sålunda kan man med fog fastställa principen att: Ju mer ordnat och fullkomligt ett arbete är, desto mer fullkomlig är den kraft som frambringar det, vilket kallas ’själ’ eller ’ande’. Det är därför helt logiskt att dra slutsatsen om existensen av en själ eller en ande utifrån produkterna eller handlingarna.
[9] Var hittar vi då dessa verk och denna ordning som skulle tillåta oss att med endast viss sannolikhet sluta oss till existensen av en högsta, visaste och samtidigt allsmäktig gudom? Alla teisters och teosofers slutsats är alltför välkänd: ’Se på jorden, dess berg, fält, hav, sjöar och floder och alla de otaliga varelser som be-bor den! Allt pekar på existensen av högre gudaväsen!’ Eller, som är fallet med de blinda judarna, vilket i grunden är snäppet mer förnuftigt och dessutom mer praktiskt än att ha så många osynliga herrar, där man alltid måste förarga den ene om man vill tjäna den andre. Jag skulle vilja träffa den som samtidigt kom-mer bra överens med Juno och Venus, eller Mars och Janus, eller med Apollon och Pluto!
[10] I det avseendet är judarna ändå ett uns bättre ställda eftersom de har Jehova, som är herre över deras Pluto, som de kallar ’Satan’. Men judarnas Pluto är en mycket dum usling eftersom istället för att hedra och belöna sina tjänare så behandlar han dem mycket illa och ondskefullt; och därför kommer ingen ärlig jude att förlora någon sömn genom att djupt förakta sin herre Pluto så mycket som möjligt, och för Jehova kommer han att framstå som mer behaglig ju mer energiskt han föraktar den judiske Pluto och handlar mot hans vilja, vilket jag inte skulle råda någon riktig romare eller grek att göra! Den som gör det, skulle vara allt de ondaste Plutoprästerna behövde. Det be-tyder att offra lika goda offer till Pluto som till Zeus, annars kommer den käre Pluto att andas någon stack-ars syndare i nacken, och Zeus kan lagligen inte göra något mot Pluto; ty suum cuique (var och en sin) står i främsta rummet som en ödesprincip, mot vilken inte ens Zeus kan döma utan att utsätta sig för faran att hamna i en konflikt med alla andra gudar.”
18. Roklus åsikt om gudar och präster
[1] (Roklus:) ”Med några få mindre sidosteg har vi nu två gudsbegrepp, som ett något väckt mänskligt sinne måste skratta åt. Bland egyptierna, grekerna och ro-marna vimlar det av stora, små, onda och goda gudar; bland judarna sitter bara en på tronen som är mycket allvarsam och strängt rättvis, men samtidigt god och ibland barmhärtig. Men judarna, som han kallar sitt folk, får inte heller göra honom vred; för när hans tålamod tar slut är allt det roliga slut. På ett ögonblick dränker han hela jorden under vatten i ett år och tömmer sedan vattnet till gud vet vart, och miljontals blir helade och känner definitivt inte längre någon huvudvärk! Eller så låter han blixtar, eld och svavel regna ner från himlen över ett ogudaktigt folk i en månad, och folket, tillsammans med deras synd, skall försvinna från jordens yta! Judarnas ende gud är också generös med pest och annat ont; och när han väl bör-jar svinga staven över en folkstam är det inte tal om ett tidigt stopp! När det gäller judarna kommer allt gott och ont från en och samma gud, medan för oss greker måste många gudar tillhandahålla det ena eller andra. Vem som har det bäst med sina gudar är svårt att avgöra här.
[2] Men vilka gudar finns det i antingen himlen eller i underjorden, Orcus eller Tartaros?! Allt detta är som i en blåaktig dimma! De sysslolösa och arbetsovilliga prästerna är gudarna, och judarnas ende gud är översteprästen i Jerusalem! Dessa människor är väl utrustade med mångahanda erfarenheter och kunskap-er som de klokt nog aldrig låter folket få ta del av – ett folk som först görs förblindat, och som sedan med all kraft hålls förblindat. De ofta mycket breda erfaren-heterna från många århundraden och de mest skilda konsterna och vetenskaperna bevaras endast i deras illvilliga kast som för evigt oantastliga, heliga hemlig-heter. På så sätt spelar de falskt med människor, som måste bringa dem tunga offer, så att de lättare kan bli så lurade som möjligt och behandlade illa i alla aspekter av livet. Jag skall ge hela min förmögenhet och till och med den sista gnistan av mitt liv till den som kan motbevisa mig!
[3] I forna tider kan det här och där ha funnits ärligare och mer respektabla människor, som utrustade med ett särskilt skarpt intellekt från födseln och med tiden berikade genom många olika erfarenheter villigt och med kärlek delade sina andliga prestationer med sina inte så högt upplysta medmänniskor, och till slut såg sina bröders välsignelser åtföljas av de bästa och mest bestående framgångar. Det måste ha varit underbart att leva i ett samhälle där ingen människa dolde någon självisk hemlighet för en annan människa, och alla invigdes för sin egen skull i allt som de mest erfarna bland dem visste! Men hur länge skulle ett sådant lyck-ligt tillstånd vara?
[4] En sådan första välgörare för sina medmänniskor skämdes säkert bort av dem, och inte mindre hans efterträdare. Detta väckte avund och en önskan hos många som älskade sysslolöshet att också bli bort-skämda av sina medmänniskor. De sökte också efter att berika sig själva med alla slags erfarenheter, men började hålla dem mer och mer hemliga för att göra sig viktiga för sina medmänniskor. Då sade någon, som länge kunde gå fram tyst som en fisk men med en ädel min och som naturligtvis blev ivrigt tillfrågad varför han alltid promenerade så tyst och eftertänk-samt: ’Om du visste vad jag vet, och hade sett, hört och upplevt vad jag har sett, hört och upplevt, då skulle du av ren inre förundran vara ännu tystare och mer efter-tänksam än jag!’
[5] När ännu mycket enkla människor, som brinner av nyfikenhet och törstar efter kunskap, hör något sådant från en listig skurk och dagdrivare, ger de honom ing-en ro förrän han börjar hitta på villkor under vilka han bara ska avslöja lite av sin oändliga reserv. Villko-ren accepteras med glädje och genom det har den listige skurken upphöjt sig till profetens och prästens status bland sina medmänniskor, för vilka han sedan börjar måla upp alla möjliga mystiska ting som varken han eller någon annan förstår och kan förstå, ef-tersom de inte existerar någon annanstans än i vår skurks mycket fantasifulla hjärna, som genom sitt lis-tiga bedrägeri tystar alla de äkta, gamla, ärliga, vise männen, och gör det huvudsakligen genom att dra till sig människor och få dem att förstå att det bara är han som vet och förstår mer än tio tusen av deras gamla, vise män.
[6] Men för att få full och varaktig tillgång till folket för sina bedrägliga läror, behöver han bara lägga till några små magiska knep, och då låter sig de stackars, goda människorna naglas fast ordentligt av honom, den skarpsynta skurken, med tusen skarpsynta, skarp-hörande och oftast allsmäktiga gudar!
[7] Ve den rättsinnige och välmenande sanningssäga-ren, som i sann insikt och osjälvisk kärlek till folket säger: ’’Tro inte på denne falske profet ty varje ord ur hans mun är en fet lögn, ur vilken inget annat fram-träder än den mest brinnande egenkärlek och det mest tyranniska maktbegär, som snart kommer att binda era ännu fria lemmar med de tyngsta kedjor! Han kommer påbörda er outhärdliga lagar under titeln ’gudarnas vilja’ och kommer att utdöma de strängaste straff vid förbrytelse mot dem, till och med martyrdöden. Då skall ni och era barn sucka och klaga under det väldiga trycket från en sådan falsk lärare och ropa högljutt om hjälp! Men ert rop skall vara förgäves, ty det kommer att bli svårt att segra mot tyrannens makt, som varken har ett hjärta eller någon mänsklig broderlig kärlek!’
[8] Mot ett sådant sanningsord – som säkerligen ofta förekom i början av folkens förslavande – kan inget sunt förnuft ha något att invända! Men människorna lät sig själva bli övertalade av en mängd mirakel och trodde på en eller till och med många gudar och lät sig själva bli grymt behandlade av dem, det vill säga av deras ytterst stolta, arroganta, obarmhärtiga, makt-hungriga och själviska representanter, istället för att börja tänka själva och återvända till det gamla, helt naturliga mänskliga förnuftet. Om man visste detta lika väl som mina elva följeslagare och jag gör, är det för-ståeligt varför jag är ateist.”
19. Roklus försöker bevisa sin ateism
[1] (Roklus:) ”När det på detta knappt motbevisbara sätt har visats hur alla gudar har uppstått, och hur de-ras präster gradvis blev de verkligt mäktiga härskarna över sina bröders liv och död, då kommer du höge herre, herre, herre också förstå hur och varför vi blev ateister! Förstå, vissa av oss har funnit vägen till det gamla, rent mänskliga förnuftet och har återvänt till den stora och heliga moder natur, som är en synlig gudom för oss, som alltid utför mirakler i den vackr-aste ordning, medan alla andra gudomar som uppen-baras genom någon människas mun inte är något an-nat än fantasin hos en galen och arbetsskygg sysslolös person som har lärt sig några konster av någon eller uppfunnit dem själv för att presentera sig för de blinda som ett instrument utvalt av gud och för att göra hans vilja känd bland dem.
[2] Naturen behövde aldrig en ställföreträdare, och det har aldrig fallit solen in att utvälja en ställföreträdare åt sig själv bland de eländiga människornas skara; den verkar ensam, ger ljus och värmer upp allt på ett ojäm-förligt sätt! Kort sagt, allt utom människan är i ordning i hela den stora naturen.
[3] Men människan, eller rättare sagt det talande, upp-rätt gående, sålunda mest fullkomliga djuret, har också förnuft och därifrån ett fritt utvecklande intellekt. Ge-nom det kan och bör hon härska över alla varelser som är underordnade henne. Men ett sådant privile-gium som naturen gett henne är inte tillräckligt för henne; hon vill också trampa på sina medmänniskor i sin gudalika inbilskhet! Och detta är den kritiska punk-ten när människan överskrider sina gränser och gör sig själv till en gud. Men eftersom varje människa, såvida hon inte är döv och stum eller fullständigt ga-len, inte omedelbart kan göra sig själv till en gud – vilket hon säkert skulle göra om hon inte var rätt att bli till åtlöje och till och med tillrättavisad av hela folket – så nöjer hon sig med att bara vara guds repre-sentant på jorden; för om det påbörjas tillräckligt skickligt och byggs på en solid grund, kommer det att stå stadigt i många århundraden.
[4] Om man vid upprättandet av någon gudomlig re-presentation lägger till några uppenbart visa och sam-hällsnyttiga föreskrifter, är allt vunnet för ett årtusende med den i grunden alltid naivt goda och milda mänsk-ligheten! Då kan man genom en vis lag påtvinga de vidskepliga tusentals av de mest absurda lögner och dumheter, och de kommer att accepteras med den mest vördnadsfulla beredvillighet av den välmenande, men samtidigt mycket blinda stackars mänskligheten. Naturligtvis kan det inte vara frågan om någon förstå-else, eftersom sådana spådomsmysterier likt en gam-mal rävs fantasibilder aldrig kan förstås. Men det spe-lar ingen roll eftersom människor alltid tycker bäst om att betrakta det som är mest oförklarligt, mest obegripligt och märkligast för dem.
[5] Den som vill tråka ut människor bör bara presen-tera goda, välkända och lättbegripliga sanningar för dem, och jag garanterar att han snart kommer vara helt själv på platsen! Men om han är bra på att ljuga och från sin fantasi till exempel berätta att han i det vidsträckta Indien har sett bergshöga djur som har hundra huvuden, och att varje huvud liknar ett annat djurs huvud, och i mitten av de hundra helt olika hu-vudtyperna sitter ett gigantiskt människohuvud på en lång och tjock hals, som talar alla världens språk helt tydligt, men med en röst som åskan och till och med föreskriver lagar för folket om hur de ska bete sig mot resten av hela den stora armén av djurhuvuden. Ja, han kan ganska djärvt förklara för de människor som lyss-nar mycket uppmärksamt på honom, att de vackraste städer och trädgårdar har anlagts på dessa underbara, stora djurs stora ryggar, i vilka människor och djur lever ett mycket behagligt liv, om de exakt följer la-garna av det mänskliga huvudet i mitten på detta gig-antiska djur; om de däremot syndar, blir de omedel-bart uppslukade av detta djurs tigerhuvud! Han kan lägga mycket mer till denna säkerligen högst absurda lögn, och de kommer att tro fast på det, och ve nu den som säger: ’Varför lyssnar ni på denne lögnare?! Jag har varit i Indien flera gånger och har aldrig, ens på långt håll, sett eller hört talas om något liknande!’ Allt det är till ingen nytta! Han förs, som en förtalare av en sådan mirakulös sak, till en för honom välgörande tystnad, och huvudlögnaren, som aldrig har varit i Indien, gör anspråk på fältet. Jag har själv alltför många gånger upplevt hur människor mycket hellre accepterar och till och med tror på den mest kolossala dumhet än den bevisat nyttiga sanningen.
[6] Och är det så förvånande att vi med så kända ka-raktärsdrag hos människor nu är ordentligt saltade och balsamerade med gudar? Och är det inte ännu mer förvånande hur, bland så många dumma människor, människor av min typ fortfarande kan existera? Och är du förvånad, store herre, herre, herre att vi tolv mycket erfarna greker och judar oundvikligen måste vara ateister, på grund av det enkla faktum att det up-penbarligen inte kan finnas en gud konstituerad på sådana mänskligt dumma sätt, som ofta skulle kräva de mest löjliga saker av människor, säg, för hans ära, in-beräknat köp av tempelgödsel och jord för att välsigna åkrar, ängar, trädgårdar och marker och tusentals andra absurditeter, som judarnas ännu klokare ende gud kräver, – för att inte tala om de allra dummaste och mest smaklösa sakerna, offren, sederna och tradit-ionerna som vanärar den mänskliga värdigheten och som krävs av våra grekiska, väl över tio tusen gudar?
[7] Ve, ve, ve den som vågade ge ens de minsta träsk-urna gudarna en knuff på nästan! Han skulle bli be-handlad på värsta tänkbara sätt som en sacrilegus ma-ledictus (förbannad tempelskändare) av Guds ställföre-trädare! Förstörandet av, eller bara en förolämpning mot, en lögn snidad av trä bestraffas fortfarande allra strängast med svärdet som ett ytterst oförlåtligt brott. Men när tusentals lata bedragare trampar varje san-ning och mänsklighetens sanna heder under fötterna, oavsett hur ren den är, förföljer dessa överallt och undertrycker varje framväxande godhet med all makt och med de grymmaste medel, är det helt okej – dico – (jag säger) högst behagligt för de visa och allsmäktiga gudarna. Åh, den sanna mänskligheten är lydigt tack-sam för alla gudar och gudomar! Kan du, som en känd verkligt vis herre och härskare över nationer, klandra mig för att jag äcklas när någon attraheras av en gud, även så lite som möjligt?!
[8] När jag för tredje gången kom till Indien som köpman, stötte jag på en mängd kloka och goda saker, men samtidigt fann jag också sådana hemska dumhet-er att man bara kunde korsfästa sig för dem, bara för att någonsin slippa komma i kontakt med sådana ko-lossala gudomliga dumheter igen. Enligt vad jag hörde där från deras teosofi, så ger den högste guden Lama, som också har efternamnet Delaih, den högsta äran till sin högste ställföreträdare, som också är odödlig, och visar sig för honom och hans överstepräster en gång om året; detta händer bara på en hög bergstopp! På uppdrag av den högste av alla gudar måste ställfö-reträdaren sedan göra sina behov på en ren, vit duk, sedan torka avföringen och förvandla den till pulver. Detta ’gudspulver’, som indierna kallade det, läggs korn för korn i mycket små trälådor och skickas under lås och bom till nationernas överhuvuden för ett högt pris; dessa höga överhuvuden måste vördnadsfullt äta upp denna smutsgåva från gud efter att ha gjort den erforderliga botgöringen. Detta och mycket mer av de mest absurda dumheter är saker som alla som reser dit kan övertyga sig om.
[9] Men vad ska en nykter människa, i besittning av rent förnuft och ett sunt sinne, säga när han hör något sådant verkligt svineri från den högste indiske guden, med vilket han vill bli högt ärad? Ja, man skulle vilja hoppa ur skinnet av ilska över en sådan enorm dum-het hos människor, som de kanske har klamrat sig fast vid med sina liv i flera tusen år och som ingen rimlig framställning kan avråda dem från!
[10] Ja, låt mig för en gångs skull möta en förnuftig gud, så kommer jag upphöra att vara en ateist; detta mirakulösa som ägde rum framför mina ögon skulle verkligen fresta mig till det och få mig att tro att det trots alla gudomliga dumheter som människor har hittat på fortfarande kan finnas en sann gudom som följer det rena förnuftet, vilket skulle vara en stor och vacker tanke hos människan! Men om gudomen till slut skulle bli lika uppsvälld som alltid har varit fallet med alla gudar jag känner till, då kan den utföra tusen sådana mirakel inför min näsa, och jag kommer san-nerligen inte att ge den någon ära!
[11] Där har ni mig, helt som jag är, tänker och hand-lar! Och sålunda kan du anförtro mig något, om du vet något bättre och sannare, och jag kommer säkerligen att tacksamt acceptera det! – Så hur kom Markus nya hem till? Vem skapade det?”
20. Roklus karaktär enligt Herren
[1] Cyrenius har blivit mycket fundersam över allt han nu hört från Roklus och vet inte alls vilket svar han skall ge honom. Därför vänder han sig till Mig och säger med låg röst: ”Herre, på det hela taget har man-nen inte fel, och det förefaller mig att han, trots sin ateism, måste ha ett mycket gott hjärta för den äkta mänskligheten. Om han kunde övertygas till sann te-ism, så skulle han med sin enorma intellektuella skärpa och sina mångsidiga erfarenheter vara en gyllene pärla för Din rent gudomliga sak. Men eftersom han har så många erfarenheter och ett omdöme lika skarpt som en örns syn, är det svårt, åtminstone för mig, att ge honom ett svar som man kan förvänta sig den bästa framgången av. Hur skulle det vara om Du Själv hante-rade honom nu? Du skulle med några få ord kunna berätta mer för honom än jag. Herre, gör det med denne man eftersom för mig verkar hans åsikter ver-kar helt kärnfriska!”
[2] Jag säger: ”Du har bedömt mannen helt rätt och så här står det till med honom; ingen av er har lika mycket naturligt sund världslig erfarenhet som denne Roklus och, genom honom, hans elva följeslagare. Men eftersom han i dessa tider och ofta genom sina betydande jordiska rikedomar inte stötte på något annat än list och bedrägeri och överallt fann gudomen representeras av de största och ondaste bedragarna, är det inte konstigt att han till slut tvingades kasta bort barnet med badvattnet.
[3] Han sökte mycket flitigt efter Gud och det är där-för som han företog sina stora resor. Men ju längre bort han kom, desto mer dumheter, dårskap och up-penbart bedrägeri fann han. Till slut lät han sig till och med initieras av esséerna och tog sig till det ef-tersom de åtminstone använde sitt gudomliga bedrä-geri för mänsklighetens välgörande nytta och var mycket goda och visa människor sinsemellan, där den ene var en öppen broder till den andre och inte ville ha något företräde framför sin granne; denna sekts princip är: ’Vet lika mycket, ha lika mycket, var lika mycket, och avslöja inte de höga och tjocka murarnas hemligheter för någon lekman, för vilka ingen ofärd skall drabba någon människa på jorden, utan endast den största möjliga frälsning!’
[4] På det hela taget är det förvisso ganska berömvärt, men det finns en oerhörd hake med tron på en gud; ty det är ett etablerat faktum bland dem att bortsett från naturens hemliga krafter så finns det ingen gud och kan aldrig finnas någon. Och det är därför det är så svårt att omvända en äkta essé till en tro på en gud. Han måste först få mycket stora möjligheter att ut-rycka sig fritt i allt och på vilket sätt han vill. Först när han helt har visat sig inför er, kommer det bli möjligt att göra något väldigt särskilt med honom. Men han är ännu inte redo för det eftersom det fortfarande finns mycket i honom som han ännu inte har visat på grund av misstro mot ert romerska sätt att upprätthålla rätt-visa med svärdet.
[5] Så länge som en man inte vågar lita fullständigt på någon, kommer han aldrig bli en sann vän till den personen. Så länge som han inte blir en sann, helt tillitsfull vän till någon, kommer han inte öppna sig för den personen. Men om han inte helt öppnar sig för någon, kommer den nödvändiga fullständiga avsä-gelsen att falla ner i backen. Därför måste ni sträva efter att förvandla denne Roklus till en helt tillitsfull vän, och då kommer han berätta mycket märkliga saker för er som kommer att förvåna er mycket!
[6] Men du måste omvandla din romerska, dömande uppsyn och din dygd till dem hos en sann vän inför honom, och göra det så öppet och uppriktigt som möjligt, annars kommer du inte uppnå någonting med honom! Men om du vinner över honom så kommer det vara lätt att handskas med honom, och först då kan jag börja prata vidare med honom; men nu, om han hade sin fria vilja till sitt förfogande, skulle han inte ens svara Mig, utan helt enkelt säga till Mig: ’Min vän, jag känner bara ståthållaren och har bara med honom att göra; ty jag känner dig inte, och därför vet jag inte hur mycket jag kan anförtro mig åt dig!’ Och Jag kunde i gengäld för tillfället inte svara honom annat än: ’Min vän, du har dömt helt riktigt och väl!’ Försök därför först att vinna över honom på ett vän-ligt sätt, och led honom sedan till Mig, så har vi snart hela saken avgjord!”
[7] Cyrenius säger: ”Jag skall försöka, men jag misstän-ker att min plan inte kommer att fungera helt så som jag önskar!”
[8] Jag säger: ”Gör det på rätt sätt så kommer det att gå bra!”
21. Cyrenius behandlar Roklus som en vän. Orsaken till prästerskapets nedgång.
[1] Här vänder sig Cyrenius till Roklus igen och säger: ”Lyssna nu, min vän, jag har noggrant övervägt allt jag har hört från dig och har överlagt fram och tillbaka; jag har funnit dina skäl helt sanna och övertygande och kan inte göra annat än säga att du har rätt i många avseenden, men fortfarande inte i allt eftersom trots alla dina sunda åsikter är din brist en överdriven nit och du kastar ut barnet med badvattnet. Du baserar dina bedömningar på nuet och bygger en byggnad som saknar en solid grund, som står på sand och kan lätt förstöras av stormar.
[2] Det är förvisso sant att prästerna, särskilt de höga, mestadels är ytterst makthungriga och därför, i de flesta fall, är hjärtlösa människor och de mindre präs-terna måste mestadels dansa efter deras pipa, särskilt de som måste tjänstgöra nära de stora och höga. Men allt är ändå inte så tomt och genomfalskt som du före-ställer dig!
[3] Tänk på skillnaden i språk mellan nu och förr i tiden! För tusen år sedan talade man i bilder och mot-svarande liknelser. Hela språket var sann poesi, varför de gamla skrev allt på vers och i allmänhet talade så med varandra. Det som vi kallar ’den torftiga prosan’ uppstod först när människor blev fördärvade i sinnet och övergick till ett rent materiellt köttsligt liv.
[4] Så de gamla profeterna och siarna kan mycket väl ha beskrivit och visat människorna den sanne och rätte Guden, och de första människorna förstod dem säkerligen bättre än vi förstår dem nu. Men genom att noga följa Guds visa bud kom redan deras barnbarn in i stort välstånd, vilket snart gjorde dem övermodiga, sinnligt inriktade och grova. Sådana människor tap-pade snabbt kontakten med det bildrika själsliga språ-ket och förlorade förmågan att förstå de gamla profe-ternas och siarnas språk.
[5] Människorna började hålla sig till den bokstavliga lydelsen, som inte ger liv utan bara dödar, och på detta sätt förlorade de sanningens ljusa kärna. Alla vi här, utom två av oss, visste ingenting om en inre, and-lig känsla för sanningen, och allt vi hörde från alla siare och orakel verkade för oss som det gjorde för dig, ren dårskap. Men de två, som är ibland oss, och särskilt en av dem, har lärt oss bättre och visat hur fullständigt och fruktansvärt fel vi alla har förstått de forntida siarna och profeterna.
[6] Ur en sådan felaktig förståelse måste till slut felakt-iga livsprinciper växa fram, och ur dessa otaliga andra dårskaper, och i slutändan kunde Guds läror inte se bättre ut än allt annat som människan gjorde och åstadkom.
[7] Men eftersom mänskligheten hade blivit så obe-räknelig i sin inre livssfär och måste ha känt sig helt övergiven av det högre, gudomliga andliga inflytandet, så började själviskheten växa, den skyddade sig, luk-tade fiender överallt och beväpnade sig mot deras möjliga angrepp med inget annat än yttre vapen, likt en person som överraskades av natten i en tät skog och som av rädsla för någon fientlig varelse också samlade allt möjligt för att bereda ett skydd mot sina förmodade fiender som ville ge sig på honom.
[8] Ja, vissa människor går så långt i sin rädsla att de förnekar att det ens skulle kunna finnas ett vänligt väsen och stänger sig helt för alla. De blir fullfjädrade snåljåpar som samlar på sig allt de kan för sin egen säkerhet och tillåter ingen annan att komma nära! De omger sina hus med höga och tjocka murar, låser in sina skatter i bromskistor och dessutom ofta under jord, vanligtvis på en plats som knappt någonsin bet-räds av människor.
[9] I ett sådant tillstånd blir människan ofta makthung-rig, omger sig med all sorts makt och söker på det mest obevekliga sätt att tillägna sig allt av rädsla för att någonsin behöva ha för lite.
[10] Gå och fråga en sådan äkta snåljåp för vem han rövar åt sig allt, eftersom han inte på tusen år kan äta upp allt han har sparat ihop. Han kommer omedelbart att betrakta dig som sin ärkefiende och kommer säker-ligen inte svara dig eller tala med dig. Präster i syn-nerhet är sådana, särskilt i andligt hänseende.
[11] De är i besittning av de gamla profetiska tradit-ionerna och läser och följer dem mest av alla; men just därför hamnar de först och främst i en tät skog av mörker och tvivel, där de inte längre hittar ut. Men eftersom de redan är präster, måste de inför folket ge intrycket genom någon dåraktig pompa att de vet och förstår någonting; men de vet inte och förstår inte någonting, förutom – men bara i hemlighet för sig själva – att de absolut inte vet, förstår och inser någon-ting!
[12] Därför använder de sin tid till att hitta sätt att dölja sin totala okunskap för folket, och att omge det med en så tät dimma som möjligt. Och eftersom de ändå nått så långt att de vet att de inte vet – vilket i sig är en konst – så är uppgiften inte särskilt svår för dem.
[13] Somliga kommer visserligen i efterhand, ofta av en tillfällighet, fram till ett ljus av rätt slag, men de kan nu inte längre riva ned den en gång uppförda byggna-den, som olyckligtvis är full av bedrägeri och lögner, på grund av de människor som en gång har förmör-kats. De måste flyta med strömmen och i bästa fall hålla sina inre övertygelser hemliga.
[14] Tro mig, bland prästerna finns det, oavsett lära, män som alltför väl känner till sin fullständigt felakt-iga lära, och har kunskap om den sanne och ende Guden, vilken de i sitt hjärta också är helt hängivna. Men de kan hur som helst ändå inte förändra något på den gamla, eländiga byggnaden! De lämnar det tål-modigt åt den Ende som har makten att störta bedrä-geriets tempel när Han behagar och finner det lämp-ligt. Han vet bäst varför Han tillät byggandet av alla slags tempel för falska gudar och avgudar och deras befästning med murar och svärd!
[15] Om du noggrant begrundar detta, så måste det åtminstone börja ljusna något för dig i det avseendet, att du – trots din skärpa i omdömet och dina många erfarenheter – som fullfjädrad ateist inte har rätt i allt du anför, och att du ännu står mycket långt från den rena, inre sanningen!
måste det åtminstone bli lite tydligare i dig att du, med all din skärpa i sinnet och med alla dina mångsidiga erfarenheter som fullständig ateist, inte har helt rätt i alla de skäl du angett och att du fortfarande är mycket långt från den inre, rena sanningen!
[16] Nu är det din tur att rättfärdiga dig själv, så gott du vill och kan; ty nu står vi inför varandra som vänner och du får tala fritt utan minsta rättsliga vedergällning! Du kan helt öppet tala ut om hur du känner, och jag skall då sträva efter att föra dig på rätt väg, inte som en ledande auktoritet i Rom, inte som en överdomare, utan som en människa och broder, genom ord, råd och handling! Men om du inte vill det, kan du lämna och helt obehindrat gå vart du vill, enligt din egen fria vilja! Det skulle visserligen smärta mig att låta dig gå i din vanföreställning; likväl, på grund av ditt skarpsinne som jag respekterar, kommer du aldrig tvingas det minsta av mig. Så tala till mig, din vän, helt öppet och fritt!
22. Den av människan skapade heligaste platsen i templet
[1] Roklus säger: ”Herre, herre, herre, ditt svar var i sanning gott och vist! Jag har övervägt varje stavelse noggrant och funnit mycket gott och sant däri – likaså fann jag, till min stora förundran, att du förefaller vara en alldeles fulländad kosmopolit. Och sådana, särskilt på din höga nivå, finns det numera förtvivlat få av.
[2] Idén om en enda, allvis, men samtidigt djupt mänsklig och kärleksfull gud är synnerligen vacker och högt prisvärd! Men – var finns en sådan gudom nå-gonstans annat än i en poetiskt upplyst människosjäl? För om någon gudomlig verklighet faktiskt existerade, så borde den på något sätt manifestera sig! Men vad man än gör – hur man än söker, forskar och an-stränger sig, med största flit, uppmärksamhet och skarpsinne, och med det allra bästa uppsåt – så hjälper det ändå ingenting!
[3] Vart man än vänder sig står en man med huva i förgrunden, såsom i Jerusalems tempel, där väktare står framför det dyrbara förhänget, för att ingen lek-man någonsin ska få träda bakom det. Men jag, som icke-jude, lyckades genom mitt guld få skåda bakom en sådan Isis-slöja – och vad fann jag? Ingenting an-nat än vad människohänder skapat; en sarkofaglik-nande låda av svart och brunt trä, och i dess mitt ett fastsatt bronskärl, varur nafta brann i en hög och klar låga – och denna låga föreställde den allra högste Gudens närvaro!
[4] Jag frågar emellertid hur mycket blindhet och dumhet som krävs för att tro på något sådant! Var finns den gud och inte människa, som har satt ihop allt detta för att skapa en illusion för sina medmänni-skor, från vilken han undanhåller all kunskap om liv och död, så att de skall förbli så dumma och blinda som möjligt och arbeta dag och natt med bloddränkta händer, så att guds arbetsskygga ställföreträdare kan göda sig på bekostnad av de stackars, dumma fauner-na. Varför skulle en sådan mänsklig gudomlig höghet bry sig om miljontals liv? För att inte dra över sig alla furier måste dessa när som helst vara redo att riskera sina liv för att upprätthålla den outrotliga pest som representerar deras gud och som faktiskt är deras största förbannelse!
[5] Min vän, om jag får kalla dig det, gå till Indien och beskåda människorna där så kommer håret på ditt huvud att resa sig! Där kommer du möta botgörare som du aldrig kunde ha drömt om! Här straffar man brottslingar genom domslut, och i de värsta fallen pågår straffet i högst en dag. Men där varar den lind-rigaste botgöringsstraffet minst ett till två år och syn-daren måste själv, utan nåd, noggrant fullgöra det.Och det lindrigaste av dessa straff är redan så grymt, att en romersk korsfästelse framstår som ingenting i jämfö-relse. Jag skall ge dig några exempel – och de kommer att vara mer än tillräckliga!
[6] Jag såg en sådan botgörare! Han fick tre bronsnitar indrivna genom vaderna, men var ändå tvungen att dra en tung börda runt ett träd. Om han ville trötta ut sitt kött, tog han en piska med bronsspetsar och slog sig själv med oerhörd kraft. Hans dagliga botgörings-måltid bestod av sju fikon och en kruka vatten. Denne botgörare var redan inne på sitt andra botgöringsår och han levde fortfarande.
[7] En annan botgörare som jag såg hade hela krop-pen full av spikar likt ett piggsvin, med den enda skill-naden att i piggsvinens fall pekar de vassa spetsarna utåt; i botgörarens fall pekade de inåt och var in-stuckna två tum in i köttet. Dessa spikar, antingen gjorda av hårt trä, ben eller till och med brons, måste drivas in i köttet av den botfärdige själv, efter anvis-ningar från den vänlige botgörarens profet. Varje dag måste han sticka in en till under hela den tvååriga botgörings-perioden, så att han vid slutet av sin för-tvivlade botgörings-period hade lika många heliga botgöringsspikar som det finns dagar på två hela år. Om botgöraren överlevde sin botgöring, börjar han den frivilliga efter-botgöringen inför Lamas allseende ögon; ty den första delen av botgöringen var endast där för att få förlåtelse från synd av Lama. Endast genom efterföljande botgöring kan syndare vinna förtjänst inför Lama.
[8] Jag frågade den annars mycket vänlige botpredi-kanten vad en efterföljande botgöringen skulle bli för denne spikförsedde botgörare. Då svarade han: ’Det kan vara två, eller till och med tre saker: han behåller spikarna i kroppen livet ut, vilket är förenat med en hel del besvär, särskilt under sömnen; ty sådana botgö-rare kan då bara tillbringa natten på den drivande sanden eller i vatten, där de ligger på uppblåsta luft-fyllda säckar. För det andra kunde de dra ut spikarna ur sitt kött, men inte mer än en om dagen och därför skulle utdragningen ta lika lång tid som initialt med instickningen. För det tredje kunde de få sina spikar utdragna samtidigt och ta ett botgörande bad. Detta läker såren snabbt och den botgörande är omedelbart efteråt en nyttig och arbetsför person; för det måste han dock antingen ge ett ansträngande offer till Lama, eller vara slav i fyra år hos en präst och odla hans åkrar, ängar och trädgårdar, varigenom han måste försörja sig med egna medel. Att han då inte kommer att klara sig särskilt väl är uppenbart!’
[9] En vänlig präst som predikade botgöring berättade detta för mig, varpå jag frågade honom vad en sådan syndare måste ha gjort för att bli utsatt för en sådan tortyr-botgöring. Då sade botförkunnaren: ’Ofta krävs inget brott för det, utan allt ligger i den evige Lamas outgrundliga, visa vilja! Han uppenbarar bara sin he-liga vilja till de högsta prästerna på jorden. Dessa till-kännager den sedan för oss lägre präster och därefter instruerar vi folket, som måste lyda lika blint. Även om vi är oändligt små och obetydliga inför Lamas högste präst, är vi oändligt stora inför folket och genomdri-ver vår vilja! Ett ord från vår mun är oföränderlig lag eftersom människorna vet att vårt och Lamas ord är ett!’
[11] Jag frågade honom om Lama någonsin ger ett skäl till varför han ålägger en sådan person en så fruktans-värt grym botgöring. Prästen sade återigen med den vänligaste och ödmjukaste min i världen: ’Berättar en Lama någonsin för en människa hur, när och varför han plågar henne med en ytterst smärtsam sjukdom? Lama är ytterst vis, allsmäktig och rättfärdig. Han gör vad han vill och frågar aldrig någon om råd, och mänskligt omdöme är en styggelse för honom! Men vem kan motsätta sig Lamas vilja, som är allsmäktig? Att väcka hans vrede vore det mest fasansfulla tänk-bara – därför är det för bättre för människan att tor-tera sig själv i denna värld där allt har ett slut, än att för evigt brinna i Lamas mest skrämmande vredeseld i den andra världen.’
[11] Därpå frågade jag den ärlige mannen, som med största och frommaste lugn i åratal hade kunnat se på medan hundratals botfärdiga torterade och förödmju-kade sitt kött på det mest outhärdliga sätt enligt Lamas vilja som hade blivit kungjord för dem, varför det inte finns några unga kvinnor, och ännu mindre en flicka, såväl som inga präster alls bland de botgörande. Man kan bara se äldre människor, mestadels morer, och mycket gamla, vanligtvis mycket fula kvinnor! Till detta sade den fromme prästen ingenting annat än: ’Käre, nyfikne främling, varje förklaring ligger i ’Lama vill ha det så!’ Vet man det, är ytterligare frågor över-flödiga!’”
23. Roklus talar om det indiska prästerskapet
[1] (Roklus:) ”Detta svar irriterade mig, en romersk medborgare, och jag sade till honom: ’Min vän, skulle du ha svarat på samma sätt om jag stod i spetsen för tio gånger hundra tusen krigare, och med den sträng-aste uppsyn hade frågat dig detta på liv och död – och genast befallt dig befria alla dessa stackars fauner från sin botgöring?’ Här blev den fromme mannen något ställd, gav mig en mycket frågande blick och tycktes fundera djupt över vad han skulle svara mig.
[2] Men jag sade till honom med en mycket allvarlig min: ’Ja, ja, se på mig så att du senare desto snabbare och lättare känner igen mig i spetsen för en mäktig armé, när jag anfaller och förstör det onda och sta-diga slottet som tillhör er grymmaste gud och hans överstepräst!’ Då samlade sig min förut så vänlige själaherde, gjorde en bister min och sade till mig: ’Du galne dödlige, du skulle förr förstöra månen än Lamas stadiga borg! Men var är din armé?’
[3] Jag sade: ’Det tänker jag inte säga! Men allt som krävs är en vink från mig, så kommer du, onde man, snart nog att få reda på var min armé är stationerad! Jag säger dig: om du inte berättar något helt sant om Lama och om hans överstepräst och om er samman-slutning med honom och skälet till denna skamliga misshandel av människor, skall jag låta gripa dig och tortera dig med allt vad min fantasi kan uppbåda i tjugo år, så att också du får smaka på vad dessa stack-ars botfärdiga måste känna under sådana oerhörda plågor och tortyrer!’
[4] Då insåg den fromme mannen att det inte var nå-gon mening att skämta med mig, och han började, om än motvilligt, säga sanningen, men med den inledande anmärkningen och begäran att han sedan skulle följa med mig, eftersom hans liv sedan skulle vara i fara, vilket jag sedan lovade, varpå han omedelbart började ge utlopp för sin ilska:
[5] ’Vi har en skrift som sägs härstamma från denna jords patriarker. Efter den högsta gudens befallning, vars sanna namn endast översteprästen känner till, sägs skaparna vara Kienan, Jared och Henok. Det finns också långa berättelser om Nohai och Mihilal i denna stora böckernas bok; men vi vet inte dess inne-håll och kan aldrig ta en titt i den eftersom straffet för att göra det är den mest plågsamma död.
[6] Ingen av oss lägre präster har någonsin sett Lama! Man kan skatta sig själv lycklig och välsignad om man får se Lamas överstepräst en gång under ens livstid. Lama själv kommer inte på fråga! Översteprästen har kunskap om levnadsförhållandena för alla sina under-såtar och alla furstar, som är underordnade honom, över vilka han härskar som en herre skulle göra över sina tjänare. De måste lyda honom i allt han vill, an-nars kostar det honom bara ett ord till sitt folk, som tror blint och fast på honom och förväntar sig all sin välgång och motgång från honom allena, och de reser sig gärna och dödar alla herrar eftersom de därige-nom skulle vinna Lamas högsta gunst. Herrarna vet detta och av eget intresse ger de översteprästen alla tänkbara hedersbetygelser och skänker honom årligen stora summor guld och silver; utöver det berikar de honom med de finaste hjordar.
[7] Om han dikterar en kroppslig botgöring för den ene eller andre – botgöring från vilken inte ens är herre är undantagen – kan herrarna antingen lösa den med guld och ädelstenar och pärlor, eller så kan de vädjande komma och be om tillstånd att någon annan, om han är en mycket from man och aldrig var tvungen att göra botgöring och om han vill, får ta en botgöring i en herres ställe, vilket kommer att vara giltigt för herren; detta, liksom fastställande av en surrogatskatt, som aldrig är för liten vid sådana till-fällen, överlåts till den fromme mannens fria vilja. Sådana fromma ställföreträdare ber botpredikanterna om råd i förväg och kan förvandla den mest smärt-samma kroppsliga botgöring som dikterats till en herre till en önskad lättare, vilket Lamas överstepräst kommer att acceptera som giltigt för herren, så länge som herren betalar den botfärdige ersättningsperso-nen en tillräckligt hög summa från vilken respektive ersättningsperson måste ge två tredjedelar till oss präs-ter.
[8] När det gäller åläggande av botgöring i allmänhet, skall man anta att denna hemliga norm är att botgö-ring mycket sällan åläggs fattiga människor, och om de åläggs hör de alltid till de lättaste botgöringarna. Stora och tunga botgöringar åläggs vanligtvis endast de rika och förmögna, som antingen kan köpa sig fria från botgöringen delvis eller helt om de så önskar. Men bortsett från furstar köper knappast någon sin frihet helt och hållet, eftersom en sådan fullständig återlösning skulle beröva honom hela hans förmö-genhet. Girigbuken gör botgöringen själv och lider hellre den största tortyr än ger bort sitt guld och silver. Om den som en botgöring dikterades för har en mycket vacker dotter eller en mycket stilig och bildad son, kan han offra dem som offer till översteprästen istället för guld och silver, naturligtvis med en liten hemgift och väl utsmyckad och rikligt klädd. Överste-prästen och hans oräkneliga tjänare kan använda detta till alla möjliga plikter eftersom han äger, mestadels i bergen och höglandet, ett enormt stort territorium av sådan magnitud att en man skulle behöva vandra runt i åratal för att se alla de länder som tillhör överstepräs-ten som en gåva från Lama.”
24. Roklus berättar om översteprästens bostad
[1] (Roklus:) ”Staden där han bor har inget namn, är mycket stor och är stadigt byggd för evigheten. Den ligger – omgiven av oöverstigliga berg –själv på ett högt berg som har stenmurar som ingen skall kunna klättra över, även om de kunde närma sig det väldiga berget, vilket dock blir helt omöjligt eftersom hela det stora berget på vilket den namnlösa staden är byggd är omgivet av en trefaldig cirkelformad mur som inte har några portar på den vidsträckta högplatån; man kan bara ta sig över murarna med hjälp av repstegar som sänks ner ovanifrån.
[2] Men om man lyckas ta sig över de tre enorma mu-rarna på det sättet, står man vid bergets kala klippväg-gar. Sedan går man flitigt runt berget en hel och en halv dag och letar förgäves efter en möjlig väg upp, vilken är omöjlig att hitta eftersom det på ytan inte finns någon. Endast vakterna vid den tredje cirkel-formade muren känner till porten i en klippa, dit man bara kan komma med hjälp av en nedsänkt repstege. När man väl är uppe på klippsprånget, som är gott och väl tolv manshöjder från marken, har man fortfa-rande inte uppnått någonting om inte vakterna vid denna ansats, som har en yta på drygt två tunnland, öppnar porten och leder en upp på berget med en fackla genom en lång, underjordisk passage.
[3] När man väl kommer till toppen på berget efter en timmes intensiv vandring i underjordiska trappor, kan ens ögon inte få nog av de storslagna naturscener som breder ut sig. Det övre området är flera hundra tunn-land stort och består av de mest frodiga trädgårdar. Mitt på platån finns också en sjö som är ungefär en till två tunnland stor, som även om den inte är särskilt djup innehåller den det renaste och läckraste vatten och förser alla invånarna i den stora och heliga bergs-staden med dess mest oumbärliga element.
[4] Man vandrar runt i timmar på det höga berget och märker inga spår av någon stad. Om man vill komma in i den måste man först gå genom en ganska vid-sträckt skog, sedan kommer man till en stor rund mur, genom vilken man kan gå genom portar och häng-broar. När man väl kommer in i den stora staden efter mycket möda och besvär, ser man en prakt som ingen dödlig kan föreställa sig. Man kan se allt där utom översteprästens palats.
[5] Detta är beläget mitt i staden på en ännu högre klippa, som har en omkrets på gott och väl trettio manssteg och tornar upp sig på trettio manshöjder över de andra byggnaderna i den stora staden. Man kan bara nå detta heligaste palats via underjordiska trappor. Men jag kan inte själv berätta hur det ser ut inuti, ty för det första har jag aldrig varit där själv och ingen har någonsin gett mig en beskrivning av det; ty ingen förutom översteprästens tjänare får, under hot om dödsstraff, någonsin våga närma sig porten in.
[6] Tydligen går översteprästen ofta förklädd in i sta-den, tar promenader för nöjes skull i trädgårdarna och överlägger med de andra prästerna som de enda invå-narna i denna stad; men ingen får känna igen honom eller hälsa honom som översteprästen. Varje präst som skulle göra detta skulle utsätta sig för mycket all-varliga olägenheter. Endast fyra gånger om året är en dag avsatt då han visar sig för staden i sin fulla mun-dering. Men detta är också de viktigaste högtiderna. Tre nätter före och tre nätter efter lyser hela berget med otaliga ljus, så att alla omgivande berg vida om-kring tycks glöda, vilket alltid ger en fruktansvärt vack-er syn.
[7] Man kan inte ta sig så lätt upp på denna högplatå som du förmodligen föreställer dig, mitt på vilken det beskrivna berget med den heliga staden ligger; man måste först passera många berg, dalar och raviner i dagar i sträck. Till slut finns det en smal passage utan dess like i världen! För att slutligen komma upp på högplatån måste man klättra uppför stegar, utan vilka det skulle vara omöjligt att komma till platån. Med all din makt är det omöjligt att tränga fram eftersom dessa naturliga fort inte kan erövras av någon jordisk militärmakt, varken genom belägring eller några andra våldsmedel. Du kan visserligen avskärma folket från sin Lamas överstepräst en tid, men att avskärma dem från honom, aldrig! Ty hans mäktiga furstar kommer att ta hand om det, och var och en av dem kan för-dubbla sin militära makt. Jag råder dig därför att inte lägga vantarna på det stora Indien; för det skulle gå mycket illa för dig!’ – Sedan tystnade han igen, och jag hade tid att föreställa mig min bästa del. Jag upptäckte att den indiska guden är en människa och hade lyckats befästa sig mycket väl, och nu visste jag exakt vad jag hade velat veta.”
25. Roklus kritiserar den indiska och judiska relig-ionen
[1] (Roklus:) ”Ja, jag sade tidigare att människans idé om bara en gud, i vilken det från evighet alltid har bott den största intelligensen, den klaraste förståelsen, den högsta visdomen och den bästa och mest allsmäk-tiga viljan, säkerligen skulle kunna räknas som en av de vackraste och värdigaste från människan. Men be-greppet om en fullkomlig gudom borde då också, i enlighet med sitt väsen, också behöva vara en ytterst ren sådan, oavsett om det i det andligaste, mest tran-scendentala djupet har en verklig existens eller ej! Men hur ofta kommer inte detta gudaväsen till uttryck i de allra dummaste och mest materiella föreställningarna – och med vilken sorts list, och inte sällan det grymm-aste våld, har inte detta gudsbegrepp påtvingats andra ännu naturliga, oskyldiga människor för att dyrkas och vördas i djupaste underkastelse!
[2] Om man som en erfaren tänkare invänder mot detta, heter det: Det måste finnas en gud oavsett vilken min han gör; vare sig det är värdigt en gud eller till och med groteskt dumt, har det i allmänhet varit det-samma för den helt blinde personen! Men kan detta också motsvara ett utbildat, rent förnuft? Det tror jag inte; ty det rena förnuftet bygger på en matematiskt korrekt, logisk ordning och kan under allt tvång aldrig föreställa sig att en mästare, som hans mest konstnär-liga och ordnade verk vittnar om, och vilken stor kun-skap och gedigen erfarenhet han måste ha haft för att åstadkomma sådana magnifika och ordnade artifici-ella verk, kunde ha varit mycket dummare än den dummaste fisken i vattnet!
[3] Hur, säger man, skulle jag kunna ha gissat att en gudom, djupt vördad av miljontals människor, kunde vara så fruktansvärt dum? Nej, lyssna, store vän, det krävs verkligen inte så mycket! Jag talar öppet nu, ef-tersom det öppna kommer från mitt hjärta. Om vi går igenom gudomens bud som är kända för oss och be-traktar deras bildliga framställningar, som bara är synliga för oss, har vi tillräckligt! Inget mer behöver sägas om det.”
[4] Cyrenius säger här: ”Nåväl, du har förhoppningsvis inga invändningar mot judarnas mosaiska lag?”
[5] Roklus säger: ”Denna är visserligen bäst av alla bud som jag har stött på som framställts som att de kom-mer från gudar. Guds enhet och lagarna är om inte uttömmande, så mänskliga som möjligt och har stor likhet med dem i det gamla Egypten; men han återgav inte en vis lag från de gamla egyptierna! Det är mycket fint och lovvärt att Mose gudom ger en lag till barn, om hur de skall bete sig mot sina föräldrar; men egyp-tiernas Isis hade gett en ganska fin lag till föräldrar om hur de skall bete sig mot sina barn, eftersom barn också är människor och borde ha all rätt att kräva något av sina föräldrar som visst tillhör dem; ty de förde inte sig själva in i denna värld och blev inte i förväg tillfrågade om det skulle vara rätt för dem att föras in i denna värld under ofta mycket svåra förhål-landen. Kort sagt, de små, svaga förstlingarna har en lag i Moses för sitt uppförande gentemot de äldre; men dessa har ingen med avseende på barnen och därför står de utan någon rätt inför sina föräldrar, som slavar inför sina herrar. Senare och efterföljande justeringar gavs av Moses med avseende på detta, men det finns ingenting i det ursprungliga budet som påstås ha givits av Gud på berget.”
26. Roklus prisar gudsfruktan och icke-existens
[1] (Roklus:) ”Jag har haft mycket med judarna att göra och känner kanske till alla deras lagar bättre än många av dem själva; ty det låg mig verkligen varmt om hjär-tat att lära känna dem i detalj. Ett gammalt ordspråk lyder: ’Den som söker skall finna!’ – men detta talesätt har ännu inte visat sig vara sant för mig; för jag har alltid bara funnit det jag inte sökte. Jag har sökt den sanna och äkta gudomen, och jag har gjort det med stor flit och med mycket pengamässiga uppoffringar, ansträngning och möda av alla de slag och sort, där inte ens en glimt av en sann gudom har tittat fram. Överallt fann jag i bästa fall antingen tron på patriar-kalisk auktoritet, men alltid höljd i en hel djungel av mysticism, eller värre den galnaste tron på grund av simpelt politiskt tvång, under vars beskydd inte ens en ande som av naturen är utrustad med de ljusaste för-mågor i slutändan kommer att kunna hålla sig över dumhetens lera. Han kommer att bli en hycklare och ett monster i sina egna ögon, för jag vet inget mera fasansfullt och ynkligt för en mans andes höga vär-dighet än att, på grund av en lag sanktionerad av en mäktig tyrann, tvingas acceptera att endast månen lyser under dagen och orsakar dagen, och solen på natten; och den som inte tror detta får sina ögon ut-stuckna, näsa och öron bortskurna, och tungan utdra-gen från sin mun. Detta är första graden av straff för trolöshet.
[2] Om en sådan stympad person fortfarande inte tror på vad som presenteras för honom att tro på, spikas den icke-troende fast vid en stor träbalk helt naken genom händer och fötter; därpå slits hans mage upp kors och tvärs, och sedan släpps svältande hundar in som sliter ut tarmarna och inälvorna från den icke-troende medan han fortfarande är helt levande och äter upp dem! Den som inte kan tro detta borde resa till Indien och där kommer han inte bara upptäcka detta, utan tusen gånger värre saker som människor måste göra mot sig själva. Och om någon, som en botgörare, skulle vägra tortera sig själv på ett fruktans-värt sätt, ve, ve, ve honom – döden är honom svuren med tusen eder, naturligtvis av det grymmaste och mest desperata slag! Och, min vän, bakom detta skall det finnas någon mycket vis, mycket god, mycket rätt-vis och mycket allsmäktig gudom gömd? Om jag vore en tiofaldig dåre, skulle det fortfarande vara omöjligt för mig att acceptera något sådant!
[3] Sluta därför upp med allt tal om gud! Människor behöver aldrig en gud, men de behöver sannerligen filantropisk filosofi och en mänsklighet grundad på förnuftiga principer, och därigenom blir de själva fullständigt fullkomliga gudar. Med rent förnuft och sitt väckta, sökande sinne kommer de skarpseende och känsliga människorna i den stora skaparnaturen snart att uppfatta många viktiga hemligheter och uppnå mirakulösa ting, som ingen av oss någonsin har drömt om, och människorna kommer att leva lyckliga med varandra i sina göranden och låtanden utan de gamla, dumma gudarna. Och den fysiska döden, som de då varken kommer att föreställa sig som ett Elysium eller ännu mindre som något ytterligt, vansinnigt Tartarus, kommer att framstå som betydligt mindre skräm-mande – i jämförelse med nu, då de efter att kroppen har lagts åt sidan förväntar sig den verkliga, evigt va-rande skräckens vedermöda.
[4] Jag existerade inte i evigheter; känner jag sorg för att jag inte fanns till? Sålunda kommer jag säkert känna ännu mindre av en irriterande sorg över denna galna existens i tillståndet av min förnyade och full-ständiga icke-existens. Jag anser att absolut icke-existens är det lyckligaste tillstånd en människa någon-sin har existerat i; känslan att vara där, även i de lyck-ligaste tillstånden, är i sig värre, eftersom med de lyck-ligaste tillstånden finns också rädslan för att antingen falla in i en olycklig tillvaro eller att en dag, allra tyd-ligast och säkert, förlora det ytterst lyckliga tillståndet genom döden.
[5] Den fullkomliga icke-existensen måste varken njuta av lycka eller att i förväg sörja sin säkert kommande förlust. En sann filosof av mitt slag kommer därför inte att bli skrämd av någon död som naturen ger, däremot av en död genom tortyr! För inte har naturen skapat människan, framvuxen ur något ämne som alstrats i dess jordmylla, bara för att hon sedan skall låta sig torteras av sina likar!? Kort sagt, jag ser mycket visdom i naturens verk, även om jag inte nödvändigt-vis finner varje handling av rå naturkraft klokast och lämpligast; men jag kommer aldrig klaga över detta.”
27. Roklus filosofi om naturen
[1] (Roklus:) ”Naturens råa och ändå mäktigaste krafter kan bara verka på ett ytterst rått sätt, och deras sätt att skapa är något nödvändigt; ty deras våldsamma verkan väcker de mindre krafterna till liv, och dessa börjar först då ta form när de, i viss mening, kallas till liv genom de stora, råa krafternas mäktigaste verkan. Ge-nom ömsesidig attraktion och repulsion tar de mindre krafterna först form och börjar utveckla sina antagna former, och träder därmed in i en upplevd existens, som de behåller så länge de i sin isolering kan motstå en annan, mäktigare kraft som verkar på dem. Om denna har övermannat den lilla kraften, så är den lilla separerade kraften helt död. Formen upplöses ome-delbart med den, och allt uppslukas återigen av den stora kraften, vilket ganska träffande visas av bilden av Kronos, säkerligen uttänkt av en vis man från förhisto-risk tid, hur han, som gudarnas fader slukar sina barn igen. Tiden och de krafter som verkar i den är bara den namngivna guden Kronos. Tiden producerar allt; ständigt genererar den blomstrande ängder och sam-tidigt torra stubbfält. Tillblivelse och förfall, liv och död, existens och icke-existens vandrar alltid fram samtidigt. Ingen fred, ingen vila; en våg kallar en an-gränsande våg till existens, men mellan dem löper omedelbart fåran, graven! Det som bär livets prägel är också dödens prägel på den andra sidan.
[2] Men allt detta är för den noggranna iakttagaren av saker och ting, allteftersom de kommer och går, ett nödvändigt resultat av den ständiga växelverkan mel-lan de olika enskilda krafterna och specialkrafterna i den stora naturen. Dessa väcker kontinuerligt varandra och förgör sig själva återigen kämpande, såsom de kämpande har kallat sig själva till existens. Överallt ser jag ett ständigt vågspel, och de ofta praktfulla former-na av molnen som svävar i luften ger ett ganska påtag-ligt bevis på vilka högst distinkta former de tvåvägs-verkande krafterna pressar sig in i. Snart dyker ett le-jon upp, snart en drake, snart en fågel, en fisk, en hund, mycket ofta till och med ett mänskligt huvud, ibland även en vindpinad hel människa! Men hur länge varar dessa ofta ganska fint formade former? Så länge en starkare kraft som verkar på dem inte först berövar dem deras vackra form och slutligen till och med deras existens!
[3] Är det annorlunda med vår form och vår existens? Inte alls! Hur mycket förändrar det människan från födseln till ålderdomen, om hon når den! Och var finns den stolte mannen som för tusen år sedan gav sig ut för att erövra hela jorden? Där, där snöflingan bor, som med sina miljoner bröder och systrar strä-vade efter att förvandla hela jorden till is! Var finns orkanen som igår fortfarande stod i vägen för de starkaste cedrarna och hotade att sätta stopp för deras existens! En mäktigare har svalt den, likt Kronos slu-kade sina barn! Endast i vårt tillfälliga minne existerar han fortfarande i ett mycket svagt tillstånd; men i verk-ligheten har han slutat rasa för all evighet!
[4] När jag reste genom Persien bevittnade jag ett yt-terst märkligt naturfenomen. Det var en stekande het dag, så vår karavan var tvungen att leta efter skydd från solens stekande strålar under skogens skuggiga träd. Ungefär några timmar före solnedgången lade vi märke till ett tjockt, kolsvart moln som steg från öster och rörde sig mot oss. Våra vägvisare förutspådde en mäktig storm och rådde oss inte att lämna skogen förrän stormen hade lagt sig. Vi gjorde så, och inom en halvtimme var stormen över oss med blixtar och åska. Det hördes ett fruktansvärt brak och dån i trä-den, och många starka grenar förlorade sin existens, och trädens magra lövverk led svårt. Det började regna, men inte alltför kraftigt; men det blev mörkare och mörkare. Efter några ögonblick av regn, började fullt utvecklade paddor falla i miljontals ner på jorden från molnen bland de kraftigare fallande regndrop-parna. De som föll i vattnet simmade omkring ganska bra, medan bara ett fåtal av dem som föll på den hårda jordens yta överlevde i några ögonblick. Det var märkligt att några ögonblick efter denna märkliga storm, som varade en dryg kvart, när solen som när-made sig sin nedgång återigen sköt sina heta strålar ner på jorden, så försvann även våra paddor, och ingenting av dem återstod förutom ett slemmigt mö-gel, och det bara här och där.
[5] Nu frågar jag, varifrån kom dessa oräkneliga pad-dor, och vem skapade dem? Vilka andra än naturens krafter, som möttes liksom av en slump på ett sådant sätt att paddorna måste uppstå ur deras ömsesidiga strävan! De som kom ner i vattnet fann förmodligen lämplig föda i sitt naturliga element, och många kan ha överlevt. Men de som föll på den brännande heta jordens yta mötte ett element som var fientligt mot deras natur och krafter som kämpade mot dem, och resultatet blev en fullständig nedbrytning av deras existens, som fortfarande var alltför ohållbar för deras korta existens. Naturen, som man tydligt kan se av många fenomen, agerar alltid blint utan någon eko-nomisk beräkning; den producerar alltid saker av ett eller annat slag i en sådan mängd att vanligtvis knappt en hundradel av dem uppnår en solid och varaktig existens. Titta bara på ett träd som blommar på våren! Vem skulle vilja eller kunna räkna tusen gånger tusen-tals blommor? Men gå bara runt trädet åtta dagar efter blomningsperioden så hittar du ett stort antal ned-fallna blommor tillsammans med stjälkarna på mar-ken; men sedan fortsätter de överflödiga knopparna att falla av tills de återstående knopparna på trädet är helt mogna.”
28. Filosofens naturgud
[1] (Roklus:) ”Om någon ytterst vis Gud var skaparen av trädet och dess fruktknoppar, skulle han säkerligen gå mer ekonomiskt tillväga, eftersom även en vis eko-nomi hör till visdomens sfär! Men utifrån den ytterst oekonomiska början av saker är det mer än tydligt att de ting som uppstår ur de råa naturkrafterna i deras ömsesidiga kraft mestadels upprepar sig på samma sätt, framställs i ett oerhört antal, av vilka endast så många når fullbordan som i den utsträckning de stri-dande krafterna inte har tystat varandra. Ty när de tystnad, upphör också orsaken till tillblivelsen och upprätthållandet, och därmed med nödvändighet även de verk som frambringats. I den mån den en gång påbörjade kampen fortgår, kommer även dess verk att bestå, utvecklas och nå en bestämd mognad.
[2] Skulle en gudom som är allra tydligast medveten om sig själv och alla sina handlingar, kunna agera på detta sätt med all visdom och med den mest ihärdiga viljefasthet? Jag säger: Nej, detta skulle vara mycket mer omöjligt än jag skulle föreställa mig en vis härs-kare som skulle bygga städer och palats med största flit och till största kostnad för att efteråt förstöra dem, och fortsätta göra det om och om igen! Skulle det fin-nas någon människa på jorden, oavsett hur dum hon är, som skulle komma på tanken att kalla honom vis?! Men nu förväntas en tänkande och mycket erfaren person kalla en Gud vis, som gör samma sak, fast i en ännu mer komplicerad skala, att han alltså låter verk av högsta organiska fulländning komma till bara för att till största delen förstöra dem igen! Nej, den som i sin kunskaps och erfarenheters stora inskränkthet kan föreställa sig något sådant, kan göra det. För mig är detta omöjligt!
[3] Två plus två måste bli fyra för den allra visaste guden, såväl som för en person som är expert på räk-ning. Om emellertid någon existerande gud skulle säga: ’Min käre man, två plus två är fem, till och med sju för mig’, skulle jag själv säga till en sådan gud: ’An-tingen är du en dåre, eller så anser du att jag är en! Ty med en sådan räkneförmåga kommer det bli svårt för dig att skapa och upprätthålla ens den sämsta svampen på jorden! Förr kan en blind bli den mest berömda konstnären än att du, med denna visdom, frambringar något som helst.’ Vi greker hade en målare vid namn Apelles som målade människor och djur så realistiskt att man kunde säga att naturen överträffades. Nåväl, denne berömde målare ritade sannerligen inga streck gratis, utan tog väl betalt för varje streck; men hur många streck gör denne förmodat visaste guden gratis, för vilken, av alldeles speciella skäl, två och två kan eller till och med måste vara sju!
[4] Allting är ofta så vackert och fullt av hopp på vå-ren! Människor ser redan fram mot en god skörd som belönar deras arbete och ansträngningar. De tackar i förväg det osynliga väsen som de dyrkar som den allsmäktige guden, i enlighet med den tro som ingjutits i dem sedan barndomen. Men bara några veckor före skörden kommer en våldsam storm och ödelägger ett helt land i en sådan utsträckning att de goda männi-skorna inte får så mycket av den skörd de hade hop-pats på! Detta är en företeelse som, såvitt vi vet, upp-repar sig regelbundet varje år i olika länder, ibland här, ibland där.
[5] Det blinda, vidskepliga folket skyndar sig likt får till sina bottenlöst giriga präster och frågar dem vad de gjorde för fel inför gud eller gudarna att dessa slog dem så hårt! Sålunda, när folket står inför prästerna på ett så välkänt sätt och dessa lagstiftare, i guds ställe, inte har något att invända mot det lagliga och därmed av gud krävda levnadssättet, antar prästerna en mycket godkännande och medkännande min och tröstar de stackars fåren så gott de kan och vill, råder dem med milda ord att vara tålmodiga och förklarar också för dem så enträget som möjligt att Gud för deras egen skull satte deras eviga liv efter kroppens död på prov efter deras tålamod, deras tros styrka och deras nöjda underkastelse under hans vilja.
[6] Vid sådana tillfällen konfronteras de gråtande ju-darna alltid med den starkt mytiske Job, som är en riktigt god fabel, och för hedningarna finns det också i deras böcker ett antal sådana anekdoter som dämpar de fattigas sorg. Folket återvänder hem med dessa tomma löften, helt tröstade och på sätt och vis glada, och överlämnar sig helt åt hoppet om bättre tider, och att Gud inte skall låta dem gå under helt!”
29. Roklus jämför mänskliga gärningar med gudom-liga
[1] Här frågar jag helt enkelt vad de sekulära domsto-larna skulle göra med en person som tillsammans med flera medbrottslingar skulle tillåta sig det onda nöjet att ödelägga så mycket som möjligt av de välsignade åkrarna i ett litet område under en natt? Jag tror att romarna skulle korsfästa en sådan egensinnig skurk minst tio gånger, om de fångade honom, eller, bero-ende på de medicinska fynden förvisa honom till ett mentalsjukhus på livstid. Men man dyrkar fortfarande en gud och anser honom vara oändligt vis! Inte illa om det bara gör dig lycklig! Ty gudarnas högsta vis-dom har det oövervinnliga privilegiet i hela skapelsen att spela de galnaste spratt; den kan plundra efter eget gottfinnande, mörda och förstöra, och det kommer inte att falla någon in att ens föreställa sig att den hade spelat ett vansinnigt dåligt spratt. De vidskepliga människorna vågar bara tro att den tidigare nämnda ödeläggelsen av grödorna var en bra sak; om den hade varit något gott, skulle de stackars, goda människorna säkerligen ha besparat sig resan till gudarnas ställföre-trädare.
[2] Vad händer med en människa som tänder eld på någon annans hus och därigenom inte bara huset, utan också allt som förvarades i det, och därmed förvand-lar en förmögen medborgare till en tiggare? Så vitt jag vet hör mordbrännaren enligt lagen hemma på korset. Men herren gud Zeus kastar den förödande blixten in i någons hus därigenom orsakar att allt förstörs av eld, då är det otänkbart att det är något annat än ytterst gott och mycket vist! Ve dem som inte skulle ta det på det sättet och fast tro på det; Pontifex Maximus skulle låta honom känna på guden Zeus raseri på ett sätt jämfört med vilket en husbränning skulle betraktas som en enorm välsignelse! Jag är emellertid fri att ställa frågan och säga: Om de människor som repre-senterar Gud anser Zeus husbrännardåd vara klokt, ytterst gott och rättvist, varför anser de då samma gär-ning begången av en människa vara så djupt fördärvlig och ond att de finner det nödvändigt att bestraffa honom för den med den mest plågsamma död?
[3] Jag bedömer naturligtvis detta och säger: Sann godhet och sann visdom, oavsett vem som gör det, måste för alltid förbli god och vis och förtjänar där-för inget straff! De kloka människorna som represen-terar gudarna på jorden vet i hemlighet, liksom vi godmodiga esséer, att det inte finns några gudar, utan endast en universell, uråldrig, rå naturkraft vars verk är rent slumpmässig, och som oundvikligen urartar till ädlare former endast i ytterligare processer och i de mest olikartade förgreningar. Det är därför som guds ställföreträdare använder sin allegoriskt personifie-rade fantasi som en gud och framställde den bildligt för de andra människorna att tillbe och dyrka, dessa som aldrig tänkt själva.
[4] Den gud som skapats på detta sätt skulle behöva börja röra på sig, och det naturligtvis så mirakulöst som möjligt! När folket väl hade upplevt guden genom flera mirakel, skulle de snart bli tvungna att tolerera hans stränga lagar. Ve dem som bryter mot dessa la-gar! För att mänskligheten, i sin blinda och dåraktiga rädsla för den en gång otvivelaktigt accepterade, mira-kulösa guden, inte skulle övergå i fullständig desperat-ion efter en begången synd, tänkte Guds kloka ställfö-reträdare på medel för försoning med den kränkta gudomen och uppfann för detta ändamål offer och andra smärtsamma former av botgöring, genom vilka syndaren återigen kan vinna sin kränkta guds vänskap. Och så finns det överallt på denna kära jord, vid sidan av de medborgerliga statslagarna, lagar som kommer från den ena eller andra guden. Dessa lagar är utfor-made på ett sådant sätt att även en person som är kysk och dygdig i allt lätt bryter mot dem minst tio gånger om dagen, varigenom han kommer att ha gjort sig lite ovärdig sin guds nåd och omtanke. Han måste rena sig med föreskrivna metoder på kvällen före solned-gången, annars kan han omedelbart förfalla till större ondska.
[5] Jag kan inte och vill inte alls kalla detta dåligt; ty det skadar inte om mänskligheten har ett ömt samvete, och viss tvättning och rening av kroppen har aldrig skadat någon människa. Men de får inte påtvingas mig och människor som jag som befallning från en gud som inte existerar! Jag och mina följeslagare vet vad vi vet, och ingen kan anklaga oss för att någonsin ha rekryterat anhängare för vår renaste kunskap. Men vi borde tillåtas, åtminstone in hemlighet, att inte hålla X för ett U? Vi kommer aldrig att förolämpa någon ef-tersom vi alla älskar människor; men vi ber också om att få lämnas helskinnade. Varför fortsätter Jerusalems präster att puckla på oss esséer? De borde vara vad de är och vi vad vi är; ty inför det rena förnuftets forum är de inte ett hårstrå förmer än vi, – och vi är i grun-den inte heller förmer än dem. Men vi förbannar dem inte, utan tycker bara synd om dem för deras grova blindhet. Men vem ger dem rätten att förbanna oss, med tanke på att vi har gett oss själva den svåra upp-giften att aldrig döma och förnedra en människa, utan bara hjälpa alla med ord och handlingar?!
[6] Om vi utför falska mirakel – eftersom det aldrig har funnits sanna, görs det för att vi desto lättare skall kunna hjälpa mänskligheten som är blind och som vill förbli blind, eftersom den inte längre kan hjälpas på ett tydligt, rent mänskligt sätt. Men detta bör även de präster som kallar sig skriftlärda förstå och som borde veta vad de gör! Detta bör dock förstås av sådana präster som kallar sig skriftlärda och ändå veta hur de gör! De borde ansluta sig till oss och arbeta med oss, och om bara några år skulle mänskligheten se helt annorlunda ut än den gör nu.”
30. Roklus visar att hjärtat är den sanna gudomens säte
[1] (Roklus:) ”Men dessa guds ställföreträdare i Jerusa-lem är först och främst dumma som nattugglor på dagen, men ändå glupska som vargar och härsklystna och avundsjuka som en röd tupp, och ändå lika oför-skämda, ohyfsade och intoleranta som vildsvin! Vem kan leva i fred och harmoni med sådana grannar?! Vem får under sådana omständigheter inte vittna mot dem i sin berättigade bitterhet? När man ställs inför sådana defekta människor måste man då och då säga den rena sanningen inför alla människor, och på ett välmenande sätt, visa dem vilka skamliga skurkar de har att göra med! Genom att göra det tar vi sannerli-gen inte ifrån mänskligheten något annat än dess gamla blindhet!
[2] Att detta inte är särskilt trevligt för Abrahams gamla, i hjärta och själ förstenade barn, är mycket lätt att föreställa sig; men vi är verkligen inte ansvariga för det, och det vore hög tid att städa detta gamla Augias-stall! Dessa killar stämplar oss som gudlösa och kallar oss hädare av det allra heligaste. Var är deras gud som vi förtalade och vad är deras allra heligaste? Deras tempel, förhänget i det, eller förbundsarken med naf-talågan av hälften järn och hälften trä, eller förr med en rökpelare, som naturligtvis var lite svårare att till-verka än naftalågan?! Eller ska de enorma så kallade keruberna representera det allra heligaste, eller det gamla mannat i arken, Arons stav, eller de gamla oxhornsbasunerna från vars ljud Jerikos murar rasade samman, Davids gyllene harpa och hans krona, eller hela den så kallade heliga skriften, som fariséerna inte längre får läsa, utan bara dyrka?! Kort sagt, jag skulle en gång vilja se judarnas gud och hans allra heligaste någon annanstans, eller uppfatta den i något annat än antikt skräp, där inget annat är synligt eller märkbart än mänskliga konstnärshänders gamla, typiska egyp-tiska otymplighet, som är mycket mer avlägset från något rent gudomligt än himlens blå färg från jorden! Men om man hädar något som i sig självt inte är något annat än en gammal, ytterst skamlig lögn, vad ont gör man då?!
[3] Eller skall man rentav lovorda ett sådant gammalt och rostigt mänskligt bedrägeri för att göra den ju-diske gudomen en fin tjänst, som liksom den romerske Zeus är ett fullständigt ingenting?! Nej, en ärlig essé kommer aldrig göra något sådant! Vi känner till ett annat allra heligaste, och det är ett ärligt och uppriktigt mänskligt hjärta! Däri ligger den sanna gudomens säte! Varje sann och ärlig människa borde inse detta hos sig själv, såväl som hos sina medmänniskor! Om hon gör det, respekterar hon sin mänskliga värdighet även hos sina medmänniskor; om hon däremot inte gör det, ger hon sig själv ett eländigt dåligt betyg och degraderar sig själv till under det mest oförnuftiga djur. Ja, det kan finnas en gud; men människan finner honom bara i det sanna livsdjupet av sitt eget hjärta; bortsett från det, finns det inte någon någonstans! Den som verkli-gen har funnit detta, har funnit livets princip och kommer sedan att finna något annat tillsammans med det, kanske till och med ett evigt, oförstörbart liv!
[4] Man bör samla kärleken inom sig genom kärlek och därigenom gör man den mer och mer kraftfull! Genom en sådan koncentrerad livskraft kommer man kanske ganska lätt och säkert att framgångsrikt kunna utmana dessa andra fientliga krafter och därigenom, som segrare, säkra sitt fortsatta liv för evigt bland tu-sen fientliga krafter som blint verkar på en, om inte fysiskt så i viss mening andligt, vilket i sig är och måste vara varje krafts ursprungliga natur. Ty det vi en gång får se är inte längre den verkande kraften, utan bara vad den har producerat. Om vi emellertid tittar när-mare på den universella naturkraftens verk, kommer vi snart och lätt att upptäcka att vissa krafter, som delar av den universella urkraften, måste ha konsoliderat sig under vissa självupptäckta förhållanden, annars, ge-nom att alltid vara desamma, skulle de inte kunna åstadkomma sådana effekter. Samma effekter förutsät-ter alltid samma orsaker. Emellertid måste en kraft som manifesterar sig som oförändrad genom samma, alltid oförändrade effekter ha i sig ett fullt med-vetande och en ljus intelligens som är tillräcklig för dess arbete, genom vilken den till varje pris förser sig med lämpliga vapen, med hjälp av vilka den kan och alltid kommer att resa sig triumferande ur en strid med andra, ännu råare krafter. Om den överhuvudta-get kunde besegras eller helt upplösas, skulle det som den hade producerat genom sitt arbete säkerligen ald-rig någonsin kunnat framträda. Om vi antar att den osynliga kraft ur vars arbete, till exempel, fikonet är resultatet, skulle kunna upplösas av andra krafter, skulle inget fikon någonsin framträda!
[5] Men om vi genom en sådan observation måste känna igen ett oräkneligt antal krafter i deras olika effekter som alltid är av samma slag som nödvändigt-vis oförstörbart konsoliderade, och även se hur vi människor själva ständigt regenererar enligt vår form och ursprungliga natur, då kan vi också bestämt anta att den kraft från vilken vi har uppstått nödvändigtvis har konsoliderat sig som en permanent livskraft för evigheten. Om denna har bevarat sig själv, kan också varje mänskligt liv också konsolidera sig och efteråt överleva andligen för evigt och evigt om det verkligen har funnit sin livsprincip och kultiverat den med rätt medel. För jag tror att när en livskraft, en gång själv-medveten och tänkande, när den väl har funnit sig själv ordentligt och fullt känner igen sig själv och sin omgivning, aldrig kommer att finna det alltför svårt att uppfinna medel genom vilka den definitivt för evigt kan trotsa en överväldigande, men bara rå och blint verkande kraft, vilket också visas av människorna i denna värld. Må alla orkaner och en miljon blixtned-slag falla över Egyptens pyramider! Kommer de att kunna skada människorna som bor i deras innersta katakomber? Kort sagt, även i den här världen visar människorna att de mycket väl vet hur de skall skydda sig mot de råaste och mest ilsket verkande krafterna. Vem lärde dem detta? Erfarenhet, deras skarpa intel-lekt och nödvändighet!
[6] Om den i allmänhet mycket illa utbildade perso-nen kan göra detta, hur mycket mer kan han inte göra som ett konsoliderat andligt liv! Således har vi inom ett vetenskapligt område en etablerad syn på den mänskliga andens fortsatta existens efter förlusten av kroppen och behöver varken en Zeus, lika lite en indi-ernas Lama eller en judarnas Jehova; det rena förnuf-tet ger oss samma sak i det renaste och klaraste ljuset.
[7] Och så, min store vän, har jag klart och tydligt visat dig skälen till min nuvarande ateism och även att mina skäl sannerligen inte är tagna ur luften, utan är solitt baserade på stor erfarenhet! Jag vill dock inte befria mig från teismen för alltid! Visa mig andra skäl så är jag teist! Hur är det nu med detta mirakulöst upp-komna hus för Markus och hans familj? Ge mig bara en fingervisning, för nu känner du mig helt och hål-let!”
31. Roklus skickas till Rafael
[1] Cyrenius var så förbluffad över Roklus erfarenheter och korrekta bedömning av fenomen – både inom området för folkens moraliska och politiska levnads-förhållanden, deras olika seder och bruk, deras reli-giösa kulter, såväl som inom det ännu mer omfattande området naturfenomen av alla slag – och visste inte med vilka solida skäl han kunde svara; alla Roklus framställningar var baserade på erfarenheternas solida grund, mot vilket strängt taget inget kunde invändas. Cyrenius kände prästerskapet alltför väl och kände till grunden för dess gamla, mörka seder. Dessutom kände han i Roklus igen en god och mycket osjälvisk person som endast blev essé för att hjälpa mänskligheten, som alltid och överallt lider, med alla medel som inte motsäger mänskligheten och den sanna välgörenhet gentemot alla människor som är blinda utan egen förskyllan. Kort sagt, Cyrenius blev alltmer förtjust i Roklus.
[2] Alla de övriga närvarande gästerna kunde inte nog uttrycka sin förvåning över skärpan i denne essés sinne och beklagade bara att Roklus ännu inte hade gjort bekantskap med Mig. Alla var nu oerhört spända på att höra vad Jag skulle säga om allt detta till slut. Men för Mig var det ännu inte dags att bli inblandad i några slags överläggningar med Roklus eftersom han fortfarande gömde något i sitt hjärta vilket han inte hade fört fram vid detta mycket öppna tillfälle. Men Cyrenius skulle inte längre vara någon match för Roklus.
[3] Jag kallade därför i hemlighet till mig Rafael och gav också Cyrenius tecken att presentera Rafael för Roklus och att berätta för honom att denne unge man nu skulle diskutera vidare med honom eftersom han (Cyrenius) anser sig vara för svag och oerfaren för att för Roklus synnerligen skarpa läggning lägga fram sådana motargument att de skulle förstöra den skarp-sinnige tänkarens ateism. Men denne unge man kom-mer att kunna lägga fram de mest grundade motargu-ment mot honom, Roklus, vilket han kan vara helt säker på.
[4] Cyrenius vände sig då återigen till Roklus och be-rättade detta för honom.
[5] Men Roklus sade genast till Cyrenius: ”Käraste, store vän, om du som en vis, gammal man av kunglig börd, som har regerat så länge, inte vågar konfrontera mig med den stora rikedomen av dina många erfa-renheter och kunskaper, vad skall då denne späde yngling, som uppenbarligen inte ännu är tjugo år gammal, kunna göra med mig? Eller anser du mina argument vara för svaga och meningslösa för att du skall kunna ge mig ett svar?”
[6] Cyrenius säger: ”Nej, nej, inte alls. Situationen är precis så som jag har sagt dig! Prova först ynglingen och bedöm sedan!”
[7] Roklus säger: ”Nåväl, låt oss då se var han hittade de vises sten!”
[8] Därpå vände sig Roklus till Rafael som redan stod bredvid honom: ”Nå, säg mig då vad du förstår! Om du kan förstöra mina erfarenheter eller förblinda mitt förstånd, då kan du i mig finna ett svagt vassrö som lätt böjs åt alla riktningar av alla slags vindar; men om du lämnar mig som jag är, kommer du att få svårt att förändra mig utifrån dina erfarenheter! För du kan knappast ha sett mer än Rom och allt du stötte på på resan hit! Du har väl aldrig varit i Egypten, den uråld-riga visdomens land, och har inte av erfarenhet lärt dig hur många olika folk tror på en eller flera gudar och gudinnor, och du vill utmana oss tolv jättar i fråga om erfarenhet! Nåväl, jag har ingenting emot det, vi får se hur hårda dina tänder är! Så vederlägg mina ateistiska argument, och visa mig den gud som är för-enligt med människans rena förnuft och med männi-skans innersta livsprincip, som uppenbarligen är kär-lek! Men kom inte till oss med en annan gud, ty den förkastas från början eftersom det inte kan finnas någon annan och aldrig kommer att finnas! Om det här är okej för honom kan han börja jobba med oss!”
32. Rafael beskriver Gud
[1] Rafael säger: ”Käre vän, du är lite tidig i din tomma iver mot mig! Låt mig först tala några ord med dig, och sedan skall det visa sig om jag är någon match för dig!
[2] Lyssna, du har i förväg gett mig ett formellt förbud att inte belasta dig med någon annan gud än en som ditt förnuft godkänner! Och förstå, jag själv känner sannerligen ingen annan än den Ende som du har funnit med ditt förstånd! Den enda skillnaden mellan oss bägge är att du har en önskan om en sådan Gud som jag har den högsta äran att verkligen känna per-sonligen, och samtidigt har jag den stora äran att vara Hans ständigt beredvillige tjänare.
[3] Denne ende sanne Guden är ren kärlek och endast genom kärlek är Han den mest fullständiga visdomen och genom denna visdom allsmäktig.
[4] Denne Gud är på samma gång den högsta ordning, sanning, rättvisa och Själv allt ljus och liv, och alla varelser på denna jord – jorden själv med alla dess andar och element, månen, solen och alla de otaliga andra stjärnorna, som inte är något annat än enorma himlakroppar, vissa outsägligt många gånger större än denna jord, som är en sfär som du alltid har sett må-nen och solen som sfärer, varav den senare, nämligen solen, är en hel miljon gånger större än denna jord – allt detta är verk av en och samma Gud, som i Sitt ursprungliga väsen är konstituerad precis som ditt i sanning rena förnuft föreställer sig Honom!
[5] Han har kunskap om alla de dåliga och falska före-ställningarna om Honom och väcker också ständigt människor som får en sann föreställning om Honom. Men de blir aldrig riktigt förstådda av denna världs lata och blinda människor, och de blir kvar i sin gamla vanemässiga dårskap.
[6] Du trodde säkert att en sådan verklig Gud omöjlig-en kunde se på och tolerera människors styggelser så länge. Det borde väl vara möjligt för Honom, som den allsmäktige härskaren, att kasta iväg allt detta onda och falska nonsens. Där har du i grunden inte helt fel.
[7] Jag känner och tänker på precis samma sätt som du, och det är därför det är mycket svårare för mig, för som en andlig varelse, helt konsoliderad under lång tid, har jag kraften genom min vilja att förvandla alla de berg som reser sig där över sjön till ett rent ingenting för dina sinnen, på ett ögonblick om det skulle krävas; ty att kunna göra någonting och inte få göra det är sannerligen bittrare än att vilja göra något och inte kunna göra det!
[8] Men att man inte får ingripa trots den makt man besitter, oavsett hur mycket man önskar det, beror på att det i denna värld är viktigt för varje människa – som du mycket väl märkte vid slutet av din diskussion med Cyrenius – att en sann människa skall kunna finna sig själv och befästa sig som en konkret livskraft, annars skulle hon omöjligen kunna upprätthålla sig för evigt som en fri och oberoende varelse mot de fient-liga krafternas ständiga inflytande! Även om du inte uttryckte dig just med dessa ord, så lägger du ändå samma innebörd i dem.
[9] Nu kommer du att förstå att människan här på denna jord, där hon själv måste befästa sin livsprincip, utan någon yttre, våldsam hjälp, enbart enligt sin egen kunskap och helt enligt sin egen friaste vilja, inte kommer att låta sig bli slagen med de tyngsta käppar. Så länge människor någonstans själva har funnit ut en sådan livsordning under vilken en moralisk såväl som fysisk existens är tänkbar, låter man dem existera i den så länge det inte går över i alltför stort sedefördärv. Om detta emellertid händer med något folk, är him-lens och jordens herre alltid där och leder det sede-fördärvade folket tillbaka till den rätta livsordningen, som nu är fallet med det judiska folket.”
33. Syftet med botgöringen i Indien
[1] (Rafael:) ”Du har säkerligen varit i Indien och be-vittnat många övergrepp, särskilt de stränga botgöring-arna. En sådan sak är uppenbar dårskap för den rent rationella personen, i kombination med den åt-minstone till synes grymma godtyckligheten hos den prästerliga kasten där. Detta är dock inte riktigt som det ser ut. Detta folk lever i ett land som har den största vegetationskapaciteten på jorden för växter, djur och människor. Gå in i bergsskogarna i detta land så kan du gå runt i dagar för att ens hitta en torr kvist på det äldsta trädet. Och om du bryter av en kvist från ett träd och lägger ner den helt fritt och öppet, även på sandmark, kan du komma tillbaka ett år senare och du kommer säkerligen att finna kvisten fortfarande helt grön, och mycket ofta även med rötter som tryckts ner i jorden.
[2] Därför är livskraften hos både växter och djur yt-terst hög, särskilt i höglandsregionerna. Där kan man tillfoga ett allvarligt sår på ett djur eller till och med en människa, och det kommer inte orsaka lika mycket smärta, eftersom luften som täcker det har en mer läkande effekt än det mest läkande plåstret här. Om någon slår dig med en käpp eller en stav här, kommer det göra ont i flera dagar; där kan du få tusen slag med en stav, och du kommer knappt känna ett slag innan nästa. Försök att sticka in en spik i ditt kött här, så kommer du känna en smärta som kommer att vara outhärdlig! Du kommer att svullna upp; det kan uppstå en brännande inflammation, till och med en dödlig brännskada, eller så börjar såret vara och orsaka dig outsäglig smärta; inte i de tidigare nämnda regionerna i Indien! Du kan vandra omkring i åratal med en spik i ditt kött och du kommer nästan inte känna någon smärta strax efter att du stuckit in den, eftersom luften där är så balsamiskt läkande att inflammation knappt någonsin kan uppstå i sår. Men om detta inträffar, är det inte tal om någon smärta, åtminstone inte en out-härdlig sådan.
[3] Men samtidigt är människorna där mycket upp-hetsade, eftersom de är besjälade av alltför många naturliga element, och skulle urarta till sedefördärv som saknar motstycke på jorden, särskilt inom den sexuella instinktens sfär. De hårda botgöringarna är det som avskräcker dem mest. Genom de svåra för-ödmjukelserna förödmjukas deras kött i viss mening, och de motiveras göra detta av den djupt inrotade rädslan för helvetets eldar, som prästerna beskriver för dem på ett så levande sätt som möjligt, att själva beskrivningen av dem börjar bränna dem; ty indiern fruktar eld mest av allt eftersom detta orsakar honom den största smärta som hans kött kan känna redan här. Genom de svåra botgöringshandlingar som Herren Gud har tillåtit och tolererat bland indierna fram till nu och för lång tid framöver, bevaras dessa männi-skors själ i sin mänskliga livsform och är sedan kapa-bel att övergå till ett högre fullkomligt liv i det eviga livet efter detta.
[4] Du kommer naturligtvis invända mot detta och säga: ’Låt dessa människor bli ordentligt vetenskapligt utbildade så kommer de säkert inte urarta i allt slags sexuellt sedefördärv!’ Det kommer de, min högt skat-tade vän, trots ditt rena förnuft! För människors vars fantasi av naturen är alltför upphetsad, är vetenskap ett sant gift för livet! Låt oss anta att de fantasifulla och kreativa indierna besatt vetenskapen i Grekland, Rom och Alexandria och då skulle inte hela världen vara trygg från dem! Konst och vetenskap skulle bara ge dem alla möjliga medel för att bli ett av de mest fruk-tansvärda och sedefördärvade folken på jorden, ef-tersom de snart skulle dra fram saker i ljuset som i högsta grad skulle överträffa allt Babylon och Nineve och hela Egypten, Aten och Rom en gång gjorde. Ber-gen skulle få ge vika för deras oförskämdhet, de skulle bygga städer som omedelbart skulle sträcka sig över hela bördiga marker och de skulle dämma upp floder och bäckar, så att enorma sjöar skulle bildas. Kort sagt, de indier som var invigda i all slags vetenskap skulle bli de mest fruktansvärda människorna i hela världen, även om de nu äger det mildaste sinnelag och utse-ende!”
34. Farorna med stora vetenskapliga framsteg
[1] (Rafael:) ”Dessutom kommer ett folk som besitter en stor fantasi aldrig att bli djupt vetenskapligt bildat, eftersom deras alltför starka inbillningsförmåga och den fantasi som härrör från den alltid fungerar som ett hinder. Dessa människor föredrar att se alla möj-liga fåniga bilder i sin fantasi snarare än att tänka lo-giskt om det ena eller andra fenomenet. Förresten, den strikta botgöring som du såg förekommer inte så ofta som du tror och fick höra. En rik man befriar sig själv, och den fattige är endast ålagd att göra det om han faktiskt har begått ett brott mot gällande lagar. Således existerar det fortfarande en patriarkalisk ord-ning i Indien mot vilken man inte bara kan kasta blix-tar och eld från himlen. Visst finns det en stor mängd av den galnaste vidskepelse som bör bekämpas; men bara för att en sådan vidskepelse säkerligen alltid är den rikaste frukten hos alla de folk som har en mycket livlig fantasi, kan man inte omedelbart slå till mot den med de kraftigaste käppar!
[2] Det är fortfarande bättre att lämna folket i vidske-pelse än att inviga dem i all slags vetenskap; ty vidske-pelse håller kvar indiern på marken, medan vetenskap alltför snart skulle ge honom örnvingar för att på ett förödande sätt sprida sig över hela jorden. Ja, om det vore möjligt att i ett enda slag utan någon ansträng-ning från deras sida överföra hela det indiska folket till ett tillstånd av den renaste kunskap, skulle de för-vånas en stund över hur de kunde ha låtit den stora och absurda dårskapen styra dem så länge. Men strax därefter skulle de flamma upp i raseri och ilska mot sina präster och samtidigt mot alla andra folk så att alla dessa skulle bli tvungna att hoppa över de vassaste klingorna. De skulle genomföra en rening som snart skulle få hela jorden att se blodröd ut. Och vad skulle man vinna i slutändan? Den dumma delen av mänsk-ligheten skulle naturligtvis slaktas, och de vetenskapligt uppväckta människorna skulle inte bli något annat än blodtörstiga tigrar!
[3] Att det skulle hända bevisade du som en rent för-nuftig person genom din stora ilska mot alla gudom-ligheter och särskilt mot deras så kallade ställföreträ-dare. Om du hade min makt! Åh, hur snabbt skulle du inte göra slut på allt prästerskap i hela världen! Men vad skulle hända efter det med de andra människorna som klamrar sig fast vid sina prästers nacke och höft och låter sig ledas i alla riktningar likt lammen av sina herdar?! Skulle du kunna föra dem alla till ditt rena förnuft genom ett utlåtande? Jag säger dig: Det skulle vara en svår uppgift! Om alla visste lika mycket, så skulle alla också behöva ha lika mycket materiella resurser om de inte ville svälta. För om han kom till sin granne och erbjöd honom sina tjänster och sade: ’Jag förstår nu det ena och det andra!’, så skulle gran-nen säga: ’Jag förstår också samma sak, jag har anpass-sat mig till det länge och jag behöver ingenting från någon! Nu skall alla ta hand om sig själva!’
[4] Om en far sade till sina barn: ’Gör och lär er det ena och det andra’, skulle barnen säga: ’Vad mer kan vi göra och lära oss? Vi kan göra och förstå allt som du kan och förstår, och vi handlar därefter! Vad mer krä-ver du av oss?’
[5] Om du på ålderdomen, när alla människor blir svagare och skörare, behöver en tjänare och skulle säga till första bästa som skulle kunna göra något för dig: ’Se, jag har blivit svag och behöver din hjälp som jag vill och kommer betala bra för; om jag dör, vill jag utse dig till min arvinge’, vet du då vad den tillfrågade skulle säga till den som behövde hjälp? Lyssna här, han skulle säga precis vad du själv skulle säga till nå-gon som bad dig om en ständig tjänst. Du skulle säga till honom: ’Min vän, jag behöver inte vara någons tjänare och betjänt, för jag är lika välbärgad som du och behöver inte gå i tjänst för att försörja mig i mitt anletes svett! Den som behöver det kan slava för sin nästa; jag kommer låta bli!’ Se, vad jag säger dig nu, var fallet i många hundra år i det gamla Egypten! Alla människor blev visa, och alla blev rika.”
35. Hur uppkom slaveriet?
[1] (Rafael:) ”Vilka konsekvenser fick detta? Se och hör: Ingen ville längre vara sin nästas tjänare; alla levde och arbetade för sig själva, och ingen var villig att tjäna sin nästa till vilket pris som helst. Men männi-skorna insåg till slut att ett så välförsörjt liv faktiskt var ganska miserabelt. Och folkets äldste var de första att inse detta onda, eftersom de framför allt behövde betjäning och höll rådslag om hur de kunde bli hjälpta. En vis man bland dem sade: ’Jorden är stor; låt oss gå ut och se om det inte finns några fattiga människor någonstans som skulle vara villiga tjäna oss för en god lön!’ De for till Asien och fann snart vad de sökte. De närliggande folken i Asien insåg snart vad de ytterst rika egyptierna saknade, och de fortsatte resa runt i de asiatiska länderna, köpte tjänare åt sig själva och sålde dem sedan till Egypten till ett ännu högre pris. Och se, såhär uppstod slaveriet och slav-handeln, som tyvärr nu är vanlig nästan överallt. Kan man prisa en sådan frukt av den tidigare, högsta uni-versella visdomen hos de forntida egyptierna?
[2] Men de forntida, visa egyptierna lärde sig av erfa-renhet och invigde inte sina tjänare i sin djupa visdom till något pris; ty detta skulle lätt ha förvandlat deras tjänare till rika människor som inte längre skulle tycka om att tjäna och arbeta, och de, de gamla visa män-nen, skulle då återigen inte ha någon som skulle tjäna dem troget och arbeta åt dem efter deras önskan.
[3] Men har du sett slavar i Indien, det vill säga köpta? Absolut inte! Det finns visserligen de som är slavar under sin egen vidskepelse vilket är illa, men inte lika illa som köpe-slaveri! De sålda och köpta slavarna behandlas som lastdjur och hålls under lång tid borta från all andlig utbildning. Deras lott är att lyda blint, att uthärda i tysthet och att lida som djur. I motsatt fall drabbas de av godtycklig, extrem misshandel, utan att någon världslig domstol kan ställa herren till svars! Inte ens dödandet av en slav, om det görs av hans herre, är föremål för något lagligt straff! Bara om din granne dödade en av dina slavar, skulle han vara skyl-dig att ersätta dig.
[4] Och förstå, denna mänsklighetens misär är och förblir ett resultat av den egyptiska eran då mänsklig-heten i allmänhet var höggradigt vis och mycket väl-bärgad och ingen behövde lida något straff för en begången synd, eftersom ingen sannerligen hade ens den minsta anledning att synda mot sin nästa, ef-tersom var och en hade så mycket av allt han behövde för livet och inte behövde gå till sin nästa för någon-ting på åratal! Men när slaveriet uppstod, uppfanns lagar enligt vilka en slavägare aldrig syndade mot sina slavar, oavsett hur grym han var. Men där inga synder begås, vilken nytta är det då med botgörande gärning-ar?!”
36. Egyptiernas själviska ekonomi
[1] (Rafael:) ”Men senare, när landets herrar hade bli-vit rika i varierande grad genom slavarnas arbete, så att vissa blev rikare än andra, uppstod snart avund, gräl och stridigheter, och först då fann man det nödvän-digt att utarbeta civila lagar som alla var tvungen att underkasta sig, inte ens Var (Farao=herde) var undan-tagen detta. Då började de också att utbilda slavarna genom att lära dem – naturligtvis mycket förtäckt – begrepp om gudomen och så gavs en allegorisk per-sonlighet för varje synlig effekt som kom från Gud, som slavarna var tvungna att ära som en gudomlighet. På så sätt blev de slavar som hade blivit mäktigare tamare och mildare med tiden och bar sitt öde med större tålamod; ty de hade blivit mycket rädda för de osynliga härskarna, eftersom de genom egyptiernas hemliga konster hade kommit till en slags övertygelse att sådana gudar verkligen existerade och att de inte var att leka med.
[2] Om, som vi redan sagt, slavarna inte hade blivit mäktiga – både genom sin förökning och genom in-köpen två gånger om året – skulle de forntida egypti-erna aldrig ha undervisat dem om några falska gudar, än mindre några äkta gudar; endast rädslan för slavar-nas råa, fysiska kraft och makt tvingade de forntida, visa egyptierna att lära slavarna några begrepp om gudomligheterna.
[3] Men föreställ dig nu de gamla, visa egyptiernas situation! De var visa och rika; det som den ene ägde och förstod, det förstod också alla andra också och de ägde samma rikedom, och hade därför inget behov av att tjäna sin nästa för att få bröd; alla skötte mestadels bara sin egen egendom tillsammans med sina barn. Så länge som människorna var yngre och starkare funge-rade en sådan klok, självisk hushållning väl. Men alltef-tersom människor blev äldre, svagare och skörare, väcktes en önskan att bli betjänade i dem. Men vem skulle tjäna dem? Du säger: ’Deras barn!’ Det vore helt i sin ordning; men vid den tiden hade Moses inte ännu förkunnat Guds budord för mänskligheten. Men enligt deras naturlagar var barnen inte mer än någon annan fri person för deras föräldrar. Barnen tjänade och lydde endast föräldrarna tills de hade blivit myndiga. Därefter blev de fria och hade inte längre något an-svar gentemot sina föräldrar; ty deras rena, sunda för-nuft hade skapat en sådan vis princip, enligt vilken barnen, som sina föräldrars verk, var skyldiga lika lite som ett hus är skyldigt sin byggare något, förutom att man får bo i det – hur är en fråga för förmannen och byggaren. Om huset var byggt väl kan man bo bra och bekvämt; men om huset byggdes dåligt och slarvigt kommer det att fungera som en dålig bostad, för vilket inte huset, utan byggaren bär skulden.
[4] Nåväl, föräldrarna skulle ha velat uppfostra sina barn på ett sådant sätt att de hade tjänat dem under hela deras liv. Men barnen hade också förvärvat de fem sinnena genom sina föräldrars undervisning, ofta mer praktisk än teoretisk, och så blev vissa egoister liksom sina föräldrar, och föräldrarna tvingades såle-des leta efter utländska tjänare. Dessa kom och betjä-nade; och de forntida visa människornas rena förnuft sade dem: ’Om vi vill att dessa människor skall förbli våra ständiga tjänare, får de inte lära sig det minsta om vår visdom, annars skulle de sluta som våra barn, som inte heller vill tjäna oss eftersom de är invigda i all vår visdom!’
[5] Under lång tid förblev slavarna följaktligen mycket okunniga och fick ingen annan undervisning än vad som behövdes för deras arbete som slavar och arbe-tare. Men slavarna ökade kraftigt i antal och började inse sin makt, vilket de forntida vise i hemlighet bör-jade frukta mycket! Då sade de vise männens rena förnuft: ’Skapa snabbt människor av dem, annars kommer de, som stora rovdjursflockar, att slita er i stycken!’ Först då uppfanns de välkända gudarna för de fruktade slavarna och lät gudarna utföra alla möj-liga mirakel inför slavarna. På detta sätt skrämdes sla-varna och tjänade sedan villigt de gamla egyptierna med fördubblad flit som en separat kast av människor. Först genom detta blev Egypten ytterst blomstrande och lockade till sig många utlänningar, bland vilka det fanns avundsjuka personer och förrädare som orsa-kade stor förlägenhet i senare tider.
[6] Du förstår, detta är det rent mänskliga, rena förnuf-tets verk, vilket förefaller mig vara detsamma som en person som börjar springa uppför ett högt och brant berg och aldrig kan ge upp när han väl har börjat springa! Du kan lätt själv föreställa dig konsekvenserna av detta.”
37. De gamla indiernas politik
[1] (Rafael:) ”Indierna hanterade sina angelägenheter mycket skickligare! Folket håller fast vid sin harmlösa vidskepelse, men tror ändå på ett högsta gudomligt väsen och på hans världsliga ställföreträdare, som ständigt är ytterst noga med att upprätthålla den gamla stereotypa ordningen och ser till att inget nytt läggs till, men också att inget i de gamla böckerna tas bort. Så om tusen år kommer indiern fortfarande att vara exakt vad han är nu och vad han var för flera tusen år sedan. Det värsta med honom är hans botgöringar och det faktum att han måste döma sig själv.
[2] Han kan vara sträng mot sig själv bortom alla mänskliga begrepp, eftersom ingen orättvisa begås mot den som frivilligt vill någonting; men det goda med indierna är att det inte finns några onda rykten och inga förrädare bland dem. Ingen stämmer sin granne, och bland de många miljoner människorna finns det inte en enda som är skadeglad. Men detta är också anledningen till att indierna har blivit ett så uråldrigt folk i sina vägar och kommer att bli ännu äldre. Med tiden, när några främmande människor kommer till dem och lär dem en annan religion, andra seder och andra traditioner, kommer de att bli mer rastlösa och missnöjda, och kommer inte längre att döma sig själva och kommer inte längre att utföra botgöring. Men i gengäld kommer de att döma, för-följa och utdöma de strängaste botgöringar för andra. De kommer snart att bli som fariséerna i Jerusalem, som tynger sina troende med det mest outhärdliga bördor och dömer alla; men de kommer inte att tole-rera någon domare över sig själva och inte lyfta någon last eller börda, inte ens med spetsen av sitt lillfinger! – Tycker du att det är bra eller bättre än vad du hit-tade bland de harmlösa indierna?”
38. Den religiösa förbindelsen mellan Indien och Kina
[1] (Rafael:) ”Du förstår, ovanför Indien, bortom jor-dens högsta berg, finns det ett annat mycket stort im-perium, som har minst fem gånger så många invånare som det romerska riket. Alla dessa människor har näs-tan samma religion som indierna. De lever i största fred och ordning, är mycket måttliga, nyktra, nöjda, flitiga, oförskräckta och fulla av den blindaste lydnad mot sina lärare och ledare, och deras kejsare är deras fullkomliga herre som vaksamt ser till att ingen främ-ling någonstans kan tränga in i hans stora land. För detta ändamål är hela dess territorium, där det har plattare gränser, avskuret från världens grannländer med en kolossal mur, över vilken ingen fiendearmé kan tränga igenom. Samtidigt är denna mur utrustad med torn, inuti vilka en stark vaktpost ständigt håller utkik, och som är tillräckligt stark för att avvisa alla utländska närmanden.
[2] Endast en budbärare från Brahma (Brau ma=har rätt) från övre Indien har rätt att gå över denna mur en gång om året in i landet, eftersom han, bäraren av beröm eller kritik från Lama, måste överlämna det till kejsaren själv i en tung, gyllene låda. Denne budbärare kommer med ett stort och praktfullt följe fram till muren vid den bestämda tiden till den bestämda plat-sen och börjar göra ett stort oväsen där nere. Därefter sänks en korg ner över den stora muren. Endast bud-bäraren får klättra ner i korgen i vilken han sedan dras upp; men hans anhängare måste sedan vänta tills bud-bäraren återvänder.
[3] Men budbäraren bärs sedan den långa sträckan på ungefär tjugo dagar bort från muren i en palankin (täckt orientalisk bärstol, övers. anm.) från vilken han inte kan se något annat än himlen. Först i den stora kejserliga staden, som har fler invånare än hela Pales-tina, friges han och förs till kejsaren med all heder. Där överlämnar han den gyllene lådan med dess in-nehåll och avslöjar den store Lamas önskan för kejsa-ren, varpå han får en ansenlig gåva av kejsaren och friges nådfullt. Sedan börjar hans återfärd omedelbart igen, vilken aldrig skiljer sig från färden dit.
[4] Vid en sådan gudasänd färd till kejsaren och till-baka hem flockas alltid stora folkskaror längs vägen, där den gudomlige budbäraren förs, som – förutom när han stiger i och ur bärstolen – inte får ses av nå-gon annan än sina betrodda bärare, och hela färden sker med obeskrivligt stor ceremoni.
[5] Om du frågar folket varför de aldrig får se Guds budbärare, och än mindre tala med honom, så kom-mer folket, fulla av den största ödmjukhet, att svara dig: en sådan önskan skulle vara en synd som aldrig kan förlåtas. Det är redan den store Gudens största överflödande nåd att de på avstånd kan se den store Gudens heliga budbärare bäras, varigenom var och en som ser något sådant får så mycket av välsignelse att det räcker i tio år för hundratusen andra människor i det stora riket, som de tror ligger mitt i världen. Ja, det är vad det harmlösa folket lär sig, och de tror fullt och fast på det.
[6] Budbäraren själv känner till denna tro, men han vet något annat, nämligen att han inte får se landet för att inte om möjligt förråda det på något sätt, eftersom detta skulle bestraffas med döden. Förräderi är det värsta brottet i detta land, vilket omedelbart straffas på det strängaste sätt, även för en knappt märkbart liten sak. Men folket i detta rike är ändå mycket lojalt, san-ningsenligt och ytterst lydigt. Kan man bli irriterad om folket hålls kvar i sin dumhet och tas omhand av sina ledare och är mycket lyckliga, även om kejsaren och hans främsta tjänare vet något helt annat? Eller är det inte precis som er esséerorden? Är Gud då ovis och orättvis om Han tillåter och tolererar allt detta, så länge folket blir fullt av tålamod och ödmjukhet, och om Han också tolererar er njutningslystna esséer? Tala nu, min vän, om du har något att invända!”
39. Roklus berättar om en indisk magiker
[1] Roklus, vars ögon blev allt större ju längre han lyssnade på den förmodade ynglingen och utbrast i stor upphetsning till Rafael: ”Men lyssna här, pojke! Du är knappt sexton år, och ändå kommer du till mig med kunskap och erfarenhet som en annan ärlig per-son knappast skulle ha uppnått på sextio år, trots all sin flit. Jag vill inte säga att du på allvar har omvänt mig till tron på en sann Gud, som ser ut precis som mitt hjärta länge i hemlighet har önskat, och jag har nu ingenting att invända, utan vill bara veta hur och när du kom till en sådan kunskap och erfarenhet.
[2] Du känner till ett annat imperium bortom Indien, om vilket jag bara har hört det talas om några gånger, och då bara i Indien; för en indier berättade så märk-liga saker för mig om det på ett så uppriktigt sätt att jag knappt kunde låta bli att skratta. Först nu, genom dina ord, får jag en riktigare uppfattning om detta sägenomspunna rike, vars invånare sägs besitta den största kulturen inom industri, konst och handel. Ja, du har sannerligen rätt rakt igenom och verkar oerhört kunnig om alla folks magi; för annars skulle du aldrig ha nämnt något om en viss allmakt, som du säger dig själv besitta!
[3] Jag börjar nu inse – om än något dunkelt – att gu-domen av väldigt visa skäl låter allt vara som det är på jorden, då det tydligen inte handlar om människo-kroppens välbefinnande utan om själens bildning! Men det handlar inte alls om min fulla insikt eller brist på insikt i denna fråga, och inte heller faller Li-banons gamla cedrar omkull med ett enda slag – utan istället, vilket är av största intresse för mig, handlar det nu helt enkelt bara om hur du kom fram till allt detta!
[4] Du behöver inte längre berätta för mig hur gamle Markus nya palatsliknande hus med en trädgård och hamnen och hans alldeles egna skepp blev till; ty du står helt uppenbart framför mig som den magiske byggaren och har redan avslöjat dig själv som sådan, förmodligen avsiktligt, för att pröva mig om jag, trots mitt väckta sinne, inte är för dum för att förstå de ord som du har lagt fram.
[5] Magins område är enormt och obegränsat, och till och med den störste mästare är och förblir inget an-nat än en skolpojkeliknande nybörjare. Vi esséer vet detta väl, oss emellan, eftersom vi förvisso har per-siska och egyptiska magiker i vår sold som kan utföra mirakler som skulle få sådana som oss att svindla, även om jag själv inte heller är någon lekman på detta område; men bortsett från det har jag sett magiker i Indien som har utfört saker där som får vår magi att framstå som en barnlek! Jag skulle ha gett tusen pund guld om de kungliga magikerna i Thebe bara hade lärt mig några av sina oöverträffade tricks; men han lät sig inte övertalas att göra det för några pengar i världen.
[6] Och så kan även du vara invigd i några hemligheter som jag aldrig har drömt om, och du kan använda dina osynliga medbrottslingar och naturandar som tjänar dig på vilket sätt du vill, och det är därför lätt för dig att skapa ett helt berg, och ännu lättare ett så-dant hus och så vidare på ett ögonblick. Ty jag såg magikern i Thebe som jag nämnde precis på ett ögonblick förvandla ett vidsträckt landskap till en sjö, ur vilka flera öar reste sig, och på vars yta det flöt flera skepp. Sjön kunde ses i flera ögonblick; sedan gjorde magikern ett tecken och det tidigare landskapet såg återigen ut som förut.
[7] Naturligtvis ledde han oss för detta ändamål in i ett mycket mörkt inre rum och genom ett fönster lät han oss se landskapet, vilket har helt detsamma som det var utanför garderoben. Sedan stängde han fönstret, gjorde några tecken och öppnade sedan fönstret igen, och det fanns inte längre något spår av det tidigare, naturliga landskapet, utan istället såg vi det tidigare nämnda sjölandskapet sprida ut sig när och fjärran, och allt var lika naturligt som något kan vara. Jag märkte bara hur det ryckte till i ena ögat, vilket uppen-barligen orsakades av att jag blev så förvånad.
[8] Magikerna sade då att han kunde trolla fram många flera av de mest underbara landskap åt oss genom samma fönster, men att det skulle kosta oss mycket guld; därför lät vi vår nyfikenhet passera. Jag frågade honom huruvida han också kunde fixera ett sådant landskap så att det skulle finnas kvar. Han bekräftade detta och gömde sig sedan. När vi kom ut igen i det fria fanns det inte längre något spår av sjölandskapet.
[9] Jag frågar hur detta är möjligt, men jag besvarar frågan själv genom att säga att magikern från Thebe uppenbarligen var mycket mer bekant med naturens hemliga krafter. Hur annars skulle det ha varit möjligt att trolla fram ett sjölandskap genom samma fönster genom vilket jag tidigare hade sett det verkliga natur-liga landskapet, och att få det tidigare naturliga land-skapet att helt försvinna? Sedan lät han naturligtvis sjölandskapet försvinna igen och det första naturliga landskapet återuppstå; men han kunde ha lämnat sjö-landskapet som det var för alltid, vilket han emellertid inte ville göra eftersom det tidigare landskapet länge hade varit ett av de bördigaste, och sådana vackra fält, ängar och trädgårdar är uppenbarligen av större värde för mänskligheten än en havsliknande och oöverskåd-ligt vid sjö med några öar och skepp.
[10] Jag skulle villigt ha gett honom två hundra pund guld för detta trolleritrick; men han ville inte höra eller veta någonting om det. Hans hus måste ha varit helt fullt av alla slags mäktiga naturandar, utan vars hjälp magikern aldrig skulle ha kunnat skapa det nämnda sjölandskapet!
[11] Och så har även du, unge trollkarl, åstadkommit detta, vars plötsliga framträdande faktiskt lockade oss hit! Det är ett magiskt trick, helt likt det jag och dessa elva följeslagare såg i Thebe, och jag skulle betala mycket guld för hemligheten bakom hur det skapades, men jag vet att det här är av lika liten användning för dig som det var för magikern i Thebe. Ty du är fortfa-rande ung och kommer tjäna mycket guld och andra skatter genom detta.
[12] Du måste säkert förstå nu att jag inte ens vill locka ur dig sanningen; men bara att jag skulle veta från din mun hur, var och när du kom till en sådan visdom och sådana magiska färdigheter! Du har lett mig och mina följeslagare att tro på ett sant, högsta gudomliga väsen så det kommer därför säkert inte störa dig att berätta det för mig – åtminstone inte hur du upptäckte allt detta i så ung ålder!”
40. Rafael förklarar den indiske magikerns trolleri-trick
[1] Rafael säger: ”Du är verkligen en märklig person! Dina många erfarenheter har förvirrat dig så mycket att du nu inte kan skilja mellan falskt och sant! Om du bara hade bett magikern som bodde i Thebe att trolla fram ett sjölandskap utan en kammare och ett fönster, så skulle han inte ha gjort det för er för en hel värld full av guld, eftersom en sådan sak skulle ha varit omöjlig för honom. Men i just det rummet kunde han genom ett visst fönster ha trollat fram flera andra landskap!
[2] Denna magiker borde trolla fram ett så här gediget hus där ute i den kalla naturen som skulle finnas kvar, utrustat med allt! Men det skulle han som sagt inte göra! Därför säger jag dig öppet: detta är ett Guds verk – men det andra bara ett människoverk, och magikern är i grunden bara en kunnig maskinmästare och alls ingen egentlig magiker.
[3] Men om detta är ett verk av Gud, är min visdom också det! Allt som du kan hitta hos mig är från Gud! Fråga därför inte mer hur, var och när jag tog emot allt detta!
[4] Människor kan säkerligen utföra mirakelliknande gärningar inför andra människors ögon; men dessa är inga mirakler alls, utan istället saker som framkommit helt naturligt på mycket naturliga sätt, vilket för en lekman bara ser ut som ett mirakel eftersom han var-ken har någon aning om hur eller de sätt på vilka de används. Men om någon berättar för honom hur och med vilka medel de används, med den motsvarande framgång som följer på dem, kommer han omedel-bart kunna utföra samma mirakler som denne magiker som han tidigare betraktade som en mirakelgörare.
[5] Roklus säger: ”Även magikern från Thebes fram-trollande av ett landskap?”
[6] Rafael säger: ”Givetvis, men medlen för detta är något svåra att få tag på; ty magikern uppfann medlen åt sig själv, och även metoden. Han kommer naturligt-vis inte avslöja dessa, och därför är det mycket svårt för dig att uppnå samma sak som han åstadkommer där, och som därigenom ger honom ryktet att vara en mästermagiker.
[7] Men om du förstod hur man smälter ren sand och gör rent glas av den och slutligen putsar och polerar det som man putsar och polerar ädelstenar – en fär-dighet som indierna känner mycket väl till – då skulle du snart och tydligt förstå miraklet, och desto tydligare om du var en sorts Apelles, som kunde måla vatten så bedrägligt verklighetstroget att han till och med lurade fåglarna!
[8] Din magiker är en berömd ädelstensslipare, kan tillverka glas av sand, och även slipa och polera det, och är också en av de bästa magikerna i hela Indien, särskilt när det gäller att rita och måla landskap i en naturligt mycket förminskad skala. Han har tillverkat sin egen anordning för att hans målade landskap skall kunna ses genom sådant specialslipat glas, och detta skapar en visuell illusion liknande den du själv såg med ditt sjölandskap.
[9] Detta är nu en mycket hemlig vetenskap som feni-cierna och genom dem också egyptierna upptäckte, och de höll den ytterst hemlig och använde dem för sina alldeles särskilda magiska knep. Om ett par årtu-senden kommer alla folk att ha den klaraste insikten i detta; men då kommer det inte längre att finnas män-niskor som, utrustade med sunt förnuft, kommer att betrakta ett sådant fenomen som ett mirakel, än mindre av det extraordinära slaget.
41. Prästerskapet som fiende till ljuset
[1] (Rafael:) ”Jag säger dig att det kommer en tid då människor kommer köra på järnvägar lika fort som en flygande pil och kommer tala från den ena sidan av jorden till den andra med ljusets hastighet, och kom-mer flyga runt i luften som fåglar, långt och hav och mark – och ändå kommer ingen betrakta dem som magiker, än mindre några gudar!
[2] Ju mer de avser att leda folket in i natten och allt mörker, desto mer kommer de väcka de ständigt när-varande ljusandarna till större motverkan, och därige-nom kommer ett större och mer intensivt ljus att spri-das bland folket, tills prästerskapet själva till slut kommer att tvingas bita i ljusets äpple, som är ytterst surt för dem, och bli ljusets apostlar, men det kommer krävas mycket kamp för detta.
[3] Det kommer att ske att magikerna kommer att bli svårt förföljda, och fröna till denna förföljelse finns redan delvis hos fariséerna, som är mycket osympa-tiskt inställda mot magikerna, och mestadels hos er esséer, som nu köper magiska konster från hela värl-den. Du ser nu med hemligt avundsjuka ögon på varje mirakelgörare, särskilt när han utför något mirakel som du redan har inhägnat inom dina murar för din egen bedrägliga vinning.
[4] Men nu behagar det Herren Gud att gradvis tillåta inte prästerna, utan snarare helt oansenliga personer, att göra helt extraordinära uppfinningar, genom vilka människor försätts i en alldeles särskild kulturell nivå.
[5] Å andra sidan kommer prästerskapet säkerligen att börja protestera högljutt och med eld och svärd, men allt detta kommer att vara till ingen nytta för dem; ty ju häftigare de börjar kämpa mot det, desto med naket kommer de att blotta sina själviska, härsklystna begär inför folkets ögon och därigenom förlora all tro och tillit.
[6] Ty ingen kommer mer att lita på någon person när man har märkt att han vill lura någon, ja, inte ens om han kommer fram med ett mycket äkta och sant ärende; för man fruktar då några slags onda avsikter som lurar i bakgrunden. Därför kommer ett präster-skap som en gång varit alltför skamlöst genom sin överdrivna iver inte bara förgöras delvis utan helt.
[7] Men Herren Gud har för alltid inrättat det i Sin ordning att allt dåligt och falskt alltid förstör sig självt; och ju mer de börjar sträva efter envälde, desto förr kommer de att förstöra sig själva.
[8] Allt det onda som människorna på denna jord begår liknar en slapp maskin som blir mer och mer värdelös ju mer oavbrutet och flitigt den används. Ju mer passionerad människan är i sina giriga strävan-den, desto snabbare uttröttas och förstör hon sig själv.
[9] Därför finns det aldrig ett skäl för en sann livsfilo-sof att inte tro på en sann gud, bara för att hon ser hela prästerskapet göra ont och begå saker som får hennes sunda förnuft att vilja omvända sig. Ty Herren tillåter allt detta; för det första, så att det sanna sunda förnuftet desto mer väcks till sann aktivitet, och för det andra så att de fruktansvärda sakerna desto snabb-bare förstör sig själva och fullständigt förintas.
[10] På dagen söker ingen efter ljus och ingen tänker ens på dess sanna värde; ty ingenstans tynger nattens börda honom. Det är lätt att vandra på dagen ef-tersom man kan undvika varje dike, varje sten på gatan och varje stup, eftersom man kan se allt detta på långt håll. Men under en kolsvart natt är det en helt annan sak; då kan man bara mödosamt och mycket försiktigt ta sig fram!
[11] Hur välkommen är inte bara en liten ljuslåga för vandraren, som om det behövs lyser upp hans stig några steg, och med vilken längtan kommer inte den ljusälskande vandraren i öknen att vänta på den kom-mande morgonen!
[12] Och se, det är samma sak för de andliga ljusäls-karna i mitten av en andlig natt, som till största delen har framkallats av prästernas lumpna girighet och önskan att behärska det ofta mycket lättlurade folket; men ju mörkare det blir, desto mer märks bristen på ljus och desto högre värderas det andliga ljusets fulla värde.
[13] Människor som från vaggan och framåt har blivit helt förmörkade av sin uppfostran märker inte bristen på andligt ljus och känner sig helt bekväma under sina prästers blinda tröst, som alltid vet hur de skall berätta en mängd uppbyggliga historier om människor, som enligt prästernas stadgar levt rättroget och gudfruktigt. Och dessa berättelser framförs med en så frisk färg-läggning som möjligt. Detta lugnar de blinda fullstän-digt; de gråter ofta av känslor och blir väldigt gemyt-ligt sinnade, vilket naturligtvis aldrig skadar prästen.
[14] Sådana människor tyngs, som sagt, lika lite av sin andliga natt som en person som varit helt blind från födseln någonsin tyngts av den allra mörkaste natten; för honom går solen varken upp eller ner! Men natten tynger på ett helt annat sätt en person som varit van vid att vandra i det ständiga ljuset från den eviga san-ningens dag och sedan måste börja yla som den bäste sångaren bland vargarna om han vill behålla sitt skinn!
[15] Föreställ dig en situation där några få seende människor fanns i ett samhälle där alla var blinda! Nu började en av de seende att beskriva ljusets stora här-lighet och dess storslagna färger. Men den blinde skulle omedelbart befalla honom att tiga och kalla honom en fräck och illvillig lögnare, medan han skulle vara mer än påtagligt övertygad om den ljusaste sanningen! – Säg mig, eller föreställ dig, hur de seende gradvis måste känna sig, och särskilt om de seende hade de bästa medlen för att få de flesta i hela sam-hället att se, om de bara ville det? Hur skulle du känna dig med ditt rent sunda förnuft?”
42. Nattens frukter och det andligas frukter
[1] Roklus säger: ”Det skulle vara en mycket förtvivlad situation, särskilt för en seende läkare! Det vore tusen gånger bättre att inte överleva alls än att leva som se-ende bland de blinda, som är fulla av misstro, självbe-drägeri och arrogans! Men du har rätt, min mycket kloke pojke! Så är det i världen, och inte på annat sätt; därför är det enligt min mening bättre att lämna de blinda ifred och så mycket som möjligt undvika varje kontakt med dem. Om de därigenom berövas varje seende ledare, måste de alla så småningom, förr eller senare, nå kanten av en avgrund som oundvikligen kommer att uppsluka dem alla. Deras slut är sorgligt, och säkert, och ingen kan rädda dem från det!”
[2] Rafael säger: ”Det bedömde du mycket väl, och se, sålunda handlar Herren med människor enligt Sin ordning! Närhelst någon mänsklig gemenskap, eller till och med ett helt folk, fritt och villigt blir fientligt in-ställd till sanningen och ljuset från himlen, tillåter Herren ett sådant folk förs in i den mest fullständiga livsnatt. I den börjar de då snart begå den ena skri-ande dårskapen efter den andra och uppenbarar däri-genom för varje någorlunda seende människa sin onda blindhet och lögn i allt vad de vill, strävar efter och gör. Ett sådant obotligt folk måste slutligen nå randen av en avgrund som måste uppsluka dem utan nåd eller medkänsla. Men de som ser kommer sprida ut sig och börja välsigna jordens yta andligen och fysiskt med sitt ljus.
[3] Men Herren kommer sannerligen inte låta ett folk, så länge det ens finns en svag strimma av det sanna av det sanna ljuset kvar bland dem,
eftersom det i strimman fortfarande lever en var-nande föraning om undergången.
[4] Men när ett folk har utvecklat ett verkligt hat mot sanningens ljus, och folket och dess präster börjar attackera och förfölja dem som ser på alla möjliga sätt, såsom nu, säger jag dig, sedan länge är fallet med judarna, då tar också Herrens tålamod slut, och ett sådant folk kommer aldrig undkomma sitt fall.
[5] Då kommer Herren Själv till jorden från himlen och håller dom över de ondskefulla, blinda ogudakt-iga, såsom nu också är fallet på jorden, och förvisso i judarnas, Guds tidigare folk, vackra land.
[6] Men Herren kommer nu samla de få trogna seende människorna runt Sig och ge dem det fulla ljuset från himlen; men vid sidan av detta ljus kommer allt som är utan ljus inte att kunna existera, utan kommer att drivas till den oundvikliga avgrundens yttersta rand. Inget falskt mirakel kommer att vara till någon nytta för dig inför de seende, utan endast ett som verkligen kommer från Guds kraft, som Han nu har lagt ner i hjärtat hos varje människa som ser sanningen.
[7] Ty liksom den falska och blinda tron, som i själva verket är vidskepelse, bara alltför snart avslöjar sig genom alla slags lögner och bedrägerier och genom en ständigt växande brist på kärlek, så uppenbarar sig en sann, levande tro genom den fullaste sanningen i allting utan några förbehåll och genom en ständigt växande kärlek mellan människor och till Gud och ur en sådan sanning och kärlek i Guds kraft och makt som Gud har lagt i hjärtat hos varje människa som ser sanningen.
[8] Till vilken nytta för människor är då all deras hem-liga konst och kunskap, om till och med de seende stararna till slut ropar från taken till den falske profe-ten inför hela världen: ’Du är en ständigt självisk, ond bedragare och utför dina mirakler inför de blinda! Men du kommer aldrig att bedra Guds sanna, seende barn; ty dessa äger något annat i sina hjärtan genom Guds styrka, som är den eviga kärlekens ande, och de genomskådar ditt eländiga hantverk och din lumpna avsikt på pricken. Packa därför ihop dina gamla be-drägerier och bli en seende människa i Guds sanna kraft, – annars berövar vi sparvar dig även det lilla skimmer du äger!’ – Säg! Kan man bli arg på sparvarna för detta? Säkert är inget mer irriterande för bedraga-ren än att konfronteras med sanningens fulla ljus; men i slutändan måste han ändå erkänna den, vare sig han vill eller inte!
[9] Se på det omisskännliga miraklet, frambringat av Guds sanna kraft! Du är en essé och dessutom en le-dande magiker i denna orden. Du gör de döda le-vande, du drar ner månen nästan mitt framför näsan på de förbluffade andligt blinda, du får träd och gräs och vatten, stenar och murar att tala. Vad skulle du säga om dessa mänskliga sparvar av alla raser och klasser högljutt började förklara för dig hur du och dina assistenter, när din tjänstgöringstid kallar dig till klostret, väcker era döda och får träden, gräset, vattnet, klipporna och murarna att tala, och de då förde fram en död person till er och krävde att ni återuppväckte honom till livet? Vad skulle ditt rena sunda förnuft och ditt skarpa intellekt säga till detta?”
43. Roklus försvarar esséerna och de falska miraklen
[1] Roklus säger: ”Jag skulle säkert godta det utan några invändningar, ty sanning förblir sanning vare sig den skadar mig eller gynnar mig! Men jag vet vad du egent-ligen vill säga med detta, och det måste bestå i att vår orden är något ont och att vår undergång till slut kommer, så snart Guds rena ord från himlen har upp-lyst dessa människors hjärtan. Min vän, det är verklig-en en sanning som man inte kan invända emot – ty om Gud inviger alla människor eller åtminstone en stor del av dem i alla våra hemligheter, då kommer vår verksamhet säkerligen ha upphört för alltid – men ingen kommer åtminstone kunna anklaga oss för att ha gjort detta med minsta antydan till någon självisk, ond vilja, eftersom vi i dessa dystra tider inte hade något annat i åtanke än mänsklighetens universella, jordiska välfärd, och vårt kloster är i sig självt inget annat än ett institut för att uttrycka kärlek och vänskap. Vi valde inga usla medel för detta!
[2] Man skulle säkert kunna säga: varje bedrägeri är redan ett uselt medel! Men då svarar jag till och med en gud bestämt och säger: ja, bedrägeri är sannerligen alltid ett dåligt medel om jag kombinerar det med även den minsta onda avsikt av någon självisk anled-ning! Men om jag ser att en människa inte kan bli he-lad på något annat sätt än genom ett öppet bedrägeri, och jag sedan griper tag i detta enda medel av ren kärlek till den lidande brodern och otvetydigt hjälper honom, då är och förblir även det värsta bedrägeriet inte något dåligt, utan istället bara ett mycket gott och rättvist medel mot vilket ingen gud är i stånd att komma med invändningar. Jag vill helt enkelt ge dig ett exempel ur min essénska livserfarenhet för att stödja det jag sade, och du måste säga att jag har rätt, även om du vore gud tio gånger om.
[4] En gråtande man kom till mig vars kära, unga och mycket goda fru hade blivit sjuk på ett sätt som hon bara kunde botas från med ett enda botemedel som jag kände till. Varje annat botemedel skulle uppenbar-ligen ha lett till döden och gjort mannen till den mest olyckligaste maken i världen. Men frun hade en sådan motvilja mot det kända botemedlet att hon hellre skulle ha dött tio gånger om än att använda detta bo-temedel som säkert skulle ha gjort henne frisk. All övertalning var till ingen nytta, och maken gick från den ena djupa förtvivlan till den andra. Men jag, som aldrig hade varit rådvill vid sådana tillfällen, sade gen-ast, mycket allvarligt och bestämt, till kvinnan inför mannen: ’Åh, oroa dig inte, jag känner till hundra andra botemedel som botar sådana sjukdomar mycket fortare och mer tillförlitligt än det som nämnts!’ Men med det hade jag i princip ljugit som en häst travar; för jag kände för jordens alla skatter sannerligen inte till något annat. Denna sanna kardinallögn var därför ett första klassens bedrägeri för patientens bästa.
[4] Den andra och större lögnen bestod nödvändigtvis i att ge det kända botemedlet ett annat namn, att blanda in något verkningslöst i det och därmed ändra formen, färgen och i viss mån smaken, och sedan ställa det till förfogande till ett högt pris. Tre pund guld ändrade saken mycket kraftfullt. Frun tog medici-nen med stor glädje och efter detta var hon inte bara fullständigt botad efter några timmar, men samtidigt pigg, gladlynt och helt frisk! Själv kunde jag knappt hålla tillbaka mitt skratt åt detta goda trick, och fram till denna dag har varken kvinnan eller mannen ens lärt sig en stavelse om mitt bedrägeri som var för bå-das bästa!
[5] Nu frågar jag dig huruvida detta bedrägeri i sig var bra eller dåligt. Du är tyst och kan inte invända mot någonting! Men jag skall avslöja ett annat exempel för dig och sedan be om ditt omdöme.
[6] Du förstår, för ett år sedan dog en 13-årig dotter till ett högt respektabelt och ytterst förmöget par av ett allvarligt fall av spetälska. Jag hörde talas om det av en slump och skyndade genast till huset som drabbats av stor sorg. Fadern och modern var otröstliga över för-lusten. Jag undersökte noga flickan som låg helt livlös och märkte att hon var mycket lik en flicka i vår stora vårdinrättning och tänkte för mig själv: ’Detta sör-jande par kan och bör bli hjälpta!’
[7] Jag kallade genast över fadern och sade till honom: ’Sörj inte! Jag är en sann essé och skall berätta för dig att jag kan återuppliva denna sovande flicka genom mitt arkanum i klostret! Låt föra henne hit med allt som hon någonsin har ägt och förklara för mig myck-et precist hela hennes karaktär, vad hon uppskattade och inte uppskattade, kort sagt, allt som någonsin har omgett henne, så garanterar jag dig att jag skall föra tillbaka din nu döda dotter i dina armar senast inom två månader!
[8] Att bägge föräldrarna inte funderade alltför länge säger sig självt, eftersom de redan i förväg ansåg mig oförmögen att bedra någon. Allt som tillhört flickan från vaggan till hennes död måste föras till klostret. Eftersom jag kom till detta hus väldigt ofta under min tjänstgöring och kände flickan mycket väl, och ef-tersom den tidigare nämnda fosterflickan såg mycket lik ut som den avlidna och även besatt stor begåvning, var utbytet mycket enkelt. Efter att tiden på några må-nader hade passerat, var fosterflickan redan den upp-ståndna dotter till föräldrarna som troget väntade på hennes återkomst.
[9] Jag själv åtog mig att föra den uppståndna till för-äldrahemmet. När bägge föräldrarna tydligt såg och kände igen mig på håll, sprang de mot mig med hän-derna uppsträckta i glädje, och den falska dottern gjorde detsamma på mitt tecken, och efter min tidi-gare träning i hur hon skulle uppföra sig. Du skulle ha bevittnat hennes bägge föräldrars glädje och skulle ha gråtit av glädje tillsammans med mig!
[10] Genom detta säkert mycket subtila, men ändå kolossala bedrägeri, blev tre människor helt lyckliga; de två sörjande, fadern och modern, har utan tvekan återfått sin förlorade dotter, och den annars mycket fattiga dottern har funnit sådana välgörare som hen-nes hjärta inte kunnat drömma om. Och vad fick jag ut av detta? Jag säger dig, så sant som jag står här: Ingenting annat än att ha gjort tre människor mycket lyckliga!
[11] Nu frågar jag dig huruvida också detta bedrägeri kan kallas dåligt! Ja, själv fördömer jag varje bedrägeri som begås av en person av själviskhet och snöd vin-nings skull mot sin oskyldiga medmänniska; men om jag bara tar till ett mycket subtilt bedrägeri när jag är helt övertygad om att någon olycklig person inte kan botas på något annat sätt, då är även det mest uppen-bara bedrägeriet något mycket gott och kan inte besk-rivas som dåligt av någon förnuftig och vis gud, och dessutom måste man vara oerhört tacksam mot den uppfinningsrika mänskliga ande som i vår orden tänkte ut alla möjliga sätt för att göra den lidande mänskligheten lycklig och frisk!
[12] Eller använde inte er Gud också ett uppenbart bedrägeri mot den gamle och blinde fader Isak enligt er skrift, för att i Jakob ge Sitt folk en bättre förfader än den förstfödde, grove Esau? Jag håller verkligen med dig om att varje ont bedrägeri måste förgöra sig självt, när det väl har nått sin kulmen, men ett bedrä-geri för mänsklighetens bästa kommer sannerligen inte att göra detta av sig självt – bara av någon uppsåt-lig och ond förrädare, ja! Men då är sanningens vän som förråder vårt goda bedrägeri uppenbarligen tusen gånger värre än den värste bedragaren av folket i vår orden! Motsäg mig om du kan! Jag är beredd att inleda vilken strid som helst med dig i detta avseende!”
44. Skillnaden mellan livsvisdom och bedrägeri
[1] Rafael säger: ”Käre vän, jag måste öppet erkänna att det sannerligen är något svårt att tala med dig; ty du utgår från principen att ändamålen helgar medlen, och jag kan omöjligt säga dig något annat än att du är på fel väg trots all din goda vilja och ditt skarpa för-stånd, och att du trots ditt rena förnuft nästan inte har förstått någonting av allt som jag har sagt till dig!
[2] Du ser bara de jordiska fördelarna och människans jordiska lycka, eftersom du fortfarande inte har en aning om de andliga omständigheterna.
[3] Man kan visserligen göra en människa lycklig i denna värld genom alla slags bedrägerier; men man har då inte gjort något gott för hennes själ och hennes ande, utan istället alltför ofta något riktigt dåligt.
[4] Du har gett mig några exempel från ditt liv, och jag har inga invändningar mot det första; eftersom be-handlingen av patienten i grunden inte var ett bedrä-geri, utan bara en fråga om sunt förnuft.
[5] Ett bedrägeri inför Gud är varje dold handling och lockelse från människans sida, genom vilken de ound-vikligen kommer till fysisk och moralisk skada. Men om du bara döljer ett tal, en lockelse eller handling för att på detta sätt hjälpa din broder moraliskt och fysiskt, denne som mycket ofta är drabbad av alla möjliga svagheter, och som man det är svårt eller till och med omöjligt att nå på ett direkt sätt, är det bara ett gott och mycket tillrådligt sunt förnuft och ingalunda ett bedrägeri.
[6] Närhelst du kombinerar en i sanning ädel avsikt med en handling, ett tal eller lockelse, har du inte utö-vat något annat än sunt förnuft, för vilket lönen från himlen inte kommer att undanhållas från dig. Och ditt första exempel hör till denna kategori; ty genom din klokhet ville du inte uppnå något annat än vad du in-såg var fullkomligt gott och nyttigt för patienten.
[7] Men ditt andra exempel, även om det också har en liknande välmenande karaktär, är av en helt annan typ. På detta sätt har ett falskt bevis på den mirakulösa kraften i ert kloster levererats till folket för lång tid framöver, genom vilket alla guldkällor på jorden måste öppnas för detta institut, med tanke på mänsk-lighetens allmänna blindhet, och inom en inte alltför lång tid uppnå fantastiska rikedomar.
[8] Men vad gör jordisk rikedom, och vad alstrar den alltid? Den gör människor högmodiga och härsklystna och alstrar stenhjärtan, kärlekslöshet och den mest stinkande arrogans och därigenom förakt, hat och förföljelse av medmänniskan.
[9] Du har redan tömt ditt hjärta inför Cyrenius angå-ende hela prästerskapet och visat hur de som guds ställföreträdare inte sällan plågar den stackars mänsk-ligheten på det mest omänskliga sätt, får dem att ar-beta för dem och själva inte hänger sig åt något annat än den mest uppenbara sysslolöshet, men i gengäld tvingar de människorna med andlig och fysisk tortyr att leva, arbeta och dö för dem! Du har belyst dessa levnadsförhållanden ordentligt och dragit fram deras skamlighet i ljuset.
[10] Men jag säger dig helt öppet att alla prästerskap som nu finns överallt står på mycket renare grundvalar än ditt kloster; ty dess grundval var en fast och ren gudomlig sanning från himlen, och ändå förvrängdes den så av människor att man nu knappast kan se något annat än lögner och allt möjligt slags bedrägeri. Vad kan det då bli av ert institut, som nu i grunden bara är byggt på lögner och bedrägeri?!
[11] Tror du verkligen att era efterföljare alltid kom-mer att hålla sig strikt till era nuvarande normer? Re-dan om femtio år kommer allt att se helt annorlunda ut! Bedrägerierna och alla möjliga magiska konster kommer att utvidgas och förfinas. Ni kommer också att försöka återuppliva gamla människor, vilket ibland kommer att lyckas bättre, ibland sämre.
[12] Ni kommer att utdela de grymmaste och mest skoningslösa straff för den som förråder era hemlig-heter; ja, ni kommer till och med att förklara det som ett brott att fråga hur ett eller ett annat av era mirakel är möjliga! Ert ordspråk kommer att vara: ’Ni, männi-skor, skall inte fråga om någonting; endast att tro utan att ifrågasätta är er uppgift! Om ni saknar något, kom, så skall ni bli hjälpta för ett bestämt offer! Ni behöver inte bekymra er för något annat!’
[13] Men genom detta kommer nyfikna själar i hem-lighet bli bittra, göra alla möjliga undersökningar och tränga in bakom era hemligheter. Detta kommer att fylla dem med dold vrede och hämnd av det mest fruktansvärda slag kommer att sväras mot syndarna i er helgedom och denna hämnd kommer där det är möjligt att verkställas fullständigt utan undantag.”
45. Farorna med essén-ordens bedrägliga mirakel
[1] (Rafael:) ”Du var upprörd över indiernas botgö-ringar! Men om femtio år kommer ni att ha infört sådant som är tio gånger värre; ty om ni väl har ått så långt att folket till största del håller fast vid er i sin tro, vilket de lätt kan föras till genom era falska mirakler, så kommer folket snart att foga sig utan några invänd-ningar. Ty i sin okunnighet kan de inte betrakta er som något annat än gudarnas tjänare på jorden, som är utrustade med all slags hemlig, gudomlig allmakt, som ingen jordisk vilja eller världslig makt kan göra något emot.
[2] Genom sådana mirakler kan ni helt säkert få full kontroll över folket. Men när väl detta har hänt, kanske ni säger till en eller annan: ’Du onda syndare! Vilka onda saker du har tänkt, vela och nästan redan gjort, vi, ja, vi ser redan de onda tankarna och begären som gro i ditt hjärta som du först medvetet kommer tänka på under det kommande året och därigenom dra hela gudomens förbannelse och vrede över ditt bara huvud! Vi förmanar dig att avsäga dig alla onda tankar och begär i framtiden, och att blidka gudarna denna gång, först och främst att lägga ner ett så stort offer du kan vid våra fötter, och tukta dessutom dig själv dagligen i tre hela år med ett rep över din bara rygg! Ve dig i evighet om du inte utför denna botgö-ring punktligt!
[3] Den stackars människa som aldrig haft en dålig tanke, än mindre tillåtit en ond vilja uppstå inom sig själv, kommer utan att säga emot er tro att hon är en stor syndare värd all fördömelse och att hon villigt måste underkasta sig allt som ni, som allsmäktiga och allvetande Guds tjänare har ålagt henne. – Men jag frågar dig, enligt ditt rena förnufts bedömning, om detta mål som ni alla till slut måste uppnå är gott och rättvist, och om medlen också är helgade genom det slutgiltiga mål som med säkerhet kommer att följa.
[4] Roklus säger: ”Ja, men ingen av oss har någonsin haft denna avsikt, utan istället bara ett gott syfte för den arma, lidande mänskligheten – så jag förstår fort-farande inte riktigt hur mina sätt beträffande det falska återupplivandet av den döda flickan skulle kunna vara dåliga! För vad du tror att vi måste uppnå genom detta – och i slutändan genom alla våra an-strängningar, även om de är ganska hemliga, utgår från detta för att uppnå något sådant – kan jag inte riktigt föreställa mig, trots allt mitt rena förnuft! För man måste ha någon vilja till något dåligt om man vill uppnå det. Såvitt jag vet är det den raka motsatsen för oss alla! Varifrån skulle det värsta av det värsta komma in till vårt institut?”
[5] Rafael säger: ”Min vän, ta det renaste majs och sprid det på en aldrig så ren åker, så kommer du, när det gror, ändå att finna ogräs i enorm mängd bland det! Men om du och dina följeslagare inte har strött ut annat än en massa ogräs på jorden, hur skall ni då kunna hoppas på att skörda vete?
[6] I alla tider och i alla länder på jorden predikades ursprungligen den allra renaste sanningen från Gud för människorna genom profeternas mun, som var fyllda med Gud Ande. Se nu på dessa sanningar efter bara några få tusen jordiska år! Vad är de? Till största delen ogräs, mänskliga stadgar, lögner och bergshöga bedrägerier av alla de slag! Men ni har grundat ert institut på inget annat än lögner och tror att ni därige-nom kan väcka sanningen i människors hjärtan? Vart är världen på väg?!
[7] Vad tjänar det dig då att gräva ett stort och djupt hål mitt i en väg och inte ha den minsta avsikt att en människa någonsin skulle falla i?! Men om människor sedan vandrar på denna väg i mörkret, så säg mig, kommer de inte att falla ner i detta djupa hål och gå under, precis som om du hade gjort hålet i jorden med avsikt att människor skulle falla ner i det och förgås?!
[8] Eller om du kom till en sjuk person, vars sjukdom du inte kan ställa diagnosen på trots ditt rena förnuft, och du sedan gav honom ett botemedel som i själva verket är ett gift för någon i hans tillstånd! Han kom-mer att dö. Kan botemedlet kallas gott även om du som läkare hade de bästa avsikter?!
[9] De som gjorde ett hål eller ett djupt dike på vägen, eftersom den är mycket lerig, utan att förse den med en bro med bra räcken, hade också goda avsikter, nämligen att dränera vägen; men deras kortsynthet gjorde att de inte var tillräckligt framsynta för att inse att ett sådant hål eller dike skulle vara mycket farligt för dem som tog den vägen på natten.
[10] Medlen för att dränera vägen var alltså dåliga, trots de bästa avsikter, eftersom dessa välmenande människor inte hade räknat med att hålet eller diket måste vara ytterst farligt för dem som färdades på natten. Ah, om bara vägarbetarna hade fyllt träsket med stenar och trä och på så sätt torkat ut vägen, eller åtminstone byggt en bra och stadig bro över diket, så skulle medlen ha varit lika goda som avsikten. Men eftersom de bara tänkte: ’Tja, under dagen kommer varje resenär att lägga märke till hålet eller diket till-räckligt tidigt för att kunna undvika det – men på nat-ten borde ingen resa!’, var medlen dåliga och kan inte helgas av en förmodat god avsikt!
[11] Och likaså är ert falska mirakelinstitut för mänsk-lighetens helande ett djupt dåligt medel eftersom ni vid dess grundande inte räknade med vilka outsägliga nackdelar som måste uppstå för mänskligheten därav. Vad är det för nytta med den falska återupplivningen av din väns dotter om han får veta av någon som han har fullständig tilltro till, att hans egen dotter var väl begravd och att han har ett helt främmande barn som sin egen förmodat nyuppståndna dotter i sin vård? Tror du verkligen att din vän kommer att nöja sig med ett sådan bedrägeri efter det? Eller kan du inte före-ställa dig att ett sådant svek kommer att kasta ett mycket förödande ljus över hela ert institut och för-störa all tillit och tilltro till det?!
[12] Betänk de konsekvenserna av ett sådant svek från båda håll, så kommer du snart börja förstå huruvida dåliga medel, om de noga prövas, kan anses goda och helgade genom en ogenomtänkt och helt blind god avsikt och genom uppnåendet av ett i grunden bara skenbart gott ändamål, inför den inför Guds sanna och rättvisa visdoms heliga domstol och Hans ljus-fyllda andar!
[13] Eller är inte detta att vilja försvaga och till och med förstöra Guds andes sanna kraft, som människor på denna jord inte sällan har fyllts med, dels av en falsk äregirighet och dels av avund och stor svartsjuka och av rädsla för att penninginkomsten minskar eller till och med helt försvinner?! Hur måste det inte kän-nas för en fullfjädrad essé om han ser på detta klara mirakel som utfördes mitt på ljusa dagen inför alla människors ögon, och sedan till slut i hemlighet måste tänka: ’Se, du kommer för alltid att vara oförmögen att utföra något sådant? Hur kan esséernas mirakel jämfö-ras med detta!’?!”
46. Sanna och falska mirakelgörare
[1] Roklus säger: ”För oss tänkande finns det visserli-gen en oändlig sträcka att upptäcka, men för lekmän-nen räcker det med lite! Så länge som mirakelgöraren inte utmanar oss inför folket genom sin inre andliga kraft och sedan avslöjar all vår naturliga magi, kan vi naturmagiker enligt min åsikt mycket väl samexistera vid sidan av den sanne magikern och hans inre and-liga kraft från Gud, och han jämsides med oss, om han nu inte råkar lida av avundsjuka!”
[2] Rafael säger: ”Så, har du inga andra krämpor i ma-gen?! Tror du verkligen att den mirakelgöraren och Guds ande som bor i honom söker världslig ära och jordisk vinning?! Finns det inget högre och mer slutgil-tigt mål för människan än den världsliga, bäst möjliga kroppsliga omsorgen och den personliga äran inför denna fysiska jord? Lyssna nu – och känn!
[3] Varje människa har en odödlig själ och i själen en ännu mer odödlig ande. Men för att själen, som en ande utvecklad ur materia, helt skall kunna bli ett med Guds ursprungliga ande, som kallas ’kärlek’, måste själen självständigt rikta alla sina strävanden mot att först avlägsna sig från materien och alla dess krav, hur de än må se ut, och rikta alla sina begär, gärningar och handlingar endast mot det rent andliga, och för det andra att i framtiden vara beredd att bli ett med Guds rena kärleks ande och vila i det, att Gud Själv i Sitt grundläggande väsen är den allra renaste kärleken.
[4] Hur blir människan medveten att hennes själ har blivit ett med Guds sanna ande inom sig? – Hon lär sig detta mycket lätt av sig själv! Om du inte känner någon arrogans, ingen onödig ambition, ingen längtan efter berömmelse, ingen längtan efter girighet och ära, ingen egenkärlek, utan istället desto mer en levande och sann kärlek till din nästa och till Gud, och om det ger dig en sann, djupt rörande kärlek i ditt hjärta att ha gett alla dina ägodelar till fattiga och mycket behö-vande bröder och systrar i nöd, ja om du känner en uppriktig smärta i ditt hjärta när du inte kan hjälpa en fattig person, om allt och hela jorden med alla dess skatter inte är något för dig, då är din själ redan helt ett med Guds ande inom sig, har uppnått fullkomligt, evigt liv, är vis och, där det är nödvändigt, mirakulöst kraftfull genom sin rena vilja!
[5] Men för att kunna bestämma mänskliga själar för detta, har Gud gett många fromma själar, som blivit ett inom sig själva och med Gud, den gudomliga kraf-ten att utföra mirakel i särskilt hög grad, så att de kan vara ett vittne för de svaga och dem med liten tro, om vad Gud har bestämt människorna att göra, hur de måste leva och hur de måste handla, för att bringa denna bestämmelse till den fullaste sanningen inom sig själva.
[6] Och en sann mirakelgörare utför sannerligen inga mirakler för att förbluffa den dumma och blinda världen eller ens för att vinna något som bara den fysiska världen värderar, utan istället för att visa sina medmänniskor livets sanna väg, för att ge dem mod och tillförsikt att kämpa mot världen i dess onda pass-ioner, för att visa dem livets sanna anledning, värde och syfte och på så sätt föra dem på en mycket kort väg till det de alla är kallade till av Gud, nämligen till det sanna, eviga livet och dess högsta salighet.
[7] Fråga nu dig själv och hela ditt institut huruvida ni någonsin har utfört era falska mirakel med denna avsikt? Ni är visserligen världsligt visa och inte i grun-den onda människor; men i er strävan efter det goda i denna värld har ni blivit fullständig blinda i livets inre sfär. Världen och dess lycka är allt för er! För att uppnå detta mål så fullständigt som möjligt är det framför allt nödvändigt att uppnå största möjliga rykte genom lämpliga och säkerligen effektiva medel. Det kan inte alltid uppnås med svärd i handen; men det är inte svårt att få något slags gudalikt rykte genom alla möjliga magiska konster, eftersom alla människor av naturen är mycket mer beroende av mirakel än av krig. Allt som återstår är att åskådarna skall få någon mate-riell, om än bar skenbar, nytta av sådana falska mira-kel, och spelet är vunnet.
[8] Er benägenhet är därför ingenting annat än föl-jande, vilket jag kommer berätta för ert eget bästa: ’Vi människor som har sett oss omkring i världen har gjort den erfarenheten att människan inte har och inte kan ha något liv bortom detta jordiska liv.’ Men ef-tersom man måste leva i världen, bör man åtminstone sträva efter att leva så bra som möjligt. För att göra detta måste man hitta på något genom vilket man med minsta möjliga ansträngning kan göra sig oumbärlig och till synes användbar för folket. Då kommer män-niskorna själva att göra allt det tunga arbetet åt oss, vi kommer leva mycket gott och de människor som helt och hållet tar hand om oss kommer att inse att de gör Gud en behaglig plikt genom att de gör allting för oss! Men i gengäld presenterar vi oss för folket som gu-darnas ständiga och oförstörbara ställföreträdare på jorden, på grund av vår förmåga att utföra mirakel, och vi kommer också att leva som gudar. Men aldrig någon förrädare! Om vi bara kan leva i femtio år utan att någon sviker oss, kommer furstar och kungar att kräla i stoftet framför oss av ren ödmjukhet.
[9] Men för att göra saken så effektiv som möjligt, får vi inte skygga för några kostnader i början för att ordna allt på det mest effektiva sättet. Då måste vi alltid framställa oss för folket som de mest älskande och sympatiska människor, entusiastiska över gudarna, så kommer folket att bära oss på sina händer! De gamla religionsstiftarna var visserligen kloka när de formade sina folk så som de bäst behövde dem; men vi, de mest erfarna esséerna, vi vill skapa en religion dit till sist alla folk, ja även deras härskare, skall tvingas komma! För vi vet numera nästan allt som händer överallt, och vi kommer att lära oss mer och mer i framtiden, och vi kommer ständigt att förbättra vårt mycket framgångsrika institut och berika det så mycket som möjligt med allt och alla som kan vara till nytta för oss, och därmed göra det fullständigt oför-störbart mot alla våra fiender för all tid!’
[10] Nåväl, om de sanna mirakelgörarna som verkar genom Guds ande skulle gå samman med er, ja då vore ert svekfulla institut säkerligen vara något oöver-vinnligt, och ni skulle snart härska över alla jordiska rikedomar; men de sanna mirakelgörarna har alltid varit – och kommer alltid att förbli – de största fien-derna till allt bedrägeri och alla lögner och kommer därför aldrig att förena sig med er, utan istället över-allt avslöja er och visa folket alla ert från er synvinkel berömvärda instituts gärningar!
47. Roklus tvivlar på Rafaels kraft
[1] Roklus säger: ”Om du är lika mäktig i handling som i ord, så vore något sådant möjligt; men fram till nu har jag haft samma erfarenhet med alla människor, att de mäktigaste vise männen alltid var de svagaste i handling. Jag erkänner öppet att jag inte har någon större rädsla för din något storslagna handlingskraft! Men allt är möjligt, även om det inte alltid är särskilt troligt!
[2] Gå till det paret och berätta för dem att deras dot-ter som just har uppstått från de döda inte är deras verkliga barn, utan bara en imitatör på grund av att de är så lika varandra, så skall du se om du finner någon tro! Ja, du kommer förmodligen att bli visad dörren, men ingen kommer att tro dig, även om det kunde vara möjligt för dig att komma till dem med en andra, ännu mer lik kopia. För uppväckandet av den verkliga dottern kan aldrig lyckas; för det första vet du förmod-ligen inte var hon är begravd, och för det andra är hennes kropp redan i stort sett uppäten av maskar.
[3] Enligt min mening skulle detta vara enda sättet att få båda föräldrarna att tänka till åtminstone ett ögon-blick; i den mest extrema situationen skulle de goda föräldrarna adoptera den verkligt uppståndna dotter som fosterdotter på grund av den stora likheten. Men låt oss nu lämna denna meningslösa ordväxling och vända oss till något annat!
[4] Tillhör du också detta sällskap? Vilket är det egent-liga skälet till att du är här? Beviljar ståthållaren, som ofta var fallet tidigare, folket öppna audienser, tar emot förfrågningar och hör alla möjliga klagomål från folket och dess ställföreträdare, eller håller han en slags domstol eller krigsråd här? För jag märker att det finns människor från jordens alla hörn och platser här, såvitt jag vet, till och med de svartaste människor, svartare än jag någonsin sett förut! Det saknas inte heller perser, tauriska folk, greker, romare och egyp-tier!
[5] Jag skulle aldrig ha lagt fram denna fråga av blyg-samhet och respekt för den vise och åldrade Cyrenius; men eftersom vi nu har utbytt ord här med varandra i nästan två timmar, tog jag mod till mig och har nu ställt frågan högt till dig! Berätta något om det, är ni snälla, och berätta också något om hur detta hus, in-klusive trädgården, hamnen och skeppen, faktiskt blev till! Jag minns vad du sade till mig i den här frågan; men det kan inte riktigt vara så med Guds rena ande i människan! Denna kraft kan säkerligen visa männi-skan det lämpligaste medlet för att åstadkomma ett sådant verk, men utan dem kan ingenting bli till ur tomma intet! Käre, vise, unge vän, berätta nu uppriktigt vad du egentligen vet om detta!”
[6] Rafael säger: ”Ha bara lite tålamod till; vi är nämli-gen inte klara med vår tidigare diskussion, och varför dessa människor har samlats här kan jag inte avslöja i förtid! Du kommer att få veta mer senare, men låt oss för tillfället hålla oss till detta: om huruvida jag inte själv vore i stånd att ge ert institut ett rejält, förödande slag i sidan utan att ens behöva leta fram en andra kopia av den falskeligen mirakulöst uppväckta dottern! Du tvivlar på det, och ändå skulle jag på ett ögonblick kunna ge dig bevis som skulle få ditt hår att resa sig! Vad skulle du säga då?”
48. Roklus rättfärdigar grundandet av esséernas or-den
[1] Roklus sade, något tagen: ”Min vän, inget brott av något slag väcker någon ångest i mitt samvete! Jag har alltid levt mycket strikt efter lagen; vad skulle få mitt hår att resa sig? Men om vårt institut är en sådan ve-derstyggelse i den osynliga Guds ögon, vars existens jag inte längre kan förneka efter allt som jag har hört från dig, då borde den allvetande, allseende och allsmäktige Guden ha något medel med vilket Han mycket lätt skulle kunna förhindra upprättandet av sådana institut! Vi och våra förfäder har dock vare sig före eller efter upprättandet av detta institut känt något hinder från någon sida; även de styrande, för vilken planen öppet presenterades, godkände med all villig-het upprättandet av detta institut, som de ansåg vara ytterst användbart, och vi instämde troget i deras tyst-nad för all tid och de lovade också att vid behov skydda och täcka oss med vapen. Folket, för vars up-penbara nytta institutet skapades, framförde heller inga invändningar. Därför fanns det inget motstånd från någon sida, varken från den gudomliga eller från den styrande och civila, och det var därför rent omöj-ligt att synda mot någons vilja med upprättandet av institutet, och vi medlemmar av detta institut kan där-för framträda inför alla, och även inför en gud med ett helt rent samvete. Därför vet jag verkligen inte vilka juridiska invändningar du har vilka skulle få håret att resa sig på mig!
[2] Visserligen säger du dig besitta en särskild kraft, och kanske var det till och med du som utförde detta mirakel, och kanske kan du även, enbart genom ord och vilja, väcka döda till liv, som det nu sägs i vår stad om en viss nasaré som sägs kunna göra sådant inför hela världens ögon. Och jag tvivlar inte särskilt mycket på att detta är möjligt; ty människor är andliga varelser av mycket olika storlek, och ibland uppfinner någon – av sig själv eller av en slump – något som miljoner före honom, liksom samtida och efterkommande, inte har den minsta aning om. Och så utför han det – och får därmed halva jordklotet att häpna. Och just därför är ju vårt institut ovärderligt: vi söker upp sådana upp-finnare och gör allt för att vinna över dem till oss och använda deras uppfinningar för det allmännas bästa!”
[3] Vi esséer kommer aldrig förfölja någon med ut-omordentliga kvalitéer eller lägga hinder i vägen för honom, utan istället ger vi honom allt möjligt under-stöd och försöker vinna över honom till oss, vilket redan har lyckats många gånger. Hela institutet är en-gagerat i att se till att skall hända honom! Du förstår, det är så vi tänker, står och handlar, utan hänsyn till någon belöning på den ena eller andra sidan! Vi gör det vi anser vara gott enligt ett allmänt rådslag, för sakens egen skull! Inför vilken domare bör vi bäva?
[4] Är du i själva verket den underbare nasarén själv? De vore också bra, och faktiskt ännu bättre; för då kommer vi få lära känna mannen eller ynglingen själv, om vilken vi har hört så många och märkvärdiga sa-ker! Du verkar bara lite för ung för nasarén, som enligt beskrivningen skall vara minst trettio år gammal! Men det spelar ingen roll, du behöver inte vara den be-römde nasarén; ty du besitter också ett mycket aktivt och ambitiöst sinne, du har rest vida omkring och kunnat skaffa dig alla möjliga slags erfarenheter. Var-för skulle inte detta också ha gjort det möjligt att uppnå förmågor vars omfattning jag inte har en aning om? Åh, jag är inte det minsta avundsjuk på dig! Inte heller förnekar jag att det kan finnas verkliga mirakel vid sidan av våra skenbara; ty de skenbara miraklen måste alltid ha föregåtts av sanna, annars kunde de falska inte så lätt ha uppfunnits av människor. Men det är bara en sak jag absolut inte håller med dig om, att vi någonsin skulle ha velat uppnå något uppenbart ont med våra falska mirakler.
[5] Naturligtvis visste vi inte om att den moraliska sfä-ren i en människas själ fullständigt förstörs genom sådana bedrägliga mirakler, vilket är ett stort ont för människan; men vi är alla ateister och kunde inte före-ställa oss någon annan sfär av mänsklig lycka än den jordiska, eftersom vi inte trodde på ett liv efter döden, åtminstone inte på ett liv som var medvetet om sig självt! Men det som hade distraherat oss från existen-sen av ett gudomligt väsen och lett oss till den mest fullständiga ateism, det har jag redan presenterat för dig på det mest förnuftiga och levande sätt som möj-ligt per longum et latum (på längden och bredden) och nu tror jag att jag står inför dig så rent som möjligt, även om du vore Gud Själv.
[6] Det finns inget hemligt ställe i mitt innersta där jag har dåligt samvete, så jag står här modigt inför dig! Jag fruktar inte döden, även om jag sannerligen inte är någon vän av smärta och lidande. Vad skulle du kunna använda för att få håret att resa sig på en man som kan säga om sig själv: si totus illabatur orbis impavidum ferient ruinæ. (Även om hela världen skulle kollapsa kommer den orädde att stå på ruinerna.) Låt oss förbli goda vänner och stödja varandra i allt som är gott och sant, vilket säkerligen måste göra alla människor fromma i vilket fall som helst, och då behöver vi såvitt jag vet inte skrämma varandra! Men vad du än gör kommer världen i allmänhet aldrig att bli bättre än den är nu och alltid har varit!
[7] Men jag skulle nu mest av allt föredra att ge mig av tillsammans med mina följeslagare! För jag lade just märke till flera fariséer här, och – förlåt mig, min vän! – jag tycker inte om att komma i kontakt med dessa människor någonstans, eftersom de motsätter sig alla framsteg ex diametro. Jag skall bespara dig alla ytterli-gare förklaringar och ansträngningar! Jag vet nu var jag står och hur jag måste styra mig andligt för att uppnå evigt liv från Gud; jag behöver inget mer för tillfället, och jag skall bespara dig ytterligare förkla-ringar av detta husmirakel även om jag gärna hade hört det i detalj! Men de många fariséerna, till och med ledaren från Caesarea Filippi är här också?! Åh, snart skall vi göra oss osynliga!”
[8] Rafael säger: ”Åh, ni kan stanna trots dessa männi-skor; ty de är inte mer fariséer än du är! Var och en som går här är en ren människa, förutom den som under tiden tolereras på grund av Skrifterna. Så du behöver inte längre frukta fariséerna som är här! Be-rätta något om det så skall jag sluta försöka få håret att resa sig på dig! Vill du det?”
[9] Roklus säger: ”Varför inte? Jag vet inte mycket, det är sant; men det jag vet är begripligt och förtjänar all trovärdighet. Jag ber bara om lite tålamod för att samla mig!”
49. Vad Roklus har hört om nasarén och hans åsikt om det
[1] Efter en kort stunds tystnad säger Roklus till Rafael: ”Käre, unge, i sanning vise vän! Nu är jag fullt samlad och kan berätta för dig det jag – visserligen helt nylig-en – har hört från några handelsmän från Nasaret och Kapernaum, som jag sannerligen och ovillkorlig-en har trott på, eftersom de är tillförlitliga män. Men jag vet inte en stavelse mera, naturligtvis, än vad jag har hört från dessa mina trogna och sanna affärs-kompanjoner – så lyssna, om du vill!
[2] I den lilla staden Nasaret, belägen vid övre Jordan-floden, inte i området i bergen med samma namn, bodde det en snickare som hade fått en son med sin andra fru som han gav namnet Jesus. Sonen var också snickare fram till sitt trettionde levnadsår och förblev alltid en tystlåten, mycket eftertänksam men fåordig man. Han var dessutom en ytterst anständig man; man hörde honom aldrig gräla och såg honom heller ald-rig hylla vare sig den lockande Venus eller en rusgi-vande Bacchus.
[3] En stadig och mycket blygsam återhållsamhet var det utmärkande karaktärsdraget i hans liv. Dessutom var han alltid mycket ödmjuk och medkännande mot de fattiga och för hans alltid utmärkta snickeriarbeten krävde han endast mycket blygsam lön, vilken han alltid samvetsgrant betalade till sina föräldrar. Men den dagen han fyllde trettio år, lade han alla sina verk-tyg åt sidan och rörde aldrig en yxa eller såg igen.
[4] Hans bröder och hans mor, som fortfarande lever, är alla genomhederliga människor, frågade honom om orsaken och han sägs ha gett de följande svar som låter väldigt mystiskt: ’Tiden är inne då jag måste göra min Faders vilja i himlen – det är för detta jag har kommit till världen!’
[5] Därefter lämnade han snart sitt föräldrahem, flyt-tade till den lilla öknen inte långt från Jordanflodens utlopp där vi befinner oss just nu, och där tog han upp lärjungar och undervisade dem att älska Gud och sin nästa och varnade dem för fariséernas gamla surdeg, något som gjorde mannen mycket kär i mina ögon, även om jag ännu inte har haft lyckan att möta honom personligen; ty en fiende till fariséerna är alltid vår vän och kan räkna med allt vårt stöd!
[6] Till denna hans högst aktningsvärda lära förenar han dessutom en sagolik viljekraft med magisk karak-tär och utför mirakel som ingen dödlig människa ens kunnat drömma om. Han lär till exempel kunna upp-väcka varje död människa till liv igen enbart genom ord och viljeakt – hur otroligt och sagolikt detta än må låta, är det ändå helt sant! Kort sagt, han vandrar från den ena platsen till den andra, undervisar människor i hur de skall lära känna sig själva och Gud, på ett sätt som alla kan förstå – och varje steg han tar är följt av de märkligaste underverk!”
[7] Hans redan mycket talrika lärjungar, som alltid följer honom, anser honom vara en gud, eftersom en verklig gud med alla sina mirakulösa egenskaper omöj-ligt skulle vara i stånd att göra mer. Men låt oss lämna det; för en gud, som vi föreställer oss honom i alla möjliga former och skepnader, är i vilket fall som helst inget annat än den lösaste produkten av en mänsklig fantasi med inget annat än fiktiva förmågor, som inte är något alls, precis som deras obetydliga bärare, nämligen den poetiske guden!
[8] Men om det förhåller sig så med mirakelmannen från Nasaret, vilket jag inte betvivlar det minsta, så förstår jag inte varför man inte skulle kunna eller borde betrakta honom som en gud! Såhär tänker jag för mig själv: Denne person, som genom sin naturliga läggning säkerligen är mer kapabel än någon annan på jorden, har genom sin iver i livet funnit sitt kärlekslivs centrum inom sig själv, och har sedan omsorgsfullt vårdat, gett näring åt och utvecklat detta centrum.
[9] Med detta sanna liv, som helt genomsyrar honom som en fullt utvecklad varelse, förbinder han sig med naturens allmänna livskraft, och hans vilja måste då inte bara vägleda sitt eget livsorgan, utan alla organ i hela naturen, eftersom han inom sig förenar de le-dande trådarna för allt annat delvisa liv i varelserna genom sitt liv och kan därigenom styra och ställa alla varelser efter eget behag.
[10] Jag har redan nämnt för dig tidigare, som full-komlig ateist, hur en människa endast kan bli en verk-lig gud och få evigt liv genom att upptäcka livets prin-cip inom sig själv. Kanske har flera redan lyckats med det genom historien, och i framtiden kanske ännu fler lyckas med det; och här har vi mannen från Nasaret, som inte är någon fabel och som helt och hållet be-kräftar mitt påstående! Jag tänkte också på honom när jag fällde den kommentaren till dig. Jag skulle ge mycket om jag kunde hitta honom någonstans! Jag skulle själv bli en av hans lärjungar och skulle, om allt med honom är som jag hörde det genom vissa av mina kollegor, till och med utan tvekan betrakta ho-nom som en sann gud, och älska och tillbe honom av all min kraft, även om ni skulle hålla upp tusen judiska Jehovor och hundra egyptiska Zeusar emot mig!
[11] Jag säger dig: Alla Jehovor och alla Zeusar, egyp-tier, greker och romare, och alla indiernas Atmas och Lamas är ingenting jämfört med denne ende nasaré, som är en sann mirakelgörare, och som vi esséer inte alls fruktar, eftersom några av oss till och med är bland hans lärjungar och har redan flera gånger berät-tat för oss genom brev hur mannen är, vad han lär ut och allt han gör! Ja, om denne man av en händelse fanns här, skulle jag inte fråga dig hur detta underbara hus kom till, utan jag skulle säga till dig: ’Se där, detta är ett sant verk av Gud!’
[12] För en gud är det möjligt att till och med skapa en ny värld här; ty han bär livets centrala trådar inom sig, och med dem har han full makt över alla varelser och alla element i hela naturen. Han behöver bara vilja något väldigt mycket, så måste det då ta form enligt hans allra klaraste och fulländade intelligens. Arkime-des, en stor vis man som kände många sådana krafter, sade: ’Ge mig en fast punkt ovanför jorden, så skall jag bringa världen ur led!’ Det var ett djärvt, men icke desto mindre storslaget ord; men han skulle ha haft mycket att göra med sina skruvmejslar (Schraubenhe-beln, Hebeln=hävstång, spak, övers. anm.), för att bringa hela världen ur led.
[13] Men nasarén behöver ingen fysisk skruvmejsel, utan istället en viljestyrka, och hela världen inklusive oss ligger upplöst i atomer inför oss, det vill säga i den mån vi fortfarande kan föreställa oss en existens för oss själva efter denna upplösning!
[14] Nasarén har funnit den rätta mejseln (Hebel) och behöver ingen fast punkt ovanför jorden, utan endast istället sin vilja, och all synlig natur kommer upphöra att existera! Och se, denne nasaré hör på sätt och vis också till vårt institut, det vill säga institutet för den sanna, osjälviska kärleken till nästan, och därför har vi ingen större eller sannare mirakelgörare att frukta, eftersom vi är övertygade om att ingen på denna jord kan jämföras med honom.
[15] Eller skulle du kanske vilja ta dig an honom, du som i slutändan ville få håret att resa sig på mig? Hör på, min käraste och annars mycket lovvärde yngling, var bara ödmjuk! Du är säkert förmögen till mycket, men långt ifrån allt; men nasarén kan göra allt! Du skulle få stora svårigheter om du tampades med ho-nom, min käre! Men jag skall själv möta nasarén nå-gonstans och presentera honom för dig; men var då försiktig hur du klarar dig inför honom! Nå, känner du nu igen denne mirakelgörare från Nasaret?”
[16] Rafael säger: ”Tja, varför skulle jag inte känna igen Honom? Jag har redan varit i Hans tjänst ett bra tag!”
50. Roklus ber Rafael om ett mirakel
[1] Roklus säger, skrattande: ”Åh, du store skrytmåns! Om du aldrig har sagt en osanning, har du sannerligen gjort det nu! Den unge rackaren låter mig så tydligt beskriva den underbare nasarén och nu säger han att han redan har varit i hans tjänst ett bra tag. Inte illa, inte illa alls! Nej, nu begär jag att du bevisar det för mig, annars skall jag få dina blonda lockar att resa sig! Har du förstått mig?! Så fram med beviset!”
[2] Rafael säger: ”Ja, min vän, du skrämmer mig inte med denna uppmaning, och jag kan göra vad du än ber om, förutsatt att du ber om något rimligt och tänkbart möjligt; ty jag äger ingen kraft för något dumt och omöjligt. Ge mig därför snabbt uppgiften att be-visa det för dig, så skall jag utföra den lika snabbt!”
[3] Roklus såg då skarpt på Rafael och sade: ”Nåväl, min käre, unge vän, jag har lyft en sten från marken som väger omkring fem pund. Det är brun granit som inte har någon släktskap med någon metall som jag känner till. Förvandla den till guld, men av samma vikt!”
[4] Rafael säger: ”Kortsynte man, om man gör guld av denna, kommer denna klump väga tre gånger mer! Vikten kan därför inte förbli densamma om inte for-men och storleken kan förändras! Vad vill du ska för-ändras?”
[5] Roklus säger: ”Då låter vi form och skepnad vara som de är, så skall vi förändra vikten för miraklets skull!”
[6] Rafael säger: ”Håll då fast i stenen så att inte en tre gånger större klump kommer falla ur din hand; ty den plötsliga viktökningen är alltid lika märkbar som om en sten som väger ungefär tio pund faller ner på dina händer från luften! Du skulle då lätt kunna falla om-kull med hela guldklimpen!”
[7] Roklus säger: ”Det missödet skulle förmodligen inte drabba mig!”
[8] Detta sade Roklus dock med en ton av tvivel om huruvida beviset skulle lyckas. Men i samma ögonblick förvandlade Roklus stenen till guld, och genom den plötsliga viktökningen kastades Roklus våldsamt till marken – så häftigt att han hade svårt att resa sig igen.
[9] När han (Roklus) var på fötter igen började han tillrättavisa Rafael och sade: ”Hör på, du underbare, okynnige pojk, tio sådana guldklimpar är inte värda att utstå en sådan smärta för! Kunde du inte has sagt: ’Nu sker förvandlingen’!? Jag slog huvudet och händerna i marken så hårt att det var som om jag hade fallit från ett högt träd! Mitt huvud gör fortfarande fruktansvärt ont! År, du okynnige mirakelpojke, hela mig nu från min huvudvärk som ett ännu större bevis på att det du sade var sant!”
[10] Här blåste Rafael på Roklus och på ett ögonblick kände inte Roklus någon smärta längre, och Rafael sade till honom: ”Tag nu upp guldklimpen från mar-ken och undersök den för att se om den inte är rent guld!”
[11] Roklus gjorde det, men kallade samtidigt till sig sina elva följeslagare och sade: ”Se här och bedöm själva!”
51. Esséerna försöker förstå vem Rafael är
[1] Alla kom och sade: ”Vän, detta är det renaste guld, och hela klimpen torde ha ett knappt uppskattnings-bart högt värde! Och denne obeskrivligt vackre yng-ling fick den bruna graniten att bli en lika stor guld-klimp genom sin blotta vilja? Ingen magiker skulle kunna göra det! Detta är därför ett rent mirakel, endast möjligt för en gud – något vi tidigare ansåg vara en fabel, men detta faktum säger oss tydligt något annat. Den underbare pojken är en gud och varken mer eller mindre! Vi måste dyrka honom, och vi måste offra det vi kan åt honom, så att han inte blir arg på oss eller till och med överger oss!”
[2] Roklus säger: ”Han påstår själv att han blott är en lärjunge och tjänare till den ständigt alltmer ryktbare nasarén. Han är därför ingen gud; men nasaréns gu-domlighet framträder här desto tydligare! Ni såg också tidigare hur illa jag föll förut, vilket gav mig stor hu-vudvärk, och med ett mycket lätt andetag från pojkens mun blåstes den bokstavligen bort. Så, enligt hans egen utsago är den unge mannen bara en lärjunge och tjä-nare till nasarén, och förtjänar all vår aktning, men ingen tillbedjan och inga offer! Låt oss därför nu end-ast söka upp nasarén själv; honom vill vi finna – då har vi funnit allt!”
[3] Följeslagarna säger: ”Men om de nu ändå är denne yngling som är nasarén själv?”
[4] Roklus säger: ”Nej, nej, det är han inte! För det första är inte hans ålder rätt; trettio år – vad tänker ni på?! Pojken är knappt sexton! Och för det andra kommer pojkens egen bekännelse! Den okynnige poj-ken är visserligen lite svår, men det finns inte spår av någon lögn i honom, det garanterar jag. Det finns inget spår av någon lögn i honom; för jag har lärt känna honom tillräckligt väl för att bedöma det! Visst är han lite okynnig, vilket vi villigt har överseende med på grund av hans ålder, dessutom är han en vack-er yngling, vars like jag inte har sett i hela mitt liv! Man skulle kunna tro att han var en flicka i förklädnad; men han ser ibland alldeles för allvarlig ut i mina ögon, så att jag trots hans feminina skönhet ändå måste anse att han är maskulin. Han är också alldeles för vis för att vara en flicka; ty även de vackraste flickor är alltid något dumma och kan aldrig uppnå en mans visdom. Men det finns en mycket märklig vis-dom i detta som vi inte kan konkurrera med. Men allt detta bevisar också att han inte är nasarén själv, utan en sann tjänare till honom. Han kommer leda oss till nasarén!”
[5] Härefter vänder sig Roklus åter till Rafael och sä-ger: ”Lyssna, du käraste, om än något busige tjänare till nasarén! Vi är båda färdiga med varandra, och jag och mina följeslagare ber dig nu bara att visa oss var vi kan finna och träffa den mest ryktbare nasarén!”
[6] Rafael säger: ”Ja, nu kan och får jag berätta för dig, något utförligt, att den mest ryktbare nasarén befinner sig just här! Med ditt skarpa sinne kan du själv leta fram den rätte personen bland flera hundra gäster! Se, om du inte hade ett så skarpt intellekt, skulle jag ha visat dig nasaréns person själv; men ditt skarpa sinne förhindrar mig! Gå och sök ordentligt, så kommer du säkert att hitta rätt person!”
[7] Roklus säger: ”Nåja, det var ett litet nålstick – men det gör inget. Mitt förstånd är dock inte att förakta! Det mitt förstånd inte finner, det skall mitt hjärta finna – för det hör inte heller till de sämsta på denna jord! Bekymra dig inte för mig, min unge, mycket vise vän, jag kommer inte att behöva leta länge, utan snart ha funnit den rätte!”
52. Roklus talar om vikten av ett utvecklat sinne
[1] Här uppmanar Rafael Roklus att först ta hand om den värdefulla guldklimpen som han (Rafael) gav ho-nom (Roklus) som gåva.
[2] Då säger Roklus, något irriterad: ”Min vän, alltid när jag är upptagen med att söka det bästa för mänsk-ligheten, lämnar jag denna världs farliga smuts ifred! Förstått, du något beskäftige unge man?! Jag kan full-ständigt och sanningsenligt försäkra dig att jag inte ens med ett finger tänker röra vid den där dynghögen igen, och du kan för ditt eget nöjes skull förvandla den tillbaka till det den tidigare var!
[3] Tror du kanske att jag trånar efter guld eftersom jag är grek och essé? Åh, där tar du gravt miste! För det första äger jag som jordisk arvslott därhemma hundra gånger mer av den gula jordsmutsen av denna klump här, och jag kan därför mycket väl klara mig utan denna nya skapelse. Och för det andra har mitt hjärta aldrig fäst sig vid sådana ting; för om jag någonsin girigt hade jagat denna jords skatter, hade jag knappast uppnått denna skärpa i förståndet – en skärpa som, även om det inte förmår greppa det allra högsta, likväl är ett litet steg mot det och som därför är värt tusen-falt mer än hundratusen sådana guldklimpar.
[4] Jag vet mycket väl att människan aldrig kommer till de högsta andliga livssanningarna endast genom intel-lektet, hur rent och skarpt det än må vara. Men i av-saknad av detta själens ljus har människan ännu svå-rare att nå fram till livets högre och djupare sanningar! Ett välutvecklat mänskligt intellekt är enligt min me-ning alltid ett mycket gott steg på vägen till det eviga och oförgängliga livets sanning från Gud, och utifrån detta perspektiv är det sannerligen av mycket stort värde. Därför är det inte rätt av dig, min unge vän, att tala så nedlåtande om mitt skarpa intellekt!
[5] Se, i den nedbrända staden vandrar fortfarande många människor omkring, vars intellektuella skärpa du säkert aldrig skulle klaga på; varför kommer de inte hit, dessa får och lamm, för att söka efter livets dju-pare sanningar? De tittade alla hitåt och kunde också ha upptäckt detta nya mirakelhus; men det betyder ingenting för dem!
[6] Vad kan få en människa som är helt oförmögen att tänka att känna intresse för något! Jag säger: Ingenting! Förutom att hennes hungriga mage skyndar efter något som mättar! Duka fram ett fat med mat åt dessa stän-digt hungriga lastdjur i människogestalt och utför sam-tidigt de största mirakel, – så kommer dessa oförstån-diga varelser att äta och inte ägna den minsta upp-märksamhet åt dina mirakel! Och när de har mättat sina magar blir de lata och sömniga och bry sig inte det minsta om dina mirakel! Sådant väcker bara en bildad människas förstånd – och han börjar tänka, jämföra och vilar aldrig igen förrän han har kommit fram till någon förklaring till miraklet!
[7] Men om nu saken obestridligen förhåller sig så, varför fäller du då ständigt spydiga kommentarer om mitt skarpa intellekt? Du förstår, där har du – trots din mirakelkraft – hamnar på den mest snåriga villoväg i världen!
[8] Om jag verkligen ska kunna känna igen en gud, då måste jag först tänka – och först därefter känna! Men hur skall ett bättre och andligt känsloliv kunna väckas i mig, om jag står där som en idiotisk oxe?! Du varnade mig för att endast söka och finna den gudomlige na-sarén med mitt skarpa intellekt; men det skall jag göra, för att visa dig att en korrekt förståelse också är bra till något! Kort och gott och förträffligt, jag är skyldig dig stort tack och jag älskar dig mycket – för du har lärt mig känna en sann gud och har därför givit mig en omätlig skatt som inte kan vägas upp av ett berg av guld; men jag tycker inte om att du alltid har något som pikar mitt intellekt!
[9] Ty även en Guds allra högsta visdom måste er-känna detta som sant: Att intellektet är nödvändigt för människan – dels för självinsikt, och framför allt om insikten om Gud! Jag vet mycket väl att en människa, hur skarptänkt hon än må vara, ännu aldrig kan om-fatta allt det som Guds högsta visdom har fastställt, låtit uppstå och oavbrutet låter ske. Men utan någon skärpa i förståndet – utan förmåga till prövning och urskiljning – begriper människan ändå aldrig någon-ting!
[10] Man säger att endast tron är människans ljus! Åh, käre himmel, vad är tro utan förståelse? Det är vagg-gans visdom hos omogna barn som sträcker sig efter månen, kanske i tron att det är en rund bit honungs-bröd! Och det finns verkligen vuxna människor på denna kära jord som tror att månen är ett bröd som svävar i luften, som varje månad äts av paradisfåglar-na, men sedan omedelbart börjar växa igen! Ja, min vän, säg mig, till vilken nytta för dig, mig och en gud är en sådan tro? Är det inte bättre och mer värdigt den mänskliga anden och en gudomlig ande i människan att reflektera över, och med tiden upptäcka, att månen måste vara något annat än bröd för paradisfåglarna att äta?
[11] Min princip är: Pröva allt och behåll det som goda – eller åtminstone det som närmast liknar en sanning – tills ett bättre och klarare ljus ges från något håll! Under en kolsvart natt är en glödande mask bättre än inget ljus alls; och så är själens ljusgnista – kallad förnuft – verkligen bättre än den mörkaste vid-skepelse som saknar all avlägsen sannolikhet!
[12] Men jag förmodas tro på något som berättats för mig som fullt sant, men jag har inte den minsta möj-lighet att övertyga mig om att det är sant, eftersom jag både saknar förstånd och erfarenhet för att kunna bedöma det.Men vad är en sådan tro annat än den allra blindaste vidskepelse? Vad hjälper dig mig att något jag tror är sant, om jag inte förstår det, ja, inte ens kan övertyga mig om att det verkligen är sant? Vad vore guld bra för om inte mänskligt förstånd kunde skilja det från en annan, vanlig och värdelös metall? Om en människa tror på något, måste hon tro på det med någon form av förståelse, annars måste lögn och sanning vara helt och ett detsamma.
[13] Om du säger till mig: ’Långt bortom de blå bergen finns en stad byggd av de allra dyrbaraste ädelstenar, och alla som bor där är jättar!’ Då kommer jag, om jag är blind och dum nog, att tro dig på ditt ord och till och med rättfärdiga det för mig själv; men om någon annan sedan kommer och säger till mig: ’Hallå, bor-tom bergen finns det alls ingen stad, och än mindre några gigantiska människor!’ Vad skall jag som en ove-tande, dum gnällspik göra då? Jag kommer hålla mig till det första, även om det är en uppenbar lögn, och kommer med oförskämt förakt förkasta sanningen i det andra! Men kan detta vara utan betydelse för en ytterst vis gud?
[14] Om nasarén är en gud, full av den högsta visdo-men, vilket jag inte längre betvivlar, eftersom jag kän-ner igen det med mitt förstånd, då skulle det nästan vara dumt av honom om han undervisade männi-skorna att känna igen lögner och falskheter och att acceptera sanningens ljus och dess godhet utan någon skärpa i förståndet!
[15] Du förstår att du inte kan hävda dig mot mig i detta, inte ens med tusen utförda mirakler; skämta därför hädanefter inte om mitt intellekt, utan låt det vara vad det är och visa mig bara den gudomlige na-sarén så att jag kan böja knän inför honom som det anstår sig och även tillbe honom!”
53. Kärlekens inverkan på sinnet
[1] Rafael säger: ”Men min vän, du börjar bli lite irrite-rad över något som du bara anklagar mig för att göra; hur kan du betrakta mig som en motståndare till män-niskors rätta förstånd?! Om jag säger till dig att du ska använda ditt skarpa förstånd för att hitta nasarén, ville jag bara visa dig att inte ens det ljusaste förstånd är tillräckligt, utan framför allt måste sinnet, det vill säga kärleken, ta över uppgiften att söka och känna igen Honom som Själv är den högsta och renaste kärleken! Naturligtvis får det inte saknas förstånd; men först och främst måste det vara kärlek! Utan den kan det rena förståndet inte åstadkomma någonting i sig självt!
[2] Allt beror inte på nasaréns person, inte heller på det faktum att du i din entusiasm över magi gör Ho-nom till en gud, utan allt beror istället på vad ditt hjärta säger om det!
[3] Om du hade haft den rätta graden av värme för det, så hade du redan känt igen nasarén och inte ha behövt fråga mig om Honom; ty kärleken hittar snabbt och lätt kärleken. Men fram till nu härskade det kalla, om än mycket nyktra intellektet i dig, och därför be-höver du fortfarande fråga efter Honom som är dig så nära! Tror du kanske att jag därmed talar till förmån för den blinda vidskepelse som ni esséer nu vårdar så ömt? Åh, vad du då misstar dig om mig!
[4] När jag säger att det rent världsliga förståndet inte är tillräckligt, då har jag så gott som sagt att en mycket högre, rent andlig insikt måste komma till det världs-liga intellektet för att kunna känna igen den Allre Högste. Men när jag mycket påtagligt ville antyda detta för dig, hur kan du då som en klart tänkande människa anklaga mig för att vara en motståndare till intellektet och för att endast anse de sanna åsnorna och oxarna som kapabla till en högre insikt? Ser du inte hur långt bort ditt rent världsliga intellekt har kommit?
[5] Förstå, i alla viktiga civila levnadsförhållanden har människor emellanåt uppfunnit mycket visa lagar och även sanktionerat dem; men bland dem finns vissa som är mycket grymma, som till exempel de flesta strafflagar.
[6] Om någon bryter mot en sådan lag, oftast av ren okunskap om en sådan lag, så griper lagens arm denne och för honom inför den strikte domaren som känner alla lagar. Om han då dömer enligt rent världsligt förstånd, så kommer han obönhörligt döma den an-klagade till döden enligt Codex Poenitentiarum.
[7] Men om domaren också har ett varmt och kärleks-fullt hjärta utöver sin världsliga och juridiska förstå-else, kommer han att invända mot den kalla världsliga förståelsen och säga: Lagen, kanske skoningsfullt skap-ad av tyrannisk, härsklysten passion, kan väl inte till-lämpas fullt ut här?! Ty här måste en bevislig fullstän-dig okunskap om någon befintlig lag tillämpas!
[8] Ty om någon står på taken och ser en annan per-son ligga på marken nedanför, och med ond avsikt hoppar ner på honom för att döda honom eller åt-minstone orsaka honom allvarlig kroppsskada, då skall en sådan person straffas med största stränghet för sin onda vilja. Men om någon faller från ett tak enbart av vårdslöshet, men därigenom också dödligt skadar nå-gon som ligger på marken nedanför eller någon som råkade gå förbi, då är han helt oskyldig till en sådan olycka, och det är en domares uppgift att noggrant urskilja vilka omständigheter som var orsaken till att en person gjordes till en ogärningsman!
[9] Om en utlänning, som är helt okunnig om vår skrift, vårt språk och våra lagar, omedelbart bryter att ha kommit in i våra länder, snabbt och enkelt bryter mot en av våra lagar, då måste vi stoppa honom och göra honom bekant med våra lagar genom en tolk. Först om han sedan återigen bryter mot de lagar som tillkännagivits för honom kan han straffas för det. Det är oförskämt att säga att okunskap om en lag som en gång har sanktionerats i ett land inte ursäktar någon; för hur kan någon följa en lag som han bevisligen aldrig har hört talas om?
[10] Se och bedöm nu själv: Vilken av de bägge do-marna dömde rätt och sant – den förste, som följde lagens bokstav med sitt kalla förstånd som riktmärke, eller den andre som, som människa, i sitt hjärta bar en rättvis medkänsla för syndaren och därigenom belyste lagens brister och dumhet?”
[11] Roklus säger: ”Uppenbarligen den andre!”
[12] Rafael säger: ”Bra! Men vad var det som ökade den andre domarens insikt och förståelse?”
[13] Roklus säger: ”Uppenbarligen var det kärleken i hans hjärta som väckte honom till medkänsla för syn-daren! Han ville inte fördöma syndaren, vilket var anledningen till att han började undersöka allting närmare och upptäckte därigenom ett antal omstän-digheter som gynnade syndaren.”
[14] Rafael säger: ”Väl och riktigt talat! Men vad följer nu av detta för varje människa, annat än att ett för-stånd, som redan väckts genom olika vetenskaper och erfarenheter, först då får sin rätta skärpa när det blir uppvärmt av hjärtats kärlek och ständigt allt klarare upplyst av den allt starkare flammande kärlekselden. Har jag då gjort mig till en motståndare till förståndet, när jag bara med vissa vinkar vill göra dig uppmärk-sam på att just din skarpa förståndskraft i hög grad ännu saknar den egentliga skärpan, och att du bör höja den med den sanna kärleken till Honom, som du först nu söker – men som du tidigare inte sökte så mycket som du nu säger att du gjort?!”
54. Rafael avslöjar vad Roklus innerst inne anser om Herren
[1] (Rafael:) ”Det är visserligen sant att du har hört mycket om den berömde nasarén som verkar otroligt för dig, och att du gärna skulle ha haft ett möte med Honom om det kunde ske utan större besvär; men det var inte vad du sökte och du tänkte för dig själv: ’Vi har i vilket fall redan sänt några bröder efter honom, och de kommer att berätta för oss vad han lär ut och gör!’ Men några av dem lämnade er helt och hållet och blev Hans lärjungar, och detta gjorde er då oro-liga, och först genom detta blev ni mer och mer ny-fikna på att få lära känna nasarén personligen.
[2] Min vän, en sådan ren nyfikenhet är ingalunda kärlek! Tala då hellre rent ut: Är inte din kärlek till nasarén ungefär sådan, som när en besegrad krigare allra vänligast underkastar sig sin erövrare bara för att slippa fler kraftprov? Du har faktiskt i hemlighet en mycket särskild rädsla för nasarén och beter dig bara som om du väldigt gärna skulle vilja träffa Honom; men jag ser en helt annan vind som blåser i ditt sinne. Och vet du hur vinden, klädd i ord, talar? Lyssna, så skall jag tolka det åt dig!
[3] Vinden lyder så här: ’Åh, denne förtvivlade nasaré! Han var tvungen att dyka upp just nu, eller hur? Arbetet i vårt fina institut var nu i full gång! Nu måste bytet föras till nasarén av alla människor, som – vem kan göra det lika mycket som han – nu utför mirakel jäm-fört med vilka alla våra verk är ren aska och genom honom snart kommer att misstänkliggöras och vara värdelösa. Han har blivit en riktig lus i vår päls, som aldrig kommer att tas bort. Men nu är det dags att hålla god min i elakt spel. Allt måste sättas in så att han inte blir vår fiende. För om han blir vår fiende kommer det på en gång att vara över för hela vårt institut. Vad händer nu! Vart skall vi ta vägen, och vad göra? Han kan aldrig besegras; så här gäller det att vara listig och inte ens på långt håll visa något ovän-ligt, utan hela tiden bemöta honom med största vörd-nad och vara så vänliga och tjänstvilliga vi bara kan. Då skall han, som sägs vara en god människa, aldrig lyfta något svärd mot oss, utan lämna oss ifred!’
[4] Se, min vän, detta och mycket mer finns i er inre livsvind, mot vilket du knappt kan säga något förutom att förklara att allt jag just har sagt är en lögn, vilket emellertid inte kommer att fungera eftersom jag ome-delbart skulle komma till er med dokument skrivna av din hand, vars slippriga innehåll skulle väcka stort uppseende här! Och det skulle nog för att få dina ganska gråa hår att resa sig! Hade jag alltså inte rätt när jag sade dig att du bara skulle försöka söka den be-römde nasarén med ditt skarpa intellekt? Nå, vad har du att säga till allt detta?”
[5] Roklus säger, helst ställd: ”Ja, käre vän, om du kan läsa mina inre känslor, har all vidare diskussion med dig upphörd och jag måste nu på fullaste allvar knä-böja inför dig, min pojke, och be dig om förlåtelse för allt som jag någonsin har sagt mot dig!”
[6] Rafael säger: ”Du förstår, du var tvungen att få ut det också, och nu kan du bli introducerad för nasarén, så följ mig nu!”
[7] Roklus säger, och låter mycket generad: ”Ja, min vän, allt detta är mycket vackert och storslaget! Ja, ja, det ligger en– hur ska jag säga? – ja, ja, det ligger en stor värdighet och en omänskligt stor ära i att bli in-troducerad för den mäktigaste och mest upphöjde mannen på hela jorden! Ja, ja, det är allt! Men om en sådan fullständigt gudomlig man, utöver alla sina out-grundliga mirakulösa krafter, också besitter den mänskliga förmågan att se rakt igenom oss och återbe-rätta hela livshistorien om en person som jag för hela världen – vet du, då är en närmare bekantskap med en sådan gudsman inte längre något trevligt alls! Och jag skulle hellre rymma härifrån än att stanna här längre! Dessutom börjar det närma sig kvällen, och vi har alla ännu en hel del att sköta därhemma idag, så ursäkta oss om jag nu avböjer ditt annars mycket värdefulla erbjudande, det vill säga, det vill säga om det inte nödvändigtvis är så att vi blir bekanta med den mest berömde av alla berömda. Naturligtvis, om du anser detta vara något gott och nödvändigt för oss och krä-ver det, då säger det sig självt att vi säkerligen inte kommer att motsätta oss dig som vår andligt störste välgörare; men för att vara ärlig är det verkligen inte särskilt trevligt för mig att placeras rakt framför näsan på en sådan enorm människa, stor i makt och visdom, eftersom man då börjar känna sig som rent ingenting vid sidan av honom! Man blir tusen gånger ingenting, medan motståndarens outgrundliga allt-i-allt bara ökar exponentiellt i en sådan fullhet. En sådan känsla av ingenting smärtar mig och gör ont i mitt hjärta; därför har jag inte längre någon större glädje i att bli intro-ducerad för den berömde nasarén.”
[8] Rafael säger: ”Om ni inte lär känna Honom, så förverkar ni era själars eviga liv! Dessutom har du ju nyss helt riktigt sagt att för att ha allt behöver man bara ha nasarén! Nu är det fortfarande möjligt, men bara tills morgonen; Hans avfärd härifrån är oåterkal-leligen bestämd till tidigt på morgonen. Ingen utom Han vet vart! Därför måste ni handla nu, om ni vill leva för evigt!”
[9] Roklus säger: ”Nåväl, för oss då till honom! Han kommer väl inte att döda oss under sådana omstän-digheter?!”
[10] Rafael säger: ”Han kommer att ge er alla det sanna livet, ja det kommer Han att göra – men Han kommer inte kröka ett hårstrå av ert nuvarande, sken-bara liv!”
55. Kärlekens essens
[1] Först nu bestämde sig Roklus för att följa med Ra-fael till Mig och modigt gå de trettio stegen. Men ef-tersom Jag fortfarande satt vid bordet med Cyrenius som tidigare och diskuterade olika regeringsfrågor med honom, och Rafael ledde Roklus i riktning mot Cyrenius, sade han (Roklus) efter att ha gått ungefär tjugo steg: ”Ja, nu leder du mig tillbaka till överståthål-laren, som jag tidigare gjorde upp allt med?! Cyrenius, som jag nu känner alltför väl till, kan inte vara den nasaré vi söker?”
[2] Rafael säger: ”Naturligtvis inte; men den enkle mannen som sitter bredvid honom till höger är det! Nu känner du Honom och kan nu själv gå till Ho-nom!”
[3] Roklus säger: ”Det skulle vara enkelt – bara några steg till och jag skulle stå vid hans sida! Men vad skall jag säga, hur skall jag tilltala honom?”
[4] Rafael säger: ”Men med ditt intellekt, med din kun-skap och erfarenhet, och du är fortfarande i en sådan förvirring?! Till slut börjar detta bli lite oklart även för mig! Gå dit och säg: ’Herre och Mästare, här inför Dig står en som är hungrig och törstig, tillfredsställ hans själ!’ Och då kommer du genast att få ett passande svar!”
[5] Roklus gjorde detta med stor inre rädsla, och Jag vände Mig till honom med en allvarlig, men vänlig blick och sade: ”Min vän, från Tyrus och Sidon till Caesarea Filippi, och därifrån hit, är uppenbarligen närmare än härifrån till Sydostasien, där de orienta-liska sihiniterna (kineserna) har byggt en mäktig mur långt bortom Indiens högsta berg! Du sökte sanningen där – och å andra sidan inte sanningen; för även om du hade funnit sanningen där, skulle du likväl inte ha känt igen sanningen! Men om du hade känt igen den, skulle det inte ha varit dig behaglig; för om sanningen inte förenas med kärlek, liknar den solljuset i norr. Den lyser upp jorden, men eftersom den är ljus utan värme, ger den inte liv åt marken och allt är förlamat som i döden!”
[6] En domare söker också hela sanningen i enlighet med lagen. Brottslingen tvingas med alla medel att erkänna hela sanningen, och vittnen ställs under den striktaste ed. Till slut kommer hela sanningen fram; men för vems skull är den nyttig? Det är också en sanning utan kärlek, alltså ett ljus utan värme, och det leder till döden! Och se, en sådan sanning har även du sökt och till stor del funnit – dock inte till din inre väckelse, utan till att dräpa din ande, som är kärleken i varje människas hjärta.
[7] Men eftersom din ande krossades som till döds av massan av stel och materiell sanning, var du tvungen att förlora varje spår av en guds existens, eftersom Gud också bara är ren kärlek i Sin ursprungliga essens och bara kan förstås genom kärlek!
[8] Du visste visserligen, med en svag föraning, att kärleken är det grundläggande elementet i alla varelser och ting; men vad kärlek är i sig själv, det visste du inte och kunde inte veta, eftersom dina känslor och din själs sinnen aldrig berördes av den.
[9] Din kunskap om kärlekens natur liknade den du nu har om stjärnornas natur. De lyser, men deras ljus ger ingen värme, och du kan omöjligt, utifrån något som bara ditt intellekt känner till, veta om deras ljus också kommer från en eld.
[10] Men med solen känner du dess värme och sluter dig till att densamma måste vara en eld, och en obe-skrivligt mäktig sådan, eftersom den – trots ett för dig inte helt okänt, oerhört stort avstånd – ändå förmår värma upp jorden så betydligt.
[11] Om månen säger du det rakt motsatta, eftersom du från denna himlakropp aldrig har känt någon värme. Du säger ingenting alls om de andra stjär-norna, eftersom du aldrig har upplevt något av deras inflytande annat än deras sparsamma ljus.
[12] Men eftersom du från de stjärnor som för dig verkar vara så små har fått så föga för din förmåga att förnimma, har du heller aldrig i någon del av dit liv utmanats att fundera över vad stjärnorna kan vara, och om deras ljus är en eld eller inte, eller om de är krop-par eller helt enkelt några värmelösa och tyngdlösa ljuspunkter.
[13] Men för att kunna få någon föreställning om en sak måste man ju dock nödvändigtvis börja tänka på den. Men för att kunna tänka på en sak med en viss iver, måste man anse den värdig det; och värdet beror alltid på den kärlek man fattat för en sak.”
56. Kärlekens kraft. Brist på sinne och förnuft.
[1] (Herren:) ”Men kärlek är återigen resultatet av upp-väckandet av det inre liv som något har åstadkommit.
[2] Det inre livet är kärlek, det vill säga en eld med all sin värme. Om denna eld matas av inflytandet av nå-got som självt innehåller eld, precis som elden i här-den matas av tillsatsen av bra ved, kommer den att börja brinna mer livfullt, och den kommer alltid att bli varmare och mer levande för det som självt är brännbart. Således kommer lågorna att bli starkare och deras ljus klarare, och själen kommer snart att få mycket ljus över en sak som tidigare varit helt okänd för den. Därigenom kommer kärleken till saken att fortsätta växa, och man kommer inte att ge upp förrän den blir känd för en rakt igenom och man är fullt medveten om dess värde och allt den innehåller. Men detta händer bara när kärleken till saken fortsätter att bli större och mer intensiv.
[3] Men om livet inte däremot inte väcks av något, förblir det kallt och är inte det minsta intresserad av det aldrig så minnesvärda, precis som lågan inte slick-ar på vedstockarna som är alltför långt borta.
[4] Människan måste bli väckt av något för att komma i i varma, livgivande tankar om det. Det inre livet kan aldrig väckas av den kalla sanningen, som är en strål-glans från de avlägsna stjärnorna, eftersom dess inre värme därigenom inte ökar, utan minskar.
[5] Fram till nu har du bara sökt med ditt iskalla intel-lekt, och verktyget för ditt sökande var ditt lika kalla förnuft, som inte accepterade något som sant som inte kunde uppfattas med något av sinnena.
[6] Således sökte du Gud med kulramen i din hand och kämpade för att hitta A:et, men du hittade inte ens de grundlinjerna i denna betydelsefulla bokstav. Du sökte efter växter på snön och isen i norr, men fann ingenting, medan snöns ljusstyrka nästan gjorde dig blind.
[7] Med de snötäckta och isiga vidderna menar Jag här det kalla, beräknande intellektet och det ännu kallare, beräknande förnuftet som, eftersom det är grovt mate-riellt, omöjligen kan väckas av något rent andligt och således är oförmöget till en inre andlig kontemplation.
[8] Du slogs av många saker, såsom naturens ständigt återkommande former som för dig förefaller vara skapande. Du tänkte i termer av en exponentiellt intel-ligent livskraft, fullt medveten om sig själv, som stän-digt befäster sig och är i stånd att tränga igenom och gripa tag i allt, och gång på gång frammanar samma former ur de råa krafterna. Du brukade betrakta hela jorden, månen, solen och stjärnorna som ett tempel som slutligen till och med beboddes av osynliga magi-ker. I Indien fann du många skenbara bekräftelser på denna tro, och av denna anledning var du bland de huvudansvariga för att etablera din magiska kammare i Essea.
[9] Eftersom du gjorde allt med det kalla intellektet och aldrig lät ditt hjärtas förstånd vakna, fann du inte livets grund, oavsett hur nära du närmade dig den med ditt förnuft, och försänktes återigen i den kalla och döda materian och försökte finna frälsning däri både för dig själv och för alla andra människor.
[10] Saker och ting har fortlöpt framgångsrikt för dig under en längre tid, ty du var – och är fortfarande – ledare för detta institut, som är fullt kapabelt att kasta de okunniga in i den mörkaste vidskepelse, och den bättre och mer eftertänksamma delen av mänsklighet-en in i den största och tjockaste materialism. Du må ha förstört många avgudatempel, men du har inte er-satt dem med något bättre. Döden var inom dig, och du fann den till och med som en välkommen gäst; ty hos dig räknades icke-existens mer än allt liv.
[11] Men varför har allt detta tagit en sådan vändning för dig? Därför att du aldrig har haft någon kärlek i ditt hjärta. Du har aldrig tänt den levande elden inom dig till en aldrig så måttlig låga. Men om du aldrig har försatt ditt hjärtas yttre i större aktivitet, hur skulle du då ha kunnat försätta de inre och till och med innersta vitala elementen i den andliga delen av ditt hjärta i någon form av upphetsning, varifrån hela hjärtat snart skulle ha slagit snabbare i det sanna livets låga och upplyst ditt medvetande med en klar kunskap om dig själv och den resulterande kunskapen om Gud?!”
57. Kärlek och dess ljus leder till insikt
[1] (Herren:) ”Av detta skall du nu kunna dra slutsatsen att människan, med sitt rena förnuft och med sitt intel-lekt, hur klart och skarpt den än är, inte kan greppa något av allt som är andligt. Hon kan inte begripa livet och dess grundläggande, yttersta syfte; ty förnuft och förståelse har sitt grundläggande säte i hjärnan och i blodet, vilket håller hjärnan i en viss aktiv spänning, varigenom den behåller förmågan att absorbera in-trycken och bilderna från den materiella omvärlden, att jämföra dem i deras former och effekter, och slut-ligen från dem bilda en cirkel av alla möjliga slutsat-ser.”
[2] Allt detta är emellertid saker och bilder av materia i vilka hjärnans sinnen aldrig kan upptäcka något and-ligt. Eftersom livet måste vara något andligt, kan det bara förstås i och genom sig självt.
[3] Därför måste det finnas andra sinnen närvarande hos människan genom vilka hon också kan känna och uppfatta det andliga livselementet inom sig själv och därmed gradvis förstå det i alla dess djup, samband och relationer.
[4] Och vilka är dessa inre sinnen? – Se och hör! Det finns egentligen bara en betydelse, och det är kärle-ken, som bor i hjärtat. Detta sinne måste framför allt stärkas, formas och renas, och allt vad människan gör, vad hon vill, vad hon tänker och vad hon dömer, måste vara upplyst och genomlyst av den levande ljus-flamman från den rena kärlekens eld, så att alla andar må vakna på morgonen av den livsdag som gryr i det mänskliga hjärtat.
[5] Om alla livsandar väcks i tankar, ord, handlingar och gärningar, kommer de att börja röra på sig, och den människa som är full av det inre andliga ljuset kommer snart och lätt att bli medveten om dem, ef-tersom de kommer att börja manifestera sig i många former så snart de börjar röra på sig. Alla dessa for-mer är inte tillfälliga och tomma utan motsvarar nå-gon synlig andlig aktivitet från den gudomliga ord-ningens sfär.
[6] Människan kan emellertid aldrig skåda detta med sitt intellekt och med sitt fåfänga förnuft, utan endast med sin levande andes flammande ögon, som är kär-lek.
[7] Därför kan du ta detta som en fast regel och säga: Ingen yttre världslig förståelse kan någonsin utforska och se vad som finns i människan; det kan endast anden i människan. Och så kan heller ingen känna Gud utom Guds väckta och fullt verksamma ande i det mänskliga hjärtat, som liksom Gud Själv, är den ren-aste kärlek och en evig sabbat i det mänskliga hjärtat.
[8] Se, du har aldrig odlat denna allra ädlaste del av ditt hjärta eller haft någon aning om dess värde. Detta förklarar varför du kunde bli en så hängiven förnekare av Gud och trots allt ditt sökande, aldrig kunde finna något spår av den eviga, allskapande, allomfattande och alluppehållande Gudomen!
[9] Men nu blir det inte alls så lätt för dig att känna igen Gudomen i dess sanna väsen och ordning ända från dess grundvalar, eftersom din hjärna med alla dess bilder redan har blivit alltför förhärdad. Du skulle bara behöva tända en mycket stark kärlekshjälp i ditt hjärta, helt ge upp din essénska natur och öd-mjuka dig i alla dina livssfärer och förbindelser och bli en helt ny människa; ty alla dina hittillsvarande livsteorier och livsåskådningar är i dess innersta väsen helt felaktiga och osanna; så att du med dem aldrig ens kommer in i förgården till det innersta gudomliga livet i dig!
[10] Ändå är allt inte förlorat för dig, ja du skulle till och med kunna uppnå något stort. Men du måste du helt ur din fria vilja, självständigt och helt villigt, bli en ny människa och efter bästa förmåga bidra till att få ett slut på de onda gärningar som ert institut begår, annars skulle det vara omöjligt för dig att någonsin uppnå det sanna livet i din inre andliga varelse. Ty människans inre liv är den högsta sanningen, som du måste träda helt in i; men det kan inte frodas om det får näring genom lögner och det mest uppenbara be-drägeri.
[11] Om det sanna, innersta livet inom dig skall bli en lysande sanning, måste vart och ett av dina steg åtföl-jas av den högsta och djupaste sanningen i ditt tän-kande, din vilja, ditt tal och ditt handlande. Om detta emellertid inte är fallet från alfa till omega, då – lägg märke till dessa ord! – är ditt eget inre liv en ren lögn.
[12] Nu har du en ungefärlig uppfattning om vad ditt rena förnuft och ditt skarpa intellekt verkligen är värda. Du är fri att välja mellan evigt liv och evig död. Vad Mig anbelangar är Jag vad Jag är! Jag kan ge dig evigt liv eller lämna dig åt den eviga döden.
[13] Men av vad Jag nu har sagt dig, kommer inte en enda prick någonsin att tas bort! Denna jord och denna synliga himmel skall förgå i denna skepnad, gestalt och väsen, – men dessa Mina ord skall aldrig förgå! Gör nu vad du vill! Jag är fortfarande här ett litet tag till!
58. Roklus och hans följeslagare överväger
[1] Roklus och alla hans elva följeslagare börjar klia sig bakom öronen och vet inte vad de skall säga till Mig nu.
[2] Roklus går och bort och överlägger med dem på följande sätt, och säger: ”Jag trodde detta ända från början, när pojken ledde mig till nasarén, att han framför allt skulle insistera på att vårt institut skulle utplånas för folkets välbefinnande; detta verkar irritera den mirakelgörande nasarén mest av allt! Men han kommer inte att skrämma oss alltför lätt med alla sina teosofiska fraser!
[3] Det verkar dock finnas mycket sanning i hans ord; men han kommer ändå inte lätt fördöma vårt väleta-blerade institut! Likväl vill jag inte diktera någonting för er; ni kan göra vad ni vill, för ni är lika mycket herrar över era egna angelägenheter som jag!”
[4] En annan, som också hade kommit över från Cae-sarea Filippi under tiden, sade: ”Roklus, min vän, jag har lyssnat på hela diskussionen från början till nu med det mest uppmärksamma sinne och har noga iakttagit allt som har hänt, och nu måste jag öppet erkänna för dig att du har helt fel i dina påståenden, och din andliga blindhet gör mig galen! Du talar öp-pet på ett sätt, och i hemlighet tänker du något helt annat! Du avgudar den berömde nasarén inför yng-lingen, men inom dig anser du honom vara en magi-ker från den äldsta och hemligaste skolan i Egypten! Ändå vet vi mycket väl vad all magi och nästan alla orakels ordspråk som vi känner till vilar på!
[5] Tänk noga efter: Känner ni till någon magi som gör att man på ett ögonblick kan förvandla en granit-sten till det renaste guld? Bara detta mirakel gör att alla våra bleknar i jämförelse, våra, som inte är base-rade på något annat än det allra renaste bedrägeri! Men se här på detta praktfulla nya hus, trädgården med dess breda gränsmur, hamnen med dess skepp, se på antalet av de mest magnifika fruktträd i trädgården, vinrankorna fulla av de dyrbaraste druvor! För fyra timmar sedan var denna plats ännu en öken och jag satte min fot på den som en sådan, eftersom jag hade något att göra vid sjön. Se på öknen nu! Vilken lyx, vilken välsignelse!
[6] Kan en människa åstadkomma detta genom någon slags magi som vi känner till? Jag säger dig: där upp-hör allt vi hittills känt till; all vår kunskap är lögner och bedrägeri, den är inte längre till någon nytta! Om vi vill fortsätta att existera tillsammans med dessa gudsmän, måste vi uppenbarligen göra vad nasarén vänligt rådde dig att göra!
[7] Jag tillhör visserligen inte ert hemliga råd och an-slöt mig till er för bara några timmar sedan; men detta kan jag säga utifrån mina trogna observationer, att vi är fullständigt vilseledda av vårt ädla institut av lögner och bedrägerier! Det vore den största galenskap att trotsa Guden från Nasaret under sådana omständig-heter!
[8] Dessutom ser vi alla med de mest öppna ögon i världen att alla romerska dignitärer och makthavare är hans närmaste vänner! Allt han behöver göra är att säga: ”Bort med det här institutet!” så blir vi fastspi-kade för all framtid! Men hur blir det med oss efteråt?! Jag är därför av den mycket måttliga åsikten att vi bör acceptera och följa vad gudsmannen från Nasaret i all vänlighet har rått dig!
[9] Förresten är det ett mycket dåligt antagande från din sida, – jag säger dig detta helt öppet och utan att tveka – att du skulle anklaga den uppenbare gudsman-nen framför oss för att bara ha väglett dig på detta sätt för att han ser vårt institut som ett hinder i sina ange-lägenheter! Det är löjligt bortom löjligt! Kommer vårt usla institut att vara ett hinder på hans väg?!
[10] Jag säger till dig och er alla: Lika lite som vi kan hindra månen från att gå upp, hur kraftigt vi än blåser och ropar mot den, lika lite kommer vårt tomma insti-tut att vara ett hinder för denne allsmäktige gudamän-niskas vägar! Han behöver inte ens blåsa, han måste bara vilja det lite, så kommer alla våra saker, som byggnader, murar, katakomber och alla våra magiska anordningar, att förvandlas till luft! Vad kommer då att hända med oss? Därför är det nu hög tid för er att besinna er!
[11] Gå därför till honom och säg – troget och san-ningsenligt – att du och vi alla bestämt vill det han har rått dig att göra! För vi kan omöjligt förlora något i detta utbyte om vi sedan styr vårt institut som behagar honom. Därigenom kommer han att bli herre och mästare över vårt institut, och vi vill vara och kommer att vara hans allra trognaste lärjungar. Håller ni alla inte med om detta?”
[12] De flesta av dem säger: ”Helt klart – om han nu bara ville acceptera oss som sina lärjungar!”
[13] Den gode talaren, som hette Ruban, säger: ”Det skall han, det borgar hans ytterst mänskliga ansikte för! – Nå, vad säger du nu, Roklus, som fortfarande vill koka ihop något riktigt dumt?”
59. Ruban vädjar till förmån för Herren
[1] Roklus säger: ”Ja, ja, du har rätt, jag är av samma åsikt! Men tänk om han bara skulle göra detta mot oss under förutsättning att vi i slutändan skulle avslöja alla våra uppenbara lögner för folket och ersätta dem för all jordisk skada som vi har orsakat genom vårt ma-giska bedrägeri?! Den av er som har lust eller kärlek att bita i denna nöt, låt honom bita; för tillfället har jag mycket liten lust att låta folket slita mig i stycken! Detta är en mycket knepig fråga!
[2] Men först vill jag höra vad han egentligen kräver av oss i detta avseende! Och därför skall jag gå till ho-nom ännu en gång och se och höra vad han vill be oss om i detta avseende; för det kan inte vara tal om att vi skall skämmas inför folket!”
[3] Ruban säger: ”Han kommer säkert inte kräva en sådan sak av oss; ty han vet själv bättre än vi alla! Ingenting uppnås i ett svep; det ena måste följa det andra i hela den natur som vi känner till! Att vi ibland har gjort språng med våra bedrägliga medel kan inte tas som bevis för att han också kommer att agera på det sättet med oss! Gå därför dit och gör öppet vad jag just har rått dig.”
[4] Roklus säger: ”Ja, men jag gör det bara eftersom jag vill göra det, inte för att ni alla vill det eller för att du, Ruban, rådde mig att göra det!”
[5] Ruban säger: ”För mig kvittar det vilka motiv du har för att göra något, så länge du gör det rätta! Men du vet, förste biträdande direktör och chef för utrikes-frågor vid institutet, det är fortfarande ditt gamla, högdragna sätt att tala och handla, att när något annan har gett dig det bästa rådet, säger du: ’Åh, det har jag för länge sedan insett, jag har rådfrågat mig själv, och nu skall jag göra det eftersom jag själv vill ha det så!’ Huruvida den gudomlige nasarén för alltid kommer att vara nöjd med det, vet jag knappast, för han verkar vara en stor fiende till ens det minsta tecken på hög-mod! Jag har, förstår du, uppriktigt sagt, aldrig skrutit om mitt förnuft och den särskilda skärpan i mitt för-stånd; men det goda i mig har jag, att jag snabbt kan känna igen en persons läggning och tankesätt.
[6] Och så känner jag mig nu också ganska väl insatt i vad den gudomlige nasarén vill och kräver. Han tycks föredra ödmjukhet framför allt, utan vilken vi vare sig kan tänka oss kärlek och ännu mindre den fulla san-ningen. Men vi står vid en punkt där varje blick, steg, varje ord och varje handling gentemot vår medmänni-ska är ett allra största bedrägeri och en allra listigaste lögn, och så måste det också vara enligt vår ordens regler, eftersom vårt motto alltid är att hela världen skall bli lurad och beljugen av oss eftersom det är vad den själv vill.
[7] Men detta är inte den gudomlige nasaréns grundre-gel. För honom är det helt säkerligen bara: ’Den mest fullkomliga och renaste sanningen och dess rättvisa till varje pris, även på bekostnad av hela världens ex-istens!’ Ta dig därför samman; ty du står inför en do-mare vars syn når ända in i dina innersta tankar! Ta dig därför samman i allt, annars kommer du att missa mycket!”
[8] Roklus säger: ”Ja, eftersom du, min gode broder Ruban, vet så mycket om det, gå då till nasarén i mitt ställe och ordna allt med honom efter eget huvud, och då kommer att bli bra för oss alla; för man kan inte simma mot en så stark ström! Gå och gör det, så kommer jag vara dig mycket tacksam för det!”
[9] Ruban säger: ”Varför inte? Om ni alla ger mig fullmakt att göra det, så gör jag er mycket gärna denna tjänst – ja, mycket hellre göra det än att fortsätta vara en smaklös bedragare av folket!”
[10] Alla de tolv säger: ”Ja, vi ger dig fullmakt att göra det, och vi kommer vara nöjda med allt som du kom-mer överens med nasarén om; ty vår Roklus är verkli-gen en ytterst förträfflig chef för våra utrikesfrågor av lögner och bedrägeri, och är en fin politiker; men sanningens ljussfärer har aldrig varit hans sak; han skulle röra sig mycket klumpigt där. Det är därför bättre att du går i hans ställe och ordnar allt mycket väl och lämpligt med nasarén!”
60. Ruban vänder sig till Herren
[1] Efter att ha fått denna fullmakt går Ruban nu fram till Mig och säger, när han kommer fram till Mig: ”Herre och Mästare full av Guds sanna kraft! Eftersom Roklus inte vågade komma hit – av skäl som Du säkert väl känner till – och inte heller någon av hans elva följeslagare, har de gett mig fullmakt att ordna allt med Dig, den Sanne, angående vårt ytterst oädla insti-tut. Allt Du någonsin önskar kommer då säkerligen att ske, och vi skulle till och med vilja ställa hela institutet till Ditt förfogande och alla skall bli Dina lärjungar! Ge oss då ett barmhärtigt ord om Din heliga vilja, så kommer vi att handla strikt därefter! Men om Du vill avskaffa institutet helt och hållet, tala då om det; ty vi har alla varit överens om att institutet skall förstöras fullständigt om Du kräver det!”
[2] Jag säger: ”Du är en ärlig själ, vilket är anledningen till att ditt hus skonades från lågorna! Men se, om Jag ville avskaffa ert institut, skulle Jag kunna göra samma med det som med den stora klippan i sjön, på vilken så många skepp har förlist i stormen! Kan du fortfa-rande se klippan?”
[3] Ruban säger: ”Herre, jag ser den och känner till den alltför väl; för jag själv höll en gång på att gå un-der på dess väggar!”
[4] Jag säger: ”Den skall förstöras och inte längre ut-göra en fara för några sjömän!”
[5] I samma ögonblick upplöstes klippan, som totalt hade ett fast innehåll på över tiotusen kubikfamnar, ner i sjöns botten på ett sådant sätt att det inte fanns ett enda spår kvar av den. Inte heller var vattnet grum-ligt där den hade funnits. Däremot lade alla med stor förundran märke till en kraftig vågrörelse på platsen, som uppstod naturligt eftersom vattnet som tidigare hade omgivit den stora klippan hade kollapsat ner i det ihåliga utrymmet och då bildat en sammanhäng-ande vattenmassa.
[6] När vår Ruban såg detta, blev han full av rädsla och sade med darrande röst: ”Det är precis som jag sade till Roklus! Här tar all magi slut och den nakna sanningen träder fram i dess ställe! Vad Du, åh Herre och Mästare, nu gjorde med den onda klippan, skulle Du lika lätta kunna göra med hela jorden, och desto säkrare med vårt onda institut! Därför kan jag inte säga något annat än: Herre och Mästare, ske Din vilja! Ty Du är ingen människa, utan Guds Ande lever i Dig i all sin fullhet! Var nådig och mycket barmhärtig mot oss alla stackars syndare! Du allena är allt i alla, och Du allena kan göra allt; ingenting är omöjligt för Dig!”
61. Herrens råd och tal
[1] (Ruban:) ”Men skall vi göra med vårt lögn- och bedrägeriinstitut?”
[2] Jag säger: ”Fyll det med kärlek och tro på Mitt namn och följ Min lära! Ty om ni verkligen gör detta, kommer ni inte längre kunna tjäna er själva med svek och lögn, utan istället med all sanning och äkta kärlek kunna tjäna världen; men ni måste förkasta alla den bedrägliga magins verktyg. Finns det däremot något bland allt detta som på visar sig vara användbart – som elektrofoner (elgeneratorer) och andra liknande maskiner – så använd det då inte felaktigt, utan an-vänd det korrekt och i enlighet med hur saken är be-skaffad, och lär människorna vad det är och hur ma-skinen fungerar, så som den är konstruerad, och då kommer ni verkligen att kunna göra mycket gott med den!
[3] Men ta inte hänsyn till världens dom; ty världen är och förblir fruktansvärd och ond, och lögner, bedrä-geri och högmod är dess huvudsakliga element!
[4] Jag säger er att ni kommer att kunna flytta berg i Mitt namn och göra ännu större saker än Jag gör nu; men tanken att ni har gjort något av egen styrka och kraft bör aldrig uppstå hos er; ty det existerar inte i denna värld! Endast genom Guds andes kraft kommer allt detta som kan vara nyttigt för människan att vara möjligt för er!
[5] All kraft tillhör ett sinne som i sanning är hängivet Gud, och så länge som någon inte blir högmodig. Men om någon tar åt sig ära och belöning för egen del, kommer han i samma ögonblick att förlora den gu-domligt andliga egenskapen!
[6] Fly inte mer från något än denna världens rikedo-mar och dess tillbedjare; för ingen människa på hela denna jord är värre än den som avundas och längtar efter jordiska rikedomar; ty han förbannar i sina handlingar kärleken och all den sanning i hjärtat som kommer från Gud.
[7] Om sådana människor kommer till er, så visa dem dörren och visa dem att Guds ord och dess kraft ald-rig bör kastas åt jordens ostyriga svin som fåfäng föda! Ni skall inte förbanna eller fördöma dem, ty all vrede och hämnd kommer från Guds ande, men de kommer att straffas tillräckligt genom detta om de blir allvarligt avvisade från era dörrar och vänskap!
[8] Om sådana människor kommer till er i en olycka som drabbat dem, så lyssna inte på dem; ty hjälp kommer inte att göra deras hjärtan bättre – tvärtom: de kommer efteråt att agera ännu försiktigare och klokare för sina guldsäckar. Men de kommer att skratta åt er och håna er, och de skall förklara er hjälp vara tomt nonsens och fördöma er som lata pratmakare och bedragare. Men det är långt ifrån fallet; ty Guds kraft från er bör endast gagna dem i ord i handling som i all ödmjukhet i hjärtat har gjort sig värdiga den!
[9] Men för att ni framtiden skall veta vad ni har att veta och göra i Mitt namn, gå till den unge mannen. Han kommer att ge er en bok där ni hittar allt ni be-höver! – Men nu skall Roklus komma till Mig; ty Jag har ännu mycket att diskutera med honom! Gå och berätta Min vilja för honom!
[10] Roklus grimaserade när Ruban framförde den önskan Jag hade uttryckt. Men han gick ändå, kom fram till Mig och bugade sig djupt inför Mig.
[11] Men Jag tittade vänligt på honom och sade till honom i en frågande ton: ”Nåväl, Min skarpsinnige vän, vad anser du om Mig nu? Vad finner ditt skarpa förstånd i Mig och vad känner ditt hjärta? Du erkände visserligen för ynglingen tidigare, när du fortfarande sökte Mig, att Jag är en sann Gud, att du älskar Mig även utan att känna Mig personligen och att du uppfat-tar livskraften i dig alltmer levande för att böja knä inför Mig och även dyrka Mig som en sann Gud.
[12] Nu känner du Mig personligen och kommer inte heller att tvivla på att Jag i all sanning är den berömde nasarén – som du sade. Men du har ännu inte böjt knä inför Mig – vilket Jag aldrig skulle ha bett dig om – och ditt hjärta tycks fortfarande känna mycket liten kärlek till Mig. Varför talade du, store vän till sanning-en, så till pojken om det inte var sant?”
62. Roklus försöker rättfärdiga sin oärlighet inför Herren
[1] Roklus säger: ”Den mest upphöjde av alla upp-höjda! Så länge som jag inte kunde tro på en gud, var detta en given sak som hela den intelligenta delen av världen hade betygat sin vördnad fram till den punk-ten, och denna berättelse, som egentligen inte alls är en berättelse i sig, men genom vilken det mesta av världens historia är skapad, kallas politik, statsmanna-skap. Den kräver att man inte genast lägger fram allt man innerst inne anser inför någon som man inte känner väl. Men man behöver inte ha några onda av-sikter mot någon som man inte känner väl, och ändå är det alltid lämpligt att hålla sig i bakgrunden med den rena sanningen, eftersom det alltför ofta har bevi-sats, genom mycket erfarenhet, att man gör människor mer skada än nytta med den nakna sanningen.”
[2] Man måste först lära känna en person grundligt, från alla sidor – vilket inte är någon lätt uppgift – innan man kan vägleda honom in i all sanning; ty annars kan man inte veta vilken sida som är mest till-gänglig för sanningen! För ingen människa är en sär-skilt stor vän till den ljusfyllda sanningen, särskilt inte när det gäller henne själv. Ett mörker som är spritt omkring henne är mycket att föredra, och det är också anledningen till att jag höll mig lite bakom staketet med min inre sanning inför pojken. Dessutom är det ett välkänt faktum i hela världen att barn först leds till sanningen genom alla möjliga osanningar, och detta är också ett klokt drag från föräldrarnas sida; ty om de omedelbart skulle börja förkunna sanningen för sina barn, skulle de finna föga godhet och anständighet hos sina små.
[3] Det är sant att jag visade mig annorlunda för poj-ken än jag var; men jag orsakade honom ingen skada genom att göra det, och kunde inte ha orsakat honom någon skada, eftersom jag aldrig frivilligt hade för avsikt att göra det, och därför tror jag inte att jag har begått något fel genom att göra det. Men om jag har syndat genom att göra det, då syndar alla föräldrar mot sina barn, som med ett visst allvar och till och med bestämt försäkrar dem om att det på de visa och höga bergen finns vissa träd på vilka barn blommar och växer som plommon. Där lever vissa samlare av dessa frukter och bär dem sedan över hela världen för att säljas. Då och då flyter dessa frukter också fram på bäckar och floder som har sitt ursprung i dessa höga berg, där de sedan fångas.
[4] Detta är en fruktansvärd lögn, vars like man aldrig skulle kunna föreställa sig; men föräldrarna har san-nerligen de bästa avsikter att skydda sina små från alla okyska tankar genom sådana rent påhittade historier, och på så sätt föra in dem i vuxenlivet friska och sunda i kropp och själ, och det är förhoppningsvis inget fel?! Och därför anser jag också att en lögn, som inte bara inte har något spår av någon ond avsikt utan enligt vår mänskliga förståelse, är baserad på de allra bästa avsikter, mer bör betraktas som en dygd än nå-gon form av synd!
[5] Och så är vårt institut i grunden visserligen fullt av lögner och bedrägeri; men fram till nu har vi inte haft någon ond eller egentlig härsklysten avsikt med det, det vill säga så långt vår insikt har nått. Men vad som kan utvecklas ur detta i senare tider, har vi inte den profetiska förmågan till och vi kan därför inte garan-tera något eftersom våra ättlingar kommer att vara lika fria människor som vi är nu.
[6] Jag hävdar till och med att alla grundare av relig-ioner, där grunden lades för all bättre civilisation hos det ena eller andra folket, måste ha varit ärliga och velat folken väl; men de senare ättlingarna, och särskilt de okallade, självskapta prästerna, de löjligt dåliga ställföreträdarna för gudarna på denna jord, började felaktigt att förklara de aldrig rätt förstådda stadgarna, lade till nya till sin egen själviska och härsklystna för-del, och sanktionerade dem hårt under titeln ’guds vilja’; ”Guds vilja’ har ofta plågat den stackars mänsk-ligheten på det grymmaste sätt, vilket många exempel redan nu övertygar oss alltför tydligt om!
[7] Låt oss bara betrakta berättelserna från templet i Jerusalem, som jag känner mycket väl till, och samti-digt tempelhistorierna från Rom, så har vi bevis i överflöd för hur det gick med Moses och vidare med all forntida visdom i Egyptens! Och – jag vill inte låta som en ond profet – men jag vågar hävda inför dig att din renaste och mest gudomliga lära, vars huvudpunk-ter ynglingen på ett underbart sätt redan har förmedlat till mina följeslagare och som jag hört så mycket stor-slaget om – redan om några århundraden kommer att se helt annorlunda ut!
[8] Dina lärjungar kommer att bli budbärare och spri-dare av din gudomliga lära. De kommer inte att kunna ta sig överallt; de kommer att välja andra lärjungar och göra dem till lärare och även andliga ledare för din lära, och därmed läggs grunden för prästerskapet och därmed för alla möjliga vidskepelser, vilket jag skulle kunna slå vad om tusen mot ett!
[9] Men om allt med tiden kommer att bli så överallt, varför skulle då vårt institut vara ett undantag? Det finns människor överallt. Om en sann gud leder dem i deras lära och undervisning, kommer de säkerligen att förbli i rätt ordning; men om han sätter deras nöd-vändiga frihet på prov, kommer de omedelbart att ställas inför en guldkalv, precis som de forna israeli-terna i öknen när Moses lämnade dem för att gå till Sinai och hämta den Högstes budord!”
63. Prästerskapet är det största hindret för spridandet av Herrens lära
[1] (Roklus:) ”Du, som en ytterst fullkomlig profet, helt uppfylld av alla gudomliga andar och begåvad med all kraft och styrka som ingen annan människa på jorden, förutser säkerligen också detta! Men vem kan komma runt det? Det är helt enkelt så och kommer så att för-bli, och vi kommer inte att ändra på det!
[2] Så länge som människorna har kontroll över sin kropp och sin fria vilja, kommer de i allmänhet att förbli vad de är, och kommer att anpassa sig till alla möjliga saker i enlighet med landets klimatförhållan-den. Ju längre bort från oss, desto värre, vilket jag allt-för ofta har upplevt under mina många resor! Ju längre bort jag rörde mig från denna nu enda andliga ljuspunkt, desto blindare och dummare fann jag män-niskorna vara, även när jag var ateist, och det skulle säkerligen ha verkat ännu mer märkbart för mig då om jag hade vetat vad jag vet nu.
[3] Det är visserligen helt sant att det inte kan finnas något mörker som inte kan upplösas av ett motsva-rande ljus. I naturen är det förvisso så. Men huruvida det andliga ljuset också kan skingra den andliga natten lika plötsligt är en helt annan fråga! I viss mening var min andliga natt sannerligen inte obetydlig, och poj-ken fördrev den med några få ljusord; men i mig hade han emellertid också en person som inte kan räknas bland de allra sista inom många vetenskapliga områ-den, och som hade gjort många erfarenheter i världen.
[4] Föreställ dig ett folk som är nersjunket i den mest absurda och mörkaste vidskepelse! För dem kommer inte ens de ljusaste ord och inte ens de mest slående tecken att få någon upplysande effekt! Ett sådant folk kommer då att bli ännu mörkare, argare och kommer i ljusets närvaro visa sig vara dess största fiende, varpå det kommer att bli ännu mörkare för ett sådant bestia-liskt folk.
[5] Vi behöver inte titta särskilt långt. Om vi bara riktar blicken mot templet i Jerusalem och iakttar fa-riséismen där, både in- och utvärtes, så har vi så myck-et andligt mörker framför oss att vi måste förvånas! Men försök att närma dig dem med ett sant inre and-ligt ljus, ungefär som pojken närmade sig mig förut, så kommer han snart att vara ett dödens barn!
[6] Vad gjorde inte dessa sanna slavar och tjänare åt den mörkaste natten mot vårt institut? Om vi inte hade varit så välsituerade i alla avseenden, och om de kunde närma sig oss från vilket håll som helst, skulle vi ha upphört att existera för länge sedan! Om en Moses och Aron nu skulle träda fram och lära ut sanningen som de lärde ut den på sin tid, så skulle de omedelbart gripas och stenas, eller så skulle de få det förbannade vattnet att dricka som fiender, och säkerligen det äkta vattnet; ty de har två slag: det äkta, som leder till säker och oundviklig död, och det falska, som inte kan skada någon eftersom det inte innehåller något gift alls.
[7] När de av någon hemlig anledning önskar en syn-dare mot dem eller snarare mot deras tempelsystem väl, ger de honom det falska förbannade vattnet att dricka. Den som opponerar sig alltför kraftfullt kan vid nästa och bästa tillfälle släcka sin törst för all evighet med det äkta förbannade vattnet. Men att fa-riséerna gör det i Jerusalem såväl som på andra platser är också ett välkänt faktum bland alla människor med bara lite bildning, så att det nästan inte längre förvå-nar någon. Men jag frågar hur då ett korrekt sannings-ljus skulle kunna lysa upp en sådan fariséisk natt?
[8] Men som det är bland och med fariséerna, så är det överallt där det finns något prästerskap. Om alla människor accepterar ett sant ljus därför att de snabbt och lätt inser dess fördelar, kommer prästerskapet ändå att motsätta sig det med alla medel och all styrka och inte acceptera det, eftersom det genom rent hög-mod och härsklystnad är så dumt och blint, att det är fullständigt oförmöget att inse fördelarna med san-ningens rena ljus.
[9] Men så länge som prästerskapet tolereras av Gud såväl som av de världsliga härskarna, är allt andligt ljus praktiskt taget obefintligt! Ty dessa ytterst själviska och maktlystna människors kommer alltid att sträva efter att misstänkliggöra allt högre ljus och att prisa sin egen gamla smuts som rent guld och tvinga den på de män-niskor som står under deras kontroll.
[10] Därför är det min fasta åsikt att man framför allt måste göra sig av med allt som ens har en gnutta präs-terskap, och på så sätt rensa ut de gamla augeiska stal-len, och först därefter låta andens sanna sol lysa över alla folk på samma gång; annars kommer varje frö, oavsett hur gott det är, att dö innan det ens har kunna slå rot i livets mylla.
[11] Jag ser i dig, du upphöjde mästare, Guds fulla kraft, utan vilken det skulle vara omöjligt för dig att utföra verk som endast är möjliga för en gud, eftersom alla otaliga speciella krafter förenas och har sin bas i honom, från vilken de är kapabla att verka. Och ef-tersom jag har funnit det i dig, är det också säkert att jag högaktar och älskar dig obegränsat, vilket du kommer se ännu tydligare med din andes ögon i mitt hjärta och sinne än den där pojken där borta.
[12] Men jag säger detta utan att blygas att denna din ansträngning och ditt synnerligen stora offer är så gott som förgäves och kommer att ge folket få välsignelser så länge bara en prästs fot fortfarande vandrar på jordens yta! Du skulle då med din allmakt behöva förvandla hela folket och även alla de många präster-na på denna jord på samma sätt som du gjorde med den där gamla klippan i sjön, och då kanske saker och ting skulle kunna bli riktigt lovvärda på jorden! Det är bara en evig skam för dina ansträngningar och ditt arbete! Om du fortfarande vore en snickare med såg och yxa, skulle fariséerna lämna dig ifred; men nu kommer de att hata dig trots all gudomlighet i dig som jag inte tvivlar på, och kommer att rasande och vred-gat förfölja dig på alla dina vägar! De kommer till och med att försöka förstöra det mest storslagna utsädet som du nu sår med alla medel de har till sitt förfo-gande.
[13] För på denna jord finns det knappt någon som känner fariséerna bättre än jag, som var tvungen att kämpa mest mot dem för vårt instituts skull! De blev fullständigt slagna och besegrade av oss och kan med all sin vrede inte göra något mer mot oss; för våra omgivande murar är starkare än dem runt deras tem-pel, och alla sjuka vida omkring söker nu sin frälsning hos oss, eftersom vi gör människorna friska med verk-liga botemedel, medan tempeltjänarna helar med me-ningslösa ord och mystiska tecken och med alla möj-liga reliker – Gud vet från var – men de sjuka känner inte att det har lett till någon förbättring.
[14] Detta är nu min nakna bekännelse inför dig, åh herre och mästare; men gör nu vad du behagar – störta bara inte vårt institut innan du störtar templet i Jerusalem! Detta är nu min innerliga vädjan till dig; men vi skulle alla föredra om du, helt i enlighet med din visdom, ville bli vår principal och ledare!”
64. Livets sanna väg
[1] Jag säger: ”Ni har Mitt ord och Min lära; gör och handla därefter, och då är Jag er Mästare och ledare!
[2] Ni behöver inte alls Min person innanför ert klos-ters väggar, utan endast Mitt ord och Mitt namn – men inte bara torrt skrivet och talat med en kall och likgil-tig mun, utan verkligen fullt av tro och fullt av kärlek till Gud och nästan – då skall Jag vara mitt ibland er, och vad ni än vill i Mitt namn skall också ske, och ni skall göra ännu större saker än Jag.
[3] Vad Jag gör, gör Jag öppet inför era ögon för att avlägga ett giltigt vittnesbörd om Mig Själv, så att ni människor därigenom skall kunna inse att Jag är den-samme från evighet, som utgår från Fadern, om vilken alla vise och patriarker har profeterat.
[4] Ni skall och kommer att bli Mina vittnen inför alla varelser som är blinda och döva, och för detta ända-mål behöver ni mer än Mig Själv som nu är inför er, och som sannerligen är skarpsynt och har skarp hör-sel.
[5] Men era bedrägliga mirakel måste drivas ut full-ständigt från ert institut; ty allt bedrägeri är mer eller mindre en ingivelse från Satan och kan därför aldrig leda till någonting som man kunde kalla verkligt gott! Så länge något falskt botemedel används i ett helande-institut, kan ingen mirakulös gärning bringas till fram-gång i Mitt namn!
[6] Men om ni vill verka i Mitt namn, då måste Jag också vara helt och hållet i er i hela sanningens fullhet genom kärleken och genom den levande tron.
[7] Om ni är det, kan ni säga till det där berget: ’Res dig upp och kasta dig i havet!’ – och det kommer att ske enligt er vilja! Men kom ihåg, utan Mig kan ni ingenting göra!
[8] Men Jag skall vara med er för evigt, så länge som ni troget bevarar Mitt ord, Min kärlek och den levande tron på Mig, och vandrar utan svek i er själ! – Säg Mig om du nu har förstått Mig väl!”
[9] Roklus säger: ”Inte helt, om jag ska vara helt upp-riktig; ty jag hörde något om en ingivelse från Satan! Det är samme ondskefulle ande som enligt judisk lära ska vara den ständigt osynlige upphovsmannen till allt ont och allt fördärv på jorden. Jag har hittills betraktat detta som en allegori om judarna, och nu kan jag plötsligt inte förvånas nog över att höra detta namn från din mun!
[10] Sannerligen, jag anser dig vara den visaste av alla människor och tror nu fullt och fast att det finns en allsmäktig och vis Gud, genom vilken allt i den oänd-liga rymden skapades, och att du nu är en primär bä-rare av den gudomliga anden. Men att du nu kommer till mig med den gamla judiska fabeln om Satan och slutligen med alla möjliga djävlar och även med det judiska helvetet, det förvånar mig mycket. Finns Satan verkligen, och hur är det med någon slags djävul eller helvete? Jag skulle verkligen vilja ha en närmare för-klaring av detta!”
65. Satan och materia
[1] Jag säger: ”Hur allt detta, som ännu är obegripligt för dig, skall förstås, finner du i boken som pojken gav dig genom Ruban. I övrigt borde motsatserna, såsom ande och materia, liv och död, kärlek och hat, sanning och lögn – redan ge dig en liten antydan om att det måste finnas en anledning till deras tillkomst, ef-tersom de annars aldrig märkbart skulle manifestera sig.
[2] Om ondskan inte hade något ursprung, varifrån skulle den då komma in i människornas sinnen? Du med ditt tränade intellekt borde kunna inse att allt – såsom sanning och lögner och liknande motsatser – inte kan skyllas på den högsta och bästa Gudomen!
[3] Eller kan du anta att Gud, som Själv är den högsta och djupaste sanningen, skulle ha lagt en bedräglig tendens i människans hjärta som skulle få henne att synda mot Guds ordning och göra henne oren i allt sitt tal och alla sina handlingar? Åh, långt ifrån! Gud skapade människan andligt till Sin avbild, alltså ren, sann och god.
[4] Men eftersom den andliga människan också var tvungen att gå köttets väg för sin fortsatta existens, var hon tvungen att låna detta från jordens materia enligt Guds högsta andes ordning; och i köttet finns en mot-vikt för att utforska människans ande, vilket kallas frestelse.
[5] Denna vilar emellertid inte bara i människans kött utan i all materia; och eftersom materia inte är vad den framstår för dig, så är den för människan som utforskar sig själv en lögn och ett bedrägeri och alltså en falsk ande som är där och inte är där. Den finns där eftersom den frestande materian finns där för människans kött; men den finns inte heller där ef-tersom materian inte är vad den framstår som.
[6] Se och förstå detta rätt! Denna bedrägeriets ande, som är en fullständig lögn i sig själv, är just hela värl-dens ande i materien och just den som kallas ’Satan’ eller ’föreståndaren för alla djävlar’. ’Djävlarna’ är däremot de speciella onda andarna som utgår ur denna allmänna onde ande som Jag nu visat dig.
[7] Därför begår en människa som med kärlek griper tag i alls slags materia och aktivt förankrar sig i den en synd mot Guds ordning, som för en tid utsatte henne för materian i enda syfte att hon skulle kunna kämpa mot den och stärka sig för odödlighet genom använ-dandet av sin helt fria vilja. Och syndens konsekvens är döden, eller förintelsen av allt som människan har tillägnat sig ur materian, eftersom all materia, som Jag har visat dig, inte är vad den ser ut att vara.
[8] Därför, om du älskar världen och dess liv och rö-relse och vill berika dig med dess skatter, då är du som en dåre som har blivit presenterad för en väl utsmyck-ad brud som han inte vill ha och som han inte längtar efter. Ändå kastar han sig med en blind fanatikers iver över brudens skugga och smeker den omåttligt. När bruden lämnar dåren, kommer hennes skugga säkert att följa med henne. Men vad blir då kvar för dåren? Uppenbarligen ingenting.
[9] Hur kan då dåren beklaga sig över att han förlorat det han älskade så mycket! Men då kommer det att sägas till honom: ’Blinde dåre, varför förstod du inte hela sanningen istället för dess skugga, som uppenbar-ligen inte var någonting?!’ Vad kan skuggan vara annat än brist på ljus, som varje tät form måste ge på någon sida mittemot ljuset, eftersom ljusstrålen inte kan tränga igenom den fasta och täta kroppen?
[10] Men vad din skugga är för dig, närhelst du står eller går i ljuset, är detsamma som all materia och dess skatter för anden! Det är ett nödvändigt bedrägeri och i sig en lögn, eftersom det inte är vad det verkar för kroppens sinnen.
[11] Detta är själva domen över falskhet och bedrä-geri, nämligen att det måste uppenbara sig inför an-dens ögon som något förgängligt och endast som en yttre, motsvarande skuggbild av en inre, djup sanning, medan det i själens blinda världsliga kärlek hellre vill förbli i en skenbar verklighet.
66. Vad som kommer att hända med en materialistisk själ på den andra sidan
[1] (Herren:) ”Men om det nu är så – vad gagnar det då själen om den skulle vinna alla jordens materiella skatter för den köttsliga människan och därmed för-djupa sig i köttet och dess vanliga, djuriska girighet, men den sedan lider skada i sin andliga sfär och för-lorar det sanna livets verklighet?! Varifrån skall den då ta något för att forma ett sant något, eftersom den själv har blivit ett intet med materiens intighet?
[2] Ja, Min vän, för den som har är varje gåva en vin-ning, så att han alltid har ännu mer! Men det är helt annorlunda med det som i sig självt är ingenting och inte har något! Hur kan man ge något till det som tidi-gare har fångats och förstörts av lögner?
[3] Eller kan du hälla vätska i ett kärl som endast finns i din fantasi och ingen annanstans, eller – även om kärlet finns – det har så många hål på alla sidor att man knappt kan räkna dem? Kommer det att hålla kvar ens en enda droppe?
[4] Åh, om materian som sådan vore en varaktig och oföränderlig verklighet – vilket är omöjligt – då skulle den, som det den är, vara en sanning, och den som vunnit och ägt den skulle då vara i besittning av en sanning; och om själen skulle övergå i materian, skulle den bli en sann och varaktig verklighet!
[5] Men eftersom materian bara är en dom av det and-liga, som inte kan och får bestå, utan endast så länge som det andliga ursprungliga elementet ackumuleras i den, känner igen sig självt och, när det väl vunnit till-räcklig styrka, upplöser den omgivande materian och förvandlar det till motsvarande andliga, då måste en världslig själ som blivit all materia till slut dela materi-ans öde.
[6] När materian upplöses, sker detsamma med själen. Den upplöses, åtminstone till största delen, i de sub-stantiella, psykoeteriska, ursprungliga kraftatomerna, och efter att köttet avyttrats återstår ingenting för den egentliga själen utom en eller annan ljuslös och ofta nästan helt livlös, djurskelettsliknande typ, som inte har den minsta likhet med en människas väsen.
[7] En sådan själ befinner sig då i ett tillstånd som vad patriarkerna, begåvade med andlig syn, kallade ’She oul a’ (helvetet=livstörst) och beskrev det mycket sant och korrekt.
[8] Men följaktligen är hela jorden och allt som ni någonsin är i stånd att uppfatta med era materiella sinnen ett sant Sheoula. Det är själens död, som är, eller snarare, är ämnad att bli, en ande; ty den som har upphört att existera som det han en gång varit, är också helt död som det han en gång varit.
[9] En själ är då, efter att kroppen har fallit bort, också död, om den av tidigare beskrivna skäl nästan helt har förlorat sin mänskliga natur, så att högst ett djurskelett återstår av den. För dig otänkbara eoner kommer att behöva passera tills en sådan själ, som har försjunkit i all materia, blir en människoliknande varelse, och hur lång tid kommer det inte ta innan en sådan själ blir helt mänsklig!
[10] Nu tror du säkert att för Gud måste allt detta vara möjligt på ett ögonblick. Men jag säger dig att för Gud är allting verkligen möjligt. Om Gud vill ha dockor och robotar, då räcker ett ögonblick för att fylla hela den synliga rymden med dem!
[11] Men alla dessa varelser kommer inte att ha någon fri vilja och inget självständigt, oberoende liv. De kommer endast att röra sig och flytta på sig i enlighet med Guds vilja som flödar igenom dem. Deras syn kommer att vara Guds syn, och deras tankar kommer att vara Guds tankar. Sådana varelser kommer att vara som de enskilda lemmarna i din kropp, som inte kan röra sig eller vara aktiva på egen hand utan din vet-skap och vilja.
[12] Men är det inte helt annorlunda med dina barn, som också är av ditt kött och blod? De väntar inte längre på din vilja; de har ett liv, en kunskap och en vilja som är helt och hållet deras egna. De kommer visserligen att följa dig och ta emot dina läror och bud, men fortfarande inte enligt din vilja, utan alltid endast sin egen, alla mest personliga vilja, utan vilken du inte skulle kunna lära dem mer än någon snidad bild eller sten.
[13] Och se, varelser med fri kunskap och vilja, som måste förädla sig frivilligt så att de för alltid skall vara fria och självbestämmande, måste skapas av Gud på ett sätt som gör detta möjligt.
[14] Gud kan bara, så att säga, endast skapa fröet, utrus-tat med alla tänkbara livsmöjligheter, som om det vore inneslutet i ett skal; den vidare, friare utvecklingen av livet och dess formande måste överlåtas åt fröet självt. Det måste börja dra till sig det liv som flödar utåt från Gud Själv, och från det bilda ett separat, självständigt liv.
[15] Och förstå, detta händer inte så snabbt som du tror, eftersom det embryolika livet inte kan vara lika kraftfullt och handlingskraftigt i sig som det mest full-ändade livet i Gud som har existerat sedan evighet!
[16] Och eftersom varje själ, hur sedefördärvad den än är, alltid har samma mål, kan den omöjligt få hjälp att uppnå frälsning i livet efter detta på något annat sätt än att den kan hjälpa sig själv med de få medel som fortfarande står till dess förfogande, liksom den i en-lighet med Guds eviga ordning också har att hjälpa sig själv.
[17] Jag har nu förhoppningsvis förklarat för dig till-räckligt klart och tydligt vad Satan egentligen är, vad helvetet är och vad den eviga döden egentligen är, och du kommer knappast att ha en enda fråga kvar om något som inte är tillräckligt klart för dig. Men om något fortfarande är oklart, fråga; ty se, solen kommer snart gå ner, och då skall vi ha nattvard!”
67. Förklaring av ordet Sheoula. Klärvoajans.
[1] Roklus säger: ”Herre och mästare, jag har nu sett att din visdom och gedigna insikt i allting har ett djup som ingen kan utforska, och jag måste här öppet er-känna att du, som en ren människa, omöjligt skulle kunna veta och förstå detta om du inte, vad gäller din ande, hade varit djupt engagerad i hela skapelsen, – och nu har väldigt mycket blivit klart och upplyst för mig som jag aldrig tidigare kunnat föreställa mig! Men eftersom du redan har varit så vänlig att förklara såd-ana alldeles särskilda saker för mig, ber jag dig att förklara uttrycket ’Sheoula’ och, säg, evig död lite när-mare; för jag är ännu inte helt klar över detta. Det vill säga, jag förstår saken tillräckligt väl, men att påstå att jag redan är helt hemma skulle vara att ljuga för mig själv! Så förklara därför dessa två saker lite närmare för mig!”
[2] Jag säger: ”Nåväl, lyssna nu! She, även shei eller shea, betyder ’den törstar’; oul eller voul, ’människan övergiven inom sig själv’, man skulle kunna säga: ’djurmänniska’ (oxe); a: ’i enlighet med konsistensen av det som utgör inre visdom och kunskap’.
[3] Att det är detta som menas med bokstaven a de-monstreras av formen på de forntida egyptiska pyra-miderna, vilka är en storskalig replika av hjärnpyrami-derna, och vars syfte var att tjäna som visdomsskolor för mänskligheten, vilket deras namn och deras inre struktur fortfarande vittnar o idag. Ty Pira mi dai be-tyder uppenbarligen: ’Ge mig visdom!’ Och den inre strukturen var också ordnad på ett sådant sätt att män-niskan, helt avskuren från omvärlden, var tvungen att börja se inåt och finna sitt innersta livsljus. Därför var det i de väldiga inre korridorerna i en sådan pyramid alltid beckmörkt och kolsvart, och det blev inte ljust förrän människan började belysa allt med sitt inre livsljus.
[4] Allt detta låter kanske märkligt för dig, men det är likväl sant. För så snart människans inre syn öppnas, finns det inte längre någon natt och mörker för henne på jorden. Ett direkt bevis, så att säga, tillhandahålls av alla de mycket känsliga människor som befinner sig i ett tillstånd av extas. Med sina ögon helt slutna ser de mycket mer än tusen människor med de allra bästa, friskaste och skarpaste ögon; ty dessa ser även igenom den mest solida och ogenomskinliga materia; de ser lätt igenom hela jorden, och inte ens stjärnorna är så stora att de, de verkligt extatiska (magnetiska) männi-skorna, inte kan se igenom dem.
[5] Men hur människor kan nå det lyckliga tillståndet av extas – och slutligen, när och så ofta de vill – lärdes ut inuti pyramiderna och praktiserades mycket aktivt i pyramidernas inre.
[6] Eftersom pyramiderna tjänade det syftet, fick de det helt korrekta och allomfattande namnet She’ oul a. Därifrån tog de gamla hebréerna sitt förkortade ’sheol’, grekerna sitt ’schole’, romarna sitt ’skola’ och perserna såväl som indierna sitt ’schehol’.
[7] Men eftersom de forntida vise männen från sina extatiska visioner mycket väl visste vilket mycket be-drövligt tillstånd just de materiella själarna, som älskar världen och sig själva oändligt, når på den andra sidan efter kroppens avfall, kallade de just ett sådant bedröv-ligt tillstånd för She oul a, ett helvete!
[8] Det är förvisso sant att ett sådant tillstånd, jämfört med levnadstillståndet för en verkligt vis man som lever inom den gudomliga ordningen, kan kallas ’död’. Eftersom detta är ett evigt och nödvändigtvis oförän-derligt och permanent attribut hos allt som kallas ’värld’ och ’materia’, blir det mycket tydligt varför det har fått namnet ’evig död’!
[9] En själ som förblir i ett sådant tillstånd, antingen här eller på den andra sidan, befinner sig uppenbarli-gen i ett tillstånd av evig död från vilket det är ytterst svårt att bli fri. För många själar kan det ta en eon av tid innan de uppnår något av sig själva. Säg Mig nu om du förstår!”
[10] Roklus säger: ”Ja, herre och mästare över allting, nu är detta verkligen helt klart för mig; men nu ytterli-gare en liten fråga, och den består av detta, nämligen hur en människa kan försätta sig i det extatiska, allse-ende tillståndet? Om jag bara visste det, om så bara sätten att göra det på, skulle jag ge upp allt jag kan tänka mig för att då och då själv uppnå ett sådant san-nerligen högsta lycksaliga tillstånd! Herre och mästare över allt, ha godheten att ge mig några fingervisningar också om detta!”
[11] Jag säger: ”Egyptens skolor har försvunnit och har inte existerat i den formen och på det sättet på länge; ty på Mose tid hade saker och ting börjat förfalla av-sevärt. Redan då började de endast ge yttre undervis-ning, och Platon och Sokrates var praktiskt taget de sista människorna som fortfarande hade den blekaste aning om livets inre skola.
[12] Jag har tagit på Mig denna världs kött för att ge er människor en ännu bättre livsföreskrift, enligt vilken var och en kan komma in i livets högsta visdom. Och denna föreskrift är mycket kort: ’Älska framför allt Gud av all din kraft och din nästa som dig själv.’ Den som utövar detta och gör det fullt ut är som Jag, och kommer därigenom att vägledas till all visdom och dess kraft och makt!
[13] Ty den som är full av kärlek till Gud, i henne är också Gud närvarande med sin oändliga kärlek och med dess högsta ljus. Själen och dess ande njuter då av all visdom och ljus från Gud, och den måste då också se och känna igen allt som Guds ljus ser och känner igen. Och eftersom all Guds eviga allmakt består just i Hans obegränsade och oändliga kärlek, kommer allt som själen vill i denna gudomliga kärlek att ske ome-delbart med den gudomliga andens kärleksvilja som styr inom den. – Detta är så klart och sant som något kan vara i denna värld.
[14] Men att bara veta detta och ha en levande tro på det är inte alls tillräckligt; man måste göra det fullt ut under livets alla omständigheter, oavsett hur svåra de är, och måste öva på det hela tiden; ty endast ständig, flitig övning gör en lärjunge till en mästare!”
68. Hur man älskar Gud över allt
[1] Roklus säger: ”Men herre och mästare, hur kan jag uppnå det att av all min kraft älska Gud, den osynlige, evige anden över allt? Ty det förefaller mig som att människans hjärta är alltför litet och oförmöget att omåttligt älska Guds oändliga och eviga ande, som man aldrig kan föreställa sig.”
[2] Det är lätt att älska ens nästa; men kärlek till Gud som är så oändlig är sannerligen en mycket svår sak för oss små människor! Vad måste man göra om man vill älska Gud över allt?”
[3] Jag säger: ”Ingenting kunde vara lättare i hela värl-den. Man bör begrunda Guds verk, Hans godhet och visdom, och samvetsgrant hålla Hans bud, älska sin fattiga nästa som sig själv, och därigenom älskar man också Gud över allt annat!”
[4] Men om du inte kan bilda dig en uppfattning om Gud som vidrör ditt hjärta, så titta på Mig, så har du framför dig den evigt giltiga och bestående form som ensam kommer att avbilda din Gud och Skapare för dig. Ty Gud är också en människa, men den evigt mest fullkomliga, både i och utanför sig själv. Om du ser Mig, ser du allt. – Förstod du Mig också i detta?”
[5] Roklus säger: ”Herre och Mästare över allting, nu har jag allt, och jag vill vara Din tjänare! Men låt mig nu gå i frid! Ty jag är inte värdig att stanna hos Dig längre.”
[6] Jag säger: ”Den som har inre frid kan gå vart han vill, och han kommer gå i frid! Men du har nu uppnått inre frid, och vart du än går, kommer du att gå i frid. Men du och dina följeslagare kan fortfarande stanna här ett tag, och ni kommer att höra mycket som kom-mer att vara till nytta för er alla.
[7] Dagen lider nu visserligen mot sitt slut, och solen, som har lyst obehindrat på jorden hela dagen, har redan nått bergsryggen och kommer inte längre synas om några ögonblick, och vi kan alla säga att denna dag har tillbringats väl. Vi har arbetat hårt och åstad-kommit mer på timmar än bara mänskliga händer kunde ha åstadkommit på år. Men den som arbetar skall också äta och stärka sina lemmar! Ni har också arbetat och bör därför också äta med oss! Ni kan där-för stanna här och ha nattvard med oss.”
[8] Roklus säger: ”Herre och Mästare över allting! Vad har jag gjort med mina följeslagare som skulle kunna kallas arbete? Tal och åsikter och utbyte av erfaren-heter är allt vi har gjort här, eftersom vi annars stått helt sysslolösa – och det kan väl inte kallas arbete?”
[9] Jag säger: ”Var och närhelst en person verkligen har arbetat för sin själs frälsning, där och då har han också arbetat mest och sant och allra mest osjälviskt. Ty en sann verksamhet för själens välgång och fräls-ning utesluter fullständigt all annan självisk verksam-het, eftersom själviskhet och egenkärlek fullständigt utesluter kärlek till Gud och nästan.
[10] Den som sörjer för sin kropp söker efter denna världens skatter, gräver i materian och begraver så sin själ i dom och död. Även om en sådan person arbe-tade hela dagen på åkern med plog och hacka med sådan iver att han på kvällen badade i sitt eget svett, var han ändå, jämfört med vad Jag kallar arbete, en lat tjänare för Guds rikes åker.
[11] Ty den som inte arbetar i rätt och riktig anda inom Guds ordning för det sanna målet som Gud har satt upp för honom, arbetar säkerligen inte heller för sin nästas timliga och eviga bästa, och han finner det inte mödan värt att söka och lära känna Gud närmare. Men den som inte anstränger sig för att finna Gud och verkligen lära känna Gud, är ännu mindre benä-gen att anstränga sig för sin nästas bästa; och om han gör något för honom gör han det bara för sin egen skull, i hopp om att nästan skall kunna återgälda tjäns-ten flera gånger om.
[12] Du har nu sökt Gud och dig själv – och funnit Gud och dig själv; och se, det var en sann gärning från din sida, och Jag säger dig att du nu har gjort mer un-der dessa få timmar än du annars har gjort i hela ditt liv! Och därför kan du nu också stanna här, ta lite verklig vila och ha gemenskap med oss!
69. Frågor om sjukdom och helande
[1] Roklus säger: ”Herre och Mästare över allting! Varje ord från Din mun är mer än det renaste guld, och en sanning upphöjer en annan! Inget av Dina ljus- och livsord har fallit på ofruktbar jord hos mig, och jag känner nu inom mig att den mest välsignade frukt säkerligen kommer ur dem för det sanna livets lador. Men eftersom jag nu har nåden att tala med Dig, skulle jag vilja få en förklaring också i fråga om huruvida vi i framtiden skall bota de sjuka från deras sjukdomar genom vår naturligt läkande medicin eller helt enkelt med den starkaste möjliga tillit till Ditt namn? Ty tanken slog mig nu att det kanske inte alltid är i enlighet med Din gudomliga vilja att bota varje sjuk person. För det finns några bland dem som Din gudomliga kärlek och visdom har beviljat en fysisk sjukdom eller till och med någon andlig sjukdom för att förbättra deras själ.
[2] Det är ett välkänt faktum att de fysiskt friskaste människorna ofta inte är de moraliskt mest dygdiga. Faktum är att fysisk hälsa ofta gör människor övermo-diga, världsliga och giriga efter njutning, medan de sjuka, särskilt de som lider av en kronisk sjukdom, vanligtvis tynar bort tålmodigt, varsamt och undergivet i den gudomliga viljan. Man hör dem sällan klaga, de är fulla av ödmjukhet och har inga avundsjuka hjärtan. Skulle inte deras goda andliga karaktär förändras om de plötsligt blev helt friska?
[3] Sedan är det en annan sak; visst är det ämnat för varje människa att dö fysiskt någon gång – och om så inte vore fallet, skulle människor fortfarande behöva leva fysiskt sedan Adams tid. Men om vi omedelbart gör allt, gammalt som ungt, som kommer vår väg som sjukt, till och med obotligt sjukt, helt friskt igen, och oss själva likaså, då borde döden i denna värld gradvis bli något sällsynt, särskilt om genom din undervisning krig också skulle bli överflödiga med tiden!
[4] Om vi inte helar någon som har sökt vår hjälp, kommer vi att bli utskällda som hårda och obarmhär-tiga människor; men om Du inte tillåter någon som redan har blivit helad av oss flera gånger att bli helad igen, kanske för tionde gången, trots vår vilja och våra ansträngningar, då kommer antingen kraften i Ditt namn eller vår egen tillit till densamma att ifrågasättas och betraktas som bristfällig, och människornas tro kommer att lida skeppsbrott! Ty vi kan inte föra män-niskor, när de väl lever i materian, till den punkt där de, för att vinna ett högre liv på den stora andra sidan, skulle börja förakta detta jordiska liv så mycket att de inte längre skulle göra något för det ifall de blir sjuka.
[5] Även den gamle mannen på hundra år och äldre kommer att sträcka sig efter medicinen för att för-länga sitt liv, även om han visste att det skulle vara förenat med den största nåd att lägga undan sin murkna kropp. Att människors önskan att leva friskt och så länge som möjligt, även under mycket dåliga förhållanden, är omättlig i denna värld, och om folket i allmänhet vet att allt ont endast kan helas genom kraften i Ditt namn, ja, att även de döda i nödfall kan återupplivas, då kommer vi att få utstå den ena beläg-ringen efter den andra av folket!
[6] Enligt min mening skulle en mer detaljerad in-struktion för oss och alla andra i detta avseende san-nerligen inte anses överflödig! Eller har Du kanske helt avskaffat den gamla köttsliga döden för de män-niskor som kommer att leva helt och hållet i Din ord-ning, så att människor från och med nu ska leva vidare med redan förvandlade kroppar, medan köttsdöden bara gäller syndarna mot Din lära och Dina lagar?
[7] Herre och Mästare över allting! Se, den nedåtgå-ende solens strålar förgyller fortfarande kvällshimlen på ett mäktigt sätt, och månskära och kvällsstjärna tävlar kraftfullt om att ersätta dagens moder som gått ner. Synen av Dina lysande verk är så övermåttan stor-slagen, åh Herre; men ännu mer storslagen är känslan av det inre ljus som lyser upp våra mörka vrår i livet från Din mun! Eftersom det fortfarande finns tid, förklara för mig före nattvarden vad jag aldrig kan förklara för mig själv!
70. Smärta, sjukdom och död
[1] Jag säger: ”Min vän, du söker efter något som var-ken du eller någon annan egentligen behöver veta, eftersom det endast angår Mig, vilket betyder: Det angår den evige Fadern i himlen, alltså en ordning från vilken, med avseende på köttet, inte ens Jag Själv får, kan och vill göra några undantag!
[2] Vad köttet har iklätt sig, måste det också ta av sig igen, vare sig med eller utan smärta, det är helt ovid-kommande; ty efter åtskiljandet har all smärta i denna värld upphört. Ty den luft som den mänskliga själen kommer att andas i den andra världen kommer att vara helt annorlunda än luften i denna materiella värld. Där det inte längre finns någon död, finns det inte heller någon verklig smärta, eftersom köttets smärta alltid bara är en följd av en delvis separation av själen från köttet.
[3] Men detta betyder inte att en själ i sitt rena tillstånd är utan känsla eller förnimmelse – för utan det skulle den uppenbarligen vara död; utan den kommer helt enkelt inte att finna något i världen som motsvarar dess natur som skulle kunna knuffa, trycka, nypa eller klämma den och därigenom framkalla en smärtsam känsla, och därför kommer den aldrig att uppfatta någon smärta.
[4] Eller är en kärnfrisk person, även i sitt kött och blod, okänslig för känslan av smärta eftersom han aldrig har haft oturen att vara sjuk och aldrig har blivit slagen eller knivhuggen av någon?! Endast orsaken till smärtan saknades för honom.
[5] Den främsta orsaken till smärta, som alltid bara känns av själen och aldrig av köttet, ligger i det tryck som ett kött som har blivit för trögt och därför för tungt utövar på någon del av själen.
[6] Därför kan varje sjukdom tillfälligt botas om man vet hur man lättar upp köttets massa; men för köttets ålder finns det inte längre någon lindring, även om en person som lever i god ordning i stort sett har föga att rapportera om smärta även i mycket hög ålder. Hans kött kommer att förbli helt fogligt och smidigt till den sista timmen, och själen kommer gradvis att varsamt kunna befria sig från sitt kött i den egentligt bästa och sanna ordningen. Den kommer visserligen inte precis att vilja separera sig från köttet ens vid en hög jordisk ålder, men om den mycket märkbara, välsignade kal-lelsen kommer från himlen: Kom ut ur ditt fängelse in i det friaste, evigaste sanna livet!, så kommer den inte att tveka en sekund att lämna sitt bräckliga jordiska hus och träda ut i ljuset av det sanna livet.
[7] Nåväl, ni kommer aldrig kunna förhindra detta med någon örtsaft, inte ens genom kraften i Mitt namn, ty det kan inte vara Min andes vilja. Utan med kraften i Mitt namn kommer ni endast att kunna utföra sanna mirakel i enlighet med Min vilja, som uppenba-rar sig tydligast i era hjärtan, och aldrig emot den. Därför måste ni framför allt göra Min vilja, som är en sann Guds vilja, till er egen, och det kommer då att vara omöjligt för er att misslyckas med något som ni vill ha av Mig och därmed av Min eviga ordning.
[8] Det kan därför inte vara tal om att någon aldrig kan dö i och genom Mitt namn på grund av den he-lande kraft som givits er. Ni skall sannerligen inte undanhålla helande från någon, där Min ande säger till er i hjärtat: ’Hjälp honom!’ Men om anden säger: ’Lämna honom i sitt kötts plåga, så att hans själ kan bli mättad av att hänge sig åt köttets begär!’ så lämna ho-nom ifred och hela honom inte från hans köttsliga plåga – ty han måste uthärda den för sin själs fräls-ning!
[9] Och nu förstår du att din oro var något fåfäng! Gå därför in i Min ordning, så kommer allt att bli klart för dig! Om du fortfarande har några invändningar, så tala innan vår värd kommer ut från det nya köket med maten!”
71. Den mänskliga viljans frihet
[1] Roklus säger: ”Ja, Herre och Mästare över allting, om vi bara kan utföra mirakel enbart i vad Du vill – och då helt i Din ursprungliga, naturliga, eviga ord-ning, då är vår egen fria vilja till ingen nytta för oss. Och när det här på jorden behövs mirakel som de bästa och mest effektiva bevis på Ditt namns makt och styrka, kommer det då att se ganska magert ut på jorden!
[2] Din viljas under kommer att inträffa varje dag oav-sett om vi vill det eller inte, och vår vilja är därför alltid som en ihålig nöt jämfört med Din. Solen, må-nen och stjärnorna går upp och ner utan vår vilja; och likaså grönskar jorden och bär sin frukt; och molnen rör sig, och vindarna leker med havets vågor; och det blir vinter och sommar, och tiderna går och kommer aldrig igen, helt utan vår vilja! Oavsett om vi vill att det ska ske eller inte, spelar ingen roll! Men hur är det med de speciella underverk som ofta är nödvändiga?”
[3] Jag säger: ”Ja du, käre Roklus, det är fortfarande lite svårt att komma tillrätta med dig, eftersom det fortfa-rande finns för många jordiska betraktelser och be-tänkligheter i ditt sinne!
[4] Se, den som sätter handen på plogen och ser till-baka, han passar ännu inte för Guds rike! Tror du då att Gud i Sina ljusaste tankar och vilja, kanske är lika enformig och monoton som den stela isen i norr?
[5] Åh människa, lär först känna Gud rätt och Hans allsmäktiga vilja, så kommer du också förstå huruvida en människa vars hjärta av fullt av Guds ande inte längre kan vilja eller göra något annat än att helt en-kelt vara tyst och tålmodig med Guds eviga vilja, låta den ena dagen efter den andra växa och gå, och lyck-ligt se hur de olika örterna växer och blommar och sedan vissnar igen!
[6] Om hade varit Guds enda avsikt med människan, skulle Han aldrig ha behövt ge dem en egen vilja, utan Han kunde helt enkelt ha låtit dem växa upp ur jorden som havspolyper, om än i mänsklig form, försedda med rötter som suger näring ur marken. Dessa skulle då dag och natt ha kunnat se hur stjärnorna – åt-minstone till synes – går upp och ner enligt Guds vilja, och hur vackert gräset växer runt omkring dem! En fri, föränderlig rörelse skulle inte alls vara nödvändig för dem, för de skulle i vilket fall som helst inte ha någon egen vilja, och som statyer skulle de kunna låta Guds oföränderliga och stereotypa vilja segra och styra mycket bättre än någon människa, oavsett hur from och hängiven Gud hon var med sin vilja!
[7] Ty en människa som fortfarande har sin egen fria vilja och fria rörelsefrihet, kan trots all sin estetik då och då tänka sig att ta några steg över en vacker gräs-plätt; och hur hon oundvikligen då måste trycka ner gräset, som enligt Guds vilja och eviga ordning har vuxit upprätt och står i marken och dessutom döda livet på några gräskvalster i förtid! Ser du då det ab-surda i din oro?
[8] Men tänk dig först detta: den frivilliga människan tar ju sin för sin fysiska näring inte bara alla slags här-liga frukter, fyllda till bredden med fruktkärnor, som hon krossar med sina tänder och utan minsta nåd eller medkänsla slukar som föda åt sin kropp – utan hon ger sig till och med på alla slags djur, dödar dem och äter till sist deras stekta kött med verklig frossa. Här och där utväljer hon åt sig stora platser där det i många årtusenden har vuxit det vackraste gräs, andra läkande örter, buskar och träd i Guds vackraste och ostörda ordning, och bygger sedan döda hus och stä-der på dem. Ja, Min vän, kan detta vara rätt enligt den Guds ordning som du har i åtanke?
[9] Eller, när du klipper ner dina naglar, ditt skägg och ditt hår, som har vuxit sig för långt med tiden, handlar du då inte emot Guds ordning, enligt vars stereotypa vilja naglar, skägg och hår omedelbart växer tillbaka och inte vill förbli så korta som du med saxen har bestämt att de skall vara?
[10] Om det nu var så att Gud inte ville att någon fritt tänkande och fritt viljande varelse skulle handla emot stereotypen av Hans skapande vilja och göra förstö-rande ingrepp mot den existerande, alltid oföränder-liga ordningen i både stor och liten skala, var det då så vist att skapa varelser som genom sin blotta existens är tvungna att göra alla möjliga förstörande ingripanden i den ursprungliga skapelseordningen, som trots allt också är ett verk av samme allsmäktige och vise Gud?!
[11] Men om Gud, Herren och Skaparen av alla ting och varelser, tillåter levande varelser, och särskilt fritt tänkande människor som är utrustade med fri vilja, att förstöra Hans skogar, hugga ner träd, bygga hyddor och hus av dem, och bränna det mesta av dem, trampa ner Hans vackra gräs, slå det och ge det som hö till kor, oxar, åsnor, får och getter, och inte heller slå nå-gon på handen för otaliga andra överträdelser av Hans bestämda ordning, hur mycket mindre kommer Han då inte använda Sin allsmäktiga vilja för att göra motstånd när det innebär att utveckla människans lilla viljefrihet till den största gudomliga friheten!
[12] Såg du inte hur pojken, som i grunden bara är en skapelse av Gud, förvandlade stenen till guld, i strid med stereotypen om den gudomliga viljan? Tillrättavi-sade någon honom för att han gjorde ett så massivt ingripande i Guds grundläggande ordning? Tvärtom, endast den gudomliga viljan, förenad med pojkens, åstadkom detta!
[13] Om du håller Guds enkla bud och i sanning älskar Gud över allt, kommer du uppenbarligen alltid att vara ett med Guds kunskap och vilja. Du kommer därmed att bli visare och visare och i samma utsträckning kraftfullare och mer insiktsfull i din vilja. Ditt inre ljus från Gud kommer att höjas till en allseende kraft, genom vilken du inte bara kommer att känna, utan också se de verksamma livskrafterna i livets annars stilla mörker, och genom att inneha Guds friaste vilja kommer du också kunna bestämma att de skall bli verksamma på ett eller annat sätt. Men just därför att du specifikt och individuellt känner igen och uppfattar de otaliga krafter som ständigt utgår från Gud, kan du, som innehavare av den gudomliga viljan, gripa tag i dem och även bestämma och förena dem för något vist syfte, och de kommer omedelbart att bli verk-samma precis som om Gud Själv direkt hade bestämt dem för någon aktivitet.
[14] Ty alla krafter som utgår från Gud genom oänd-ligheten är som otaliga armar från en och samma allsmäktige Gud och kan omöjligt vara verksamma på något annat sätt än genom stimulans av den gudomliga viljan, eftersom de i grunden inte är något annat än rena utstrålningar av den gudomliga viljan.
[15] Om en människa då förenar sin lilla viljefrihet med den oändligt stora gudomliga viljan, säg Mig då om det ens är tänkbart att enbart bli en stum åskådare av den rena gudomliga viljan, eller om människan, som har blivit sådan frivilligt, med en sådan frihet att vilja från Gud, inte kommer att kunna uträtta särskilt mycket!”
72. Rätt slags iver
[1] Roklus säger: ”Ja, Herre och Mästare över alla va-relser och ting, nu, genom denna Din nådigaste för-klaring, har allting verkligen fått ett annat ljus, och många tidigare olösliga gåtor har nu blivit fullständigt lösa! Ja, nu börjar jag också förstå lite vad en männi-ska egentligen är, och vad hon har att söka och uppnå i denna värld, och vad hon kan och faktiskt måste uppnå enligt Ditt ord! Ja, nu är det då saligt lätt att hålla Dina bud och bokstavligen uppfylla Din vilja; för nu ser vi och kan nästan vidröra med våra händer det vi nödvändigtvis måste få från Dig! Ty om jag ser en plats, om än fortfarande långt borta från mig, och jag går i rak riktning mot den platsen, så måste jag sannerligen nå den till slut!”
[2] Men nu kan jag inte göra annat än att tacka Dig av hela mitt hjärta för Dina ansträngningar med mig och försäkra Dig om att jag kommer att vara och förbli Din mest plikttrogne lärjunge. Jag ger Dig också min fullaste försäkran att jag skall göra allt för att rensa vårt institut från allt gammalt världsligt slagg och lögner, och från och med nu skall inget mer företas däri förutom det som är förenligt med Din lära, åh Herre och Mästare!
[3] Nu känner jag redan en kraft inom mig som jag aldrig tidigare känt, inför vilken, med fast tillit till Dig, alla berg skulle ge vika, och genom vilken alla döda skulle uppstå ur sina gravar! Vad kommer då att hända, om mitt framtida liv helt och hållet kommer att vara Din vilja, och till vilken kraft kommer inte vårt institut att resa sig när alla dess medlemmar är av ett sinne och en vilja?!
[4] Tveka därför inte längre! Stå upp och låt alla arbeta för detta nya verk från Gud! Den som dröjer begår en allvarlig synd mot hela mänsklighetens frälsning på hela jorden!”
[5] Jag säger: ”Din iver är nu helt riktig, och du kom-mer att genomföra vad du nu har föresatt dig; men denna nuvarande iver hos dig är fortfarande mycket lik en gräsbrand, som omedelbart blossar upp till en så kraftig låga att man skulle kunna tänka: om den fortsätter så här, kommer hela jorden att brinna om några ögonblick! Men om några ögonblick kommer den stora gräsbranden att vara över, och efteråt mär-ker man knappt var den luckra, stora gräshögen hade brunnit!”
[6] Sann iver ökar likt ljuset och värmen från den upp-stigande solen. Om solens ljus och värme uppenba-rade sig på morgonen likt middagsskenet i Afrika, skulle det vara mycket förödande för alla växter och dur, vilket varje god och erfaren bonde kan se från de så kallade solglimtarna.
[7] Men en glimt av solen är när himlavalvet under ett åskväder är täckt av ett regnmoln och det redan reg-nar; men plötsligt, när jorden och dess frukter redan har svalnat något, bryts molnen isär på grund av nå-gon luftström, och solens ljus och värme faller plöts-ligt på växterna och träden och på alla möjliga ömtå-liga varelser, och se, skadan som detta orsakar är då större än om det hade haglat kraftigt i en hel timme! – Jag gav dig bara detta exempel för att på ett mycket praktiskt sätt visa hur en viss, ofta oläglig iver ofta gör mycket mer skada än nytta.
[8] Därför bör du inte hugga ner alla gamla och myck-et murkna träd i ditt institut med ett enda slag, utan snarare med ärlig iver som om obemärkt, lite i taget, och först då kommer du att sprida den sanna välsig-nelsen i ditt institut! Men det kommer inte att gå med ett slag, Min vän! För det krävs många diskussioner mellan er själva och de efterföljande bekräftelserna genom nya mirakel i Mitt namn! Och när alla, inte bara du, har introducerats till detta nya ljus, först då kan allt gammalt rensas ut med bästa framgång.
[9] Om en mycket vis bonde märker att ogräs växer jämte det rena vetet, låter han det fortsätta fram till skörden. Först under skördetiden skiljer han ogräset från vetet, och på så sätt förblir vetet friskt. Ogräset torkas och bränns på åkern, och jorden gödslas med det. Se, Jag Själv kallar detta vist och att handla i en-lighet med sanningen!
[10] Tro Mig, Jag skulle ta itu med hela Jerusalem och dess fariséer lika snabbt som Jag tog itu med den där klippan i sjön; men denna iver skulle bära dålig frukt åt Mig! Som ett resultat skulle alla som fick veta att Jag hade orsakat sådan förödelse genom Min gudomliga allmakt visserligen falla ner inför Mig, men sannerli-gen inte genom inre övertygelse, utan snarare på själv-fördömandets väg. Av rädsla och tvekan skulle ingen våga röra sig igen; alla skulle göra allt Jag krävde av honom som en maskin!
[11] Men skulle det då vara en skapelse av den fria viljan som är varje mänsklig själs främsta goda och en upphöjelse av den till den gudomliga, friaste viljans högsta kraft, i vilken allena livets högsta lycka existerar och kan existera?!”
73. Utveckling av den fria viljan. Följderna av en överdriven iver.
[1] (Herren:) ”Att livets allra högsta salighet består i att äga den mest obundna fria vilja och dess ständigt framgångsrika och verkliga verksamhet, det visar alla de själviska och makthungriga människorna på denna jord bevis på!
[2] För att ens få lite makt är många människor villiga att ge upp sina ägodelar! Vem hatar en krona, tron och spira, särskilt om han själv har möjlighet att nå dit?
[3] Men varför har dessa tre effektiva härskare ett så-dant outsägligt värde i människornas ögon? Svaret är uppenbart och ligger helt i sakens natur. För den som sitter på tronen får och kan utöva sin vilja på det fri-aste och mest effektiva sätt i världen bland miljontals människor!
[4] Men bredvid den som sitter på tronen kommer var och en som utsetts till något ämbete av härskaren att vara oerhört lycklig eftersom han, om än bara i härs-karens namn, får spela en liten härskarroll och ge sin frihetsälskande vilja lite mer utrymme. Visserligen undertrycker han kraftfullt sin egen helt fria vilja och ersätter den med härskarens vilja, även om han i sitt eget sinne ofta inte håller med om densamme; men allt detta gör han för att också kunna få härska lite och få sin vilja att verka på ett effektivt sätt. Ty särskilt hos högt uppsatta tjänstemän finns det alltid tillfällen att här och där använda sin egen, helt fria vilja, och det är för människan redan här på jorden den allra högsta lycka.
[5] Men vad kan det vara i jämförelse med den salig-het som kommer och måste uppstå ur föreningen av den här alltid starkt begränsade mänskliga viljan med Guds vilja i all oändlighet och evighet?!
[6] Men innan något sådant kan ske, måste du själv inse att det krävs en mycket allvarlig och grundlig fost-ran av människans vilja, som måste vägledas genom livet på det allra visaste sätt. Annars skulle det vara ytterst farligt att utrusta människans vilja med en fak-tisk allmakt.
[7] Men för att göra människans vilja kapabel till detta, måste man verka så att människan helt frivilligt beger sig in på ljusets vägar och fortsätter på dem med all kärlek och världslig självförnekelse tills hon genom sin egen verksamhet och fullständiga självbestäm-mande har nått det rätta målet.
[8] Varken yttre eller inre tvång uppnår tjänar dock detta syfte – ty båda är en dom, genom vilken en människas själ aldrig kan bli fri i sin vilja. Och så länge hon inte kan bli det, kan det heller aldrig någon-sin bli tal om en förening av hennes vilja med Guds allra friaste vilja.
[9] Därför kan människor endast ledas till den sanna kunskapen om sig själva och om den sanne Guden genom den allra visaste undervisning, och detta med största möjliga vänlighet, tålamod och mildhet; endast envist upproriska karaktärer, i vilkas bakgrund ligger en nästan helt lönlös ond vilja och en verkligt diabo-lisk glädje i illvilja, måste styras genom en yttre världs-lig dom, men de får under inga omständigheter straf-fas för tidigt genom någon mirakulös handling.
[10] Men samtidigt måste man dock alltid djupt beakta att den som skall straffas också är en människa som skall vägledas till ett korrekt bruk av sin fria vilja, och att en listig och hämndlysten demon eventuellt kan ha kontroll över hans kropp och därmed förvandlat den annars kanske ganska harmlöse mannen till ett verita-belt monster.
[11] Därför måste all överdriven iver, även med de bästa syften, hållas tillbaka tills den har uppnått den blygsamma mognad som, med lugn och kärleksfull eftertanke och klok beräkning, obevekligt och ihärdigt strävar efter att sätta allt i verket med de medel som står till buds, och faktiskt med ständig hänsyn till det levande objektet i alla dess stadier och omständigheter som man har att hantera.
[12] Därför måste du säkert nu inse att ert institut, så-dant det är, inte alls behagar Mig. Men om det vore baserat på hundra ännu värre principer än det nu är, vore det lika oklokt att misstänka det och plötsligt förstöra det, som det nu skulle vara att på ett ögon-blick förinta Jerusalem eller det oerhört onda och hedniska Rom.
[13] Sträva därför från och med nu att gradvis undan-röja allt som är falskt inom ert institut utan att an-vända något våld, så kommer så småningom institutet, tillsammans med de människor som ansluter sig till det, att förbättras i enlighet med den fulla sanningen! Men om du och dina följeslagare omedelbart skulle vända upp och ner på allt, skulle institutets många medlemmar förklara er galna och löjliga och på alla möjliga sätt försöka hindra er från att skada institutet, som de anser vara organiserat helt ändamålsenligt. I detta fall skulle ni aldrig ha chansen att varsamt och obemärkt avlägsna allt som är falskt från institutet och ersätta det med den fullständiga sanningen.”
74. Herren nämner sista måltiden och Hans korsfäs-telse
[1] (Herren:) ”Du har ju här i Mig här det talande ex-emplet! Du känner nu Mig, Min lära och dess sanna betydelse för livet. Du känner också Min kraft, med vilken Jag lika snabbt och enkelt kunde förinta hela denna jord som Jag gjorde för ett tag sedan med den där välkända uråldriga klippan i sjön. Men då skulle Jag behöva säga till Mig Själv: ’Om Du inte ville ha något annat än en värld full av Ditt hjärtas barn, till vilka Du gav deras natur och sammansättning, då hade Du gjort bättre i att inte ha kallat en jord till existens alls!’ Men jorden och mänskligheten är här, och det gäller då att bevara och vägleda allt med all kärlek och tålamod enligt Guds visdom, så att inte ens en enda solstråle skall gå förlorad från allt som denna jord bär och innehåller.
[2] Ja, Jag säger dig: De mest motbjudande och säker-ligen värsta människorna på hela jorden är för Mig uppenbarligen fariséerna och de skriftlärda i och om-kring Jerusalem; men innan Jag dömer dem och låter dem hängas på korset, vill Jag ännu hellre låta dem göra detsamma mot Mig!”
[3] Då reser sig Roklus hastigt upp och säger: ”Nej, nej, Herre och Mästare! Det skulle vara att tänja tålamodet alldeles för långt! På grund av den handfull uslingar i Jerusalem – även om de alla upplöstes i ingenting – kommer Guds rike aldrig att lida skeppsbrott, varken på denna jord och än mindre på den andra sidan; därför, bort med den svarta drakkullen, men Du för-bliv!”
[4] Jag säger: ”Såsom du nu förstår saken, så talar du! Men om ungefär tre år, från och med nu, kommer din egen ande att lära dig något annat och bättre; låt oss därför lämna det och förbereda oss för Herrens mål-tid! Detta bort kommer utökas något, och ni, nu tretton till antalet inklusive Ruban, kommer att finna en mycket bra plats vid det och representera en bild av en framtida Herrens måltid, som skall ha en motsva-rande likhet med Min sista på denna jord!”
[5] Roklus säger: ”Herre och Mästare! Du blir nu plöts-ligt mystisk och gåtfull; varför och varifrån detta?”
[6] Jag säger: ”Mina vänner, jag har ännu mycket att säga er; men ni kan inte tåla det ännu! Men när den Helige Anden efter den sista måltiden kommer in i era hjärtan, skall han också leda in er i hela den levande sanningens fullhet och först då kommer ni helt att förstå vad Jag precis sade till er. Men nu kommer re-dan Markus med faten; låt oss därför göra oss redo för den gladlynta aftonmåltiden! Ert bord är redan färdigt och dukat.”
[7] Med dessa ord bugar sig Roklus djupt inför Mig, går sedan till sina vänner och följeslagare och säger: ”Det är nu inte tal om att ge oss av, vi måste först ta del av aftonmåltiden som serveras just nu, och det vid Her-rens bord där borta! Herren och Mästaren vill det, och det är inte tal om att vägra! Kom därför snabbt med mig och ta plats med mig vid den lediga delen av bordet, där herrarna redan har suttit länge!
[8] Ruban säger: ”Åh, det kommer inte se särskilt pas-sande ut! Vi är ingenting bredvid den store Herren över alla jordens herrar!”
[9] Roklus säger: ”Låt saker och ting ske som de vill! Herren och Mästaren över allting vill ha det så, och vi har inget annat att göra än att lyda, och det med det vänligaste hjärtat i världen! Låt oss därför gå, så att ingen behöver vänta på oss! Men samtidigt är jag verk-ligen mycket hungrig och i mitt hjärta längtar jag efter en mycket riklig och vällagad måltid! Jag ser också hela kannor och bägare fulla med vin ställas på bor-den med maten, och den stilige pojken verkar särskilt ta hand om vårt bord; därför, låt oss gå snabbt!”
75. Rafael äter mycket
[1] Efter detta tal av Roklus gick alla till det bord som var avsett för dem, bugade tre gånger inför det för-näma sällskapet, och Rafael visade omedelbart alla deras plats och satte sig slutligen vid det nya bordet som den fjortonde. Roklus såg framför sig just den rätt som hade varit hans favorit; det var ett grillat lamm med en garnering bestående av de allra bästa och perfekt mogna apelsinerna. Han kunde inte nog för-undra sig hur man möjligen kunde ha gissat hans smak när det gäller matlagning så exakt. Men han samlade sig snart och funderade över i vems sällskap han nu var, och det förklarade allt för honom. Likaså fick var och en av de tretton gästerna vad han med rätta kal-lade sin favoriträtt; bara Rafael hade åtta stora och mycket vällagade fiskar framför sig på ett stort fat, som han, som tidigare nämnts, gjorde processen kort med, vilket väckte stor uppmärksamhet hos de tretton.
[2] Och Roklus kunde inte låta bli att mycket vänligt, men samtidigt mycket förvånat, fråga den förmodade ynglingen hur det var möjligt för honom att äta åtta så stora fiskar så hastigt och så snabbt, och om han nu kunde äta något mer.
[3] Och Rafael svarade med ett lika vänligt leende: ”Åh, ge mig bara tio gånger så mycket så gör jag mig lätt och utan ansträngning av med det också, men nu är jag helt och fullt nöjd med dessa!”
[4] Roklus sade: ”Din mage måste ha blivit överfull i din barndom, annars skulle jag omöjligen kunna för-klara det! Kan du måhända också hjälpa mig äta upp mitt lamm? Ty se, jag har jag har fått mer än nog efter bara en åttondedel!”
[5] Rafael sade: ”Ge hit det bara, jag klarar lätt av de sju åttondedelarna!”
[6] Roklus, som bara tog ett lammlägg, gav allt annat till Rafael, som gjorde slut på köttet och benen på ett ögonblick.
[7] Nu blev detta lite för mycket för Roklus, och han sade men en fullständigt förbluffad min: ”Nej, du min annars allra vackraste och klokaste pojke, detta är ingalunda möjligt på naturligt sätt! Jag ville egentligen inte säga något om att äta kött; men det faktum att du var snabbare än en varg med benen, vilket annars ingen människa äter – du vet, detta är redan ett myste-rium för mig, och du måste förklara denna sak för mig mer i detalj!”
[8] Rafael säger: ”Nåväl, ge mig en sten, så skall du sedan se ditt mirakel där också!”
[9] Roklus plockade snabbt upp en ganska stor sten från marken och gav den till Rafael.
[10] Men han sade: ”Se här, jag skall också äta denna sten, som den vore det bästa brödstycke!”
[11] Då tog Rafael stenen, förde den till sin mun, och när stenen kom i kontakt med Rafaels mun, försvann även den från dess jordiska tillvaro!
[12] När Roklus och hans följeslagare såg detta blev de förskräckta, och Roklus sade: ”Nej, min unge vän, det är inte bra att vara gäst hos dig; för till slut skulle du till och med kunna kasta dig över dina medgäster! Tillåt mig denna mycket vänliga kommentar, med vilken jag inte vill säga något annat än detta: Om du vill äta oss också, gör det då snabbt, så att vi inte be-höver vänta länge i rädsla för vår undergång! Nej, jag ville inte heller säga något om de åtta stora fiskarna från den Galiléiska sjön, inte heller om mina sju åt-tondelar av lammet, inklusive benen, även om just det – om du tillåter mig – är en fruktansvärd abnormitet; men ätandet av stenen på minst tio pund är något som måste fylla oss med fullt berättigad skräck! Vart skall denna historia då leda oss? Det är sant, den berör oss lite eller inte alls; men även om du kan äta alla jordens berg i alla gudars namn, vill vi ändå helst inte vara vittnen till ditt enorma frosseri! Förstått, min käre unge frossare?”
76. Den stora skillnaden mellan Rafael och en män-niska
[1] Rafael säger: ”Min vän, du måste tala så eftersom du inte känner mig; om du kände mig, skulle du finna allt detta lika naturligt som du finner det naturligt att du trots din hunger bara har ätit en åttondel av lam-met!
[2] Jag är lika mycket en människa som du, och för tillfället saknar jag varken sinne eller lem, inte ens fysiskt; men min kropp är helt annorlunda än din; din är fortfarande dödlig, min är det inte! Du, som själ och ande, kan inte avkläda dig din kropp när du vill, upplösa den och på ett ögonblick förvandla den till ditt andliga element. Men jag kan och förmår göra det. Jag är egentligen en ren ande, trots denna min sken-bara kropp; men du är fortfarande nästan rent kött och kommer fortfarande att ha mycket att göra för dig själv tills du börjar känna dig som en mogen och fri själ i dit kött.
[3] Om du har ätit något, tar det tid innan det du har ätit blir blod och kött i din kropp, och du vet inte, och kommer aldrig att veta, hur en sådan förvandling sker inom dig. Du känner inte din kropps organiska struk-tur in i minsta detalj; men för mig är varje atom i min kropp och även i din så klart känd att det inte kan finnas något tydligare i hela världen! Ty jag måste själv forma och upprätthålla denna min nuvarande kropp, från atom till atom, från nerv till nerv, från fiber till fiber och från lem till lem; men du har från början inte vetat vad din kropp består av, och vem som ständigt formar och upprätthåller den.
[4] Din kropp är en avlad, född och mot ditt förstånd och din vilja växande kropp – min är skapad enligt min vetskap och vilja! Ditt medvetande om din ex-istens är fortfarande en sömn, och ditt vetande, din insikt och din vilja är en dröm i din varandesömn; men jag befinner mig i det klaraste och mest vakna livet på den mest fullkomliga livsdagen. Jag vet vad jag talar och gör, och jag känner till den sanna och djup-aste grunden därtill – men du vet inte ens hur, genom vad och varför olika tankar uppstår inom dig! Och därför vet jag också varför jag, så länge jag vandrar bland de dödliga, måste ta till mig betydligt mer nä-ring än du och alla dina följeslagare sammantaget. Ja, jag kan inte ens förklara grunden till det för dig just nu, eftersom du inte skulle kunna förstå det med dina nuvarande kunskaper; men det kommer en tid då du mycket väl kommer att uppfatta och begripa allt detta som jag nu bara har kastat åt dig i förbifarten.”
[5] Men att du påstår att jag i slutändan till och med skulle kunna ge mig på er som en hyena eller som en varg på grund av min alltför stora glupskhet – det är något dumt av dig! Jag tycker att min intellektuella bildning och min visdom, som är uppenbar för er, borde lära er något annat! Jag kan inte bara äta en sten, vilket ni nu har blivit övertygade om; jag skulle också kunna utföra manövern med hela berg och him-lakroppar; för vilket jag besitter tillräcklig kraft! Men om jag vore ovis och ägde den makt jag har, då skulle jag handla enligt någon blind passion, och ni skulle sannerligen inte vara trygga i er existens och ert liv vid min sida! Men Guds eviga visdom, av vilken hela mitt väsen är format, befaller mig framför allt att bevara allt som skapats av Guds kraft och allmakt, av vilket inte en enda atom får gå förlorad, och inte heller kan gå förlorad, eftersom Guds vilja och väsen, ljusets allseende öga, ständigt genomtränger och genomsyrar hela den eviga och oändliga rymden, från det största till det minsta; och därför är din rädsla för mitt för-modade frosseri fullständigt fåfäng! – Har du, Roklus, förstått dessa ord ens litegrann?”
[6] Roklus säger: ”Det kan inte vara tal om någon verk-lig förståelse; men jag greppar så här mycket av det: vid din sida har vi ingenting att frukta för vår existens, och det är redan en hel del för oss för tillfället! Men var slukar du sådana massor? Har du en slags struts-mage, som, såvitt jag vet, även smälter de hårdaste stenar? Även de hårdaste metallerna sägs vara en riktig favoritföda för den! Men hur det än må vara, du är och förblir en underbar varelse!”
[7] Judarna talar om vissa ursprungliga skapade budbä-rare från himlen (änglar), vi greker och romare har våra andar (Genien, övers. anm.) och de så kallade halvgudarna; kanske du är en sådan förklädd ängel, eller åtminstone en sådan ande eller halvgud?! För mig som jordisk man är hela ditt utseende alltför ömt och subtilt; ty ingen kysk vestialisk jungfru kan jämföras med dig vad gäller fysisk spädhet och skönhet. Du har redan fångat min uppmärksamhet, och jag misstog mig inte när jag i hemlighet betraktade dig som en slags magisk fantom! Det tycktes mig alltid som om du å ena sidan var något, men å andra sidan ingenting annat än en talande ljusbild av det allra högsta gudom-liga väsendet, som bara för en viss tid ger dig form, innehåll och den nödvändiga visdomen och kraften. Men om du inte längre är nödvändig för honom, är det över för dig! – Åtminstone var det så jag tänkte, kände och uppfattade inom mig själv.
[8] Rafael säger: ”Bortsett från min fullständiga intig-het har du kommit sanningen kommit ganska nära! Det finns bara ett stort problem med min fullständiga intighet; ty se, för länge sedan, otänkbart för dig, innan en värld någonsin började sväva och lysa i den oänd-liga rymden, var jag redan en fullkomlig tjänare åt Guds allra högste Ande! Jag är fortfarande det och kommer att förbli det i evighet, om än kanske något förändrad enligt Herrens mått, vilket alla andar strävar efter och kommer att sträva efter från och med nu, oavsett hur fullkomliga de är. Men av den anledningen kommer jag ändå att förbli den jag är, bara i en ännu mer fullkomlig grad, varför jag nu genom Herrens nåd har inträtt i denna förberedande skola för det materi-ella livet. Men för närvarande förblir jag fortfarande den, hur och vad jag är! Har du nu förstått mig lite bättre?”
[9] Roklus lyfter på ögonbrynen, och säger: ”Ah, ja, precis som jag trodde! Så du är – som man säger – bara en ad interim (till synes, övers. anm.) inkarnerad ande från himlen, här för att tillfälligt tjäna härlighet-ens Herre och utföra Hans vilja?! Ja, så, jaha, jaha, ja, det är sannerligen en oerhörd skillnad mellan oss, och det är verkligen inte längre möjligt att tala ett enda jordiskt ord till dig!”
[10] Rafael svarar snabbt: ”Och varför inte?”
[11] Roklus säger, med en nu mycket allvarlig min: ”Jag förmodar att din gränslösa visdom kommer att göra det möjligt för dig att förstå orsaken ännu bättre än jag, även utan min meningslösa förklaring; men ef-tersom ni mystiska andliga varelser alltid kräver en förklaring av oss stackars dödliga människor, måste jag då säga, oavsett om du redan i förväg vet varje ord som jag kommer yttrar! Så lyssna därför på mig:
[12] På denna jord finns det vissa förhållanden och situationer som aldrig ser bra ut, när de placeras sida vid sida. Till exempel är en mullvadshög bredvid ber-get Ararat ett mycket löjligt olyckligt förhållande, en svinstia bredvid det kejserliga palatsen i Rom, ett ruck-el bredvid en egyptisk pyramid, en loppa bredvid en elefant, en vattendroppe bredvid det stora havet! Men dessa nämnda förhållanden är mycket bättre än för-hållandet mellan oss och dig; till och med en lysmask som lyser på natten skulle bredvid solen uppenbarlig-en framstå som bättre och mer behaglig! Vad är mitt tal till dig? Det mest dåraktiga tröskandet av ett helt tomt halmstrå; för det jag säger nu har du redan vetat ord för ord sedan evighetens begynnelse! Men jag talar här inte för din skull, utan istället för min skull och för mina följeslagares skull, så att de högt kan höra hur jag känner mig i denna situation! Jämlikar passar för jämlikar; genomsnittspersonen för genom-snittspersonen och den höge och mäktige för den höge och mäktige.
[13] Vågen ger oss här det mest exakta måttet. Ett litet solbelyst dammkorn har sannerligen fortfarande också en viss vikt, annars skulle det med tiden inte falla till jorden. Men skulle inte till och med en riktig oxe börja skratta, om någon lade ett solupplyst dammkorn på vågen och jämförde det med tiotusen pund, för att se hur mycket lättare det solupplysta dammkornet är än den stora vikten av tiotusen pund?! På samma sätt är det med dig – du passar lika lite in i vårt sällskap som vi i ditt.”
[14] Du är enligt de judiska skrifterna en av de största i himlen, och vi står på denna jord knappt på gränsen till livet i vaggan, och vi har fortfarande en fruktans-värt lång väg att gå innan vår når andligt vuxen ålder på denna jord! Vi ber dig att lämna oss, för vi måste nu anse oss vara ingenting vid din sida! Du kan san-nerligen inte vinna någonting av oss, och vi, i jämfö-relse med vad du är och är kapabel till, vinner också så gott som ingenting!”
77. Rafaels mirakel
[1] Rafael säger: ”Det är inte min vilja, utan istället Herrens vilja att jag är i ert sällskap, och vi måste lyda den likaväl som ni och alla skapade varelser, oavsett av vilken typ och sort de må vara. Det är bara en liten skillnad i att vi inte lyder Herrens vilja som blinda människor, utan istället som seende, medan alla andra varelser måste lyda Herrens vilja helt blint.”
[2] Men mellan mig och er är skillnaden att jag, som en ande som också är utrustad med den friaste vilja, har gjort Herrens vilja till min alldeles egen; men ni har knappast ännu insett att det finns en Herre. Det kan ännu inte vara tal om att känna Herrens vilja; ty ni kommer bara att lära känna denna bättre genom de skrifter som jag skrev ner tidigare och har gett er en-ligt Herrens vilja.
[3] Om ni helt har erkänt Herrens vilja utifrån detta; tagit emot den i era hjärtan och sedan enbart handlar enligt denna nya vilja inom er, kommer det inte att finnas någon skillnad alls mellan er och mig. Tvärtom kommer ni att kunna utföra ännu större ting, eftersom ni redan har vandrat köttets väg, medan något sådant ännu väntar mig, om jag vill byta ut min nuvarande rent gudomliga tjänstgöring mot det gudomliga barna-skapet. Jag skulle nu hellre vilja vara vad ni är; men det beror enbart på Herrens vilja, hur och när Han vill det!
[4] Men jag kräver inte det, även om jag önskar att det blir så; även om jag önskar att det vore så; ty jag är också ytterst lycklig för egen del och kan inte sjunga något annat än ’helig, helig, helig!’ till Honom som nu har blivit människa i kött och blod, för att förvandla alla människor på denna jord och alla himlens invå-nare till Hans barn – det vill säga, om himlens invå-nare önskar detta och ber Herren om det i sina hjär-tan! Ty även i himlen slår otaliga hjärtan för Herren Gud, fulla av den mest brinnande kärlek, och finner alltid sina önskningar uppfyllda.
[5] Men kom framför allt ihåg detta: ju mer av den erkända rent gudomliga viljan du har accepterat i ditt hjärta som en ständig riktlinje för ditt liv – i ditt hjärta, naturligtvis – desto mer underbart kraftfulla blir effekterna av din vilja från Gud!
[6] Kunskapen om, igenkännandet och lovprisandet av den erkända gudomliga viljan är dig inte alls till någon nytta; ty det är bara tomma applåder för alla de stor-slagna och underbara händelser som ligger framför dina ögon. Du känner igen det goda, det vackra och det storslagna i dem, och du vet mycket väl att de här-rör från konstnärens insikt och vilja. Men låt oss anta att du också hade kunskapen om dem, men naturligtvis långt ifrån konstnärens vilja för dem – skulle du uppnå något genom att enbart förstå dem? Eller om du hade konstnärens vilja, men inte Hans insikt och den skicklighet som förvärvats genom ansträngning och flit, skulle du då också kunna uppnå något?
[7] Jag säger dig: Det måste finnas den sannaste insikt, en fast vilja som utgår från Gud och en stor skicklig-het i att tillämpa den! Du kan du sannerligen säga till ett berg eller ett annat: ’Lyft dig och kasta dig i havet, där det är som djupast!’ – och vad du ville kommer ofelbart att ske!
[8] Men enbart med insikten och den fasta viljan kommer ingenting eller mycket lite att uppnås! Skick-ligheten i att tillämpa Guds vilja i det egna hjärtat uppnår man dock endast genom kraften av ren kärlek till Gud och därmed till sin nästa; ty endast sådan verklig kärlek skapar den levande tron och en orubb-lig, allra fastaste tillit i själen, utan vilken även den allra mest upplysta personen inte kan göra någonting eller mycket lite.”
78. Fullkomlighet av livet och mirakulös kraft genom kärlek till Gud och nästan. Sanna och falska profeter.
[1] (Rafael:) ”Antag att du ville ge synen åter till en blind person genom den gudomliga viljans kraft inom dig, men du kanske samtidigt tvivlar lite på dess fram-gång, då är det redan i högsta grad förfelat; för den blinde mannen kommer inte att återfå sin syn om du gör det. Men om du kraftfullast väcker Guds kärlek i dig, kommer denna högsta eld av kärlek och liv inte bara att kraftfullt liva upp din själ, utan den kommer andligen att sprida sig långt över din formsfär med en oemotståndlig allmakt och där kommer den att verka på ett mycket koncentrerat sätt varhelst din gudomliga vilja har gripit tag i all visdom och intelligens på ett naturligt sätt. Om den blinde mannen då grips av din gudomliga vilja och omedelbart placeras i fokus för Guds allsmäktiga kärlek, med vilken din själ är full, då måste han också omedelbart stå där som fullständigt seende. Ty i det högsta ljuset och elden av kärlek och liv från Gud måste varje död ge vika, även den för ett öga som har dött för ljuset, ty ett öga utan ljus är lika dött som en kropp utan andedräkt och hjärtslag. Däri-genom möjliggörs då en avlidens uppväckande på ett ögonblick; ty om den gudomliga vilja som fyller ditt hjärta och dess visdom inte är emot återuppväckandet av någon död person, behöver du bara placera den döde personen under brännpunkten av din kärlek till Herren Gud, så kommer han helt och fullt att leva igen!
[2] Men detta kräver stor ansträngning och ihärdig övning av er människor; ty man måste göra hjärtat mycket flexibelt så att det villigt kan kasta sig in i det högsta måttet av kärlek till Gud i varje ögonblick. Om det kan göra det, då är människan också fullkomnad som människa, och vad hon vill genom Gud måste ske! Om du då vill skapa en värld, måste den existera enligt din gudomliga vilja och enligt den gudomliga kärlekens kraft, vars fullhet förvandlar ditt hjärta till en högsta livseld och din yttre livssfär till ett högsta, vitt upplysande och aktivt livsljus. Vad än din visa in-sikt genom Gud än dikterar för din vilja, kommer också omedelbart att formas ur substansen i ditt kraft-fullast utstrålande kärlekslivsljus till den form som du tidigare har tänkt igenom och erkänt, och inom några ögonblick kommer du att ha en hel värld framför dig i denna form, som du sedan till och med kan fixera och upprätthålla om du är i den renaste, fulla besittningen av den gudomliga viljan och den gudomliga kärleken.
[3] Men naturligtvis kan du inte redan från början be-sitta hela den gudomliga viljan inom dig, om du inte först har tagit emot Gud i ditt hjärta i all fullhet ge-nom ren, sann kärlek som skiljer allt annat åt; ty om Gud inte är helt inom dig, kan Han inte heller vilja helt inom dig.
[4] Men det är inte så lätt att älska Gud över allt med alla dina livskrafter som du föreställer dig! Detta krä-ver framför allt ett helt rent levnadssätt enligt de mo-saiska lagarna. Där detta förstörs genom alla möjliga oordnade misstag i livet (synder), lider nödvändigtvis alla de krafter som är nödvändiga för livet, vilka däri-genom materialiseras och därmed blir så gott som döda.
[5] En människa som är livsstympad på detta sätt kan omöjligen älska Gud över allt annat än genom hans egna livskrafter eftersom sådana människor ofta är mer än till två tredjedelar döda. En sådan människa måste då genom en ytterst nitisk självförnekelse av sina gamla lidelser och vanor, som ofta varar flera år, återuppliva de döda livskrafterna inom sig själv och därmed bara gradvis övergå till den högsta möjliga kärleken till Gud, vilket naturligtvis inte är någon lätt uppgift för en redan mycket världslig människa!
[6] Ty om en helt frisk människa måste anstränga sig mycket när hon bestiger ett högt berg och uppgiften måste verka mycket svår för henne, hur mycket mer då för en giktsjuk person som knappt har förmågan att släpa sig fram på kryckor på slätten! Men om en gikt-sjuk person ändå på allvar ville bestiga ett högt berg, skulle han först och främst behöva leta efter en myck-et frisk och stark vägvisare som kunde ge honom or-dentligt stöd; den giktsjuke skulle då säkerligen klara av att bestiga det höga berget med stor framgång.
[7] Han skulle visserligen börja svettas ymnigt, och ju högre han klättrade, desto mer intensivt. Men genom att göra det skulle han befria sina gamla lemmar från den giktfyllda substansen och återuppliva de döda delarna, och därmed slutligen bestiga bergets högsta topp redan helt frisk, visserligen efter en mödosam reda på flera dagar. Men vilket fantastiskt beslut det skulle vara för en giktsjuk person att till exempel gå upp till Ararats högsta topp! Men detta skulle fortfa-rande vara lättare än för en verkligt världslig människa att bestiga det andliga berget, som kallas: fullständig ödmjukhet och total självförnekelse!
[8] Du lyfter förvisso på ögonbrynen och säger till dig själv: ja, ja, med dessa utsikter kommer endast ett fåtal människor att nå toppen av det sanna livets fullkom-lighet på denna jord, och det kommer i framtiden att bli svårt med mirakel! Ja, ja, du har inte helt fel; men i dessa dagar finns det mycket skickliga vägledare av livet till hands, med vars hjälp det inte är en alltför svår uppgift att med ett effektivt stöd ledas och följas som en person med gikt i själen till livets högsta topp på det andliga Ararat.
[9] Nu är det en lätt sak för var och en som bara har viss god vilja att arbeta för fullkomlighet av livet; ty det behagade Herren att inte bara kalla mycket mäk-tiga ledare från himlen till denna jord, för att låta människorna förberedas, ledas och vägledas genom dem, utan Han Själv antog kött och blod och kom för att hela er giktdrabbade människor och för att visa er Sin renaste gudomliga vilja, för att lära er att älska Gud över allt och er nästa som er själva.
[10] Hädanefter kan det inte längre råda något tvivel för någon om att känna igen Guds fullständigt rena vilja och även om att lära sig att älska Gud över allt annat, och hur man lyfter sitt hjärta till en sådan kär-lek. Nu visas vägarna i sin renaste form, och den som vill vandra dem kan omöjligt gå vilse. Men under se-nare år och århundraden kommer det att bli svårare igen att bli vän med Herrens renaste vilja; ty förutom de sanna profeterna kommer även många falska pro-feter att träda fram, som kommer att utföra mirakel på ert gamla sätt och därigenom tvinga många människor att anta fullständigt falska uppfattningar om Gud och Hans renaste vilja. Då kommer en stor vedermöda att uppstå bland människorna på denna jord, och ingen kommer att kunna tjäna som en pålitlig lärare för en annan, eftersom en kommer att säga och lära ut: ’Se, här är sanningen!’ och en annan: ’Se, här eller där är den!’ Men alla som ropar ut på detta sätt kommer inte att vara i sanningen, utan igen och igen i lögnen!
[10] Trots allt detta kommer Herren fortfarande att resa upp tjänare från tid till annan som kommer att visa Guds rena vilja för dem som har en god vilja, alldeles som vi nu visar den för er. Saliga är de som helt och hållet följer den; ty de skall därigenom uppnå just det som ni nu så lätt kan uppnå! Det kommer bara att se lite sparsamt ut vad gäller mirakel; ty Herrens ande kommer att lära Sina egna att vara försiktiga med dem för att inte hetsa en hel armé av falska profeter mot dem och sedan behöva kämpa mot helvetet med svärdet.
[13] Herren kommer att väcka sanningens äkta profe-ter i all tystnad, och de kommer, liksom stilla vatten i världen, aldrig att ge ifrån sig något oväsen eller något märkbart ljus; men de som ger ifrån sig något oväsen eller larm, i dem kommer sanningen och Andens ord inte att finnas.
[13] De äkta profeter som uppväckts av Gud kommer visserligen att kunna utföra mirakel i all stillhet; men världen kommer inte att märka något av detta, bara då och då kommer Guds sanna vänner att göra det för sin egen tysta tröst.
[14] Nu sker mirakel för de förstockade judarnas och hedningarnas skull, så att ingen till slut kan säga att inga bekräftande tecken från himlen gavs vid uppen-barelsen av denna nu helt nya lära. I dessa senare tider kommer människor dock att fråga mer om den fulla sanningen och mindre om de mirakulösa bekräftande tecknen, om vilka de vise männen kommer att säga att de inte kan övertygas om att svart är vitt, och att san-ningen förblir sanning även utan de mirakulösa teck-nen.
[15] Du måste nu utifrån vad jag har sagt sluta dig till att jag, trots mitt hetsätande, ändå inte är en varelse att frukta, och att det inte är så stor skillnad mellan oss som du tidigare föreställt dig, utan att vi nu är på en mer eller mindre jämlik nivå, ja, att du, som människa i köttet och blodet, är ett mycket betydande steg före mig! Säg mig, ser jag bredvid dig fortfarande ut som en elefant i sällskap med en mygga! Skall jag fortfa-rande lämna dig som en motståndare till mig, eller skall jag kanske stanna kvar bland er som lärare?
79. Innebörden av att vara ett Guds barn på denna jord
[1] Roklus, som nu återigen hade blivit utomordentligt förtjust i Rafael, sade: ”Åh, stanna kvar, stanna kvar! Ty nu kan du uppsluka en hel värld framför oss, vår kär-lek kommer inte att bli mindre och vår fruktan för dig inte bli större, ty nu vet vi vem du är och vad vi har i dig.
[2] Men nu till något annat! Jag vet att du ändå vet vad jag tänker berätta för dig; men mina följeslagare gör det inte, och enbart av den anledningen berättar jag saken högt för dig, så att även de får veta vad jag vill ha av dig! Säg mig, vore det inte på något sätt möjligt för dig att också bli medlem i vårt institut, åtminstone tills vi når den fullkomlighet i livet som skulle nå den nivå som vi så behöver för mänsklighetens sanna frälsning!”
[3] Rafael säger: ”För närvarande går det inte, ef-tersom jag har andra förpliktelser gentemot Herren och mänskligheten! Men i varje nödsituation kommer jag alltid att verka bland er som kallad. Dessutom har ni Herrens löfte att verka i Hans namn – och Han allena är mäktigare än otaliga myriader av sådana som jag! Förbli i detta namn, som heter: Jesus = Guds kraft, så måste bergen ge vika för er och stormar och orka-ner skall tystna, förutsatt att ert levnadssätt är sådant att ni är värdiga detta namn! Ty detta är Guds allra sannaste namn i Hans kärlek från evighet, inför vilket alla bugar sig i himlen, på jorden och under jorden!
[4] Jag menar inte här: under denna materiella jord, som i stort sett är klotformig planet som vilken som helst, och under den, precis under oss, finns det land, berg, hav och sjöar som här; inte heller menar jag jordens inre, som är en stor djurliknande organism för utvecklingen av nödvändigt naturligt liv för en hel planet; utan istället beskriver jag med uttrycket ’under jorden’ det moraliska tillståndet hos alla instinktivt resonerande människor på de otaliga andra planeter-na på vilka det också finns människor; men de har bara ett mycket begränsat syfte jämfört med er männi-skor på denna jord.
[5] De tillhör också hela det oändliga Stora och repre-senterar, så att säga, länkarna i en kedja; men ni är gångjärnen, ni som, som sanna Guds barn, är ämnade att med Gud och med oss bära hela Guds oändliga skapelse från den minsta till den största! Och därför placerar jag er på eller ovanför denna jord, strax efter oss, de tidigare invånarna i Guds himmel.
[6] Om ni nu förstår detta ordentligt, måste ni ägna ännu större uppmärksamhet åt den Högstes namn från evighet, eftersom ni nu helt kan sluta er till att Gud är er Fader och ni är Hans barn; och om ni inte vore det, skulle Han då ha kommit ner till er från himlen och Själv utbildat er för Sina evigt största syften, som Han redan har planerat och förutsett för er, Sina barn, från evighet?!
[7] Därför bör ni alla glädjas omåttligt, att Han, som Fadern från evighet, Själv har kommit till er för att helt och hållet göra er till vad Han har kallat och be-stämt er att vara från evighet!
[8] Men när ni då obestridligt är Hans barn och Han har kommit till er utan att kallats av er ovärdiga män-niskor, då kommer Han från och med nu säkerligen att komma till er närhelst ni ropar till Honom i era hjärtans fulla kärlek och säger: ’Abba, käre Fader, kom, vi behöver Dig!’ Ni har därför mottagit löftet från Faderns egen mun och hjärta, och därför behöver jag inte ge er ett andra. Ty detta kommer att förbli sant i evighet, och ni kan därför lätt klara er utan mig i ert institut; ty där Herren Själv verkar, är Hans himmelska budbärare helt umbärliga.
[9] Förresten, om ni då och då vill ha mig bland er som en vän, behöver ni bara ropa på mig, så kommer jag att vara med er omedelbart, om ni förblir i Her-rens kärlek och ordning. Men om ni någonsin skulle överge Faderns ordning av någon smutsig, jordisk anledning, då skulle jag naturligtvis inte komma till er ens med tusen rop, och även Faderns allsmäktiga namn kommer att visa sig vara tomt och verkningslöst. Om ni fortfarande har något på hjärtat, lägg fram det så kommer ni att få råd!”
80. Övergångar i naturandarnas rike
[1] I samma ögonblick som Rafael ger Roklus, såväl som hans följeslagare, tillåtelse att fråga vidare om de fortfarande har något på hjärtat, uppstår plötsligt en kraftig vind från sjön och prövar särskilt dess kraft på de magnifika tält, där Ouran fortfarande uppehåller sig bland oss. Skriken från en mängd tranor hörs också, som flyger omkring i luften, vilsna och i stor förvirring.
[2] De nya skeppen i den nya hamnen börjar också knaka våldsamt; ty vinden, trots det annars lugna väd-ret, blir alltmer våldsam, så att Cyrenius säger till Mig: ”Herre, stormen tilltar för varje minut, och om det fortsätter så här kommer även vi att tvingas byta plats! Tranorna som flyger vilt omkring är inte heller ett trevligt tecken! Djuren måste ha blivit mycket skrämda av något, annars skulle de inte ha lämnat sin nattliga viloplats! Nej, nej, det kommer snart att bli outhärdligt! Vinden blir allt kraftigare och märkbart kall! Skall vi då bege oss till rummen i det nya huset?”
[3] Jag säger: ”Så länge som Jag är hos er, behöver ni varken frukta vinden eller dess kyla eller några skri-kande djur! Det finns en mängd ojästa naturandar i luften, såväl som i jorden och vattnet; dessa har sina perioder och tider då de är verksamma på sitt eget sätt, så att de därigenom kan träda in i en ny och högre aktivitetssfär.
[4] Sådana övergångsperioder för naturandarna fram-står alltid som något stormiga; allt detta är lika nöd-vändigt för helhetens bevarande och fortplantning som andning är nödvändigt för bevarandet av ditt fysiska naturliga liv. Om du har vandrat snabbt och därigenom fört ditt kötts och blods andar till större upphetsning, kommer dessa att förenas och därige-nom träda in i en högre existensnivå. Men då blir de lägre aktivitetsnivåerna så att säga tomma på arbetare, och om de inte i nästa ögonblick upptogs av nya arbe-tare, skulle du omedelbart sjunka ihop helt medvetslös och förlora hela kroppens liv i det snabbt fortskri-dande och lika snabbt reproducerade tillståndet av sysslolöshet som kännetecknar de lägre naturnivåerna.
[5] Förstå, genom dagens ljus och hetta har otaliga myriader av naturandar, befriade från materien, i växt- och djurvärlden övergått till en högre existensnivå, och vid mycket höga dagstemperaturer, ofta fler än vad som kunde befrias från den grova materien hos de lägre naturandarna! Och du kommer omedelbart att märka hur allt blir så trögt, så livlöst, och hur växt-världen blir vissen och ofta helt uttorkad. Orsaken till detta ligger i det faktum att många fler av naturlivsan-darna har övergått till en högre livsnivå än dem som har kunnat ta en aktiv besittning från de lägre delarna.
[6] Saken är ungefär som i en stor flod som inte är något annat än en rinnande vattensamling från många tusen småkällor. Om man kunde torka ut Eufrats fem hundratusen källor, skulle man på kort tid ha tömt och uttorkat dess bädd fullständigt. Den ena kuggen driver verkligen den andra, och först i den fullkomliga män-niskan har alla naturliga livsandar som har stigit upp nerifrån uppnått sin slutdestination, det vill säga vad gäller den mänskliga själen och anden. Men köttet är och förblir materia under lång tid och sönderfaller slutligen i alla möjliga livsformer, som slutligen åter stiger dit där deras mål är satt.
[7] Om du nu begrundar detta lite och tar det till dig, kommer denna ganska våldsamma vind inte längre att förvåna dig, inte heller tranornas rop, vilka som fåglar befinner sig på en högre intelligensnivå och är de första att märka när för få av de centrala naturliga livsandarna stiger upp i dem underifrån.
[8] De mycket betydande hettan under dagen har lyft många naturandar till högre nivåer, och en betydande och märkbar brist har generellt uppstått nerifrån, just i denna region av jorden. Å andra sidan, i jordens nordöstra del, just fram till idag, igår och i förrgår, har ett verkligt överflöd av naturandar befriats från de lägsta skikten i jorden. På den plats där de uppstod och blev fria kan de inte förvänta sig att bo, så de flyttar eller strömmar in i de regioner som saknar dem. Flyttfåglarna, och särskilt tranorna, har i detta avseende ett utomordentligt känsligt och känslosamt liv, de uppfattar som de första av alla djur både över-flödet och bristen på dessa lägsta naturandar, blir rast-lösa, flyger upp och var och en söker i luften lager där den finner ett överskott av det som saknas, vilket den sedan förvärvar genom flitig inandning och tillkänna-ger genom sina rop att den har funnit det som saknas. Detta tranornas rop är därför både ett tecken på till-fredsställelse, men också på missnöje.
[9] Vinden blåser nu rakt från nordost och är helt ige-nom fylld med dessa första och lägsta naturandar som redan har kommit hit i betydande antal, vilket apote-karna kallar syre- eller saltstoff. Dess svalka är för närvarande därför inte skadlig för någon, eftersom det bara har en uppfriskande effekt och stärker och be-hagligt uppfriskar våra redan mycket svaga lemmar. Denna vind kommer dock att vara i ungefär en timme och sedan avta, och ni kommer alla att vara glada och muntra, och vinet och brödet kommer att smaka gott för er.
82. Diamanten och rubinen Thummim och Urim
[1] Cyrenius var fullkomligt tillfreds med denna för-klaring och frågade Mig nu om de svarta som hade försvunnit ur hans åsyn för en timme sedan, och som han inte hade sett äta kvällsvard vid något av borden.
[2] Jag sade: ”Utrustade med allt nödvändigt lämnade de oss för mer än en timme sedan och är nu redan drygt tre timmars resa härifrån! Jag lät detta ske för esséernas skull, eftersom de framför allt är så bero-ende av mirakel och omedelbart skulle ha beordrat några av dem till sitt institut, varigenom det goda som Jag planerar för detta institut kunde ha omintetgjorts avsevärt. Istället för en eller annan av de svarta, som åtminstone den mycket världslige Roklus snart skulle ha förenat sig med, placerade Jag Rafael, som säkerli-gen visste hur man skulle hålla den skarpsinnige man-nen sysselsatt och fortsätter att hålla honom sysselsatt för sitt eget bästa och för det välkända institutets bästa och för den lidande mänsklighetens bästa.”
[3] Cyrenius säger: ”Åh, jag beklagar verkligen Oubra-touvishar, för han var verkligen ett praktexempel på mänsklig, naturlig visdom! Jag skulle bara vilja vara där och se Justus Platonicus, när Oubratouvishar möter honom i Memfis och säkert i detalj berättar allt han har upplevt här!”
[4] Jag sade: ”Tja, då skulle du höra allt som hände och sades här under de flera timmar som de svarta var här, återberättat noggrant och precis! Ty den här typen av människor har för det första ett mycket skarpt minne, och för det andra – vilket är en mycket viktig sak – de kan inget om lögner och har inga baktankar; därför kommer de inte att dölja något för översten i Memfis. Dessutom har du fortfarande ett mycket vackert och värdefullt minne från dem, nämligen den stora diamanten, som har ett ovärderligt värde i denna värld.
[5] Men eftersom Jag redan har nämnt stenen, måste Jag också berätta något om dess speciella egenskaper. Eftersom stenen har en ytterst spegelblank yta, utveck-las också ständigt en slags elektromagnetisk eld på dess yta, eller för att uttrycka det tydligare: en mängd naturandar av de ädlaste slag leker ständigt runt dess ytterst släta ytor. De trängs i stora mängder runt den och omger den på alla sidor, och genom sin ständiga aktivitet skapar de också en viss, speciell glöd på dess ytor, vilket också ger denna sten ett särskilt värde i människors ögon.
[6] Men Urim (rubin), vilket också är en slags diamant, har också ett nästan lika högt värde; bara det att dia-manten är ett knippe av en eon visdomsandar som är svåra att separera, vilket är orsaken till dess extrema hårdhet – medan Urim har ett knippe naturkärleksan-dar, därför är den också röd, och har något mindre hårdhet, och runt dess ytor samlas alltid ett stort antal naturkärleksandar, särskilt när den är mycket väl och fint slipad, vilket också ger denna sten en mycket spe-ciell lysande utstrålning, som inte sällan är synlig även under en becksvart natt, som ett matt sken, även för det fysiska ögat.
[7] Om du nu hänger de två nämnda stensorterna på ditt bröst, så försätter du därigenom mekaniskt en mängd naturkärleks- och naturvisdomsandar i nära kontakt med din själs yttre livssfär. Dessa andar stimu-leras sedan av din självs livsdoft, blir mycket aktiva och skapar därigenom ett större ljus i din själ, i vars ljus naturandarnas speciella intelligens också skapar en spegelblank reflektion i själen, genom vilken själen för ett ögonblick måste övergå till en högre och djupare kunskap och på detta sätt bli mer klärvoajant än an-nars i sitt normala jordiska tillstånd.
[8] Av detta skäl befallde Moses, genom sin bror Aron, översteprästen att bära Tummim- och Urim-tavlorna på bröstet, och detta under sin ämbetstid, då han också kunde profetera.
[9] Men från och med nu kommer istället för de nämnda plaketterna den sanna kärleken till Gud och dess visdom att åstadkomma samma sak, och i en mycket högre och mer levande grad. Men trots allt detta har Jag bara uppenbarat för dig de speciella egenskaperna hos dessa två typer av ädelstenar för din kunskaps skull.
82. Härskarnas juveler av guld och ädla stenar
[1] (Herren:) ”En sådan egenskap och effekt skulle också kunna uppnås med andra kroppar, om de kunde göras utomordentligt släta; men eftersom detta inte är möjligt med andra kroppar på grund av att de inte är tillräckligt hårda, kan endast Tummim och Urim an-vändas för detta ändamål. De gamla egyptierna visste detta mycket väl och använde dessa två stenar för detta ändamål. Därför bar även de gamla vise männen och faraonerna alltid sådana stenar på bröstet och även på huvudet i en guldring.”
[2] Därför ansåg folket att den som bar sådana stenar på den tiden alltid var patriark och en vis man. Såle-des fanns det på den tiden en äkta och sann anledning till en sådan kunglig utsmyckning. I denna tid är den dock inget annat än en fåfäng uppvisning av jordisk rikedom, högmod och det fördömliga maktbegäret. Kejsare, kungar, furstar och militära ledare är fortfa-rande prydda med dessa uråldriga visdomstecken; men var är det gamla, sanna förnuftet?! – Därför har det som en gång var en kardinaldygd bland de gamla nu blivit en kardinallast!
[3] Så förr i tiden var till och med att styra en viktig dygd; ty för det första fanns det aldrig för många verk-ligt visa och erfarna människor i ett land, och den som tog på sig bördan att leda hela folket hade alltid en tung och mödosam ställning och var alltid tvungen att vara lärare och rådgivare åt tusentals!
[4] Ingen ryckte åt sig en sådan ställning. Folket, över-tygat om behovet av en sådan vis ledare, byggde den mest magnifika bostad åt honom och smyckade kam-rarna med alla möjliga ädelstenar, guld, pärlor och snäckor, och försåg ledaren med allt han behövde för ett bekvämt liv, och varje ord var lag för folket. Än idag bygger härskarens stora anseende på detta – men med en stor skillnad:
[5] Vid den tiden behövde härskaren inga vapen; hans ord var redan allomfattande. Vad han än rådde och vad han än önskade, omsattes i praktiken med före-nade krafter, och allt med stor kärlek och glädje. Den som fann någon skatt eller skapade något annat sär-skilt konstnärligt, förde den till folkets ledare. Ty det var klokt bruk bland de gamla att bedöma sålunda: ’Allt som på något sätt är användbart för att öka leda-rens visdom måste ges till honom; ty ledarens visdom är folkets ordning och lycka!’
[6] Men nu har allt detta gått i graven, och istället för den gamla dygden har nu en sann synd av synder kommit till mänskligheten. Var är patriarkerna? Åh Babel, du stora världshora, du har förorenat jorden! Men av denna anledning har Jag nu kommit för att återlösa människor från den gamla ärftliga ondskan, för att förbanna alla jordens skatter och för att väl-signa de hjärtan som har en god vilja.
[7] Från och med nu skall Mitt Ord vara en första ädelsten för mänskligheten, och Min lära skall vara av sant och renaste guld, och ett sant, levande palats och tempel för varje mänskligt hjärta som skall vara fyllt av ren kärlek till Gud, och av denna till sin nästa, och han skall vara en sann kung i Mitt rike, vars hjärta skall vara mest fyllt av kärlek!
[8] Därför: Ingen klingande metall och ingen skinande diamant skall längre tjäna er som livets krona, utan istället Mitt ord och att handla enligt ordet! Ty från och med nu skall ingen materia ha något värde för era hjärtan, utan endast Mitt ord och det fria, sjävvalda handlandet efter Mitt ord.
[9] Kejsare och kungar kan smycka sig själva med de gamla smyckena, men om de vill bli visa och mäktiga får de inte fästa någon vikt vid det, utan endast vid Mitt ord! De som inte gör detta kommer snart att om-ringas av många fiender!
[10] Men den som redan lägger värde vid ädelstenar och guld, bör göra det vid de särskilda egenskaper som är grundade i deras natur, vilka är en sann verk-lighet, men aldrig på vid inbillade värdet som är en lögn!
[11] Om en prins låter sitt hem paneleras rakt igenom med blankt och välpolerat guld, för att inträda i ett profetiskt klärvoajant tillstånd genom inflytandet av de renare naturandarna, vilka alltid samlas i stort antal på guld, vilket kommer från ljuset, och nämligen på dess klara, skinande yta, i vilket han kunde förutse vissa saker i sin svåra uppgift att leda folket, som an-nars ingen spion, oavsett hur smart, skulle kunna upp-täcka, så skulle han handla väl. Ty det rena guldet har sannerligen en sådan verkan, och värdet av denna metall ligger också ensamt i detta.
[12] Men naturligtvis måste en sådan inredning vara baserad på en ren och insiktsfull kunskap, aldrig på bara hörsägen, och därmed vara fullständigt vidskep-lig; ty det är därför som människan har fått förnuft av Gud, så att hon först kan undersöka allting och grund-ligt känna igen det sanna förnuftet, och först därefter behålla det som är gott och ändamålsenligt, alltid med de bästa avsikterna för både individen och allmänhet-en. Den som gör detta handlar korrekt i Min ordning och kommer inte att hamna på avvägar i någon del av sitt handlande.
[13] Men om någon, blott genom hörsägen och blind tro, vilket i grunden är vidskepelse, skulle göra en så-dan inredning och även uppleva en del av dess effek-ter men inte visste varifrån de kommer, vilken deras naturliga inflytandesfär är, hur långt denna sträcker sig och hur den nödvändigtvis har sina gränser, då kom-mer en sådan person, som i kraft av sin grundläggande livsformation också besitter en mycket lätt mottaglig-het för sådana subtila influenser, lätt betrakta sina dåraktiga, materiella fantasier och föreställningar av alla de slag och typer som effekterna av naturligt-andliga intryck och därigenom stiga till statusen av en fruktansvärt falsk profet och orsaka en hel del ont, särskilt om han som mäktig prins har våldsmedlen i sina händer; och då är tusen av de mörkaste sidospår möjliga.”
83. Begär inte en blind tro
[1] (Herren:) ”En sann lärjunge av Min lära skall aldrig acceptera något förhastat utan att först noggrant un-dersöka det. Först efter att han fått en djup insikt och inre övertygelse om helheten skall han acceptera det som levande sanning som är gott och sant och sedan, med försiktighet och visdom, agera i enlighet därmed. Han kommer då säkerligen att uppnå de resultat som med rätta kan betraktas som välsignade från himlen.
[2] Jag är evighetens Herren och Mästare och ni kän-ner nu helt igen Mig som sådan. Eftersom ni nu i era hjärtan är övertygade om vem Jag är, skulle Jag kunna säga er det ena eller andra, krokigt eller rakt, vitt eller svart, och ni skulle tro Mig. En så kallad auktoritetstro skulle därför säkert vara på sin plats. Men vem av er kan säga att Jag kräver, eller någonsin har krävt, en sådan tro av någon? Ja, Jag kräver tro, men inte en som är blind eller död, utan en som är fullt levande. Jag lär er sanningar som man hittills aldrig har hört talas om. Men Jag säger inte samtidigt: ’Tror ni det?’, utan: ’Förstår ni det?’ Och när ni säger: ’Herre, jag kan fortfarande inte förstå det ena eller andra’, förklarar Jag saken med alla medel som står till Mitt förfogande tills ni helt har förstått den på djupet, och först då går Jag ett steg längre.
[3] Genom att ge en sådan förklaring från början skulle Jag säkerligen kunna göra Mitt påbud lättförståe-ligt för alla. Men Jag vet också vad och hur mycket var och en av er kan bära åt gången. Därför undervisar Jag er inte mer än ni kan bära och ger tid för fröet att gro och slå rot; och Jag gör det till en regel att inte undervisa er i något nytt förrän det föregående har förståtts fullt ut. Jag ger er tid att granska det som har presenterats och visats.
[4] Jag Själv säger er: ”Undersök allt och håll fast vid det som är gott och därför sant.” Om jag gör detta själv, hur mycket mer borde då inte ni göra det ef-tersom ni, till skillnad från Mig, inte kan läsa männi-skors tankar.
[5] Kräv aldrig blind tro av någon, utan visa honom alltid varför det måste vara så! Och om han inte kan förstå det med sitt förstånd, bespara er då ingen möda att leda honom steg för steg med kärlek och tålamod, tills han förstå er goda lära från grunden; ty med ett förmörkat förstånd skall ingen vara er lärjunge i Mitt namn! Ty Jag ger er ett klart ljus och liv, och därför skall ni inte vara några apostlar för mörker och död!
[6] Den som söker skall finna; den som ber och frågar skall få ett sant svar; och den som klappar på den stängda porten, för honom skall den öppnas helt och fullt!
[7] Det finns inget mer otjänligt än ett halvt svar på en ställd fråga; att inte ge något svar alls då är mycket bättre! Och det finns inget mer opraktiskt än en halv förklaring om en sak, vars djupa förståelse kan vara av största vikt för livet.
[8] Därför måste den som vill bli lärare noggrant för-stå, in i dess rötter och ursprungliga djup, vad han avser att lära sin broder. Annars kan man säga att en blind leder en annan, och när de kommer till ett dike kommer både den som leder och den som leds att falla däri.
84. Faran med guld
[1] (Herren:) ”Du känner nu det sanna värdet av guld och ädelstenar; använd dem på det sätt Jag nu har visat du, så kommer du att stå helt och hållet i Min ordning som en patriark från forna tider!
[2] Även patriarkerna i forna tider kände till guld och använde det på ett äkta och rättvist sätt; men de som började använda det utifrån dess inbillade värde rå-kade snart i stor olycka. Ty det inbillade värdet av guldet, pärlorna och ädelstenarna fick tjuvar och stråtrövare att dyka upp och en kung blev en annans fiende, så snart han fick veta att hans granne hade lagrat för mycket av den gula metallen.
[3] Således är det endast mänsklighetens dårskap som framkallar ömsesidig förföljelse! Ur den uppstår slutli-gen alla tänkbara laster såsom: avund, girighet, habe-gär, stolthet, högmod, maktbegär, frosseri, utsvävningar och all slags otukt – och slutligen dråp, mord och alla de grymheter som människor begår mot varandra. Och vad är det främsta skälet till detta? Framför allt den fullständigt felaktiga kunskapen om guld och de många ädelstenarna och pärlorna! Folket började göra skillnad på varandra beroende på hur mycket guld de ägde! Den starkare samlade mycket, och den svagare gick tomhänt därifrån. Den som var rik på guld fick snart ett betydligt antal intresserade vänner, och den fattige betraktades snart som åtminstone en halvtjuv, en som det inte gick att lita på och som därför förak-tades! Vad är det då för konstigt med att han efter en sådan fingervisning snart blev en riktig tjuv?!
[4] Men Jag skall inte fortsätta med denna irriterande sak, eftersom du, Min vän Cyrenius, lätt kan föreställa dig allt annat på egen hand! Men Jag vill tillägga detta: Om du en dag vill bli fri från alla möjliga fiender, tjuvar, rövare och mörkare, värdera då guldet och ädelstenarna efter deras inneboende värde, så kom-mer du därigenom att minska dina fienders antal av-sevärt; ty genom din visdom kommer många själva att bli visa och inse Guds ordning i allt! Och om de gör det, kommer de också att bli ädla och vänliga männi-skor, som du inte behöver frukta.
[5] Men om ni, eller åtminstone era ättlingar, börjar tillskriva guld, silver och ädelstenar deras inbillade värde, kommer ni återigen att inträda i det gamla fi-entliga förhållande i vilket ni nu befinner er. Jag säger er: Under vissa rättfärdiga omständigheter är allt gott på jorden och bringar välsignelser genom det sanna bruket för kropp, själ och ande, och för de rena är allt rent och för den som själv har blivit ett ljus kan det inte längre finnas någon natt; men genom dåraktigt, vrångt och därmed felaktigt bruk måste även det bästa till slut bli ont och bringa förbannelse och olycka istället för välsignelse och frälsning!
[6] Ni vet att vatten besitter de mest mångsidiga och allra bästa egenskaper och är det mest oumbärliga elementet för människors, djurs och växters fysiska liv; men om en person skulle bygga sig en boning i havets djup, där han skulle bo med fiskarna, skulle han snabbt finna sin kropps död i en sådan boning. – Så är också eld, liksom vatten, ett ytterst nödvändigt ele-ment för livet; men den som kastar sig i en eld i tron att han kommer att förvärva ännu mera liv, kommer snart som aska inte längre att ha någon gnista av natur-ligt liv!
[7] Och så är det med allting överlag! Ja, även de gif-tigaste växterna och djuren har sin stora välsignelse för denna jord, ty de absorberar det onda giftet från luften; deras natur är så ordnad att giftet, som består av de helt ojästa livsandarna, inte kan orsaka någon skada på deras naturliga liv.”
85. Mitt rike måste ryckas till sig med kraft
[1] (Herren:) ”Låt därför dessa saker stå orörda på deras för jorden användbara platser; sträva framför allt att bli fullkomliga människor – ja, bli fullkomlig såsom er Fader är fullkomlig, så kommer allt gift från växter och djur inte att kunna skada er!
[2] Bli, vilket ni är kallade till, återigen vad patriarker-na var, som alla varelser lydde; bli herrar över er Fa-ders skapelser i Hans ordning genom att följa Min lära, vilket de svarta har gett er ett litet bevis på, och under sådana omständigheter kommer det inte längre att finnas någon fiendskap, varken bland er eller mel-lan er och de varelser som är underordnade er! Men om ni stiger ut ur denna ordning, kommer ni återigen att behöva stå ut med den gamla förbannelsen och ofriden.
[3] I denna tid kommer Mitt rike på denna jord san-nerligen att kräva mycket kraft, och de som inte tilläg-nar sig det med våld kommer inte att vinna det. Senare kommer det dock att bli lättare; men inte utan en viss kamp, åtminstone med sig själv, kan Mitt rike inte vin-nas ens på denna jord. Ty om redan det jordiska livet bara är en kamp, hur mycket mer då det sanna andliga livet på den andra sidan, särskilt om det skall manife-stera sig som en önskad medborgare redan i denna värld. Men kampen kommer ändå att vara mycket lätt för alla som verkligen älskar Gud! Ty låt detta sägas till var och en av Mina sanna vänner: Mitt ok är milt och Min börda är lätt!
[4] Jag ser att ni alla har förstått detta mycket väl, och därför säger Jag er nu att ni redan är väl försedda med allt ni behöver för att sprida Mitt Ord och Min vilja. Enligt profeten Jesajas förutsägelse har allt nu upp-fyllts under dessa få dagar, och därmed vore här ett dagsverke fullbordat.
[5] Den som inser allt detta och troget iakttar det, kommer ofelbart att nå livets fullkomlighet och kom-mer aldrig att känna döden, inte heller uppfatta den på något sätt alls; ty den som redan har väckt andens eviga liv i kroppen, kommer i köttets avfall inte upp-fatta något annat än frihet som framför allt välsignar honom helt och hållet i det högsta klara medvetandet om sitt fullkomliga varande, och hans synfält kommer att vidgas till oändlighet.
[6] Men de ofullbordade kommer att få möta något annat i separationsögonblicket! De kommer först att få utstå stor smärta i sitt kött, vilket naturligtvis vanligt-vis kommer att öka till det ögonblick som kallas sepa-rationsögonblicket. Vid sidan av dessa oundvikliga köttsliga smärtor kommer rädsla, oro och slutligen även en slags förtvivlan att uppenbara sig i själen och plåga själen ännu mer än köttets brännande smärtor. Och när själen befrias från sitt kött, kommer den inte sällan att behöva arbeta många år i livet efter detta, enligt denna världs tidsskala, bara för att uppnå ett något mänskligt medvetande; men fullständig andlig-het kommer det inte att bli tal om på kanske eoner av denna jords år.
[7] Därför kommer ni att göra era bröder en stor tjänst, om ni också tar er an dem med samma möda och tålamod som Jag nu har gjort med er.
[8] Saliga är ni och era bröder, om ni vid slutet av ert arbete också kan säga till er broder: ”Broder, jag har fullbordat mitt verk i dig; handla nu därefter och full-komna dig enligt Guds, Herren över allt liv och evig-hets, ordning som har visats dig.
86. Allting behöver dess tid
[1] (Herren:) ”Men jag har gett er en hel extra dag av Min tid för er frälsning, och därtill drev Mig Min stora kärlek till er.”
[2] Men var dock noga med detta och gör likadant om en broder säger till er: ’Herrens upplyste budbärare, stanna hos mig; ty mitt hjärta finner mäktig tröst och stor, välsignad styrka i din närvaro!’ Då bör ni stanna kvar, även om det är mycket längre än den tid som Anden har föreskrivit för er! Ty sannerligen säger Jag er: En sådan frivillig kärlekshandling kommer att vär-deras högt av Mig!
[3] Det säger sig självt att man bara kan göra det för en vän en, två eller tre gånger; men om han sedan ber om en längre vistelse, så trösta honom med en försäk-ran om en snar återförening och uppmuntra honom att outtröttligt arbeta enligt denna Min lära, som Jag nu har gett er alla. Välsigna honom sedan i Mitt namn och fortsätt på vägen enligt Andens kallelse, som nu bor i er som ett levande Ord och vägleder er till evigt liv!
[4] Cyrenius säger: ”Herre, hur ligger det här till? Igår sade Du att Du skulle lämna denna plats efter denna dag! Är det redan att betrakta som något fullständigt och oåterkalleligt bestämt? Skulle det inte vara möjligt för Dig, åh Herre, att ge oss en dag till?”
[5] Jag säger: ”Salomo, den vise, sade en gång: ’Allt har sin tid!’ Och så har också Jag Min goda och mycket noggrant uppdelade tid och kommer därför inte att kunna uppfylla din begäran denna gång; ty se, i judar-nas stora land finns det många städer, byar och sam-hällen som överallt är bebodda av människor! Den stora majoriteten vet fortfarande ingenting om Mig, är också Mina små barn och väntar redan på Faderns ankomst från himlen och kommer också att uppleva en oerhört stor glädje när Han blir igenkänd av dem, liksom Han nu blir av er. Men du, Min älskade vän, skall inte helt misslyckas med din begäran! Och ef-tersom du redan älskar Mig så mycket, kommer Jag att stanna bland er hela denna natt och tre timmar i mor-gon, eftersom Mitt hjärta också är mycket glatt bland er; men bortom dessa tre timmar kommer det säkerli-gen inte att finnas ett enda ögonblick kvar! Ty som Jag sade: Allt i denna värld har sin tid och sin ordning!”
[6] Cyrenius säger: ”Men Du är också Herre över tiden och kan rent av stoppa den eller till och med förstöra den!”
[7] Jag säger: ”Du har talat rätt och riktigt! Men samti-digt bör det noteras att det just är därför att Jag är en tidens Herre och har fördelat och bestämt tiden Själv och i viss mening är Jag faktiskt tiden själv, eftersom den inte är något annat än Min egen högst oföränder-liga ordning, mot vilken det är nästan omöjligt för Mig att handla; ty om Jag skulle handla mot Min ordning, skulle du snart se mycket få av alla de varelser vars existens är betingade av Min evigt oföränderliga ord-ning.
[8] Ta bort betingelsen för bara ett ögonblick, så kommer allt som har betingats att gå under i just det ögonblicket! Eller föreställ dig en stark borg på en klippa av den solidaste sten! Du säger att denna borg är byggt som för evigheten. Men om Jag skulle låta den mäktiga klippan smälta till smör, skulle den starka borgen fortfarande hålla stånd?! Eller om du seglar över havet på ett gott och solitt skepp, skulle ditt skepp och även den bästa vinden vara till någon nytta för dig om Jag lät vattnet torka ner till botten?! Du tvivlar inte på att detta skulle vara möjligt för Mig! Och det är därför säkert att med betingelsen faller även det som är betingat samman.
[9] Jag kontrollerar tiden överallt och är den eviga domen inom den; men i kärlekens heliga sfär finns det egentligen ingen mer tid, och Jag kan fortfarande ge något åt kärleken allena. Men det Jag just sagt för-blir exakt detsamma! Men nu, Markus, ge oss mer vin, så att vi lättare kan uthärda nattens kyla; ty vi kommer att stanna utomhus även i natt!
87. Fariséerna tar anstöt av Herrens glada måltid
[1] Markus hade bara vagt hört Min begäran efter vin, så han skyndade sig likt en sann värdshusvärd ner i källaren och hämtade tillsammans med sina två söner flera kannor fulla med den allra bästa druvsaften. Våra bägare var fyllda till brädden; alla drack till den nya religionen från himlens välgång och kunde inte nog prisa, lovprisa och välsigna vinets kvalitet.
[2] Att Roklus och hans följeslagare, som också satt vid vårt bord – om än vid den nyligen tillkomna, tvärgå-ende delen – också försågs med samma vin, liksom gradvis alla andra gäster, säger sig självt. Vi sträckte oss alla mycket tappert efter bägarna och brödet sparades det inte heller på.
[3] Men vid fariséernas bord, som var bredvid vårt, lade de femtio fariséerna med sin huvudtalare Floran och sin hövding Stahar från Caesarea Filippi märke till att Jag Själv försåg Mig ganska rikligen med vinet såväl som med brödet.
[4] Och Stahar sade ganska högt till Floran: ”Se bara, denne profet, som sägs vara fylld av Guds ande, är en drinkare och en riktig frossare! Han verkar inte heller vara en fiende till kvinnfolk; ty den där mycket behag-liga slinkan är alltid lika fäst vid hans kropp som hans två öron vid hans huvud! Låt oss å andra sidan be-trakta våra moraliska föreskrifter, som härstammar från Moses, och allt som befläckar mänskligheten! Om han verkligen är fylld av den Allsmäktiges ande, då kan han omöjligt motsäga samme ande som Moses också fylldes med genom sina handlingar! Hm, hm, det får mig att fundera!
[5] Hans lära och gärningar bevisar uppenbarligen att han har fått en högre förmåga än någon människa någonsin har fått, och den som lever enligt hans lära kan inte gå förlorad inför Gud. Men den som äter och dricker som han kommer knappast att komma in i paradiset en dag efter den yttersta domen, som Daniel profeterade om! Ty det står skrivet: ’Otuktiga och drinkare skall inte komma in i Guds rike!’ Vad tycker du om det, min alltid högt aktade Floran?”
[6] Floran säger och rycker på axlarna: ”Det här dryckesupplägget verkar lite märkligt för mig! Hela saken verkar nu så märklig att jag börjar känna lukten av något vält dold djävulskap! Det verkar inte vara något rent gudomligt! Hm, hm, titta, han fyller redan sin bägare igen! Ah, ah, det är allvarligt talat något mer än märkligt! Och nu brödbiten efter klunken! Nåväl, nåväl, vi får se om han blir riktigt full, vilken lära han då kommer att ge sina lärjungar!”
[7] Stahar säger: ”Din kommentar, särskilt om lukten av djävulskap, verkade mycket passande för mig, och hela denna komedi förefaller mig nu mycket märklig! Vi har visserligen alla låtit oss förvandlas till hans lärjungar, men under sådana omständigheter vore det enligt min mening helt på sin plats att befria oss från en sådan ära med all vår energi, ty allt detta verkar nu vara en välberäknad illusion av Satan! Daniel säger mycket klart och tydligt att en mäktig motståndare till Gud med tiden kommer att resa sig bland folket och utföra sådana tecken genom vilka även Guds utvalda änglar skulle kunna lockas bort om Gud tillät något sådant! Är detta nu i slutändan den beskrivna motstån-daren till Gud!? Vänner, om så är fallet, då vore det helt på sin plats att stiga upp och ge oss av så fort som möjligt, annars kommer den levande Satan att fånga oss, skinn och ben, kanske redan inom nästa timme!”
[8] Med sådana ord och bilder underhöll sig bordet med femtio fariséer ända från det ögonblick Jag drack den första bägaren vin. Men Roklus och hans följesla-gare märkte detta, dessa som i alla fall hade fått nog av fariséerna.
88. Roklus talar skarpt till fariséerna
[1] Roklus, som var helt övertygad om Min gudomlig-het, kunde inte längre tålmodigt lyssna på detta ond-skefulla prat. Han reste sig upp, redan ganska upprymd på grund av vinet, och sade högt: ”I ett sådant sällsynt sällskap på jorden, där Gud, änglar och vi, Hans för-nuftiga varelser, slår läger tillsammans som bröder, borde inte svin ha något bord och ingen plats! Ja, svi-nen är säkert också Guds varelser, bara de inte tillhör människornas sällskap! Vilket dumt, helt galet skvaller! Om några hungriga svin börjar grymta, ligger det san-nerligen långt mer visdom i det än i ett sådant tal! Kort sagt, den dummaste, mest motbjudande och sam-tidigt mest härsklystne och illvillige personen var, är och förblir en farisé, särskilt en sådan högt uppsatt och mest eländig skriftlärd bland judarna!”
[2] Dessa monster känner lukten av djävulen överallt! De anser och till och med lär ut att demonerna stän-digt är på jorden, likt blodhundar, och i hemlighet jagar alla mänskliga själar, och att varje människa ab-solut är av djävulen och är förlorad om hon inte bär med sig helgade amuletter från templet och förnyar dem minst två gånger om året. Men de märker inte att de själva är de mest autentiska demonerna i denna värld! Därför borde de inte bli förvånade om de kän-ner en djävulsk stank i sina näsborrar; för det vore verkligen djävulskt, att själv vara en verklig, inkarnerad djävul – och ändå inte då och då känna att man fak-tiskt är en djävul!
[5] Du unge man (Rafael), du gjorde dig av med en sten tidigare – skulle det inte också vara möjligt för dig att göra dig av med de femtio skabbiga grisarna?! Tänk dig vad dessa karlar vågade säga högt! Han, den ende Skaparen av vin och bröd, syndar nu eftersom Han Själv dricker vin, och eftersom en säkerligen högst oskyldig liten ängel till flicka sitter vid Hans sida! Åh, tillåt mig, det är helt uteslutet här, så länge som jag är här som har känt igen Herren! De måste gå! De har hört och sett så mycket – och nu säger de högt: ’Det kan vara så att allt detta är ett bedrägeri av Satan!’ Min vän från himlen, jag är bara av denna jord; men jag kommer inte att tolerera, inte ens på bekostnad av mitt liv, att sådana svin så skamligt skymfar det allra heligaste med sitt smutsigaste och vidrigaste saliv! Bort med dem!”
[4] Först nu blev de femtio medvetna om Roklus ut-brott, och ledaren Stahar reste sig och frågade Roklus med allvarlig min: ”Min vän Roklus, är dina ord rik-tade mot oss?”
[5] Roklus säger: ”Vilka annars? Ni är Satans svarta kull och kan därför inte tåla något ljus! Han kan ni så skamligt besudla evighetens Herre och Mästare, som redan har gett er så mycket av de mest extraordinära bevis genom ord och handling, med ert gamla och allra mest motbjudande struntprat?! Fruktar ni då inte att till och med jordens yta skall hämnas på er?! Vem kan Han vara som ropar till klippan i sjön: ’Försvinn och bli till ingenting!’ och berget försvinner i samma ögonblick?! Kan en djävul – enligt er uppfattning – någonsin predika ödmjukhet och den högsta kärleken till Gud och nästan?! Åh, ni enorma oxar och åsnor och samtidigt, hur fruktansvärt öde och förvirrade måste det inte vara i era hjärnor att ni inte förstår att en djävul, om det någonsin funnits en enligt era före-ställningar, i förhållande till Herren Gud måste vara den allra mest maktlösa och därför det mest eländiga väsen som finns – ju längre den är distanserad från Guds fulla ordning!
[6] Men om all styrka och makt endast består i kärlek till Herren Gud, enligt Herrens visaste och sannaste ord, vilken styrka och makt har då er Belsebub, som sägs vara full av det bittraste hat mot Gud, som en av hans skamligaste egenskaper? Men om vi människor är svaga och maktlösa varelser på grund av brist på sann och riktig kunskap om Gud, och endast därigenom också på grund av brist på sann och allomfattande kärlek till Honom, hur mycket mer då inte era djävlar, som sägs känna Gud mycket väl, men ändå hatar ho-nom bortom allt förstånd! Hur är det möjligt att en varelse som fult ut känner Gud, ändå hatar Honom över allt annat – för att förstå och smälta detta behö-ver man helt enkelt en fariséisk svinmage! En sådan mage tar visserligen inte in något griskött; men orsa-ken tycks helt naturligt ligga i det faktum att den ena grisen inte äter den andra!
[7] Jag älskar nu Herren Gud mer än något annat i världen, efter att just ha börjat älska Honom litegrann, och jag känner hur min kärlek till den Allsmäktige växer med min ständigt ökande kunskap, och jag kän-ner tydligast inom mig hur min viljestyrka också blir starkare som ett resultat. När jag står här nu, tar jag mig an tusen gånger tusen legioner av fariséiska djäv-lar helt ensam! Alla tillsammans kommer inte att rubba mig från denna plats – och killarna påstår att denne Heligaste av Guds Heligaste utför Sitt verk med hjälp av era påhittade djävlar!? Åh, ni ert usla pack, jag skall driva ut era allsmäktiga djävlar ur er! Det är helt rätt att dessa killar äntligen kom i min väg!”
89. Rafael förklarar ’Satan’ och ’djävulen’ för Roklus
[1] Rafael säger: ”Roklus, min käraste vän, lägg band på dig; ty dessa var visserligen förhärdade fariséer, men de har nu blivit våra lärjungar och kommer inse sitt misstag! Och vad gäller djävlarna har du ännu allt-för begränsad kunskap för att kunna uttrycka dig på ett sant och giltigt sätt om deras inflytande på människan. När du har närmare kunskap om det, kommer du också kunna tala om det!”
[2] Du förstår, det man kallar ’Satan’ och ’djävulen’ är världen med all dess förförande prakt. Visst är all materia som existerar i världen också bara ett Guds verk och det finns något gudomligt dolt i den; men samtidigt finns där också lögn, bedrägeri och lockelse. Det föder avund, girighet, hat, högmod, förföljelse och ur dem laster i oräkneligt antal och mått.
[3] Och du förstår, just denna falskhet, lögn och be-drägeri är andligt sett ’Satan’, och alla de individuella laster som nödvändigtvis uppstår ur det är just vad man kallar ’djävlar’, och varje själ som är hängiven åt någon av de otaliga lasterna i deras grundvalar är en mänsklig djävul och ett aktivt uttryck för det ena eller andra dåliga och onda, och i en sådan själ finns en svårutplånlig drift att bara fortsätta göra ont på det sätt på vilket den grundlagt sitt liv under sin tid i köttet.
[4] Men eftersom varje själ också fortsätter att leva efter kroppens död och håller sig kvar i denna jords yttre område, är det inte ovanligt att en sådan själ också träder in i den yttre livssfären hos en människa som fortfarande vandrar i köttet, som är benägen till samma laster. Eftersom själen hoppas finna den nöd-vändiga födan inom denna människas yttre livssfär, är dess syfte att väcka ondska i henne. Men benägenhet-en till laster kan vanligtvis spåras tillbaka till dålig och försummad uppfostran.
[5] Sådana själar tar ofta till och med människors kött i besittning och plågar därigenom en själ som ibland är svag. Herren tillåter dock detta för att laga en sådan läcka i själen; ty först då får den plågade själen en sann och levande motvilja mot en ondskefull svaghet i sitt kött och ägnar slutligen all sin verksamhet åt att bli stark i det där den tidigare var svag, för vilket Herrens nåd också kommer den till hjälp i sinom tid.
[6] Du förstår, detta är förnuftsmässigt riktigt och sant – vad juden emellertid borde förstå helt bokstavligt under uttrycken ’Satan’ och ’djävul’, men eftersom han inte förstår det, betraktar han ’Satan’ och ’djävul’ som en andligt personifierad ond viljekraft, som finner sin största glädje i att hindra människor från att vandra i Guds ordning.
[7] Dessa förvridna själar har därvid ingen som helst avsikt att vara motståndare till Gud; för det första känner de inte Gud ens på det allra mest avlägsna sätt, och för det andra är de för blinda, dumma och en-faldiga för att kunna bilda sig någon slags avsikt. Ty utanför sig själva känner de inget behov alls och hand-lar bara av ren själviskhet. De drar bara till sig det som ger näring åt deras själviskhet och är sinsemellan ytterst misstänksamma; därför kan man hos dem ald-rig tänka sig någon samarbetskraft, och där har du alldeles rätt i att deras kraft är noll och intet.
[8] Ja, den är noll och intet för människor som helt har gått in i Herrens kärlek och vilja; men för männi-skor som ännu står med ena foten här och andra där, eller när du lägger deras andliga och materiella sida i vågskålen och inte märker någon övervikt åt någon-dera sida, då ger ett litet tillskott från en demon som sitter fast i samma lidelse i en själssak redan en märk-bar övervikt åt den materiella sidan av den moraliska vågen, och själen har då svårare att vända sig från det materiella till det andliga av sig själv.
[9] Men om själen dröjer kvar i det materiella, så fäster sig alltfler likasinnade demoner vid den materiella livsvågsskålen tills övervikten blir allt tydligare, det materiella blir alltså allt tyngre och det andliga natur-ligtvis ringare. Och se, då visar det sig att judarnas ’djävlar’ eller grekernas ’demoner’ i slutändan kan till-foga en själ en mycket betydande skada under dess självutveckling, utan att egentligen ha någon vilja att skada den!
90. Roklus invändningar
[1] Roklus säger: ”Hur kan en intelligent varelse skada någon utan att vilja det?! En demon måste ändå ha åtminstone tillräckligt med självkänsla och självförtro-ende för att han skall veta vad han vill; men eftersom han vet det, är han straffskyldig för den onda viljan! Och att tillåta sådana hemliga viskningar från de hemska demonerna in i en oskyldig mänsklig själ an-ser jag inte heller vara helt i den bästa ordningen; men om de tillåts av något hemligt visdomsskäl, då kan den stackars själen inte ha någon skuld om den förstörs av mäster-djävlarna!”
[2] Men om djävlarna varken har intelligens, och där-för ännu mindre någon fri vilja, kan de heller inte skada själen – och om de skadar den, så har varken den skadade själen eller djävulen, som saknar intelli-gens och vilja, någon skuld. Det skulle då enbart falla på den person som tillät en sådan sak! Jag bedömer saker och ting helt fritt så som jag ser dem och skäms inte alls för att öppet säga något sådant här!
[3] Men om djävlarna, som man säger, har en mycket skarp intelligens – vilket man kan anta, eftersom de omedelbart känner av när en stackars själ är svag i den materiella sfären – då har de också en vilja att skada den; i detta fall förblir själen oskyldig, och endast djävlarna och den som lät dem existera bär skulden.
[4] Ge mig vapen och visa mig fienden, så skall jag sannerligen hindra honom från att så lätt komma till min kropp! Men om jag inte känner fienden, som sålunda kan tillfoga mig den största skada, som i hem-lighet och osynligt kan locka mig till de mest avsky-värda laster, och sedan, utöver det, också måste bära skulden tillsammans med dess svåra konsekvenser, – ah, då betackar jag mig för ett sådant liv!
[5] Det innebär då att en svag person placeras naken bland en flock hungriga vargar, hyenor, lejon, tigrar och pantrar. Om han låter sig slitas sönder och ätas upp av dem, då anses skulden ändå vara hans egen – och dessutom skall han bli dömd av domaren för det! Dels för att han som ett helt försvarslöst, svagt väsen lät sig släpas ut i vildmarken av beväpnade, hårdhu-dade hantlangare, dels för att han sedan blev sliten i stycken och uppäten av de vilda bestarna!
[6] Hur tycker din himmelska visdom exempelvis om ett sådant rättssystem?! Min vän, om det är så här med demoner eller djävlar, och den stackars, eländiga mänskliga själen förblir den enda bäraren av skuld och konsekvenser, med eller utan intelligensen och viljan hos de djävlar som fördärvar den – då, då finns det ingen vis och kärleksfull Gud, utan kanske bara en sådan magiskt blind allsmäktig varelse, ett slags öde, som, liksom de höga romarna, alltid finner sin största glädje i alla möjliga djurjakter och de mest ursinniga tjurfäktningar, och mot vilket en människa bara kan synda om hon inte själv strävar efter visdom genom rätta medel!
[7] Jag säger dig sannerligen: Om dina ord ofelbart är sanna, då har fariséerna rätt! Men jag har hört Herren Själv tala om sådana saker, och utifrån det kan jag säga att du, sköne budbärare från Guds himmel, den här gången har hamnat lite galet. Och jag hävdar att jag enbart med min nuvarande kärlek till Herren fullstän-digt kan besegra det tidigare nämnda antalet fariséiska djävlar!”
91. Demoner och deras inflytande
[1] Rafael säger med ett milt leende: ”Se, min vän, också du har redan tre fulla bägare vin i huvudet, det vill säga dess ande, och därför har du blivit ännu mer kritisk i ditt förnuft än tidigare! För din del har du helt rätt när du påstår att demonerna inte är i stånd att utöva våld mot en person som helt lever i kärleken till Gud, oavsett hur många de är; ty det kan inte vara ta om en gemensam makt bland dem, eftersom var och en av dem befinner sig i den största själviskhet och egenkärlek och det kan inte falla någon in att stödja sin nästa i något av rädsla för att nästan i hemlighet och förtäckt skulle kunna vinna en fördel, vilket då säkerligen skulle tvinga fram en fruktlös ånger från deras sida.
[2] När de går ut tillsammans för att plundra, avslöjar ingen sin hemliga avsikt för den andre, och när de möts som av en slump på rånplatsen, blir det ofta det bittraste krig mellan dem. Ty den förste som kastar sig över ett byte är en fiende till alla som också kastar sig över bytet bredvid honom försöker att knuffa bort honom. En tredje utnyttjar illvilligt denna möjlighet och stjäl sedan åt sig själv; och om en fjärde bredvid honom också börjar stjäla åt sig själv, börjar även dessa två slåss, och en femte stjäl sedan lugnt åt sig själv igen. Om en sjätte deltar, utbryter omedelbart en ny strid, och en sjunde roar sig sedan med att stjäla igen tills en åttonde kommer nära honom. Alla slåss nu och ingen tillåter att stöldplatsen och det redan vunna bytet tas ifrån dem.
[3] Du ser att ingen djävul hjälper någon annan med någonting; men genom sin högst själviska trängsel ökar de likväl vikten av det vanliga bytet, och då är det ungefär som om du lägger till två lika stora vikter i vågskålarna, vilka ömsesidigt inte ger någon fördel. Du brer emellertid bara en mycket obetydlig droppe ho-nung på en vikt, så kommer den söta doften omedel-bart att locka tusentals bin; de kommer att sitta på vikten och påverka utslaget utan att avse det.
[4] Kan du klandra Gud för bristande visdom ef-tersom Han har gett biet lukten och begäret efter ho-nung, och honungen själv den väldoftande och lock-ande sötman?! Eller är Herren ovis, eftersom Han inte bara har skapat Sina varelser mycket ändamålsenliga, utan också mycket vackra, var och en på sitt sätt?! Är det kanske ovist av Honom att ha gett jungfrun den mycket lockande och attraktiva formen, så att hon måste ha det högsta värdet inför de bryska männens sinnen i denna värld, så att han lämnar far och mor och nöjt klamrar sig fast vid sin ömma och kära hustru?!
[5] Men som redan kan ses i den yttre världen, att en varelse attraherar den andra till något, är detta desto mer fallet i andarnas värld; och om detta inte vore så, hur skulle då en jord, en måne, en sol och de otaliga andra himlakropparna existera i skapelsens omätliga rymd? En atom har sympati med sin granne; båda attraherar varandra. Vad de två gör, gör otaliga eoner; de attraherar allt som är likt, och till slut uppstår en värld ur detta, vilket Herren mycket påtagligt visade för alla Sina lärjungar igår kväll, och som ni finner utförligt beskrivet i den stora bok som givits er.
[6] Men om så är fallet, är det då oklokt av Herren, om Han av all nödvändighet ger varje själ den mest ovill-korliga friheten i vilja och kunskap, och naturligtvis också de konsekvenser som uppstår därav?! Eller skulle du kunna prisa Gud som ytterst vis om någon ville resa härifrån till Jerusalem och sätta fötterna i rörelse för det ändamålet, men trots all sin vilja och bästa kunskap om vägen ändå inte nådde Jerusalem, ef-tersom Gud inte ville att någons vilja och förmåga skulle resultera i ett motsvarande resultat, utan istället för att bege sig till Jerusalem, där han hade viktiga ärenden att sköta, skulle personen bege sig till Damas-kus, där han inte hade något alls att göra?! Säg mig, skulle du finna en sådan gudomlig anordning klok? Eller tycker du att det är absurt att bin, getingar, bålge-tingar och alla möjliga flugor under dagen täcker dig och äter upp dig om du går ut täckt av honung?!
[7] Men om nu din själ sprider någon syndfull pass-ionsdoft i sin yttre sfär, och de själar som redan är befriade från köttet, men fortfarande besitter samma favoritdoft, känner den på ett visst sätt i din yttre sfär, slutligen rusar mot dig och mättar sig med ditt över-flöd, utan att egentligen veta vad de gör, utan samlas runt dig i ständigt ökande antal enbart för att de fin-ner den önskade näringen i din sfär, så är detta san-nerligen inte oklokt av Skaparen, som inte respekterar något så mycket för evigheten som varje själs mest ovillkorliga frihet. Varje själ har ju alltid tillräckligt med medel till sitt förfogande för att göra sig av med objudna gäster, så ofta och närhelst han vill!
[8] Om du inte vill besväras av stickande insekter ute i det fria, tvätta och rengör dig då från den dumma insmörjningen av honung så får du frid; och om du inte vill att demoner ska försvaga och besvära din själ i din yttre livssfär, välj då Herrens kända ordning som din livsmaxim, så garanterar jag att ingen demon kommer att komma i närheten av din livssfär!
[9] Tro mig, om du inte attraherar och lockar till dig demoner med någon perversitet i livet som uppstått i och från dig själv, kommer de sannerligen inte att attrahera, locka eller förföra dig. Men om du har at-traherat dem, måste du klandra dig själv om de, ge-nom sitt tryck, förhärdar dig ännu mer i en och samma passion, utan att egentligen vilja det.
92. Människans fria vilja. Hjälp från den gudomliga nåden.
[1] (Rafael:) ”Jag säger dig, varje människa som vänder sig till det onda och bort från den gudomliga ord-ningen gör det först spontant. I de flesta fall ligger felet i en felaktig uppfostran. Detta uppmuntrar henne att hänge sig åt onda passioner som i sin tur leder till alla möjliga verkliga överträdelser. Genom dessa öpp-nar hon sedan dörren för all möjlig ond främmande påverkan och kan sålunda bli – och förbli – sedeför-därvad ända in i grunden av sitt inre liv, men alltid bara om hon vill.
[2] Om hon är villig att bättra sig, hindrar inte Herren henne från att göra det; ty så snart någon i nöd känner den minsta inre längtan efter hjälp, får hon den snart. Men om hon är helt bekväm och nöjd med sina onda vägar och aldrig, vare sig tyst eller öppet, uttrycker en önskan om förbättring, kommer naturligtvis ingen inblandning att göras i hennes vilja.
[3] Det viskas visserligen in i hennes hjärtas sinnesor-gan, som kallas ’samvete’, och då och då får hon mycket effektiva uppmaningar från oss. Om hon bara ägnar lite uppmärksamhet åt det, är det inte längre tal om att gå vilse och bli fördärvad. Då kommer den hemliga hjälpen oavbrutet uppifrån och ger ständigt själen insikt och styrka att befria sig mer och mer från den stora förvirringen; och då behövs bara lite god vilja, och då går saker och ting framåt ganska snabbt – åtminstone till personen, lämpad för en högre uppen-barelse, grips av Guds Ande Själv och leds vidare i livets sanna ljus.
[4] Men om människan, i sin grova villfarelse och i sin världsliga berusning, inte ägnar den minsta uppmärk-samhet åt de mycket milda och tysta förmaningar som kommer från oss och som uppenbaras i hennes hjärta, utan omedelbart handlar som om vore hela världens herre, då kan väl ingen klandras för sin själs obotliga tillstånd än just denna själ själv.
[5] Tro mig och kom noga ihåg vad jag säger till dig nu! Det finns inga så kallade ursprungliga djävlar i hela den naturliga och andliga världen, utan istället bara de som tidigare har levt på världen som obotligt onda och lastbara människor, och även då, som de verkliga inkarnerade djävlarna, inte bara frestade de andra människor till alla möjliga laster och styggelser, utan också tvingade dem till det med alla tvångsmedel som stod till deras förfogande – varigenom de emel-lertid åstadkommer en ännu större fördömelse för sig själva, från vilken de knappast någonsin helt kommer att undkomma. Ni kan här tänka vad ni må, kan och vill, men det kommer inte att vara möjligt för er att tillskriva Herren ens den minsta skuld.
[6] Men ni kan dock mycket väl föreställa er att Herren på den andra sidan, i enlighet med den etablerade ordningen, kommer att tillåta alla möjliga saker ge-nom vilka en fördärvad själ kan helas. Ty Herren har inte skapat någon själ för förtappelse, utan för högsta möjliga fullkomlighet i livet. Men kom ihåg att inte en enda själ i hela skapelsens oändliga rymd kan uppnå fullkomlighet i livet genom någon oförmedlad, helt ovillkorlig barmhärtighetsgärning, utan endast genom sin egen vilja! Herren låter visserligen alla slags hjälp-medel hamna i händerna på människan; men då krävs det att människan inser dem som sådana, griper tag i dem med sin egen vilja och använder dem själv helt frivilligt!
[7] Ja, när en människa då spontant utbrister i sitt hjärta: ’Herre, jag är för svag för att begagna mig av de medel som Du har gett mig; hjälp mig med Din arm!’ – ah, då har människan själv bett om hjälp ovanifrån av egen vilja, insett och förstått att den egna styrkan är otillräcklig. Då kan Herren agera med all nödvändig makt och kraft och omedelbart hjälpa en svag själ.
[8] I detta fall måste människans vilja, såväl som hen-nes förståelse och tillit, genomgående åtföljas av den fullaste beslutsamhet. Annars består ordningen, enligt vilken varje själ måste hjälpa sig själv med de medel som står till buds, eftersom varje främmande inbland-ning i den fria viljans inneboende element uppenbar-ligen och nödvändigtvis skulle leda till en upplösning av själens essens. Om själen, enligt Herrens eviga, nödvändiga ordning, måste utvecklas självständigt, måste den utvecklas och fullkomna sig med de till-gängliga medlen, precis som varje människa på jorden själv måste söka efter sin kropps näring och måste känna igen och njuta av den för att upprätthålla sitt fysiska liv.
[9] Ingen gud eller ängel kommer att komma till jor-den och säga till alla: ’Se, ät det ena och det andra om du är hungrig!’ Men hungern kommer, och människan smakar med sin gom på frukterna som växer överallt, och hon griper tag i dem som tilltalar henne, och med dem stillar hon bekvämt sin hunger. Om hon är törstig skyndar hon sig till en frisk källa, och om hon fryser kommer hon snart att väva sig ett täcke av alla möjliga fina material som inte irriterar eller svider hennes hud, och som därmed skyddar hennes hud från den kalla luften. Och om hon vill skyddas från regn och vilda djur, kommer hon snart att ha en hydda redo; ty alla möjliga medel står till hennes förfogande för detta ändamål. Vart hon än vänder sig finner hon omedelbart en mängd gåvor som hon lätt kan känna igen som sådana och, med de krafter som hon fått för detta ändamål, lika lätt kan använda.
93. Själens självbestämmande
[1] (Rafael:) ”Men om Herren låter människan själv sörja för sina egna fysiska behov, för att träna själen i självkännedom och självaktivitet, hur mycket mer är då inte detta nödvändigt för själen själv.
[2] Även djurens själar har en egen inplanterad in-stinkt, enligt vilken de handlar, var och en på sitt eget sätt. Det vore fel att anta att dessa varelser, som till synes saknar tal och förnuft, utför sina handlingar likt maskiner som aktiveras av en yttre kraft. Om så vore fallet, skulle inte ens det bästa husdjuret kunna tränas att utföra den enklaste uppgift och skulle säkerligen inte lyda människans kall.
[3] Eftersom varje djur har sin egen själ, som inom sig besitter en självständig livskraft, från vilken djursjälen sätter sin fysiska organism i rörelse efter behag, kan ett djur också tränas på olika sätt. En varelse som endast livas upp utifrån har varken minne eller någon form av omdöme. Hela dess liv är mekaniskt, och dess strä-van så uppmätt och ordnad att någon förbättring ge-nom någon form av undervisning är utesluten.
[4] Du kan säga åt ett träd i tusen år att det skall stå på det ena eller andra sättet för att producera bättre frukt, men allt detta kommer att vara förgäves. Du måste använda kniv och såg, skära av vilda grenar, försiktigt klyva stjälkarna och sätta in nya grenar av ett bättre slag i dem och sedan fästa dessa ordentligt med de vilda kluvna stjälkarna. Det på detta sätt mekaniskt ympade träden kommer sedan med tiden att produ-cera bättre frukt.
[5] Men du kan träna djuret med ord och vissa gester, och det kommer då att tjäna dig när det behövs och helt anpassa sig till din vilja. Detta ger dig emellertid det otvetydiga vittnesbördet om att djuren själva också har en sorts fri vilja, utan vilken de skulle kunna lyda och tjäna dig lika lite som en sten eller ett träd.
[6] Men om djur uppenbarligen har en avgränsad själ, utrustad med viss kunskap och fri vilja, som måste handla oberoende enligt sin egen natur, hur mycket mer exklusivt måste då inte detta vara fallet med en mänsklig själ! För närvarande kan det inte vara tal om något främmande inflytande utifrån, varken gott eller ont.
[7] Själen har redan allt den kan tänkas behöva för sina första framsteg i livet. Om den genom sin egen viljestyrka och genom frivillig kärlek till Gud har pla-cerat sig i ett starkare livsljus, kommer den snart att inse vad den fortfarande saknar, och kommer då fri-villigt med alla sina livskrafter att sträva efter att uppnå det den just saknat, och kommer mycket väl att känna igen sätten och medlen, och kommer också att begära och gripa tag i dem med sin egen vilja, och berika sig med skatterna hos det allt högre, mer and-liga och mer fullkomliga livet.
[8] Vad själen förvärvar på denna väg, som är en sann väg enligt Guds ordning, är och förblir helt och hållet dess eget, och varken tid eller evighet kan riva loss det från själen. Men det som själen inte själv kunde ha förvärvat genom sin vilja och förståelse, såsom den yttre, fysiska kroppen och med den några yttre, världs-liga fördelar, kan inte förbli hos den utan kommer att tas bort precis som det gavs.
[9] Men om allt detta är som den dagliga erfarenheten lär varje människa, då kan det inte bli tal om, hur av-lägset det än må vara, ont, demoniskt inflytande som påverkar och styr själen; ty allt beror på själens insikt och till sist på dess kärlek. Såsom du vill, förstår och älskar, så kommer det till dig – det är inte tänkbart att det är på något annat sätt!
[10] Om du vill, förstår och älskar vad som är rätt en-ligt Guds ordning, så kommer du alltid att nå verklig-heten längs denna väg. Men om det du vill, förstår och älskar står i strid med en sådan ordning, där endast verklighet och innersta natur erbjuds, då är du som en person som vill skörda på ett fält där ingen säd nå-gonsin har såtts, och i slutändan har du bara dig själv att skylla om din livsskörd har blivit om intet. Säg mig nu om du förstår!”
94. Floran fördömer den kärlekslösa kritiken mot Herren
[1] Roklus säger: ”Visst, för du har förklarat allt detta så tydligt att jag aldrig har hört något tydligare i detta avseende i hela mitt liv! Men nu är jag ännu mer irrite-rad på fariséerna där, som återigen blir de gamla van-liga fariséerna, ju oftare de ser Herren ta bägaren i Sin hand och ju mer avslappnat Herren samtalar med Cyrenius och Kornelius! Ser och hur du inte hur allt Herren gör och säger nu blir en styggelse för dessa svarta karlar?! Ändå har de sett alla dessa tecken från Honom, äter nu vid Hans bord och tillber och prisar Honom med ormarnas tunga! Ja, vad säger du då om detta?”
[2] Rafael säger: ”Ta det bara lugnt, för tro mig, ingen-ting undkommer Herren! Han kommer Själv tillrätta-visa dem ordentligt i rätt tid, och en tillrättavisning som utgår från Herren är alltid särskilt bitter för den som bäst förtjänar den. Se, även Cyrenius och Korne-lius och Julius och Faustus lägger märke till vad du lägger märkte till, och jag har lagt märke till det länge! Men Herrens vilja har i hemlighet förmanat mig att vara tålmodig, och därför beter jag mig också som om jag inte lägger märke till vad de femtio diskuterar med varandra. Men de kommer snart att nå den punkt där de kommer att konfronteras! Vad därför bara helt lugn en kort stund till!”
[3] Roklus tystnade och väntade på vad som skulle hända. Men de femtio fariséerna väntade inte, utan fortsatte istället sina överläggningar.
[4] Floran, den välkände talespersonen, höll dock inte med om ledarens mycket oanständiga åsikter och sade: ”Mästarens ätande och drickande förefaller mig inte vara ett bevis mot Hans gudomlighet! Hela Hans beteende förefaller mer vara en tyst fråga om vi inte skulle vackla i vår tro om vi lade märke till det ena eller andra hos Honom.”
[5] Om Han är Messias Jehova Sebaot, som David så storslaget besjunger, då kan Han göra vad Han vill och det är alltid rätt från Hans sida; ty hur kan vi stackars, maktlösa, dödliga människor vilja föreskriva Honom uppföranderegler – när vår existens och våra liv en-bart beror på Honom – som skapade himmel och jord och skapade, upprättade och gav alla djur och människor deras lemmar och olika livsorgan! Där är du, Stahar, och ni alla inne på den allra smutsigaste och till och med livshotande vägen!
[6] Vad angår det oss om Han dricker mer vin eller äter mer bröd?! Han är Skaparen av båda! Sannerligen, det vilseleder mig inte det minsta; tvärtom är jag mycket glad att Han, som den allra högste och allra visaste, också beter sig på vårt mänskliga sätt!
[7] Jag måste öppet säga att det är ytterst ovist av er att uppföra er sålunda i närvaro av världens högsta her-rar, som om deras frälsning beror på er välvilja! Vad och vilka är då vi? Inget annars än stackars, krypande daggmaskar inför en sådan mans makt, som befaller elementen – och de lyder Hans vilja!
[8] Vinet har hettat upp ert humör och grumlat ert förstånd; därför drar ni nu fram domar i ljuset som jag skulle vilja kalla klassiska på grund av hur överdri-vet dumma de är. Vad hoppas ni uppnå med det? Eller kan ni bevisa genom Moses att det är förbjudet att då och då dricka något rikligare med vin? Kan ni påstå att Noa syndade när han drack lite för mycket av druvsaften? Ja, sonen syndade och gjorde sig värdig förbannelsen för att han hånade sin far, men sonen som täckte faderns skam var full av välsignelse!
[9] Därför säger jag till er alla: Vad Herren gör är all-tid och för evigt rättvist! Och om Han skulle ta flera skinnsäckar vin här, behöver det inte angå oss; och om Han skulle omges av tusen jungfrur, oavsett deras status och rykte, borde det inte angå oss det minsta; ty Han är deras Skapare och Upprätthållare lika mycket som Han är vår! Vad kan det angå oss om Han närmar Sig Sina egna skapade verk, och helar det som är skamligt och sjukt i dem?! Var för Jehovas skull rättvisa och tacksamt blygsamma i era domar!”
95. Det romerska styrets välsignelse för det judiska folket
[1] Stahar säger: ”Så det verkar som att du fullt och fast tro på hans gudomlighet?!”
[2] Floran svarar: ”Vad skulle rubba mig i detta?! Ut-förde inte Gud stora tecken på Mose tid?! Men här är en människa, utrustad med den högsta visdomen, som utför sådana oerhörda ting som endast är möjliga för den gudomliga allmakten, så vad skulle då hindra mig från att betrakta en sådan person som fullständigt fylld av Guds sannaste Ande och från att omedelbart anse Honom vara den ende sanne Guden?! Min upp-fattning, mitt antagande och min tro som är grundade på dessa saker står fastare än de ofattbart gamla py-ramiderna i Egypten!
[3] Men nu tror jag inte bara att det är så och inte på annat sätt, utan jag är övertygad om det in i min in-nersta livsfiber, och ingenting kan längre få mig att vackla i denna min levande övertygelse – och minst av allt du, vindflöjelaktige Stahar!
[4] I detta avseende kan jag också, med det bästa sam-vete i världen, utropa med de romerska hjältarna; Si totus illabatur orbis, impavidum ferient ruinæ! (Om så hela världen faller sönder kommer den orädde att domi-nera ruinerna, övers. anm.) Ty jag vet vad jag ser och vad jag tro, och jag är därför ingen vindflöjel och inget rö i en damm full av lera och dy. Utan jag har blivit en marmorklippa i havet, mot vars hårda panna orkaner och väldiga vågor säkerligen måste slås sön-der fullständigt!”
[5] Stahar säger: ”Även de gudomliga domarna i temp-let i Jerusalem?”
[6] Floran säger: ”Den som har denne Herre och Mäs-tare och Roms härskare som sin sköld, fruktar inte de så kallade gudomliga domar som Gud aldrig har in-fört. Sannerligen, ingen fruktan, hur liten den än är, skulle kunna drabba mig det minsta inför Jerusalems allvarliga hot – till och med översteprästens alla dund-rande förbannelser skulle gå in genom det ena örat och ut genom det andra, utan att lämna några spår! Ty den som vandrar om dagen behöver inte frukta nat-tens fasor, enligt min mening, och därför fruktar jag inte heller templet i Jerusalem!”
[7] Om man jämför denna lära, som är lika ljus som solen, med templets stadgar, som jag känner alltför väl, så inser man vid första anblicken att den högsta andliga dagen styr denna lära, och den högsta andliga natten templet. Ja, de som fortfarande tillhör natten kommer fortfarande att ha mycket att frukta, nämligen sina själars död; men som mest väntar mig kroppens död, vilket egentligen inte är någon död alls!
[8] Men min själs eviga liv kan ingen beröva mig; ty jag ser och känner det redan levande inom mig själv och jag uppfattar även de evigt oöverskådliga fördelarna med ett sådant liv. Men om jag därför inte känner den minsta rädsla för kroppens avskiljande, hur skulle jag då kunna känna någon rädsla för templets så kallade gudomliga domar?! Därför säger jag och är mycket bestämd i denna fråga: Den som vandrar om dagen behöver inte frukta nattens fasor!”
[9] Stahar säger med en menande, mycket tempellik-nande mörk min: ”Varför och hur kan du kalla platsen natt, där Skriften och Guds ord lärs ut till folket?!”
[10] Floran säger: ”Skriften, som vi båda förstår lika lite som – säg – skriftlärda som någon som aldrig har sett den, och det förmodade Guds ord, sammanställt av ingenting annat än låga mänskliga intressen, känner jag alltför väl till. Nämn därför inte en enda stavelse av den för mig! Vilka mirakel har vi någonsin utfört med hjälp av Allsmäktige Guds förmodade ord? Vad annat kan vi möjligen visa med gott samvete än att vi har fyllt våra säckar och kistor med frivilliga, beskat-tade uppoffringar som har tvingats fram genom våld, och ivrigt har strävat efter att med alla medel under-trycka varje gnista av bättre ljus, bland vilka inte ens det värsta kan anses vara alltför dåligt?”
[11] Är det inte en himmelsskriande skam att vi, som Guds forntida folk, var tvungna att låta hedningarna föreskriva oss visa lagar och statliga regler? Och om dessa inte hade lett oss till en mänskligare och bättre rättsskipning, skulle vårt folk nu befinna sig i en sådan oordning att det inte ens bland de vildaste djuren kunde finnas något mer ynkligt.
[12] Vilken lag gällde då före romarna? Ingenting an-nat än den blindaste godtycklighet hos varje person som på något sätt förvärvat någon form av egen makt!
[13] Ta en rik man, han föreslog något så sent som igår; men idag ångrar han det eftersom han ansåg att erbjudandet han hade lagt fram inte var till någon egentlig fördel för honom. Han blev arg över det, straffade först sin rådgivare, sedan alla som hade följt föregående dags lag; ty de borde ha gått och kastat sig i stoftet inför lagstiftaren och gjort honom medveten om att den givna lagen mer var fastställd till deras fördel än hans! Men den som hade sagt till den mäk-tige: ’Hör, du mäktige härskare, den givna lagen bör inte följas! Om den följs, så går du och alla dina un-dersåtar under, ty denna lag kommer från en förrädisk och illasinnad rådgivare, som säkert blivit mutad av sina avundsjuka grannar!’ – vad hände då? Den som gjort laggivaren uppmärksam på en sådan brist eller fel i lagen blev strängt straffad för sin fräcka djärvhet; den onde rådgivaren blev också straffad, och även de som följt den dåliga lagen blev ställda till svars – och det innan en ny lag hunnit förkunnas. – Vad tycker du om ett sådant rättssystem?
[14] Men före romarna hade det stora judiska landet ett antal sådana små härskare, av vilka var och en var en veritabel tyrann mot sin lilla folkmassa, som tynade bort i största fysiska och andliga nöd, och som jagade dem dag efter dag enligt sina egna nycker och sin egen godtyckliga vilja, och var inte ansvarig inför nå-gon. Var inte romarna, som hedningar, sanna budbä-rare från himlen när de med stor makt kom och plundrade de hundratals skrupelfria småtyrannerna?! De utfärdade sedan rimliga och varaktiga lagar, enligt vilka varje person helt var herre över sin egen egen-dom; han betalade sin måttliga skatt och kunde sedan bedriva handel och kommers obehindrat, som han ville på – det säger sig själv –laglig väg.
[15] Vi vet att templet inte var någon vän till romarna, och inte heller är det idag, och anledningen är inte okänd för oss; ty de mäktiga romarna krävde också tribut av templet, medan tidigare betalade de små ty-rannerna tribut till templet så att dess präster kunde hålla folket i mörker och alltid predika den mest ovillkorliga lydnad för dem.
[16] Åh, när hörde man judarna predika ovillkorlig lydnad mot Roms styre? Folket får höra att romarna är ett spö i Guds hand, vilket de måste tolerera; men de hundra fruktansvärda tyrannerna som ständigt plå-gade de stackarns människorna värre än djävlar var inte Guds spön, utan snarare ingenting annat än pröv-ningens änglar utsedda av Gud. Den som motsatte sig dem förklarades omedelbart som en motståndare till Jehova och fördömdes.
[17] Åh, det var sannerligen lyckliga tider för templet, från vilket Herren för evigt må beskydda den arma mänskligheten! Templets gudomliga domar är fortfa-rande en liten, men ändå en tillräckligt ond kvarleva, men nu – till Herren allena allt lov! – fruktar jag dem inte alls; ty jag är nu av Herren och av Rom, och det är tillräckligt för att aldrig darra inför templets hot! – Är du nöjd med denna förklaring?”
96. Roklus och Floran samtalar om Stahar
[1] Stahar grimaserar dystert åt detta och säger inte ett ord; ty Florans ord har i hemlighet fått den gamle mannen på något bättre tankar.
[2] Men Roklus, som hade lyssnat till dessa överlägg-ningar med största intresse, reste sig och skyndade genast över till Floran, knackade honom på axeln och sade: ”Jag prisar dig! Du är rätt man för mig! Jag kommer att ta emot dig i vårt institut, som nu står un-der Guds sanna beskydd och under Roms beskydd. Det du nu sade fick du av Herren; det var som om det talades från min själ! Åh, sådana ord är oerhört goda för mitt hjärta, som bara önskar gott för människor! Jag förstår bara inte hur Stahar som såvitt jag vet inte är helt dum, kunde låta något tvivel spira upp i hans bröst efter de extraordinära gärningar som han har sett och efter att ha hört och förstått Herrens under-visning?!
[3] För mig, som bara har varit här i några timmar, är det jag hittills har sett och hört alldeles för mycket – och Stahar har sett och hört så mycket, och ändå föll det honom in att anklaga Herren över all oändlighet för djävulskap! Vin eller inte vin, jag har också njutit av vinet och är mycket medveten inom mig själv om att mitt mod har ökat avsevärt; men mina övertygelser, när de väl har formats, vacklar inte och skulle inte vackla även om mina lemmar började vackla lite. Men med gamle allvetaren Stahar kan det gamla romerska talesättet in vino veritas mycket väl tillämpas; för vin har den märkliga effekten att det ofta lyfter politikens mörka slöja och lossar en persons tunga mot sig själv. Och vid sådana tillfällen har man ofta lärt sig många saker som annars skulle ha begravts med en person av mycket välkalkylerade, själviska och visa skäl.
[4] Tidigare hade Stahar drivits in i ett hörn, trots sin diamanthårda fariséism. Han ansåg sig förlorad med sina motsägelser och gav slutligen upp eftersom han inte fann någon utväg; men innerst inne förblev han fortfarande den gamle, diamantlike farisén. Nu hade han emellertid begått den stora oförsiktigheten att njuta lite för mycket av den ädla druvsaften, och detta lockade fram den gamle, envise farisén ur hans in-nersta gömställe och fick honom att tala för sig själv. När den gamle mannens vin har försvunnit, kommer det säkert gräma honom att han avslöjat sig själv så vackert.
[5] Det var inte för inte som folk skrev poesi om de kvinnliga bakkhantinnorna, och sade att de ofta förut-spådde framtida händelser, och deras förutsägelser värderades högt. Vin hade också en mirakulös inver-kan på dem. Det sägs också om den store judiske kungen David att han skrev många av sina psalmer efter att druckit vin och sjöng dem själv.
[6] Om vinet följaktligen har en sådan speciell inver-kan, kan man med säkerhet anta att fariséernas gamle ledare, för vårt gemensamma bästa och trots sin tidi-gare påstådda omvändelse, har visats sig vara samme, oföränderlige, genuine farisé, en typ av person för vilken även skogens vildaste djur har respekt för, för att inte tala om en stackars syndare som står under deras ok! – Har jag rätt eller inte?”
[7] Floran säger: ”Ja, min käraste vän, i ett visst avse-ende har du helt rätt; men det finns ytterligare en sak som kan beaktas här! Hör här, om du vill böja ett ungt träd som har blivit snett, kommer dina ansträngningar snart att välsignas med framgång; men om du försöker detsamma med ett gammalt, snett träd, måste du först använda alla möjliga kraftfulla maskiner för att göra det äldre trädet rakt, som redan har blivit mycket stelt, och för det andra behöver du tålamod! Du får bara utöva ett mycket litet tryck från dag till dag, och fort-sätta med det tills trädet har blivit helt rakt; men om du ville böja det rakt med all din kraft på en gång, skulle du bryta sönder trädet och därmed döda det, vilket säkerligen inte skulle vara ett välsignat resultat av din stora ansträngning. – Herrens kärlek och visdom i denna sak tycks också följa denna princip.
[8] Vår Stahar är nu försatt i en position där han kommer att känna sig mycket irriterad i sin gamla judiska nit för Jehova. Så mycket hans vidskepelse räknar som synd, vilket enligt sunt förnuft aldrig kan vara synd, varken inför människor och ännu mindre inför Gud! Dit hör hans moral en rikligare njutning av vin och att tala med en jungfru som enligt hans upp-fattning ännu inte kunde vara helt mogen! När han är helt nykter, låter han sådant passera som småsaker; men han har själv druckit flera bägare vin, och vinets naturliga andar har i hans inälvor funnit sådana riktigt gamla, förhärdade rester av den gamla, totalt blinda fariséismen, återupplivat dem och fört dem till ett visst uppror. Men i grund och botten är detta knappast värt att slösa ett ord på!
[9] Jag har i vilket fall berättat min välgrundade åsikt för den gamle mannen på ett mycket begripligt sätt, och han grubblar nu på det i sitt halvsovande tillstånd. I morgon är han säkert en helt annan person – och om det inte vore som jag just har sagt, skulle Herren Själv redan ha sagt något till honom; men Herren, som mycket väl vet vad som försiggår i denna fråga, verkar inte ta den minsta notis om det. Men om Han och Roms höga ledare fullständigt ignorerade hela saken, då kan vi båda vara helt säkra på att det inte fanns mer i denna händelse än vad jag just har beskrivit för dig. Därutöver måste jag tacka dig av hela mitt hjärta för ditt mycket vänliga erbjudande, och med den för mig så glädjande försäkran att jag helt villkorslöst kommer att ta det i anspråk.
[10] Ty vad kan vara mer saliggörande på denna jord för än ärlig människa än att leva och verka i ett mänskligt samhälle vars motto är ’kärlek och sanning’, där människans människovärde ömsesidigt erkänns som den heligaste garantin för vår existens och han därmed fullt ut erkänns som vad han är från Gud, och där alla medlemmar känner igen Herren allra tydlig-ast, som med ett hjärta, älskar Honom och ger Honom allena all ära, och också säger som med en röst: ’Her-ren allena är allt i alla, och vi är alla bröder bland varandra, av vilka ingen inbillar sig vara ens det minsta högre eller mer förträfflig än sin nästa; och om det skulle finnas några meningsskiljaktigheter i gemen-skapen, bör dessa endast bestå i att den ene strävar efter att vara en större vän till den andre, för att vara till nytta för alla människor i den fullaste sanning med enad styrka!’
[11] Ja, Roklus min vän, det är människans sannaste och mest himmelska kallelse på denna jord; att hjälpa alla de förtryckta och de som lider fysiskt och mentalt, varhelst någon hjälp fortfarande är möjlig! Och det är också Herrens ytterst tydligt uttalade kärleksfulla vilja; den som troget följer den kommer säkerligen aldrig att gå tomhänt därifrån! – Håller du inte helt med mig?”
97. Roklus avslöjar de fariséiska sederna
[1] Roklus säger: Hela mitt liv, mitt hjärta, mina käns-lor, mina ständiga tankar och strävanden har alltid gjort så – och nu desto mer, sedan jag har känt igen och tagit emot hela Hans varelse i mitt hjärta och i min vilja för evigt! Jag är nu en betydligt rättvisare person att tala och döma vad gäller gamle Stahar, ty det är lätt för någon som vandrar i ljuset att tala om natten. Det finns visserligen också skuggor på dagen; men det är mycket ljusare under vilket träd som helst än på natten, hur ljus den än är. Men som det är i na-turen är det också i anden! Den som är upplyst i sitt hjärta och sin själ har goda skäl att irritera sig över sin grannes natt; ty hans Tartarus-mörkaste tankar är fort-farande ett starkt ljus jämfört med en farisés ljusaste tankar i hans himmelska natt.
[2] Du vet, bland oss greker har det länge funnits ett talesätt om en person som säger eller gör något otro-ligt dumt: ’Han är ännu dummare än en judisk farisé!’ Jag menar inte att det flesta eller ens alla fariséer är dumma; men många av deras stora antal är det i vilket fall. Men jag vill egentligen inte säga så mycket om hur otroligt dumma de är; att de flesta fariséerna är ytterst onda och oförsonligt hämndlystna är en avgjord san-ning, vilket obestridligen har bekräftats genom otaliga, sorgliga och bittra erfarenheter. Och enbart av denna anledning är jag faktiskt en hängiven fiende till dessa människor; ty det kan inte finnas någon gemenskap eller något umgänge med dem – det finns inte, absolut inte mer!”
[3] Ah, det är lätt att tala med och gott att göra affärer med samarierna, även om de också lever enligt Mose lära! Inte heller är det helt omöjligt med sadducéerna; men man kan inte börja något alls med ärkejudarna, som fariséerna kallar sig! De respekterar dig bara om du har låtit dig övertalas på det mest märkliga sätt. Ge allt du har till fariséerna och dö sedan av hunger framför deras feta dörrar, och då kommer du att vara ett sant Guds barn och kallas helig och högt respekte-rad av fariséerna! Ve dem som de lägger till ens lite intelligens – han kommer alltid att betraktas med för-aktfulla blickar och kommer aldrig att vinna något rykte bland dessa avundsjuka människor, om han inte bringar dem ett stort offer och sedan låter sig använ-das för de lägsta syftena för fariséernas bästa med sin skarpa hjärna!
[4] Men vilken insikt ger allt detta sammantaget den som utreder ljus och sanning om ärkejudarna, som bär auktoritetstiteln ’farisé’? Ingen annan än den som jag en gång själv hörde helt obemärkt av två mycket väl-närda fariséer som vandrade tillsammans och med mina alldeles egna ögon! Jag kommer att namnge dem A och B enbart för att kunna skilja dem åt i tal!
[5] A sade till B med något slemmig, rosslig röst: ’Lyssna, den där dumma fabeln om Moses, som aldrig funnits, är inte alls dum! Det finns säkerligen inget spår av sanning i den, och Jehova är en tom, poetisk tanke, och allt som befalls i vår skrift är ett människo-verk, liksom människan själv är ett verk av naturen, som ständigt skapar och åter förgör!
[6] Gud och gudar är emellertid bara de människor som besitter tillräckligt med styrka och energi för att göra sig till sådana. Det är bara svårt i början; när saken efter många år väl är fullt utformad och utveck-lad, är allting en barnlek. Med några få falska mirakel kan hela världen övertygas. Då behöver man bara snart bygga några tempel som är stora som berg och utsmycka dem utvändigt och särskilt invändigt med allt möjligt mystiskt skräp och lära den blinda mänsklig-heten att känna igen en allsmäktig Gud som existerar någonstans, vars tjänare och viljeutförare naturligtvis inte kan vara några andra än vi präster!
[7] Man måste också, för att bli mer respekterad, be-lasta folket med alla möjliga lagar som är svåra eller till och med omöjliga att följa, som om de vore från Gud, och ständigt hänsynslöst straffa överträdarna med de strängaste straff! Därigenom skapas och upp-rätthålls folkets lydnad, rädsla och svaghet; och när man väl har uppnått detta, då har man god, gudalik auktoritet över allt.
[8] Men man måste ändå noggrant vaka över att folket inte får någon vidare upplysning, mer än just så myck-et att människan i nödfall kan förstå våra ord. Bara ett steg längre än så, så kommer människor omedelbart att börja fråga om alla möjliga saker! Men när männi-skor börjar ställa frågor, bevisar det att de också har börjat tänka; präster och ett tänkande folk som mora-liskt kontrolleras av dem passar aldrig för varandra!
[9] Människorna får inte ha mer ande än en dresserad oxe eller lydig åsna; gå bortom dessa begränsningar – så kommer prästernas rykte omedelbart likna ett över-givet skepp! Folket får aldrig ens ana något om vår inre kunskap; för om det händer, kommer det snart vara över med själva vår existens!
[10] Därför gäller det särskilt i denna tid, när alla möj-liga förbannade upplysare av folket börjar träda fram, framför allt att se till att de tas bort från jordens yta! Även om en svala är långt ifrån att ge en hel sommar, är det ändå en indikation på att många fler snart kommer att följa. Men det kan komma hur många svalor som helst, och som mest kan de vara farliga för sparvarna; men upplysarna av folket blir farliga för oss – så låt oss bli av med varenda en av dem!’
[11] Detta var A:s lovvärda tal, och B, en liten knubbig karl, höll helt med A; han ryckte bara på axlarna och bekräftade: ’Detta kommer att bli mycket svårt på grund av de mycket upplysta romarna, genom vilka våra judar redan har blivit otroligt korrumperade! Och som grädde på moset måste en sann Satan ha placerat de ytterst irriterande esséerna under näsan på oss, och dessutom står de under Roms beskydd! Och om vi inte börjar smickra in oss bland folket genom de listigaste och mest subtila bedrägerier, är det snart över för oss!
[12] Vi måste nu utrusta oss med alla möjliga mirakel-medel, ty med dem kan även redan upplyst person lätt övertygas. Men miraklen måste vara mycket utsökta och helt nya och inte ha förekommit alltför ofta, an-nars kommer vi att bli inträngda i ett hörn och de förbannade magikerna, som flockas till Jerusalem från alla håll, kommer att få oss att se misstänksamma och i slutändan till och med löjliga ut – särskilt nu, som om inte det vore nog, när till och med esséerna utför mirakel inför våra ögon, och när en ny, högst extraor-dinär mirakelgörare har framträtt i Galiléen och kanske drar till fält rakt mot oss med all sin energi och vill förgöra oss till varje pris! Men även han måste förgöras av oss till varje pris, precis som den välbe-kante döparen i Jordan också måste förgöras; ty han har redan orsakat oss oöverskådlig skada! Kort sagt, sådana upplysare måste förgöras, annars kommer våra gamla bedrägerier mot folket att komma fram i ljuset på det naknaste sätt, och vi och vårt välbefinnande kommer att ha nått vårt eviga slut. – Vad anser du om detta?’
[13] A sade återigen: ’Jag håller helt med dig om temp-lets härskare som har blivit alldeles för ljumma och ändå ytterst snåla, skulle vilja offra en del av sina re-dan omätliga skatter! Men de tänker: ’Vi har vårt; så det får gå hur det vill; vi kommer ändå att klara oss ganska väl överallt med våra rikedomar! Så länge kon ger mjölk, mjölkar vi den; och när den en dag inte längre ger någon mjölk, slaktar vi den hellre själva och får till slut ändå en välsmakande stek på hennes kött!’ De har tillåtit saker och ting att gå alltför långt, och det kom-mer nu att bli mycket svårt att förblinda människorna igen så att de bara tror på oss.
[14] Ja, om vi hade romarna på vår sida, skulle det vara en enkel sak; men som det är, av politiska skäl, har vi bara Herodes delvis på vår sida! Det är ingen idé att tala med Pilatus; för han har den största romerska stoltheten och tillåter inte ens någon från den högt uppsatta judiska klassen att komma inför honom, föru-tom i allvarliga romerska rättsfall – och även då kommer alltid en jude till korta mot en romare!’
[15] Båda fortsatte diskussionen i den här riktningen, medan jag gick bakom dem en stund, och det måste ha gått ungefär tre veckor sedan dess, då jag hörde detta berömvärda samtal nära Betlehem, där jag vid den tiden befann mig i affärer. Och detta samtal stärkte mig ännu mer i min ateism; ty av det drog jag slutsatsen att även dem som jag misstänkte tro på Gud inte hade en gnutta tro på ett högre gudomligt väsen. Jag fann min sedan länge formerade uppfattning be-kräftad, att alla läror om Gud inte var något annat än det mest oädla och illvilliga bedrägeri.”
98. Roklus irriteras över Stahars andliga blindhet
[1] (Roklus:) ”Det var först här som jag återigen lärde känna en sann Gud i en fullkomlig, bästa och visaste människa, och Han allena är detta och förutom Ho-nom finns ingen annan; ty i Honom allena finner jag alla de egenskaper förenade som en gud enligt sunt förnuft måste ha, annars kan Han omöjligt vara en gud. Jag insåg det och inser det nu som hedning och som före detta ateist allra tydligast inom mig – och denne gamle, stränge judiske Guds tjänare vill inte inse detta! Men varför inser han det inte? För att han aldrig har sökt sanningen, och ännu mindre någonsin den sanne Guden!
[2] Jag har nästan rest över alla jorden för att finna sanningen och en möjlig sann Gud; men alla mina stora uppoffringar var förgäves! Jag gav upp allt vidare sökande och kastade mig i den världsliga visdomens armar, och med min heroiska ande fann jag snart tillfredsställelse i den och ett så stort inre, likväl myck-et värdefullt ljus från Sokrates, Platons och Aristoteles skrifter att jag därigenom började inse att det endast är genom den inre kärleken och visdomen som en människa kan forma ett transcendentalt liv som då inte lika lätt kommer att förstöras såsom det genom-ruttna köttsliga livet.
[3] Här, ur hela livets Herres egen mun, hörde jag samma lära – nu upplyst av det klaraste livsljuset! Her-ren Själv kom mig alltså till mötes, jag som så länge förgäves sökt, och Han gav mig här, i min egentliga hembygds närmaste omgivning, allt det som jag så länge och förgäves sökt i hela världen med många uppoffringar och stor möda.
[4] Men om jag så snabbt har kunnat finna den eviga och mest levande sanningen här och känt igen den som sådan, varför då inte den gamle judiske gudstjä-naren? Eftersom han, vilket jag alltför tydligt lärde mig inte bara av de två fariséernas samtal när de gick tillsammans, utan av tusentals andra, vare sig sökte sanningen för sig själv, och än mindre för någon an-nan!
[5] På grund av sina själviska och giriga avsikter var han alltid en stor fiende till all sanning och all upp-lysning av ett folk, men nu kom han hit och befanns sig omedelbart i ett veritabelt hav av sanningar av högsta och djupaste slag. Hans hud kunde omöjligt stå emot detta; men hans ande, nu något väckt ur sin gamla slöhet av vinets doft, visade oss alla klart och tydligt att han fortfarande är en fullständigt inbiten farisé!
[6] Han är sannerligen ett krokigt, gammalt träd, som är svårare att räta ut än ett ungt; men att försöka räta ut honom långsamt och försiktigt är förmodligen ett fullständigt meningslöst arbete! Jag vill inte förneka för dig, min käre vän Floran, att även denna gamla krokiga stam till slut kommer att bli rak! Men han måste hålla sig borta från vin i framtiden, annars kommer det inte att gå väl med rätningen av hans ärkejudiska stam!”
99. Stahar berättar om sig själv och sina livserfaren-heter
[1] Nu reser sig Stahar och säger något surmulet till Roklus: ”Du har allmänt sett inte felbedömt den nuva-rande fariséismen; men vad din dom över mig beträf-far, har du gjort ett mycket allvarligt misstag! Ty jag har i hemlighet sökt livets sanning i lika hög grad som du, och har först här funnit den i överflöd, och den har inte gjort någon mer gott än mig – och kanske har ingen av er haft lika mycket glädje av den som jag! För mig var och är den en ovärderlig ädelsten, som jag inte skulle byta mot en hel jord!”
[2] Jag var och är fortfarande mycket lycklig i ett så-dant livsljus; men ett moln kom över mitt sinne när jag såg Herren gripa bägaren så ivrigt. Varför då? Det har ni redan förstått, och Floran har med sin livsfläkt helt blåst bort det lilla svarta molnet och han har gjort en mycket god gärning i mig, för vilken han inte kommer att gå obelönad; men du Roklus, min vän, dömde mig ganska skoningslöst och faktiskt lite felaktigt!
[3] Men för att du skall förstå att jag inte nu tillhör och aldrig helt har tillhört dessa fariséer, som de få du just har beskrivit, vill jag bevisa det för dig genom att jag för det första förlåter dig för den mycket felaktiga bedömningen du gjorde av mig, och för det andra genom att vänligt be dig att ta emot mig och Floran i ert institut!
[4] Vid detta tillfälle vill jag också informera dig att jag vid flera tillfällen i Jerusalems råd själv har lett för-handlingarna mot ert institut, och institutet har mycket att tacka mig för! För enligt det gamla ordspråket att många hundar är harens död, så hade också det gamla institutet gått under om vi hade satt in alla medel mot det. Men tack vare mitt säkert mycket genomtänkta och solida motanförande lyckades det till sist att få ert institut tolererat i vår närhet. Jag fick nämligen tempel-tjänarna att förstå att institutet snarare är ett stöd än ett hinder för templets sak, eftersom många som sedan länge förlorat all tro på templet genom undren vid ert institut åter vänder sina blickar mot templets gamla tinnar – om vilket de från skriften och den muntliga traditionen fortfarande mycket väl vet vilka ovanliga ting som har skett, både inom och utanför templet.
[5] Det var också jag som rådde templet att inte gå i strid mot ert instituts mirakel, eftersom templet däri-genom skulle bli misstänksamt mot sina egna. Och se, mitt råd respekteras fortfarande i hög grad av templet idag, och du kan inte påstå att något mer betydande har vidtagits mot er av templet! Om jag emellertid har handlat mot er som en enkel ärkejude, kommer jag sannerligen inte att göra det som er medlem, och ännu mindre efter att vi alla här har funnit livets största sanning och en och samme Herre och Mästare av evighet! Om min begäran behagar er, så säg ja, så kommer jag och mina inte obetydliga skatter att vara era i Herrens namn!”
[6] Här räckte Roklus fram handen till Stahar, djupt rörd, och sade: ”Tusen gånger välkommen, min bro-der Stahar! Du skall leda institutet vid min sida!”
[7] Stahar säger: ”Ja, det som står i min makt kommer jag utan tvekan att göra; men som du själv mycket väl märker, så är inte mina krafter längre särskilt stora – för vid sjuttio års ålder vänder man inte längre upp och ner på några hus! Visserligen är jag annars fortfa-rande ganska pigg och känner mig ännu rätt ungdom-ligt stark, särskilt under vackra och klara dagar; men en gammal mans ungdomliga förmåga är ungefär den-samma som den behagliga varaktigheten av en vacker och varm senhöstdag. Under några timmar lämnar den inget övrigt att önska; men omedelbart därefter kommer en fruktansvärt kall vind, och dagens behag är över!
[8] Det är samma sak med mig. Idag känner jag mig lika stark som ett ungt lejon, och i morgon skulle jag kunna vara lika eländig och svag som om vampyrerna hade tömt varenda droppe av mitt blod! Och därför bör du inte förvänta dig alltför mycket av min hjälp.
[9] Men min stora erfarenhet skall bli din, tillsammans med mina jordiska skatter! Du kommer att kunna an-vända dem under lång tid framöver, eftersom du bara är omkring femtio år gammal, vilket i jämförelse med mig kan kallas en sann ungdom. Men jag saknar san-nerligen inte alla möjliga erfarenheter, och kanske kommer jag med mina många och mycket viktiga er-farenheter att lämna dig en större och mer värdefull skatt för livet än med mitt myckna guld, ädelstenar och pärlor!
[10] Även jag var en flitig sanningssökare i början. Jag har också rest genom många länder och städer och sökt sanning och människor och måste öppet erkänna att mitt sökande inte var helt utan framgång. Jag upp-levde ofta inom mig ögonblick av stor klarhet. Men liksom saker ofta händer människor i denna värld, hände det också mig. Idag är man helt klar, men i morgon sätter alla möjliga, jordiska bekymmer in och förmörkar det mänskliga sinnet totalt, och då hjälper det inte att samla sig själv i anden.
[11] Världen stormar in i våra sinnen utan nåd eller hänsyn och förstör ofta varje spår av ett högre och inre livsljus. Och om man ser på sig själv efter sådana olika världsstormar, ser ens hjärta ut precis som den stora Sahara-öknen i Afrika; allt högre liv ligger där som dött, och om man börjar skaka om det och väcka upp det igen, verkar det som om man försöker plan-tera åkrar, trädgårdar och ängar på en öde stäpp!
[12] Ja, det hör sannerligen inte till det omöjligas sfär i världen att förvandla en sandstäpp till ett bördigt land; men det kräver mycket arbete och tålamod! Man skulle först behöva gräva bra brunnar, sedan hämta in god, främmande jord från fjärran och täcka sanden till-räckligt vitt, brett och djupt med den. Sedan skulle man behöva dra vattenledningar från brunnarna i alla riktningar och noggrant bevattna jorden som ligger ovanför sanden; på så sätt skulle en tidigare sandig stäpp säkerligen snart förvandlas till ett Eden. Men vem skulle ha tid, lust och de nödvändiga medlen för ett sådant arbete?
[13] Och min vän, samma sak händer en person vars liv har blivit en sann sandstäpp genom världens olika stormar! Det saknas faktiskt inte möjligheter att bli en fullvärdig ljusmänniska; men var har personen styrkan, tålamodet och de nödvändiga medlen för detta, sär-skilt om han lever nästan helt ensam?! Ja, här vid detta utomordentliga tillfälle som saknar motstycke, kan även den mest öde sandstäppen lätt bli ett mycket blomstrande Eden, fysiskt och andligt! Detta är kraf-ten i Herrens allmakt, som kan förvandla vatten till det bästa vin och stenar till det godaste bröd!
[14] Men jag har arbetat flitigt med mig själv i femtio år och har hittills inte uppnått någonting; men nu har jag inte arbetat alls och jag ville inte heller höra talas om något arbete mer, och just nu i mitt lata tillstånd har Herren gett mig mer än jag någonsin sökt! Min gamla sandiga livsstäpp har ny förvandlats till en fro-dig livsträdgård; men jag bidrog inte till den; Herren gjorde det frivilligt! Men som nu är fallet med mig och de fyrtionio följeslagarna, så var också fallet med många andra, av vilka du själv inte är något undantag!
[15] Jag har ofta övertygat mig själv att människor sällan finner exakt det de så flitigt söker, och mest sällan när de faktiskt söker efter det. Om en person har tappat bort något på en stig och vänder tillbaka och flitigt letar efter det förlorade föremålet, kommer han säkerligen att hitta allt innan han hittar just det han har förlorat. En helt annan person, som senare tar samma väg, kommer lätt, helt av en slump, att hitta det som den föregående personen förlorade, som är helt okänd för honom. Varför hittade någon som aldrig hade sökt efter det det förlorade föremålet, och varför inte den som hade tappat bort det och sedan omedel-bart sökte efter det med all flit? Hedningarna har näs-tan rätt när det kallar sådana fenomen ’ödet nycker’!”
100. Varför Stahar tvivlade på Herren
[1] (Stahar:) Så söker en ung man som efter en brud. Han knackar här och där och finner ingenting annat än avslag efter avslag. Till slut blir han så förbittrad att han säger: ’Nej, nu har jag fått nog! Jag skall förbli ogift och sköta mitt eget hushåll så gott jag kan!’ Men när han nu, med en mycket allvarlig menad vilja, av-står från allt uppvaktande, hamnar saken snart i annat läge! Brudar kommer nu i dussintal, tio för varje finger, om han bara kunde försörja dem! Ja, varför nu, och varför inte tidigare, när han sökte efter en brud?”
[2] En annan beger sig i nödens stund ut för att fiska, eftersom han behöver fisk till marknaden. Han sliter en hel natt, väl utrustad med alla knep och andra fiske-tekniker, och hans nät förblir tomma. På morgonen överger han helt nedslagen hela fisketuren, men bara för skojs skull kastar han ut sina nät igen, helt överty-gad om att han inte kommer att fånga en enda fisk. Och se, det utkastade nätet börjar slitas sönder av den stora mängd fisk av det vackraste och ädlaste slag som har fångats! Ja, varför så många nu helt plötsligt – och förut ingenting på hela natten?
[3] På samma sätt försmäktade folket under flera tusen år under det tjockaste mörker av alla möjliga vidske-pelser. Miljontals sökte livets sannaste ljus. Men vad fann de? Just det vi båda hittills funnit, nämligen – ingenting! Vad återstod till slut för mig och dig, och därmed även för många tusen? Inget annat än att, poli-tiskt sett, stanna kvar med vad vi hade och vad vi hade gjort till vårt eget genom alla möjliga erfarenheter! Nu, vid slutet av våra jordiska dagar, har vi emellertid inte sökt något mer, och se, som genom ett trollslag har porten till Guds uråldriga ljus öppnats, och vi andas nu in ljusströmmar! Varför nu, och varför inte tidi-gare? – Se, så här är det i världen, och det är tydligt att Herren vill ha det så! Men varför är det just så och inte annorlunda, det vet endast Herren Själv!
[4] Där nere vid Herrens bord sitter Hans främsta lärjungar. Vilka är de då? Jag känner dem alla! De är fiskare; bland dem finns knappt någon som kan läsa och skriva – annars är de ärliga och hårt arbetande människor! Säkerligen har ingen av dem någonsin sökt en högre och djupare livssanning, som vi, – och se, de har mottagit ett ljus framför oss alla som har sökt hela våa liv! Tro mig, våra namn kommer att försvinna som ljuset från en fallande stjärna och som en blixt; men deras ljus och namn kommer att lysa för alltid och i all evighet! – Vem har det bättre nu, den som har levt och handlat som en ärlig människa på jorden, eller den som har ägnat hela sitt liv åt att söka efter livets inre, djupa sanningar?
[5] Herrens husregler är och förblir en olöslig gåta för den dödliga människan. Men vad kan den maktlösa människan göra annat än med allt tålamod ta saken som den kommer; vi kan inte bestämma eller ändra någonting! Eller kan vi nu eller någonsin tidigare göra något åt det faktum att vi nu, som av en slump, har nått fram till det mest oerhörda livets ljus? Vi sökte länge nog med alla lyktor bara för att få någon som helst begriplig uppfattning om en sann Gud, så att vi med full och övertygande insikt kunde ha antagit att det måste finnas någon Gud som vägleder och kontrolle-rar allt. Men förgäves!
[6] Vad vi sökte drog sig allt djupare in i intigheten, och till sist stod vi – sett i sanningens ljus – nästan helt utan någon gud på den vida jorden. Du blev en essé och som sådan en magiker i optima forma (bästa tänk-bara form). Jag däremot förblev till det yttre en hård-för farisé och utförde som sådan regelbundet mirakel av skenbar fromhet inför de blinda människorna. Och så levde vi båda i godan ro under en ganska lång tid.
[7] Vi har ofta med glädje gjort resan hit till den gamle fiskaren Markus. Men har vi någonsin uppfattat ens den allra minsta antydan om att livets största ljus en dag skulle gå upp för oss båda här, att vi här skulle lära känna den ende sanne Guden, om vilken vi trots allt vårt sökande, inte ens kunde få den allra minsta för-ståelse av, inte bara med vårt förstånd, utan istället – incredible dictu (otroligt nog) – helt personligen, och på ett sådant sätt att det inte lämnar något som helst tvi-vel bakom sig? Du förstår, det är så allting kommer från Gud! När man faktiskt inte längre söker efter något, då finner man ofta tusen gånger mer än man letade efter!
[8] Du blev tidigare upprörd när jag fällde vissa utta-landen som sådde tvivel om Herrens mest otvivelakt-iga gudom. Jag tyckte i hemlighet om ditt allvar, och om jag hade menat allvar med mitt påhittade tvivel, tro mig, då skulle jag ha svarat dig! Men jag kände i hemlighet äkta glädje över dig; ty jag tänkte för mig själv: ’Om du visste varför jag egentligen väckte ett tvivel, skulle du ha varit tvungen att glädjas i ditt hjärta!’ Jag blev bara förvånad över att du förbisåg Herrens fridfulla lugn och att du förstod alltför lite av det sanna djupet i Rafaels ord till dig. Därför säger jag dig än en gång att mina många erfarenheter är av stort värde! Min vän, den som har sett Albions (Englands) stränder har säkerligen redan upplevt ett och annat!
[9] Välj bara ut tjugo tillförlitliga och uppriktiga vän-ner, så kan du räkna med att det bland dem säkert finns en förrädare som lurar, redo att bli en skurk vid första tillfälle! Jag står här i spetsen för de fyrtionio, kan du med säkerhet anta att det inte finns en enda bland dem som har två tungor?! Men sapienti pauca (den vise mannen behöver lite) – jag hoppas att du förstår mig; för det finns fortfarande ingen anledning att tala för högt om det! Det är därför jag också reste mig från bordet, så att jag kunde utbyta några friare ord med dig här på avstånd från mitt bord. Min Flo-rian, ja, du kan bygga ett hus på honom; men sedan återstår fyrtioåtta, och med dem är det helt nödvän-digt att man först försäkrar sig fullständigt om deras inre sinnesstämning innan man vill börja odla en helt ny åker!
[10] Du var en fullständig ateist, och jag inte mindre! Men flera av de fyrtionio var alltför dumma för det; de trodde på templets uppenbara bedrägerier. De kan därför bara vara vidskepliga, blint dumma fanatiker! Och tro mig, sådana människor är alltid farligare för oss sanna människor än en hel flock lejon! Därför är upphöjd visdom sannerligen på sin rätta plats här. Men se, mitt skenbara uppror mot Herren hade en god effekt! De flesta missbedömde mig och ställde sig på den vise Florans sida; endast ett fåtal kunde finnas kvar bland dem som ställde sig på min snarare än på Florans sida. Men även dessa anser att jag kanske gick lite för långt! Och nu, min käre vän Roklus, döm efter vad som är rätt och riktigt, för det första huruvida jag handlade riktigt och för det andra huruvida jag är värdig din vänskap, precis som Floran!”
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Kapitel 1-100:
1. Herrens förhållningsregler för Markus
2. Den romerske översteprästen. Kritiserar Roms hedniska prästerskap.
3. Romersk religion på Jesu tid
4. Herrens förutsägelser om Rom och Jerusalem
5. Evangelium för kvinnor
6. Vad morerna anser om mirakel
7. Vem har rätt?
8. Möjligheter att göra större saker än Herren
9. Att utföra mirakel när man är helt förenad med Guds vilja
10. Herren uppmanar morerna som inte är kallade att bli Guds barn
11. Delegation från Caesarea
12. Den kloka lagstiftningen i Mataels rike i Pontus
13. Debatt mellan Cyrenius och Roklus
14. Roklus och hans följeslagares verkliga avsikter
15. Roklus besöker det mirakulösa bygget
16. Den ateistiska trosbekännelsen
17. Roklus rättfärdigar sin ateism
18. Roklus åsikt om gudar och präster
19. Roklus försöker bevisa sin ateism
20. Roklus karaktär enligt Herren
21. Cyrenius behandlar Roklus som en vän. Orsaken till prästerskapets nedgång.
22. Den av människan skapade heligaste platsen i templet
23. Roklus talar om det indiska prästerskapet
24. Roklus berättar om översteprästens bostad
25. Roklus den indiska och judiska religionen
26. Roklus prisar gudsfruktan och icke-existens
27. Roklus filosofi om naturen
28. Filosofens naturgud
29. Roklus jämför mänskliga gärningar med gudom-liga
30. Roklus visar att hjärtat är den sanna gudomens säte
31. Roklus skickas till Rafael
32. Rafael beskriver Gud
33. Syftet med botgöringen i Indien
34. Farorna med stora vetenskapliga framsteg
35. Hur uppkom slaveriet?
36. Egyptiernas själviska ekonomi
37. De gamla indiernas politik
38. Den religiösa förbindelsen mellan Indien och Kina
39. Roklus berättar om en indisk magiker
40. Rafael förklarar den indiske magikerns trolleri-trick
41. Prästerskapet som fiende till ljuset
42. Nattens frukter och det andligas frukter
43. Roklus försvarar esséerna och de falska miraklen
44. Skillnaden mellan livsvisdom och bedrägeri
45. Farorna med essén-ordens bedrägliga mirakel
46. Sanna och falska mirakelgörare
47. Roklus tvivlar på Rafaels kraft
48. Roklus rättfärdigar grundandet av esséernas or-den
49. Vad Roklus har hört om nasarén och hans åsikt om det
50. Roklus ber Rafael om ett mirakel
51. Esséerna försöker förstå vem Rafael är
52. Roklus talar om vikten av ett utvecklat sinne
53. Kärlekens inverkan på sinnet
54. Rafael avslöjar vad Roklus innerst inne anser om Herren
55. Kärlekens essens
56. Kärlekens kraft. Brist på sinne och förnuft.
57. Kärlek och dess ljus leder till insikt
58. Roklus och hans följeslagare överväger
59. Ruban vädjar till förmån för Herren
60. Ruban vänder sig till Herren
61. Herrens råd och tal
62. Roklus försöker rättfärdiga sin oärlighet inför Herren
63. Prästerskapet är det största hindret för spridandet av Herrens lära
64. Livets sanna väg
65. Satan och materia
66. Vad som kommer att hända en materialistisk själ på den andra sidan
67. Förklaring av ordet Sheoula. Klärvoajans.
68. Hur man älskar Gud över allt
69. Frågor om sjukdom och helande
70. Smärta, sjukdom och död
71. Den mänskliga viljans frihet
72. Rätt slags iver
73. Utveckling av den fria viljan. Följderna av en överdriven iver.
74. Herren nämner sista måltiden och Hans korsfäs-telse
75. Rafael äter mycket
76. Den stora skillnaden mellan Rafael och en män-niska
77. Rafaels mirakel
78. Zorel ber om fri lejd
79. Innebörden av att vara ett Guds barn på denna jord
80. Övergångar i naturandarnas rike
81. Diamanten och rubinen Thummim och Urim
82. Härskarnas juveler av guld och ädla stenar
83. Begär inte en blind tro
84. Faran med guld
85. Mitt rike måste ryckas till med kraft
86. Allting behöver dess tid
87. Zorels syn på skapelsen
88. Roklus talar skarpt till fariséerna
89. Rafael förklarar ’Satan’ och ’djävulen’ för Roklus
90. Roklus invändningar
91. Demoner och deras inflytande
92. Människans fria vilja. Hjälp från den gudomliga nåden.
93. Själens självbestämmande
94. Floran fördömer den kärlekslösa kritiken mot Herren
95. Det romerska styrets välsignelse för det judiska folket
96. Roklus och Floran samtalar om Stahar
97. Roklus avslöjar de fariséiska sederna
98. Roklus irriteras över Stahars andliga blindhet
99. Stahar berättar om sig själv och sina livserfaren-heter
100. Varför Stahar tvivlade på Herren