Johannes Stora Evangelium 16

1. Treenigheten i Gud och människan

[1] (Herren:) ”Men det ni nu skall få höra, det skall ni tills vidare behålla för er själva och inte avslöja vem Jag är före den rätta tiden! När den tiden är inne, kommer ni själva att erfara det genom Min ande, som är den verklige Helige Ande.

[2] Fadern, Jag som Sonen och den Helige Ande är åtskiljbara, men från evighet ett och detsamma.

[3] Fadern i Mig är den eviga kärleken och som sådan urgrunden och den egentliga ursubstansen till allt som finns, som uppfyller hela den eviga oändligheten.

[4] Jag som Sonen är ljuset och visdomen, som utgår från den eviga kärlekens eld. Detta mäktiga ljus är Guds eviga, mest fullkomliga självmedvetande och den klaraste självkännedom, och är det eviga ordet i Gud, genom vilket allt som är har blivit till.

[5] Men för att allt detta skall kunna bli till, fordras också Guds mäktigaste vilja – och det är just den Helige Ande i Gud, genom vilken handlingarna och varelserna får sitt fulla varande. Den Helige Ande är det stora uttalade ordet: ’Varde!’ – och så blir det till som kärleken och visdomen i Gud har beslutat.

[6] Och se, allt detta finns nu i Mig: kärleken, visdomen och all makt!

Och därför finns det bara en Gud – och det är Jag. Och Jag har endast därför tagit på Mig en kropp, för att kunna uppenbara Mig närmare för er människor på denna jord, som Jag helt och hållet har skapat efter Min avbild ur Min kärleks ursubstans – såsom nu sker inför er.

[7] Att också ni bär precis samma motsvarande treenighet inom er som Jag själv, det skall nu genast göras helt klart för er.

[8] Förstå, varje människa bär en kärlek inom sig och har till följd av denna också en vilja; ty kärleken i sig är begär och längtan, och i detta begär och denna längtan ligger själva viljan. Detta gäller också alla växter och djur, och i viss mån även den övriga materien.

[9] Kärlek och vilja har till och med den råaste och mest obildade människan. Men vad åstadkommer hon med dem? Hon strävar endast efter att tillfredsställa sina lägsta och mest materiella behov, som instinktivt övergår från hennes råa kärlek till hennes vilja, varifrån hennes förstånd inte får annat än ett mörkt töcken. Se på följderna av sådana människor: är de inte vida sämre än det som djuren frambringar, vars kärlek och begär leds genom ett högre inflytande?

[10] Men helt annorlunda förhåller det sig med kärleken och dess vilja hos de människor vilkas förstånd har blivit ett klart ljus; det genomlyser då kärleken, dess vilja och därmed hela människan. Först då ger kärleken de rena medlen, ljuset eller visdomen ordnar dem, och viljan sätter dem i verket. Men eftersom människan, som Guds avbild, också bär denna förmåga inom sig – består hon då av tre människor, eller är hon endast en?”

[11] Då sade alla, och särskilt de gamla lärjungarna: ”Vi tackar Dig, o Herre, för att Du nu åter har talat helt klart; ty det är ju inte alltid Din sed att tala och undervisa på det sättet. Nu först förstår vi fullt ut hur det förhåller sig med Guds fullkomliga enhet, och så är Du alltså i sanning helt och fullt Gud, såsom det redan flera gånger har fallit oss in.”

2. Guds allestädesnärvaro och oändlighet i Jesus

[1] (Lärjungarna:) ”Men nu återstår bara en fråga, och sedan förstår vi i stort sett!

[2] Se, Herre, Gud är ju, med alla sina egenskaper, också oändlig och därför allestädes närvarande! Hur är det då möjligt i Dig, när Du ändå, liksom vi, befinner Dig kroppsligen här bland oss i en tydligt avgränsad gestalt?”

[3] Jag sade: ”Förstå, ni Mina gamla lärjungar, där visar sig redan åter ett gammalt minnesfel hos er! Minns ni inte längre hur ni, när vi drog från Samarien till Galiléen, där nästan kom till Mig med en liknande fråga? Och har Jag inte genom ett tecken i solen visat er hur Jag genom Min vilja är lika närvarande i solen som på jorden?! Och nu frågar ni Mig nästan om precis samma sak igen! Samma sak visade Jag er i Caesarea Filippi, hos värdshusvärden Mattias i Kapernaum, när Jag genast fyllde den mycket djupt insjunkna gropen, och i Chotinodora med sjön med avgudadyrkan – och ändå förstår ni ännu inte Guds rikes hemlighet, och än mindre Guds egen hemlighet?!

[4] Är inte Min vilja, genomträngd av den glödande eviga kärleken och dess flammande ljus – vilket är Guds visdom – just den Helige Ande som är så ofattbar för er, vilken evigt och ständigt utgår från Mig och uppfyller hela oändligheten?! Och genom detta Mitt Jag, Mitt ’Jag är’, och alltså är Jag också genom Mitt varande och Min existens överallt lika närvarande som Jag nu är mitt ibland er i Mitt faktiska varande, utan någon förmedling. Detta har Jag flera gånger helt tydligt visat er, Mina gamla lärjungar och bröder, och ändå har ni glömt det; men denna gång skall ni väl ändå komma ihåg det?!

[5] Men Jag kommer inte alltid förbli bland er på detta sätt med hela Mitt ursprungliga väsen; och ändå kommer Jag som helt densamme att förbli hos er – det vill säga hos alla som troget handlar och lever efter Mitt ord – ända till denna tidens slut.

[6] Ty Jag skall nu också låta detta mänskliga helt förvandlas till Mitt ursprungliga gudomliga genom många lidanden och den största förödmjukelse, medan ännu tiden är inne, och därefter skall Jag uppstiga till Min Gud, som är i Mig, och till er Gud, som nu är mitt ibland er och lär er detta med Sin mun.”

[7] Flera sade: ”Herre, då vore det oss ändå mycket kärt om Du förblev hos oss så för alltid; ty där Du är, o Herre, där är redan den högsta himlen, och vi skulle aldrig önska oss någon bättre!”

[8] Jag sade: ”Det är inte er ande som talar, utan köttet, i vilket er själ ännu är mycket djupt begravd!

[9] Eftersom det rent andliga livet för själen i Mitt rike ännu är helt främmande för er, så skulle ni naturligtvis hellre vilja leva här för alltid; men om ni visste att ni i ett ögonblick i Mitt rike skulle uppleva större och ofattbart mycket större salighet än under tusen år i en fullt frisk kropp på denna jord, så skulle ni inte tala så. Er, Mina gamla lärjungar, har Jag visserligen redan gett viss försmak – men eftersom ert minne ständigt och alltid är kort, är det så också i denna sak. Men Jag vill nu inte ge er några nya bevis i detta avseende; ty när Min ande väl kommer över er, skall Han ändå leda er in i all visdom.”

[10] Då sade en gång den ännu alltid mest skeptiske Tomas: ”Herre, varför såg vi då den Helige Ande i gestalt av en flammande duva, och varför hörde vi Faderns röst från den öppnade himlen?”

[11] Jag sade: ”Jag visste att också du skulle komma med en fråga, och Jag betraktar inte alls detta som något ogynnsamt från dig; ty du hör ju också till dem som sällan eller nästan aldrig frågar om något.

[12] Förstå, bilden som duvan representerar för era begränsade sinnen för det första Min stora mildhet och för det andra den stora snabbheten hos Min vilja, som är den egentliga Helige Ande; ty där Jag vill vara verksam med Min vilja, där är Jag redan närvarande och handlar, även på ett oändligt avstånd.

[13] Vad rösten liksom från ovan, från himlen, beträffar, så var det också endast Min ande som verkade, den kärlek som utgår från Mig och uppfyller Mig helt, som överallt är oupplösligt förenad med Min vilja, liksom den är i Mig. Att rösten kunde uppfattas som om den kom från himlen skulle antyda och lära er att allt sant och gudomligt gott först kommer ovanifrån, liksom också människan i sitt hjärta först då blir god när hennes förstånd, upplyst av Gud, upplyser människohjärtat och därigenom verkligen förädlar det.

[14] Men när hjärtat väl är upplyst och upptänt i den sanna kärleken, då först blir det helt ljust och levande i människan. Då kommer också din kärlek att tala och säga till dig: ’Ljuset i mig är min älskade Son, i vilken jag har behag, och honom skall ni – det vill säga alla Mina önskningar, begär och lidelser – lyssna till!’ Nå, vad säger du, Min lärjunge? Är det så eller inte?”

[15] Lärjungen sade: ”O, hur skulle det kunna vara annorlunda? I Dig, o Herre, finns den högsta kärleken och visdomen! Du kan ju ställa allt i det klaraste ljus för oss; men det vore väl ändå inte alltför orimligt om också andra troende snart förstod detta så som vi gör nu?!”

[16] Jag sade: ”För dem som det tills vidare är nödvändigt att bättre förstå dessa stora hemligheter, har Jag nu också givit denna förklaring av Guds hemlighet. De andra, som ännu långt ifrån förstår när man talar med dem om jordiska och denna världens ting – hur skulle de kunna förstå och fatta sådana djupt andliga ting?

[17] För barn passar en annan kost än för fullvuxna män. Hur skall du kunna göra något djupare andligt begripligt för den som inte ens i ringaste mån känner den jord som bär och när honom, och ännu mindre vad den stjärnbeströdda himlen rymmer och innehåller? Er har Jag däremot lärt känna allt detta, för att ni framför allt skulle kunna få en levande föreställning om Guds storhet och Hans visaste ordning, och därigenom har ni också lättare kunnat förstå det högre och rent andliga. De andra här har redan erfarit mycket i världen och har därför en grund att också förstå något högre, som framför allt deras stora kärlek till Mig har gjort dem kapabla till. Och så har nu alla de som är mottagliga fått denna höga och djupa hemlighet förklarad för sig; alla andra skall vänta tills får den genom Min ande när de blir mottagliga.”

3. Kometerna

[1] Nu sade också Lasarus: ”Herre, Du förklarade nyligen i Betania också mycket för mig om den stjärnbeströdda himlen; men jag frågade Dig även om naturen hos de av folket så fruktade kometerna, och svaret har säkert av högst visa skäl ännu dröjt. Skall Du kanske ha den nåden att ge mig ett litet ljus även i detta?”

[2] Jag sade: ”O ja, och det med stort nöje! Se, liksom ingen frukt på ett träd mognar på en gång, enligt Min urgamla, det vill säga eviga, ordning, så skapas inte heller någon centralsol, någon planetär sol eller någon jord, sådan som denna, i ett enda slag som redan fullbordad, bebodd och rik på alla slags frukter, utan först steg för steg; ty Gud har sannerligen inte behov av att hasta i något, eftersom Han från en evighet till en annan har tid i överflöd – även om det inte ligger utanför Guds förmåga att i ett ögonblick frambringa en hel sol, liksom en hel jord, eller oräkneliga mängder av båda dessa slag.”

[3] En sådan komet är alltså en sol under tillblivelse, som bildas ur det ljusämne som möts i den oändliga rymden och som i den fria etern alltmer förtätas och därigenom börjar övergå från en ursprungligen andlig substans till en materiell, och som efter för er ofattbart långa tidsrymder blir till en verklig sol. Ur denna, när den nått sin fulla mognad, uppstår först planeter eller jordar, som denna – liksom kycklingar ur ett ägg – men till en början mest som ytterst lösa dimmassor med mycket litet av fastare kroppar. De kastas liksom ut i den vida rymden av solens inre, mäktiga naturkraft; och när de har nått ett avstånd som motsvarar deras storlek och särskilda tyngd, börjar de, genom solens starka dragningskraft, på sätt och vis falla tillbaka mot solen igen.

[4] Ett sådant återfall varar ofta tusentals av denna jords år. Under denna tid har ett sådant ungt solbarn, genom de ljussubstanser som möter det från otaliga håll, alltmer förtätats. När kometen efter ofta många år åter närmar sig solen från någon riktning, blir den sedd av människorna på denna jord och även av människor på andra jordar som en stjärna, vanligen med en lång, ljusskimrande svans av dimma. Men genom en viss frånstötande kraft hos solen kan den ändå aldrig falla tillbaka in i solen. Denna frånstötande kraft – särskilt i solens närhet – består i det mycket våldsamma utströmmandet av ljus. Därför rör sig en sådan komet, när den som ännu mycket lätt kropp kommer nära solen, nästan med ljusets hastighet vidare, eftersom den därigenom får en ny, kraftig impuls och förlorar sig ut i rymdens djup. Därefter börjar den, vid yttersta gränsen av sin bana, åter falla tillbaka mot solen.

[5] På denna jord kan ni se ett litet exempel på detta vid en stor brand. Elden, hettan och det starka ljuset driver en mängd glödande gnistor högt upp i luften. När de väl har kommit så högt att eldens kastkraft inte längre kan påverka dem, faller de snabbt tillbaka; men så snart de åter kommer i närheten av elden, stöts de genast bort med stor kraft och följer på nytt samma bana som förut.

[6] Allt detta har sin grund i den ursprungliga gudomliga ordningen, och allt som överhuvudtaget kallas natur måste rätta sig efter dessa lagar. – Nu vet du också vad kometerna är och kan även förklara detta för tänkande människor.

[7] Men vad gäller de kometer som blir till solar, så kommer de aldrig i närheten av någon annan planetär sol, utan svävar i för er omätliga rymddjup och kommer i senare tider att upptäckas här och där av djupt lärda människor med vissa slags ögonredskap. – Förstår du detta väl?”

[8] Lasarus sade: ”Herre och Mästare från evighet, att jag i stort sett har förstått dessa Dina ord, det är helt visst och säkert; men jag märker ändå ganska betydande luckor där jag ännu inte kan finna mig till rätta!”

[9] Jag sade: ”Och vilka skulle de vara?”

[10] Lasarus sade: ”Herre, vad en sådan komet är vet jag nu väl; men vad är dess svans? Vad betyder den? Och så nämnde Du också att det i senare tider skall finnas så djupt lärda människor som kommer att uppfinna vissa ögonredskap, med vilka man i de stora djupen av Din skapelse kommer att upptäcka de stora kometer, ur vilka det efter eoner av denna jords år skall bli nya solar. Vad kommer då sådana ögonredskap att ha för särskild beskaffenhet? Av vad kommer de att bestå? Hur kommer de att se ut, och hur skall de användas? Se, det kliar nu verkligen i mig att få veta något närmare om detta av Dig, Du som helt visst vet allra noggrannast vad människorna efter tiotusen år och långt därutöver kommer att göra och vad de kommer att uppfinna! Om det vore Din heliga vilja, kunde Du ge mig och oss alla ett litet ljus också i detta!”

[11] Jag sade: ”O ja, varför inte? Ty ju mer någon äger sann och rätt kunskap, desto lättare når han fram till den rena insikten.”

4. Vikten av kunskap

[1] (Herren:) ”Moses själv var en av de största kunniga i alla möjliga grenar av mänsklig kunskap. I Egypten fanns inget, hur djupt mysterium det än var, som han inte hade blivit invigd i, och de gamla egyptierna hade också sådana ögonredskap, om än inte i den fulländning som de nämnda senare lärda kommer att ha, och kunde därigenom mycket väl upptäcka planeterna och också ganska väl beräkna deras banor, vilket ännu i dag deras zodiak i Diadeira (Diathira) är det tydligaste beviset för.

Den rena vetenskapen och huvudvetenskapen låg visserligen endast i prästkastens händer; men allmogen fick nöja sig med det som prästerna ville meddela dem.

[2] Men Moses, som en slags prins vid det kungliga hovet, blev invigd i allt utan att därigenom ens vackla det minsta i Israels tro, som han hade lärt av sin mor, vilken vid hovet var hans amma. Och så kunde Moses också allra lättast nå fram till den helt rena kunskapen om Gud, eftersom hela hans förstånd redan hade fått en ren och rätt förberedande bildning.

[3] Därför säger Jag er också att en ren och välgrundad kunskap om hela jorden – om möjligt i alla dess delar – och om dess rörelse, liksom dess väl avmätta storlek, och därefter om den stjärnbeströdda himlen i alla dess företeelser, för ett rent sinne särskilt kan tjäna till att nå den sanna, enhetliga kunskapen om Gud, utan vilken människan inte kan vänta sig någon verklig frälsning. Ty endast de som verkligen känner Gud kommer till Gud och är i själva verket redan hos Gud; men de som inte känner Gud kan inte heller komma till Gud, eftersom de inte känner Gud och därmed inte heller är hos Gud.

[4] Ty att komma till Gud betyder redan att genom den rena kunskapen och kärleken vara hos Gud, eftersom ingen heller kan älska Gud i sanning utan den rena och sanna kunskapen.

[5] Vad gagnar det din själ om du visserligen tror på en Gud som finns någonstans bortom alla stjärnor, och också tror att Han därifrån, som från ett evigt centrum, hör och ser allt, skapar, uppehåller och styr allt genom sin allmakt, och att Han alltså genomtränger allt och är allestädes närvarande genom Sin makt – om du ändå inte känner Gud det minsta? Du är i din själ till och med långt mer avlägsen från Honom än du föreställer dig Honom! Du är alltså genom en sådan ytterst dimmig nattlig kunskap om Gud säkerligen ännu mycket fjärran från Honom och kan omöjligen älska Honom, utan kan endast ha en halvt troende, dunkel aning och vördnad inför Honom. Och i ett sådant kunskaps- och själstillstånd kan ingen vara hos Gud, och sann kärlek kan det inte vara tal om.

[6] Eller vad skulle en ung man i giftasmogen ålder säga, som i sin närhet såg flera döttrar som han tyckte mycket om och av vilka han av hela sitt hjärta kunde älska en av dem, om man sade till honom: ’Du, det där är inget för dig! I världens yttersta ände finns en brud åt dig; förälska dig i henne, res dit och ta henne till hustru!’ Skulle han inte fråga och säga: ’Ja, var är det? Är det i öster eller i väster, i söder eller i norr?’ Och ni skulle inte kunna ge honom något annat, sant svar än: ’Ja, det vet vi själva inte, men någonstans finns hon nog; älska henne bara och sök efter henne!’

Tror ni att den unge mannen någonsin skulle förälska sig i en så långt avlägsen jungfru, eller att han skulle göra er till åtlöje och ge sig ut för att söka henne i alla världens fyra väderstreck? Jag säger er att han mycket klokt skulle låta bli det! Och inte mycket bättre står det till med kärleken till en helt okänd och på något oändligt avstånd befintlig Gud.

[7] Vilken är då den andra olyckliga följden av detta? Eftersom människorna varken kan känna igen en alltför avlägsen och okänd Gud, och ännu mindre älska Honom, så skapar de sig själva närmare gudar, som de då ärar, älskar och tillber, och åt vilka de bär fram olika offer. Den ende sanne Guden bygger de visserligen också ett tomt tempel, i vilket endast mycket lite ljus får tränga in – och detta är helgat åt den okände Guden. Romarna har av detta gjort sitt blinda Fatum (öde, övers. anm.), som till och med härskar över alla deras gudar. Av detta framgår det dock tillräckligt tydligt vart en felaktig kunskap om Gud med tiden för människorna.

[8] Och eftersom Jag som den Jehova som alltid har ansetts och trotts vara så fjärran nu är er människor allra närmast, så förklarar Jag gärna för er det som kan föra er och era efterkommande till den sanna kunskapen om Gud och till den trognaste kärleken till Honom. Och därför vill Jag nu också kort svara på dina två frågor.

[9] Se, den komet som förklarats för dig har på stort avstånd från solen ingen svans alls, utan endast en dimliknande dis omkring sin kärna. Först när den kommer nära solen bildas dess svans, till följd av dess mycket snabba rörelse. Ty genom denna snabba rörelse – som hos vissa sådana kometer är så utomordentlig att de i solens närhet ofta på bara några ögonblick genomfar 80, 90 eller 100 000 timmars rymdväg – kan den ytterst lätta ljuseterdisen inte färdas genom rummet lika snabbt som den uppenbart tyngre kärnan och den tätare dimma som omger den i dess närhet. Och därigenom uppstår ungefär samma fenomen som om du tog en fortfarande starkt glödande och lika starkt rykande träbit och kastade den en lång sträcka genom luften; då skulle du se hur röken, som en mycket lätt kropp, följer efter det glödande trästycket och därigenom bildar en liknande kometsvans.

[10] Denna atmosfäriska luft är visserligen vida mycket tätare än den rena etern; men för en så snabb rörelse gör även etern utslag. Ty också den är innesluten i tid och rum och är således något materiellt, även om dess ursprungliga element i jämförelse med de förtätade ämnena i en jordvärld är nästan viktlösa. Så är också denna jordluft, som i sig ändå är en kropp med tyngd – annars skulle den vid stark rörelse inte ofta kunna rycka upp de mäktigaste träd med rötterna – i vatten, och ännu mer under vatten, som om den vore helt viktlös.

[10] Eftersom etern i sig också är något materiellt, kan den vid en komets ytterst snabba rörelse också omvandla dess dis till en efterföljande svans av dimma. – Detta förstår du väl nu?”

[12] Då sade Lasarus och alla de andra: ”Ja, Herre, Du vår enda kärlek, nu är detta helt klart! När sådana ting förklaras på detta sätt, måste ju till och med ett barn kunna förstå dem! Så var då också vår jord en sådan komet?”

[13] Jag sade: ”Förvisso – om än inte just frambragd ur denna sol, utan från en annan, vida mycket större, så gör det i grunden ingen skillnad; ty även från urcentralsolarna slungas sådana kometer, som ger upphov till jordbildningar, ut i den omätliga rymden med desto större kraft. De kommer sedan i närheten av de mindre planetära solarna, dras in av dem, bevaras och så att säga omhändertas som egna barn och uppfostras till fullvärdiga jordkroppar.

[14] Nu vet ni detta, och så vill vi, enligt Lasarus önskan, också kasta en blick på de framtida ögonredskapen. Nåväl, att förklara detta för er blir något svårt; men vi får se vad som låter sig göras!”

5. Uppfinningar och deras syfte

[1] (Herren:) ”Se, de gamla egyptierna förstod sig på att tillverka en sorts speglar med vilka de fångade upp solstrålarna. Alla strålar som föll in på en stor, matematiskt noggrant formad konkav yta hos en sådan spegel samlades av denna i ett avstånd av 50–100 manslängder till en punkt stor som ett huvud, men med ett så bländande ljussken att den inte gick att se på. Där utvecklades en så hög värme att till och med vitglödgande metall skulle framstå som kallt vatten i jämförelse. Den helt naturliga följden blev att det föremål som denna glödande ljuspunkt riktades mot omedelbart fattade eld och övergick i den mest förödande brand – något som ni, och särskilt grekerna och romarna, säkert ofta har hört berättas om.

[2] Så, hur var då detta möjligt? – En sådan spegel tar upp en större mängd strålar och återger dem samlade på ett mycket litet utrymme, medan en platt spegel bara kastar tillbaka dem så som de föll in på dess yta.

[3] Om någon ställer sig framför en platt spegel, så framträder han i den bara så stor som han är; men ställer han sig framför en sådan tidigare nämnd konkav spegel, så skulle han framträda som väldig till storleken.”

[4] En romare sade: ”Ja, det vet jag av egen erfarenhet; ty jag har sett en sådan spegel i Memfis. Den var gjord av en mycket hård sorts svart marmor och hade gott och väl två manslängder i diameter. Ytan var delvis visserligen redan något matt; men i stort gav den ändå en god återspegling, och om man ställde sig framför spegeln, så såg man sig själv i den i kolossal jättestorlek. Detta har flera av oss erfarit.

[5] Också i Rom finns det vissa människor som tillverkar glas och därefter gjuter det i allehanda former, däribland sådana som är något avrundade på båda sidor, med vilka man sedan mycket väl kan antända en fnösksvamp – sådan som förekommer i Illyrien – eller också riktigt torr halm. Även vestalerna brukar tända sina lampor med denna eld från solen, när de någon gång har slocknat. Och om man genom ett sådant glas betraktar ett föremål som naturligtvis inte är alltför stort, så framstår det som mycket större än dess naturliga storlek.”

[6] Jag sade: ”Nåväl, där har vi alltså redan saken med ögonredskapen! En sådan spegel eller ett sådant glas, naturligtvis med så fulländad matematisk precision som möjligt, är då redan till en viss del ett ögonredskap.

[7] När människorna längre fram, genom inflytandet av Min ande, kommer att förstå hur de skall tillverka sådana speglar och även sådana glas i olika storlekar och brännvidder, då kommer de också snart att ha de nämnda ögonredskapen samlade, med vilka de kan genomskåda den stjärnbeströdda himlen, och där kommer de att upptäcka mycket som hittills särskilt har varit dolt för de allra flesta judar.

[8] Och Jag kommer låta människorna i en senare tid uppfinna sådant och mycket annat, för att det skall tjäna och också kommer att tjäna till att undertrycka och fullständigt förgöra de falska profeterna, som med stor makt och världslig glans kommer att ropa: ’Se, här är Kristus!’ eller ’Där är Han!’; men lyssna då inte till dem och fly dem som en pestsmitta! Ty allt vad de kommer att undervisa och predika i skolor och tempel kommer att vara tom lögn, som kommer att framkalla den största bedrövelse bland människorna som någonsin varit i världen. Och många människor kommer att följa dem på grund av de falska tecken och under som de kommer utföra, likt esséerna och de indiska magikerna.

[9] Därför kommer Jag då först väcka vetenskapens rätta ande och all slags konst bland människorna, och därefter först den helt rena sanningens ande från himlarna, och alla de falska profeterna tillsammans med sitt överhuvud skall då börja tjuta och klaga och förbanna alla dem som för evigt vänder dem ryggen, och de skall på alla möjliga sätt förfölja dem som går sin väg. Men det kommer inte hjälpa dem; ty detta är alltid lögnens eviga undergång, att den blir till skam inför sanningen, liksom isen, som vill framställa stenens fasthet, smälter till vatten i solen, varpå dess hårdhet och fasthet har nått sitt slut.

[10] Djupt i norra delen av denna jord, där det är mycket kallt, bygger skyterna på vintern bostäder av is. Men vad händer med dessa bostäder när den visserligen kortvariga men ytterst heta sommaren kommer? Inom några få dagar har alla dessa bostäder smält bort! Och precis så skall det gå för de falska profeternas ståtliga prakthus vid den tiden: innan de riktigt har hunnit se sig om, skall deras underbara boningar redan vara borta! – Förstår ni detta nu väl?”

6. Falska profeter

[1] Lasarus sade: ”Men Herre, det är ändå svårt att tro och anta att denna Din lära någonsin skulle kunna förvanskas! Ty så som vi har mottagit den av Dig, så skall vi ju också föra den vidare till våra efterkommande, och där skall varken något läggas till eller tas bort. Vi kan också hantera skriften och skall ordagrant nedteckna vad vi nu har hört och sett av Dig, och alla de våra skall höra allt punkt för punkt och också följa det. Då förstår jag inte hur det alls skulle kunna uppstå några falska profeter!”

[2] Jag sade: ”Just så som du nu talar, talade en gång Mose främsta anhängare när – säg – Jag också gav lagarna på Sinai. Lagstiftningen varade, som ni säkert ännu minns, i sju hela år och en kortare tid därutöver, och fortsatte därefter i ytterligare trettiotre år i hemlighet, men inte i en synlig form för var och en – och redan under de första sju åren göt man guldkalven och tillbad den! Se, sådana är människorna!

[3] Att Min lära hos er och era få efterkommande skall bevaras ren under lång tid, det medger Jag gärna; men i allmänhet skall det komma att se helt annorlunda ut!

[4] Överallt där något stort och ovanligt sker i världen, blir det genast utnyttjat av sysslolösa människor och av deras vinningslystna och giriga sinnelag, och omvandlat till en jordisk inkomstkälla – vilket är lika sant som sanningen själv. För att förhindra sådana förehavanden skulle Jag bara behöva låta straffänglar komma in i denna värld, som i förväg dödade alla sådana människor; men det kan ju, på grund av människornas fria vilja, inte ske – lika lite som det går att med ett enda slag förinta ogräset på ett vetefält, vilket till och med inte vore till gagn för fältet, eftersom ogräset till slut till och med blir gödsel för vetet.

[5] Men liksom ogräset tillåts växa på vetefältet, så tillåts också detta ske, dock inte utan en alltid föregående eller något senare följande bestraffning. Se, detta kan alltså inte helt förhindras!

[6] Jag säger alltså endast att alla de som nu har det rena från Mig och senare från er, alltid bör vara på sin vakt, så att inte heller de faller i frestelse; ty den onde anden vandrar omkring i hela världen som ett rytande och hungrigt lejon och söker att uppsluka alla ädla och rena själar. Därför, vaka över er mot de falska profeterna! Detta är allt vad Jag nu kan säga er och göra i detta avseende.”

[7] Petrus frågade: ”Herre, om de någon gång skulle dyka upp redan i vår tid, hur skall man då kunna känna igen dem?”

[8] Jag sade: ”På deras frukter! På törnhäckar mognar inga fikon och på tistlar inga druvor! Jag är i Min lära ensam dörren till fårfållan; den som bryter sig in i fållan någon annanstans är en tjuv och en rövare. Jag ensam är den rätta dörren, vägen, ljuset, sanningen och livet. Den som alltså vill komma till Mig måste gå genom Mig och i Mig på Min väg, i Mitt ljus, vilket är den eviga, oföränderliga sanningen i Gud.

[9] Visserligen är varje rätt arbetare värd sin lön; men en legodräng som låter sig lejas för någon annan, för vars räkning arbetet egentligen utförs, är sällan värd sin lön. Ty han arbetar endast för sin löns skull, men arbetsgivaren blir därigenom dåligt betjänad. Och så, och ännu värre, skall alla falska lärare och profeter vara. Ty deras motiv skall – liksom nu hos fariséerna – vara mammon; för den skull skall de undervisa, profetera de dummaste och falskaste ting, bedra människorna både kroppsligt och ännu mer andligen, uppsluka änkors och faderlösas egendom och för detta lova dem himlen, och slutligen förfölja dem som förblir i den rena sanningen som de största kättare med svärd och eld, och med stor pompa säga: ’Vi är de sanna efterföljarna av Kristus, Guds Son!’ Jag säger er nu detta i förväg, för att ni och era sanna efterföljare skall veta hur ni skall förhålla er när detta inträffar – vilket delvis redan har skett!”

[10] Petrus sade: ”Herre, hur skulle det kunna vara möjligt redan nu?”

[11] Jag: ”Mycket lätt; ty hur ofta har Jag inte redan undervisat inför stora skaror, och där har det inte alltid funnits människor som tagit det till sin själs frälsning, utan till sin penningpungs bästa. Något upplevde de själva, något lät de sig berättas av andra, och det mesta lade de själva till; på så sätt diktade de ihop lögn på lögn, reste sedan omkring åt alla håll, utgav sig för att vara utsända av Mig och tjänade därigenom mycket pengar. – Vad säger ni då om det?”

[12] Petrus och Johannes sade: ”Herre, har Du då inte längre några blixtar och åskviggar för sådana förbrytare?”

[13] Jag sade: ”Nå, nå, är ni då åskans barn eller Guds barn? Blixten förstör och förgör visserligen där den slår ned; men Guds barn har ett annat vapen, och det heter: tålamod, mildhet och kärlek.”

[14] Dessa människor är därvid ändå av den meningen att de gör Gud en god och för Honom välbehaglig tjänst. Ni kommer ännu ofta att möta sådana människor, och många av dem kommer att omvända sig. Om vi nu genast skulle förgöra dem med blixtar från himlen, skulle ni då fortfarande kunna omvända dem? Därför – ta inte genast till blixtarna!

[15] Sanningen är den bästa blixten mot sådana falska lärare och profeter! Ni kan hellre torka ut alla jordens hav än sätta en damm för sanningens ström. Med Mig förmår ni allt, men utan Mig förmår ingen någonting; ty Jag är sanningen, ljuset och livet! – Förstår ni detta väl?”

7. Herrens andliga allestädesnärvaro

[1] Filippus sade: ”Ja, Herre, om Du alltid stannade hos oss så som nu, då skulle det visserligen gå väl; men enligt Dina många tillkännagivanden kommer Du bara att stanna hos oss en kort tid till, och då kommer det inte att vara lika effektivt som nu, när Du synligt verkar mitt ibland oss!”

[2] Jag sade: ”Jag skall visserligen lämna er fysiskt, det vill säga i denna Min personliga gestalt, ty det måste ske, för att Jag skall kunna bereda en evig, salig boning åt er och åt alla som genom er kommer att tro på Mig.

Men med Min ande, som uppfyller oändligheten, förblir Jag hos er intill världens slut – och mer verksamt än nu – och ni skall då utföra ännu större ting än Jag gör nu.

[3] Den som förblir i Min lära, alltså Mitt ljus och därmed den eviga sanningen, i honom förblir också Min kraft och Min makt. Vad mer vill ni ha?”

[4] Filippus sade: ”Herre, Dig själv, eftersom vi älskar Dig över allt!”

[5] Jag sade: ”Också detta skall beviljas er; ty sannerligen säger Jag er: varhelst två eller tre samlas allvarligt i Mitt namn, där skall också Jag vara mitt ibland dem, antingen synligt eller verksamt i anden, och detta är ju ändå också Mitt väsen, eller hur?

[6] Förstå, i senare tider, när människorna mer och mer blir förtrogna med alla slags vetenskaper och konster än de är nu, då skall Jag visserligen bara mycket sällan synligt visa Mig ibland dem, men desto kraftigare verka genom Min ande. Och Jag säger er: dessa människor skall bli desto saligare, eftersom de inte ser det som ni nu ser, men ändå utan tvivel tror och lever därefter! Ni älskar Mig därför att ni ser Mig; men de i kommande tider skall älska Mig utan att någonsin ha sett Mig. Hur mycket mer skall de då inte älska Mig när de ser Mig i Mitt rike! Därför har Jag redan en gång visat er en bild där det har sagts: och så skall de första bli de sista och de sista de första! Ty sannerligen, det krävs mer att inte se något och ändå tro och leva efter tron, än att se allt och först därefter tro och leva därefter! – Är ni inte alla av samma åsikt?”

[7] Lasarus sade nu: ”Det är helt säkert så; ty att inte se något och ändå tro fast och orubbligt har uppenbart större förtjänst än att se alla dessa många tecken och höra de många tal och läror från den rent gudomliga munnen, och först då tro eftersom det tvingar en med oemotståndlig kraft att tro. Och så skall den svagaste i tron på Dig, o Herre, men som ändå samvetsgrant handlar därefter, uppenbart snarare förtjäna den högsta himlen än vi, som har den starkaste tron men den lägsta förtjänsten. O, detta är åtminstone för mig helt klart!”

[8] Då sade lärjungen Andreas: ”Inte för mig! Kan vi väl rå för att vi just nu är i världen? Vi kommer ju i denna första, mycket kritiska tid att få bära börda och hetta, och för det skall vi sedan utan egen skuld bli de sista? Det låter verkligen något märkligt!”

[9] Jag sade: ”Det låter bara märkligt för den som ännu inte förstår Mina ord! Är det då något märkvärdigt om dessa människor blir räknade som ni, de första, och ni första inte för mer än dem, som de sista? Eller: när du en gång är salig i Mina himlar, skulle du då vara mindre salig därför att den siste är lika salig som du? Se, så blind du fortfarande är!”

[10] Jag säger er: avund och svartsjuka förekommer visserligen här på jorden, men i himlen skall sådant aldrig mer visa sig; ty en avundsjuk människa kommer inte in där.

[11] I himlen skall endast den vara den förste och störste som anser sig vara den ringaste och minste; ty detta skall vara er ära: att ni alla blir som barn i ert sinne! Den som inte i sitt sinne blir som barn kan inte komma in i Guds rike; ty vägen till himlen är mycket trång och beströdd med allehanda törnen. Men det största törnehindret är och förblir högmodet och hela legionen av dess avarter.

[12] Därför må var och en akta sig för äregirigheten, eftersom den är fadern till avunden, själviskheten och till sist – när den får näring – det grövsta högmodet, som har sitt ursprungshem i helvetet! – Har du, Min lärjunge, förstått detta?”

[13] Andreas sade: ”O ja, och jag tackar Dig, o Herre, innerligt för denna Din så högst välgörande undervisning!”

[14] Jag sade: ”Nu är allt gott igen. Den som handlar därefter skall skörda det eviga livet.”

8. Himmel och jord

[1] Då kom romaren fram till Mig och sade: ”Herre och Mästare, att allt i hela oändligheten är känt för Dig, från det största till det minsta, det är jag fullständigt övertygad om, och ingen kan längre ta ifrån mig denna för mig saligaste övertygelse! Men nu har det redan flera gånger talats om helvetet, och jag måste öppet erkänna att jag fortfarande inte i minsta grad vet vad jag egentligen ska göra av det. Är det någon ytterst mörk och sorglig plats där förbrytare i evighet eller oupphörligt pinas för sina synder, eller är alla de stora kvalen till slut – att döma efter Din eviga kärlek och godhet – endast de yttersta medlen för att till sist föra även de ondaste andarna tillbaka till sann insikt, efter en kanske ofattbart lång tid? Var är denna olycksaliga plats, och hur ser den ut?”

[2] Då sade Jag: ”Min högt värderade vän, detta kan du få exakt kunskap om av Mina gamla lärjungar – för dem har Jag visat allt –; men dessutom finns det ändå mycket i Guds eviga kärlek och visdom som du, även om Jag nu skulle förklara det för dig, inte skulle kunna förstå. För övrigt är helvetet i sig lika lite en bestämd plats som himlen själv; utan både helvetet och himlen beror helt och hållet på människans inre tillstånd.

[3] Så kan en ängel och en allra värsta djävul stå eller sitta alldeles intill varandra, och ändå är de andligen oändligt långt ifrån varandra. Och ängeln befinner sig, utan att påverkas av den djävul som i naturligt avseende är ytterst nära honom, fortfarande i himlen, och likaså befinner sig också djävulen i helvetet och vet inte det allra minsta om den ängel som är så ytterst nära honom. Men detta kan du nu inte så lätt förstå; för de andliga förhållandena är helt annorlunda än de jordiska.

[4] Men för en mycket uppmärksam betraktare finns det också här många liknande företeelser som står i exakt motsvarighet till dem på den andra sidan. Till exempel kan du vara fysiskt nära en människa som innerst inne är din största fiende och dag och natt studerar hur han skulle kunna skada dig på det allra mest kännbara sätt. Han kan inte tåla dig i den höga ställning du har, eftersom han hellre själv skulle vilja inneha den; men han är världsligt slug och vet hur han skall dölja sin inre sinnesstämning så väl att du på inget tänkbart sätt ens kan ana den.

När du alltså kommer till honom tar han emot dig med största artighet och visar dig alla hedersbetygelser, medan han i verkligheten, om det inte fanns så stränga strafflagar, genast skulle ha velat förinta dig. Men han tänker: ’Du står nu högt uppe och jag ännu djupt nere! Du måste först hjälpa mig upp, och när jag väl står högt skall det nog finnas tillfälle för att störta dig i avgrunden!’ Se, det är redan en fullkomlig djävul, och han befinner sig redan med kropp och själ i helvetet, medan du som en alltid redlig och hederlig människa så att säga befinner dig i himlen.

[5] Lyssna nu: när du och din onde granne befinner er sida vid sida, så är, rent fysiskt sett, himmel och helvete så gott som bredvid varandra; men helvetet kan ändå inte skada dig, eftersom lagen utgör en skarp och oöverstiglig skiljemur mellan er båda. Men hur himmelsvitt skilda är inte era moraliska tillstånd, och hur långt avlägsna är ni inte från varandra!

[6] Se, här har du en bild av himlen och helvetet, hur de står i förhållande till varandra! Och nu vill Jag ge dig ännu ett exempel på hur helvetet är beskaffat i sig självt; så var därför noga uppmärksam!

[7] Föreställ dig nu två människor, till exempel två grannkungar som är ytterst stolta och maktlystna! Utåt sett står de i den bästa vänskap. När den ene besöker den andre överträffar de varandra i artigheter och omfamnar och kysser varandra som de bästa och mest förtroliga vänner; men i hemlighet tänker och önskar var och en för sig: ’Ack, om jag bara snart fick se dig i stoftet krossad under mina fötter!’ Var och en ligger bara på lur efter ett lämpligt och för honom gynnsamt tillfälle att helt kunna förgöra sin över allt hatade granne. Men den som redan är högst begärlig att inleda ett krig med sin granne finner också snart en anledning till det. Kort sagt, de båda överfaller snart varandra med krig, och den starkare besegrar den svagare, och för denne återstår inget annat än att fly.

[8] När han alltså åtminstone har räddat sitt eget skinn, skyndar han genast till en tredje, ännu mäktigare granne, berättar om sin olycka, avslöjar sin tidigare vän i minsta detalj och lägger fram förslag om hur denne lätt skulle kunna besegras samt erbjuder sig själv som vägvisare.

Därefter värvas snart legosoldater mot god betalning, och plötsligt blir den tidigare segraren – innan han ens anar det – överfallen och berövad alla sina ägodelar och länder. Om denne då, som nu blivit den andre besegrade, lyckas rädda sig genom att fly, finner han snart en fjärde som drar ut mot den tredje och möjligen besegrar honom, och historien får då för en tid ett skenbart lugn. Men de besegrade finner ingen ro i sitt inre, utan var och en söker för sig själv ett tillfälle att hämnas på alla segrarna på det mest hänsynslösa sätt. Och se, på detta sätt driver ett sådant rent helvetiskt sinne, genom sin inre onda mask – som inte dör – oavbrutet vidare!

[9] Och såsom du nu har sett i exemplet med de båda kungarna, så är hela helvetet beskaffat. Hur skulle du kunna åstadkomma en förbättring av det svarta sinnelaget hos sådana varelser?! – Hur tilltalar dig denna sak?”

9. Strider i helvetet

[1] Då sade romaren: ”Ja, Herre, om det ser ut så i helvetet, då är det verkligen inte att tänka på något slut på denna ömsesidiga, yttersta fiendskap – inte ens i evighet; och saken ter sig nu helt annorlunda än jag någonsin har föreställt mig! Sådana andar är alltså, på grund av sitt innerligt ondaste tillstånd, av sig själva aldrig förmögna att bli sanna invånare i himlen?”

[2] Då sade Jag: ”Helt säkert; om de lämnas så i tusen evigheter, kommer de av sig själva, i stället för att någonsin bli bättre, endast för evigt att bli allt sämre! Föreställ dig nu oräkneliga mängder av sådana andar, som inte är uppfyllda av annat än den mest gränslösa själviskhet och det mest oinskränkta högmod – hur de då agerar mot varandra! Föreställ dig dessutom att de på den andra sidan är helt fria, att ingen lag på något sätt binder dem, och att var och en kan göra vad han vill! Om du föreställer dig detta levande i din själ, kommer du där att se en anarki som jorden inte har något exempel på.

[3] Var och en vill vara den högste herren; endast de som befinner sig i samma slags ondska och falskhet sluter sig samman mot andra som är i en annan ondska och falskhet, och där råder ett evigt kiv, gräl, krig och ömsesidiga lemlästningar av det mest fasansfulla slag. Och när de lemlästade åter samlar sig, då blir de desto mer hämndlystna och försöker genom sina föreställningar och sina listiga konster göra sig gällande som allehanda trollkarlar och konstnärer. Har de på så sätt efter hand skaffat sig ett stort följe, ve då dem som har lemlästat dem!

[4] Och så finns det för varje slags ondska och falskhet hela stora sammanslutningar, som bara för en tid består i en skenbar harmoni med varandra. Har de stormat en annan sammanslutning, brutit upp den och plundrat, då vill var och en vara ledare vid fördelningen och därmed också ta den största delen av bytet. Därigenom uppstår strid inom den segrande sammanslutningen. Först lottar man. Om någon genom lotten har fått den största delen, föreläggs honom sedan allehanda prövningar av äkta helvetiskt slag, för att se om han vågar bestå dem. Man ger honom stora löften, till och med kröningen till kung och gud över alla sammanslutningar. Om han inte vill underkasta sig prövningarna, tilldelas honom den minsta delen av bytet, vilket naturligtvis försätter honom i en hemlig vrede; men om han däremot antar prövningarna, blir han fruktansvärt plågad och måste tåla alla möjliga förödmjukelser och uthärda även de största smärtor med ståndaktighet.

[5] Då gäller ert romerska ordspråk:Aut Caesar, aut nihil (antingen Caesar eller ingenting). Han antar prövningarna, och har han bestått dem, blir han visserligen skenbart en kung – men denna ära varar inte länge.

Det uppstår snart myterier, och den plågade kungen avsätts, och en diktator sätter sig i hans ställe och utfärdar konstitution efter konstitution, varvid var och en ser om sitt eget. Detta finner sedan de orättvist behandlade inte gott, och det ger åter upphov till sammansvärjningar, ur vilka snart ett motmyteri av det mest fasansfulla slag bryter fram.

[5] Från tid till annan sänds också bättre lärare till sådana ytterst sönderfallna sammanslutningar; men det går knappast bättre för dem än det gick för änglarna i Sodom och Gomorra. De onda andarna skulle gärna genast använda dem som starka väsen till att förinta alla sina fiender. Av detta kan du dock redan se hur det står till med förbättringen av dessa andar.”

10. Guds andra skapelse

[1] (Herren:) ”Alla helvetets andar är ytterst skickliga på att förställa sig. Utåt sett liknar de ofta änglarna, men inombords är och förblir de som rovgiriga djur. Deras förställningskonst går så långt att de till och med skulle kunna förleda änglarna, och det är främst därför Jag har kommit i köttet till denna jord — för att en gång för alla resa en damm mot helvetet, en damm som det aldrig i evighet skall kunna bryta igenom.

[2] Som Gud av evighet skulle Jag visserligen med Min vilja kunna utplåna helvetet — men då skulle Jag också utplåna hela skapelsen tillsammans med det. Och vad sedan? Börja om med en ny skapelse? Jo, det skulle gå; men en ny skapelse av materiella världar kan inte tänkas i någon annan ordning än den nuvarande. Materian är nämligen det fasta och nödvändigtvis bundna medium genom vilket en varelse — en som skall bli Mig lik i allt — helt avskild från Mig måste genomgå prövningen av viljans frihet, för att nå fram till verklig självständighet i livet.

[3] Därför är det bättre att låta allt bestå, men i en väl ordnad åtskillnad. Och den ordningen kunde Jag bara åstadkomma genom att Själv bli människa, Själv genomtränga all materia och därigenom göra hela dess andliga innehåll — hur gammalt och bundet det än var — mottagligt för salighet.

[4] Och detta är just den andra skapelsen, som Jag förutsett från evighet. Utan den hade aldrig någon människa, vare sig på denna eller på någon annan jord, kunnat bli fullkomligt salig. Ty före Min nedstigning hit var Jag i all evighet en osynlig Gud — så som det också står hos Moses, att ingen kan se Gud och leva. Men från och med nu är jag en synlig Gud för var och en, och var och en som ser Mig lever och skall leva i evighet.

[5] Frälsningen består för det första i Min lära, och för det andra i Mitt människoblivande, genom vilket det gamla helvetets så övermäktiga välde är fullständigt brutet och besegrat.

[6] Detta antydde redan profeten Jesaja när han i sitt 63:e kapitel, vers 1–9, säger: ’Vem är han som kommer från Edom, från Bosra i blodstänkta kläder — så ståtlig i sin dräkt, framskridande i sin väldiga kraft? —

[7] Det är jag, som talar i rättfärdighet, mäktig att frälsa!

[8] Varför är din dräkt så röd, och dina kläder som hos den som trampar vinpressen?

[9] Vinpressen trampade Jag ensam, och ingen från folken var med Mig! Därför trampade Jag ner dem (helvetet) i Min vrede (rättfärdighet) och krossade dem i Min harm (den högsta ordningen i den gudomliga visdomen). Därför stänktes segern på Min dräkt (det sanna i läran och tron); för hämndens dag är i Mitt hjärta, och året för Mina återlösta har kommit. Min arm (det mänskliga hos Herren) bringade Mig frälsning; när Jag steg ner till jorden besegrade Jag det (helvetet). Han sade: Se, Mitt folk är dessa barn (förförda av helvetet), därför blev jag deras Frälsare; av Min kärlek och Min mildhet har jag återlöst dem.’

[10] Och vidare finner ni hos samme profet i hans 59:e kapitel: ’Han såg att ingen fanns där (det vill säga ingen kärlek och ingen sanning) och förundrades över att ingen trädde fram; därför bringade Hans arm Honom frälsning (det mänskliga hos Herren), och rättfärdigheten höll Honom uppe (den gudomliga ordningen i det mänskliga hos Herren). Han klädde sig i rättfärdighet som i ett pansar och satte frälsningens hjälm på Sitt huvud, han tog på sig hämndens dräkt (sanningen) och svepte Sig i nitälskan som i en mantel. Då kom en Frälsare till Sion!’

[11] I Jeremia läser ni (kapitel 46): ’De är modlösa, för deras (helvetets) hjältar är slagna. De har flytt utan att vända sig om. Den dagen (till ära och lov) tillhör Herren, härskarornas Gud — en hämndens dag, då han ska hämnas på sina fiender och hans svärd ska äta sig mätt.’

[12] Och i den 45:e psalmen, vers 4–8, läser ni följande träffande ställe: ’Spänn svärdet (även det mänskliga hos Herren) vid Din sida, Du mäktige! Dina pilar (sanningen) är vässade. Folk (helvetet) skall falla under dig — de som av hjärtat är kungens fiender (det godas och sannas fiender). Din tron (Herrens kyrka) består i tid och evighet! Du älskade rättfärdigheten; därför har Gud smort dig.’

[12] Det finns många fler liknande ställen som visar att Jag främst har kommit i köttet till denna värld för att för all evighet sätta stopp för helvetets alltför våldsamma övergrepp.”

11. Förhållandet mellan helvetet och världen

[1] (Herren:) ”Men ingen av er skall tro att Jag någon gång även skapade helvetet! Det är fjärran från Mig och från er alla! Tänk er inte heller att det skulle vara en plats för evig bestraffning av denna jords ogärningsmän! Det har bildats av sig självt ur de mycket talrika människosjälar som under sitt liv i köttet på denna jord hånade varje gudomlig uppenbarelse, förnekade Gud och bara gjorde det som behagade deras yttre sinnlighet — och som till slut lät sig dyrkas som gudomliga och lät hela folket genom sina hovmän undervisas om att de själva var gudar som folket måste tillbe, så som Nebukadnessar gjorde i Babylon. Vidare uppfann de avgudar och tvingade folken att tillbe dem och bringa dem stora offer; men den som vägrade plågades på det grymmaste sätt.

[2] Av detta kan ni alltså se vilket välde helvetet utövade över hela jorden, och hur högst nödvändigt det nu var att Jag Själv måste stiga ner i materian för att med hela Min fullhet bryta igenom denna gamla men nödvändiga dom, och därigenom resa en damm mot det av sig självt skapade helvetet — en damm som det aldrig skall kunna bryta igenom så som hittills har varit fallet.

[3] Jag, den Allraheligaste, måste klä Mig i den ohelighet som följer med mänsklig eller skapad svaghet, för att kunna närma Mig helvetet som en stark hjälte och besegra det. Jag har nu närmat Mig det, befinner Mig mitt i det, och alla djävlar och satansandar flyr undan Mig som lösa agnar i stormvinden.

[4] Och så har Jag nu i ett exempel visat er vad helvetet är, vad det har gjort och delvis fortfarande gör — och vad frälsningen är. Har ni förstått detta någorlunda?”

[5] Då sade Agrikola helt förundrad: ”Herre, en sådan beskrivning av helvetet har aldrig nått mina öron! Vi romare har enligt vår fantasi placerat det under jorden, särskilt på sådana platser där det, som hos oss, finns berg som ständigt ryker och från tid till annan spyr ut väldiga eldmassor som förhärjar allt. Ah, men då ser ju saken helt annorlunda ut! Då är ju hela jorden, med dess allra mest tygellösa människosläkte, ett fullkomligt helvete; för i denna värld går det till precis så som Du har beskrivit helvetets sätt att verka och styra!”

[1] Jag sade: ”Ja, Min vän, världen och helvetet är ett, precis som kropp och själ är ett. Den stora helvetessjälen betjänar sig av den yttre världen på precis samma sätt som själen betjänar sig av sin kropp. Är själen en ängel genom sin kärlek till Gud och till nästan, kommer också kroppen endast att göra gott, eftersom själen som besjälar kroppen varken vill eller kan göra något ont; men om själen redan är helt och hållet en djävul, så är även dess kropp detsamma.

[7] Just därför har Jag nu kommit i denna världsliga kropp, för att driva ut de legioner på legioner av djävlar som finns i den. Igår gav Jag dig med flickan ett exempel i smått på vad Jag nu gör i stort. Jag skall nu sopa huset rent från de gamla djävlarna; men om människorna inte håller sig till detta, så kommer de snart att ha skapat ett nytt helvete med tillhörande djävlar, och dessa kommer då snart att flytta in i det rengjorda huset och skapa ett tillstånd i världen som blir ännu värre än det första som rådde före Min ankomst.

[8] Ty liksom förr, så måste varje själ också nu och i framtiden, medan den lever i köttet, genomgå sin prövning av viljans och insiktens frihet — och den kan aldrig någonsin äga rum utan tillåtna lockelser till både gott och ont. Men nu har människorna genom Mig fått hjälpen i sin hand och kan alltid på det mest lysande sätt besegra det helvete som vill växa upp inom dem — och detta är just följden av Min frälsningsgärning. Men de som inte gör detta kommer att bli ännu mer trälar under det nya helvetet än vad de gamla var fram till denna tid.”

[9] Agrikola sade: ”Ja, Herre, då vore det ju bättre att fullständigt utplåna sådana nya helvetessjälar genast efter kroppslivet?!”

[10] Jag sade: ”Nej, Min vän, så går det inte till; för alla själar, både goda och onda, är från Mig; och liksom ingenting som kommer från Mig någonsin kan utplånas, så kan inte heller den allra ondaste själen det, utan varje själ skall leva vidare efter sin kärlek. — Förstår du detta något så när, Min vän?”

[11] Då sade alla: ”Herre och Mästare! Den här saken har nu blivit helt klar för oss; men nu uppstår ett annat förhållande hos oss — nämligen att en alldeles egenartad och sorgsen känsla höjer sin röst i vårt sinne, och detta med nödvändighet av två orsaker: Den första är att vi uppenbarligen lever till kropp och själ i det allra mest fullkomliga helvete, och den andra att det överlägset största antalet människor på denna jord uppenbarligen alltid blir inget annat än helvetets andar — och det uppenbarligen även i evighet. Finns det då på allvar ingen tänkbar hjälp ens hos Dig, o Herre, för sådana helvetets andar?”

12. Lasarus vill hjälpa syndarna

[1] Då sade fariséerna och de skriftlärda, som i tysthet inte var särskilt nöjda med förklaringen av helvetet: ”Åh, det bekymrar oss inte alls — vi överlåter den saken åt Hans godhet och visdom! Vi knorrade ju när Han tog emot den där skaran av syndare och tullindrivare, som knappast heller var några himmelska andar — så Han har nog en utväg också för dem som verkligen blivit helvetets andar! För i Hans visdom ligger säkert mycket fördolt som Han inte kommer att uppenbara för oss. Det vi behöver, det kommer Han att uppenbara för oss; men det vi säkerligen inte behöver, det behöver vi inte heller bry oss om. Är en djävul av egen vilja så blind och dum att han inte vill ta emot något ljus — nåväl, så får han förbli en djävul i evighet! Om han ständigt har tillfälle att bättra sig, och det inte heller fattas vare sig förnuft, förstånd eller vilja i honom, men han ändå inte vill det goda och sanna utan liksom sätter en ära i att sträva mot Guds vilja — nåväl, då får dåren göra det så länge det tydligen bereder honom glädje, och Gud och alla saliga andar kommer inte att förlora något på det! — Det är så vår alldeles nyktra uppfattning.”

[2] Lasarus sade: ”Jo, jo, er uppfattning är helt riktig, och där har också romarna alldeles rätt när de säger: ’Åt den som själv vill det sker ingen orätt!’ — men jag säger: så talar ändå bara världens torra rättsfilosofi. Om jag ser en människa som av förtvivlan vill ta sitt liv, eller om jag ser en uppenbart oerfaren människa som plockar giftiga bär för att mätta sig med dem, då är det väl ändå min plikt som medmänniska att inte utan vidare låta var och en göra det han föresatt sig, utan att med fullt allvar hindra honom från det och upplysa honom om vilka följder det ena eller andra skulle få för honom.

[3] Naturligtvis, om jag varken vet eller ser att en människa hotas av fara genom sina handlingar, så har jag inte heller någon känsla för det och kan inte hjälpa honom; men där jag ser, vet och känner det, där får jag inte överlämna en människa, hur dum och egensinnig hon än är, åt fördärvet enligt hennes egen vilja — och för ett kännande sinne kan det inte vara likgiltigt om niohundranittionio människor av tusen går förlorade eller inte. Och därför kan jag bara berömma alla dem som blir tunga och sorgsna till sinnes när de inser att så ofantligt många i praktiken är förlorade för evigt, och jag finner det också alldeles naturligt att dessa ädelt kännande människor uttalat sig så inför Herren. För av Honom kan man ju med största förtröstan vänta sig att Han också i detta avseende skall ge oss en rätt förklaring, om än i någon bild. — Herre, har jag bedömt rätt eller inte?” 

[4] Jag sade: ”Min käre broder Lasarus, du har bedömt alldeles rätt! Må alla fariséer och skriftlärda knorra över det — Herren är ändå Jag och bara Jag, och Jag kan göra vad Jag vill, och ingen kan ställa Mig till svars och säga: ’Herre, varför gör Du det ena och det andra?’

[5] Men Jag skall ge er några bilder av Guds sanna barmhärtighet, och utifrån dem får ni själva bedöma hur det förhåller sig med den. — Lyssna då till Mig!”

13. Tre liknelser visar Guds barmhärtighet

[1] (Herren:) ”Ven av er som har hundra får och förlorar ett av dem lämnar inte genast de nittionio i öknen och går efter det förlorade och söker tills han finner det? Och när han har funnit det, lägger han det med glädje på sina axlar. Och när han kommer hem kallar han samman alla sina grannar och säger: ’Gläd er med mig, för jag har återfunnit mitt får som var förlorat — nu ger jag en festmåltid!’

[2] Och Jag säger er: På samma sätt skall det också bli större glädje över en syndare som var förlorad och som allvarligt har bättrat sig, än över nittionio rättfärdiga som aldrig behövt någon bättring! (Luk 15:3–7)

[3] Eller vilken kvinna som har tio mynt och tappar bort ett av dem tänder inte genast en lampa och sopar hela huset och söker med all flit tills hon hittar den förlorade drakman? Och när hon har funnit det förlorade myntet, kallar hon då inte samman sina väninnor och grannfruar och säger: ’Gläd er med mig; för jag har funnit myntet som jag hade förlorat!’?

[4] Och Jag säger: På samma sätt skall det också bli stor glädje i himlen hos Guds änglar över en syndare som var förlorad men genom en sann och allvarlig bättring åter har låtit sig vinnas för himlarna! (Luk 15:8–11)

[5] Och hör vidare en mycket talande bild! Det fanns en högt ansedd och i ytterst rik människa som hade två söner. Och den yngste sonen gick till sin far och sade till honom: ’Ge mig den del eller det värde av egendomen som tillkommer mig som din arvinge; för jag vill ge mig av härifrån och göra min lycka ute i världen!’ Och fadern delade egendomen mellan sönerna och gav den yngre hans del.

[6] Och kort därpå samlade den yngre ihop allt sitt och drog långt bort, genom land efter land. Och när han fann en plats som behagade hans sinnen, slösade han där bort alla sina pengar i utsvävningar. Och när han snart hade förbrukat allt sitt, kom en stor hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. Då gick han iväg och anslöt sig till en av invånarna i landet för att denne skulle ge honom någon tjänst, och han sände honom ut på sina åkrar att vakta hans svin. Men när han hade vaktat svinen några dagar började han hungra svårt, och han ville fylla sin mage med de fröskidor som svinen åt — men ingen gav honom några.

[7] Då han alltså led så svår nöd och i den yttersta nöd fick endast livnära sig på rötter och gräs, gick han slutligen in i sig själv och sade i sina tankar: ’Hur många daglönare har inte min far där hemma, som har bröd i överflöd, medan jag förgås av hunger! Jag vill bryta upp och bege mig till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig! (Jeremia 3:12 och Davids psalm 51:6) Jag är inte längre värd att kallas din son; men gör mig till en av dina ringaste daglönare!’

[8] Och så bröt sonen upp och drog till sin far. Men när han ännu var långt borta fick fadern syn på honom, och han greps av medlidande. Därför sprang han med öppna armar emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. Men sonen sade till honom: ’Far, jag har syndat mot himlen och inför dig; jag är inte längre värd att kallas din son!’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Hämta genast fram den finaste klädnaden och klä honom i den, sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! Och hämta hit gödkalven, slakta den, och låt oss äta och glädjas! För denne min son var död och har blivit levande igen, han var förlorad och har återfunnits! Så låt oss nu sjunga och vara glada!’

[1] Men den äldste sonen var ute på åkern, och när han kom hem hörde han sång och dans. Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade honom: ’Din bror har kommit, och din far har slaktat gödkalven åt honom, för han har fått tillbaka sin förlorade son välbehållen.’ Då blev den äldste sonen vred och ville inte gå in. Men fadern gick ut och bad honom enträget. Den äldste sonen svarade och sade till fadern: ’Se, i så många år har jag tjänat dig och aldrig överträtt ditt bud, och ändå har du aldrig så mycket som gett mig en killing, så att jag kunnat hålla en glädjefest med mina vänner! Men nu när denne din son har kommit, han som har slukat din egendom tillsammans med horor, så slaktar du gödkalven åt honom!’ — ’Min son, du är alltid hos mig’, sade fadern, ’och allt vad mitt är, är också ditt! Därför skall också du vara glad; för denne din bror var död och har blivit levande igen, han var förlorad och har återfunnits!’ Då gick också den äldste brodern in och hade stor glädje åt sin yngste bror. (Luk 15:11–32)

[10] Se, dessa bilder säger er allt det som de behöver som i sina hjärtans kärlek liknar Fadern i himlen; men de som bara håller sig till visdomen ensam — de känner inte det stora behovet av Faderns kärlek.  

[11] David, mannen efter Guds hjärta, hade också två söner som han särskilt älskade. Och även om Absalom förföljde honom, och han (David) satte hela sin makt emot honom för att besegra honom — vilken belöning hade inte den fått av David som hade fört den så hett älskade sonen levande tillbaka till honom! Salomo var visserligen själva visdomen och var ständigt vid Davids sida; men Davids kärlek och tillgivenhet var mot Absalom.

[12] O Mina kära, denna bild säger oändligt mycket! Vilken glädje skall inte Davids hjärta känna när hans förlorade Absalom en gång åter kommer till honom levande!

[13] O Mina älskade, i kärleken ligger ännu mycket fördolt som ingen visdom har utforskat; därför är Fadern, såsom den eviga Kärleken, också större än Sonen, som står här inför er såsom dess ljus.

[14] Därför säger Jag: Mycket är omöjligt även för de visaste människor, som ändå är fullt möjligt för Gud i Hans kärlek! — Tror ni på detta?”

[15] Då sade Lasarus, full av glädje: ”Herre, vi tackar Dig å det innerligaste för denna förkunnelse; för var och en som inte är slagen av själens och hela sinnets sjufaldiga mörker måste ju på det allra mest handgripliga sätt märka vad Du har antytt med detta. Åtminstone har jag förstått Dig alldeles klart, och det lär vara fallet för många.”

[16] Och nästan alla som var närvarande sade också att de hade förstått det som sagts.

14. Följderna på den andra sidan av att ha en felaktig föreställning

[1] Endast fariséerna var ännu inte överens, och den skriftlärde sade: ”Den här saken låter visserligen mycket hoppfull, men den stämmer inte överens med begreppet om en motsvarande evig belöning. För om den goda människan gottgörs med en evig belöning på andra sidan för sina goda handlingar, för sitt tålamod i smärta och lidande av alla slag, så borde också den ogärningsman som ständigt lever i välmåga här i världen straffas i evighet.

[2] Och om man förkunnade för människorna att det till slut även är möjligt att bli frälst från helvetet, då skulle det bli ännu fler ogärningsmän på jorden! Som det är nu håller ändå rädslan för de eviga straffen i helvetet många människor borta från onda handlingar, och hoppet om att uppnå den eviga saligheten driver människorna till det goda! Men om vi antar att även de fördömda har någon utsikt att en gång bli saliga, då kommer också de goda att mer och mer dras åt deras håll, och det rena goda kommer snart att bli lika sällsynt på jorden som diamanter. För ett vekt hjärta är detta visserligen mycket tröstande — men rättskänslan går då under! Det är min alldeles raka åsikt.”

[3] Jag sade: ”För dig må den vara mycket rak, men för Mig är den mycket krokig! Om du tror att antingen helvetet eller himlen skall tjäna som bevekelsegrunder genom vilka människorna skall hållas borta från det onda och ledas till det goda, så är du fortfarande fylld av en i grunden helt falsk tro; ty den helt onda människan skrattar åt ditt helvete och åt din himmel, och den helt goda är god även utan ditt helvete och utan din himmel. För helvetet och himlen, ställda så som du tänker dig saken, är just ägnade att göra varje människa så dålig som det överhuvudtaget är möjligt.

[4] Ty den som gör det goda endast för lönens skull, han lånar ut sina pengar mot hög ränta — och den som gör så har ingen kärlek till nästan, och ännu mindre någon kärlek till Gud. För hur skulle den kunna älska Gud, som han inte ser, om han inte älskar sin nästa, som han ser?

[5] Men låt oss ta bort himlen och helvetet och därefter betrakta dina fromma människor! De kommer att börja rasa och larma värre än en vinningslysten ockrare vars gäldenär har rymt med de utlånade pengarna; och eftersom de inte längre har några helvetesstraff att frukta, kommer sådana människor då bara att kunna tyglas av världens stadfästa lagar.

[6] Människorna handlade alltså redan från början illa genom att de gamla gjorde helvetet så hett som möjligt för sina barn och målade ut himlen i ljusets alla färger och med alla bekvämligheter som behagar människans sinnen. Därigenom åstadkom de visserligen en slags gudsfruktan, men eftersom helvetet var alltför lätt att nå och himlen alltför svår att vinna, övergick den aldrig i någon sann kärlek till Gud och nästan, utan urartade hos de svagare sinnena till en allt större fruktan, och hos de starkare sinnena med mer inre ljus övergick den i fullständig likgiltighet inför Gud och medmänniskorna. Ty dessa starkare människor trodde själva ingenting alls, men de var med pro forma (för syns skull) för att hålla kvar det vanliga folket i tron, så att det inte skulle resa sig mot dem som det måste arbeta för, för att dessa, som ersättning för sin förlorade tro på Gud, himmel och helvete, skulle kunna bereda sig en himmel non plus ultra (inte längre på den andra sidan) här i världen.

[7] Men följden av detta är den nästan fullständiga gudlöshet som nu råder bland människorna, vilka för länge sedan, i den största vrede, skulle ha rest sig mot herremännen och med all skärpa krävt svar på vilken grund de skall tjäna dem och vara dem underdåniga, om inte Roms världsliga lagar med svärdet hade hindrat dem från det.

[8] Se, allt detta är en följd av en sådan rättskänsla i de människors själar som ständigt, liksom du, predikade för folket med de skarpaste ord, att Gud visserligen belönar de goda i himlen för evigt, men till följd av Sin obönhörliga rättfärdighet också straffar de onda i evighet i det mest fasansfulla helvete med de mest oerhörda kval, för evigt och utan någon lindring!

[9] O ni dårar! Finns det väl någon far med ens en gnutta kärlek till sina barn, som låter ett barn — för att det överträtt ett av hans bud — kastas i fängelse på livstid och därtill låter det tuktas varje dag så länge det lever?! Men om en mänsklig far, som i grunden ändå som människa är ond, inte gör detta — hur mycket mindre kommer då Fadern i himlen att göra det, Han som är den eviga och renaste kärleken och godheten Själv!

[10] Eller tänk dig bara en verkligt vis och mycket förståndig människa här på jorden! Skulle hon någonsin kunna gå med på ett evigt straff för en syndare, eller skulle hon utdöma ett sådant straff åt någon? Säkerligen inte — och den allra visaste Gud ännu mindre!

[11] Men Jag säger er att framgent inte skall ens några tidsbestämda straff förekomma bland Mina sanna efterföljare, även om det hittills har hetat: liv för liv, öga för öga och tand för tand — utan om någon ger dig ett slag på kinden, så ge honom inte ett slag tillbaka, utan vänd den andra kinden till, så att han kan ge dig ännu ett slag, om han annars inte kan ha frid med dig — för att det sedan skall råda frid och endräkt mellan er! Om någon skulle ha slagit ut ett öga på dig, så gör inte detsamma mot honom, utan förlåt honom — och som lidande skall du bättre kunna omvända hans hjärta. Återgälda aldrig ont med ont, så skall ni som Mina sanna lärjungar ha frid i världen och just därigenom också visa att ni i sanning är Mina lärjungar!”

15. Rättskipning och straff

[1] Då sade den skriftlärde: ”Herre och Mästare, jag inser nu att Du ensam är ytterst god och sannfärdig, och det är bäst att förhålla sig, tro och tala så som Du nu har visat alltsammans uppifrån och ned! Bara avskaffandet av dödsstraffet kan jag ännu inte riktigt finna mig till rätta med; för om en mördares liv inte i sin tur ställdes mot en människas liv, så vore ju snart ingen människa längre säker till livet. Det är bara det säkra dödsstraffet som håller många tillbaka från de allra största illdåden!”

[2] Jag sade: ”Ja, det är återigen din åsikt, men Min åsikt i saken är en helt annan! En tiger föder en annan tiger, och likaså föder lejonet, pantern och hyenan sina likar.

[3] Om någon rå och fullständigt djuriskt förvildad människa, driven av sina bestialiska lidelser, slår ihjäl en annan människa, så skulle den dräpte egentligen ha rätten att i sin tur dräpa sin baneman; men en tredje, som dråparen aldrig har gjort något ont, har egentligen ingen rätt alls att i den dräptes ställe hämnas på hans mördare. Men eftersom en sådan djurmänniska också kan bli farlig för andra människor, kan han jagas. När man har fått tag på honom, för man honom till ett gott förvar, ger honom undervisning och försöker göra en människa av honom! Om det lyckas, har ni gjort en människa av en djävul, och för det kommer ni att få mer av sann livslön inom er än om ni hade dödat mördaren. Detta vore alltså ett sätt — det allra bästa — att handskas med en mördare.

[4] Eller, i ett annat fall, om mördaren är en alltför ökänd och fullständigt förhärdad djävul, så jaga även honom; och när ni har fångat honom, fråga honom om skälet till att han begått sådana illdåd, och om han inte ångrar dem! Talar han sanning, så gör som Jag sade förut; men förnekar han dådet och inte ger er ett ordentligt svar på era frågor, fastän ni är övertygade om att han är förbrytaren, så sörj för att han framgent blir oskadliggjord för det mänskliga samhället — dock inte genom sin död, utan antingen genom det strängaste fängelse, genom att blända honom, eller genom landsförvisning till en så avlägsen trakt någonstans vid havet att det inte längre är tänkbart att han kan återvända därifrån.

[5] Detta är Mitt råd om hur ni också i ett sådant fall, såsom Mina sanna lärjungar, bör uppträda. Ni får bättra och rena er församling från ogärningsmän — men ni skall inte hålla dom! För den som dömer, han skall en dag också dömas av Mig. Men den som inte dömer, han skall inte heller dömas av Mig. Om ni förbannar och fördömer dem som syndar mot er, så har ni en dag detsamma att vänta av Mig; men om ni vandrar efter Min lära, så skall ni varken bli fördömda eller förbannade.

[6] Ni skall inte ens säga ’Raka’ (en förrädisk person som hugger någon i ryggen. JL) till era bröder; ty därigenom gör ni er redan skyldiga till en dom, eftersom ni — om ni menade det allvarligt — har fällt en dom över en broder. Ännu mindre skall ni på allvar säga till en broder, hur enfaldig han än är, att han är en dåre; för om ni är visare än han, så är ni det av Guds nåd. Men om ni har blivit stolta över detta, och det händer att ni skäms för den enfaldige, inte vill tala med honom och säger: ’Vem kan tala med en dåre?’ — då härrör ett sådant omdöme redan från helvetets frö i er, och ni gör er skyldiga till den helvetiska elden (nitälskan). Men det är inte gott om så mycket som små gnistor av helvetet tänds upp i Mina sanna lärjungar genom sådan falsk nitälskan; för även av den minsta gnista kan en stor brand uppstå.

[7] I helvetet brinner högmodets eld som högst, och i himlen lyser endast den högsta ödmjukhetens och anspråkslöshetens ljus, och kärlekens milda eld värmer och ger liv åt allt. — Förstår du detta?”

16. Skapelsens stora människa i universum

[1] Den skriftlärde sade: ”Ja, Herre och Mästare, nu står allting klart för mig; men vi alla tillsammans kommer inte att kunna uträtta något mot världshärskarnas makt! De kommer inte att ändra sina strafflagar för den sakens skull och kommer att fälla sina dödsdomar precis som förr, och Din lära skall i detta avseende inte böja sinnet hos världens stora och mäktiga!”

[2] Jag sade: ”Vad du vet, det vet Jag också— hur det förhåller sig med världens stora i hela världen. Det är inte heller till dem Jag har talat, utan bara till er! Men ni kommer också till världens stora och kommer att kunna kungöra Min vilja för dem. De som tar emot den skall det gå väl och gott för — men de som inte tar emot den utan dömer som tidigare, de skall också i enlighet därmed få sin lön därifrån de har hämtat sin dom; för de som inte har den från Mig och framgent inte heller vill ha den från Mig — de kan ju inte få den någon annanstans ifrån än bara från helvetet, och därifrån skall de också skörda sin lön!”

[3] Den lärde farisén sade: ”Ja, Herre, när de hör och förstår bilden om den förlorade sonen, kommer de till slut inte att bry sig alltför mycket om helvetet!”

[4] Jag sade: ”Bekymra du dig om något annat! Den tid inom vilken den förlorade sonen har fått det uttalade hoppet är inte så kort som du kanske föreställer dig. Jag skall visa dig hur länge de bundna världarna består — så lyssna!

[5] Jorden är förvisso ingen liten himlakropp, och solen är just tusen gånger tusen gånger större än hela denna jord; men redan den närmaste centralsolen är mer än tio gånger hundratusen gånger större än denna sol som lyser för denna jord och snart kommer att gå upp, och har en större kropp än alla de tio hundra gånger tusen gånger tusen planetärsolar tillsammans med alla deras jordar, månar och kometer, vilka alla — i för er ofattbart vidsträckta cirklar — rör sig med stor hastighet kring just en sådan centralsol med allt vad de bär med sig, och som ändå, särskilt de mest avlägsna, ofta behöver tusen gånger tusen av denna jords år för att bara en enda gång genomlöpa sin vida bana och åter komma fram till den gamla platsen.

[6] Men det finns också ett andra slags centralsolar, kring vilka hela solregioner rör sig tillsammans med sina centralsolar i ännu oändligt mycket större banor, och de mest avlägsna av dessa regioner behöver redan en eon av dessa jordiska år för att bara en enda gång kretsa kring denna andra centralsol. En sådan andra centralsol, kring vilken hela solregioner med sina centralsolar nu kretsar, vill vi tillsammans med dess tusen gånger tusen solregioner kalla ett solvärldsallt (soluniversum).

[7] Tänk er nu åter ett lika stort antal sådana solvärldsallt! Dessa har i sin tur, på ett djup och avstånd som inget människoförstånd längre kan mäta, en gemensam centralsol som i sig själv som himlakropp är ännu tio gånger tusen gånger tusen gånger större än de solvärldsallt som rör sig kring den i ofattbart vida banor.

[8] Detta sällskap av solvärldsallt med en centralsol vill vi kalla ett sol-allallt (engelska översättarna använder begreppet solar super universe – supersoluniversum, övers. anm.). Av sådana allallt finns det i sin tur en för er oräknelig mängd, och alla har på ett oändligt djup åter en allra mest oerhört stor urcentralsol kring vilken de — utan att deras många särrörelser störs — kretsar som en enda kropp i en vid bana som endast änglar kan mäta, och ett sådant sol- och världssystem kring en urcentralsol vill vi därför, för att beteckna det med ett begrepp som låter sig fattas, kalla en sol- och världs-skalglob. Detta eftersom alla dessa nyss beskrivna allallt, då de kretsar i alla riktningar omkring urcentralsolen, framställer ett ofattbart stort klot, och till följd av sin nödvändigt nästan tankesnabba rörelse — och den centrifugalkraft denna ger upphov till — bildar utåt, visserligen på ett för er omätligt djup och avstånd, ett slags hölje vars täthet motsvarar denna jords atmosfäriska luft, och som från insidan till ytterkanten har en diameter som — mätt i denna jords vidder — vore alldeles för knappt tilltagen även om man satte den till tusen gånger tusen eoner.”

[9] Den skriftlärde, romaren och Min Lasarus sade: ”Herre, vi grips av svindel inför denna Din skapelses allra mest fasansfulla storhet! Kan en ängel någonsin överblicka och förstå den i hela dess sanning?”

[10] Jag sade: ”Säkert; för annars vore han ingen ängel! Men släpp er svindel, för det kommer värre saker; för Jag har ännu bara visat er knappt en punkt av Min skapelses storlek!

[11] Vi har stannat vid det stora höljet såsom den gemensamma omslutningen av alla de oräkneligt många allallt. Hur denna omslutning bildas har Jag redan nämnt kort. Men varför bildas den?

[12] Förstå, varje helhet i sig själv, från det största till det minsta, har till täckning och skydd för sitt konstfullt utformade inre ett omhöljande hudskikt! Men detta hudskikt har också det mycket viktiga syftet att det i sig tar upp det orena från en levande kropps inre mekanism och leder ut det utåt såsom något som är odugligt för det organiska livet, men som i gengäld utifrån suger upp renad livsnäring och tillför den till kroppens inre organiska livsmekanism för att stärka livet. Av detta kan ni åtminstone bilda er en klar uppfattning om varför Jag kallar hela detta sol- och världs-allallt-kompendium för en skalglob.

[13] Men fråga inte efter storleken och diameterns längd hos en sådan skalglob! För människan på denna jord lär det knappast någonsin gå att tänka ut ett tal med vars hjälp man — om man tar avståndet från denna jord till solen, som ändå uppgår till 44 gånger tusen gånger tusen timmars resa, som måttenhet — på ett tillräckligt sätt skulle kunna bestämma diametern hos en sådan höljesglob; för eoner gånger eoner av sådana avstånd skulle knappt räcka till ett enda solvärlds-allallt-region, och av dessa finns det, som redan visats, en nästan oräknelig mängd i en skalglob. Men ändå har Jag i alla fall fastställt begreppet om en skalglobs nästan oändliga storhet, och på denna grundsten kan vi nu bygga vidare.

[14] Se, men en sådan skalglob är egentligen bara en enda punkt i Min stora skapelserymd! Hur detta skall tänkas och förstås, det skall Jag genast visa er alla.

[15] Tänk er nu helt utanför det oerhört stora skalet eller den yttersta huden hos den nyss beskrivna globen en oerhört vidsträckt rymd som är fullständigt tom åt alla håll, och det så långt bort att någon — även försedd med det skarpaste öga — av hela den nästan oändligt stora skalgloben inte längre skulle kunna upptäcka något annat än en matt skimrande, allra minsta liten prick, och i motsatt riktning åter en sådan, som naturligtvis i sin tur är en skalglob. Detta skulle då ungefär ge ett mått på rymdvidden mellan två skalglober, den ena lika stor som den andra, och ändå skulle de — på grund av det oerhörda avståndet — redan halvvägs ha krympt ihop till en knappt märkbar skimrande punkt, och så har vi nu lärt känna två angränsande skalglober.

[16] Men vad skall ni säga om Jag nu meddelar er att det av sådana skalglober i den oändligt stora skapelserymden finns en — för ert människoförstånd, hur klart det än må vara — i sanning oräknelig mängd, vilka alla enligt Min ordning i sin helhet tillsammans alldeles exakt utgör en människa, med allt och allting?

[17] Fråga: Hur stor måste denna människa vara, när redan en enda skalglob är så oändligt stor — och avståndet från en skalglob till en annan ännu eoner gånger eoner gånger större!

[18] Men också denna människa är i sin yttersta omfattning, alldeles som varje enskild skalglob, omgiven av en slags hud. Visserligen är en sådan hud — för att tala riktigt begripligt — ännu outsägligt mycket tjockare än den hos en skalglob, och har ändå i det stora hela, och i det för era begrepp oändligt stora, samma syfte som huden hos en enskild skalglob. Ni undrar nu väl: vad finns det då utanför denna människa, vad står denna nästan oändligt stora människa på, och vad gör hon som människa för egen räkning?

[19] Utanför denna världsmänniska sträcker sig det fria eterrummet i evighet åt alla håll, och genom detta flyger denna människa, driven av Min vilja, i en — för era begrepp i sanning oändligt stor — cirkel med en för er obegriplig hastighet, och detta för näringens skull från det allra mest oändliga eterhavet, som hon i viss mening simmar igenom som en fisk. Eftersom det i den fria, stora eterrymden ingenstans finns något ovan eller under, och ingen varelse kan falla någonstans, vare sig åt det ena eller andra hållet, så står denna människa alltså helt gott och fast i eterrymden, alldeles som denna jord, solen och alla de eoner gånger eoner solar i en skalglob.

[20] Hennes uppgift i handling består i att låta alla Guds stora tankar och idéer som ryms i henne mogna fram, till den en gång kommande, allra friaste och mest självständiga andliga livsbestämmelsen.”

17. Den kosmiska människans frälsning

[1] (Herren:) ”Liksom ni nu, skall otaliga andra utgå ur henne, och detta så länge tills allt det som är bundet och hålls fångat i henne har övergått i det allra friaste andliga livet; och så länge denna hela världsmänniska inte är fullständigt upplöst i det fria och självständiga andliga, så länge skall också domen och helvetet bestå. Och därför behöver ingen av er bekymra sig för att helvetets andar av värsta sort skulle komma att få det för knappt med de lidanden och kval som de själva har berett sig.

[2] Omloppstiden för denna sol kring sin centralsol uppgår till en tidsrymd av omkring 28 000 jordiska år, vilket alltså utgör ett enda år för solen själv — det vill säga vad som är ett år på solen.

[3] Innan denna jord ens fanns hade solen, sådan den är nu, redan genomgått denna väg otaliga gånger för er räkning, men även med denna jord redan så många gånger att ni inte ens i ert räknesätt känner till något tal som är stort nog för mångfalden av sådana solår; och ännu mindre skulle något tal kunna fastställas för hur ofta en ännu skall genomlöpa sitt stora kretslopp innan den helt har upplösts. Jag säger er: eoner gånger eoner av sådana solår vore att betrakta som så gott som intet!

[4] Men vad är åldern hos en planetär sol jämfört med åldern hos en solregions-centralsol, som fanns till oändligt mycket tidigare innan ens en enda planetär sol lyste för de planeter som kretsade kring den?! Och vad är åter denna varaktighet jämfört med en solvärldsallts-centralsol; vad är vidare dennas varaktighet jämfört med en allallts-centralsol; och hur nästan helt och hållet ingenting är ens denna sols varaktighet jämfört med en urcentralsols varaktighet i en skalglob — den som i grunden är den allra första urmodern till alla solar och världar i en skalglob?!

[5] Vilken räknemästare kan väl avgöra hur gammal en sådan urcentralsol är, och hur gammal den ännu skall bli?! Hur många centralsolar och hur många hela solregioner har inte redan utgått ur den, vilka för länge sedan helt har upplösts, och hur många nya har inte för otänkbart lång tid sedan trätt i deras ställe; och hur många skall efter otänkbart långa tider ännu upplösas, och hur många nya skall åter komma i deras ställe?!

[6] Men även denna urcentralsol skall en gång upplösas — när alla andra solar som utgått ur den dessförinnan, under oändligt långa tidsrymder, har upplösts — men på långt när inte lika snart som hela den stora världsmänniskan; för liksom döendet hos en människa sker gradvis, så är det också fallet med den stora världsmänniskan.

[7] Varför blir kroppen hos en människa som blivit äldre efter hand allt svagare och svagare? Därför att vissa fibrer och nerver i den dör bort från tid till annan och blir overksamma — vilket orsakar kroppens åldrande och försvagning. Och ändå kan människan därvid leva i många år utan att förlora något av sin andliga kraft, särskilt om hon ständigt har levt efter Guds vilja. Och så skall det också en gång bli fallet med den stora världsmänniskan. Även när det redan finns eoner av skalglober som upplösts inom henne, skall hon ändå kunna fortbestå under för era begrepp oändligt lång tid; för skalgloberna är i henne vad fibrer och nerver är hos er människor.

[8] Denna stora världsmänniska som Jag nu har framställt för er är, i sin allmänna omfattning, den förlorade son som Jag tidigare framställde för er — nu på väg att vända om — och fadern som går henne till mötes, det är Jag, som nu är människa bland er, och Jag tar henne åter upp i Mitt fadershus i varje människa som lever efter Min lära.

[9] Salig den syndare som gör bättring och ångerfullt vänder tillbaka till Mig! Men ingen skall för den skull föreställa sig att den helt allmänna omvändelsen kommer att ske inom någon alltför kort tidsrymd, eller att helvetets eller domens invånare skulle få för korta tider att lida och försmäkta för sina illdåd, på grund av den oordning de själva har skapat! De mest hårdnackade kommer naturligtvis att lida allra längst, medan de som tidigare vänder sig inåt får lida mindre. — Har du, skriftlärde, nu förstått detta?”

18. Herren som Frälsare för den stora kosmiska människan

[1] Farisén sade alldeles häpen: ”Herre, Herre, Du min allsmäktige och evige Gud — efter denna Din ytterst klara framställning ser det fasansfullt litet ut med salighetshopp för de fördömda i helvetet; för sådana oändliga tidsperioder utan tal eller mått är ju i praktiken detsamma som själva evigheten! Ack, det är ju storheter som ingen människa hittills ens haft en avlägsen aning om! I vilket oändligt intet försvinner då inte människan! O Gud, varför är då Du så oändligt stor, vis och mäktig, och vi människor så oändligt obetydliga, dumma och svaga?! Herre, sannerligen, nu griper mig en stor ångest inför Dig, eftersom Du i Din ande är alltför evig, alltför oändligt stor, alltför vis och alltför allsmäktig! Och det är nu helt obegripligt för mig hur Du har kunnat begiva Dig hit till oss på denna obetydliga jord, i en människas ytterst begränsade kropp, med hela Din gudomliga fullhet!”

[2] Jag sade: ”Du kan vara helt lugn på den punkten; för Jag gör från evighet ingenting utan de allra visaste skäl. Att en mycket vis och erfaren läkare, när han kommer till en sjuk, framför allt skall se efter och avgöra var i kroppen sjukdomens huvudsäte ligger, det förstås av sig självt. Har han väl insett det, kommer han genast att med sina medel försöka läka och ge nytt liv åt den allra mest sjuka nerven i människan, hur liten den än är. Är denna nerv väl återställd i sin sunda ordning, blir därpå snart hela människan frisk.

[3] Och se, på samma sätt vet också Jag bäst var den sjuka nerven sitter i den stora kosmiska människan, och Jag har därför kommit just till denna sjuka nerv för att först läka den, så att sedan hela den stora människan blir frisk! — Är saken nu klarare för dig?”

[4] Den skriftlärde sade: ”Ja, ja, min store Gud och min Herre, allt detta står i den allra vackraste och största ordning; men jag sjunker, oaktat allt detta, allt djupare ner inför Dig — i det renaste intet av intet.”

[5] Jag sade: ”Är inte också Jag, till kroppen, ett minimum jämfört med den storhet hos hela skapelsen som nu visats er?! Och ändå överträffar Min ande den oändligt!”

[6] Den skriftlärde sade: ”Ja, hos Dig helt säkert; men var är då min ande?”

[7] Jag sade: ”Nå, har inte din ande tillsammans med Min svingat sig ut över alla de nästan oändligt stora skalgloberna, och till sist till och med oändligt långt bortom hela den stora människan?! Har du inte tillsammans med Mig sett de nästan oändligt stora skalgloberna som matt skimrande små prickar, och rentav hela den stora människan på samma sätt?! Och har du inte tillsammans med Mig svingat dig oändligt långt ut bortom den stora kosmiska människans hud, in i den fria rymden, så att till och med hela den stora människan i din tankes andliga bild knappt tycktes dig större än en skimrande myra?! Men om du i din ande kan följa Mig in i dessa oändliga skapelsedjup, och det på så sätt att de till slut blir till intet för dig — hur kan du då säga att du, eller någon annan människa, skulle vara så fullständigt intet jämfört med en sådan oändligt stor skapelse?!

[8] Se ut där genom det öppna fönstret, så får du just nu syn på Regulus i det stora Lejonet! Se, det är just urcentralsolen i denna skalglob! Dess oberäkneligt stora avstånd härifrån har tryckt ihop den till en enda punkt. Hur många sådana Regulus skulle du kunna föreställa dig bredvid varandra? Jag säger dig: en otalig mängd — alldeles som din ande genast började föreställa sig flera vid sidan av den stora kosmiska människan i den oändliga rymden! Och utrustad med sådana rent gudomliga förmågor i anden, säger du då att en människa skulle vara ett intet av intet?! Ja, din kropp såsom materia är visserligen ett intet; men just därför skall inte heller den stora och odödliga människan sörja för sitt timliga och materiella intet, utan för sitt andliga allt — och då skall hon framgent aldrig kunna säga att hon är ett intet av intet, utan i och med Mig ett allt av allt!

[9] Se, även om den uppenbarade synen av Min skapelses naturliga storhet har tryckt ihop dig till intet, så säger Jag dig ändå att den minste i Mitt rike i allt skall vara ojämförligt mycket större än det som nu förefaller dig så oändligt stort! — Förstår du detta?”

[10] Här andades alla åter friare ut och var glada över att Jag genom slutförklaringen hade hjälpt dem ur det intet som höll på att krossa dem alla — för att bli något mer av en varelse igen. 

19. Den kosmiska människans rörelse. Skalglober och dubbelsolar.

[1] Då kom Lasarus fram till Mig och frågade: ”Herre, har en sådan skalglob — som jag genom Din nåd nu kan föreställa mig riktigt väl trots all dess oerhörda storhet — ingen annan rörelse än den allmänna rörelsen hos den stora kosmiska människan?”

[2] Jag sade: ”Åh jo, rörelsen kring sin egen axel — och detta för att dess hud oavbrutet skall gnida sig mot den eter som överallt omger den, och därigenom alstra en lagom mängd elektrisk eld liknande den i blixten, vilken sedan tjänar som huvudnäring för alla himlakroppar som finns i en sådan glob; ty den allra mest ofantliga mängd av detta ämne som alstras vid en sådan globfriktion mot den yttre etern fyller eterrymden inne i globen. Genom rörelsen hos de oräkneligt många himlakropparna inne i en glob blir detta ämne i sin tur uppväckt genom de atmosfärer som omger dem, meddelar sig först i rikligt mått åt atmosfärerna och genom dessa åt himlakropparna själva. Ju större en himlakropp är — som en sol eller rentav en centralsol — och ju kraftigare dess rörelse, desto mer av detta ljus- och näringsämne alstras på den. Från solarna avges sedan det överflödiga till planeterna.

[3] Av detta kan du alltså redan se att även en skalglob måste ha sin rörelse, och dess axelrotation, som är oerhört snabb, räcker mer än väl till för dess stora behov; och ännu rikligare är den stora kosmiska människans rörelse i den stora, helt fria eterrymden. Dess rörelse i en oändligt stor cirkel sker med en så extraordinär hastighet att den på ett ögonblick förflyttar sig tusen skalglobslängder framåt, men ändå behöver hundra gånger tusen gånger tusen solår för att åter komma fram till den gamla platsen.

[4] Av detta kan ni för det första bilda er en uppfattning om hur stor den cirkel är som den ständigt på nytt har att tillryggalägga, och då är ju näringen åt alla dess nerver och fibrer ombesörjd på det allra bästa sätt. Och för det andra kan ni också bilda er en klarare uppfattning om Guds makt, visdom och ordning än vad ni hittills haft. — Förstår ni detta väl?”

[5] Den skriftlärde sade: ”Herre, nu har allting blivit klart för mig! Du sade tidigare att människan omöjligen kan älska Gud i enlighet med sanningen om hon inte först har lärt känna Honom, och sanningen i dessa Dina ord inser jag först nu på riktigt. Nu känner jag Gud, och jag älskar Honom nu också i Dig, o Herre, över all måtta. Men här är Gud också lätt att känna igen, när Du Själv som Gud ger Dig till känna för oss på ett så oerhört sätt — och vi har förvisso ingen som helst förtjänst i detta, eftersom allt detta endast och allenast är Din nåd. Men vem av alla människor på hela jorden skulle någonsin ha kunnat utforska och uppenbara dessa Dina ofattbara djup?! Detta är endast möjligt för Honom — Han som har skapat dem och ytterst vist och konstfullt ordnat dem!

[6] Vi kan här inte göra annat än att, o Herre, ur vårt hjärtas djupaste djup framföra vårt allra varmaste och mest kärleksfulla tack till Dig — men också därtill foga bönen att Du ständigt skall bevara oss i en sådan Din nåd och i den göra oss allt starkare och starkare. — Herre, Dina gamla lärjungar har väl redan vid flera tillfällen fått höra något om denna Din storhet; får vi be dem dela med sig av allt detta?”

[7] Jag sade: ”Åh, visst — de vet redan mycket om det! Under den dag som snart gryr kommer ni att finna gott om tillfällen till det. Men låt nu var och en av er ta vara på det han nu har hört, och bevara det troget för alla dem som han skall tala till i Mitt namn!

[8] Men nu vill vi gå ut i det fria och betrakta den gryende dagen och solens uppgång — och varje sinne skall få glädjas! Värdshusvärdens folk får under tiden sörja för ett morgonmål!”

[9] Värdshusvärden gav genast order åt sitt folk, och det blev snart livligt i huset; men vi reste oss och gick ut i det fria.

[10] Ännu var flera större fixstjärnor väl synliga i väster, och Lasarus frågade Mig om det bland dem också fanns någon centralsol.

[11] Och Jag sade till honom: ”Bland dem som ännu är synliga finns det ingen; men djupt bakom dem finns de i mycket stort antal, av vilka dock på sin höjd ett par är synliga som knappt märkbara skimrande små prickar för mycket skarpa ögon under en mörk natt.

[12] Men det finns också ett eget slags solar som förekommer flerfaldigt i varje enskild solregion. Det är dubbelsolarna, vilka dock trots det inte är centralsolar, utan endast något mer ovanliga planetära solar — och en av de två är alltid betydligt större än sin följeslagare. De båda solarna är sällan från varandra mer än sex tusen gånger tusen gånger tusen timmars rak väg. Den mindre solen rör sig kring den större som en stor planet; men ändå rör sig kring var och en av de båda solarna ett lagom antal större och mindre planeter, vars invånare har en god tillvaro. Ty för det första har de nästan aldrig en fullständig natt, och för det andra aldrig någon särskild kyla — och detta särskilt de mindre planeter som passerar mellan de båda solarna, just vid den tid då en sådan passage sker.

[13] Men det finns där också större planeter som kretsar kring de båda solarna i en stor elliptisk bana. Invånarna på dessa större planeter har det då inte så bra som invånarna på de mindre.

[14] Men dessa dubbelsolar har i varje solregion en mycket viktig funktion; för de är de naturliga regulatorerna av rörelserna hos de övriga enkla planetära solarna och utdelarna av det bekanta näringsämnet för en hel solregion, och de är så indelade att det på varje grupp av sjuhundra till tusen enskilda solar finns en sådan dubbelsol. Men i Mitt rike skall ni lära känna allt detta på det allra klaraste sätt; för här är all kunskap om det bara ett fåfängt styckverk.

[15] Men nu vänder vi våra ögon åter mot soluppgången; för om en kort stund kommer vår sol att gå upp i all sin prakt och majestät, och dagens uppgång måste ni alla iaktta riktigt väl!”

20. Soluppgång och dess betydelse

[1] Alla vände nu sina ögon åt den uppgående solen och beundrade den så härliga morgonrodnaden. Över horisonten visade sig ytterst behagfulla dimstråk som blev allt ljusare och ljusare, och var och en sade att han inte hade sett en så härlig morgon på länge.

[2] Och Jag sade nu till de många som stod vid sidan av: ”Se, en sådan soluppgång har stor likhet med människans andliga livsmorgon och med uppgången av himlarnas andliga sol i hennes själ!

[3] När människan hör Guds ord, börjar det gry i hennes själ. När hon tror på och förtröstar på de hörda orden, blir det redan ljusare i henne. Hon börjar då få en allt större glädje över läran, och hon blir verksam efter den. Då färgas dessa hennes gärningar röda av kärleken — likt de där ljuvliga morgonmolnen — och därigenom blir det allt ljusare och ljusare i människan. Ur en sådan glädje hos människan åt det goda och sanna från Gud kommer hon fram till en allt klarare insikt om Gud, och hennes hjärta tänds i full kärlek till Gud — och detta liknar alldeles denna morgonrodnad som nu redan strålar i full ljusstyrka. Insikterna om Gud — och därav också om sig själv och sitt stora syfte — växer på samma sätt som nu också alla de vackra trakterna på jorden runtomkring blir tydligt urskiljbara genom morgonrodnadens redan stora ljus.

[4] Men det blir ändå allt ljusare och ljusare. De moln som står närmast den uppgående solen — likt gärningarna ur ren kärlek till Gud — blir till strålande guld. Slutligen glöder det i morgonen, och se, solen själv stiger i all sin ljusgloria och majestät upp över horisonten. Och liksom den nya dagen alltså föds på nytt ur natten genom solens ljuskraft, så även människan — genom kraften i Guds ord, och därefter genom den ständigt växande kärleken till Gud och till nästan; för däri består människans andliga pånyttfödelse: att hon känner Gud allt mer och mer, och därför också älskar Honom allt mer och mer.

[5] När hon i sitt hjärta har fått det att flamma upp i sann glöd, blir det allt ljusare och ljusare i henne, glöden blir till den klaraste ljuslåga, och Guds ande går upp likt morgonsolen — och i människan har det blivit fullkomlig dag. Men detta är ingen dag som en dag på denna jord, som med kvällen åter når sitt slut, utan det är då en evig livsdag och den fulla nyfödelsen eller pånyttfödelsen av Guds ande i människosjälen.

[6] Sannerligen säger Jag er: Hos den i vars själ en sådan dag bryter in skall ingen död mer ses, kännas eller smakas i evighet, och vid utträdet ur sin kropp skall hon likna en fånge i fängelset som har benådats — och vars fångvaktare kommer med vänlig uppsyn, öppnar fängelseporten och säger till fången: ’Stå upp, för dig har getts nåd, och du är fri! Tag här på dig hederns dräkt, lämna detta fängelse, och vandra hädanefter fri inför ansiktet på Honom som skänkte dig en sådan nåd!’

[7] Liksom en fånge säkerligen i högsta grad kommer att glädja sig över en sådan nåd, så — och ännu mer — kommer en i anden pånyttfödd människa att glädja sig när Min ängel kommer till henne och säger: ’Odödlige broder, stå upp ur ditt fängelse, tag på dig ljusdräkten av äran i Gud, och kom och vandra hädanefter fri och självständig i det eviga livets fullhet inför Guds ansikte, vars stora kärlek skänker dig en sådan stor nåd; för från och med nu skall du i evighet aldrig mer behöva bära en sådan tung och dödlig kropp!’

[8] Tror ni väl att en själ skulle känna någon bedrövelse där, när Min ängel kommer till henne på det sättet?”

[9] Den romare som stod bredvid Mig sade: ”Herre, hur skulle någon kunna känna en bedrövelse under sådana omständigheter? Det är säkerligen utmärkande bara för de världsliga människor som lever i egenkärlek, själviskhet och i den största okunnighet om Gud och om sin egen själ; för dessa vet ingenting om något själens liv efter kroppens död — och har de någonsin hört något om det, så tror de det inte; och alltför många sådana är jag bekant med. Jag är hittills bara en hedning, och är det fortfarande till det yttre; men på människosjälens odödlighet har jag trott alltsedan min barndom, och efter de uppenbarelser jag fått var själens liv efter kroppens bortfall för mig något helt säkert och otvivelaktigt. Men när man berättar det för andra världsliga människor, så skrattar de åt det, rycker på axlarna och håller till sist alltsammans för en livlig fantasi och inbillning.

[10] Nåväl, för sådana människor — som dessutom älskar sina liv väldigt mycket — må kroppens död vara något fullkomligt fasansfullt; men oss — och särskilt från och med nu, då vi från Dig som allt livs Herre har den allra största förvissningen om själen och om dess eviga fortlevnad efter kroppens död — kan kroppens död inte längre vålla någon ängslan, särskilt inte när den inte föregås av alltför stora kroppsliga smärtor genom vilka kroppen plågas och pinas intill döden. Men även då måste väl synen av den fångvaktare som öppnar det hårda fängelsets port säkert vara en högst välkommen syn! — Det är min mening och också min fasta tro; men någon annan får mena och tro vad han vill!”

[11] Alla sade: ”Ja, så menar och tror även vi; för vem skulle väl längre kunna glädjas över livet i denna värld, som egentligen är helvetet i sin fullaste blomning och rikedom?!”

[12] Jag sade: ”Ja, så är det! Och därför säger Jag er också: Den som älskar livet i denna värld skall förlora själens sanna liv; men den som inte älskar det och flyr det sådant det är, han skall vinna det — det vill säga själens sanna, eviga liv.

[13] Låt er inte förblindas av världen, och lyssna inte på dess lockelser; för alla dess ägodelar är fåfängliga och förgängliga! Men om ni redan i denna värld samlar er skatter, så samla framför allt sådana som ingen rost angriper och som malen inte förtär! Det är skatter för anden till det eviga livet, och för att vinna dem fullt ut må ni satsa allt. Men den åt vilken jordiska skatter också är förlänade, han må använda dem som broder Lasarus — så skall han för det skörda himlens skatter. För den som har mycket, han skall ge mycket, och den som har lite, han skall ge lite!

[14] Den som av sann kärlek till nästan ger en törstig människa ens en klunk friskt vatten ur sin brunn, han skall få återgällning på den andra sidan; ty den som visar sin nästa kärlek, han skall också på den andra sidan finna kärlek. Det kommer här sannerligen inte an på hur mycket någon ger, utan främst på hur man ger något åt sin fattige nästa. En givare som är vänlig av sann kärlek ger dubbelt, och så skall det också på andra sidan återgällas honom.

[15] Om du har mycket, kan du som sagt också ge mycket. Har du gjort det med glädje och med stor vänlighet, så har du gett den fattige dubbelt. Men om du själv inte har mycket men ändå har gett din ännu fattigare nästa en del även av ditt lilla med glädje och vänlighet, så har du gett tiofalt — och så skall det också ges tillbaka till dig på andra sidan. För det ni gör mot de fattiga på det sättet i Mitt namn, det är lika gott som om ni hade gjort det mot Mig Själv.

[16] Men om ni vid varje gåva och ädel gärning vill få veta om — och hur — Jag Själv finner välbehag däri, så se bara på ansiktet hos den som ni i Mitt namn har gjort gott emot på det sätt Jag nu har förklarat, så skall det klart och tydligt visa er den verkliga graden av Mitt välbehag.

[17] Det som den sanna kärleken gör, blott det har värde inför Gud; men det som görs enbart efter förståndets mått, det har föga värde för mottagaren och ännu mindre för givaren. Jag säger er: Saligare är det att giva än att taga.

[18] Men nu går vi vidare ett stycke och ser oss om i trakten mot Betania! Där skall vi få se stora skaror av allehanda handelsmän strömma till, eftersom den stora marknaden börjar idag och pågår i fem dagar.”

21. Handelsmännen

[1] Därefter begav vi oss till den plats varifrån man tydligt kunde se trakten kring Betania, men också en mängd vägar och stråk som ledde till Jerusalem. Vid dessa vägar och stråk var tull- och avgiftshusen byggda, där de tillresande fick betala den begärda tullen. De flesta av tullindrivarna hade tillsammans med flera av sina tjänare och drängar varit hos oss sedan i går.

[2] Men en av de skriftlärda frågade dem om de inte hellre skulle vilja vara där nere och dra in mycket pengar.

[3] En tullindrivare sade: ”Min vän, den frågan kunde du gott ha besparat dig! För om vi brydde oss mer om denna högst materiella vinstuppbörd än om den högst andliga, skulle var och en av oss säkert redan stå på sin post; för så som vi kommit hit, så hade vi också för länge sedan kunnat gå tillbaka, och ingen hade kunnat lägga något hinder i vår väg. Men eftersom denna stora livsvinst här är oss kärare än den materiella vid våra tullhus där nere, så stannar vi kvar här och bryr oss inte alls om de förbidragande handelskaravanerna. Och vad den lilla vägavgiften beträffar — nå, vi har ju folk kvar som tar hand om det.

[4] Också i ert tempel kommer ju krämarverksamheten snart att dra igång. Skulle det behaga dig om jag sade till dig: ’Min vän, se där nere, det börjar redan bli mycket livligt framför tempelhallarna! Bryr du dig inte om de stora vinster som väntas där? Det kommer att finnas mängder av det blankaste guld och silver, av ädelstenar och pärlor, och er skall det ges tionde av allt. Kommer man att ge er något av det om ni inte är närvarande?’

[5] Vi tullindrivare och syndare inför er vet nu om er att ni för alltid har vänt ert tempel ryggen, och därför skulle en sådan fråga, ställd från oss till er, säkert vara så oklok som möjligt. Men vi har under alla omständigheter fattat det fullt uppriktiga beslutet att vi av kärlek till Herren skall återgälda var och en tiofaldigt om vi någon gång medvetet har lurat honom — och därför må alla de många handelsmännen idag åtminstone vid våra tull- och avgiftshus dra fram alldeles fritt, och vi alla kommer inte på långt när att svälta för det. Därför låter vi dem nu helt lugnt dra fram!”

[6] På detta högst energiska svar från tullindrivaren sade den skriftlärde ingenting mer, utan beundrade i tysthet tullindrivarens och hans följeslagares storsinthet.

[7] Men Lasarus sade: ”Alla dessa främlingar kommer säkert att ta sig hit upp framåt kvällen, och jag måste se till att källaren först fylls på ännu bättre, och likaså köket och skafferiet. Dessutom måste jag låta ställa i ordning ännu fler bord och bänkar utomhus — annars kommer jag inte att klara av det!”

[8] Jag sade till Lasarus: ”Låt allt detta vara; för så länge Jag är här, är du redan försedd med allt på det bästa och rikligaste sätt! Och hur många som än kommer, skall de ändå alla bli väl ombesörjda. — Låt oss nu helt lugnt iaktta det yra världsliga väsnet där nere! Hur många tungt lastade kameler, hästar, åsnor och oxar travar inte fram på vägarna och stråken, bärande sina herrars stora skatter och varor — och allt skall de sälja!

[9] Men där, på den breda vägen som leder från Galiléen till Jerusalem, ser vi vagnar och kärror dragna av oxar; de för hit slavar från trakterna kring Pontus för att säljas. Det är ynglingar och flickor mellan 14 och 18 år med ovanligt vacker kroppsbyggnad. Deras antal uppgår till etthundratjugo av manligt kön och etthundrasjuttio av kvinnligt kön. Nå, denna försäljning vill vi hindra, och därefter sörja för dessa stackares bildning och frihet! Sådana människomarknader får inte hållas innanför stadsmuren; men detta berg ligger redan utanför stadsmuren och ändå mycket nära staden, och så skall ni snart få se hur dessa vagn- och kärrägare sätter upp sina försäljningsbodar just vid foten av detta berg och därefter snart söker skicka ut sina utbjudare och utropare i alla riktningar! Men där skall vi hinna före dem och ta deras vara helt ifrån dem, och därefter också säga ett par ord till de skändliga försäljarna — ord som skall få dem att avstå från en sådan handel under lång tid!”

[10] Agrikola sade här: ”Herre, hur vore det om jag köpte alla de manliga och kvinnliga slavarna av dessa människohandlare till det begärda priset, sedan tog med mig dem till Rom, lät uppfostra dem ordentligt där, och därefter skänkte dem full frihet och Roms medborgarrätt?”

[11] Jag sade: ”Din idé och din vilja är god; men Min idé och Min vilja är ännu bättre! Varför ge ut pengar för något som man helt med rätta kan få och ta i besittning också utan pengar?! Är du inte ense med Mig om det? Att ge sådana människor ännu en vinst skulle vara att stärka dem ytterligare i deras ondska; men om de gör flera sådana erfarenheter, kommer de att akta sig för att i framtiden ta sin tillflykt till sådana omänskliga sätt att tjäna pengar.”

[12] Agrikola sade här: ”Herre, det finns dock bara en sak till att lägga märke till! Det förefaller mig som att det i detta avseende från Roms sida finns en egen lag för alla länder som rör människohandel, enligt vilken ingen slav från något främmande, icke-romerskt rike får införas i Roms länder utan tillstånd från en romersk överståthållare; men ett sådant tillstånd kostar fasansfullt mycket. Nåväl, det händer dock mycket ofta att sådana slavhandlare smugglar in sina slavar i våra länder på hemliga vägar och ofta också med förfalskade tillståndsdokument i händerna. Om det skulle vara fallet med dessa slavhandlare som nu är på väg, så vore det en lätt sak att ta deras vara ifrån dem; men om det visar sig att de innehar en sådan dyr behörighet som nyss nämndes, då finns det på naturlig väg inte mycket annat att göra än att ge handlarna det begärda priset och sedan låta dem dra vidare ohindrade — för i det fallet står de under lagens beskydd.”

[13] Jag sade: ”Där har du dömt alldeles rätt; men du vet, Jag är Den som föreskriver lagar åt evigheten och oändligheten, och därav skall du redan förstå att Jag — där motsatsen är av nöden — inte kommer att binda Mig vid Roms lagar, även om Jag annars som människa fullt och fast är underkastad dem.

[14] Dessa människor som nu för de nämnda slavarna hit till marknaden är visserligen mycket vinningslystna, men samtidigt i högsta grad vidskepliga. Denna deras stockblinda vidskepelse är deras största fiende; och Jag vet redan på förhand vad som måste ske för att straffa dessa människor på ett sådant sätt att de inte bara skall lämna ifrån sig sin vara, utan därtill mycket mer av fri vilja — bara för att komma undan med skinnet i behåll. Så snart är här, skall ni alla få se och i hög grad erfara vad Guds visdom och makt förmår uträtta.

[15] Men nu går vi tillbaka in i huset och styrker våra lemmar med ett gott morgonmål; för borden är redan alla väl dukade. Under tiden hinner våra slavhandlare också komma fram till sin plats, och vi vill då avlägga ett besök hos dem!”

[16] Den skriftlärde sade till Mig: ”Herre, Du tänker väl ändå inte besöka templet idag? För idag går det sannerligen alltför illa till där!”

[17] Jag sade: ”Vad rör Mig nu denna mördarkula där nere i helvetet! Där och just där är Jehovas rätta tempel — varhelst det i människan finns ett hjärta som älskar Gud över allting och sin nästa som sig själv! — Låt oss nu gå till morgonmålet!”

[18] Därefter begav vi oss alla in i huset, satte oss vid borden där allt redan stod fullt redo — det som var och en efter sin smak fann mest läckert — och det rådde heller ingen brist på det bästa vin. Romarna beundrade först nu, i fullt dagsljus, de härliga dryckeskärlen av det renaste guld, liksom också sina silverskålar för maten. Även de sju fariséerna gick nu närmare och kunde inte nog förundras över hur vackra dryckeskärlen och matkärlen var. Men Lasarus uppmanade dem att äta, eftersom fiskarna annars skulle bli kalla, och så grep de sju också genast in och åt och drack under stora lovord över maten och vinet. Också de cirka sjuttio fattiga, med kvinnan i sin mitt, uttömde sig i lovord över maten och vinet — och likaså tullindrivarna och deras följeslagare.

[19] En romare sade: ”Nu är jag fulla sextio år gammal, och aldrig förr har så god mat och ett så sant gudavin kommit in i min mun!”

[20] Och så tycktes det här inte finnas något slut på allt lovprisande och tackande.

22. De vidskepliga slavhandlarna

[1] När vi fortfarande satt där och åt och drack, kom det från den rena och alldeles molnfria himlen en mäktig blixt, som följdes av en åska som fick allt att skälva. Alla blev förskräckta och frågade Mig vad detta nu skulle betyda.

[2] Jag sade: ”Det skall ni snart få se! Denna uppenbarelse har redan utgjort början för våra slavhandlare; för medan vi åt och drack här, kom de fram till foten av berget, och alla deras vagnar och kärror står redan där nere. De hade genast lossat sina varor om inte denna blixt hade hindrat dem.

[3] Folken vid det nordligaste Pontus har också en slags gudalära, som dock naturligtvis är i högsta grad bristfällig; och även denna ligger helt i händerna på vissa spåmän som lever helt avskilda från det övriga folket, har egna marker och mycket talrika hjordar, och som mestadels bor i bergen i svårtillgängliga högdalar. Dessa spåmän härstammar mestadels från indier och har därför ständig kännedom om allehanda magi och trolldom, men de går aldrig — eller endast ytterst sällan — ner till de större folk som bor på de stora låglandsslätterna; men dessa folk vet vitt och brett om dem och söker upp de nämnda spåmännen i för dem viktiga angelägenheter och låter dem förutsäga framtiden för dem — naturligtvis mot inte ringa offergåvor. Vid sådana tillfällen berättar dessa bergens vise då och då också om högre och mäktiga osynliga väsen som behärskar dem och alla element, och om att just de — bergens vise — är dessa väsens närmaste tjänare och behärskar de lägre naturkrafterna. Detta sätter naturligtvis alltid de blinda vallfärdarna i största förvåning, särskilt om en sådan spåman vid sidan av detta också utför något trolldomsunder för dem.

[4] Våra slavhandlare har just kommit därifrån med sina varor, och det redan för sjunde gången — fastän det är första gången i Jerusalem, eftersom de annars har sålt sådana sina varor antingen i Lydien, Kappadokien, även i Tyros och Sidon, eller också i Damaskus. Denna gång har de för en gångs skull vågat sig till Jerusalem, och de skulle inte heller denna gång ha kommit hit om inte Min vilja hade dragit dem.

[5] Men innan de avreste hemifrån med sin vara, frågade de också en spåman om de skulle lyckas med sin handel. Och han sade med djupt allvarlig uppsyn: ’Om ni varken får se någon blixt eller höra någon åska, så skall ni nog få sålt er vara.’ Det var allt spåmannen sade dem. Slavhandlarna höll detta för en god förutsägelse, eftersom de trodde att det vid denna sena årstid inte längre skulle komma något åskväder. Men denna väldiga blixt med den våldsammaste åska har nu lärt dem något annat, och de står nu rådlösa nedanför berget. Men innan vi går ner kommer ytterligare några sådana blixtar att följa, genom vilka våra slavhandlare skall bli ännu mer skrämda — och då skall vi lätt kunna tala med dem!”

[6] Här sade en av Mina gamla lärjungar: ”Vem vet vilket språk de talar?”

[7] Jag sade: ”Detta berör tills vidare inte dig; för Mig är inget språk i hela världen främmande! Men dessa människor talar mestadels indiernas språk, vilket är mycket likt urhebreiska.”

[8] Då sade lärjungen ingenting mer, och nu kom också den andra blixten med den våldsammaste åska, och strax därpå den tredje; men alla slog ned i jorden och orsakade ingen skada.

[9] Men efter den tredje blixten kom hastigt en alldeles underbart vacker yngling in i rummet, bugade sig djupt inför Mig och sade med ljuvlig men ändå manligt fast röst: ”Herre, här är jag på Din kallelse för att utföra Din heliga vilja!”

[10] Jag sade: ”Du kommer från Cyrenius och från Jara?”

[11] Ynglingen sade: ”Ja, Herre, enligt Din heliga vilja!”

[12] Här kände de gamla lärjungarna igen Rafael och gick fram och hälsade på honom.

[13] Men ynglingen sade till dem: ”O ni lyckliga, som ständigt får vara nära Herren i Hans allra högsta väsen! — Men innan vi börjar ett stort och viktigt verk, ge också mig något att äta och dricka!”

[14] Då tävlade alla om att ge ynglingen att äta och dricka. Romarna bjöd honom till sig, och även alla andra gjorde allt för att betjäna ynglingen; för alla kunde inte nog beundra ynglingens behag. De höll honom för en synnerligen vacker son till en jordisk moder, som hade följt efter Mig efter någon sorts önskan som tillkännagivits för honom.  Endast de gamla lärjungarna visste vem ynglingen var. Han åt och drack med rasande aptit, och alla förundrades över hur den unge kunde få i sig så mycket i sin mage.

[15] Men Rafael log och sade: ”Mina vänner! Den som arbetar mycket måste också äta och dricka mycket! Är det inte så?”

[16] Agrikola sade: ”Å, sannerligen, du verkligt himmelskt vackraste yngling! Men säg mig då — vem är din far och vem är din mor, och från vilket land härstammar du?”

[17] Rafael sade: ”Ge dig bara tid! Jag stannar nu några dagar här, och under den tiden skall du nog lära känna mig närmare. Nu har vi ett stort arbete framför oss, och då, käre vän, gäller det att samla sig riktigt!”

[18] Agrikola sade: ”Men, du min allra käraste och vackraste unge vän, vad skall du arbeta med, med dina alltigenom jungfruligt späda händer? Du har aldrig utfört något tungt arbete, och nu vill du strax ge dig i kast med ett stort och tungt arbete?”

[19] Rafael sade: ”Jag har aldrig utfört något tungt arbete blott av den anledningen att varje arbete som förefaller dig så tungt är något helt lätt för mig. Fortsättningen skall snart lära dig något bättre!”

[20] Därpå sade Jag: ”Nu är tiden inne att befria dessa fångar där nere och göra dem fria; så låt oss gå! Den som vill stanna kvar här, han må stanna här!”

[21] Men alla bad Mig om att få följa med, och Jag tillät dem det. Och så gick vi snabbt nedför berget och var snart hos våra slavhandlare, kring vilka en stor folkskara redan hade samlats för att glo på de stackars slavarna och deras säljare.

[22] Men Jag gav Rafael en vink att han skulle skaffa undan det sysslolösa folket, och han skingrade folket som agnar. Var och en sprang allt vad han kunde för att inte bli sliten i stycken av flera lejon av den mest vildsinta sort som de plötsligt såg mitt ibland sig.

23. Slavhandlarnas omvändelse

[1] När folket sålunda snart helt hade skingrat sig, först då trädde Jag fram med Rafael, Agrikola och Lasarus till huvudhandlaren och sade till honom på hans språk: ”Vem gav er först rätten att sälja människor och era egna barn som en vara på världens marknader, och därigenom göra dem till slavar åt en tyrannisk, lysten köpare?”

[2] Huvudhandlaren sade: ”Vill du köpa dem av mig, så skall jag visa att jag har rätt till det; men köper du dem inte, då säger jag det först inför landets ståthållare att jag har rätt till det. Jag blev ju en gång själv såld som slav; men min herre, som jag tjänade allra trognast, skänkte mig sedan friheten och mycket pengar. Jag återvände till mitt hemland och handlar nu själv med samma vara som jag själv för tjugo år sedan måste tjäna en annan med. Jag blev lycklig som slav; varför skulle inte dessa bli det?! Dessutom är detta en mycket gammal sed i våra länder, och våra visa har aldrig ställt oss till svars för det. Mot våra landslagar syndar vi inte därigenom, och för era landslagar betalar vi en lösen; och så behöver vi inte stå till svars inför någon!”

[3] Jag sade: ”Men för trettio dagar sedan var du ändå uppe i bergen och offrade trettio får, tio oxar, tio kor och tio kalvar, och din spåman sade till dig: ’Om du på din resa varken får se någon blixt eller höra någon åska, så skall du ha lycka med dig!’ Men du tolkade saken till det bättre, eftersom du menade att det vid så sen årstid inte längre skulle komma något oväder med blixt och åska, och så gav du dig av med dina medhandlare på den långa resan. Men nu har det ju ändå åskat — och dessförinnan blixtrat! Vad skall du göra nu?”

[4] Här såg huvudhandlaren stort på Mig och sade: ”Om du bara är en människa, sådan som jag är, så kan du inte veta detta! För det första har du aldrig varit i vårt land, och för det andra vet ingen människa i hela världen om den plats där den främste och mest berömde spåmannen bor. Inte heller kan någon människa ha avslöjat det för dig — för vi avslöjar oss inte för alla skatter i världen. Hur kan du då veta min djupaste hemlighet? Min vän, säg mig bara det, så tillhör alla dessa slavar dig!”

[5] Jag sade: ”Har inte er spåman en gång sagt er att det finns en ännu större Gud, som han bara hört talas om genom gamla, hemliga skrifter? Men att detta är för stort och obegripligt för dödliga, och att de därför inte borde bekymra sig vidare om saken! — Har inte er spåman talat så?”

[6] Nu blev huvudhandlaren alldeles utom sig och sade: ”Jag har sagt det och säger det än en gång: Du är ingen människa, utan — Du är en Gud! Och vad skall jag, en svag mask på jorden, sätta emot Dig — Du som kan förinta mig med en enda andning?! Det är sant, jag gör en dålig affär jordiskt sett! Men hade jag tusen gånger fler slavar än jag har här, och det förvisso till dyrt och stort pris, så skulle de alla vara Dina! För Du vet, store och obegripligt upphöjde Vän, vi i vårt land vet till största delen var den hårda björnskinnsskon klämmer oss på foten; men hjälpa oss kan vi inte! Hjälp Du oss, min Vän — så kommer inte bara dessa, utan tusen gånger så många, och så många Du därutöver vill ha, att tillhöra Dig; för Du är ingen människa, utan Du är en alltigenom sann Gud!”

[7] Jag sade till dem som stod omkring: ”Ta alla ett exempel av detta! Det är slavhandlare av mycket mörk sort — och hur snabbt har de inte känt igen Mig! Och där uppe står templet som David och Salomo för stora kostnader lät bygga åt Mig — men vilken oerhörd skillnad mellan dessa slavhandlare, som bara säljer människors kroppar, och dessa själaförsäljare åt helvetet!

[8] Se, dessa slavhandlare är som Elias jämfört med dessa eländiga själalönnmördare där uppe! Därför skall det också en gång gå bättre för Sodom och Gomorra inför Mig än för dessa eländiga helvetesyngel där uppe. För hade det i Sodom och Gomorra skett det som sker här, så hade de gjort bättring i säck och aska och blivit saliga. Men här är Jag Själv närvarande, och de står efter Mitt människoliv!

[9] Se, här vid Min sida står Min älsklingsängel Rafael, och Jag säger er: Det finns större likhet mellan honom och dessa slavhandlare än mellan honom och dessa gudstjänare där uppe! Jag säger er: Denne slavhandlare är redan en ängel; men de där uppe är djävlar!”

[10] Här vände Jag Mig åter till slavhandlaren och sade till honom: ”Min vän, hur mycket begär du för alla dessa dina slavar? Tala!”

[11] Huvudhandlaren sade: ”Min Gud, vad skall jag, en svag dödlig människa, väl begära av Dig? Alla dessa, och ändå tusen gånger så många, ger jag Dig — om Du bara håller mig värdig den nåden att säga mig var det egentligen brister och fattas hos oss!”

[12] Jag sade: ”Frige dem alla, så skall Jag för det ge er era själars eviga frihet och det eviga livet!”

[13] Härpå sade huvudhandlaren: ”Affären är gjord och avslutad; för med gudar är det lätt att handla. Frige alla slavar; för vi har nu gjort den bästa affären! Att våra slavar inte kommer att ha det illa ställt, det är jag på förhand övertygad om. Men vi själva har gjort den största vinsten; för vi har därigenom köpt oss det eviga livet av Gud. — Är ni, mina följeslagare, alla med på det?”

[14] Alla sade: ”Ja, Hibram, vi har aldrig gjort en större vinst! Men vår spåman tog denna gång helt fel; för det var just blixten och åskan som hjälpte oss till den största lyckan! — Befria de bundna, och låt dem vara denne rene Guds ej återbetalningsbara egendom! Och vi själva vill genast bege oss hemåt!”

[15] Jag sade: ”O nej, de bundna tar Jag emot — men ni själva skall stanna kvar här ytterligare tre dagar, dock utan kostnad för er; för er skall Jag vara betalaren, både i tid och i evighet!”

24. Frigivning av slavarna

[1] Här gav Jag åter Rafael en vink att befria fångarna, och i ett ögonblick var de fria och fullständigt klädda — medan de tidigare hade varit nakna. Men denna plötsliga frigörelse av de unga slavarna väckte av lätt begripliga skäl en oerhörd uppståndelse, och huvudhandlaren — som inte trodde sina ögon — gick fram och kände på de nu väl klädda slavarna och såg att deras klädnader var tillverkade av alldeles äkta tygmaterial och att det verkligen var hans slavar.

[2] Då lyfte han händerna och sade (slavhandlaren): ”Först nu inser jag klart att ni nu i sanning är i gudarnas händer! Men be också ni dem att de må vara er nådiga! Och när ni är i sann lycka, så tänk på era gamla där hemma, som bor i ett hårt land och med tung möda och arbete måste skaffa sig den knappa och magra födan, och som bor i torftiga och eländiga hyddor av lera och halm! Samla er kunskaper av alla slag, och kom sedan tillbaka till oss, så att det genom er en gång också kan bli ljust och gott hos oss; för från och med nu skall inga människor mer föras ut från våra länder för att säljas!”

[3] Härpå vände sig Hibram till Rafael, vars skönhet och späda gestalt han inte nog kunde beundra, och sade: ”O du obegripligt sällsynt vackre yngling! Är då också du en gud, eftersom en sådan underbar gärning var möjlig för dig? Hur kunde du så snabbt lösa de band med vilka dessa slavar var bundna, och varifrån fick du de många och mycket dyrbara kläderna åt ynglingarna och åt jungfrurna?” 

[4] Rafael sade: ”Jag är ingen gud, utan endast genom Guds nåd Hans tjänare! Av mig själv förmår jag lika lite som du; men när Guds allsmäktiga vilja genomtränger mig, då förmår jag allt, och då är ingenting omöjligt för mig. — Men vad skall du göra med de tvåhundra slavar som du lämnat kvar därhemma, vilka ännu inte är tillräckligt gödda för handeln?”

[5] Hibram sade: ”Vet du även det, allsmäktige yngling?! Vad annat skall jag väl göra än att uppfostra dem till nyttiga och goda människor och hädanefter betrakta dem som mina äkta barn! Men dig skall jag be att du också skaffar mig kläder åt dem, vilka jag sedan tar med åt dem.”

[6] Rafael sade: ”Det behövs inte nu; men om du efter några dagar drar härifrån och förblir ärlig i dina avsikter, så skall du tillsammans med dina följeslagare därhemma redan finna allt som du och dina följeslagare kommer att behöva.”

[7] Med detta var Hibram fullkomligt nöjd, och likaså hans följeslagare, och alla tackade honom — och ännu mer Mig, Herren; för det insåg nu alla dessa handlare: att Jag ensam är Herren. Men därefter tänkte de på de ganska många vagnarna och kärrorna — som visserligen inte gick att jämföra med denna tids vagnar — och på de redan mycket trötta dragdjuren.

[8] Och Hibram sade till Rafael: ”Min allsmäktige mirakulöse yngling! Var skall vi nu inhysa våra vagnar, kärror och dragdjur, och var skall vi få foder ifrån?”

[9] Rafael sade: ”Där, innanför den mur som omsluter detta berg — som tillhör den man som nu samtalar med Herren — finns både hyddor och stallar i mängd, och även foder åt era dragdjur, och där kan ni gott inhysa allt ert.”

[10] Med detta var handlaren Hibram fullkomligt nöjd, och hans drängar tog nu hand om vagnar, kärror och djur.

[11] Jag sade: ”Då nu också detta verk är väl avslutat, så vill vi alla åter bege oss upp på berget, och de befriade slavarna skall först styrkas med mat och dryck. Och när du, Hibram, har fått allt i ordning, så kom också du med dina följeslagare och tjänare, och tag som Mina gäster också emot mat och dryck!”

[12] Med detta var alla i högsta grad nöjda, och de befriade slavarna visste inte vart de skulle ta vägen av glädje. Alla ville nu komma fram till Mig och tacka Mig. Men eftersom de på grund av sitt stora antal inte kunde få plats på en gång, ställde de sig i den vackraste ordning i en ring omkring Mig och bad Mig på sitt språk att Jag skulle se på dem och lyssna till dem. Då såg Jag vänligt på dem alla och gav dem tecken att de nu fick tala.

[13] Därpå sade de med stor rörelse (slavarna): ”O Du gode Fader! Vi tackar Dig för att Du har räddat oss och löst våra hårda band. Vi har ingenting att gengälda Dig med — någonsin; men vi vill hädanefter tjäna Dig som om vi vore Dina fötter, händer, ögon, öron, näsa och mun. Å, låt också oss få älska Dig, gode Fader! Förbli hädanefter en Fader åt oss i Din godhet och kärlek, och överge oss aldrig!”

[14] Därefter gick Jag i ringen till var och en, omfamnade honom och tryckte honom mot Mitt bröst, och sade därvid orden: ”Frid vare med dig, Min son — Min dotter!”

[15] Då grät alla de späda, blondlockiga ynglingarna och de ännu spädare och mycket ljuvliga jungfrurna, och de fuktade Mina händer och fötter med sina glädjetårar.

25. Affärer och ocker

[1] Efter denna högtidliga handling som berörde varje hjärta — som ingen av alla närvarande kunde se på utan tårar i ögonen — sade Jag till Rafael: ”För nu upp dem och sörj för dem före oss; men när vi sedan kommer efter, då först skall det sörjas för oss!”

[2] Nu förde Rafael upp de fria, och när de kom in i den stora salen var där redan tre stora och långa bord dukade, och dessa helt och hållet fortfarande barn åt de tillredda rätterna med stor lust och glädje, och drack också något vin med vatten, och blev därvid fyllda av glädje och av allsköns gott.

[3] Men vi dröjde ännu kvar vid vägen och betraktade alla de många köpmän och krämare som kom emot oss, vilka drog fram på den stora vägen in mot staden med allehanda varor, djur och frukter.

[4] Då sade romaren till Mig: ”Herre, det är ju väldigt många judar! Vet de då fortfarande ingenting om Dig? Det är ju mycket egendomligt hur likgiltigt människorna går förbi oss!”

[5] Jag sade: ”Liksom dessa skall ännu många gå förbi Mig, utan att se Mig och utan att känna igen Mig, utan de skall fortsätta rota i sitt världsliga väsen tills döden kastar dem i graven — och deras själ i helvetet! Sådana handelsmän, köpmän, krämare och mäklare är alltför långt från allt andligt, och de är bland den bättre delen av mänskligheten det som parasitväxterna är bland de ädla fruktträdens grenar — och vad ogräset är bland vetet. Låt dem dra fram, mot sin grav och sin död!”

[6] Agrikola sade: ”Men min Herre och min Gud! Det måste ju ändå finnas en ömsesidig köp- och säljhandel bland människorna — för annars skulle livet inte vara möjligt för människorna i dåliga och magra länder! Jag känner till länder i Europa som är obeskrivligt bergiga — inget annat än klippor på klippor; till de människor som lever där måste det mesta av livsförnödenheterna föras genom handeln. Häv denna nödvändiga handel, så dör ett helt, stort folk hunger! Där måste Du själv som himlens och alla världars Herre inse, att sådana människor endast kan leva och bestå genom en viss handelstrafik. Det förundrar mig därför mycket att Din högsta gudomliga visdom rakt av fördömer detta! För Du vet — annars all upptänklig aktning för Din renaste gudomlighet! — men just för detta Ditt omdöme kan jag med mitt annars helt sunda människoförstånd inte ge Dig något bifall!”

[7] Jag sade: ”Min vän, det du vet och förstår — tillåt Mig — det har Jag förstått långt innan ens en urcentralsol lyste i någon skalglob!

[8] Sannerligen, Jag säger dig: Jag nitälskar inte mot den rättfärdiga och högst välgörande handeln mellan människa och människa — för så vill ju Jag Själv ha det, att den ena människan i ett visst avseende skall vara beroende av den andra, och en rättfärdig handel mellan människa och människa står ju ändå i den högsta ordningen av kärlek till nästan; men du kommer förhoppningsvis ändå att inse att Jag inte kan tala något berömmande ord till det rena, allra mest kärlekslösa ockret! Den hederlige köpmannen skall för sin möda och sitt arbete ha sin motsvarande lön; men han skall inte vilja tjäna hundra mynt på tio — eller ännu mer! Förstår du detta? Jag fördömer endast ockret, men inte den nödvändiga, rättmätiga handeln. Förstå detta väl, så att du inte faller i en ond frestelse!”

[9] Här bad romaren Mig om förlåtelse och erkände att han hade tagit mycket — och alldeles grovt — fel.

[10] Här trädde Lasarus fram till Mig och sade: ”Herre, eftersom vi i alla fall snart kommer att bege oss upp igen — då det här väl inte finns så mycket mer att göra — skulle jag nu vilja få veta av Dig vad det är med den underbare ynglingen! Vem är han, och varifrån kommer han? Efter sin dräkt verkar han vara en galilé; men när har han väl nått en sådan visdom och underverksförmåga? Att döma av utseendet är denne människa knappt sexton år gammal — och han överträffar Dina gamla lärjungar! Var god och upplys mig också om detta!”

[11] Jag sade: ”Står det inte i Skriften: ’I samma tid skall ni få se Guds änglar stiga ned från himlen till jorden, och de skall tjäna människorna’? Om detta är dig bekant, så skall du snart och lätt inse hur det förhåller sig med ynglingen. Behåll detta tills vidare för dig själv; för alla de andra måste själva komma fram till det! Mina gamla lärjungar känner honom redan, men de får inte heller avslöja vem han är innan tiden är inne. 

[12] Du menade att vi nu snart skulle bege oss till ditt härbärge — men det finns det också tid till om en timme! Men nu vill vi ännu dröja kvar här vid denna väg; för det kommer snart att inträffa något som starkt kommer att behöva vår närvaro!”

[13] Lazarus frågade Mig: ”Herre, har vi något dåligt att vänta?”

[14] Jag sade: ”Min vän, i denna värld och bland dessa människor finns det föga gott att vänta! Se, tillströmningen av marknadsfolket avtar nu redan, och så kommer fariséernas tjänare snart att föra en stackars syndare — som för en timme sedan i templet gripit efter skådebröden av hunger — dit till den fria platsen vid den höga muren, för att stena honom för hans tempelvanhelgande! Men det vill vi förhindra. Och så vet du nu redan varför vi fortfarande dröjer kvar här.”

[15] Men detta hörde också Agrikola, som steg fram till Mig och sade: ”Herre, jag hörde Dina ord, som sannerligen inte lät särskilt uppbyggliga! Har då tempelmännen också en Jus gladii (svärdsrätt)? Jag känner ju till alla de privilegier som Rom har gett sina folk — men om ett sådant privilegium vet jag ingenting! Ack, denna sak skall jag undersöka mycket närmare! — Säg Du, Herre och Mästare, vad det är fatt med denna sak!”

[16] Jag sade: ”När romarna blev herrar över judarnas länder, prövade de å det noggrannaste judarnas gudalära och deras stadgar från Moses och från profeterna, och fann också att templet — det vill säga prästerna — från Mose sida har fått rätten att stena vissa mycket grova förbrytare till döds. Men prästerna själva har ingen rätt att döma någon till döden, utan de skall överlämna förbrytaren till domstolarna, och dessa skall sedan döma efter prästernas trogna vittnesbörd och överlämna den grove förbrytaren till dem som skall verkställa steningen. Men detta sker inte här, utan prästerna gör det nu på eget bevåg och betalar Herodes en arrendeavgift för att också de skall ha ett slags egenmäktig Jus gladii — som de utövar med största missbruk, så som nu strax skall bli fallet. Men nu gäller det att stå riktigt på vakt; för nu kommer de också snart att vara här!”

26. Agrikola förhör en ledare i templet

[1] Knappt hade Jag sagt detta, förrän en stor hop redan närmade sig, vilken på det grymmaste sätt släpade fram den olycklige i sin mitt.

[2] Men Jag sade till Agrikola: ”Nu går vi båda emot dessa knektar, som anförs av en tempelledare!”

[3] Vi kom dem till mötes precis vid utgången av den stora porten, och Jag lade orden som skulle talas i romarens mun, och han sade till ledaren med en mäktig, allvarlig röst och uppsyn som tillhör en romare (romaren): ”Vad är det fråga om här?”

[4] Ledaren sade: ”Vi har den gamla rätten från Moses, även Jus gladii, och vi kan på egen myndighet sätta den i verket mot en mycket grov vanhelgare!”

[5] Romaren sade: ”Men jag har nu kommit hit som förste kejserlige sändebud från Rom för att utreda era många missbruk av de privilegier som Rom har gett er! Var har ni en världslig domares dom?”

[6] Denna fråga kom mycket olägligt för tempelledaren, och han sade (ledaren): ”Visa först mig att du verkligen är ett sändebud från Rom; för vem som helst skulle ju kunna klä ut sig till romare och i kejsarens namn föreskriva oss nya lagar!”

[7] Här drog Agrikola fram en pergamentrulle ur en gyllene ask, försedd med alla de insignier som inte lät ledaren tvivla ett ögonblick på att den som visade upp ett sådant dokument var en mäktig romare med hög ställning. 

[8] Härpå frågade dock Agrikola med stort allvar: ”Nå, jag har genast på din begäran visat dig det dokument du begärde; var har du nu den världsliga domarens dom över denna förbrytare som jag krävde?”

[9] Ledaren sade: ”Jag har ju redan sagt dig att templet från Mose sida har den gamla rätten att straffa en grov vanhelgare av templet med döden, och denna rätt är nu också sanktionerad från Roms sida; alltså handlar templet rätt när det som avskräckande exempel straffar en sådan förbrytare mot Gud och Hans tempel med döden genom stening — den som Moses förordnade!”

[10] Agrikola sade, allt mer allvarligt: ”Fanns detta tempel redan på Mose tid?”

[11] Ledaren sade: ”Just inte det; men Moses var en profet och visste säkerligen i sin ande att Salomo, den vise och store konungen, skulle bygga ett tempel åt Gud — och alltså är ett vanhelgande av templet och dess högst heliga inrättningar lika straffbart som ett vanhelgande mot Gud Själv!”

[12] Agrikola sade: ”Varför tillsatte då Moses själv egna domare för sådana fall i efterhand, och lämnade inte dessa saker i händerna på prästerna? Hur har då ni nu också blivit domare över en människas liv och död? Moses har bara gjort er till präster, och eftersom Rom själv har tagit samma rätt åt sig — på samma sätt som era världsliga domare gjorde på er konung Sauls tid — har det i utbyte också gett er allesammans ett världsligt domarämbete, och det med den uttryckliga föreskriften att förbrytare av vilket slag som helst — särskilt de som förtjänat döden — alltid skall överlämnas till ortens världsliga domare, och att ingen präst sedan har att bekymra sig vidare om vad domstolen må förordna över förbrytaren. Det tillkommer er därför aldrig att döma någon, fälla honom och till sist till och med själva lägga hand på honom!

[13] Släpp därför nu omedelbart denna er förbrytare! Jag själv skall förhöra honom och därav avgöra om hans brott verkligen förtjänar döden eller inte; och ve er, om jag där finner en orättfärdighet från er sida mot denne människa!”

[14] Vid detta skarpa hot släppte tempelknektarna och drängarna förbrytaren och ställde honom inför Agrikola.

[15] Och ledaren sade: ”Där är skurken! Förhör honom själv! Men jag och alla dessa tjänare är förhoppningsvis tillräckliga vittnen och kan träda fram mot hans hårdnackade förnekande!”

[16] Agrikola sade: ”Mycket bra; men jag har här just vid min sida ett ytterst sannfärdigt vittne, och förklarar härmed för er på förhand att jag å det allra skarpaste skall beivra varje lögn — både från denna förbrytares sida och från er sida! Men ännu skarpare skall jag förfara med dem som möjligen fällt en illvillig — och därmed högst straffbar — dom över denne stackare!”

[17] Vid detta inte särskilt vänliga tilltal från romaren greps ledaren tillsammans med sina tjänare av stor ångest, och ledaren såg ut att vilja avlägsna sig, och även tjänarna sade: ”Vad har vi med detta att göra? Vi har ingen vilja själva, utan vi måste själva lyda templets vilja. Ledaren får själv reda ut och göra upp denna sak med dig, höge herre! När en förbrytare skall straffas, är det vi som verkställer domen; men varför någon i grund och botten har dömts — om det vet vi själva inget annat eller mer än det som domarna alltid bara helt kort har meddelat oss. Hur skulle vi då kunna vittna mot eller för denna förbrytare? Låt oss därför dra vidare, du höge herre!”

[18] Agrikola sade härpå: ”Det går alls inte här, utan ni stannar kvar för ledarens skull, alldeles som han också måste stanna här tills jag har förhört förbrytaren!”

27. De brottsliga tempelstadgarna

[1] När alla hade hört detta utslag, stannade de kvar, och Agrikola frågade först ledaren: ”Vad har då denne människa gjort sig skyldig till, för vilket han enligt er förtjänar döden?”

[2] Ledaren sade mycket besvärad: ”Han vågade igår eftermiddag med fräck hand gripa efter de allra heligaste skådebröden — och till och med äta av dem, vilket endast översteprästen ostraffat får göra, under bön och sjungande av psalmerna. Han greps mitt i den fräcka gärningen och dömdes välförtjänt till döden enligt lagen, och där behövs inget vidare förhör, eftersom själva gärningen i sig redan är det största beviset för förbrytarens skuld.”

[3] Agrikola sade: ”Så ja — det är en synnerligen lovvärd rättskipning! Måste man inte enligt våra lagar framför allt se till i vilken grad en förbrytare är tillräknelig vid det ena eller andra brottet?! Om en enfaldig människa begår ett aldrig så stort brott — som hos en mer intelligent människa enligt lagarna uppenbart skulle leda till döden — så skall den uppenbart enfaldige tas i förvar, så att han framgent inte så lätt skall bli farlig för det mänskliga samhället, och så skall han, när han har bättrat sig, antingen släppas fri eller — om han inte fullständigt har bättrat sig — användas som galärslav, för att han där skall sona sina synder och därvid ändå göra människorna någon nytta.

[4] Vidare måste man hos en förbrytare också se till av vilka omständigheter en människa ofta — som mot sin vilja — har dragits in i ett brott; vilka omständigheter sedan i hög grad kan förmildra brottet. För det är säkerligen en stor skillnad om någon faller från ett tak och därmed dödar en människa som av en händelse befinner sig under taket, eller om någon med uppsåt dödar en människa. Och mellan dessa två ytterligheter finns det ännu en mängd bidragande omständigheter som varje rättfärdig domare måste beakta, eftersom de på ett och samma brott kan verka antingen förmildrande eller försvårande.

[5] Om till exempel någon kom till er som målsägare och sade: ’Genom denna människa har min bror dödats!’, och ni då — utan att vidare pröva den anklagade människan — genast dömde honom till döden — vilka eländiga domare vore ni inte då! Är det då inte uttryckligen och å det strängaste föreskrivet i vår lag åt varje domare att först grundligt undersöka cur, quomodo, quando et quibus auxiliis (varför, hur, när och med vilka medel) — och först därefter döma?! Har ni gjort det med denne förbrytare?”

[6] Ledaren sade: ”Men i templet har vi ingen romersk lag, utan endast den mosaiska — och den lyder helt annorlunda!”

[7] Agrikola sade: ”Så? Om er Moses gav sådana domarlagar som ni iakttar i ert tempel, då måste er Moses ha varit den dummaste och grymmaste lagstiftare — och vi romare skulle vid jämförelse med honom vara rena gudar! Men jag känner alltför väl Mose milda lagar, och vi har för det mesta format våra statslagar efter honom, och ni tempelmän är inför Gud och inför alla människor de mest straffvärda lögnare, om ni rakt i ansiktet vill påstå att era allra dummaste, tyranniskt grymmaste tempelstadgar har upprättats av Moses! Det är era egna stadgar — som ni egenmäktigt och gudlöst har skrivit ihop helt sanslöst och samvetslöst — och ni plågar nu det stackars folket efter dessa era avskyvärda lagar helt efter ert eget godtycke! Kan ni erkänna något sådant som en lag helgad av en högst vis Gud?”

[8] Ledaren sade: ”Det är väl inte jag som har gjort templets stadgar! De finns där en gång för alla, och vi har att hålla oss till dem — om de nu härrör från Moses eller från någon annan!”

[9] Agrikola sade: ”Mycket bra, vi romare veta nog hur vi skall stävja ett sådant ofog! Men nu heter det: audiatur et altera pars (även den andra parten skall höras)!”

[10] Härpå vände han sig med en vänligare uppsyn till förbrytaren: ”Säg mig nu helt sanningsenligt hur det förhåller sig med ditt brott! Förneka ingenting, utan bekänn allt; för jag kan rädda dig, men också döda dig, om ditt brott på något sätt förtjänar döden!”

28. Den uppenbare brottslingens bekännelse

[1] Här rätade förbrytaren upp sig och sade fullt av mod, helt fritt och utan några baktankar: ”Min store och mäktige och rättfärdige herre och domare! Jag är lika lite någon förbrytare som du eller han som är med dig!

[2] Jag är en fattig daglönare och måste med mina händer underhålla och föda far och mor — vilka båda föräldrar är ständigt sjuka och nästan helt arbetsoförmögna. Därtill har jag också en yngre syster som ännu bara är sjutton år och åtta månader gammal. Även henne måste jag försörja, eftersom hon inte själv kan tjäna något — då hon måste vårda de sjuka föräldrarna hemma. Denna min mycket kära och redbara syster är, fastän mycket fattig, av naturen mycket vacker och förtjusande — och som sådan är hon tyvärr inte okänd för tempelmännen, och några har redan gjort stora ansträngningar för att förföra henne; men de uträttade ändå ingenting, och de hotade mig och föräldrarna och sade: ’Vänta du bara, ni stolta tiggarslödder, ni skall snart bli tamare och ödmjukare mot oss!’

[3] Nästa dag sökte jag arbete i de hus jag redan kände till, och man sade att prästerna hade förklarat mig vara en grov syndare — eftersom jag skulle ha bedrivit blodsskam med min köttsliga syster. Man visade mig dörren, och jag visste inte vad jag skulle göra.

[4] Sedan gick jag till några hedningar och framställde min stora nöd för dem. Dessa gav mig några slantar i gåva, så att jag åtminstone kunde köpa något bröd åt oss. Men de få slantarna tog snart slut, och jag och de mina hade inte haft något att äta på två dagar, och jag kunde inte heller längre tjäna något, och inte heller längre be någon om något — vartill också dessa helgdagar bidrog mycket, eftersom man under denna tid inte heller kan få något arbete någon annanstans. Då tänkte jag för mig själv: ’Om du som en oskyldig jude gjorde det som David en gång gjorde när han led svår hunger, så vore det väl ändå inte en så grov synd inför Gud?!’

[5] Och i går sent på eftermiddagen gick jag driven av stor nöd till templet och kom fram till skådebröden, grep efter den första och bäst lämpade brödkakan för min hunger och ville mätta mig — och ta en del med mig till mina lika hungriga föräldrar och min inte mindre hungriga syster; men där upptäcktes jag genast av de lurande vakterna, som skrek skändning över skändning och släpade fram mig på det mest obarmhärtiga sätt inför prästerna. Dessa kände snart igen mig och skrek: ’Ha, det är ju den stolte tiggaren, blodskändaren — och nu vanhelgaren av skådebröden! Han skall därför stenas i morgon — innan dagen är till hälften gången!’

[6] Därpå släpades jag under allehanda misshandel och de fasansfullaste skymford in i ett mörkt hål, där jag försmäktade fram till idag. Hur man har släpat mig därifrån hit, det har du själv sett, höge domare. Men hur det skall gå för de stackars föräldrarna och min stackars syster — eller hur det redan har gått — det vet bara Jehova!

[7] Höge domare! Det är allt jag kan säga dig som fullständig sanning om mitt brott! Å, döm mig inte så hårt som särskilt denne ledare har dömt mig! För öppet sagt — det var just han som ville förföra min kyska syster — vilket jag kan svära på inför Gud och inför alla människor! Och jag kan också uppge för dig de mest tillförlitliga och sannfärdiga vittnen, som med ed kan bekräfta denna förvisso sorgliga händelse!”

[8] Agrikola sade, alldeles uppbragt över tempelmannen: ”Min vän! Den som talar så öppet som du, han behöver sannerligen inte många andra bevis! Dessutom har jag här vid min sida ett synnerligen vägande vittne till stöd för sanningen i din utsaga. Men det skall snart komma någon som hämtar hit dina föräldrar och din syster, helt styrkta — och dessutom en till, som jag verkligen kommer att behöva för denne tempelman!”

29. Tempelledarens bekännelse

[1] Här var redan Rafael på plats efter Mitt inre rop, och till honom sade Jag inombords: ”Lyssna nu på vad romaren begär; för Jag ger honom tankar, ord och vilja!”

[2] När Agrikola lade märke till Rafael, sade han: ”Jag tänkte just att du inte skulle låta vänta länge på dig!”

[3] Rafael sade: ”Vad du vill vet jag redan! Allt skall vara i ordning inom några få ögonblick; för de människor du begärt bor inte långt härifrån, och jag skall därför snart ha skaffat hit dem.”

[4] Ledaren sade nu: ”Vartill detta?”

[5] Agrikola: ”Du skall tala när du blir tillfrågad; nu tig!”

[6] Här avlägsnade sig ängeln snabbt och kom tillbaka med de båda gamla föräldrarna och den unga, mycket torftigt klädda men kroppsligt sannerligen mycket vackra systern; och samtidigt kom bakom dem tio romerska soldater och en av Pilatus förordnad domare.

[7] Rafael sade till Agrikola: ”Min vän, det här kommer ordna sig!”

[8] Agrikola sade: ”Säkerligen; för så här ville jag ju ha det!”

[9] Härpå trädde Rafael tillbaka och stod fullkomligt beredd att handla på Min vink.

[10] Agrikola vände sig nu till de tre och frågade dem om de kände den illa behandlade människan.

[11] Systern sade: ”O Jehova, vad har då hänt med min stackars bror? Han gick i går eftermiddag någonstans för att hämta bröd, eftersom vi inte hade ätit på två hela dagar — men han kom aldrig tillbaka. Vi var i stor ångest för honom och bad att inget ont skulle drabba honom. Och nu, efter den där snälle unge budbärarens besked, möter vi honom här i ett tillstånd som inte kan ha något gott bakom sig!”

[12] Systern ville fråga ytterligare, men Agrikola förmanade henne med vänlig röst: ”Låt bli alla vidare frågor, du Sions ljuvligaste dotter; för din bror befinner sig redan i alla händelser i de bästa händer! Men jag skall nu föreställa för dig den där tempelledaren, som just vänt bort sitt ansikte från oss, och du måste helt sanningsenligt bekänna för mig om — och hur — du känner honom!”

[13] Systern sade: ”Å herre, bespara dig den mödan; för till min fasa kände jag redan på lång väg igen denne usling när jag kom hit!”

[14] Agrikola sade: ”Det gör inget; desto bättre för er alla!”

[15] Härpå kallade romaren på ledaren med mycket befallande röst: ”Träd nu fram med öppet ansikte och tala! Vad kan du nu invända mot en sådan anklagelse riktad mot dig? Bekänn öppet sanningen, annars skall jag tvinga dig att bekänna den på det glödande korset — så att du närmare skall lära känna romarnas rättvisa; för vi romare gör inte heller några som helst undantag för präster! Träd hit och tala!”

[16] Här vände sig tempelledaren om och sade med bävande röst: ”Herre fylld av makt och värdighet! Vad skall jag kunna invända här?! Det är tyvärr så som den stackaren nyss vittnade om mig, och jag har förtjänat det straff du än utfärdar mot mig! Kunde jag någonsin bli fri, skulle jag tusenfaldigt gottgöra min omänskligt stora förbrytelse mot denna stackars familj; men jag har inte förtjänat någon befrielse från ett rättfärdigt straff, och så blir det svårt att åter gottgöra denna fattiga och högst rättskaffens familj allt det onda jag tillfogat dem.”

[17] Agrikola: ”Jag är ingen domare som ni — efter lidelsens mått — utan en domare efter rättens mått; men jag säger här att dina huvudsakliga domare nu är dessa fyra som du så omänskligt djupt har förorättat! Som dessa dömer dig, så skall också jag döma dig! Men det som denne fattige och hungrige har syndat mot era skådebröd i templet — det må Gud döma! Förlåter Han honom, så förlåter också vi honom; för mot oss har han inte begått någon synd!”

[18] Härpå vände sig Agrikola till den fattiga familjen och sade: ”Bestäm nu vad jag skall göra med denne grove ogärningsman! För han har inte bara skadat er dubbelt i ert eget hem — eftersom han ville skända er kyska dotter, och då detta misslyckades, så verkade han genom sin onda mun så att er son inte längre fick något arbete någonstans — utan han har också dömt er son till stening till döds, för att han av hunger grep efter en kaka skådebröd — och hade inte denne den störste av alla människovänner varit här, så vore er son nu redan död, och ni hade aldrig fått se honom igen!

[19] Där framme står ännu de djuriska tempelhejdukarna och knektarna som hade stenat honom — och denna tempelledare är just också den allra mest obarmhärtige och orättfärdige domare som dömt er son till stening till döds! Lagen om förgripelse på skådebröden är inte okänd för mig; dödsstraffet har Moses utfärdat endast för fall av förhärdat och uppsåtligt övermod, och inte för fall av verklig hungersnöd, då varje jude har rätt att mätta sig även med skådebröden om han hungrar alltför våldsamt — liksom också er store konung David gjorde när han hungrade, eftersom han förstod Mose lag bättre än sin dåvarande överstepräst. Och därmed friar jag också er son från all skuld, och det är nu er sak att fälla en dom över denna grove brottsling mot er!”

[1] Fadern till sonen och den vackra dottern sade: ”Herre och mäktige domare! Vi alla tackar den store Guden, dig och din vän för att vi så underbart har räddats ur en så stor fara. Men liksom Gud till slut alltid beskyddar det goda och rätta, så straffar Han också alltid det sant onda hos en förhärdad syndare som utan ånger och bättring förblir i sin ondska. Men bättrar han sig allvarligt, så förlåter Gud honom hans synder, hur stora och många de än må vara. Därför dömer jag inte heller denne människa, utan överlåter honom bara åt Guds vilja; för Gud allena är den mest rättfärdiga domaren. — Detta är vår dom över denne vår stora fiende. Vi alla förlåter honom av hjärtat allt det onda han gjort oss.”

30. Agrikolas dom

[1] När tempelledaren hade hört en sådan dom över sig själv ur den hederlige, fattige faderns mun, brast han ut i tårar och sade: ”O store Gud, hur goda är inte Dina sanna barn, och hur fasansfullt onda är inte vi — som sanna ormyngel ur helvetet! O Gud, straffa mig fullt enligt mina onda förtjänster!”

[2] Agrikola: ”Eftersom dessa inte har dömt dig — de som egentligen hade rätten till det — så dömer inte heller jag dig; men jag har låtit domaren komma hit för att han å det strängaste skall förbjuda dig och hela templet att någonsin avkunna en dödsdom över någon — annars går du och hela templet inte fria från straff. Men dessa hejdukar och knektar skall för sitt obändiga övermod mot denne stackare bestraffas med hundra spöslag var, så att också de skall känna hur väl ett sådant omänskligt övermod gör en stackare. Soldaterna må genast föra dem till tukthuset och piska dem! Så skall det ske!”

[3] Nu började dessa tjuta och be.

[4] Agrikola sade: ”Bad inte denna stackare också er att inte misshandla honom så — och ni aktade inte hans bön, fastän ni bara hade fått order att vakta honom? Eftersom ni alltså har gjort något som ni inte ens skenbart hade rätt till, skall inte ett enda spöslag efterskänkas er, och det skall till och med ges plågoandarna ett strängt besked om att varje slag skall utdelas med den största skärpa. Och bort med er; för er finns det varken något förbarmande hos Gud — och ännu mindre hos mig!”

[5] Här omringade soldaterna de sammanlagt femton tempelhejdukarna och knektarna och drev dem framför sig.

[6] Men tempelledaren frågade romaren med darrande vördnad: ”Höge och mäktige herre! Vad skall jag då egentligen göra upp med denne domare?”

[7] Agrikola sade: ”Det har jag redan sagt dig; men har du ännu inte fattat det, så säger jag det till dig än en gång: Du går med domaren till ämbetshuset, och där skall du få en väl avvägd anvisning om hur templet i all framtid skall förhålla sig med sina mosaiska straff! Varje överträdelse av en sådan anvisning kommer från Roms sida att beivras på det skarpaste sätt! Med sådana skriftliga instruktioner från Pilatus under mitt befäl beger du dig sedan till templet och kungör dem!”

[8] Ledaren sade: ”Men vad skall jag säga till Pilatus om han skulle fråga mig närmare om dig?”

[9] Agrikola sade: ”Det kommer Pilatus inte att göra, eftersom jag var hos honom redan för några dagar sedan och han känner mig ytterst väl och vet mycket väl varför jag nu reser genom dessa våra länder i kejsarens namn. Och nu får också du gå!”

[10] Här bugade sig domaren och ledaren djupt inför Agrikola, och domaren uppmanade ledaren att följa honom.

[11] Men ledaren sade: ”Låt mig bara ställa en fråga till till kejsarens sändebud!”

[12] Domaren sade: ”Fråga då fort; för vi domare har dessa dagar föga tid över!”

[13] Härpå vände sig ledaren åter till Agrikola och sade: ”Mäktige sändebud från kejsaren! Se, jag är mycket rik, och jag äcklas av mina skatter! Eftersom jag har tillfogat denna fattiga familj en så himmelsskriande orätt, vill jag genom att fullständigt överlåta alla mina skatter åt dem — så långt det är möjligt — sona denna orätt mot dem. Får jag nu låta denne domare på samma gång upprätta ett gåvobrev, och sedan överlämna det till familjen tillsammans med alla mina skatter, så att ingen sedan kan fråga dem varifrån de fått dem?”

[14] Agrikola sade: ”Du skall finna fattiga familjer i stor mängd, på vilka du kan utöva den länge försummade kärleken till nästan; men denna fattiga familj är redan så gott som försörjd på det allra bästa sätt. Och därmed kan du nu redan gå! Gör hädanefter det rätta och frukta Gud, så skall du aldrig mer hamna i ett sådant möte! Så skall ske!”

[15] Härpå bugade sig de båda än en gång och gick sin väg.

[16] Men vi vände tillbaka till de våra med den räddade familjen, vilka redan väntade fulla av nyfikenhet för att få veta vad som hade tilldragit sig. För de var så långt borta från oss att de väl ännu kunde se oss, men inte kunde uppfatta något av allt som försiggått. Också vår slavhandlare Hibram hade trängt sig fram med sina följeslagare för att få veta vad som möjligen hade utspelat sig.

[17] Men Jag sade till Lasarus: ”Min vän, nu är det framför allt nödvändigt att bygga upp dessa fyra kroppsligen — allt annat kan vi tala om senare där uppe; för dessa har nu redan i över två dygn inte ätit någonting. De båda gamla var mycket sjuka och svaga, men de är helade. Denne annars starke yngling med mycket misshandlat utseende är just den som skulle ha blivit stenad, och denna alldeles ljuvliga jungfru är hans syster, och båda är barn till detta fattiga men hederliga föräldrar. Och nu vet du redan vilka det är du har att göra med!”

[18] Agrikola sade också: ”Och vad de förtär så länge jag uppehåller mig här, det går på min räkning, liksom jag också önskar att de skall få den bästa förplägnad vid mitt bord! Härefter tar jag dem ändå med mig till Rom. Sålunda skall jag också ta alla slavarna på min räkning och skall hädanefter göra allt jag förmår för deras goda framkomst i såväl naturligt som andligt avseende!”

[19] Lasarus sade: ”Min vän, men några skulle nog också jag vilja behålla; för se, jag har varken hustru eller barn och skulle gärna vilja adoptera några barn!”

[20] Agrikola sade: ”Det står dig helt fritt; så många du vill, överlåter jag gärna åt dig!”

[20] Med detta var Lasarus fullt nöjd, och vi tog oss an vägen upp till berget och var också snart på plats.

31. Måltiden på värdshuset

[1] När vi kom upp dit var alla slavarna uppställda i god ordning och hälsade Mig redan på avstånd och sade: ”Hell Dig, käre, gode Fader; för Du har räddat oss och gjort oss fria från våra hårda band! Du har gett oss en ny och alldeles vacker klädnad, så att vi nu är riktigt ljuvliga att se på, och Du har mättat oss med mycket god mat och med mycket kraftig och söt dryck! O Du gode, käre Fader Du, kom, kom, så att vi får tacka Dig med vår kärlek!”

[2] När Jag kommit ända fram till dem, trängde sig alla intill Mig och kysste och omfamnade Mig.

[3] Men lärjungarna gav dem tecken om att de inte borde tränga sig så mycket och så häftigt omkring Mig.

[4] Men Jag sade till lärjungarna: ”Låt dem ha sin allra mest oskuldsfulla glädje; för sannerligen säger Jag er: Den som inte älskar Mig som ett av dessa sanna barn här, han skall inte komma till Mig! För den som Fadern (i Mig) inte drar till Sig, han kommer inte till Sonen (till visheten ur Gud). Men dessa drar Fadern till Sig, och därför tränger de sig så omkring Mig. De vet ännu inte vem Jag är, men Fadern har de redan känt igen i Mig långt bättre än ni intill denna stund. Vad säger ni om det?”

[5] Då sade lärjungarna ingenting mer, och de kände väl att de aldrig hade tagit emot Mig i sina hjärtan med en sådan kärlek som nu dessa barn från den annars så kalla norden.

[6] När dessa barn så hade omfamnat Mig och tackat Mig för allt, drog de sig åter tillbaka i den allra bästa ordning, och vi gick in i huset och satte oss vid borden i samma ordning som föregående dag; endast de fyra fattiga tog plats vid romarnas bord enligt Agrikolas goda vilja. Men slavhandlarna med Hibram tog plats bredvid de sju fariséerna, och när allt så var ordnat, bars maträtter fram och vin och bröd i stor mängd, så att slavhandlarna inte nog kunde förundras över en så riklig måltid. Rafael satt bredvid Mig — för att så att säga vara snabbt till hands om Jag behövde hans tjänster.

[7] Men de fyra fattiga var av lätt begripliga skäl högst torftigt klädda i redan starkt slitna kläder, vilket gjorde Lasarus, som också satt bredvid Mig, mycket bedrövad.

[8] Han sade därför till Mig (Lasarus): ”Herre, jag har kläder i stor mängd där hemma! Hur vore det om jag sände någon till Betania och lät hämta kläder åt dessa stackare? Kanske kunde också min syster Maria komma — hon skulle säkert också ha stor glädje av att vara här!”

[9] Jag sade: ”Min vän, din omsorg om de fattiga är Mig alltid mycket kär, och därför har Jag tagit Min boning hos dig; men denna gång skall Jag också sörja för dessa på samma sätt som Jag förut har sörjt för barnen som nu glädjer sig där ute! De båda systrarna har ändå nu därhemma fullt upp med alla främlingarna och behövs i ditt hus; men när Jag åter går härifrån, kommer Jag ändå dessförinnan till dig i Betania och får då se och tala med dina systrar. Men dessa fyra fattiga skall du snart få se i bättre — och då i romerska — kläder. Men låt oss först låta dem styrka sin inre kropp och sina lemmar — sedan skall det också sörjas för deras yttre kropp! — Är du nöjd med det?”

[10] Lasarus: ”Herre, fullkomligt; för endast det är gott och fullt rätt som Du vill och förordnar! Men nu gäller det att äta och dricka, och när vi alla har styrkts kan vi åter samtala om alla möjliga olika ting.”

[11] Därpå åt och drack alla med mycket gott mod, och de kunde inte nog lovorda det goda och vänliga värdskapet, de välsmakande rätterna och det ljuvliga, hjärtat upplivande vinet. Slavhandlarna var helt och hållet utom sig av glädje, och bekände att de inte ens under sina tidigare resor till jordens sydligare länder någonsin hade fått njuta av så utomordentligt gott vin.

[12] En farisé vid samma bord sade då: ”Ja ja, mina kära fjärran vänner, i Faderns hus lever de vanartade barnen ofta bättre än någon annanstans, långt borta från fadershuset!”

[13] Hibram sade: ”Hur skall vi förstå det?”

[14] Den nu visserligen helt omvände farisén sade, pekande på Mig: ”Se, där sitter den evigt sannaste Fadern bland oss — Hans vanartade barn, vilka vi alla människor på denna jord är! De som kommer till Honom, känner igen Honom och älskar Honom — de är Hans bättre barn, och Han sörjer då för dem genom Sin visdom och genom Sin allsmäktiga vilja överallt, så att det redan på denna jord går dem väl, och efter detta kroppsliga liv ännu bättre i de eviga andarnas rike, vilka aldrig dör utan lever vidare i evighet. Och se, det var det jag menade med att även de vanartade barnen ingenstans har det bättre än i sin sanne Faders hus! — Förstår du nu detta?”

[15] Hibram sade: ”Ja ja, det förstår jag nu, och du har där talat fullkomligt gott och sant; men den mannen är ju egentligen Gud, och då är Han alltför upphöjd för att vara en Fader för oss dåliga människor! Jag skulle till och med hålla det för en mycket stor förmätenhet att kalla Honom Fader!”

[16] Farisén sade: ”Där har du å ena sidan visserligen inte helt fel; men Han Själv lär oss detta och hotar var och en som inte skulle tro det i sin själ med uteslutning från det saligaste eviga livet, och Han visar oss att Han allena är alla människors Skapare och sannaste Fader, och så måste vi också tro detta — men också leva i denna värld efter Hans för oss kungjorda allra heligaste vilja, så att vi därigenom först blir värdiga att vara Hans barn. Men när Han Själv lär oss detta, så måste vi också ta emot det med all kärlek och tacksamhet och göra det Han lär oss; för Han allena vet hur det är ställt med oss människor, och vartill Han har kallat oss in i tillvaron.”

[17] Med denna mycket goda undervisning var våra slavhandlare också fullkomligt nöjda, och de åt och drack vidare och samtalade med fariséerna så gott deras tungomål tillät det. Men med tiden förstod de varandra allt bättre, eftersom den ene farisén var ganska bevandrad i det ursprungliga hebreiska språket, på vilket Indiens nordiska ättlingar gav sina tankar rum och form på ett ännu föga fördärvat sätt.

32. Agrikola pekar på Herren

[1] Vid de andra borden gick det fortfarande mycket stilla till; för alla lyssnade bara på om Jag Själv kanske snart skulle öppna munnen om något. Men eftersom också Jag nu vilade Mig något, började tungorna vid de andra borden att röra sig något livligare. Romarna började bli något mer förtrogna med den fattiga familjen, och Agrikola frågade den så ljuvliga dottern om de inte hade några bättre kläder än de de bar på kroppen.

[2] Men dottern sade: ”Ädle, höge herre! Visst har jag där hemma i vår eländiga bostad en yttre klädnad av tagel; men den är ännu sämre än den linnekjortel jag har på mig nu. Vi var inte tidigare så fasansfullt fattiga — när föräldrarna ännu var friska och kunde arbeta. Men när de blev mycket svårt sjuka för några år sedan, gick det allt sämre och sämre för oss. Brodern kunde med all flit inte längre tjäna så mycket att vi vid sidan av det knappa matförrådet kunde skaffa oss något annat, och så har vi utan egen skuld hamnat i denna stora fattigdom, och det hade varit slut med oss alla inom som mest två dagar, om inte du och den där vännen där hade räddat oss på ett nästan helt mirakulöst sätt; för jag förstår ännu inte hur den där vackre ynglingen där så kunde finna vår allra mest eländiga bostad — som om han, Gud vet det, var ytterst förtrogen med alla de mest hemliga vrår i denna stora stad. Vem är då denne underbare man och denne underbart ljuvlige yngling vid hans sida? Skulle du inte vilja förklara det åtminstone lite för mig?”

[3] Agrikola sade: ”Ja, du min allra käraste fattiga, du Sions verkligt vackraste dotter, det står sannerligen inte i min makt; för se, jag är förvisso en mycket stor och mäktig herre i hela det romerska riket, och ändå är jag alls ingenting jämfört med denne underbare man och denne vackre yngling! Jag skulle idag kunna sända ett auktoriserat sändebud med min handskrift till kejsaren av Rom, och han skulle sända mig mycket talrika legioner, och med dessa skulle jag kunna belägga hela det stora Asien med krig, och det segerrikt — men vad vore det jämfört med denne underbare mans oändliga makt?! När Han vill något, är det redan en fullbordad gärning!

[4] Min kära Sions dotter! Förstår du då vad det betyder? Se, dina föräldrar var sjuka, som du säger, i över två år! Och blott denne underbare mans vilja har gjort dem friska på ett ögonblick, och just denne underbare man kunde också på det noggrannaste sätt ange er bostad åt den där ynglingen — där han ofelbart var tvungen att finna er. Likaså kunde den underbare mannen redan för ungefär tre timmar sedan förutsäga vad som hängde över din bror, och först därigenom blev det möjligt för mig att rädda din bror och er genom Hans nåd allena, och så har inte jag — utan endast Han alldeles ensam — räddat er alla; för jag var bara Hans formligen blinda verktyg.

[5] Du har också tidigare sett de många underbart härligt vackra ynglingarna och flickorna där ute. Se, dessa härligt skönaste varelser skulle alla ha sålts som eländiga slavar! Och se vidare, denne underbare man har befriat dem alla och låtit kläda dem riktigt vackert från fot till huvud, och allt detta i ett ögonblick — varför de alla också hälsade Honom som en mycket kär Fader. Men om detta nu fullt sannfärdigt är fallet — vad är då hela min makt mot blott en fläkt av Hans vilja?! Därför skall också ni nu främst rikta hela er uppmärksamhet på denne underbare man; för vad den mannen är i stånd att åstadkomma blott genom Sin vilja, det har människorna aldrig kunnat drömma om. Men vad jag här helt öppenhjärtigt har sagt dig, är den högsta sanningen. Vad säger du nu om det?”

[6] Alla de fyra sade: ”Ja, om denne underbare man förmår allt detta, så som du som ett allra trovärdigaste vittne har låtit oss veta, så måste den underbare mannen ju vara en mycket stor profet! För se, vi judar väntar på en Messias som skall vara mycket mäktig i ord och gärning! Men innan Han kommer skall den store profeten Elias gå före Honom, och enligt mångas mening också hans lärjunge Elisa. Och se, slutligen kanske det är just Elias eller hans lärjunge Elisa!”

[7] Agrikola: ”Denna er sägen är inte särskilt välkänd för mig, däremot om er Messias, för vars skull jag nu främst kommit hit till Jerusalem från Rom. Har ni då ännu inte hört något om den över hövan berömde Frälsaren från Galileen, som nu är känd överallt?”

[8] Den gamle mannen sade: ”Allra mest vördade vän och herre! Vi fattiga daglönare kommer på sin höjd till templet tio gånger om året; där förrättar vi vårt lilla offer och lyssnar på någon predikan som vi inte förstår. Om det då också skulle finnas något nytt och så utomordentligt någonstans, så får vi i vår avskildhet säkerligen veta antingen ytterst lite eller också alls inget därom.

[9] Dessutom har vi ju nu varit sängliggande i över två hela år. Sonen måste arbeta dag för dag, till och med sabbaten icke undantagen, för att åtminstone kunna skaffa oss det allra knappaste levebröd. På sabbaterna arbetade han hos en grek eller romare, vilka naturligtvis inte firade eller helgade vår sabbat, och det var på sätt och vis en verklig lycka för oss; för utan det hade vi varje sabbat — särskilt under dessa två senaste år — fullkomligt tvingats fasta.

[10] Om du, höge herre och vän, sätter ihop allt detta, så skall du lätt inse hur en helt fattig familj — även om den bor mitt i denna stora stad — kan få veta lika lite om alla aldrig så stora och utomordentliga händelser och tilldragelser som om den bodde någonstans helt vid världens ände! När vi alltså av det skäl jag visat dig så gott som ingenting vet om den berömde och annars vitt kände galilén, så kan det sannerligen inte räknas oss till skuld.

[11] Så mycket fick vi veta för ett år sedan — att en profet vid namn Johannes i en öken vid Jordan skulle ha predikat mot fariséerna och sagt dem grundliga sanningar. Men vad som sedan vidare hände med honom, det har vi inte fått veta något om. Kanske är denne underbare man nu denne profet?”

[12] Agrikola sade: ”Nej, denne underbare man är det inte; men ni skall lyckligtvis få lära känna Honom närmare idag. Ät och drick därför så att ni blir tillräckligt starka för att uthärda den stora uppenbarelse som skall bli er till del; för det är ingen liten sak att lära känna denne underbare Man närmare!”

[13] Därpå åt och drack de fattiga åter vidare under gemytliga former. Under måltiden och de upprepade dryckesomgångarna lade de märke till de vackra och tunga matskålarna, och ännu mer de gyllene vinkrukorna och dryckesbägarna.

[14] Dottern betraktade dessa ting med allt större uppmärksamhet, och sade till slut till Agrikola: ”Men hör du, store och mäktige herre — är inte detta det renaste silver och guld? Det har du säkert tagit med dig hit från Rom? Å, det måste ju ha kostat fasansfullt mycket!”

[15] Agrikola sade: ”Ja, min vackra Sions dotter, det skulle nog kosta mycket om man måste köpa silvret och guldet och sedan låta tillverka dessa kärl därav! Men dessa kärl har inte kostat mig något alls, och inte heller Den som har framställt dem på det mest underbara sätt, och ändå är de alla av oskattbart stort värde. För se, för Den som är allsmäktig är ingenting omöjligt! — Förstår du det?”

[16] Den vackra judinnan sade: ”Ja, det förstår jag; men allsmäktig är ju bara Gud allena! Var Gud Själv här, eller har Han sänt en ängel hit som utfört ett sådant under här? För sådana ting har ständigt skett bland det judiska folket!”

[17] Agrikola sade: ”Mitt käraste och sannerligen vackraste barn! Ja, ja, Gud Själv var här, är fortfarande här och ger Sig på ett underbart sätt till känna åt dem som älskar Honom sant och rent! När du i hjärtat blir alldeles full av kärlek till Honom, så skall Han också ge Sig till känna åt dig och åt er alla! — Tror du på detta, du allra ljuvligaste?”

[18] Den nu allt vackrare unga judinnan sade: ”Men Gud är ju en ande, som ingen människa någonsin kan se och behålla livet därvid; för så står det skrivet hos Moses: ’Ingen kan se Gud kan och leva.'”

[19] Agrikola sade: ”Där har du rätt; men det står också skrivet hos de andra profeterna att Guds eviga ande — alltså Gud Själv — en gång i tiden för människornas skull skulle ikläda Sig kött, och Själv vandra bland dem som en människa och Själv lära dem livets rätta vägar. Och så kan nu en rätt människa skåda och höra Gud — och därvid inte bara behålla detta jordiska liv, utan dessutom få själens eviga liv, så att hon framgent aldrig mer ser eller känner någon död. Även om denna kropp med tiden förfaller, lever ändå människans själ vidare i evighet, och åtnjuter därvid den högsta saligheten. — Hur tycker du om det nu?”

[20] Den vackra judinnan sade: ”Ja, det skulle vi alla väl tycka oerhört mycket om; men för en sådan aldrig tidigare hörd nåd är vi säkerligen för ringa, och dessutom för stora syndare! För det första kunde vi sedan länge inte ordentligt helga sabbaten och hörde sedan länge till de stora syndarnas led, och för det andra kunde vi inte heller rena oss från detta, eftersom vi aldrig ägde medel till det. Och så kommer Gud — om Han nu också kroppsligen kommer till människorna — säkert inte att se till oss. Han kom väl till Abraham, Isak och Jakob; men dessa var oerhört fromma och syndfria människor. Vad är vi däremot? Älska Gud skulle jag alltså väl kunna över all måtta; men Han är alldeles för helig och kan inte ta emot en syndares kärlek.”

[21] Här sade Jag över bordet till judinnan: ”O kära dotter, Gud ser inte till människornas synder — särskilt inte hos sådana av ditt slag — utan endast till hjärtat! Den som älskar Gud i sanning får alla sina synder efterskänkta, även om han hade lika många som det finns gräs på jorden och sand i havet. Men dina synder ligger bara i din inbillning och inte i verkligheten. Inför Gud är allt det en styggelse som är stort inför världen; men du är mycket liten inför världen, och därför ingen styggelse inför Gud. Älska bara Gud riktigt starkt, så skall Han också älska dig och ge dig det eviga livet! — Förstår du det?”

[22] Judinnan sade: ”Det har jag förstått; men för mig då dit där Gud nu är, så att jag kan se Honom, älska Honom och tillbedja Honom!”

33. De nya gästerna i värdshuset

[1] Den vackra judinnan ville nu samtala vidare med Mig, men då kom Lasarus tjänare in i salen och sade att en mängd främmande människor var på väg uppför berget, och de (tjänarna) visste inte var alla de ankommande skulle inhysas.

[2] Lasarus sade till Mig: ”Herre, vad skall man göra här? Jag förtröstar nu uteslutande på Dig!”

[3] Jag sade: ”Hur många kan de vara, de som nu kommer och som senare också kan komma?”

[4] Lasarus sade: ”Herre, att döma av de gångna åren kan det väl bli fem-, sex- till sjuhundra personer som kommer; men idag blir tillströmningen uppenbarligen som starkast!”

[5] Jag sade: ”Gott så, gå du ut med denne Min tjänare, så skall han där ute ordna allt så att alla de ankommande gästerna kan inhysas på ett mycket gott sätt! Men låt ungdomarna gå in i den lilla salen, så att de inte utsätts alltför mycket för främlingarnas stirrande blickar och lystnad!”

[6] När Lasarus hört detta, gick han genast ut i det fria med Rafael, där Rafael först förde de många unga in i den intilliggande lilla salen och sedan sade till Lasarus: ”Har du tillräckligt med bord och bänkar?”

[7] Lasarus sade: ”Ja, du min käraste och mycket mäktige vän, full av Guds frälsning — det är just där den största svårigheten ligger! I Betania har jag visserligen ett stort förråd; men det kan jag inte få hit så snabbt! Vad skall man göra åt det?”

[8] Rafael sade: ”Bekymra dig inte om det! Eftersom du förtröstar på Herren och älskar Honom över allt, så skall du genast få hjälp här. Se, jag är i Herrens namn en god timmerman och snickare, och så skall allt du behöver genast finnas på plats!”

[9] Knappt hade Rafael sagt detta, så stod redan bord och bänkar där i rätt antal, och över varje bord var ett tält uppspänt — och det såg riktigt vackert ut.

[10] Nu kom också de främmande gästerna fram och frågade om de inte kunde bli undfägnade här.

[11] Lasarus sade: ”Å, visst, tjänarna skall genast komma och ge var och en efter hans begäran!”

[12] Rafael sade till Lasarus: ”Kommer du att räcka till med dina tjänare för så många gäster?”

[13] Lasarus sade: ”Med nöd och näppe kanske; men de kommer alla att ha fullt upp att göra!”

[14] Rafael sade: ”Gott, skulle det fattas dem något, så skall jag också hjälpa dem!”

[15] Lasarus sade: ”Se, du Guds tjänare full av frälsning, det du nu har gjort åt mig i Herrens namn är ett under över under; men nästan ingenting förundrar mig längre, eftersom jag känner Herren och redan har bevittnat så många under — av vilka det ena var större än det andra!”

[16] Rafael sade: ”Det är ju ett och detsamma; ty allt som du ser, känner och tänker är ett ännu större under av Herren, och varje människa själv är det allra största! Om Herren nu skapar en blixtsnabb blixt som på ett ögonblick far ner från ett moln till jorden, eller om Han skapar en sol som sedan under eoner gånger eoner av jordår lyser för många jordar, så är det för Herrens visdom och makt fullkomligt ett och detsamma, och så har du också alldeles rätt i att du inte gör så mycket väsen av detta nuvarande under. Det vore inte heller särskilt klokt inför alla dessa mycket nyfikna främlingar. — Men nu får du se till att alla de många gästerna blir betjänade, annars börjar de föra ett stort liv!”

[17] Lasarus sade: ”Ja, du Herrens tjänare full av frälsning, du har rätt; för fortfarande har de allra flesta ingenting! Vad skall vi göra?”

[18] Rafael: ”Nå, vad göra? Vi vill hjälpa dina tjänare, annars får de många — och fortfarande växande — gästerna inget på lång tid!”

[19] Här lämnade Rafael Lasarus några få ögonblick, och under en så kort tidsrymd var alla bord — vid vilka gäster fanns — bäst försedda med vin, bröd, salt och även andra rätter.

[20] En sådan betjäning lade visserligen åtskilliga gäster märke till; men gästerna tänkte att de av sina samtal inte hade gett tillräcklig uppmärksamhet åt hur vinet, brödet och de andra rätterna kommit fram — och så åt och drack de vidare. Men vad de ändå lade märke till, det var hur utomordentligt gott vinet var, eftersom de aldrig förut hade fört något liknande över sin gom.

[21] Därför kom några och reste sig från sina bord och gick till Lasarus och frågade vad det var för vin, och om han också skulle sälja sådant i större kvantitet.

[22] Lasarus sade: ”Detta vin får jag själv sannerligen i ordentlig mängd genom Guds nåd. Vid detta tillfälle kan ni dricka det med måtta och mål; men för vidareförsäljning har jag inget vin alls!”

[23] Därpå gick gästerna åter till sina platser.

[24] Men de som en gång var där, de gick inte sin väg igen, och ändå kom det fortfarande nya till — så att Lasarus blev riktigt yr i huvudet och sade till Rafael: ”Min käraste vän, fylld av Guds frälsning, om detta pågår länge till, så kommer vi till slut ändå att ha för få sittplatser och bord!”

[25] Rafael: ”Nå, då får vi ställa fram ytterligare några!”

[26] Och knappt hade Rafael sagt detta, så stod redan bord, bänkar och tält där, och ändå märkte ingen av de många hundra gästerna hur de många borden, bänkarna och tälten hade uppstått. Gästerna kom och blev också betjänade på samma sätt.

[27] När sedan, efter några timmar, alla de främlingar som även under tidigare år brukade besöka detta värdshus hade infunnit sig och blivit tillräckligt mättade, vände sig Lasarus till Rafael och frågade honom: ”Käraste Herrens tjänare, full av Guds frälsning, säg mig nu åtminstone lite om hur det är möjligt för dig att åstadkomma något sådant, och allt detta på ett ögonblick! Jag ville inte säga något om borden, bänkarna och tälten; men varifrån kommer de passande kärlen, saltet, vinet och rätterna — och rätterna dessutom så att persern för sig, egyptiern, greken och, kort sagt, var och en — oavsett varifrån han kommer — har sin nationella landsmat tillredd på det allra bästa sätt framför sig? Hur är allt detta möjligt för dig, och det på ett ögonblick?”

[28] Rafael sade: ”Min käraste vän, även om jag förklarade möjligheten av allt detta för dig aldrig så noggrant, så skulle du ändå förstå föga eller nästan ingenting av det. Jag kan därför tills vidare bara säga dig att för Gud är alla ting möjliga!”

34. Materialiseringen förklarad 

[1] (Rafael:) ”Jag är egentligen för min egen del ur mig själv lika lite i stånd att göra något som du; men jag är en ren ande och har här bara en kropp som dragits samman ur luftens ämnen. Som ande kan jag dock helt och hållet bli fylld av Herrens viljeande, och kan då verka som Herren Själv. När jag alltså är fylld av Herrens ande, har jag ingen annan vilja än Herrens, och kan omöjligen vilja något annat än det Herren allena vill. Men det Herren vill, det är då också redan där.

[2] Se, allt som finns och växer på denna eller någon annan jord — inklusive jorden själv — är på samma sätt ett under, framgånget ur Herrens vilja, med den skillnaden att Herren för intelligensens utbildning hos skapelserna iakttar en viss nödvändig stegföljd och låter efter hand det ena uppstå ur det andra, enbart genom Sin vilja. Om Herren inte gjorde detta för att utbilda och stärka de intelligenta och levande skapelserna, skulle Han genom Sin allmakt också kunna kalla en hel värld till tillvaro i samma ögonblick, så som Han kallar en blixt till tillvaro och verkan.

[3] Förstå, i jordens luft finns i upplöst tillstånd alla substanser och alla ämnen av en hel jord! Du kan visserligen inte förnimma dem med dina jordiska sinnen, men för en fullkomlig ande är det något lika lätt som det är lätt för dig att lyfta upp en sten från marken och avgöra att den varken är en fisk eller en bit bröd. Och det är då också en lätt sak för anden att till exempel sammanfoga de ämnen — nämligen ur luften — som behövs för det ena eller andra föremålet, och på ett ögonblick framställa dem som det de först så småningom skulle ha blivit i naturligt ordnat tillstånd.

[4] Men hur detta är möjligt för en fullkomlig ande, det är just den sak som den naturliga människan — så länge hon inte är fullkomligt pånyttfödd i anden — omöjligen kan fatta och begripa. Och det kan jag därför inte heller förklara närmare för dig. Men jag skall i korthet ge dig en liten antydan om vissa företeelser i naturen.

[5] Se, i alla växters och träds groddar bor i ett litet och spätt hölje en särskild intelligens i gestalten av en gnista som inte längre är synlig för ditt öga! Denna lilla gnista är fröets egentliga första naturliv — och därefter hela växtens. Tänk dig nu den nästan oräkneliga mängden av alla möjliga slags växter och träd, som naturligtvis alla också bär olikartade frön, i vilkas små groddhöljen det bor lika olika andliga intelligensgnistor!

[6] När du nu lägger olika frön i jorden, blir de uppmjukade genom värmen och genom den fuktighet ur luften som jorden sugit upp, den andliga gnistan blir verksam och känner helt bestämt igen just de ämnen i den omgivande luften, börjar dra dem till sig genom sin egen viljekraft, och bildar av dem just den växt med dess gestalt och frukt som den från Herren har fått den passande intelligensen och den motsvarande viljekraften.

[7] Skulle du väl med ditt förstånd, med dina sinnen och med din vilja kunna hitta just de ämnen — bestämda för ett visst frökorn — ur den luft som omger frökornet? Säkerligen inte; för du äter ju och dricker för att föda dig, och du har ju ingen aning om hur din ande — som hittills är fullkomligt obekant för dig, och som bor som Guds hemliga kärleksvilja i din själs hjärta — genom sin för dig ännu fullkomligt obekanta vilja, och genom sin höga intelligens, ur den föda du intagit utskiljer just de ämnen som är oundgängligen nödvändiga för att bygga upp dina mycket olikartade kroppsdelar, och drar dem dit där de just behövs.

[8] Om du nu betraktar det jag sagt dig riktigt djupsinnigt, så skall du överallt se just samma under som de jag inför dina ögon, efter Herrens vilja, har utfört på ett ögonblick — med den skillnaden att jag som en fullkomlig ande, genom Herrens vilja, på ett ögonblick ur luften förmår dra samman det som en naturligt sett ännu helt ofullkomlig ande, med sin begränsade intelligens och lika begränsade viljekraft, bara så småningom förmår.”

35. Naturandarna

[1] (Rafael:) ”Se, du ser säkerligen inte det ämne som det helt rena guldet består av sväva omkring i denna luft; men jag ser det och kan mycket väl skilja det från de oräkneligt många andra ämnena. Och eftersom jag kan det, och dessutom kan utbreda min vilja motsvarande likformigt åt alla håll, så kan jag också omedelbart dra samman just detta renaste guldämne — som finns i luften — till en synlig hög, eller jag kan också lika lätt låta det fogas samman på det fastaste sätt i en valfri form — som till exempel ett dryckeskärl — och du skall då genast antingen se en hur stor guldhög som helst eller ett guldkärl framför dig, och det skall vara ett lika fullt naturligt guld — och inte på något sätt ett overkligt mirakelguld — lika naturligt som det guld människorna gräver fram ur bergen, renar från främmande ämnen, smälter i elden och därav tillverkar allehanda dyrbara saker och ting.

[2] För vissa naturandar i bergens materia, vilka är allra närmast besläktade med det fria guldämnet i luften, drar — i kraft av sin mycket ringa intelligens och den därmed förbundna viljekraften (vilket apotekarna kallar dragningskraft) — det fria guldet till sig ur luften, och om detta sker oavbrutet under flera hundra år, blir det på en sådan plats efter hand mycket guld synligt.

[3] Att en sådan ansamling av guld i naturen försiggår mycket långsamt, det beror på den mycket ringa intelligensen och den lika ringa viljemakten hos sådana naturbergsandar i deras nödvändigt bundna tillstånd.

[4] Men jag, som är en högst fri och fullkomlig ande — försedd med de högsta intelligenserna utan tal och mått, och dessutom med viljekraftens fullhet ur Gud — kan på ett ögonblick åstadkomma (som jag redan har visat) det som de ensidigt svagt intelligenta och lika viljebegränsade naturandarna bara så småningom förmår fullborda.

[5] Ge nu noga akt på hur jag skall utföra ett sådant under framför dig! För din skull skall jag dock göra detta under något långsammare, så att du lättare kan märka hur guldet från den fria luften samlas just på din hand. Se, jag vill nu — och redan ser du en tunn guldhinna på din handflata! Se hur guldet växer och växer! Nu täcks din hands yta redan av en riktigt tung guldskiva. Över denna börjar nu en alldeles välformad kant resa sig. Den växer vidare, och se — på några få ögonblick har du redan ett färdigt kärl av renaste — och, säger jag, alldeles naturligt — guld i din hand, som endast en fullkomlig andes makt kan upplösa tillbaka i sitt urämne, och annars inte heller lätt någon annan kraft i naturen. Men jag skall låta dig behålla detta kärl som det är, och du kan tillgodogöra dig det, eller låta en guldsmed göra något annat av det, eller också behålla det som det är.

[6] Du har nu sett hur jag på ett långsammare sätt utfört ett under inför dig; men sträck nu ut din andra hand, så skall jag utföra ett likadant under åt dig — på ett ögonblick! Se, jag vill — och du har nu på ett enda ögonblick ett alldeles likadant kärl i din vänstra hand!

[7] Men liksom jag förmår detta genom den kraft som bor i mig, så förmår jag också allt annat som jag framställt åt dig för de många gästerna. Men därför behöver du inte skänka måltiden åt dessa gäster; för alla är rika handelsmän och skall också betala för vad de ätit och druckit. De skall därpå snart åter bege sig till sina försäljningsbodar — som under tiden hållits stängda — och locka köpare med sitt skrikande. Låt nu bara dina tjänare samla in pengarna!”

[8] Härpå tillkallade Lasarus tjänarna och sade att de inte skulle begära mer än ett mynt av varje gäst. Och tjänarna gjorde så, och varje gäst betalade gärna det begärda myntet, och tackade dessutom för den goda förplägnaden, och alla bad om friheten att få komma tillbaka på kvällen samt under de två återstående dagarna, vilket Lasarus naturligtvis vänligast tillät dem.

[9] När så de många gästerna spred sig nedför berget in mot staden, ville tjänarna efter vanlig sed duka av borden. Men Rafael gav dem tecken om att de skulle bespara sig det arbetet; för om samma gäster skulle komma tillbaka på kvällen, behövde ingen bekymra sig om dem på annat sätt än att tjänarna efter kvällsmåltiden krävde pengarna av dem och därefter åter lät alla bord stå dukade som nu. Så blev det också, och under de två återstående dagarna blev alla de många gästerna sålunda försörjda med mat och dryck — utan att Lasarus behövde ge ifrån sig en enda fisk, en bit bröd eller en bägare vin från sitt förråd.

36. Skapelsens ursubstanser

[2] När så alla gästerna hade skingrat sig, frågade vår vän Lasarus Rafael och sade: ”Hör du, du människoande full av Guds frälsning, du sade tidigare att det i luften finns en oräknelig mängd av allehanda urämnen och substanser i fritt svävande och obundet tillstånd, vilka genom en fullkomlig andes visdom och vilja kan kännas igen som sådana och dras samman och förenas till en fastare kropp! Genom de exempel som givits mig blev denna sak nödvändigtvis mycket klar för mig; men därjämte slog det mig en helt annan ytterst viktig fråga, vilken består i detta: Se, urämnena och substanserna må alltså visserligen finnas i denna jords luft, så som du sannerligen mycket klart har visat mig; men hur uppstår de då ursprungligen? Hur kommer de i en sådan oräknelig mångfald in i vår jords luft — och sannolikt i ännu större mångfald i luften på de oräkneligt många andra jordar och världar som Herren Själv nådigt har lärt mig och de många andra lärjungarna känna? Förklara det också för mig!”

[2] Rafael sade: ”Oj, oj, att det ännu inte står klart för dig av sig självt! Finns det då något utanför Gud som inte har utgått ur Honom? Är inte allt det som från evighet uppfyller den oändliga rymden Hans tanke, Hans idé, Hans visdom, Hans vilja?

[3] Se, Hans tankar — i den aldrig sinande, allra mest oändliga fullheten, från en evighet till en annan — är de egentliga ursubstanserna och urämnena, av vilka allt som är gjort på jorden och i himlarna består — genom den gudomliga viljans odelade eviga makt. Men ingen tanke och ingen idé kan ens i Gud uppstå och fortbestå utan Hans vilja. Men genom att varje tanke och varje idé — såsom utgående ur Guds högsta intelligens genom Hans vilja — också i sig själv, som en särskild intelligens, bär på motsvarande del av Guds vilja, så kan inte heller någon sådan enskild Guds tanke — som bär Guds vilja inom sig — eller någon lika beskaffad större idé hos Herren någonsin ta slut, lika lite som Gud Själv, eftersom Han aldrig kan glömma en en gång tänkt tanke eller en ännu djupare formulerad idé i Sin allra ljusaste självmedvetenhetssfär. Eftersom det är den renaste omöjlighet hos Gud att glömma en en gång hyst tanke eller en en gång fattad idé, så är också varje aldrig så liten tanke och varje aldrig så skenbart obetydlig idé hos Gud för evigt oförstörbar i sin ursprungliga andliga beskaffenhet.

[4] Men eftersom — som redan tidigare antytts — varje tanke och varje idé hos Gud också, delvis som en gudomlig intelligensgnista, med nödvändighet bär — och måste bära — den gudomliga viljan inom sig, eftersom den utan denna aldrig hade tänkts, så kan också varje sådan enskild Guds tanke och varje sådan enskild Guds idé — antingen för sig själv, eller genom flera vist sammanfogade tankar (vilket då utgör en idé) — som ett för sig bestående utbilda sig själv inom sitt slag och sin sfär, fullkomna sig i och för sig själv som det den är, föröka sig in i det oändliga, och genom vis förening med andra urämnen och substanser också bli ädlare och fullkomligare.

[5] Så är en vardande sol först en ren, ljust skimrande ljuseter — eller ett sammangripande av oräkneligt många tankar och idéer hos Gud, till följd av den motsvarande viljeandel ur Gud som ligger till grund för dem. Dessa drar då — just genom den Guds vilja som ligger till grund för dem — det som liknar dem från den oändliga etern oavbrutet till sig, och så blir den tidigare ljust skimrande etern redan tätare och får så småningom samma täthet som denna jords luft. Denna förtätas i sin tur allt mer och mer, och vatten kommer till synes; men också detta förtätas så småningom, och därav blir slam, lera, stenar — och så ett redan fastare jordmaterial.

[6] De ursprungligen andliga ursubstanserna och urämnena, vilka nu alltså blir fastare och fastare bundna till varandra, börjar i ett sådant ofritt tillstånd att känna sig allt mer obekväma, blir mycket verksamma för att göra sig friare, och det börjar i en sådan himlakropp — särskilt i dess fasta och tunga delar — bli mycket eldigt. Genom denna eldiga nitälskan hos de förtryckta ursprungligen fria ursubstanserna och urämnena slits de fastare delarna av en sådan ny himlakropp sönder, ja, det innersta blir där ofta det yttre, och omvänt blir det yttre det innersta, och först efter mycket sådan kamp försätts en sådan ny himlakropp i en lugnare ordning, och de Guds urtankar och uridéer som är fångna i den finner då en annan väg att göra sig fria från det stora trycket.

[7] Och se, då uppstår snart allehanda växter och djur, och så vidare ända upp till människan, i vilken så många sådana Guds urtankar och uridéer först då finner sin fulla befrielse från sin gamla dom. Dessa känner då först igen Gud som urgrunden för allt varande och allt liv, och vänder sedan såsom självständiga, helt fria väsen — det vill säga om de har levt efter Hans kungjorda vilja — tillbaka till Honom.

[8] But in this pure, free and independent spiritual return on

countless many and highly heterogeneous world bodies, lies the

same big difference as in and between the world bodies

themselves. The most perfect return from a world body to God

is and remains only possible from this earth, because here every

person in his soul and in his spirit can develop to completely

resemble God, if he just wanted to; since he who strives for God

here, shall come to God. – Do you comprehend such things?”

[8] Men i denna rent, fritt och självständigt andliga återvändo råder det på de oräkneligt många och högst olikartade himlakropparna en lika stor skillnad som inom och mellan himlakropparna själva. Men det allra mest fullkomliga återvändande från en himlakropp till Gud är och förblir endast möjlig från denna jord, eftersom varje människa här i sin själ och i sin ande kan bli fullkomligt lik Gud, om hon bara vill; för den som här strävar efter Gud, han skall också komma till Gud. — Förstår du sådana ting?”

[9] Lazarus said: “I understand this well, since in this regard I

have received from the Lord the most important foreknowledge;

95but some of it remains incomprehensible to me and I have to ask

more questions.”

[9] Lasarus sade: ”Det förstår jag nu väl, eftersom jag i fråga om hela världsbyggnaden redan från Herrens sida har de allra mest betydande förkunskaper; men det återstår ändå mycket som är obegripligt för mig — och därmed att fråga om.”

[10] Raphael said: “O, my dear friend, this is also with me the

case! Since in God endless many things are hidden, which we,

after God the highest and purest spirits, do not know; since God

has for the good and pure spirits for eternity such a vast stock,

that He can forever with never anticipated new creations out of

His love and wisdom, inexpressible surprise and thereby

continuously multiply and increase their bliss.

[10] Rafael sade: ”Å, min käre vän, det är så även för mig själv! För det ligger i Gud ännu oändligt mycket fördolt, om vilket vi — som efter Gud är de högsta och renaste andarna — själva inget vet; för Gud har för de goda och rena andarna i all evighet ett så stort förråd, att Han också i all evighet på det mest outsägliga sätt kan överraska dem med aldrig anade nya skapelser ur Sin kärlek och visdom — och därigenom ständigt föröka och förhöja deras salighet. Och se, så skulle det kunna hända att du snart frågar mig om det ena eller andra — och jag då inte skulle kunna ge dig något svar!”

[11] Lasarus sade: ”Å ja, det tror jag dig gärna; men om det som mitt ännu starkt begränsade människoförstånd kan fråga dig om, det kan du säkerligen ge mig svar på!

[12] Se, jag läste en gång en gammal bok med titeln ’Jehovas krig’, och däri berättas — visserligen på ett ytterst mystiskt språk — om de ursprungligen skapade änglarnas fall!

[13] I begynnelsen skall Gud — naturligtvis oändligt lång tid före några världar skapades — ha skapat sju stora andar, motsvarande de sju andarna i Gud. Han gav dem en stor makt och en lika stor visdom, så att de därigenom också förmådde — likt Gud — i ofattbar mängd skapa mindre andar som var dem helt lika, och så uppfylldes den eviga rymden med oräkneliga härskaror av andar.

[14] Den störste och mäktigaste av dessa sju ursprungligen skapade andar var enligt den gamla skriften uppenbarligen Lucifer. Men han lyfte sig i högmod i sin makt och storhet, ville inte bara vara likställd med Gud, utan till och med stå över Gud och härska. Då vredgades Gud, grep förrädaren och stötte honom bort från Sig för evigt — i domen. Men de sex stora andarna stannade kvar hos Gud med sina oräkneligt många underandar och tjänar Honom allena från evighet till evighet, medan Lucifers underandar — som onda djävlar tillsammans med honom — för evigt såsom av Gud förkastade väsen brinner med Lucifer i Guds vredes eviga eld, och ständigt har att lida de största kval utan någon lindring. — Nå, vad säger du om detta, du som säkerligen också är en sådan första Guds ängel?”

37. Guds första sju änglar

[1] Rafael sade: ”Det är ju bara en motsvarande bild av just det jag tidigare berättat för dig om skapelsen eller den successiva uppbyggnaden av en hel himlakropp.

[2] De ursprungligen skapade stora andarna är ju just tankarna i Gud — och de idéer som utgår ur dem.

[3] Med det mystiska talet sju förstås det fullkomligt ursprungligt gudomliga och gudslika i varje tanke som utgår ifrån Honom, och i varje idé som Han fattat och liksom ställt ut ur Sig.

[4] Det första i Gud är kärleken. Denna kan återfinnas i alla skapade ting; för utan den vore ingenting möjligt.

[5] Det andra är visdomen, såsom det ljus som utgår ur kärleken. Också denna kan du se i varje varelse i dess form; för ju mer ljus en varelse är mottaglig för, desto mer utvecklad, tydligare och vackrare blir också dess form.

[6] Det tredje, som utgår ur kärleken och visdomen, är Guds verksamma vilja. Genom den får de tänkta varelserna först en verklighet — så att de därefter verkligen är till och finns — annars vore alla Guds tankar och idéer just det som dina ihåliga tankar och idéer är, vilka aldrig sätts i verket.

[7] Det fjärde, som i sin tur utgår ur de tre, är och heter ordningen. Utan denna ordning kunde ingen varelse ha någon bestående och stadig form, och därmed inte heller någonsin något bestämt ändamål. För om du spände en oxe för plogen, och den förändrade sin form och gestalt — till exempel till en fisk eller en fågel — skulle du då någonsin uppnå något ändamål med den? Eller om du ville äta en frukt och den framför din mun förvandlades till en sten — vad skulle frukten då gagna dig? Eller om du gick någonstans på en fast väg, och vägen förvandlades till vatten under dina fötter — till vilken nytta skulle ens den fastaste vägen vara för dig? Se, allt detta och oräkneligt mycket annat förhindras genom den gudomliga ordningen, såsom Guds fjärde ande!

[8] Men Guds femte ande heter det gudomliga allvaret, utan vilket inget bestående ting vore möjligt, eftersom det är ett och samma som den eviga sanningen i Gud, och det är detta som först ger alla varelser sant bestånd, fortplantning, frodande och slutlig fullkomning. Utan en sådan ande i Gud skulle det stå illa till med alla varelser. De skulle vara likt hägringsbilder som väl tycks vara något så länge de syns; men alltför snart förändras de villkor som frambringat dem — eftersom inget allvar råder i dem — och de vackra och underbara bilderna förrinner i intet! De är förvisso också väl ordnade att se på, men eftersom inget allvar råder i den grund som frambringar dem, så är de ingenting annat än tomma och högst förgängliga bilder, vilka omöjligen kan ha något bestånd.

[9] Se, här har vi nu alltså de fem stora ursprungliga andarna i Gud, och vi vill nu också övergå till de två sista — lyssna alltså vidare på mig!

[10] Där den högsta kärleken, den högsta visdomen, den allsmäktiga viljan, den mest fullkomliga ordningen och det oföränderligt fastaste allvaret finns, där måste uppenbarligen också det högsta och i evighet aldrig uppnåeliga tålamodet finnas; för utan det skulle allt rusa över ända och till slut övergå i ett oupplösligt kaos av det gamla slaget.

[11] När en byggmästare uppför ett hus, får han ju vid sidan av sina andra därtill nödvändiga egenskaper inte heller lämna tålamodet ur sikte; för fattas det honom — tro mig — skall han aldrig komma till rätta med sitt hus.

[12] Jag säger dig: Om Gud inte hade denna ande, så skulle redan i oändligt lång tid ingen sol lysa för en jord i den allra mest oändliga rymden, och i andarnas värld skulle det se helt egendomligt ut — fullkomligt utan väsen. Tålamodet är moder till Guds eviga, oföränderliga barmhärtighet, och om denna sjätte ande inte fanns i Gud — var och vad vore då alla skapelser inför den allena allsmäktige Guden?!

[13] När vi nu alltså på något sätt felar och därmed uppenbart utlämnar oss åt den gudomliga kärlekens, visdomens och viljans förintande förbannelse — på vilken Hans allvar uppenbart följer på grund av den föregående ordningen — så stöter vi mot det gudomliga tålamodet, som med tiden ändå bringar — och måste bringa — allt i jämvikt; för utan det vore alla skapelser — hur fullkomliga de än är — utlämnade åt fördärvets eviga dom.

[14] Det gudomliga tålamodet skulle med de fem föregående andarna i Gud väl kunna skapa en — eller också oräkneligt många — människor på himlakropparna, och även oavbrutet uppehålla dem; men då skulle en människa — eller också oräkneligt många människor — leva vidare i det tunga köttet en oändlig tid, och något slutligt befriande av själen från materians band kunde det då aldrig i evighet bli tal om. Samtidigt skulle djur, växter och människor oavbrutet föröka sig och till slut bo så tätt sammanträngda i ett sådant antal på en rumsligt begränsad himlakropp att den ene inte längre skulle kunna vika undan för den andre. Detta är dock endast att förstå om en himlakropp under det oändliga gudomliga tålamodets verkan någonsin skulle hinna mogna så långt att den kunde bära och föda växter, djur och människor. Ja, med enbart de sex andar som hittills tillkännagivits för dig skulle det till och med gå oändligt långsamt och senfärdigt med skapandet av en materiell värld, och det vore mycket att betänka om någon värld någonsin skulle komma fram till materiell tillvaro.

[15] Men tålamodet är, som sagt, moder till den gudomliga barmhärtigheten, och så är den sjunde anden i Gud just barmhärtigheten, som vi också vill kalla mildheten. Denna bringar allt till rätta. Den ordnar alla de tidigare andarna och åstadkommer den rätta mognaden i tid både hos en värld och hos alla skapelser på den. För allt har den fastställt en bestämd tidsrymd, och de andar som hunnit mogna kan följaktligen snart och lätt vänta sig den fulla frälsningen och gå in i sin eviga frihet och mest fullkomliga självständighet i livet.

[16] Denna sjunde ande i Gud verkade också så att Gud Själv antog köttet, för att därigenom på kortast möjliga tid befria alla de fångna andarna ur materians nödvändiga doms hårda band— varför också detta Hans verk, frälsningen, kan kallas himlarnas och världarnas omskapelse, och alltså Guds största verk, eftersom alla Guds sju andar verkar fullt jämviktigt i det, vilket tidigare inte var fallet i samma utsträckning, och inte heller fick vara det, till följd av ordningens ande i Gud. För tidigare verkade denna sjunde ande i Gud — som du nu fått kännedom om — bara så mycket tillsammans med de andra andarna att alla Guds tankar och idéer blev verklighet; men från och med nu verkar den mäktigare, och följden därav är just den fullkomliga frälsningen.

[17] Och se nu, det är de sju andarna i Gud som du inte förstår, och allt det som skapats ur Guds sju andar motsvarar i allt och allting just dessa Guds sju andar och rymmer dem i sig. Och det evigt fortgående skapandet och den lika oavbrutet pågående skapelsen är det som denna jords ursprungligt visa kallade ’Jehovas krig’.”

38. Jehovas krig

[1] (Rafael:) ”Liksom de sju andarna eller särskilda egenskaperna i Gud så att säga står i en oavbruten kamp — så att den ena ständigt också utmanar den andra till verksamhet — så kan du också mer eller mindre lätt känna igen samma kamp i alla Guds skapelser.

[2] Kärleken i sig är blind, och hennes strävan är att dra allt till sig. Men i denna strävan tänds hon, och det blir ljus i henne, och därmed också förstånd och insikt.

[3] Ser du då inte hur ljuset kämpar mot den rena kärlekens enskilda strävan och bringar henne till ordning och besinning?!

[4] Men ur denna kamp eller detta krig vaknar samtidigt viljan upp som den verksamma armen för kärleken och hennes ljus — vilken sätter i verket det som ljuset så vist har ordnat.

[5] Men ur kärlekens insikt — genom hennes ljus och genom de bådas kraft — frammanas just också samtidigt ordningen, och denna kämpar oavbrutet mot allt oordnat genom kärlekens ljus och vilja, och däri har du åter ett evigt bestående Jehovas krig — såväl i Honom som i alla skapelser.

[6] Detta vore nu alltsammans riktigt, om man bara kunde gå i god för att det som de fyra andarna satt i verket i vacker ordning, därmed också skulle ha bestånd. Men alla de aldrig så härliga verken av de första fyra andarna liknar fortfarande mycket barnens lekverk, vilka visserligen med stor lust och glädje sätter mycket i verket på ett alldeles mästerligt ordnat sätt, men kort därefter inte längre har någon glädje av sin produkt, och sedan förstör med ännu större iver den än de tidigare satte den i tillvaron. Och sannerligen, min vän, då skulle det se mycket illa ut med beståndet hos allt det skapade!

[7] Men för att förhindra detta reser sig ur de fyra andarna — just till följd av det stora välbehaget i verkens fullbordade välgång — allvaret såsom en femte ande i Gud, liksom också i Hans skapelser, och denna ande kämpar då oavbrutet mot förstörelsen och förintandet av de en gång åstadkomna verken, alldeles som också en förståndig människa som blivit allvarlig — vilken till exempel byggt sig ett hus och anlagt en vingård — kommer att lägga ner allt på att bevara och bruka huset och vingården, men inte alls på att snart åter förstöra huset och vingården, så som jag tidigare visat dig vid barnens åstadkomna verk. Och se, det är — som sagt — återigen ett Jehovas krig!

[8] Men det byggda huset visar med tiden ändå brister, och vingården vill fortfarande inte ge den önskade skörden, och byggherren känner ånger för sin möda och för sitt allvar i sin verksamhetsiver, och han skulle därför också vilja förstöra verket — och i stället uppföra ett helt annat och nytt; men då träder den sjätte anden emot ett sådant allvar, och heter — som redan visats — tålamodet. Och se, detta bevarar då huset och vingården! Och det är åter ett nytt Jehovas krig!

[9] Nåväl, tålamodet för sig självt — liksom även förenat med de tidigare andarna — skulle dock inte göra några särskilda förbättringar varken vid huset eller vingården, utan låta allt stå och gå hur fint som helst som det var; men då kommer den sjunde anden — nämligen barmhärtigheten — som i sig rymmer mildheten, omsorgen, fliten, kärleksgärningen och givmildheten. Och se, då bättrar människan på sitt hus så väl att det därefter inte finns några brister av någon som helst betydelse i det, och hon gräver och gödslar vingården så att den snart ger en rik skörd! Och se nu ytterligare en gång — det är då åter en kamp eller ett Jehovas krig i människan, liksom i Gud och i ängeln!

[9] Och så är det sanna, fullkomliga livet i Gud, i ängeln och i människan oavbrutet en kamp mellan de sju andar som nu visats för dig. Men denna kamp är i Gud, liksom i ängeln, inte en sådan att det i den ena eller andra av de sju andarna skulle finnas en strävan att förtrycka och göra de andra andarna overksamma, utan kampen går ut på att den ena anden oavbrutet stöder den andra med all sin kraft och makt — och därmed att varje ande är fullkomligt innesluten i den andra. Sålunda är kärleken i alla de andra sex andarna, och likaså ljuset eller visdomen i kärleken och i de andra fem andarna — och så vidare — så att i varje enskild ande verkar också alla andra till fullo, är ständigt verksamt närvarande, och stöder varandra oavbrutet i den vackraste jämvikt.”

39. Disharmonin mellan de sju andarna i människan

[1] (Raphael) – “This should also be the case in a person; but

unfortunately it is not so. The ability is given to each person,

however without being completely developed and exercised.

Only a few people exist who bring all the 7 spirits in them to a

full and equal activity and thereby become truly equal to God

and us angels; but, as said, many are turned away from it and

worry very little about it and thereby do not at all recognize the

true secret of life inside them. Such blind and half dead people

cannot recognize the very reason of life in them, since they are

only guided and ruled by one or the other of the 7 spirits.

[1] (Rafael:) ”Så borde det också vara i människan; men det är tyvärr inte så. Visserligen är denna förmåga given åt varje människa, men utan att någonsin bli helt utbildad och genomövad. Det finns endast få människor som bringar alla de sju andarna i sig till full och likvärdig verksamhet, och därigenom verkligen blir jämlika Gud — och oss Guds änglar — ; men, som sagt, mycket många är bortvända från detta och bryr sig föga om det, och inser därför inte alls livets sanna hemlighet inom sig. Sådana blinda och halvdöda människor kan då inte känna igen det livets ändamål som ligger till grund för dem, eftersom de bara låter sig ledas och behärskas av den ena eller andra av de sju andarna.

[2] Så lever den ene rent ur kärlekens ande och aktar alls inte på de andra andarna. Vad är då en sådan människa annat än ett glupskt och aldrig mättat rovdjur? Sådana människor är ständigt fulla av egenkärlek, fulla av avund och girighet, och är hårdhjärtade mot alla sina medmänniskor.

[3] Åter andra har en upplyst kärlek och är därmed också ganska visa, och kan ge sina medmänniskor riktigt goda lärdomar; men deras vilja är svag, och de kan därför inte fullständigt sätta något i verket.

[4] Återigen finns det andra, hos vilka kärlekens, ljusets och viljans andar är fullt verksamma; men det ser mycket svagt ut med ordningens och det rätta allvarets ande. Sådana människor talar också ganska klokt — och ibland till och med ganska vist — och sätter också här och var något enstaka i verket; men den människa som är rätt och fullständigt vis ur alla sju andarna skall alltför snart av deras ord, tal och verk se att det inte råder någon ordning eller något sammanhang däri.

[5] Och åter finns det människor som äger kärlek, ljus, vilja och ordning — men allvarets ande saknas hos dem. De är därför ängsliga och räddhågsna, och kan sällan ge sina verk en helt fullständig verkan.

[6] Åter andra är därtill fulla av allvar och mod; men med tålamodet ser det svagt ut. Sådana människor förhastar sig vanligen, och förstör med sin tålamodslösa iver ofta mer än de kan göra gott. Ja, min vän, utan ett rätt tålamod finns ingenting; för den som inte har ett rätt tålamod, han utfärdar en viss dödsdom över sig själv! För människan måste vänta tills druvan blivit fullt mogen, om hon vill göra en god skörd. Är hon obenägen till detta — nåväl, då får hon till slut själv skylla sig om hon i stället för det ädlaste vin endast har skördat ett odrickbart surt vin.

[7] Tålamodet är alltså i allt och allting en nödvändig ande: för det första till att behärska och rätt leda den ande — som jag kallade allvaret — vilken ofta vill gå i oändlighet — eftersom denna ande i förening med kärleken, visdomen och viljan urartar i det största högmod, vilket som bekant då inte finner någon gräns hos människan — och för det andra eftersom tålamodet närmast, som jag redan visat dig, är moder till barmhärtighetens ande, som är anden som genom återverkan först ger alla föregående andar den gudomligt-andliga fullkomningen, och hjälper människosjälen till den fulla och sanna pånyttfödelsen i anden.

[8] Därför har nu Herren Själv framför allt lagt kärleken till Gud och till nästan på era hjärtan, och därtill sagt: ’Var barmhärtiga, så som också er Fader i himlen är barmhärtig, och var milda och ödmjuka, så som också Jag av hela Mitt hjärta är mild och ödmjuk!’

[9] Herren bjöd er människor sålunda att framför allt utbilda den sjunde anden, eftersom just i denna sista ande är alla föregående inneslutna och blir genomutbildade. Den som följaktligen med all iver bildar och stärker denna sista ande, han bildar och stärker också de föregående andarna, och blir därigenom snabbast och säkrast fullkomnad. Men den som börjar sin bildning med en eller flera av de tidigare andarna, han når svårligen — eller ofta inte alls — fram till hela och fulla livsfullkomningen, eftersom dessa tidigare andar — när de står rent för sig själva — inte innehåller den sjunde anden, men väl i sig rymmer alla de andar som med nödvändighet föregår den.

[10] Och se nu, däri består också det fortgående fallet hos änglarna — eller Guds tankar och idéer (vilka vi också kan benämna som de krafter som ständigt utgår från Gud) — så länge som de i sin helhet, i människans väsen, inte har bringat den sjunde anden i sig till sann och högsta fullkomning. För alla de tidigare andarna är nästan alla skapelser som delvis mer eller mindre är fritt givna; men den sjunde anden måste först vinnas av människan genom hennes allra egnaste flit och iver.

[11] Och liksom alla de tidigare sex andarna först genom en sådan vinning når sitt sanna syfte och livets sanna ändamål, så når också hela människan genom den först fram till den fullaste livsfriheten och självständigheten. — Och nu frågar jag dig: har du nu också väl förstått allt detta?”

[12] Lasarus sade: ”Ja, du Herrens tjänare full av Guds ande, jag kan sannerligen aldrig i evighet tacka dig nog för ett sådant ditt stora tålamod och din nåd! Nu först förstår jag de gamla böckernas visdom! Det är bara evig synd att jag nu förstår detta helt ensam — jag som är en alltför dålig skrivare för att kunna teckna ner sådana lärdomar i en bok åt mig själv. Detta borde du också kungöra för Herrens övriga lärjungar — eftersom några av dem är väl kunniga i skrivkonsten — så att de tecknade ner det för alla tider och folk; för de vet ju ännu ingenting om det.”

[13] Rafael sade: ”Bekymra du dig inte om det; för just i den stund då jag förklarade allt detta för dig — om undren, om Jehovas krig och om Guds sju andar — har Herren Själv inne i salen på pricken förklarat alldeles samma sak för alla, lika begripligt som jag nu har förklarat det för dig, och Johannes och Matteus har också antecknat huvudpunkterna därav! Men om du har en tom och oskriven bok, så skall jag genast själv ordagrant skriva ner det åt dig.”

[14] Lasarus sade: ”En sådan bok har jag nog; skall jag hämta hit den åt dig?”

[15] Rafael sade: ”Det behövs inte! Men låt oss nu också gå in i huset, så skall du där redan finna din bok fullskriven!”

[16] Lasarus gladde sig mycket över detta, och båda kom snart till oss i den stora matsalen.

40. Under på under

[1] När Lasarus kom till oss med Rafael, fick han fortfarande höra den stora förundran från alla håll över Min lära — om undren, om Jehovas krig, om de sju ursprungliga andarna i Gud, och om det så kallade änglafallet — och romaren Agrikola beklagade Lasarus över att han inte hade varit närvarande vid en så helig och övermåttan viktig undervisning ur Min mun.

[2] Därpå sade Lasarus till honom: ”Jag tackar dig för denna din särskilda omtanke! Men det som Herren genom Sin ytterst stora nåd allra mest godhjärtat förklarade för er här i huset — just detsamma förklarade och visade denne övermåttan vise och — genom Herrens vilja — mycket övermäktige yngling för mig där ute.

[3] Som bevis är dessa två bägare av renaste guld, av vilka — för att göra en fullkomlig andes verkan så mycket mer åskådlig och begriplig för mig — den ena skapades långsamt från botten upp till den översta kanten, men den andra på ett ögonblick åt mig i min hand! Anledningen till detta var det mirakulöst plötsliga framställandet av de många bänkarna, borden, tälten och bordskärlen, bordsdukarna och de olika rätterna och dryckerna. Närmare åtta- till niohundra människor från alla världens trakter serverades på det bästa sätt efter sina egna seder, och ändå har främlingarna inte serverats så mycket som ryms under en nagel av mina förråd! Eftersom allt detta skedde inför mina ögon, så var det väl ändå begripligt att jag förhörde mig om hur det var möjligt för honom att åstadkomma allt detta. Och han förklarade allt så väl och klart för mig att jag fullt och fast har förstått allt det han klargjorde för mig.

[4] Sedan kom vi att tala om den gamla boken om Jehovas krig, om de sju andarna i Gud och om änglarnas fall med deras änglafurste Lucifer. Och se, denne skenbart vanlige yngling uppenbarade allt för mig, och åstadkom därtill att hela hans över en timme långa tal om dessa högviktiga ting blev nedtecknat i en bok, vilken jag genast skall visa upp för dig som ett andra bevis på att jag har fått höra allt det som ni har hört, och du kan själv läsa den och jämföra med vad ni har hört!” 

[2] Agrikola sade: ”Det har du sannerligen gjort mycket väl i, och det var alldeles klokt och vist av dig att övertala den underbare ynglingen till detta; för denna undervisning var alltför högviktig för att inte ha tecknats ner ord för ord. Också här har två av Herrens lärjungar skrivit, men bara — som det lät — huvudpunkterna av det stora talet. Gå därför dit du har boken och hämta hit den, så att vi alla får se och jämföra den!”

[6] Här vände sig Lasarus till Mig och sade: ”O Herre, säg mig också Du om det är rätt tid att visa romarna boken!”

[7] Jag sade: ”O visst, gå bara och hämta den! Det skadar ingen om han hör en så mycket viktig undervisning ännu en gång.”

[8] Härpå gick Lasarus in i sin kammare och hämtade boken — själv full av häpnad och stor glädje — lade den på bordet framför romaren och sade: ”Se, min vän, här är den underbart skrivna boken! Läs den högt från början till slut, så att alla närvarande ännu en gång kan få höra vad viktigt Rafael och Herren har uppenbarat för oss!”

[9] Agrikola sade: ”Det skall jag också göra omedelbart, bara skriften är lätt läslig!”

[10] Härpå öppnade romaren boken, fann skriften på det grekiska språket ytterst klar och tydlig, och läste det skrivna ordet för alla närvarande från början till slut, vilket också tog närmare en timme — och alla, som här till allra största delen kunde det grekiska språket väl, kunde inte nog förundra sig över hur Min tidigare undervisning fanns i den, ord för ord.

41. En judisk flicka är nyfiken på Herren

[1] Här började först den unga vackra judinnan att mer allvarligt fråga Agrikola vem Jag och den underbare ynglingen egentligen är, och varför alla ständigt tilltalade Mig med ”Herre och Mästare”. Det inser hon väl att Jag är en djupt vis person; men ändå vet hon inte varifrån Jag kommer, eller vem Jag är.

[2] Då svarade Agrikola henne och sade: ”Min vackra dotter! Var bara mycket uppmärksam på allt, tillsammans med dina föräldrar och din bror, så skall du nog komma underfund med vem denne förunderlige man är, och varifrån Han har kommit — och likaså också denne yngling!”

[3] Judinnan sade: ”Vet ni då inte heller själva helt och säkert vem denne förunderlige man egentligen är? Men om ni vet det — varför säger ni då inte det till mig?”

[4] Agrikola sade: ”O min käraste dotter, er vise konung Salomo sade en gång: ’Allt i denna värld har sin tid, och mellan tid och tid skall människan ha tålamod; för så länge druvan inte är mogen, skall man inte ta den från vinstocken!’ Och se, så är du ännu inte fullt mogen att få veta det närmare om denne förunderlige man; men när du blir mogen, då skall också det bli kungjort närmare för dig. Men som sagt, ge bara noga akt på allt som denne förunderlige man säger och gör, så skall ditt hjärta då säga dig vem denne förunderlige man är! — Har du nu förstått mig väl?”

[5] Judinnan sade: ”Ja, ja, jag har förstått dig helt! Den fattiga människan blir alltid uppmanad till tålamod tills det blir bättre; men den rike och av hela världen ansedde människan kan väl skaffa sig någon annan utväg om tålamodet tryter. Ja, ja, det har jag känt till ganska länge! Nåväl, jag skall nog följa ditt godhjärtade råd helt och hållet, höge herre; men om jag vinner något därvid, det är en helt annan fråga!”

[6] Här bad dotterns far Agrikola enträget om förlåtelse och sade: ”Herre, herre, förlåt det stackars barnet; för hon är ibland — trots all sin godhjärtenhet — en smula alltför vetgirig och blir lätt missnöjd om man av goda skäl då och då undanhåller henne något. Men när den ofta fåfänga nyfikenhetsstormen är över, blir hon strax därpå åter full av tålamod och mildhet och fogar sig gärna i allt — hur bittert det än är. Därför må du, gode och höge herre, ha överseende med att detta vårt barn urartade lite!”

[7] Agrikola sade: ”Åh, vad faller er nu in?! Detta tal av er kära dotter behagade mig ju just alldeles särskilt väl, eftersom hon helt öppet och otvunget talade sanning. Jag förblir från och med nu ännu mer er vän än jag var tidigare. Därför kan ni i detta avseende vara helt lugna. Men dottern må fortsätta tala på sitt sätt, så skall vi därigenom ändå komma fram till det helt sanna.”

[8] Med detta blev de fattiga föräldrarna helt nöjda, och dottern fick nu fritt tala som hon ville.

[9] Hon vände sig nu genast åter till romaren och sade till honom (judinnan): ”O käre, store herre och vän, du är en mycket god människa, och alla dina följeslagare tycks också vara det; men du kan i din stora världsliga lycka aldrig helt känna det som fattigdomen känner i sin ofta helt hjälplösa och stora nöd! Om man som en ung flicka — som inte är vanlottad av naturen — inte ger sig in i allt det som de stora och rika önskar, så är man redan så gott som helt förlorad. Ingen människa ser längre till en sådan som vi, man blir skymfad och hållen för en fåfäng, dum och stolt varelse, och kommer man då till någon i nöd för att få hjälp, så visas man ut genom dörren och får sedan inte mer visa sig framför en sådan dörr. Det är och förblir ju för oss alltid någonting i hög grad obehagligt, och tar till slut ifrån en all tilltro också till den bättre delen av mänskligheten. För människor är vi alla, och vi är behäftade med allehanda svagheter och ofullkomligheter. Är det sant eller inte?”

[10] Agrikola sade: ”Du har visserligen talat helt sant och rätt; men det finns ändå något du har glömt i din skildring av fattigdomen och nöden! Se, den Gud har kär, den prövar Han först ordentligt innan Han hjälper honom till fullo! Och det tycks Herren Gud ha gjort med er. Men när er nöd hade stigit till det högsta, då kom också Hans hjälp till er, och nu först är ni verkligen hjälpta. För jag har lovat er i Guds namn — er och min Herres — och skall också hålla det ord jag gett er, och det av ren kärlek och tacksamhet till er sanne Gud, och inte alls på grund av någon särskild kärlek och böjelse för dig — för att du är en mycket vacker judinna. För min kärlek till Gud är mycket större än vad jag någonsin känt för alla skönheter och härligheter i världen som jag mött. Vad gäller din försörjning behöver du alltså från och med nu inte längre känna någon som helst ängslan för den; men att en närmare bekantskap med denne Underbare ännu en stund undanhålls dig — det har ett alldeles vist skäl, och vi är därför inte hårda mot dig på något sätt, då vi inte genast säger dig allt det som vi alla med full visshet och mest fullkomliga sanning vet om Honom.

[11] Att något helt utomordentligt ligger bakom Honom, det kan du redan föreställa dig; men vari det utomordentliga består, det skall du snart och lätt till största delen själv finna ut — om du bara, som jag rått dig, är riktigt uppmärksam, och då på allt som Han kommer att säga och göra. Jag har ju redan från början gjort dig uppmärksam på dessa kärl på vårt bord, och hur Han har skapat dem så att säga genom Sin blotta vilja. Sedan var du också vittne till hur Han under förklaringen av Sina underverk skapade dessa båda guldbägare ur luften, vilka nu fortfarande står framför Honom och är fullkomligt lika de två som värden Lasarus bar in, i det att han berättade hur den ynglingen — som nu vid det där lilla bordet äter och dricker med Lasarus — på samma underbara sätt skapade dem ur luften, alldeles som denne underbare man har gjort här inne. När du har hört och sett allt detta, borde det redan komma något mer ljus över denne underbare man, både till dig och till dina föräldrar och din bror — Han som kan tala så ytterst vist och åstadkomma så utomordentliga gärningar.”

[12] Judinnan sade: ”Ja, ja, där har du talat alldeles rätt och sant; men just däri ligger ju för oss fyra själva haken, över vilken vi inte är i stånd att hoppa så lätt — varken med fot eller sinne; ty även för en aldrig så stor profet talar han alltför klart och vist och gör alltför oerhört utomordentliga stora ting. Ni romare har det lätt där, eftersom ni genast kan betrakta en sådan utomordentlig människa som en gud, ta emot honom som sådan och dyrka och tillbedja honom som sådan; men det går inte hos oss judar, eftersom vi bara tror på en enda Gud, vilken ingen kan se och leva. Denne underbare mans visdom överstiger visserligen alla människors hittillsvarande begrepp, och likaså hans gärningar, och han måste därför ha mycket av den rent gudomliga anden i sig; men därför kan vi judar ändå inte ta emot honom som en gud! — Vad säger då du om det?”

42. Romaren frågar efter Messias

[1] Agrikola sade: ”Ja, du min kära Jerusalems dotter, mot ett sådant uttalande från dig kan man tills vidare visserligen inte invända så mycket; men det skall nog komma en stund då du skall döma och tala helt annorlunda om denne underbare Man.

[2] Har du då som judinna aldrig hört talas om judarnas Messias, som skall — och kommer att — komma för att frälsa Sitt folk ur syndens tyranniska järnhänder — den synd som nu alltför hårt hotar hela världen med evig undergång? Skulle då inte just denne underbare man möjligen vara den utlovade Messias för judarna och samtidigt för alla människor på hela jorden? — Vad säger du om det?”

[3] Judinnan sade: ”O min vän, en sådan profetia klingar mycket tröstande, men alla våra profetior är så formulerade att de för det första inte förstås av prästerna, och för det andra ännu mycket mindre av oss lekmän! Dessutom är allt detta i profeternas förutsägelser så obestämt formulerat att ingen människa av vårt slag kan bli klok på det — när en sådan Messias kommer att komma, hur Han ser ut, vilka egenskaper Han besitter och varpå man snabbast och lättast kommer att känna igen Honom.

[4] Den ena gången är Han ett barn, den andra gången ett lamm, lejonet av Juda, och åter en överstepräst i evighet — och det på Melkisedeks vis — Davids ättling, en evig konung över judarna, och så är Han ännu utlovad under olika andra namn och betydelser, så att man till slut alls inte längre kan veta vad — och i vilken mänsklig form, sort och värdighet — Han kommer att komma till denna värld till oss judar.

[5] För övrigt skulle jag sannerligen alls inte ha något emot om just denne underbare man där vore den sanne Messias; jag förstår bara inte det, att just våra präster — som ändå allra främst, för folkets skull som främst tror på dem, borde ha den fullaste kännedom om detta — inte alls verkar bry sig om denne sanne Messias! För han var ju med dig nere vid den stora stadsporten när du, höge herre, gick till rätta med tempelledaren för min brors skull — och se, denne verkade alls inte känna honom! Hur kommer det sig?”

[6] Agrikola sade: ”Det kommer sig av att tempelmännen är alltför maktlystna och vinningslystna och inte har sinne för något annat än det jordiska välbefinnandet av alla de slag, så som du själv har erfarit. För att uppnå detta tar tempelmännen sin tillflykt till alla möjliga lögner och bedrägerier, och är, som jag själv övertygat mig om, fiender till varje sanning och därmed också till varje sanningsenlig människa. De tar visserligen Mose och de andra profeternas namn i sin mun, men föraktar deras läror och lagar, och ger sina dåliga och själviska stadgar till folket som om de vore Moses och de andra profeternas, och plågar därigenom folket med att lasta allehanda onödiga bördor på dem och förtrycka dem andligt och kroppsligt.

[7] Men denne vår underbare Man är kärleken, sanningen och den högsta visdomen Själv, och vittnar om den stora uselheten hos dessa fariséer, som framställer sig för folket som präster och skriftlärda och som — såsom påstådda Guds tjänare, en Gud de inte tror på, och som de varken känner eller vill känna — låter sig dyrkas över all måtta och rentav formligen tillbedjas, och så är de Hans fiender och vill varken höra eller veta något om Honom — vilket ligger alltför öppet i dagen.

[8] Jag övertygade mig själv för några dagar sedan, strax efter min ankomst, om hur de — när Han undervisade i templet — ville stena Honom, eftersom Han hade predikat hela sanningen för dem. När du nu vet detta, skall du nog också inse skälet till varför era tempelpräster inte vill ta emot denne underbare man som den utlovade Messias och världens Frälsare — vilket dock inte gör något för huvudsaken; för om dessa era tempelmän tar emot Honom eller inte, så förblir Han ändå Den som Han enligt den mest fullkomliga sanningen är. — Förstår du nu detta väl, min ljuvliga dotter?”

[9] Judinnan sade: ”O ja, det förstår jag nu redan riktigt väl; du har nog alldeles rätt! För dem där nere skulle nu visserligen Moses och Elias kunna stiga ned synligt från de ljusa himlarna och visa dem deras stora skändligheter och förmana dem till sann bättring, och föra dem hit och visa dem den utlovade och nu komne Messias i denne underbare man — så skulle de ändå inte tro ens dessa två största profeter, utan bara förfölja och smäda dem! Å, det är en alltför välbekant sak för oss! Men låt oss nu avsluta vårt samtal; för jag märker att också någon annan vill säga något, och den underbare mannen verkar ha något i sinnet — och vi måste ägna den största uppmärksamhet åt det!”

43. Rafael klär de fattiga

[1] Här gav Jag Rafael ett tecken och anvisade honom att skaffa passande kläder åt judinnan, hennes bror och även hennes föräldrar.

[2] Därpå gick Rafael snabbt fram till de fyras bord och sade till dem: ”Vad har ni för kläder hemma i er bostad?”

[3] Judinnan sade: ”O du käraste och alldeles överjordiskt vackre och lika mäktige tjänare till denne så förunderlige man! Du vet ändå hur illa det sedan länge står till med vår klädsel, och det sannerligen utan vår skuld. Och så menar jag att vi gott kan förbli dig svaret skyldiga på denna din ändå godhjärtade fråga, och det desto mer som jag redan tidigare har angett för dig hur det är ställt med vår klädsel. Gå dit och övertyga dig själv!”

[4] Rafael sade: ”Det frågade jag dig inte heller om; för ert klädförråd i er bostad känner jag mycket väl till; men jag känner till något annat också, som du på grund av din något olägliga hederskänsla gärna skulle vilja förtiga. Men se, hos oss är inget förtigande möjligt, eftersom vi vet allting alltför väl. Av kärlek till dina föräldrar och till din bror har du pantsatt dina goda och till och med mycket dyrbara kläder hos en grekisk pantlånare för hundra mynt under ett års tid, och du har pantbrevet hemma — och se, om det har du just inte berättat särskilt mycket för mig! Om du nu ägde de kläderna — vore du då inte nöjd med det? För dina föräldrar och för din bror skulle vi kunna hitta något här!” 

[5] Här blev den unga judinnan något besvärad, men sade efter en kort stund ändå: ”Ja, ja, du har visst sagt hela sanningen; men vad skall det nu gagna mig? Dessa goda kläder var ju också bara en gåva från en rik släkting, som tyvärr har dött och sedan inte har kunnat ge oss något ytterligare understöd. Men de kläder han skänkte mig medan han ännu levde var också hela det arv som tillföll oss alla; allt annat ärvde hans tre söner, som dock är mycket hårda människor och inte längre vill se till de fattiga.

[6] Men jag har själv aldrig burit dessa dyrbara kläder på min kropp, eftersom de för det första inte skulle ha varit passande för en fattig flicka, och för det andra också skulle ha varit för stora för mig. Men vår stora nöd visade mig en annan utväg. Eftersom jag inte heller ville sälja dem för minnets skull, pantsatte jag dem med tanken att det inom ett år möjligen skulle kunna falla sig så att jag kunde lösa tillbaka dem. Men i vårt ständigt växande elände hade det — trots pantbrevet i mina händer — väl ändå aldrig mer kunnat bli tal om någon återlösen, och därför har jag också hellre inte sagt något om det; och det tvingade mig också den omständigheten att pantsättning inte räknas till någon särskilt berömvärd dygd hos oss, att inte nämna det. Och nu vet du, du allra mest aktningsvärde ungdomlige vän, redan allt; det är nu bara frågan om vad som skall göras!”

[7] Ängeln sade med vänlig uppsyn: ”Vad annat än lösa ut dem! Men det skulle kosta dig — du min kära syster i Gud Herren — mycket vandring och besvär, och så vill jag göra det i ditt ställe. Är det okej för dig?”

[8] Judinnan sade: ”Ja, det vore helt okej för min del; men för det första har jag inte pantbrevet här hos mig, och för det andra bor greken mycket långt härifrån och kommer bara en gång i månaden till Jerusalem, avslutar där sina affärer och drar sedan tillbaka dit han hör hemma — jag tror till och med det är i Tyros eller Sidon. Han kan mycket väl också vara här i Jerusalem nu, vilket jag inte kan veta, eftersom han med säkerhet bara kommer till Jerusalem vid påskhögtiderna och då avslutar sina huvudsakliga affärer.”

[9] Rafael sade: ”Det gör ingenting! Eftersom det alltså är rätt för dig, så skall jag med ditt pantbrev snart finna din grek någonstans, lösa ut dina kläder och själv föra dem hit till dig. Hur snart vill du ha dem?”

[10] Judinnan sade: ”O allra ljuvligaste vän, om du vill uträtta detta på fullt naturligt sätt, så kommer det nog att ta flera dagar, innan du kan göra upp detta ärende med greken; men eftersom också det underbara är möjligt för dig, så skulle du kanske kunna åstadkomma något sådant på mycket kortare tid!”

[2] Rafael sade därpå: ”Nå, räkna då de ögonblick som jag kommer att behöva för att först hämta ditt pantbrev åt dig! Nå, har du börjat räkna ögonblicken?”

[12] Judinnan sade: ”Hur kan jag göra det så länge du fortfarande är kvar här?”

[13] Rafael sade med ett leende: ”Men jag var redan borta och har nu redan ditt pantbrev i mina händer. Se på det, om det är det rätta!”

[14] Alla var i högsta grad häpna över en sådan snabbhet, som man aldrig tidigare hade hört talas om, och Agrikola och flera andra romare sade: ”Men vän, du var ju inte borta ett enda ögonblick! Hur var det möjligt för dig? Du tog troligen pantbrevet med dig redan tidigare, när du hämtade denna familj i deras bostad, just för att nu använda det till något nyttigt? För det är otroligt att du på ett otänkbart snabbt ögonblick skulle ha kunnat komma fram och tillbaka!?”

[15] Rafael sade: ”I denna materiella värld och hos människorna är mycket inte möjligt, som ändå är möjligt för Gud och Hans makt! Du vet ju nu från denna judinnas mun att den grek som har hennes kläder i pant för de hundra mynt han lånat henne nu befinner sig i Tyrus, även om hans affärstjänare är här och sköter hans affärer. Hans affärsbod ligger ändå minst två timmars väg utanför staden i riktning mot Betlehem, och jag skall skaffa hit denna stackars flickas kläder lika snabbt som jag nu har skaffat hit pantbrevet åt henne, och du skall då inte kunna säga att jag möjligen redan tidigare har hämtat hennes kläder. Räkna du nu de ögonblick jag kommer att behöva för detta arbete! Har du redan räknat dem?”

[16] Agrikola sade: ”Hur skulle jag ha kunnat räkna dem, då du ännu inte har avlägsnat dig härifrån?”

[17] Rafael sade: ”Så bara! Där på bänken bredvid dörren, väl insvepta i ett tygstycke, finns redan denna stackars judinnas helt utlösta kläder; hon må syna dem och säga er om dessa inte är hennes välbekanta kläder!”

[18] Här reste sig genast judinnan, synade kläderna under största förundran, och kände också omedelbart igen dem som fullkomligt hennes egna.

[19] Men eftersom hennes mor var ännu sämre klädd än hon själv, sade hon till Rafael (judinnan): ”Hör, du min övermåttan underbare unge vän, jag frågar dig alls inte hur det var möjligt för dig att så plötsligt skaffa hit dessa kläder åt mig, vilka mer än väl räcker till att klä en kvinna, men som inte skulle räcka för mig och min mor! Därför ger jag dem åt henne, så att hon kan klä sig fullständigt; men jag själv vill ta hennes kläder som hon nu har på sig, och de skall räcka för att täcka min kropps blottor så länge tills jag genom denne världsligt mäktige romares godhet får en bättre klädnad. Men låt mig gå med modern in i ett enskilt rum, där vi kan byta om!

[20] Men först frågar jag dig, du sannerligen ofattbart underbart mäktige yngling, om dessa annars dyrbara klädesplagg nu är att betrakta som rena; för de befann sig tidigare i händerna på en hedning, vilka inför oss judar är orena. Jag skulle hellre alls inte vilja sätta någon bättre klädnad på min mors kropp, om hon därigenom kunde bli oren ens för en enda dag.”

[21] Rafael sade: ”Mitt barn, det du nu vill göra med klädnaden är välöverlagt och välgjort! Gör alltså efter ditt hjärta, så skall det bära god frukt åt dig! Men oroa dig inte för om klädesplaggen är rena; för det som befunnit sig i mina händer är också fullkomligt rent. Men Lasarus skall visa dig och din mor till ett rum där ni kan byta om.”

[22] Därpå tackade båda, tog kläderna, och Lasarus förde dem genast till en liten kammare där de kunde byta om.

[23] När modern nu var helt utsökt klädd, tog dottern moderns avlagda, redan starkt slitna kläder och klädde sig i dem, och hade stor glädje över glädjen hos sin nu välklädda mor, och brydde sig inte om att hon själv var mycket fattigt klädd.

[24] När de båda snart kom tillbaka till oss i matsalen — se, då var dottern lika utsökt klädd som sin mor, och hon började förvånas mycket över att hon nu också var så utsökt klädd, alldeles som sin mor. Men hennes förundran, som aldrig ville ta slut, steg ännu högre när hon vid romarnas bord också fann fadern och brodern festligt klädda.

44. Den judiska flickan anar vem Herren är

[1] Här först började ett klarare ljus inom dottern att gå upp om Mig, så att hon med modern trädde fram till Mig och sade (den unga judinnan): ”O Herre och Mästare, mitt hjärta säger mig att Du ensam gör sådant här som inte är möjligt för någon människa, för någon profet och utan Din vilja inte heller för någon ängel, utan vad som bara är möjligt för en Gud, och därför är Du också en Gud! Därför må också Dig ensam tillkomma all vår dyrkan och kärlek genom hela vårt liv! All ära och all lovprisning åt Dig allena!”

[2] Jag sade: ”Den som tror och handlar efter Mitt ord, han skall bli salig! Men nu tror ni därför att ni har sett tecken, och säger att Jag är en Gud; men om ni inte hade sett några tecken, så hade ni inte heller trott — och inte sagt att Jag är en Gud. Nå, hur kommer det sig?

[3] See, the reason for that is, that up to now there is no truth in

you and cannot be, because up to now you haven’t heard any

truth at all! But I say to you now: work hard to obtain the pure

truth; since it alone can make you perfectly free, in body and

soul – in the body, since the truth will tell you, why you were

given a body to carry and in the soul, since the soul, out of the

truth in it, will tell you, that it is there for the fullest freedom

and everlasting independence!

[3] Se, det kommer sig av att det hittills inte finns någon sanning i er, och inte heller kan finnas — eftersom ni hittills aldrig har hört någon sanning! Men Jag säger nu till er: Sträva alla efter den rena sanningen; för bara den ensam kan göra er fullkomligt fria till kroppen och till själen — till kroppen, eftersom sanningen skall säga er varför ni har fått en kropp att bära; och till själen, eftersom själen utifrån sanningen inom sig själv skall säga er att hon är till för den fullaste frihet och eviga självständighet!

[4] Nå, Min fattiga och ljuvliga dotter, Jag skulle sannerligen inte ha sagt dig detta om Jag inte visste att du i allt möjligt är ett alldeles särskilt välartat barn. Men Jag säger dig: människor som ibland är något hårdnackade i sin bättre insikt, har Jag hellre än sådana som ofta efter få tecken och bevis snabbt vänder sig som ett vassrö i stormen och vrider sig efter domarens (stormens) dragning — vilket då uppenbart bevisar för dem att de inte besitter någon särskild egen kraft. Men om någon inte besitter en egen kraft och inte kan fälla ett gott omdöme i sitt förstånd, så är han lika lite skickad för Guds rike som den som plöjer en åker och därvid oavbrutet ser sig bakåt.

[5] Och se, du ljuvliga gestalt, så är det fortfarande med dig! Du har nyss visserligen förklarat Mig vara en Gud, vartill tecknen och Min visdom nödgade dig; men du förkastade i samma ögonblick Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. För du tänkte för dig själv: ’Den som kan tala så vist och utföra så obegripliga undertecken, han är då hos dig redan en Gud!’ Men nu ångrar du redan i hemlighet i ditt hjärta att du har sagt detta, eftersom du genast därpå åter kallat Mose lagar i minnet, och du har nu en fruktan inom dig att du i en sinnesöversvallning kunde glömma den gamle Jehova och ge Mig den ära som endast tillkommer den sanne Guden. Och se, det är att lägga handen vid plogen och samtidigt se bakåt!

[6] Men om du redan betraktar Mig som en Gud, så måste du betrakta Mig helt och med full insikt som en Gud, och inte tänka dig någon annan Gud vid sidan av Mig; för om du nu förklarar Mig vara en Gud, men därvid också tänker på den gamle Guden och fruktar Honom för detta — eftersom du tror dig ha syndat därigenom mot Mose lag — så är en sådan bekännelse meningslös, och du är därigenom inte mycket bättre än en hednakvinna, som visserligen också tror på Mose Gud, men därjämte också på Jupiter, Apollo, Merkurius och ännu många andra gudar.

[7] Se, när du trädde fram till Mig, tänkte du att Jag var en av de nyss nämnda hedningarnas gudar, och gav Mig äran för de där höga romarnas skull! Men genast tänkte du på Mose Gud, som säger: ’Du skall endast tro på en Gud och inte ha några främmande gudar vid Min sida!’ Ångern över att ha sagt detta högt övermannade dig — och se, det var uppenbarligen inte rätt av dig! För om du tror på Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, så kan du inte hälsa Mig som en Gud. Men tror du på allvar att Jag nu är en Gud, så måste du lämna den gamle Guden, eftersom det bara kan finnas en Gud, och inte två eller ännu flera gudar — alldeles som det också bara finns en oändlig rymd och endast ett evigt tidslopp i vilket allt är och sker.

[8] Endast om du kunde tro att Jag och den gamle Guden möjligen är ett och detsamma — fastän det står skrivet att ingen kan skåda Gud och leva — så skulle åtminstone ditt samvete förbli lugnare, och din fruktan för den gamle Guden vore därigenom uppenbart mindre! — Men säg Mig nu vad du tänker göra!”

45. Den judiska flickans ursäkt

[1] Här tänkte den unga flickan en stund på vad hon nu skulle säga; för hon kände sig helt träffad.

[2] Då ville hennes mor som var lugnare genast hjälpa henne ur förlägenheten och sade till dottern (modern): ”Å, vad tänker du nu så ängsligt och förläget på vad du skall säga? Har då någonsin någon sett Abrahams, Isaks och Jakobs gamle Gud? Ingen vet något annat om Honom än vad han läst om Honom i de skrifter som många människor har skrivit, eller hört prästerna tala om. Men prästerna, som mest borde känna den gamle Guden och med största iver följa Hans bud i allt och allting, gör just motsatsen, och avlägger genom sina göranden och låtanden inför varje tänkande människa beviset på att judarnas gamle Gud är en lika uppdiktad gud som alla hedningarnas gudar — som inte heller någonsin har setts av någon människa i denna tid. Men denne Gud ser vi, hör Hans visa tal och beundrar Hans utomordentliga gärningar, vilka endast är möjliga för en allsmäktig Gud. Vad skall då vidare hindra oss från att erkänna Honom som den ende sanne Guden och ge äran åt Honom allena?!”

[3] Dottern sade: ”Ja, ja, mor, allt detta vore ju helt rätt — om vi med största bestämdhet kunde påstå att det aldrig funnits någon Moses och aldrig någon profet, och att hela skriften från Moses och framåt inte var något annat än en dikt av de ständigt likadana fariséerna. Men eftersom detta nu inte låter sig helt bevisas, och eftersom det som bekant ändå finns mycket i Moses och i de andra profeterna som är utomordentligt gott och sant — och som, såvitt jag vet, alltid har varit mycket motbjudande för fariséerna, och som det är alltför välbekant att de aldrig har aktat på — så kan vi då ändå inte riktigt på allvar anta att just de på varandra följande fariséerna har satt samman hela den så kallade Heliga skrift under allehanda påhittade namn, utan den har uppenbarligen skrivits av människor besjälade av Gud, och därför är det också Guds ord, även om dessa gudsbesjälade män aldrig själva har skådat Gud! Och det är därvid alltid en sannerligen mycket vågad sak att genast erkänna och prisa en människa som en Gud på grund av hans tal och säkerligen mycket underbara gärningar.

[4] Detta gjorde jag också när jag först blev överraskad, och tog i min vanföreställning inte den minsta hänsyn till mitt hjärtas stora blindhet — till följd av vilken jag nästan hade tillbett två gudar. Men den underbare mannen har genast fört mig in på den rätta vägen, i det att han alldeles klart och mycket begripligt har låtit mig veta att han just inte är någon Gud, utan endast en stor profet besjälad av Gud — och något mer behöver vi inte.

[5] Vet vi inte att profeten Elias skall komma ännu tidigare än den store Messias?! Och jag — som du, mor, vet — tar inte fel så lätt, och så säger jag att denne synnerligen underbare man är den återsände Elias, och den där överljuvlige ynglingen är hans lärjunge Elisa. Men från och med nu behöver vi sannerligen inte vänta länge till på den store Messias!

[6] Detta är nu min uppfattning, och eftersom denne annars så underbare, vise och mirakelverkande man menar att jag är ett vassrö i tron, så vill jag nu också visa honom den mest hårdnackade motsatsen till hans åsikt. Liksom inte allt i världen är guld som ser ut och glänser som om det vore guld, så vill jag här också visa att inte heller allt är svagt, även om det ser ut att vara det.

[7] Det finns endast en Gud; men det kan finnas en stor mängd profeter, till vilka jag nu helt uppenbart också räknar denne underbare man. Och så tror jag mig nu ha gett dig och denne annars härlige man det säkerligen allra bästa svaret på hans fråga till mig. Hans anmärkning till mig om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud var alldeles god, och jag har just genom den känt mig mycket förmanad, och är honom i högsta grad tack skyldig för en sådan förmaning och för alla andra välgärningar mot oss; men om han är den utlovade Messias — det får vi vackert vänta länge med att avgöra! Å, jag är allt annat än ett svagt vassrö!”

[8] Här förmanade modern dottern att inte vara så fåfäng och stretig (motsträvig).

[9] Dottern sade: ”Jag är inte stretig och ännu mycket mindre fåfäng; men jag rättar mig efter denne underbare mans och store mästares undervisning, och är honom av hela mitt hjärta tacksam för de övermåttan stora välgärningar han har gjort mot oss. Vad kan jag — och vad kan vi alla — väl göra mer? Men jag vill inte heller vara stretig i att betrakta denne underbare mästare som en sann Messias och människors Frälsare; för det var ju i en viss bemärkelse varje stor — och efter omständigheterna också varje liten — profet, eftersom han åter förde livssanningarnas ljus till de människor som var försjunkna i livets fulla natt, och åter lyfte upp dem ur sinnlighetens slam till ett renare, andligt liv fyllt av sanning. Och detta gör — som jag nu mycket väl märker — också denne människa, full av härlighet och full av sant gudomlig kraft och makt, och därför är han också säkerligen en sann Messias för de människor som låter sig undervisas av honom.

[10] I detta mitt omdöme om honom kan jag omöjligen befinna mig i någon stor villfarelse; för min bedömning grundar sig bara på det jag själv har hört och sett av honom. Saken kan kanske också förhålla sig helt annorlunda — vilket vi inte kan veta — men vi kan omöjligen göra fel om vi nu endast antar det som vi antar efter det vi hört och sett. Måtte Guds ande, kraft och nåd leda honom till alla människors väl, framgent och framgent!”

[11] Modern sade: ”Min kära dotter, jag skulle ha dig mycket kärare om du bara inte vore så fasansfullt smart! Den gamle rabbinen har i två år proppat ditt huvud fullt med allt möjligt som en människa över huvud taget kan veta i denna värld, och du har därefter genast vetat allt bättre än vi, dina föräldrar, och därigenom har du ibland blivit alldeles outhärdlig, och jag märker nu att du också för denne store mästare nästan redan har blivit motbjudande! Därför håller jag det för rådligt att vi nu ber honom om förlåtelse och sedan drar oss tillbaka till våra platser!”

[12] Nu sade Jag: ”Å, det finns det på långt när inget behov av; för Jag har ju ännu inte kunnat tala något med dottern Helias, eftersom bara du som hennes mor har samtalat med henne! Låt nu också Mig samtala med den vackra Helias, så att hon som en vaken flicka — för sin egen del och sedan också för de många andra som hon kommer i kontakt med — enligt den fullaste sanningen får veta vem hon har att göra med i Min person; för hittills vet hon ännu ingenting, och du som hennes mor ännu mindre! Tala därför du, mor, först då Jag uppmanar dig att tala!”

[13] Här sade modern ingenting mer, men bad ändå att få stanna nära Mig, vilket Jag också tillät henne.

46. Förutsägelser

[1] Först därpå vände Jag Mig åter till Helias och sade till henne: ”Hör nu, du vackra Helias! Du har nyss sagt att Jag som en stor profet lika gärna kan vara en Messias — och även är det — som varje annan stor och även liten profet; för enligt ditt — i sig fullt beaktansvärda — omdöme är på ett visst sätt varje människa en Messias och människors Frälsare, som genom den fulla sanningens ljus befriar dem ur lögnens, bedrägeriets och den ljuslösa vidskepelsens mörka slam. Och eftersom Jag just nu gör detta, så är Jag också sannerligen en Messias för de människor som hör Mig och vänder sig efter Min lära. Det är ett alldeles gott omdöme av dig — en ung judinna som blivit väl undervisad av en gammal och hederlig rabbin. Bara vad gäller din tro på en enda Gud, så håller du fast — och det med all rätt — vid Abrahams, Isaks och Jakobs gamle Gud.

[2] Men Jag måste göra dig uppmärksam på flera ställen hos profeterna, som nämner just Mig Själv. Därigenom skall du då lättare och klarare finna dig själv till rätta än vad som hittills varit möjligt. Se, där heter det bland annat hos Jesaja:

[3] ’Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.’ (Jes 7:14)

[4] ’Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på Hans axlar, och detta är Hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.’ (Jes 9:6)

[5] ’Den dagen skall man säga: Se, detta är vår Gud, den räddare vi hoppades på. Detta är Herren som vi hoppades på, låt oss jubla av glädje, Han kom till vår räddning.’ (Jes 25:9)

[6] ’En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!/ Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det. (Jes 40:3, 5)

[7] ’Herren Gud kommer i all Sin styrka, Han härskar med mäktig arm. Sin segerlön har Han med Sig, de han vunnit går framför honom. Som en herde vallar Han sin hjord.’ (Jes 40:10-11)

[8] ’Gläd dig och jubla, dotter Sion! Se, jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren. Många folk skall den dagen sluta sig till Herren och bli Mitt folk.’ (Sak 2:10-11)

[9] ’Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår Jag ett förbund med Mitt folk… /Jag delar inte min ära med någon,…’ (Jes 42:6, 8)

[10] ’ Det skall komma en tid, säger Herren, då Jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall vara konung och härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet i landet. / Detta är det namn han skall bära: Herren vår rättfärdighet.’ (Jer 23:5-6)

[11] Se, du Min Helias, så förkunnade profeterna Mig i forna tider — och även i denna senaste tid! Och döparen och predikanten Johannes var just den ropandes röst i öknen, som jämnade vägarna något för Mig och sade om Mig: ’Se, där kommer Guds Lamm, som tar bort denna världens synder!’

[12] Även om du menar att Elias först måste komma före Messias och bereda allt kött på den store Messias ankomst — Han som kallas Jehova — så säger Jag dig: Elias har redan varit här i just den Johannes här, och Jag Själv är nu också här. Jag kom till Mitt eget, och se, de Mina känner inte igen Mig! — Hur faller då denna sak dig i smaken?”

47. Förklaring av de första tre buden

[1] Helias sade: ”Herre och Mästare, det börjar svindla för mig inför det Du nu har berättat! Om Du alltså redan med full säkerhet är Den om vilken profeterna har profeterat så — vad skall vi då nu, vi fattiga syndare, ta oss till inför Dig, o Herre?”

[2] Jag sade: ”Inget annat än att lyssna till Mina läror, behålla dem och leva efter dem, att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv — och därigenom har ni väckt alla Guds sju andar inom er, och därigenom uppnått det eviga livet, så som Jag tidigare har förklarat det. — Är du nöjd med det?”

[3] Helias sade: ”O Herre, o Jehova, vem skulle inte vara nöjd med det, och vem skulle inte följa Din lära och Dina allra mest kärleksfulla bud?! Man frågar sig ändå om Du, o Herre, nu genom dessa två kärleksbud upphäver de tio buden och profeterna, eftersom Du har sagt att hela Mose lag och alla profeterna ryms i dessa två bud.”

[4] Jag sade: ”Du Min kära Helias, hur kan du fråga om något sådant? Om Mose lag och alla profeterna ryms i de två kärleksbuden — hur skulle de då någonsin kunna vara upphävda? Se, alldeles som Guds sjunde ande — som blivit väl förklarad för er — genomtränger och uppfyller de sex föregående andarna i människan, och alltså tar upp dem alla i sig, så uppfyller den sanna kärleken till Gud och till nästan alla Mose tidigare lagar och alla profeternas föreskrifter och förmaningar!

[5] När Moses säger: ’Du skall tro endast på en Gud, och inte ha några främmande och fåfänga hednagudar vid sidan av den sanne Guden!’ — så uppfyller du ju detta första Mose bud mer än fullkomligt, om du älskar Gud över allting. För hur skulle du verkligen kunna älska en Gud över allt om du inte först otvivelaktigt trodde om Honom att Han sannerligen finns till?! Men om du genom din kärlek till Honom — klarare än dagsljus och fullt levande — visar att du tror på en Gud — skulle du då, av din stora kärlek till Honom, väl någonsin vara i stånd att smutskasta, vanhedra eller vanhelga Hans namn på något sätt? Säkerligen aldrig i evighet! För det som en människa älskar i högsta grad, det ärar hon också alltid mest, och hon kommer till och med att uppträda bittert och mycket allvarligt mot var och en som inför henne skulle våga vanhedra det hon har allra käraste på något sätt. Eller skulle det inte i hög grad uppröra ditt sinne om någon vanhedrade din far, som du har mycket kär? Men om du nu älskar Gud över allting — skulle du då någonsin vara i stånd att vanhelga Hans namn på något sätt?

[6] När du nu betraktar detta riktigt inom dig, så måste det redan vid första anblicken stå helt klart för dig över hur såväl det första som det andra av Mose bud helt och hållet ryms i det enda kärleksbudet till Gud.

[7] Om du, Min kära Helias, nu helt säkert älskar Gud över allting, och just därför också ärar Honom över allting — skall du då inte gärna — och det mycket ofta — dra dig undan från det världsliga vardagsbestyret och syssla med föremålet för din hetaste kärlek? Jo, helt otvivelaktigt sant och säkert! Och se, däri består ju också det sannaste och mest riktiga — och inför Gud allena giltiga — firandet av sabbaten som Moses påbjudit! För på själva dagen ligger föga eller alls intet, utan bara på det att du om dagen eller om natten — i ditt hjärtas kärlek och ro — gärna tänker på Gud och samtalar med Honom. Och se, hur också Mose tredje bud är inneslutet i det enda kärleksbudet till Gud!

[8] Den som sålunda i sanning älskar Gud över allting, han har också säkert lärt känna Honom och har en levande tro, han ger också Gud all ära och kommer säkert ständigt att tänka mest på Honom. Och den som gör detta — han kan inte begå någon synd mot Gud. Eller kan väl en brud synda mot sin brudgum, som hon älskar över all måtta och samtidigt vet att han älskar henne ännu mer? Nej, säkerligen inte — eftersom båda i sina hjärtan har blivit fullkomligt ett, just genom kärleken! Men den som i sanning älskar Gud över allting, och alltså genom kärleken har blivit ett med Honom, han kommer också att älska sina medmänniskor — som hans likställda Guds barn — alldeles som han älskar sig själv, och kommer att göra mot dem det som han med klart förstånd vill att människorna skall göra mot honom.”

48. Det fjärde budet

[1] (Herren:) ”Se, i det fjärde budet är barnen ålagda kärlek till sina föräldrar! Föräldrarna är ju på jorden barnens främsta medmänniskor, och älskar dem över all måtta. De är deras försörjare, beskyddare och uppfostrare, och förtjänar därför också säkerligen all kärlek och ära från barnen.

[2] När ett väluppfostrat barn alltså älskar och ärar sina föräldrar, så kommer det också att göra allt för att behaga föräldrarna. Och ett sådant barn kommer för sig själv att bereda ett långt och friskt liv och den bästa välgång på jorden; ett barn som älskar och ärar sina föräldrar kommer också älska och ära sina syskon, och ständigt vara redo att göra allt gott för dem.

[3] Men ett barn — eller en människa — som i sanning älskar och ärar sina föräldrar och syskon, hon kommer också att älska de andra människorna av det skälet att hon vet och inser att de alla är barn till en och samme Fader i himlen. Ur den ursprungliga sanna kärleken till föräldrarna leds människan fram till kännedom om Gud, om sig själv och till en rätt kännedom också om sina medmänniskor, och inser då snart och lätt varför Gud har skapat människorna, och vad de alla skall bli. Därigenom når hon sedan allt mer och mer fram till kärleken till Gud — och genom denna till fullkomningen av sitt inre, sanna, andliga liv.

[4] Men den som så älskar och ärar sina föräldrar, syskon och även de andra medmänniskorna, och som därför också älskar och ärar Gud över allting — skulle väl en sådan någonsin kunna begå en synd mot någon? Jag säger dig: Nej, för hon skall inte avundas någon, inte hata eller förbanna någon, inte döda någon — varken kroppsligt eller själsligt genom att ta anstöt. Hon skall uppträda kyskt och välartat mot var och en, gärna lämna åt var och en det som är hennes, inte ljuga för eller bedra någon, och om han på ordentlig väg har blivit en kvinnas man, eller den ärbara jungfrun en mans hustru, så skall han inte hysa något begär efter sin nästas hustru, och hans hustru inte efter sin grannes man, och du kan nu med ditt förstånd ganska väl utläsa hur — och på vilket sätt — lagen och alla profeterna ryms i de två kärleksbuden, och hur dessa två bud som Jag nu kungjort för dig inte tillåter något upphävande av Mose lag och av de andra profeterna — utan endast är deras fullkomliga uppfyllelse. — Förstår du det nu?”

[5] Helias sade: ”O Herre, Du övervise och övergode Skapare och Fader åt alla människor, nu först förstår jag Mose lagar! För jag måste här helt öppet bekänna inför Dig att jag tidigare aldrig riktigt har förstått Mose lag, och ännu mindre de andra profeternas tänkespråk och undervisning. Och ju oftare jag samtalade om det med mina föräldrar — under noggrant övervägande — desto fler luckor och verkliga ofullkomligheter upptäckte jag däri, vilket inte sällan ledde mig till tanken att Mose lag som såg mycket ofullkomlig ut antingen inte alls utgår från en allra visaste Gud, eller att den senare prästkasten helt har övergett Mose lag och i stället, för sin materiella vinning, satt upp ett bristfälligt, mänskligt hopkok. Min gode gamle rabbin har därför ofta verkligen haft problem med mig, eftersom jag ordentligt — punkt för punkt — påvisade Mose lags synliga brister för honom. Men nu, efter Din förklaring, o Herre, ser Mose lag genast helt annorlunda ut, och kan också säkert med glädje och lätthet iakttas av var och en!”

[6] Jag sade med mycket vänlig uppsyn: ”Nå, du huvudkritiker av Mose lag, vad fann du då så pass ofullkomligt och bristfälligt i Mose lag? Låt också oss få höra din kritik!”

[7] Helias sade under allas uppmärksamhet: ”O Herre, vad skulle jag väl säga inför Dig, Du som säkerligen har känt mina tankar långt innan jag ens har tänkt dem? Också den där allsmäktige och allvetande ynglingen vet säkert redan allt på pricken, och så menar jag att ett sådant högt uttalande av min kritik mot Mose lag gott kan utebli.”

[8] Jag sade: ”O nej, Min mycket kära Helias, saken förhåller sig här helt annorlunda! Jag och den där ynglingen vet visserligen mycket väl vari din kritik av Mose lag och även av profeterna består; men de andra — med undantag av dina föräldrar och din bror — vet det inte, men skulle nog vilja veta det nu då du själv har väckt vetgirigheten i dem, och därför har Jag också uppmanat dig att också låta oss få höra din kritik av Mose lag och vissa av profeterna. Så öppna alltså bara din mun och säg utan några baktankar allt det som du finner bristfälligt i lagen och hos profeterna, och visa oss helt frimodigt luckorna i lagen och profeterna!”

49. Helias kritiserar det fjärde budet

[1] Helias sade: ”Herre, om jag gör det Du begär av mig, så syndar jag säkert inte, och då vill jag också helt öppet kungöra de luckor och brister jag funnit i lagen och hos profeterna!

[2] Se, den första bristen — som föreföll mig högst betydande — och en stor lucka i lagen lade jag märke till, och det redan som ett tidigt moget och tämligen klart tänkande barn, just i Mose fjärde bud: att gudsmannen visserligen inpräntar kärlek, lydnad och vördnad gentemot föräldrarna hos de barn som ofta ännu är så fattiga på förstånd och svaga, men att han i lagen däremot nästan inte ålägger föräldrarna någon förpliktelse alls gentemot sina barn! Och en sådan lag ser ju ändå en aning egendomlig ut, i synnerhet eftersom det i allmänhet alltför ofta finns föräldrar vilkas barn redan i vaggan var mer förnuftiga och bättre än sina riktigt dumma och med alla slags uselheter fyllda föräldrar.

[3] Ett barn har ofta av naturen ett gott och ädelt sinne och skulle, om det fick fostras vidare i detta, mycket väl kunna bli en god och ädel människa. Men enligt Mose lag måste barnet nu en gång för alla strängt och utan något förnuftigt undantag lyda sina dumma och onda föräldrar och till slut bli precis lika dumt och ont som barnets föräldrar är dumma och onda. Här hade gudsmannen gott kunnat låta något om en rättmätig plikt för föräldrarna gentemot sina barn flyta in, så att barnen först efter att denna samvetsgrant uppfyllts skulle ha kunnat betecknas som ömsesidigt förpliktade gentemot sina föräldrar.

[4] Eller är enligt Moses även rövares barn, av skyldig lydnad mot sina föräldrar, förpliktade att älska dem, ära dem och träda i sina föräldrars fotspår? Om — vilket redan mycket ofta har inträffat — förnuftiga barn till onda och arga föräldrar, vilkas svarta göranden och låtanden måste väcka de ännu mer oskyldiga barnens uppmärksamhet och misshag, just därför vägrade sådana arga föräldrar kärlek och lydnad, lämnade dem och sökte tillfälle att på annat håll, bland bättre människor, själva omforma sig till bättre människor — har sådana barn därmed också syndat mot den mosaiska lagen, därför att de inte också av kärlek och lydnad till sina föräldrar ville bli tjuvar, rövare, mördare, hycklare, bedragare och lögnare själva?

[5] Om Moses och profeterna även här bestämmer ett straff för sådana bättre barn och räknar deras brist på kärlek och deras rättfärdiga olydnad mot sina onda föräldrar som synd, då har Moses och alla profeterna varit tusen gånger dummare och blindare människor än jag, och har med sina skrifter och profetior sannerligen inte gjort den gudomliga visdomen någon särdeles stor ära! — Herre, är jag dålig därför att jag har bedömt Mose och profeternas lag på detta sätt?”

[6] Jag sade: ”Åh, alls inte, för du har här bedömt helt rätt och riktigt! Men ändå är din kritik därför inte fullständigt i sin ordning, eftersom Moses genom Min Ande alltför tydligt insåg att det just inte är nödvändigt att särskilt ålägga föräldrarna kärleken till sina barn, eftersom en sådan kärlek i alla fall redan i fullt mått har inplanterats instinktmässigt hos föräldrarna av Mig på sätt och vis — vilket emellertid inte i samma grad kan vara fallet hos barnen, som precis har kommit in i detta jordiska livs skola, eftersom dessa först måste fostras till den rätta och sanna kärleken.

[7] Just därför kommer ju varje människa här på jorden så svag och helt utan kunskap och kärlek in i det världsliga livet, för att hon sedan i en hur som helst beskaffad otvungenhet, som vore hon helt övergiven av Gud, genom yttre undervisning, genom lagar och genom sin frivilliga lydnad skall forma sig till en fri och helt självständig människa.

[8] Och se, just därför måste också lärdomar och lagar mestadels ges särskilt åt barnen och inte så mycket åt föräldrarna, som en gång också var barn och som genom de lärdomar och lagar som gavs åt barn först blev fria och självständiga människor!

[9] Men vad särskilt föräldrarnas plikter gentemot sina barn beträffar, så har Moses och profeterna redan sörjt för det i de statliga lagarna, vilka du visserligen ännu inte har läst. Men där är allt redan i rätt tid ombesörjt, och två kan inte gärna gifta sig om de inte först visar för prästen att de är väl insatta i de statliga lagar som behövs för äktenskapet.

[10] Och se alltså, du Min kära Helias, att din kritik beträffande Mose fjärde bud just inte var alltför mycket i sin rätta ordning, och Jag har nu undanröjt luckorna och bristerna. Men fortsätt nu bara med din kritik också över de andra lagarna, så skall Jag åter säga dig i vilken mån du har rätt eller inte har rätt!”

[11] Helias sade: ”Å Herre, varför skulle jag fortsätta med min dumma kritik? För nu inser jag ju alltför tydligt redan på förhand att Du på nytt kommer att visa mig in i minsta detalj hur helt oriktigt och andefattigt jag har bedömt.”

[12] Jag sade: ”Nå, vad skulle väl det kunna skada dig eller någon annan? För därför har Jag ju kommit in i denna värld, för att Jag skall göra er fria från alla de många villfarelserna genom sanningens levande ljus. Om du inte för fram dina till synes ganska välgrundade anmärkningar mot lagen och profeterna i dagsljuset, så stannar de kvar i dig och kan mycket väl fortfarande förkväva din själs liv; men om du gör dig av med dem, så är du också fri från dem, och den eviga sanningens ljus skall i stället ta sin boning i ditt hjärta. Tala och kritisera därför bara vidare, och det utan något som helst förbehåll, så skall Jag åter ge dig ett rätt ljus! För se, det är till och med just nu helt nödvändigt, eftersom det är många här som sedan länge, precis som du, har haft anmärkningar mot Moses och profeterna! Öppna därför bara åter din vackra mun och tala med din vältaliga tunga!”

50. Det femte budet

[1] Helias sade: ”O Herre, liksom tidigare säger jag nu: Den som gör det Du vill, han syndar sannerligen inte! Och så tar jag då fram Mose femte bud och säger: Där står skrivet: ’Du skall inte dräpa!’ Men jag tar här endast den enkla lagen i kritiskt beaktande och bryr mig tills vidare inte alls om vad Moses, eller också senare en annan profet, har sagt och skrivit till förklaring av det; för ett sant gudomligt bud måste ju ändå, även i sin största möjliga enkelhet, innefatta det som förnuftigt sett kan gagna varje människa. Men detta bud innehåller alls inte detta, och därför kan en tänkande människa omöjligt säga och påstå något annat om det än att det antingen är ett mänskligt verk, eller att — också först senare, kanske för krigföringens skull — något av det har utelämnats av människorna.

[2] Du skall inte dräpa! Vem är egentligen då för det första det ’du’ som inte skall dräpa? Gäller det varje människa utan åtskillnad i fråga om kön, ålder och stånd, eller endast det manliga könet och en viss ålder och ett visst stånd? Och för det andra: Vem eller vad skall man då egentligen inte dräpa? Bara människor eller också djur? Enligt min bedömning skall varken det ena eller det andra förstås därmed.

[3] Inte dödandet av människor, eftersom redan Josua förstörde staden Jeriko och dräpte dess folk, och det på Jehovas befallning. Slakten av avgudaprästerna genom den store profeten Elias hand är välkänd. Och se sedan på kung David, mannen efter Guds hjärta, för att inte ens nämna de andra! Hur många tusen och hundratusen har inte dräpts genom honom, och hur många dräps inte fortfarande varje år nu! Jordens mäktiga har, trots den helt kategoriskt uttalade gudomliga lagen, ändå den fullaste rätt från Gud att dräpa sina medmänniskor. Och så angår denna lag endast de förtryckta, arma stackarna bland människorna. I vilken mån denna lag också angår kvinnan, går alls inte att bedöma, fastän Krönikeböckerna också visar att även kvinnorna har hanterat svärdet — och hur!

[4] Huruvida vi arma människor inte heller skall slakta och döda djuren, det, menar jag, är inte ens värt en diskussion; för det lär naturen människorna, att de utan åtskillnad i fråga om stånd, kön och ålder måste värja sig på liv och död mot de många onda djuren, om de inte överallt vill bli anfallna, sönderslitna och uppätna av de onda och rovlystna bestar som har tagit överhanden.

[5] Du skall inte dräpa! Men om jag blir anfallen av en vild stråtrövare, som vill råna mig och därvid alldeles säkert vill och kommer att döda mig — jag däremot, vare sig den anfallna eller den anfallne, har kraft, mod och ett vapen att döda honom innan han kan ge mig dödshugget — vad skall jag då göra? Detta nödvärn borde ju i lagen åtminstone vara uttryckt så, att det hette: ’Du skall inte dräpa, utom i fall av det yttersta nödvärn!’ Men nej, om det står sannerligen inte en stavelse i lagen! Det heter bara helt enkelt: ’Du skall inte dräpa!’ Men om den enkla lagen lyder så, var finns då i den den gudomliga kärleken och visdomen, som ju ändå måste ha vetat under vilka sannerligen högst beklagliga förhållanden människorna på denna jord har att genomleva sina liv?

[6] Varför gav då Gud en sådan lag och befallde sedan Själv en David att fullständigt förinta filistéerna och moabiterna? Varför fick Judit döda Holofernes, och varför får inte också jag syndfritt ta livet av någon? Vem gav då egyptierna, grekerna och romarna rätten att döda var och en som grovt syndar mot deras lag?”

[7] Därefter såg hon sig omkring för att se vilka miner alla de andra gjorde åt hennes kritik.

[8] Nästan alla gav henne rätt, och en av fariséerna, som var en skriftlärd, sade: ”Ja, ja, man kan i denna sak, betraktad med våra mänskliga begrepp, inte helt ge det vackra barnet orätt; för huvudlagen lyder bokstavligen så, fastän det i efterhand i Moseböckerna visas allt om hur detta bud skall förstås och hållas. Men en ursprunglig huvud- och grundlag borde sannerligen redan ha innefattat det väsentliga, det som den kräver och vill, åtminstone uttryckt tillsammans med de allra nödvändigaste sidoomständigheterna; ty varje senare och i efterhand tillkommen belysning och större komplettering av en en gång given lag tycks säga att lagstiftaren, när han gav grundbuden, ännu inte hade tänkt på allt det som han genom det givna budet egentligen ville påbjuda och förbjuda.

[9] Nåväl, hos människor, när de stiftar lagar, är det begripligt, eftersom det i deras tänkande och vilja inte kan finnas någon gudomligt klar fulländning, och det är också helt naturligt att det vid mänskliga lagar sedan i efterhand måste komma fram allehanda tillägg och förklaringar; men vid en sant gudomlig lag borde sannerligen ingen lucka förekomma av det slaget att den först i efterhand skall fyllas ut med allehanda tillägg och förklaringar! Ja, betraktar man saken så, kunde man sannerligen vid den mosaiska lagen föras till tanken att den antingen inte alls är något rent gudomligt, eller att den som sådan har blivit så förvanskad genom människornas själviskt onda vilja. Men jag vill därmed inte ha fällt någon dom över lagen, utan endast ha uttalat min hittills säkert ännu mycket blinda mening.”

[10] Jag sade: ”Ja, säkert; för om ni bedömer Mina lagar med mänskliga sinnen, då måste ni förvisso upptäcka luckor och brister i dem. Om du älskar din nästa som dig själv, så kommer du inte att hata honom, inte att vara fientlig mot honom och inte att tillfoga honom någon skada; och gör du det, så kommer du desto mindre att någonsin vilja döda honom, vare sig kroppsligt eller — ännu mindre — själsligt genom allehanda förargelser.

[11] Du skall inte dräpa! Det är helt rätt och sant givet i lagen. Men varför? Därför att man under ’dräpa’ redan från uråldrig tid förstod avund, missunnsamhet, vrede, hat och hämnd.

[12] ’Du skall inte dräpa!’ betyder alltså så mycket som: Du skall inte avundas någon, du skall inte se på den lyckligare med missunnsamma ögon och du skall inte brinna av vrede mot din medmänniska; för ur vreden uppstår hatet, och ur hatet framgår den onda, allt förhärjande hämnden!

[13] Det står ju också skrivet: ’Min är vreden, och Min är hämnden, säger Herren.’

[14] Men ni människor skall respektera varandra i all kärlek, och den ene skall göra den andre goda tjänster; för ni har alla en Fader i Mig och är därmed jämlika inför Mig! Ni skall inte förarga och förtala varandra, och den ene skall inte beröva den andre äran genom illasinnade rykten; för den som gör det, han dräper sin medmänniskas själ!

[15] Och se, allt detta är kort uttryckt i bilden ’Du skall inte dräpa!’ Och de första judarna, även de på Salomos tid, förstod inte denna lag annorlunda, och samarierna såsom de gamla judarna förstår den ännu i dag på det sättet. Men om denna lag från grunden endast skall förstås så — hur kan någon då anta att människan genom denna lag förbjuds nödvärn mot onda människor och till och med mot rovlystna djur?”

[16] Helias sade: ”Ja, Herre, det inser vi nu säkert alla mycket väl, eftersom Du nu har förklarat det för oss på det fullkomligt riktigaste och sannaste sättet; men utan denna Din nådigaste förklaring hade vi just inte alltför lätt fått klarhet i det. Varför gav då inte Moses också genast en sådan förklaring tillsammans med lagen? Ty han som profet måste ju ändå på förhand ha insett att de senare judarna inte skulle förstå den enkla lagbilden så som judarna på hans tid säkert förstod den.”

[17] Jag sade: ”Ja, du Min kära kritiker, det insåg förvisso Moses, och därför nedtecknade han också en stor mängd förklaringar för framtiden; men att du ännu inte har läst dem, kan varken Moses eller Jag rå för.

[18] Men din kritik var ändå mycket god, eftersom du just påvisade de brister och luckor som visserligen inte vidlåder lagen, men desto mer er kunskap, och för att fylla ut dessa låter Jag ju just dig kritisera den gamla mosaiska lagen.

[19] Och eftersom vi nu på så sätt också har bragt det femte budet i klarhet, så kan du nu ge dig i kast med det sjätte budet och även hos detta visa de brister och luckor du finner, om du har upptäckt några sådana. Så tala alltså!”

51. Det sjätte budet

[1] Helias sade: ”O Herre och Mästare, se, jag är en ung flicka och har ännu aldrig känt en man; därför skulle det väl kanske inte vara fullt passande om jag framförde mina anmärkningar om det sjätte budet! Jag vill därför be Dig, o Herre, att Du måtte befria mig från att tala om detta sjätte bud.”

[2] Jag sade: ”Åh du Min kära dotter, om du i ditt inre alls inte hade någon kännedom om detta bud, så skulle Jag sannerligen inte heller låta dig tala om det; men eftersom du väl känner detta bud, fastän du ännu aldrig har haft något att göra med en man, så kan du på ett passande sätt redan också tala om detta bud. Tala alltså bara på, på ditt sätt!”

[3] Helias sade åter sin föresats: ”O Herre, den som gör Din vilja begår ingen synd! Och så vill jag då också tala på ett passande sätt. ’Du skall inte begå äktenskapsbrott!’ — så lyder bokstavligen det sjätte budet. Men så som min rabbin lärde mig, betydde det också: ’Du skall hålla dig kysk och ren inför Gud och inför människorna; för den som lever och handlar okyskt och orent, han är en syndare lika väl som en äktenskapsbrytare, en otuktig och en horkarl!’ Det var min rabbins lärdomsord.

[4] Jag har här inget annat att anmärka, än att Moses för det första, i uppställningen av grundbuden i sin andra bok, kapitel 20, endast förbjuder äktenskapsbrottet, fastän han sedan i den tredje boken, ungefär från kapitel 18, mycket utförligt talar om det — vilket jag dock inte heller ännu har läst, eftersom min rabbin inte fann sådant lämpligt för mig. Och för det andra gav Gud genom Moses detta bud, liksom flera andra, enligt den (hebreiska) ordalydelsen alltid endast åt det manliga könet och tänkte endast sällan på kvinnan.

[2] Vem är det ’du’ som inte skall begå äktenskapsbrott? I lagen är det enskilda budet riktat endast till en människa eller endast till ett kön, och det uppenbart till det manliga, och kvinnan tänks det inte på. Man kan här visserligen säga: Om mannen inte får begå äktenskapsbrott, så kan ingen kvinna heller göra det, eftersom hon inte kan synda utan en man. Men enligt min mening är just kvinnan, genom sina behag, det som mest av allt lockar mannen till äktenskapsbrott, och därför borde det också särskilt sägas till kvinnan att hon inte skall förleda någon man till äktenskapsbrott och inte heller själv bryta äktenskapet. För där kvinnan är mannen fullständigt trogen, där kommer det säkert snart överallt inte längre att vara tal om något äktenskapsbrott. Men i grundlagen utgör kvinnan formligen ett undantag, och man tänker på henne först i Mose senare förordningar.

[6] Men jag skulle nu vilja veta varför det skedde så! Och varför tänkte Moses i lagen mycket mer sällan på kvinnan än på mannen? Hör då kvinnan mindre till människosläktet än mannen?”

[7] Jag sade: ”Nå, denna din anmärkning är fortfarande acceptabel, fastän även den endast vandrar så vid sidan av sanningen. Se, även här står åter den sanna och rena kärleken till nästan i förgrunden, och den angår kvinnan lika väl som mannen!

[8] Om du till exempel vore hustru åt en hederlig man — skulle det väl bereda dig någon glädje om din grannes hustru åtrådde din man och med honom bedrev det som inte vore rätt? Men om du i ditt hjärta säkert inte kunde önska att något sådant skulle hända dig, så måste du också uppföra dig mot din grannkvinna så som du önskar att hon skall uppföra sig mot dig. Och vad som alltså i lagen sägs till mannen, det gäller också i samma mått för kvinnan.

[9] Gud gav grundlagen enligt den (hebreiska) ordalydelsen endast åt mannen, precis som Han gav människans huvud huvudsinnena och genom dem förståndet i hjärnan. Men liksom Gud till en början endast talar till människans förstånd, så talar Han också till mannen, som hädanefter är kvinnans huvud, liksom kvinnan på sätt och vis är mannens kropp. Om nu en människas huvud är upplyst och mycket förståndigt — kommer då inte också hela kroppen att vara lika förståndig i samma mått?

[10] Om människans förstånd är väl upplyst, så kommer också människans hjärta snart att bli väl upplyst, ett hjärta som gärna kommer att foga sig efter förståndets ordning. Men kvinnan motsvarar också mannens hjärta; och om alltså mannen som huvudet är väl upplyst, så kommer också kvinnan som hans hjärta att bli och vara lika väl upplyst.

[11] Men det står ju redan från gammal tid skrivet att man och kvinna är en kropp. Vad som följaktligen sägs till mannen, det är också sagt till kvinnan.

[12] Och se, därmed har Jag nu också bevisat för dig att detta ditt tvivel är ogrundat, och har visat dig lagens rätta ljus, vilket du säkert mycket väl har förstått. Och eftersom du har förstått detta väl, så kan du nu redan gå vidare med din kritik.”

52. Det sjunde budet

[1] (Herren:) ”Vad finner du i det sjunde budet som är bristfälligt eller åtminstone obegripligt för dig? Tala bara modigt på; för dina anmärkningar och dina tvivel är också brister och tvivel i sinnet hos många av dem som är närvarande här. Hur lyder Mose sjunde grundbud?”

[2] Helias sade: ”Åh Herre, vid detta bud finner jag nu, sedan jag har fått det rätta ljuset av Dig, alls inga brister och luckor mer! Det heter: ’Du skall inte stjäla!’ Här skall ju åter den sanna kärleken till nästan, ända från grunden, tas i fullt beaktande! För det som jag förnuftigt sett alls inte kan önska att det skall hända mig, det får jag inte heller göra mot min nästa; och så ser jag nu på nytt hur hela Mose lag och säkert också alla profeterna är innefattade i Dina två kärleksbud. Jag märker nu också att budet om kärlek till nästan helt och hållet utgår ur barmhärtigheten, såsom ur den mäktigaste, sjunde Guds Ande i människohjärtat, och genomtränger och levandegör alla de föregående sex andarna och först gör hela människan god och sant vis. Men den som är god och vis, han kommer säkert aldrig att förgripa sig på något som tillhör hans nästa. Och så är också det sjunde budet redan helt i sin ordning, och jag finner inget som vore bristfälligt med det.”

[3] Jag sade: ”Bra, Min nu redan mycket kärare Helias, denna din nu framförda kritik av den mosaiska, rent gudomliga, och därmed också fläckfritt visaste lagen till människornas sanna väl, är Mig oerhört mycket kärare än all din tidigare kritik. Men det skall alls inte hindra oss från att underkasta de tre återstående buden en riktigt skarp kritik, och så går vi då också genast vidare till det åttonde budet! Hur lyder detta? Tala du nu bara helt käckt på, så som tungan är dig vuxen, så kommer du därmed att bereda Mig mycket glädje!”

53. Det åttonde budet

[1] Här fattade flickan mer mod och sade till Mig med en helt förtroendefull blick: ”Ja, Du min allra älskvärdaste Herre, om jag bara inte skulle förolämpa Dig, Du som har vuxit så oändligt djupt in i mitt hjärta, så skulle jag gärna säga Dig något om det åttonde budet; men inför Dig, o Herre — Jehova nu lekamligen framför oss — måste man ta sig samman mycket, så att man inte träder för nära Din inre, gudomliga helighet! Och då är det något hårt och svårt att tala så helt rakt ur hjärtat!”

[2] Jag sade: ”Åh du hjärtliga, kära själ, det har du sannerligen aldrig i evighet att frukta från Min sida; tala därför nu bara helt käckt rakt ur hjärtat!”

[3] Helias sade med ett ytterst kärleksfullt och vänligt ansikte: ”Å Herre, den som gör Din vilja, han syndar inte, och så vill jag då tala! Det åttonde budet lyder helt enkelt: ’Du skall inte avlägga falskt vittnesbörd!’ Och eftersom det i Skriften inte närmare anges om vilka alla man inte skall avlägga falskt vittnesbörd, så förstås det ju också av sig självt att man inte heller skall avlägga falskt vittnesbörd om sig själv. För det har min gamle rabbin sagt mig mycket ofta, att lögnen är en allra mest avskyvärd synd; för från den härstammar all ond list, allt bedrägeri, all tvist, kiv, träta, krig och mord. Man skall alltid bära sanningen i sin mun och tala det man helt bestämt vet och känner, även om det någon gång skulle lända oss till nackdel i jordiskt avseende! För ett sant ord har inför Gud ett mycket större värde än en hel värld full av guld och ädelstenar. Sålunda är också varje osant ord om sig själv ett av Gud förbjudet falskt vittnesbörd.

[4] Och jag tvekar därför inte heller här att säga Dig, o Herre, rakt i ansiktet att jag verkligen älskar Dig över allting! Å, om jag fick trycka Dig till mitt hjärta så som jag ville, åh, så skulle jag kunna dö av den sötaste salighet! Se, o Herre, här har jag säkert inte avlagt något falskt vittnesbörd om mig själv! Och liksom jag inte avlägger falskt vittnesbörd om mig själv, så avlägger jag inte heller någonsin ett falskt vittnesbörd om min nästa! Och bakom det måste lika väl Guds sjunde Ande vara verksam som vid de andra lagarna. — O Herre, har jag nu kanske ändå inte förolämpat Dig på något sätt?”

[5] Jag sade: ”Åh, alls inte, du Min kära dotter; för hur mycket du än älskar Mig, så älskar Jag dig ändå med ett för dig obegripligt mått mer! Med vår ömsesidiga kärlek skulle vi båda då nu redan vara helt på det klara, men med det åttonde budet ännu inte fullt så! Och så hör då, Jag vill göra dig uppmärksam på något!

[6] Du skulle till exempel bli tillfrågad av någon domare om du inte närmare kände till ett hemligt, stort brott, som kanske en för dig mycket dyr och kär anförvant hade begått och som du mycket väl kunde ha kännedom om, och om du inte kunde uppge var brottslingen uppehöll sig, eftersom man ännu inte hade kunnat gripa honom. Nu antar Jag emellertid i ditt fall att du hade helt exakt kännedom såväl om din mycket nära anförvants brott som om hans dolda vistelseort! Vad skulle du säga till domaren, som har frågat dig om detta?”

[7] Helias sade helt oförskräckt: ”Herre, eftersom även detta åttonde bud vilar på den rena kärleken till nästan, då man endast därför inte skall avlägga falskt vittnesbörd om någon, för att man inte därigenom skall skada honom — så kan väl omvänt detta åttonde bud inte uppställa ett villkor om att man sedan genom en hänsynslös sanning skall skada sin nästa! I ett sådant fall skulle jag aldrig i evighet komma fram med sanningen! För vem kan jag gagna med det? Den strafflystne domaren säkert inte, eftersom han därvid inte kan vinna något, vare sig han får den arme brottslingen i sina händer eller inte, och den arme brottslingen, som på något sätt ångrar sitt brott och allvarligt bättrar sig, ännu mindre! För om jag utlämnar honom i domarens händer, då är han kanske förlorad för evigt — något som jag inte ens skulle önska den som hade begått ett brott mot mig själv. Alltså i det fallet skulle jag uppenbart vända sanningen ryggen och inte ens till priset av mitt liv göra mig till förrädare mot den arme brottslingen!

[8] Om kärleken till nästan, enligt Din förklaring, o Herre, består i att man skall göra mot sin nästa allt det som man kan önska att också han måtte göra mot en själv, så kan inte ens den allra mest rättfärdige Gud klandra mig om jag inte ens vill tillfoga min störste fiende det som jag i hans läge säkert inte heller skulle kunna önska — att en annan nästa gjorde sig till förrädare mot mig. Dessutom behöver Gud, för att tukta någon grov syndare, varken en världslig domare eller, ännu mindre, ett förrädiskt angiveri. Han, den Allvetande, den Allra mest Rättfärdige och Allsmäktige, kommer förvisso att förstå att tukta brottslingen också utan en världslig domare och utan min mun! Hittills har ännu ingen kommit undan Honom, och så kommer ingen heller i fortsättningen att komma undan Honom!

[9] Men nu frågar jag Dig, o Herre, om Isaks hustru syndade inför Gud därmed att hon uppenbart ljög för och bedrog den gamle blinde Isak, då hon, för att fadersvälsignelsen skulle ges och vinnas, ställde fram den andrefödde sonen Jakob i stället för den förstfödde, hårige sonen Esau! Jag anser det vara ett uppenbart bedrägeri, och ändå säger Skriften att detta skedde efter Jehovas vilja. Men om det var rätt och rättfärdigt inför Gud, så kommer det också att vara rätt och rättfärdigt inför Dig, o Herre, om jag då håller inne med sanningen, när jag genom den inte kan gagna min nästa — som inte ens någonsin har gjort mig något ont — utan bara skada honom oerhört!

[10] Jag är nu av den åsikten att, om Gud och Moses inte har uppställt något undantag i det åttonde budet, så har just i detta bud en stor lucka blivit lämnad öppen, vilken endast kan fyllas ut, och också måste fyllas ut, genom Ditt bud om kärleken till nästan. — Har jag rätt eller inte?”

[11] Jag sade: ”Till en del visserligen, men till en annan del åter inte! För se, brottslingen skulle efter sin flykt inte ha blivit en bättre människa, utan skulle — kanske inte obekant för dig — föröva ännu fler och större brott till skada för många människor! Men om du då kungjorde för domstolen var brottslingen uppehåller sig, så att domstolen sedan säkert kan efterspana honom, så skulle du ju därmed rädda många människor från stor olycka och därmed göra dem en stor kärlekstjänst. Vad anser du om detta mycket troliga fall?”

[12] Här stannade Helias upp och visste inte riktigt vad hon skulle svara. Först efter en stunds djupare eftertanke sade hon: ”Nå, där många oskyldiga skulle få lida för en enda dålig och oförbätterlig människas skull, där säger förnuftet att det är bättre att denne ene lider på ett välförtjänt sätt. Då är det alltså åter, till följd av den sanna kärleken till nästan, påkallat att tala sanningen, när den begärs. Men huruvida man i en sådan angelägenhet skall göra sig till en frivillig förrädare, det måste avgöras av Dig, o Herre!” 

[13] Jag sade: ”Därtill skall ingen vara förpliktad från Min sida, utan det står er fritt! Och så går vi vidare till det nionde budet! Hur lyder det?”

54. De nionde och tionde buden

[1] Helias sade: ”O Herre och Mästare, vid det nionde och tionde budet finner jag genast från första början en sannerligen inte obetydlig svårighet, och den består i att vi nyjudar nu har ett nionde och ett tionde bud, medan Moses ju endast gav ett nionde bud som avslutning på sin grundlagsstiftning. Men hela det nionde budet lyder: ’Du skall inte ha begär till din nästas hus, du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller till hans oxe eller hans åsna, eller till något av allt det som din nästa har!’

[2] Därmed har grundlagsstiftningen sitt slut; för genast därefter flydde folket, enligt Mose berättelse, av fruktan för blixtarna, åskan, för basunljudet och för bergets väldiga rykande, och bad Moses att han ensam skulle tala med Gud — för om de skulle lyssna till Guds förödande röst längre, då skulle hela folket dö av alltför stor ångest och fruktan —, varpå Moses sedan lugnade och tröstade folket. Men det finns inte längre något särskilt omnämnande om ett tionde budord.

[3] Men hos oss är ’Du skall inte ha begär till din nästas hustru!’ utelämnat ur det nionde budet, och man har av det gjort ett tionde bud, och ytterligare andra kallar detta för det nionde och allt det övriga för det tionde budet. Det frågas nu först: Fick Moses ändå tio bud av Gud, eller endast nio?”

[4] Jag sade: ”I början, Min kära Helias, sannerligen endast nio; senare, när han var tvungen att åter ersätta de första trasiga stentavlorna med nya, delade han själv det sista budet i två, för att riktigt åskådliggöra det äktenskapsbrytande begäret efter en nästas hustru — något som judarna i Egypten i hög grad hade tillägnat sig och därigenom levde i ständig träta och oavbruten osämja och blev varandras dödsfiender — och till slut beordrade han till och med fysiskt dödsstraff för äktenskapsbrott, eftersom det aldrig så visa ordet inte bar någon frukt hos de judar som var försjunkna i alla slags sinnliga lustar.

[5] Och nu vet du när, hur och varför det ur det sista, nionde budet uppstod ett tionde bud som står för sig självt. Men på talet beror det ju här ändå inget, utan endast på saken själv, och så kan du här framföra din kritik antingen bara över hela det nionde budet eller också över det avskilda tionde budet för sig. Det beror nu bara på dig, hur du helst vill ha det. Och du kan nu redan börja tala!”

[6] Helias sade: ”O Herre och Mästare över allt! Att tala vore just passande för min tunga, som redan av födseln är mycket lättrörlig; men jag inser det också redan på förhand att jag åter kommer att ha talat helt förgäves. För vem kan ur sin stora dumhet framlägga något för Dig som Du inte genast kunde vederlägga tusenfaldigt! Men om det är så, varför då tala mer?”

[7] Jag sade: ”Ja se, du Min för övrigt ytterst kära dotter, du skulle väl också ha rätt en gång, så som det redan är fallet hos nästan de flesta kvinnor; men det handlar här alls inte om någon fåfäng dogmatism, utan om det största livsallvar, och då måste ni av er själva träda fram i dagsljuset med era gamla villfarelser, för att ni i Mitt sannaste och levande ljus desto mer fullkomligt skall kunna känna igen dem! Och därför låter Jag nu dig tala för alla, eftersom Jag alltför väl vet att du har ett mycket gott och skarpt minne, därtill också en mycket smidig tunga, och att just du genom din rabbin allra mest har lärt känna luckorna och bristerna i lagen och hos profeterna mycket väl. Så tala du nu bara, precis som tidigare förut, helt rakt på sak om vad du anser inte förefaller dig vara i den allra bästa ordning med denna lag!”

[8] Helias sade: ”Herre, gör man det Du vill, så begår man väl säkert ingen synd, och med stöd av det måste jag här helt öppet bekänna att jag — säg — med hela detta nionde bud allra minst, och egentligen redan alls inte, instämmer, eftersom allt det som däri förbjuds rent av hånar varje klart förnuft — för det första därför att allt som ryms i det ju ändå redan tillräckligt finns i de sjätte och sjunde buden, och för det andra därför att människan i det formligen förbjuds att tänka, känna och önska!

[9] Vad betyder det väl om någon arm människa, som genom hela sitt liv från födseln var dömd till att tjäna och till tungt arbete för mager kost och för en dålig lön, också då och då tänker sig, och till och med får en längtan, att också en gång få äga ett hus eller en kär hustru eller en oxe eller åsna som egendom?! För hennes fromma önskan kommer ju ändå aldrig att uppfyllas! Om hon alls aldrig ens skall få begära något sådant, så måste ju ändå tänkandet, kännandet och förnimmandet först helt tas ifrån henne.

[10] Sannerligen, detta enfaldiga bud förefaller mig precis som om Moses hade förbjudit människorna bruket av sina sinnen och därtill också av sina händer och fötter — vilket emellertid skulle ha tett sig vida blygsammare än om han hade förbjudit dem de innersta livsfunktionerna, vilka ju sannerligen ingen människa kan rå för, när de blir aktiva i henne, väckta och eggade av allehanda omständigheter och förhållanden.

[11] Jag vill här inte återigen påpeka att detta bud helt märkbart endast är givet åt mannen; den grunden har redan blivit avhandlad, och man kan nu redan med största bestämdhet anta att varje lag angår kvinnan lika väl som mannen och att det då också för kvinnan är sagt så: ’Du skall inte begära din nästas man!’ Därigenom är följaktligen allt i lagen i sin ordning; men att en människa inte skall tänka, inte känna, inte önska något och inte heller förnimma något — då är ändå för mycket! 

[12] Det är förvisso sant att det uppstår allehanda tankar i oss, också allehanda önskningar, begär och slutligen även strävanden och handlingar av gott och ont slag; men utan de föregående tankarna, ur vilka visserligen mycket ofta dåliga handlingar uppstår, kan inte heller några goda beslut och handlingar komma till stånd. Det måste vara klart och mycket begripligt för varje ängel och varje någorlunda förnuftig människa. Och så säger jag att denna sista lag, i den mån den förbjuder människan dåliga handlingar, redan är helt i sin ordning, fastän enligt min mening överflödig, eftersom det, som redan tidigare anmärkts, ju ändå har skett genom det sjätte och sjunde budet. Men det är alls inte i sin ordning om den förbjuder människan att tänka, känna, förnimma och att hysa ett därur säkert framgående stilla önskande, åtrående och begärande.

[13] Till exempel jag, mina föräldrar och min bror har förlorat vår förmögenhet och egendom helt utan vår förskyllan och har nu inget annat än vårt nakna liv och, genom Din nåd, o Herre, de goda vännerna. Då vi alltså i vår stora fattigdom såg de rika och förnäma frossa i överflöd — har vi då syndat om vi kände begäret i oss att få kalla bara en alldeles liten del av deras överflöd för vårt?! Om vi i vår hunger inte ens skall få begära att en gång mätta oss vid de överfyllda faten, om så bara i tanken, då tar det väl ändå slut på allt!

[14] Härtill kommer ännu en stor fråga: om inte alla människor, som utan egen förskyllan har satts in i denna värld, åtminstone skall äga så mycket naturlig rätt till det som jorden bär — den jord som egentligen är Guds grund och mark — att de kan försörja sin kropp blott till nödtorft. Varför måste eller skall vissa människor kalla så oerhört mycket sitt eget, och det under allt möjligt lagligt skydd, men det allra största antalet däremot ingenting — och måste till slut dessutom finna sig i den gudomliga lagen så till vida att de inte skall ha någon åtrå efter det som de förnäma och rika kallar sin egendom i form av överflöd? Man tar ju ändå därigenom inget ifrån dem; men om man inte får hysa någon nödvändig åtrå efter den rikes överflöd, så får man ju som tiggare inte heller be honom om det! För böneropet förutsätter ju med nödvändighet en av nöden framtvingad åtrå efter en del av den rike nästans egendom.

[15] Vi fattiga får följaktligen endast komma till ägarna och be dem om ett arbete och helt nöja oss med den aldrig så knappa daglönen (tjänstefolkets lön), eftersom varje ytterligare åtrå skulle vara en lagstridig lystnad efter det som tillhör den rike nästan och som han kallar sitt. O Herre och Mästare, det kan en högst kärleksfull Skapare aldrig någonsin ha velat och förordnat så! Det kan endast vinningslystna människor sedan gammalt ha velat och gjort, under benämningen Guds försyn, för att vi fattiga inte ens med våra tankar skall störa dem i deras egendom.

[16] O Herre och Mästare, Du som är så övervis och allsmäktig — vad säger Du nu om detta? För nu har jag talat och har framställt det som jag, enligt mitt mänskliga förstånd, har funnit ytterst bristfälligt med denna sista grundlag — visserligen till följd av det jag har fått av min rabbin. O, ge Du oss alla nu ett rätt ljus om detta; för jag tänker mig att just denna lag, som alls inte är möjlig att hålla, mest av allt har förlett människorna till allehanda synder och andra brott, eftersom jag alltför väl vet att just denna sista lag erkänns av nästan alla mer förståndiga judar som en icke gudomlig lag! O, öppna Din heliga mun och kungör Din vilja för oss!”

55. Vikten av att kontrollera ens tankar

[1] Jag sade: ”Du är ju en alldeles förskräckligt skarpsinnig varelse och har angripit den sista mosaiska lagen mycket skarpt! Ja, ja, ibland är världens barn klokare än ljusets barn; de ser ofta det kantiga hos en lära snabbare än ljusets barn. Men också vid detta sista bud har du, trots ditt förstånds stora skärpa, tagit lika grundligt miste som vid de föregående.

[2] Du kan tänka vad du vill, och du kan inte synda därigenom, så länge ditt hjärta inte finner något behag i en oordnad tanke. Men finner du behag i en dålig tanke, så förbinder du redan din vilja med den dåliga tanken, som är blottad på all kärlek till nästan, och du är inte långt ifrån att låta en sådan tanke — som en gång redan har levandegjorts av ditt behag och av din vilja — övergå i handling, när omständigheterna förefaller dig gynnsamma och tillåter handlingen utan yttre fara. Därför är ju ändå den visa övervakningen av de tankar som uppkommer i människohjärtat — genom förståndets renade ljus och det rena förnuftet — av högsta vikt, eftersom tanken är fröet till handlingen, och den nödvändiga och visa övervakningen av tankarna kunde sannerligen inte uttryckas träffsäkrare än just därigenom att Moses säger: ’Du skall inte ha begär till det ena eller det andra!’ För om det en gång börjar locka dig starkt, så är din tanke redan levandegjord genom ditt behag och genom din vilja, och du kommer då att ha det svårt att helt kväva en sådan levandegjord tanke i dig. Tanken, och idén, är ju, som tidigare sagts, fröet till handlingen, vilken är fröets frukt. Men som fröet, så också frukten!

[3] Du kan därför tänka vad du vill; men levandegör ingen tanke och ingen idé till frukt förrän du noggrant har prövat den inför ditt förstånds och ditt förnufts domarstol! Har tanken där bestått ljus- och eldprovet, då först kan du levandegöra den till frukt eller handling, och då kan du också gärna ha begär efter något gott och sant; men efter något oordnat, som uppenbart strider mot kärleken till nästan, skall du inte ha begär! Och däri ligger det som Moses har uttryckt i sin sista lag, och däri ligger sannerligen aldrig och ingenstans den motsägelse med de inre livsfunktionerna som du med hjälp av din skarpsinnige rabbin menar dig ha funnit. Vad skall, ja vad kan det bli av en människa, om hon inte redan tidigt lär sig att pröva sina tankar, ordna dem och skilja allt orent, ont och falskt ifrån dem? Jag säger dig, en sådan människa skulle bli sämre och ondare än det allra rovlystnaste och ondaste djur!

[4] I tankarnas goda och visa ordning ligger ju en människas hela livsvärde. När nu Moses också gav ett bud till reglering av tankarna, önskningarna och begären — kan då en rabbin, som vill eller skall vara helt vis, misstänkliggöra honom så till vida, som om han inte hade mottagit ett sådant allra mest beaktansvärt bud från Guds sanna Ande? Se, se, du Min kära dotter, hur långt vilse din rabbin har gått där!”

56. Fattigdom och rikedom

[1] (Herren:) ”Att denna jords ägodelar är mycket ojämnt fördelade, och att det finns rika och fattiga, det är redan så Guds visa vilja, och Han låter därför också ett sådant förhållande bestå bland människorna, eftersom människorna annars endast med svårighet, eller också alls inte, skulle kunna existera.

[2] Ty föreställ dig saken så, att varje människa på hela jorden redan från födseln vore försörjd med allt på ett sådant sätt, att hon inte längre behövde ens det minsta av någon annan — då skulle hon alltför snart leva likt skogens djur och luftens fåglar. Dessa bygger sig inga hus, brukar inga åkrar och vingårdar och behöver inte sörja för sin klädnad. Och hade de också tillräckligt med näring i sina hålor och bon, så skulle de aldrig lämna dem, utan de skulle, likt polyperna på havsbottnen, vila och äta när de kände hunger. Men eftersom djuren först måste söka sin föda, så är de fulla av rörelse och vilar först då, när de har stillat sin hunger.

[3] Och se, så har Gud ordnat det mycket vist särskilt bland människorna, att Han fördelade de jordiska ägodelarna mycket ojämnt bland dem och också utrustade dem med mycket olika talanger och förmågor! Därigenom är den ena människan ett oundgängligt behov för den andra. Den rike är vanligen inte särskilt benägen att själv lägga sina händer vid ett tyngre, men ändå högst nödvändigt arbete; men han har en glädje i att ordna allt efter sitt vetande och efter sina gjorda erfarenheter och att visa sina tjänare och tjänarinnor vad de skall göra. Dessa lägger då sina händer vid verket och arbetar nu och tjänar villigt den rike för den överenskomna lönen. Och för att de inte, kanske av lust att själva bli rika och leva i välmåga, skall kunna förgripa sig på den rike arbetsgivaren, så skyddar de världsliga, liksom också de gudomliga lagarna honom — visserligen endast till ett visst mått, utöver vilket det också för de rika har getts mycket skarpa och visa lagar.

[4] Så behöver också den rike ägaren allehanda yrkesmän. Han måste komma till smeden, till timmermannen, till muraren, till snickaren, till krukmakaren, till vävaren, till skräddaren och till ännu mycket många andra, och så lever den ene av den andre, eftersom den ene tjänar den andre. Och endast på detta sätt kan människosläktet bevaras på jorden och skulle kunna bestå mycket väl, om inte så många hade kastat sig över en alltför omåttlig vinningslystnad och härsklystnad. Men dessa blir alltid skarpt hemsökta av Gud och tuktade redan i denna värld, och deras orättfärdigt hopskrapade rikedom går på sin höjd över till tredje efterkommande led.

[5] Du ser därav att det måste finnas fattiga och rika i världen, och så kan du också redan inse att Moses inte gav den sista lagen bristfälligt, utan så fullständigt som det någonsin är tänkbart, åt judarna och genom dem åt alla människor, och att det just i denna lag ligger den sanna, inre fulländningen av den rena kärleken till nästan och av barmhärtighetens ande i människohjärtat till grund.

[6] Men om det obestridligt är så, så innehåller det också villkoret, att var och en för sin sanna rening bör ta denna lag i noggrant beaktande och även hålla fullständigt fast vid den. För så länge en människa inte blir fullständig herre över sina tankar, så länge blir hon inte heller herre över sina lidelser och de handlingar som utgår ur dem. Men den som inte är herre och mästare i sig och över sig, han är ännu fjärran från Guds rike och är och förblir en träl under synden, som föds ur hans oordnade tankar och de därur framgående begären och som orenar hela människan. — Har du nu förstått detta väl? Nu är det åter din tur att tala.”

57. Ta bort allt tvivel

[1] Helias sade: ”O Herre och Mästare i Din Ande av evighet! Vad skall jag, arma tjänarinna, tala mer? För att tala med Dig om gudomliga ting förefaller mig nu precis som om den allra enfaldigaste dåre föresatte sig att med en matsked ösa hela det omätbart stora havet i en vattenhink. Allt det Du säger, o Herre, är sanning; men alla vi människor tillsammans vet ingenting alls. Denna min anmärkning mot det sista budet föreföll mig ju så i grunden riktig som bara något ovederläggligt sant i hela den kära världen, och vad är just denna min anmärkning mot lagen nu? Inte bara alls ingenting, utan ett uttalat något, som man genast skulle kunna skämmas över en hel evighet, för att man just på dummaste vis har uttalat det och därigenom också först riktigt ordentligt har burit sin egen dumhet till öppnaste beskådan. Herre och Mästare, sannerligen sant, jag är nu i högsta grad missnöjd med mig själv, och det ångrar jag djupast, att jag någonsin har vågat och dristat mig att inlåta mig i ett ordbyte med Dig! Vad kommer nu alla de visa män som är församlade här att tänka om en sådan näsvis och inbilsk tös? Å Herre och Mästare, jag börjar nu att skämmas alldeles förskräckligt!”

[2] Jag sade: ”Nå, varför då egentligen? Det var ju ändå Jag Själv som uppmanade dig till det, och du själv har alltid uttalat det: Den som gör det Jag vill, han syndar inte! Men du har just gjort det Jag har velat, och därmed har du då inte heller syndat; och har du inte syndat, så behöver du inte heller skämmas inför Mig för någon synd. För det du har talat, det var av stor vikt inte bara för din egen skull, utan också för många andras skull; för de bar alla precis samma tvivel i sitt inre och är därigenom nu botade i grunden. Och se, det var mer eller mindre också ett verk av din sannerligen mycket vältaliga tunga, och se, det var något helt gott och alls inget dåligt, och så får du alls inte skämmas för det du har talat. Du har för din ringa ålder ett alltigenom luttrat förstånd, och det är hjärtats första ljus; och den som har ett rätt hjärtats ljus, han kan också snart och lätt finna livets rätta ljus. — Förstår du vad Jag därmed har sagt och visat dig?”

[3] Helias sade: ”Å Herre och Mästare, det förstår jag väl; men oaktat detta har jag ändå i mig det fullaste medvetande om att jag är det fullkomligaste intet i intet, och Du det mest fulländade allt i allt! Men från och med nu ber jag Dig, o Herre, att inte mer uppmana mig att tala; för jag är mycket blind!”

[4] Jag sade: ”Du borde ha sagt mer, eftersom du också har misstänkliggjort profeterna; men eftersom du nu inser och förstår att Mose lag är en rent gudomlig lag och inte rymmer några brister och luckor, som om den vore en mänsklig, så kan du nu bespara dig det vidare talet. Men om något ännu fyller dig med ett tvivel, så kan du fråga, och du skall ges ljus.

[5] Men här omkring Mig sitter Mina gamla lärjungar, och den där skenbare ynglingen är Min tjänare, av vilka Jag har väldigt många; också honom kan du fråga, och han kommer, liksom Jag Själv och liksom dessa Mina lärjungar, att ge dig den rätta upplysningen om allt. Men Jag Själv skall nu gå till Mina unga, som befinner sig i ett rum där på den motsatta sidan av detta värdshus, och skall föra ut dem i det fria. Men nu får endast Lasarus, romaren Agrikola och slavhandlaren Hibram följa med Mig.

[6] Nu vet du redan, Min Helias, vad du har att göra om du vill ha ännu mer ljus; för Jag måste nu göra något annat, då solen endast kommer att dröja kvar på himlen något mer än en halvtimme. Sedan kommer efter solnedgången de många främmande gästerna, som kommer att inta sin kvällsmåltid därute under tälten, och då har Jag ingen tid att vandra omkring därute bland de världsliga människorna, utan Jag vill då åter vara här mitt ibland er. Men när sedan främlingarna efter kvällsmåltiden åter drar sig tillbaka till sina bostadshyddor, då skall vi gemensamt bege oss ut i det fria, och ni alla skall då uppleva mycket som är underbart. Så stanna nu kvar här och uppbygg er andligt, till dess Jag åter vänder tillbaka till er!”

[7] Helias sade nu med en något bedrövad röst: ”Å Herre och Mästare, varför får inte jag följa med ut i det fria? Och jag skulle ju så innerligt gärna alltid vilja vara nära i Din allra närmaste närhet!”

[8] Jag sade: ”Det är sannerligen mycket lovvärt av dig; men du kan också utan Min person alltid vara i Min allra närmaste närhet, om du bara är Mig nära i hjärtat! Se, i Gennesaret finns också en mycket ljuvlig liten flicka, vars namn är Jara; hon har inte sett Min person nu på nästan ett helt år, och ändå är hon i sitt hjärta fortfarande betydligt närmare Mig än du nu! Jag kan i varje ögonblick samtala med henne, och hon förnimmer vart och ett av Mina ord ytterst noggrant i sitt hjärta och rättar sig strängt efter dem. Gör du likadant, så kommer också du, likt denna Jara, alltid att befinna dig i Min allra närmaste närhet, och det också då, när Jag inte längre vandrar omkring i denna kropp och detta kött på denna jord! Förstå detta och inrätta ditt liv därefter, så skall du ha det eviga livet i dig!”

58. Rysslands framtid

[1] Därefter reste Jag Mig snabbt, och de tre som Jag hade kallat, och vi gick till våra unga, vilka vi fann helt lugna och glada till sinnet; ty hade mycket att berätta för varandra, om vad var och en hade sett och lagt märke till som var märkligt under den långa resan, och hur det hade samband med deras nuvarande befrielse. Några hade haft drömmar, andra menade sig ha sett andra företeelser, än på jorden och än åter på himlen. Och så roade sig dessa unga med varandra under de gångna timmarna och märkte knappt att det redan närmade sig dagens slut.

[2] När vi gick in till dem i deras mycket rymliga rum, då kände glädjen inga gränser, och alla ropade: ”Var hälsad, du, vår ende rätte och alldeles ende sanne fader; för du har gett oss ett gott bröd och en god dryck, har gjort oss fria från våra hårda band och har väl klätt våra nakna kroppar, och därför är du nu alldeles ensam vår rätte och sanne fader, och vi alla älskar dig nu över allt! Men våra hårda föräldrar kan vi nu inte längre älska alltför mycket; för de har aldrig gjort oss något gott, utom att de en tid gödde oss för att sedan kunna sälja oss dyrare. Vi önskar dem ändå därför inget ont, utan endast detta önskar vi dem, att de snart skall komma till insikt om att det är högst orätt när människor säljer människor, och till och med föräldrar säljer sina barn likt andra husdjur till vinningslystna köpmän. Men eftersom vi nu alla har funnit en så översvinnligt god fader, så vare också det gamla nidingsdåd, som våra föräldrar har begått mot oss, sina oskyldiga barn, dem förlåtet — något som du, hårde köpman Hibram, väl kan tillkännage för dem därhemma, om det fortfarande flyter någon ärlig blodsdroppe i dina ådror!”

[3] Lasarus och även Agrikola förvånades över den stora beslutsamheten i detta tilltal till Mig och delvis till slavhandlaren Hibram; för Jag gav de två gåvan att förstå dessa nordiska ungas språk, liksom också att tala med dem, eftersom sådant var högst nödvändigt, för att särskilt romaren bättre skulle kunna göra sig förstådd med dem. Jag hade också kunnat ge en sådan förmåga åt alla dessa unga; men det skulle inte ha varit så bra för dem, eftersom de genom ett mer fullkomligt språk också snabbare och mer fullkomligt skulle ha nått kännedom om alla möjliga ovanor, odygder, synder och laster. Men eftersom de först så småningom måste lära sig romarnas fortfarande främmande språk, så undervisades de till en början av romaren på sitt eget språk i Min lära— som till slut ändå förde alla de unga med sig till Rom och inte lämnade kvar någon hos Lasarus —, vilken sedan gav dem ett ständigt skydd mot Roms dårskaper; och sålunda var allt gott, så som Jag hade ordnat denna sak.

[4] När dessa unga hade samtalat ordentligt med oss, och även Hibram givit dem den dyraste försäkran om att han därhemma skulle sörja på bästa sätt för deras kvarlämnade kamrater, och att han hädanefter inte heller mer ville bedriva någon människohandel — för vilket löfte alla de unga av båda könen visade sig mycket tacksamma mot honom —, då sade Jag att de nu alla skulle gå ut i det fria med oss, vilket beredde dem stor glädje.

[5] Men när vi var ute i det fria, såg vi det vackra landskapet mot solnedgången, och de unga sade alldeles berusade av sällhet, att de aldrig hade sett ett så vackert landskap.

[6] Och en av de unga, som hade en särskilt framstående tanke- och talförmåga, sade: ”Sannerligen, i detta land, som är så vackert och varmt, måste människorna vara den gode Guden vida närmare än där, varest vi är födda; för där är det endast varmt en mycket kort tid och därefter en lång tid mycket kallt, så att vattnet blir till sten av idel köld, och hela landet ser mycket sorgligt ut! Därför är människorna där också närmare den onde Guden och är därför också onda och dåliga. För där älskar människorna inte varandra, och var och en traktar bara efter hur han skall kunna tillfoga sin medmänniska något ont. Den starkaste är där en fruktansvärd herre över de andra svaga människorna, tvingar dem att göra honom de tyngsta tjänster och ger ingen lön för det — det måste sannerligen den onde Guden åstadkomma där! Och du, Hibram, är också en sådan stark herre där; låt därför i framtiden inte mer den onde guden ta dig till fånga i ditt sinne och i ditt förstånd därhemma och bär inte mer fram något offer åt honom, utan offra åt detta lands gode Gud, då kommer också vårt land att bli så vackert och varmt som detta är nu.

[7] För jag menar att den gode Guden är vida mäktigare än den onde, som kan döda vattnet och göra det till sten, men inte själv åter kan lösa upp det och göra det levande. Här har du funnit den gode och mäktigaste Guden; tag Honom med dig i ditt hjärta och offra åt Honom allena, så kommer Han förvisso också att välsigna vårt stora land! Men kommer du därhemma åter att offra åt den onde guden, så kommer vårt land aldrig att bli likt detta vackra och varma land.”

[8] Dessa barnsligt visa ord av pojken rörde Hibram till tårar, och han lovade pojken å det högtidligaste att han punktligt skulle följa hans råd och önskan och aldrig mer bära fram något offer åt den förmente onde guden; men väl skulle han där förkunna den gode Guden, som han här mycket väl hade lärt känna, för alla sina underlydande och visa hur man kan och skall offra åt Honom allena.

[9] Men vid det tillfället gjorde han också alla de unga mycket uppmärksamma på hur också de nu framför allt skulle sträva å det flitigaste efter att känna den gode och ende sanne Guden allt närmare och närmare och att vörda och älska Honom över allt, och att de, när de skulle ha bringat kunskapen om den gode och ende sanne Guden till fulländning, då inte skulle glömma sitt hemland.

[10] Också detta lovade de unga, och talaren sade: ”När vi väl har den gode, ende sanne och över allt mäktige Gudens välsignelse och kraft i oss, så som dessa människor här — varom vi alla på det högst förundransvärda har övertygat oss —, då kommer vi också mycket lätt att åter hitta hem och även vända hem; för då kommer Hans ande förvisso att visa oss den rätta och närmaste vägen och även leda oss. Men utan en sådan ledare och över allt mäktig ledare och beskyddare skulle vi väl aldrig kunna finna vårt land, som ligger så oerhört långt bort härifrån, och det desto svårare eftersom vi i fyra dagar, med förbundna ögon och med öron överklistrade med lera, fördes bort från hemlandet på vagnar och kärror. Avstå därför också från denna onda vana; för det är något mycket förskräckligt att, blind och döv som en slav, behöva lämna sitt hemland för alltid, även om det ser aldrig så ovänligt ut. Lägg alltså också detta på minnet, du Hibram, som därhemma är stark och härskar vitt och brett över de fattiga människorna!”

[11] Därefter vände sig pojken med mycket kärleksfull och vänlig min till Mig och sade: ”Å du, vår gode fader och visaste och mycket mäktige och av den gode Guden mycket uppfyllde man full av makt och all kraft, säg också du till Hibram att han skall göra det som vi fattiga troget och öppenhjärtigt har rått honom genom min mun, så kommer han att göra det desto säkrare, då även han redan tycks hålla mycket av dig! När han gör det därhemma, så kommer sedan också vårt land att bli så vackert och varmt som detta är, och den onde guden kommer då säkert inte mer att vara i stånd att döda vattnet och beströ hela det stora landet med den mycket kalla snön — vilket vållar människorna där ett mycket hårt liv.

[12] O du, vår allas gode fader, hys dock inte bara barmhärtighet med oss, utan också med alla dem som har sitt hem i vårt svåra land och mycket ofta inte har något att äta annat än torkat kött av vilda djur och fiskar! Om jag, i alla deras namn som här prisar dig som den gode fadern, har framfört en otillbörlig bön, så må du straffa mig för det; för makt och kraft därtill saknar du, du käre, gode fader, säkert inte, så som vi alla redan har övertygat oss om!”

[13] Jag sade: ”Visst inte! Jag har från evighet ännu aldrig straffat någon varelse, utom då den har straffat sig själv — desto mindre kommer Jag någonsin att straffa dig för ditt mycket goda och ädla hjärta. Tvärtom säger Jag dig: Du kommer om sju år att vända tillbaka till ditt land, och Jag skall ur dina länder uppväcka ett släkte, som i mer än tusen år kommer att behärska och leda Nordens vida länder i Mitt namn. Men dina senare efterkommande kommer inte att behålla herraväldet, eftersom de kommer att bli råa och ytterst härsklystna. Men det behöver du inte bekymra dig om; för Jag skall alltid välja Mig ledare där, så som Jag just kommer att kunna behöva dem. Men riket kommer alltid att förbli ett och detsamma, med få förändringar; dock kommer ledarna i de senare tiderna inte att slå upp sin bestående boning i Asien, utan i Europa. Var därför alla särskilt flitiga och lär er allt gott och sant och för Mitt ljus också till det mycket mörka Norden!

[14] Visserligen kommer världsnaturens vinter att behärska jorden där så som hittills; men det gör inget. Om bara era hjärtan är varma genom kärleken till Gud och till era nästa, då kommer era döda strömmar förvisso att tina upp och föra mycken välsignelse in i ert land. Men ni måste nu låta er undervisas riktigt flitigt i allt gott och sant av dem som kommer att ta er med till Rom, och ni kommer då efter sju år att vända tillbaka till ert land fulla av välsignelse. Och när ni åter befinner er i ert gamla hemland, gör då gott mot dem som har gjort er ont, så kommer ni därigenom att föra mycken välsignelse in i ert land! — Har ni förstått detta väl?”

[15] Alla bejakade det och lovade att hålla det.

[16] Och Jag sade: ”Så har vi uppnått ett gott syfte, och vi vill då åter bege oss tillbaka in i huset!”

[17] Därmed var också alla helt nöjda, och vi drog oss på grund av de ankommande främmande åter tillbaka in i huset, där vi fann Helias i ett glödande samtal med ängeln.

59. Lasarus och Rafael betjänar främlingarna

[1] När Jag åter hade satt Mig vid bordet, kallade Jag på Rafael och Lasarus och tillkännagav för dem båda att främlingarna från staden redan var i antågande, och att de därför skulle se till att dessa inrymdes och försörjdes i sina tält och inte kom in i husets rum.

[2] Då frågade Lasarus och sade: ”Herre, det börjar redan bli mörkt, eftersom solen har gått ner. Hur skall vi då klara oss med belysningen? I huset har vi redan ljus i tillräckligt antal; men i tälten har vi hittills ännu inga lampor, och där skulle jag väl vilja be Dig, o Herre, att hjälpa mig. För om tälten är mörka, så går främlingarna in till oss i huset, där de kommer att se att det finns ljus.”

[3] Jag sade: ”Därför låter Jag Rafael gå med dig; han kommer förvisso att göra det som behövs, så som han gjorde vid middagstid. Och så kan du redan helt tryggt gå ut. Men gå nu, då främlingarna redan anländer!”

[4] Då gick Lasarus ut med Rafael och med sin värdshusvärd och fann till sin stora förvåning alla tälten klart upplysta och alla borden på bästa sätt försedda med vin och allehanda maträtter. Då kom emellertid också husets tjänare och tjänarinnor och frågade Lasarus och värden varifrån de hade tagit maträtterna och vinet, eftersom de som husets tjänare inte visste någonting om det.

[5] Då sade Lasarus: ”Ni är ju ändå också människor! Varför bryr ni er så lite om det som nu finns och sker i mitt hus?! Vi vet mycket väl varifrån dessa tält, borden, bordskärlen, vinet och maträtterna kommer. Hade ni själva brytt er mer om det, så skulle ni också veta det. Men det bryr ni er föga om, och så vet ni då också lite eller inget alls! Vem är då Den som nu sedan i bortåt fyra dagar bor här i mitt hus med Sina lärjungar?”

[6] Kockarna och några tjänare sade: ”Ah, nu vet vi det redan! Det är den store profeten från Galileen! Dock må det förlåtas oss, om vi hittills endast känt till lite om det och ännu mindre förstått vad det har för sammanhang med profeten; för vi har ständigt varit fullt upptagna med vårt arbete och hade fram till i eftermiddag sannerligen föga tid att se oss om efter sådana ting, och det hade inte heller alls passat sig för oss att fråga om det ena eller andra, fastän så mångt och mycket då och då har väckt vår uppmärksamhet. Men från och med nu kommer vi förvisso att bry oss mer om allt, eftersom vi ju också är människor — så som du själv har sagt — för vilka det inte heller kan skada att veta något mer än de hittills har vetat och erfarit. Inte sant, du herre över huset och dina många andra ägodelar, får vi göra detta?”

[7] Lasarus sade: ”Åh, visst, men gå nu var och en till sitt arbete, så att en god och tillräcklig kvällsmåltid bereds åt de många gästerna i huset! Och ni tjänare, gå till tälten, anvisa främlingarna deras platser, och tag emot pengarna av dem, liksom vid middagstid, när de har ätit och druckit! Gå nu; för gästerna kommer redan!”

[8] Då gick var och en till sitt arbete; men Lasarus och värdshusvärden hälsade de gäster välkomna som nu anlände i massor på en gång.

[9] Men en av främlingarna frågade ändå Lasarus hur han då kunde veta så exakt att det skulle anlända just lika många främmande gäster som han hade förberett tält, bänkar, bord och maträtter och viner för. Ty det väckte hans stora förvåning att han som värdshusvärd hade förmått gissa det så alldeles exakt. I andra värdshus vore det nästan aldrig fallet; för där hände det mestadels att värdshusvärdarna antingen hade förberett för mycket eller för lite åt de ankommande gästerna.

[10] På denna fråga sade Lasarus till en början, eftersom den hade överraskat honom en aning, inget annat än just det att den ärade gästen nu bara skulle bege sig in i närmaste tält och äta och dricka, och han skulle sedan förvisso, om gästen ännu vidhöll det, ge honom den nödvändiga förklaringen.

[11] Därmed lät gästen då också nöja sig, gick in i sitt tält, satte sig till bords, åt och drack helt friskt på och kunde inte nog prisa maträtternas och dryckernas goda smak.

[12] En annan gäst i samma tält sade: ”Sannerligen, dessa maträtter måste ha tillretts av gudar, eftersom de är så sagolikt välsmakande! Och vinet är en äkta nektar, som duger åt gudarna!”

[13] Och det gjordes ännu en mängd sådana anmärkningar av dessa grekiska köpmän. En av dem ville lämna ifrån sig mycket pengar, om han kunde få veta hemligheten med så utmärkt matlagning.

[14] Eftersom Lasarus hade hört dessa anmärkningar och inte riktigt visste vad han skulle svara på det, så rådgjorde han med ängeln om vad han skulle säga, ifall han kanske blev tillfrågad om sådana ting.

[15] Rafael sade: ”Låt du bara denna sak helt bero, det skall jag förvisso göra upp med dessa människor; för du skulle kunna bli en aning villrådig där och säga antingen för mycket eller för lite till dessa människor, och bägge delarna vore inte på rätt plats! Och så, som sagt, låt du bara saken helt bero; ty skall jag förvisso ombesörja allt detta!”

[16] Därmed var då Lasarus också alldeles fullkomligt nöjd och lät gästerna göra sina anmärkningar vid gott mod.

[17] Men nu kom den tid då gästerna var fullt mättade, betalade sin nota och började bege sig på sin väg in till staden, där de vanligen tillbringade natten i sina försäljningshyddor.

[18] Men köpmännen från det första och närmaste tältet, som redan genast i början hade bringat vår Lasarus i förlägenhet, började på nytt plåga honom med sin nyfikenhet.

[19] Men han hänvisade dem nu helt käckt till Rafael och sade (Lasarus): ”Vet ni vad? Att ni säkert inte lätt blir bättre undfägnade någonstans än just här hos mig, det tycks lysa fram helt klart ur era frågor; men varje ärlig värdshusvärd har sina egna hemligheter, vilka han inte till något pris vill se röjda så att också andra skall ha kännedom om dem. Men denne underbare unge man kan mycket väl säga er det som möjligen kan vara nödvändigt för er att veta, så vänd er till honom — han kommer att ge er det rätta svaret!”

60. Rafael och grekerna

[1] Efter detta tal av Lasarus vände sig greken till ynglingen (Rafael) och sade: ”Du käre yngling, värdshusvärden har hänvisat oss till dig med vårt ärende, eftersom du skulle ge oss den rätta informationen! Vad det handlar om, det har du ju ändå fått veta, och så kan du redan genast börja tala!”

[2] Ängeln sade: ”Ja, mina kära, det kan inte ske så snabbt som ni föreställer er! För det står skrivet i våra för er inte heller längre helt obekanta böcker: ’Landet Kanaan är givet åt Jehovas barn, och gudar skall bo däri.’ Och så är ni nu i gudarnas land, och ni har här att göra med gudar och inte med rent världsliga människor, sådana som ni är. Men om ni vill uppnå något med gudarna, så måste ni först kunna be dem mycket allvarligt, annars sluter gudarna sin mun och ger er ingen lära och inget råd. — Förstår ni mig?”

[3] Då gjorde greken stora ögon och sade till ynglingen: ”Nå, nå, du min käre, unge jude, med ert gudaväsen tycks det just inte vara så märkvärdigt bevänt; för vore ni gudar, så skulle romarna inte ha kuvat er! Men det gör just inget om du, som en ung och sannolikt ännu inte särskilt erfaren jude, yvs något över era gamla, mystiska skrifter och inbillar dig vara någon slags gud. Jag kan ju också be dig meddela mig något av er matlagningshemlighet, så därför ber jag mycket allvarligt om det!”

[4] Ängeln sade: ”Nu säger jag dig och var och en av er ännu mindre om vår matlagningshemlighet än förut; för nu har du till och med blivit en aning ohövlig, och med ohövlighet kan man inget uträtta med oss gudar! För ni människor har att rätta er efter oss, men inte vi efter er, eftersom vi mycket väl kan leva utan er och bestå i evighet, men aldrig ni utan oss. — Har ni också förstått detta?”

[5] Greken sade: ”Åh ja, alltför väl, och vi har därav förstått att just du, som en ännu skägglös yngling, är en mycket besynnerlig kurre! Men om du nu yvs så oerhört mycket över ditt gudaväsen, så ge oss ett prov på det, så kommer vi förvisso också att säkert veta hur vi skall uppföra oss gentemot dig! För med ord allena kan en skenbar människa aldrig någonsin visa upp sig som en gud inför oss människor, utan endast genom en gärning, som enligt vittnesbördet av alla som är kunniga i allehanda konster och vetenskaper med nödvändighet kan anses som en gärning möjlig endast för en gud. Har du, en yngling som vill bli vördad som en gud, också förstått detta?”

[6] Rafael sade: ”Åh ja, men med sådana grekiska visdomsfraser uträttar ni inget hos mig; för jag äger gudomlig makt och kraft och har därför inte heller någon fruktan för någon enskild människa och inte heller för alla människor på hela jorden. Den som vill få något av mig, han måste först be mig om det med fullt allvar, med ett rent och ödmjukt hjärta; men med era visdomsknep får ni inget och alltid inget av mig. — Förstår ni det?”

[7] Greken sade: ”Hör här, du är en alldeles obändig yngling, och med dig, om du på allvar äger några hemligheter, kan man med allt mänskligt förnuft inte uppnå något med dig— vilket vi nu redan helt klart har kommit underfund med! Du har övat in det väl att spela gud inför människorna; fortsätt du bara! Om du fortsätter, så kommer du en gång att bli en stor och mycket berömd man. Men om du på allvar äger en sådan gudomlig allmaktsnatur och därjämte uppenbart är jude, så kan du inte vara någon vän till romarna. Det vore ju ändå en lätt sak för dig att över en natt driva ut alla romare ur detta ditt gudaland. Varför finner du dig då i deras hårda lagar?”

[8] Ängeln sade: ”Romarnas lagar är visserligen hårda, men därjämte rättvisa och tjänar nu de bättre judarna själva till skydd mot de onda judar som visserligen kallar sig judar, men som i sitt hjärta varken är judar eller, ännu mindre, Guds barn. Och så är romarna nu våra vänner och sedan länge inte några fiender och håller en god tukt bland de fördärvade människorna i detta land liksom i många andra länder, och vi är därför snarare deras beskyddare än sådana som skulle vilja fördriva dem ur detta land. Men att vi, om det vore nödvändigt, också skulle kunna driva ut de mycket mäktiga romarna ur detta land likt stormvinden agnarna — därom vill jag ge er ett litet prov, så var alla då mycket uppmärksamma på det!”

[9] Greken sade: ”Yngling, vad vill du då visa oss eller förespegla oss med din eventuella trolldom?”

[10] Rafael sade: ”Låt era förhandsanmärkningar bero och döm först efter gärningen!”

[11] Greken sade: ”Helt rätt; vi vill döma först efter gärningen!”

[12] Rafael sade: ”Gott då; döm alltså efter gärningen! Så som jag helt klart har sagt er, döm efter ert högvisa grekiska förnuft, och säg mig sedan vad ert högvisa förnuft säger om det!”

[13] Greken sade: ”Gott, ge oss då ett litet smakprov, så kommer vi då förvisso att mycket väl inse vad det är fråga om! För hos oss i Aten har det redan funnits många olika vise män, och vi greker vet därför mycket väl hur vi skall bedöma vad som är trolldom och vad som är ett sant gudomligt underverk. Och därför, fram bara med ditt gudalika allmaktsprov!”

[14] Ängeln sade: ”Men var försiktiga så att ni inte tappar er naturliga andedräkt!”

61. Rafaels mirakel

[1] Här lyfte Rafael upp en sten på tio pund från marken och sade: ”Jag menar att denna sten är stor och tung nog för att kunna ge er ett riktigt ordentligt litet bevis!”

[2] Greken sade: ”Verkligen; men vad skall det bli av den?”

[3] Rafael sade: ”För att ni inte skall betrakta mig som någon absurd magiker, så kan du ta denna sten i din egen hand och även låta dina följeslagare ta den i sina händer, så att också de väl må övertyga sig om att detta är en verklig, alldeles fast sten, sådan den bara förekommer i denna trakt! Ta alltså stenen i era händer och undersök den!”

[4] Här tog greken stenen i sina händer och prövade den, och hans följeslagare gjorde detsamma.

[5] När snart alla hade övertygat sig tillräckligt om att stenen var en helt naturlig sten, lämnade de tillbaka den till ängeln, och greken sade: ”Stenen är helt och hållet sten, det betvivlar ingen av oss; men vad vill du nu göra av stenen?”

[6] Rafael sade: ”Ta denna sten i era händer än en gång, och lyft upp flera likadana stenar, då först skall ni få lära känna vår gudakraft! Men ni skall inte heller känna någon fruktan för detta, eftersom inte ett hår på era huvuden skall krökas!”

[7] Därefter letade de efter en mängd sådana stenar och höll dem i sina händer, som om de ville stena ynglingen.

[8] Här sade ängeln till dem: ”Ni ser att jag inte rör vid en enda av stenarna i era händer, inte ens med ett finger. Men så snart jag med min vilja säger: ’Lös upp er i ert eteriska urämne!’, så skall inte ett dammkorn av dessa stenar bli kvar i era händer!”

[9] Greken sade: ”Unge vän, det är väl bara en sådan där ordlek av dig! Något dammkorn av dessa stenar kommer förvisso inte att bli kvar i våra händer, men väl de hela stenarna, och upplösta kommer de helt naturligt att vara, eftersom vi själva ’löste upp’ dem från marken, och de kommer att gå över i etern, eftersom vi redan håller upp dem i luftetern med våra händer. Har jag rätt eller inte? Tillåter du, unge judegud, att vi får kasta dessa stenar efter dig, när du med din vilja har upplöst dem fullständigt och därmed förintat dem?”

[10] Ängeln sade: ”Åh visst, men kasta dem bara mot mig då! Men se till så att inte stenarna försvinner, för då skulle ni inte ha något att kasta på mig! Jag vill nu att stenarna skall bli till intet! – Och kasta nu bara era tunga stenar på mig, om ni ännu har några kvar i era händer!”

[11] Här såg de dryga trettio grekerna alla storögt och högst förundrat på varandra, och den förste sade: ”Hör du, min ljuvlige yngling, du förstår mer än vad vi mycket erfarna greker, som har sett så mycket, är i stånd att fatta! Till detta hör sannerligen en agatodemonisk (I den grekiska mytologin var Agathodaímōn (’den gode anden’) en välvillig skyddsande, inre kraft, övers. anm.) för detta kan inte göras på naturligt sätt. På ett knappt märkbart ögonblick var alla stenarna fullständigt tillintetgjorda. Hur var det möjligt för dig?”

[12] Ängeln sade: ”’Hur’ kommer ni ännu inte att fatta på länge; men jag har ju sagt er det förut, att ni här har att göra med oss som fortfarande sanna och ofördärvade judar och därmed med Guds barn, och dessa besitter en gudaliknande kraft i sig och är därmed herrar över hela den naturliga världen och är odödliga. Därför sade jag ju till dig att vi som gudar inte fruktar någon fiende och är herrar över hela världen. Och den som vill ha något av oss, han måste också förstå sig på att be på fullt allvar, annars får han ingenting av oss. – Förstår du det redan bättre nu?” 

[13] Greken sade: ”Men hur har ni då blivit till riktiga gudar och är ändå lika mycket människor som vi?”

[14] Rafael sade: ”Därför att vi framför allt bara har strävat efter den rena och sanna kunskapen om den ende, allena sanne Guden och inte traktade efter denna världs fåfänga och döda skatter! Och så har vi av den ene, allena sanne Guden då också fått andens och dess krafts sanna och levande skatter, och inte den döda materiens skatter i denna värld, där allt, ni själva inräknade, är förgängligt — skatter som vi i evighet aldrig mer skall förlora, utan skall fortsätta växa för evigt. 

[15] Men för att få andens levande skatter måste man ha fått medlen och vägarna av den ene, allena sanne Guden, vilket hos oss judar redan har skett genom de första patriarkerna och därpå huvudsakligen genom den store profeten Moses, liksom genom ännu många andra profeter och lärare efter honom. Den jude som då fullständigt har tillämpat de tillrådda medlen på sig själv och har vandrat på de anbefallda vägarna, han har därigenom också gjort sig värdig Guds barnaskap och med det uppnått andens inre kraft. Men eftersom detta ännu aldrig har varit fallet hos er, så vet ni ingenting om den ende, allena sanne Guden, ingenting om Guds barn på denna jord och inte heller något om vad de är i stånd att uträtta. – Förstår ni det?”

[16] Greken sade: ”Ja, ja, det må väl förhålla sig så med er; men om nu den visse ende, sanne Guden har gett er judar sådana medel och visat er sådana vägar — varför har han då inte gjort det för oss, då vi ju är lika mycket människor som ni judar? Vi greker har ju också förnuft och förstånd och har under alla för oss kända tider till och med erkänts som ett av de intellektuellt mest framskridna och mest bildade folken på jorden. Att vi nu står efter er i fråga om den inre andliga kraften, det är vi ju sannerligen inte själva skuld till! Om den visse ende, allena sanne Guden har uppenbarat sig som sådan för er judar — varför då inte för oss greker?”

[17] Rafael sade: ”Min vän, det förhåller sig vida ifrån så som du nu föreställer dig det, utan mycket betydligt annorlunda! Också grekerna, liksom romarna och de gamla egyptierna, befann sig en gång på samma punkt som nu ännu några få judar befinner sig på. Men de övergav den allena sanne Guden, så som nu också åter mycket många judar fullständigt överger Honom och frivilligt vänder sig bort från Honom; men de som så övergav den allena sanne Guden, dem övergav då också Han och överlämnade dem åt deras fåfänga världsliga välbehag.

[18] Men om de en gång åter vill vända tillbaka till Honom i sina hjärtan, så skall Han också ta emot dem och åter visa dem de gamla medlen och vägarna, genom vilka de också åter kan bli fullt sanna judar och Guds barn. I rätt tid skall det åter sändas budbärare och lärare till er och till alla andra folk på jorden, och de skall förkunna för dem de gamla medlen och vägarna. Saliga är de som rättar sig efter detta!”

[19] Greken sade: ”Men varför sker inte detta redan just nu?”

[20] Ängeln sade: ”Därför att ni just nu fortfarande är alltför fulla av alla världens ting! När ni lägger bort dessa mer och mer och därigenom mognar för något renare andligt, då skall det som jag talade om mycket väl också komma till er. Men nu har jag sagt er nog och visat er nog; kanske talar vi mer om detta i morgon!”

[21] Greken sade: ”Ja, i morgon ville jag och alla dessa resa vidare igen, eftersom vi redan har sålt allt som vi förde med oss; men för din skull vill jag dröja kvar här till i morgon eftermiddag och be dig om några andliga skatter till som jag kan ta med till Grekland. Kanske får jag veta något av dig i morgon om tillredningen av era verkligt gudomligt välsmakande rätter!”

[22] Ängeln sade: ”Nå, nå, det får vi väl se! Men jag menar att du tills vidare lika lite kommer att fatta vårt sätt att tillreda rätterna på som min tidigare förintelse av de hårda stenarna. Men det ligger nu inte heller mycket i det; det finns här ännu helt andra ting som du kan bli bekant med, och dessa skall vara nyttigare för dig än att veta hur vi tillreder våra rätter. Är du nöjd med det, så kan du komma tillbaka i morgon; men för rätternas tillredning behöver du inte komma tillbaka, eftersom jag nu redan har sagt dig hur det förhåller sig med den.”

[23] Greken sade: ”Om rätternas tillredning vill jag inte heller säga ett ord till, om jag kan få veta något som kan vara nyttigare för oss alla än rätternas tillredning. Och så skall vi gå nu och komma tillbaka i morgon mot middagstid, då alla de andra gästerna redan har gått ner. För senare torde det bli ännu mörkare än nu, och berget är ganska brant.”

[24] Ängeln sade: ”Berget skall nog vara så pass upplyst att ni lätt och utan fara kommer ned, och så må ni gå i den ende, sanne Gudens namn!”

[25] Vid dessa ord av ängeln drog grekerna nu bort och kom mycket snart och lätt till sina försäljningshyddor, i vilka de som vanligt övernattade. Men de sov mycket lite i sina hyddor; för de tänkte hela natten på stenarnas förintelse, grubblade hit och dit, och ingen kunde ge den andre någon förklaring. För företeelsen hade upprört dem så att de inte fann någon ro i sitt sinne och knappt kunde invänta den dag då ett ljus skulle kunna gå upp för dem om den upplevda företeelsen.

[26] På morgonen packade de samman sina saker och gjorde dem färdiga för avresan. Men de sköt alla upp avresan till nästkommande dag; för de beslöt alla att till varje pris komma närmare denna underbara sak. De beslöt alltså att i varje fall helt ägna denna kommande dag åt denna sak. Och så kunde de knappt invänta middagen.

[27] Men nu låter vi dessa dryga trettio greker stå, tänka och bedöma, och beger oss med Rafael, Lasarus och värdshusvärden in i vår stora matsal, där vi alla redan satt vid våra bord och åt och drack vid gott mod.

62. Agrikola frågar om Rafael

[1] När de tre steg in i matsalen, ville vår Lasarus genast utförligt börja berätta för oss allt som hade tilldragit sig därute, i synnerhet med grekerna.

[2] Men Jag Själv sade till honom: ”Broder, bespara dig detta besvär; ty se, vi vet alldeles bestämt om alltsammans! De där dryga trettio grekerna är uppenbart ett gott fynd för vår sak; men de måste först bringas till rätta helt och hållet. De hårda hedniska tvivelsstenarna måste först lösas upp så, som Min Rafael fullständigt gjorde de hårda stenarna i deras händer till intet; sedan skall det nog också ordna sig med dem, och de skall bli helt brukbara föregångare åt Mina rätta lärjungar i sitt land. – Men sätt er nu vid borden och ät och drick!

[3] När ni har blivit styrkta, då skall vi gå ut, och ni skall fram till midnatt få skåda mångt och mycket ur Guds härlighets område; ty nu har ni redan, så när som på mycket få, mognat så långt att ni kan uthärda högre, gudomliga uppenbarelser, och denna natt skall vara gynnsam för oss och inte snart lik en andra.” 

[4] Vid dessa Mina ord skyndade sig alla med att inta kvällsmåltiden; för efter detta Mitt tal var ändå alla närvarande alltför spända på vad som till sist ännu skulle komma fram i ljuset.

[5] Men nu trädde Agrikola fram till Mig och frågade Mig och sade: ”Herre och Gud, säg mig nu då äntligen vem denne underbare yngling egentligen är! Jag frågade Dig redan en gång om detta, och Du gav mig då till svar att jag med tiden skulle känna igen honom av mig själv. Men hittills har jag ännu inte kunnat bli klok på vad jag egentligen skall tro om honom. Han äter och dricker som vi, och egentligen i betydligt större mått, vid vilket tillfälle han då också får ett fullkomligt mänskligt utseende. Men det ser helt annorlunda ut med honom när han talar, verkar och handlar; för då förstår han alls inga skämt och uträttar därvid mirakulösa ting, inför vilka man som en bara något svag människa — och ändå någorlunda tillhörande prästståndet, det vill säga vad vårt romerska, bättre prästerskap beträffar — rent måste bli till intet.

[6] För i min höga statsämbetssfär har jag huvudsakligen att övervaka allt prästerskap i hela det stora romerska kejsarriket, och har vid sådana tillfällen också skaffat mig en noggrann kännedom om alla de gudaläror som är gängse i hela riket, vilket redan framgår av att jag också lät grundligt undervisa mig i judeläran. Men som en sådan människa som jag är, en för vilken alla hemligheter måste låsas upp, har jag då också redan lärt känna så mångt och mycket på denna jord, och har här och var sett och lärt känna gamla och även unga människor med alldeles särskilda talanger och förmågor, varvid mitt minsann inte ringa förstånd stod stilla i dagar.

[7] Men allt detta var rent ingenting mot denne yngling, vars yttre, högst flickaktiga utseende enligt vår romerska bedömning i grunden just mycket sällan är tecknet på en stor ande. De så kallade adonisarna och venusarna har hos oss alltid betraktats som de mest andefattiga människorna, och undantag fanns det bara mycket få bland dem. Och denne unge man är vida den allra skönaste som någonsin har kommit för mina ögon. Om han bar kvinnlig klädsel, så vore han vida den skönaste jungfrun på hela jordens rund. Och ändå besitter denne människa en så gudomligt stor ande att rentav allt är möjligt för honom, liksom för Dig Själv, o Herre och Mästare. Du ser det, o Herre, att jag nu inte längre kan undertrycka min vetgirighet angående denna sällsamme unge människa, och så må Du väl då äntligen säga mig vad det är fråga om med denne yngling!”

[8] Jag sade: ”Min vän, om Jag liksom ni människor vore behäftad med några slags svagheter, så skulle Jag säga dig rakt på sak vad det är fråga om med denne yngling; men eftersom Jag alls inte besitter några mänskliga svagheter och i Min ande från evighet väl inser vad som är mest hälsosamt för varje människa i hennes själsbildningssfär, så säger Jag aldrig till någon ett ord som Jag ett par dagar därefter inte längre skulle vilja hålla, och så förblir det vid att du av dig själv helt tydligt och klart skall känna igen den unge människan.

[9] Du har ju också hört hur tålamodet likaså är en Guds ursprunglig ande i människan och liksom måste alla andra sex andar stärkas och utbildas, om en människa skall nå fram till den sanna, inre livsfulländningen. Och så vill Jag ha det här också hos dig, att ditt tålamod skall tygla ditt ofta alltför isolerat överdrivna allvar och din iver något. Och se, av detta mycket vägande skäl säger Jag dig då inte heller det som du nu så enträget gärna ville veta; för tålamodet är för människan det som ett milt regn är för jorden. Det stillar de brännande begären i människohjärtat, så att de inte urartar i vilda, stormiga och ofta allt förhärjande lidelser. Om du rätt förstår detta, så finn dig bara till rätta i tålamodet, och då skall allt det bli dig till del som du känner en ädel törst efter i din själ.”

[10] Romaren sade: ”Ja Herre, Mästare och Gud, Dig kan inte heller den visaste av alla människor på hela jorden invända något mot, eftersom Du är den eviga kärleken, visdomen och sanningen Själv, och alltså har Du också här rätt; för en Gud som lät köpslå med Sig som en grekisk frukthandlare, vore ingen Gud, utan också bara en svag och vindflöjelaktig människa — och vem kunde väl då förlita sig på en svag Guds löften?!”

[11] Jag sade: ”Se, där har du åter talat fullkomligt sant! Förbli i det och öva dig i det rättfärdiga tålamodet, så skall du snarast nå fram till det inre livets ljus! Ni romare har ju också sedan gammalt tänkt ut ett gott ordspråk, enligt vilket man skall skynda långsamt, och det betyder detsamma som ’att öva sig i tålamod’. – Men nu går vi allesammans ut i det fria, där ni skall få erfara mycket!”

63. Tålamodets välsignelse

[1] Jag hade knappt uttalat detta, förrän alla reste sig och följde efter Mig ut i det fria. När vi nu alla stod ute i det fria, beundrade många de vackra tälten med deras mycket ändamålsenliga inredning och förundrade sig över hur snabbt de hade rests, eftersom de på morgonen ännu inte hade lagt märke till något av dem. Men denna förundran fick snart ett slut, eftersom Jag förstod att genast leda allas uppmärksamhet till något annat. Men vad var det Jag gjorde alla närvarande uppmärksamma på?

[2] I öster steg nämligen en alldeles glödande molnpelare upp och steg högre och högre, så att det för alla som såg den föreföll att den nästan nådde ända upp till stjärnorna. Pelaren blev allt ljusare och ljusare, tills den nådde månens glans och nästan förvandlade hela trakten till dagsljus. Här frågade alla Mig vad detta var, och vad det betydde.

[3] Men Jag sade: ”Ha bara tålamod, Mina kära vänner, det kommer ännu mer efter detta! När ni har sett allt, då först skall vi se varifrån detta möjligen kommer, och vad det betyder. Ge därför nu bara fortlöpande akt på allt som ännu skall visa sig; för det står ju skrivet hos profeterna att i denna tid skall tecken ske också på himlen och inte bara på jorden. Och eftersom sådana tecken nu sker, så ser ni alltså till och med med era köttsliga ögon att de gamla profetiornas ord nu uppfylls. Men ge nu vidare akt på vad som ännu skall komma fram i ljuset!”

[4] Now everybody looked again eastwards, and see, a second

identical column rose upwards and also reached the brightness

of the moon, and the surrounding became even brighter! It took

only a few moments and a third cloud column grew upwards

and the area was even more illuminated. Not only those who

stood with us on the mountain could see this, but many in

Jerusalem and many in the whole Jewish land, and in all lanes

and streets of the city a great hubbub arose, to such an extent

that it could be heard quite well on the mountain.

[4] Nu såg alla åter mot öster, och se, en andra, likadan pelare steg upp och nådde åter månens glans, och det blev ännu ljusare i trakten! Och det dröjde knappt några ögonblick, så steg en tredje molnpelare upp och lyste nu upp trakten ännu starkare. Men inte bara de som stod hos oss på berget såg detta, utan också många i Jerusalem och många i hela judelandet, och därigenom uppstod ett stort ståhej i alla stadens gränder och gator, så att man kunde höra det mycket väl ända upp på berget.

[5] Då sade Lasarus till Mig: ”Herre, om detta varar länge till, så kommer vi snart att ha detta berg fullt av människor! Det vore därför nu redan på tiden att stänga porten där nere.”

[6] Jag sade: ”Bekymra dig inte om någonting alls, käre broder, så länge Jag är hos dig; för utan Min vilja kommer inte ens en fluga in i denna trädgård, än mindre någon människa! Men ge nu väl akt; för sju sådana pelare till skall stiga upp!”

[7] Knappt hade Jag uttalat detta, förrän också redan den fjärde, genast därpå den femte, sjätte, sjunde, åttonde, nionde och tionde pelaren steg upp, stående på lämpliga avstånd från varandra, och dessa tio pelare, vilkas ljus motsvarade fullmånens ljus, spred slutligen så stort ljus över hela trakten, att man uppfattade ljuset mycket tydligt ända ned till Medelhavets stränder och uppåt ända till Mindre Asien, och längre bakåt mot öster ända till Eufratflodens fjärran trakter.

[8] Men nu var det också alldeles kaos i staden. Hedningarna betraktade det som ett malum omen, judarna talade redan om den Yttersta domen. Åter andra, så kallade teckentydare, förkunnade tio mycket fruktbara år, åter andra tio mycket heta och därmed ofruktbara år.

[9] Men en, en gammal rabbin, ropade högt genom alla gränderna: ”Detta betyder Messias ankomst, och de tio pelarna är symbolerna för Hans kraft, och eftersom dessa pelare står i öster, så visar det att Messias skall komma därifrån mot Jerusalem!”

[10] Denne rabbin fann emellertid ingen tro och blev utskrattad av många som hade hört honom, och de världsliga människorna sade till honom: ”Gå och sluta upp med ditt gamla messiasgnäll; för du ser ju sedan länge Messias komma i varje moln som är belyst av månen! För några dagar sedan, när vi hade en månförmörkelse som också vållade mycken förvirring, utropade du också Messias ankomst, och de slipade esséerna, som just i den trakten har sin stora trolldomsanläggning, beräknade den gångna månförmörkelsen helt exakt redan för ett år sedan, och du upptäckte genast din kommande Messias i den med hull och hår! Messias skall just komma och uppvakta dig! Dessa tio pelare är mycket vackra att skåda och är ingenting annat än en produkt av essénsk trollkonst! Gå till esséerna — de skall snart driva ut din Messias ur dig!”

[11] Men denna radikalt naturliga och världsliga förklaring gjorde dock inget intryck på den gamle rabbinen, och han fortsatte ändå att ropa och sade högt (den gamle rabbinen): ”Säg ni vad ni vill, det skall snart visa sig om jag inte har dömt rätt! Gud rättar sig inte efter det världsliga pratet hos sådana världsliga dårar som ni, utan efter ordet i Sin egen profetia, som Han har kungjort för människorna genom Sina profeters mun. Se ni bara till, ni onda och fräcka pojkar, att inte en djävul kommer och hämtar er allesammans! Å, håna inte en gammal rabbin!”

[12] Också på berget berättade Jag för de Mina vilka meningar och omdömen denna företeelse hade framkallat där nere i staden, och alla blev vid riktigt gott mod av det.

[13] Lasarus och även Mina lärjungar menade att rabbinen i grunden ändå hade rätt, och att det var mycket nedrigt av de unga sprättarna i Jerusalem att håna den gamle mannen på det viset.

[14] Jag sade: ”På sätt och vis har ni rätt; men den gamle mannen är också en tempelräv och utnyttjar sådana tillfällen, där han ständigt flitigt förkunnar Messias ankomst, för att därvid lura till sig några offergåvor. Men för honom själv är det efteråt mycket välkommet om hans gatuprofetia ändå till sist uteblir och låter vänta än längre på sig; för i detta land som är rikt på naturliga under kan ju snart och lätt åter en företeelse dyka upp, som han då åter kan utnyttja för sina egna syften. Men nu känner Jerusalems visserligen mycket uppsluppna ungdom igen honom som en sådan gatuprofet, och kommer i vägen för honom när han blir alltför högljudd, och hånar honom, och så är profeten där just nu inte mycket bättre än de som hånar honom. Och Jag säger er att de hala pojkarna ändå kommer att ansluta sig till Mig mycket snarare än den gamle rabbinen, som alltid bara är mycket mån om att profetera in i sin egen säck, men i grunden ändå inte tror på något för egen del. Men låt nu saken vara; företeelsens fortsatta förlopp skall nog åstadkomma en större uppståndelse! – Hör ni inte basunerna ljuda från templets höga tinnar?”

[15] Alla sade: ”Ja, ja, vi hör dem alldeles utmärkt!”

[16] Jag sade: ”Det visar att tempelmännen nu också har vaknat och själva inte vet hur de skall förstå företeelsen. Därför kallar de samman alla de fariséer och skriftlärda som bor utanför templet med basunerna, för att i all hast rådgöra om vad som bör göras, och hur man möjligen skall förklara denna företeelse för folket — naturligtvis mot betydande offergåvor. Men låt oss nu låta dem hålla ett kort rådslag, och när de väl har gjort förklaringen helt vattentät för folket, som redan skockar sig tätt kring templet, då skall Jag genast förändra denna företeelse betydligt, och tempelmännen skall åter hålla rådslag och ljuga för folket. Men hela företeelsens betydelse skall Jag sedan först till slutet förkunna för er i all korthet, troget och sant. Men se nu bara nedåt, hur det dumma och stockblinda folket vallfärdar mot templet från alla håll! Inom en kvarts timme skall företeelsen se helt annorlunda ut; betrakta sedan en ännu större uppståndelse! Men nu vilar vi denna kvarts timme!”

64. De tio molnpelarnas nattliga ljusfenomen

[1] Romaren, som likaledes stod alldeles nära Mig, sade: ”Vilken obegriplig blindhet hos så många människor! Där springer dårarna iväg, och dessa skall vara de upplysta judarna — säg — Guds folk, och vi blinda hedningar står vid livets, ljusets urkälla och vid den eviga ursanningens källa! Det är sannerligen i hög grad sällsamt! Vi, uppenbart de sista, är — och säg vad någon vill — nu uppenbart de första, och dessa, Abrahams barn, vältrar sig där nere som svin i den smutsigaste dy! Detta, o Herre, är för oss hedningar en evigt obegriplig nåd, som vi sannerligen aldrig ens i ringaste mån har förtjänat! Nå, jag är här nu sannerligen redan högeligen spänd på det fortsatta förloppet av denna högst sällsamma sak och tilldragelse! Vad som till slut kommer att framgå, det vet Du, o Herre, allena bäst!”

[2] Jag sade: ”Saken skall ingalunda utfalla illa! Det är tid att äntligen försätta dessa onda världsmäklare i stor förlägenhet på ett alldeles egendomligt sätt, varigenom de åter skall förlora mycket hos den bättre delen av folket.

[3] Men nu har de hållit sitt råd där nere i största hast, och det lyder nu så att de tio pelarna betyder de tio stammar av Israels stam som ännu förblivit templet trogna, och att de två stammar har förkastats ur vilka samarierna och även galiléerna utgått, och att varje jude som så mycket som högt nämner de två förkastade stammarna vid namn skall vara orenad i ett helt år.

[4] Folket slår sig för bröstet med knytnävarna och svär att aldrig någonsin nämna dessa förkastliga stammar vid namn.

[5] Men ge nu akt, så skall genast två till komma till de tio pelarna, och sedan skall ni betrakta uppståndelsen! Tiden är ute, och den nämnda förändringen skall genast äga rum.”

[6] Nu var alla uppmärksamma, och samtidigt steg ytterligare två pelare upp i öster i största prakt; men dessa båda pelare lyste för sig själva tio gånger starkare än de tidigare tio pelarna tillsammans, och den ena stod till höger och den andra till vänster om de tidigare tio pelarna, och deras starka ljus förnams ända bort mot Europa och bakåt på upp till fyrahundra mils (engelsk mil, övers. anm.) avstånd.

[7] Detta var för mycket för folket och ännu mer förargligt för tempelmännen. Från templets tinnar blåstes trumpeterna nu skalla häftigt för att väcka ännu fler rådsmedlemmar, fastän alla präster som bodde i Jerusalem var närvarande vid det första rådet redan efter det första trumpetljudet. Det kom nu visserligen inte fler, men ändå kallades till ett förnyat rådslag. Men hela höga rådet visste nu inte vad de skulle göra av de två sist uppstigna, översvallande lysande pelarna, eftersom de hade misslyckats helt jämmerligen med tolkningen av de första tio.

[8] Men folket skrek högt: ”Det är de två stammar som ni sade var förkastade! Och om det inte är så, så förklara det för oss, annars kräver vi tillbaka de offergåvor vi givit er, eller så stormar vi er!”

[9] Då började all möjlig ångest stiga upp hos tempelmännen. Det varade en mycket kort tid, och så kom en av dem med en alldeles överdrivet dum undanflykt, varöver det uppstod ett stort skratt bland folket.

[10] Och en stadig jude sade högt till fariséerna: ”Om ni i vår stora ångest, nöd och bestörtning inte är i stånd att ge oss något tillfredsställande besked, så behöver vi er inte heller då när inga sådana tecken på himlen visar sig som i högsta grad oroar och ängslar varje människohjärta! Om ni nu inte kan ge oss någon tröst — vad är ni då till för? Ni kan ingenting annat än att kräva tionde och stora offergåvor och sedan slösa bort dem, och ni kan jaga ut visa människor ur templet med stenar, sådana som säger er sanningen rakt i ansiktet och som botar sjuka på ett underbart sätt! Men nu, när Guds uppenbara dom med det mest skräckinjagande ljus lyser in över oss alla, är ni stumma som en mur och vågar inte tala ett ord! Å, dra då ut till de fasansfulla tolv pelarna, som hotfullt sprider ett sannskyldigt yttersta-domens-ljus över jorden och som säkerligen snart kommer att förstöra allt som lever och rör sig på jorden med den allra mest fruktansvärda eldstorm, och kasta era förbannade stenar på dem, och stänk ert förbannade vatten på dem, så vill vi se om de tolv allra mest fasansfulla eldpelarna skall böja sig för ert prästerskaps makt! Å ni eländiga och annars så högmodigt grymma hycklare och folkbedragare! Nu, nu visa oss att ni är de enda sanna vännerna och tjänarna till Gud, annars skall vi som folk hämnas på er för varje orätt vi har fått utstå av er!”

[11] Här trädde en ledande präst fram och sade: ”Du folktalare, ha dock tålamod! Översteprästen ber ju redan i det allra heligaste med sönderriven överklädnad, och vi skall även, om det skulle bli nödvändigt, gå med dit, och då skall det nog bli bättre igen. Ni får inte alltför snabbt förtvivla när Jehova hemsöker oss med någon plåga, som vi alla tillsammans säkerligen har förtjänat. I stället för att överhopa oss präster med alla möjliga smädelser och hot, be hellre till Gud att Han skall låta nåd gå före rätt! Det är bättre än er nuvarande hållning mot oss; för i nöden kan varje människa be effektivt till Gud.”

[12] Detta tal lugnade folket en aning, och de började be, och prästerna drog sig välbetänkt tillbaka och höll råd med varandra om vad denna så sällsamma företeelse var. Men de kom inte fram till någon hållbar slutsats, och så växte ångesten även hos dem. Och det var en märkvärdig kontrast mellan dem som befann sig hos Mig på berget och tempelmännen och det folk som hade tagit sin tillflykt till dem. De Mina var alla fyllda av den mest glädjefulla hänryckning över den härliga åsynen av dessa ljuspelare, och i templet rådde den största bestörtning däröver.

[13] Men i templet befann sig vid rådet även den redan bekante Nikodemus, och han tillfrågades också om sin åsikt. 

[14] Men han sade (Nikodemus): ”Ni har aldrig brytt er om mitt råd, eftersom ni ofta har anklagat mig för att i hemlighet hålla med galiléerna, och jag betraktar även vid detta oerhörda tillfälle mitt råd som mycket umbärligt. Ty har Jehova — såsom vi väl har förtjänat det — bestämt ett stort straff för oss, eller till och med en fullständig undergång, så förmår inget mänskligt råd något, och med vårt knappast viktiga ämbete är det då slut för all tid. Men om Jehova endast har ställt de tolv fasansfulla eldpelarna inför oss som ett sista varningstecken till sann bot, så skall vi väl genom en profet få veta i rätt tid vilken bot och vilka offer Gud kräver av oss. Men besinna er alla: Sakarias har ni mördat, och han var synbarligen en profet! Likaså måste predikanten och döparen vid Jordan halshuggas i Herodes fängelse genom er förmedling. Och åter kom en stor vis man från Galileen som för tre dagar sedan undervisade i templet, och hans lära var god och sann inför folket, och ni ville därför också stena honom. Ja, om ni fortlöpande vill gå till väga så med alla människor som är fyllda av Jehovas ande, så går vår allsidiga, säkra undergång inte att avvärja med något råd — inte från Gud själv, och från mig än mindre, fastän jag är en av de äldste i templet!”

[15] Den ledande prästen som ledde rådet, sade: ”Ja, vem kan då bevisa för oss att de män du nämnde verkligen var profeter som Gud uppväckt?”

[16] Nikodemus sade: ”Alldeles som du nu frågar, så frågade också de höga prästerna i höga rådet på de äkta profeternas tid, och det sorgliga beslutet löd dessvärre alltid så att de profeter som senare erkändes som sanna alltid till största delen blev stenade eller strypta. Och så som det var då, så är det också och ännu mycket värre nu, vilket jag med stor sorg öppet måste erkänna. Och eftersom det dessvärre är så, är även Herrens tålamod med oss högst sannolikt slut, vilket de tolv fasansfulla eldpelarna nu bara alltför uppenbart visar oss, och däremot förmår troligen inget mänskligt råd uträtta något mer. Se bara hur de ständigt blir större och tätare — vilket säkerligen beror på att de rycker allt närmare och närmare oss!

[17] Å vilken fasansfull dag mitt i natten! Det är ännu knappast nattens femte timme, och i världen är det så ljust som vid den ljusaste middag! Därför skall jag nu lämna er, och bege mig tillbaka till mitt hus och de mina och trösta dem så gott jag kan.”

[18] Men höga rådet ville hålla honom kvar; Nikodemus sade emellertid: ”Om jag kunde vara till någon nytta för er, så skulle jag också stanna; men eftersom jag kan vara er till lika lite nytta här som ni mig, så går jag, och jag vill hellre dö hemma än här inom dessa redan så ofta vanhelgade murar.”

65. De förändrade fenomenen i skyn

[1] Härefter gick Nikodemus ut från rådet och försökte, för folkets skull som redan hade blivit mycket ostyrigt, att nå sitt hus på en hemlig väg. Men när han hade kommit i närheten av sitt hus, så fann han också att mycket folk som ville ha råd av honom i ett sådant trångmål var samlat runt det. 

[2] Då tänkte han för sig själv: ’Går jag nu hem, så kommer folket att storma in till mig, och jag kunde dock med bästa vilja inte ge dem den minsta tillfredsställande upplysning om denna företeelse. Men jag vet vad jag skall göra: jag skall bege mig upp på det ganska höga Olivberget till Lasarus och rådgöra med honom om denna företeelse. Han har alltid varit en sådan man efter Guds hjärta, även om han stod i mången tvist med templet, och han vet säkert mer än jag och hela templet!’ Tänkt och gjort!

[3] Och när han kom till den öppna stora trädgårdsporten, frågade en utställd vakt vad han sökte där.

[4] Och Nikodemus sade: ”Jag måste rådgöra med Lasarus om viktiga spörsmål, så låt mig gå in!”

[5] Och vakten frågade honom om hans namn, vilket han även genast fick veta, varpå denne då lät Nikodemus gå upp på berget; för han hade ett gott och rättfärdigt rykte hos var och en. Vaktmannen frågade honom endast om han inte kunde säga honom vad den aldrig förut skådade underliga företeelsen möjligen kunde betyda.

[6] Och Nikodemus sade vänligt till vaktmannen: ”Ja, du min vän, just för dess skull vill och måste jag bege mig till Lasarus uppe på berget, eftersom jag vet att han vid denna tid, för festens och marknadens skull, alltid plägar bo på detta berg i sitt stora värdshus! Han är mycket kunnig i sådana ting och skall säkert kunna upplysa mig om det på bästa möjliga sätt. Men så mycket kan jag som en av Jerusalems äldste säga dig med största visshet, att denna utomordentliga företeelse förebådar något gott för de goda och något ont för de onda; för detta är inte längre något vanligt spel av naturen. Var därför, om du är god, jämte mig helt obekymrad; ty intet ont skall vederfaras oss båda!”

[7] För detta tackade den redan mycket ängslige vaktmannen, och vår Nikodemus gick skyndsamt upp på berget och förundrade sig, vid framkomsten där uppe, inte lite över att finna så många människor som var helt glada till sinnet, som häpna betraktade den storartade företeelsen och skådade dess härlighet med glada miner.

[8] Men Jag sade till Lasarus: ”Du, broder Lasarus, den äldste Nikodemus, driven av stark fruktan, har kommit upp för att rådgöra med dig om vad denna företeelse möjligen betyder! Gå och ta emot honom, så skall Jag lägga i din mun vad du tills vidare skall säga till honom! Du kan gå nu, men berätta inte alltför snart att Jag är här!”

[9] Lasarus blev hjärtligt glad över detta; för han älskade Nikodemus som sin ende vän mycket högt. Och så gick han också snabbt och gjorde det som Jag hade rått honom till.

[10] När vår Nikodemus redan på flera stegs avstånd fick syn på Lasarus i den högst ovanliga dagsljusa natten, hälsade han honom redan på långt håll och sade: ”Broder, förlåt mig att jag besöker dig så sent om natten! Men du behöver ju bara se på de tolv eldpelarna där i öster, så kommer du mycket lätt att gissa vad som egentligen har fört mig hit upp till dig. Jag säger dig: i hela den stora staden såväl som i templet är det rent kaos! Det är ett sådant något som, mig veterligen, egentligen aldrig förut har existerat! I staden springer judarna och hedningarna omkring huller om buller som galna. Den muntra ungdomen driver gyckel och skyller hela denna företeelse på esséerna; men då skriker åter en gammal, på pengar utblottad rabbi genom alla gränder och gator: ’Messias kommer!’, vilket dock inte heller låter människorna komma till någon ro. Hedningarna tror på ett gudakrig, och trångsynta judar ser antingen den utlovade Messias ankomst, eller andra har Daniels yttersta dom för ögonen. Prästerna är rådvilla och vet inte hur de skall säga folket en hållbar och bara halvvägs sann stavelse på deras frågor. Folket blir uppretat i templet och hånar prästerskapet på ett helt oerhört sätt. Och så är det nu en sådan oreda i den stora staden som jag aldrig förut har upplevt!

[11] Jag satt själv i höga rådet i nästan en timme och blev tillfrågad från alla prästerliga håll; men vem kan ge någon ett vist råd vid sådana oerhörda företeelser?! Jag har skänkt dem alla ganska rent vin i bägaren; men det har över huvud taget inte burit den minsta frukt.

[12] Ja, vad mer kan man göra? Djuren lever efter sin oskyldiga instinkt, men prästerna i templet — jag säger dig — har varken instinkt eller än mycket mindre något förnuft eller något förstånd! Och så skapas verkliga halvmänniskor av dessa, eller egentligen inte längre några människor alls. Och se, vid detta utomordentliga tillfälle har jag då flytt hit upp till dig; för där nere i staden såväl som i templet är det inte längre möjligt för en sådan som oss att hålla ut!

[13] Men om du nu har någon tid över, så skulle du väl kunna berätta något särskilt från din livserfarenhet, vilket jag verkligen skulle uppskatta eftersom jag nu själv är mycket betryckt i min själ. Säg mig helt öppet: har du under dina resor i Persien och Arabien någonsin sett en liknande företeelse? Och om du någonsin har sett något liknande — vad var följden efteråt eller redan under framträdandet?” 

[14] Lasarus sade: ”Låt inte denna sannerligen allra mest storartat härliga ljusföreteelse göra dig tung om hjärtat; för den bär alls inget tecken på några onda följder för oss — åtminstone i den mån vi är bättre människor, som ännu har bevarat den gamla och fasta tron på Gud och vår trohet till Honom i vårt sinne, och så långt det varit möjligt har aktat på Hans bud! Men för de avfälliga är den en god maning och säger dem att den evige gamle Jehova fortfarande lever och har makten att tukta syndarna, hur och när Han vill. Om du betraktar denna företeelse från denna ståndpunkt, så kan du inte bli rädd. Se där de dryga hundratals människorna! De betraktar alla denna företeelse ur denna synvinkel och är fyllda av ro och är vid gott mod, och du med din åldersbeprövade rättskaffenhet inför Gud och människor har väl ändå inte heller någon anledning att frukta för denna företeelse! – Har jag rätt eller inte?”

[15] Nikodemus sade: ”Javisst, javisst, du har rätt och har svarat gott och vederkvickt mitt hjärta mycket med dina vänliga ord, för vilket jag är dig tacksam av hela mitt hjärta; men du har ännu inte nämnt något om huruvida du under dina vida resor i Persien och Arabien någonsin har sett något liknande!”

[16] Lasarus sade: ”Aldrig, varken i Persien eller i Arabien, har jag sett sådana företeelser! Andra ofta också mycket sällsamma företeelser har jag väl sett i stor mängd vid dag och natt, vilka säkert också får den människa som ser dem för första gången att häpna mycket; men eftersom de återkommer likadana vid vissa tider, så gör de inte något särskilt intryck på de infödda. Men denna företeelse skulle säkert skrämma vettet ur de modigaste araber; för på denna jords mark har ännu aldrig någon människa sett något liknande, utom någon profet, i en profetisk hänryckning sådant man berättar om den gamle fader Kenan och Henok, och även om Moses, och även om Elias och om Daniel. Men med köttsliga ögon torde en sådan företeelse aldrig förr ha skådats. Denna företeelse skall dock inte förbli stående så, utan efter min känsla snart förändras, och det till och med flera gånger.”

[17] Nikodemus sade: ”Menar du allvar?”

[18] Lasarus sade: ”Sannerligen, så som de tolv ljuspelarna nu står och även ständigt växer till något, så kommer de inte att förbli ända till slutet!”

[19] Nikodemus sade: ”Åh, då blir det ännu värre i staden och i hela trakten runtomkring! Vad kommer dina båda systrar att göra därhemma? De kommer ju försmäkta av ångest, så som även min familj i mitt hus!”

[20] Lasarus sade: ”Åh, bekymra dig om något annat! Det har redan Herren sörjt för; ty Han låter inte de Sina försmäkta, vad som än händer. För Herren vakar också över dylika företeelser, låter dem bli till, förändras och försvinna, och det alltid till det bästa och till frälsning för människorna på denna jord. Och så må du även vara helt obekymrad för din familj; för Guds vilja vakar över oss alla!”

66. Nikodemus på Olivberget

[1] Nikodemus sade: ”Däri har du fullkomligt rätt, broder! Den som fullt och fast förtröstar på Gud, honom kan inget ont vederfaras, även om Gud ganska ofta tillåter att människor vederfares mycket, där Guds goda omsorg inte kan förstås så tydligt med vårt sinne. Mig själv har det redan hänt så några gånger, och jag är därför likt ett barn vid sådana stora företeelser på denna jord, som alltid har en fruktan för elden därför att det redan en gång har bränt sig på fingret vid elden. Och så har det också gått för mig, och det redan några gånger, och den ena gången genom en blixt som bedövade mig och efteråt en tid lämnade kvar mycket kännbara smärtor i mina lemmar. En annan gång fattades jag av en virvelvind, lyftes till mer än två manshöjder upp i luften och sattes därpå mycket ovarsamt åter ned på marken. Så har gott och väl två gånger ett oväder på Galileiska sjön drivit mig omkring i över fem timmar mellan liv och död, och åter en annan gång blev min annars helt sansade och väl tämjda mulåsna vild, började springa alldeles jämmerligt, och det så länge att den till slut sjönk ned av trötthet och klämde min fot kraftigt. Det var också en kraftig blixt och en snabbt därpå följande åska som vållade detta.

[2] Och se, dessa och flera olyckor har vederfarits mig genom rena naturföreteelser, och så har jag fortgående en liten ångest när jag åter upplever någon ovanlig företeelse. Jag har vid alla mina olyckor visserligen inte förlorat mitt jordiska liv, vilket vid liknande oförvållade tillfällen redan har drabbat väldigt många människor; men jag är ändå alltid fylld av ångest när det i jordens natur, genom Guds tillåtelse, kommer fram sådana företeelser som våra mänskliga krafter aldrig kan mäta sig med. Och detta är just nu helt särskilt fallet, då de tolv oerhörda eld- och ljuspelarna där i öster hotar att förinta allt på jordens rund. Jag tror på Gud och förlitar mig fast på att Han skall beskydda oss mot all stor olycka; men just där, där de mycket hotfulla pelarna berör jordens mark, skulle jag just inte vilja befinna mig — för där kommer det säkert att se mycket eldstormigt ut.”

[3] Vår Lasarus sade ur Mig: ”Inte heller där borta i Eufrats trakt kommer någon varelse att skadas av dessa pelare — det kan du vara helt försäkrad om, och du behöver inte alls ängslas för det. Men se nu, de mellersta tio pelarna rycker nu allt närmare och närmare varandra; bara de båda yttersta förblir ännu orörliga! Se, det är redan en förändring! Och nu stöter de samman två och två, och förenar sig så att vi nu bara ser fem stora mittpelare, utan att ljuset därigenom blir starkare eller ens svagare. Se, åter en förändring! De båda yttre pelarna rör sig ännu inte!”

[4] Nikodemus sade: ”Denna märkvärdiga förändring förefaller mig nu vara ledd av ett tänkande väsen, eftersom sådana företeelser annars möts sinsemellan mer plumpt och helt planlöst, ibland förenar sig, ibland också splittras eller rentav förstör varandra. Tänk bara på de högst klumpiga och planlösa molntågen vid stormar och blixtarnas planlöshet när de far hit och dit! Men bakom denna storartade företeelse förefaller i varje fall ett yttrest klokt tänkande väsen vara dolt, och man kunde nästan få den tanken att detta är någon ny trollkonst av esséerna, som i den trakten säkert också har nya besittningar. För dessa folk drar samman alla världens trollkonster på en enda punkt och är själva mycket uppfinningsrika i sådana ovanliga ting. Se bara! Nu börjar de fem pelarna också att förena sig! Deras rörelse går snabbt, och se, de är redan en! Ah, detta skall ge tempelmännen och folket mycket att tänka på och få dem att förtvivla ordentligt, och kommer att hjälpa många svaga in i vansinne!”

[5] Lasarus sade: ”Nu mindre än förut; för nu börjar redan många skylla denna sak på de nyligen ankommande indiska magikerna, eftersom företeelsen förefaller dem alltför plan- och regelbunden.”

[6] Nikodemus sade: ”Men vad anser du nu om denna verkligen ytterst märkvärdiga företeelse? För även om den också kunde framställas av magiker, så kunde den, i kraft av sin oerhörda storhet, ändå snarare härröra från Jehovas vilja, och kanske finnas där eller åtminstone tillåtas just för att särskilt för oss judar tillkännage något kommande domslut eller någon annan ännu dold plan om vad Gud har för avsikt med oss människor. Vet du vem som möjligen ändå skulle kunna stå bakom denna företeelse?”

[7] Lasarus frågade honom: ”Vem kan du då åsyfta?”

[8] Nikodemus sade: ”Just den mirakulöse Frälsaren från Nasaret! Han var nu på festen och — tror jag — två gånger i templet, där Han sade de allra hårdaste sanningarna rätt i ansiktet fariséerna, så att de till sist till och med ville stena Honom. Han drog därefter säkerligen vidare, och Han torde nu inte vara alltför långt borta från det ställe där vår företeelse stiger upp. Jag har den här gången dessvärre inte kunnat finna tillfälle att åter besöka Honom i hemlighet; för du vet redan vilka tendenser templet nu förföljer. Men det gör inget nu, då jag — oss emellan — tror på Honom och Hans utsändelse; för är Han inte Messias, så kommer hädanefter heller ingen annan i evighet till denna värld. Men det kan jag — förstå mig rätt — bara säga dig mellan fyra ögon, eftersom jag vet att också du är av samma åsikt, så som många ur folket; men man får ännu inte uttala detta alltför högt i Jerusalem. Alltså, min vän, den nämnde Frälsaren torde väl också veta om denna företeelse; och vad den möjligen skall eller kan tillkännage, det torde också Han veta allra bäst. – Vad säger nu du om denna min åsikt?”

[9] Lasarus sade: ”Ja, ja, det kunde du nog ha helt rätt i; jag förstår dig ännu inte helt, när du säger att du tror att Frälsaren från Nasaret på allvar är den utlovade Messias, men ändå har en fruktan för att bekänna Honom som det Han otvivelaktigt är, högt inför hela världen. Är Han Messias, så är Han enligt många ställen som är dig välbekanta hos Moses, Elias, Jesaja, Jeremia och ännu många andra profeter och siare Jehova Sebaot Själv. Men om Han är detta — vad är då hela världen mot Honom?! Kan Han inte blåsa bort den med ett andetag, om den till sist ändå skulle bli Honom alltför misshaglig och människornas alltför stora ondska skulle sätta Hans tålamod på alltför stor prövning?! Men om Han alltså tvivelsutan är just hela skapelsens allsmäktige Herre, och du också tror det — hur kan du då fortfarande ha någon fruktan för den dumma och blinda världen?! Se, det är enligt mig sannerligen inte särskilt insiktsfullt av dig! Att du första gången bara besökte Honom om natten, det var väl begripligt; men Han har därefter redan varit här ett par gånger, och du har varken om natten och ännu mindre om dagen åter besökt Honom, och det var uppenbart inte rätt av dig. Endast om du inte fullkomligt tror att Han är den sanne Messias, så ursäktar det en aning din fruktan och ljumhet, och du kan väl ännu ta igen det försummade! – Har du förstått vad jag har sagt dig med detta?”

[10] Nikodemus sade: ”Broder, du har fullkomligt rätt; men vad kan man göra, när man dessvärre är en medlem av templet och har händerna fulla med arbete bara för att hålla templet i sådan stämning att det inte tillåter sig alltför grova övergrepp på människornas rättigheter? Men för att åstadkomma detta måste man dessvärre ofta börja yla med vargarna och i hemlighet avleda dem från de goda hjordarna på ett klokt sätt, för att dessa inte skall slitas och helt uppslukas av dem! Och så var det sannerligen inte så lätt för mig att komma ifrån och att tillbringa tid med Frälsaren, så som jag inte heller har kunnat träffa dig, min mest beprövade vän, utom i templet, nu under nästan två års tid. För det var just profeten Johannes och nu Frälsaren från Nasaret som vållade templet stora bekymmer, och nästan varje vecka hölls ett stort råd om hur Han rör sig och undervisar, och åtgärder vidtogs för att tysta Honom; men hittills har alltsammans inte burit någon frukt, eftersom folket håller Honom dels för en stor profet, men dels också på allvar för en kommande, framväxande ny kung, och till största delen men också redan för den helt äkte Messias, vilket också — uppriktigt sagt — är fallet för mig själv.

[11] Det märkvärdiga är dock detta, att Han har en stor skara anhängare bland romarna, och de inte lägger något hinder i vägen vid utbredningen av Hans lära! Det betraktar jag som ett stort tecken på äktheten av Hans messianska värdighet. Men vet du nu inte vart Han möjligen har dragit från Jerusalem? Vid detta tillfälle skulle jag själv ha god lust att uppsöka Honom och att rådgöra med Honom.”

[12] Lasarus sade: ”Min vän, se nu bara åter på de tre ljus- och eldpelarna; för nu börjar också de båda yttre pelarna att röra sig och närmar sig den ena mittpelaren. Vi vill nu se vad som blir av detta! Se, den ena har nu redan förenat sig med mittpelaren från middagssidan; men den från nordsidan stannade kvar, och vi ser nu bara två, och dessa två lyser nu lika starkt som de tidigare tolv, för deras ljus har nu blivit grällare och mera gediget. Ja, jag kan inte föreställa mig att det kunde vara ljusare på dagen! Bara himlavalvet är mörkare, och här och var åt väster är ännu en eller annan stor stjärna synlig.

[13] Och se där nere i staden, hur människorna springer huller om buller! Till och med på husens tak står människor och stirrar mot företeelsen! Men nu rör sig också nordpelaren mot mittpelaren och förenar sig med den! Nu har vi bara att göra med en enda pelare!”

[14] Nikodemus sade: ”Detta är sannerligen i högsta grad anmärkningsvärt! Vad kommer att hända härnäst?”

67. Nikodemus och Lasarus diskuterar ljusfenomenet

[1] Knappt hade Nikodemus uttalat frågan, så reste sig denna nu enda pelare och steg högre och högre, och det så länge och även ytterst snabbt att man snart inte mer kunde se den, och det blev åter mycket mörkt på jorden.

[2] Och Nikodemus sade: ”Där har vi det nu! Vad var nu denna så hotfulla företeelse, och vad betydde den? Att den var tillåten av Gud, det är väl nu helt klart; för ingen mänsklig makt kunde ha dragit den upp i himlavalvets djupaste djup. O du mänskliga vishet, hur står du nu inte åter där: så naken, så hjälplös och rådvill som ett nyfött barn! Min vän Lasarus, vad tänker du nu om denna företeelse, som nu i hela två timmars tid fyllde alla människors sinnen med fruktan och ångest? Var det en gudomlig händelse, så förestår oss stora ting, och var den något spel av jord- och luftandar, så har vi arma och svaga jordmänniskor inte heller något gott att vänta; för efter de stora, eldiga företeelserna kommer gärna stora jordstormar, stora oväder, jordbävningar och även krig, hungersnöd och pest. Och detta är sannerligen inga trösterika utsikter för oss arma människor! – Men vad är din åsikt om detta?”

[3] Lasarus sade: ”Jag vet för min del lika lite som du; men låt det vara nu! Se där bakom tälten den stora mängden människor! De är nu alla mina gäster, och över tvåhundra är fortfarande inhysta i huset, vilka torde ha sett föga av denna företeelse. Men bland dessa många människor som befinner sig bortom tälten, finns det säkert några som förstår denna företeelse bättre än vi båda.”

[4] Nikodemus sade: ”Ja, så är det nog; men hur kommer jag fram till dem?”

[5] På Min inre befallning sade Lasarus: ”Kom bara med mig, så skall jag presentera dig för rätt person!”

[6] Nikodemus sade: ”Det vore väl bra alltsammans, om jag kunde förbli okänd, så att jag inte blir avslöjad i templet.”

[7] Lasarus sade: ”Ah, oroa dig för något annat! De människor som du finner här hos mig är själva fiender till templet, eftersom de har funnit ett bättre tempel; därför har du inte det allra minsta att frukta av alla dessa människor — gå bara helt obekymrat och modigt med mig!”

[8] Först då beslöt Nikodemus att gå med Lasarus till oss.

[9] Men när han kom närmare Mig, blev han alldeles förskräckt, eftersom han inte hade någon aning att han skulle möta Mig där.

[10] Men Jag steg fram till honom, räckte honom handen och sade: ”Varför blir du förskräckt av att se Mig som om Jag vore något spöke? Du ville ju komma efter Mig så snart Lasarus berättade vart Jag hade dragit, och nu har du Mig här! Passar inte detta ännu bättre för dig?”

[11] Nikodemus sade nu: ”O Herre, det gör det förvisso; men Du är Guds Helige och jag en gammal tempelsyndare! Det trycker och betungar mitt hjärta mycket, och jag har nu föga mod att tala med Dig.”

[12] Jag sade: ”Om Jag förebrår dig en synd, så kan du säga: ’Herre, förlåt mig min synd!’ Men eftersom Jag inte har någon anledning att säga dig detta, så är du fri och kan tala som det behagar dig. Vad säger du då om företeelsen, för vilken tempelmännen nu ännu ligger i luven på varandra?”

[13] Nikodemus sade: ”O Herre, företeelsen var något oerhört, som aldrig förut existerat sedan världens begynnelse! Men vad den betyder, det vet säkert Du bättre än vi alla här, och därför ville jag bara fråga Dig. För jag hade förut till och med den åsikten att den kanske rentav härrörde från Dig, eftersom Du ju också mycket lätt hade kunnat befinna Dig i den trakten. Ty för ungefär ett år sedan skall, som jag senare har hört, något liknande också ha visat sig vid Ceasarea Filippi under Din närvaro, och skall ha varit den egentliga orsaken till branden i den staden. Och så menade jag då också nu att det här kunde vara en upprepning av den företeelsen vid Ceasarea Filippi, ifall Du befann Dig i den trakten. Men Du är fortfarande här hos oss i Jerusalem, och så har vi sannerligen ingen orsak att ängslas vidare för företeelsen nu. Men vad var då denna företeelse? Du, o Herre, vet väl detta allra bäst, såsom jag redan har sagt! Om det vore Dig välbehagligt, så kunde Du väl säga oss något om det!”

[14] Jag sade: ”Företeelsen var Min vilja och därmed också Mitt verk; men vi har senare ännu tid att tala mer om detta. För var nu lugn, ty denna företeelse som du såg var inte det sista som denna natt skall bjuda på; först därefter skall förklaringen följa inne i huset! Men lyft nu allesammans era ögon, och se vad som nu skall visa sig i en bild!”

68. Framträdande av det gamla och det nya Jerusalem

[1] När nu alla riktade sina ögon uppåt, då blev himlen glödande och färgad blodröd, och man såg staden Jerusalem på den glödande bakgrunden, belägrad av romerska krigare, och ur stadens portar rann blod. Strax därpå stod staden i klara lågor, och en tjock rök omslöt hela den vida horisonten. Strax därpå såg man ingen stad mer, utan endast en rykande hög med spillror. Slutligen försvann även denna, och man såg en ofruktbar öken, på vilken vilda horder byggde sig en boningsplats. Därefter försvann denna företeelse, och man hörde ett stort ångestskri från staden, och Nikodemus menade att det nu uppenbart utbröt ett uppror i staden.

[2] Men Jag lugnade honom och sade: ”Detta är ännu fjärran; men från och med nu, mellan fyrtio och femtio år, skall det ske så i detta land, och denna stad — eftersom den inte har velat känna igen tiden för sin storligt nådefulla hemsökelse — skall göras fullständigt slut på. – Men vänta nu ännu på det sista! Först därefter skall vi gå in i huset och samtala om detta. Men var nu vidare uppmärksam på vad ni skall få se!”

[3] Vid Min befallning såg åter alla mot himlavalvet, och ljuspelaren sänkte sig åter ned från höjderna mot jorden, dock inte mer på det ställe där den förut hade uppstått ur tolv enskilda pelare, utan på den helt motsatta platsen åt väster, och lyste nu emellertid mycket starkare än förut. Strax därpå delade den sig, dock inte mer i tolv pelare, utan ur dess oräkneliga delar bildades en övermåttan stor stad, vars murar bestod av de tolv huvudsakliga ädelstensslagen och spred en högst mångskiftande ljusglans åt alla håll. Och så hade denna stad också synbarligen tolv portar, genom vilka oräkneligt många människor från alla jordens delar ytterst saligt vandrade ut och in.

[4] Men över staden, högt uppe i luften, stod, liksom bildad av rubiner och smaragder, en skrift efter det gamla hebreiska sättet, vars ord lydde: ’Detta är Guds nya stad, det nya Jerusalem, som en gång skall stiga ned ur himlarna till de människor som är rena i hjärtat och av god vilja; där skall de bo med Gud i evighet och lova och prisa Hans namn.’ Men denna skrift, liksom även hela denna företeelse, såg endast alla de som var med Mig på berget, och annars ingen i hela landet.

[5] Men sedan alla närvarande hade brustit ut i ett salighetsjubel och formligen ville börja tillbedja Mig, då försvann företeelsen, och Jag förmanade alla att de skulle tillbedja Gud i hjärtats tystnad och inte med högljudda, larmande ord likt fariséerna, vilket inte har något värde inför Gud. Då upphörde de och gjorde sina betraktelser tyst i hjärtat.

[6] Först efter en liten stund sade Jag: ”Nu är det blivit mitt i natten, och vi skall bege oss in i huset och där ta något bröd och vin. Därpå skall Jag kort belysa de företeelser som har ägt rum.”

[7] Vid dessa Mina ord begav sig alla åter in i huset, vars stora matsal ännu var ganska väl upplyst.

[8] När vi snart åter befann oss i salen i god ordning vid våra bord och Lasarus och Nikodemus tog plats bredvid Mig, då fördes vin och bröd till alla borden i den rikligaste mängd, och Jag bjöd alla att nu stärka sig något. Och alla tog bröd och vin och åt och drack med glädje

[9] Sedan vi väl hade stärkt oss, betraktade vår Nikodemus de olika gästerna vid borden närmare, lade märke till de sju tempelmännen som satt med slavhandlarna vid ett mindre bord, och sade en aning förlägen till Mig: ”Herre, där ser jag präster från templet som jag känner igen alltför väl! Hur kom dessa hit? Skall de inte förråda oss? Kan man lita på dem?”

[10] Jag sade: ”Min vän, de som väl är hos Mig, de har inte längre någon gemenskap med templet där nere! De blev utskickade hit från templet i förklädnad för att iaktta Mig och Mitt verk; men de kände igen sanningen och övergav templet för alltid. Men om några dagar skall de jämte flera andra resa till Rom med dessa höga romare där och bli omhändertagna där, och så har du alls ingen att frukta för att han eventuellt skulle förråda dig för att du är här; därför kan du nu vara helt lugn.”

[11] Nikodemus tackade Mig för denna upplysning, grep ett stycke bröd till, åt sedan upp det helt obekymrat och tog därpå bägaren med vin och drack ut den helt.

[12] Sedan då nu också Nikodemus hade stärkt sig fullständigt, sade han till Mig: ”Herre och Mästare, då nu allt befinner sig i ro och Du har lovat att i korthet ge oss ett ljus över de företeelser som så mirakulöst har tilldragit sig idag, så ville jag be Dig att Du nu skall uppfylla Ditt löfte!”

[13] Jag sade: ”Det skall Jag också göra; men när Jag har talat färdigt, fråga Mig då inte något mer om detta, utan låt då var och en själva tänka över det förnumna, så skall det vara till mer nytta för hans själ än långa frågor! Så lyssna därför!”

69. Herren förklarar ljusfenomenet

[1] (Herren:) ”De tolv eldpelarna i öster framställde med rätta Israels tolv stammar, och den starka mittstammen var Juda, och de båda yttersta var Benjamin och Levi. Genom de olika händelserna smälte de tolv stammarna samman till slut i den ena Juda stam, och denna är Jag, som har kommit för att förena alla de andra stammarna i Mig som den enda sanna Juda stam, så att de alla så skall bli Ett i Mig, så som Jag och Fadern i himlen är fullkomligt Ett från evighet till evighet.

[2] När ni såg de sju pelarna, då såg ni på sätt och vis de för er redan bekanta Guds sju andar, och när de därpå blev tre, då såg ni i Benjamin Sonen, i Levi Anden, och i mitten Juda som Fadern. Och se: Fader, Son och Ande blev Ett, var Ett från evighet och skall även evigt förbli Ett! Och detta Ett är just också Jag Själv, och den som hör Mitt ord och handlar, gör och lever efter det, han skall även vara Ett med Mig och i Mig. Han skall liksom Jag fara upp till Guds himlar och skall ha det eviga livet i Mig. – Detta är helt kort den fullt sanna betydelsen av den första företeelsen.

[3] Men vad den andra företeelsen beträffar, så visade den det fulla måttet av syndens fasor hos detta folk — som nu mitt på den ljusaste dag som har gått upp över det ändå vandrar i allt mörker och vill vandra vidare. Och därför skall det skörda frukterna efter sina gärningar, och det i den tid som Jag, Min vän, redan har förkunnat för dig ute i det fria, nämligen mellan fyrtio och femtio år, och Jag fogar ännu till en utomordentlig tålamodsfrist på högst ännu tio och sju år; men sedan skall det också vara fullständigt slut med detta folk för alla tiders tider. Och detta säger Jag er: denna jord och denna synliga himmel skall förgås och bli murken och bräcklig som ett gammalt klädesplagg; men dessa Mina ord skall uppfyllas och aldrig i evighet förgås!

[4] Ty Jag är Herren. Vem vill gå till rätta med Mig och vill dra ut mot Mig med lansar och svärd?! Ja, de skall även göra det, och detta Mitt kött skall finna döden på korset; men just det skall göra deras mått fullt och oåterkalleligen besegla deras undergång. För blindheten vill härska och döda sin Gud. Och det skall den göra inom sannerligen inte alltför lång tid, och även denna fasansgärning skall tillåtas, för att deras undergång för alla tiders tider skall bli fullkomligt säker och oundviklig. Men det som skall tjäna till detta folks undergång, det skall tjäna er till den största frälsning och till det mest fulländade uppnåendet av det eviga livet.

[5] Men oroas nu inte av att Jag har sagt er detta i förväg; för denna onda avkomma där nere kan döda denna Min kropp, men inte Den som lever i Mig och evigt verkar och skapar och ordnar. Men Jag skall sannerligen inte heller lämna kroppen i graven; för redan på tredje dagen skall Jag åter uppväcka även denna kropp och skall sedan åter fram till tidens slut umgås med dem som tror på Mig, älskar Mig och håller Mitt ord. Och ni, Mina bröder, skall få se Mig och tala med Mig så som nu, då Jag ännu vandrar bland er i det ännu inte förklarade köttet.

[6] Om ni nu betänker allt detta, så skall ni alla inse att den andra sorgliga företeelsen har sin fulla och levande grund. Men ingen av er må säga: ’Herre, det kunde Du väl ändra med Din allmakt!’ eller: ’Det kunde Du göra annorlunda!’ För sannerligen säger Jag er, att Jag nu ändå gör det allra yttersta som Min eviga och högsta gudomliga visdom visar Mig, och det hjälper ändå inte detta folk där nere mer; för det är så förstockat genom sin egen, onämnbara ondska att inte heller någon Guds makt mer kan hjälpa dem.

[7] ’Ja’, tänker ni och säger inom er, ’ja, hur skulle något sådant vara möjligt? Gud måste ju kunna göra allt som Han alltid vill!’ Ja, det kan Gud förvisso. Men inför människoviljans mest fullkomliga frihet kan och får Gud aldrig någonsin göra det Han vill; för skulle Gud där bara i ringaste mån träda i vägen för den mänskliga viljan, så skulle människan bli en barndocka, dragen i den fasta gudomliga viljans snöre, och kunde därvid i evighet aldrig nå fram till någon självständighet i livet. Men kan hon inte nå fram till denna av sig själv, så är det nödvändigtvis också för all evighet slut med själens eviga liv. 

[8] Människan måste alltså ha sin mest fullkomligt fria vilja, som endast genom yttre lagar och genom den självvalda (frivilliga) lydnaden kan nå fram till sin sanna fördel, och därvid får den gudomliga allmakten ha föga eller egentligen inget alls att göra, och måste därför, för det självständiga livets skull, tillåta människan allt vad hon har lust till, och alltså också nu dödandet av till och med Mitt allra mest oskuldsfulla kött.

[9] Och eftersom denna mänsklighet här i Jerusalem nästan helt har förkastat Guds lag och i stället har upprättat stadgar som är mer tilltalande för dem och tjänar deras världsliga intressen, och som rätt och slätt strider mot Mina stadgar — givna åt människorna genom Moses och genom profeterna — och vill helt undantränga dem, men när Jag nu vittnar mot dem och mot deras stora orättfärdighet mot Gud och mot människorna, så hatar de Mig och vill döda Mig till varje pris i världen. Ja, även det skall tillåtas dem; men då skall även deras mått av begångna fasansgärningar vara fullt, och då skall det vid detta folk i sin fullhet hända det som ni förut har sett som i den andra företeelsen.”

[10] Nikodemus sade nu: ”Herre och Mästare, jag är nu av den åsikten att tempelmännen torde ha blivit kraftigt tillnyktrade av de två företeelserna, och de skall i fortsättningen akta sig väl för att lägga händerna på någon; för jag har hört mycket tydligt i templet hur folket tillrättavisade de högst förlägna prästerna att Gud nu skall döma dem alla, eftersom det just är de som prästerskap som har dödat de flesta profeter, ända ned till Sakarjas och Johannes! Och till och med översteprästen teg och vågade inte svara något till folket, fastän de helt fräckt krävde tillbaka sina frambringade offergåvor från templet, vilket annars betraktas som ett alltför stort brott. Och eftersom jag själv har iakttagit detta, så är jag av den åsikten att de inte längre kommer att vara så särskilt hatfulla och uppstudsiga mot Dig, o Herre och Mästare. De kommer att ta sig god tid med att bemöta Dig fientligt! Samtidigt har det kommit en ytterst skarp varning till templet från det höga romerska rättsväsendets sida genom en överste angående jus gladii, och denna torde väl för alla tider beröva dem lusten och ivern att någonsin döma någon till döden utan ett romerskt domslut.”

[11] Jag sade: ”Det skall de inte heller göra; men de skall i sitt raseri och sin mordlust ljuga den romerske domaren i öronen, och föra fram betalda vittnen i sådan mängd mot Sitt offerlamm, så länge att till slut domaren måste göra det som de vill. Visserligen tror redan många människor på Mig och på Min lära, men templet har ändå en stor, om än helt blind anhängarskara, och med den kan det ännu åstadkomma allt. Men att templet ännu har en stark anhängarskara, det bevisas av den nästan oräkneliga mängd människor som vid festerna vallfärdar till templet. Men dessa stora talrika vallfärder vittnar ju mer än till övermått om hur många som ännu klänger sig fast vid templet, och hur många blinda det ännu finns i hela judalandet, som därigenom inbillar sig visa Gud en välbehaglig tjänst — när de helt samvetsgrant gör det som anbefalles dem från templet. Om du rätt ställer detta för dina ögon, så skall du nu finna ännu mycket litet säkerhet för Min kropps liv bland judarna.”

70. Judarnas förflutna och framtid

[1] Detta samtal förnam även romarna, och Agrikola reste sig helt upprörd och sade: ”Herre över alla himlar och världar, om denna pöbel när nere någonsin skulle planera något sådant, kan Din allmakt säkerligen informera oss i förväg, så skall vi skall då inte dröja med att få ett fullständigt slut på denna bedrägliga pöbel, och redan i morgon kommer jag att rikta Pilatus uppmärksamhet mot denna sak!” 

[2] Jag sade: ”Min mycket käre vän, du såg redan den första dagen av din ankomst Min här och Min makt, och det kostar Mig bara en vink, så står oräkneliga skaror av de allra mäktigaste änglar till Mitt förfogande, av vilka en enda räcker för att förinta hela jorden och hela den synliga himlen på ett ögonblick! Men just därför har Jag inte kommit till denna värld, för att Jag skall döma och fördärva den, utan endast därför, att den genom Mig skall räddas från undergång. Och så måste Jag låta människornas fria vilja ha sin gång, sådana de än är, även när de vill bära hand på Min kropp; ty verkar Jag där emot den med Min gudomliga, av Fadern Mig givna viljemakt, så dödar det varje människas själ, och ingen kan tänka på något evigt liv efter köttets fall, och än mindre tro på och hoppas på det.

[3] Åh ja, människorna behövde inte alls bära hand på Mitt kött och skulle ändå kunna nå det eviga livet för sina själar, så som även ni skall nå det, om ni förblir i Min lära intill slutet av ert jordeliv — utan att någon skulle behöva bära hand på Mig — och var och en som ändå skulle bära hand på Mig, han skulle inte ha livet och inte heller nå det.

[4] Men där nere hos dessa världsliga människor förhåller sig saker och ting annorlunda. De har alla uppenbart blivit tjänare åt helvetet och dess lögnfurste och står nu på hans världsliga lönelista. De staplar synder på synder och fasor på fasor, bedriver allehanda otukt, äktenskapsbrott och blodskam, och traktar fortgående efter hur de skulle kunna göra någon till proselyt, genom att utlova honom himlen och det eviga livet. Men har någon väl blivit deras proselyt, så drar de nästan helt hans förmögenhet ur honom, för att han skall köpa sig himlen och det eviga livet.

[5] Men har de en gång gjort en sådan blind hedning helt fri från hans förmögenhet, så säger de med hycklarmin: ’Så, så, vän, se, nu är du redan på halva vägen till himlen och till det eviga livet! Hittills har vi verkat för dig; men från och med nu måste du själv handla enligt lagen som vi har visat dig, annars vore vårt förarbete och dina offer som du har frambringat till Gud utan värde!’

[6] Och så plundrar de den ene efter den andre och gör sedan vidare ingenting alls för honom; och kommer han till dem för något råd, så hänvisar de honom till sina predikningar, om han inte kan betala för rådet. Men kan någon betala för ett råd, så får han då också utöver predikan ett råd, som vanligen är en fint sammanfogad lögn.

[7] Och liksom dessa himmel-och-evigt-livs-försäljare själva inte kommer in i himlen, eftersom de själva inte tror på något och aldrig har trott, så låter de inte heller någon annan komma in, eftersom de spärrar vägen dit med sina allra mörkaste lögner.

[8] Den som ännu inser detta med ett klarare förstånd och börjar utforska sanningen, honom fördömer de genast som en kättare och hädare av Gud, och förföljer honom med all sin vrede ända till sista bloddroppen, så som de av samma skäl till största delen har dödat profeterna som var fyllda av Guds ande, vilkas gravar de nu till skenet hedrar och vitkalkar på de bestämda minnesdagarna. Men de själva är just likt de vitkalkade gravarna, som även utåt ser helt uppbyggliga ut, men invändigt är fyllda av as och vämjelig stank.

[9] Ni menar nu visserligen och säger inom er: ’Ja, om denna onda avkomma sedan länge har varit av sådan beskaffenhet, så skulle ju deras Gud även för länge sedan ha kunnat göra fullständigt slut på dem!’ Ja, det skulle Gud nog ha kunnat göra, och Han har också delvis gjort det genom mångahanda straffdomar, som en gång gick så långt att hela det judiska folket i fyrtio år hamnade i Babylons hårda fångenskap, och Salomos tempel och till största delen även staden Jerusalem blev förstörda. Därefter gjorde folket åter bot och vände sig åter till Gud. Och det blev åter fritt och kom åter till detta utlovade land, byggde åter upp stad och tempel som på nytt, och levde sedan en tid i mycket god ordning. Men när det sedan åter kom till yttre glans och anseende, började de så småningom att även åter avvika från de rätta vägarna, och gjorde egna stadgar åt sig själva — det vill säga huvudsakligen templet, det ställde dem i de gudomliga lagarnas ställe och förmådde folket att strängt följa dessa människostadgar, medan prästerna öppet sade och lärde ut: ’Det är nyttigare för er att akta på dessa nya lagar än på de gamla!’ Och på detta sätt fortsatte det vidare och vidare, och det blev sämre och mer gudlöst än under domarna och kungarna.

[10] Men det saknades aldrig förmaningar och delvis allvarliga hemsökelser, som dessvärre inte mer fann någon fruktbar jord. När folket jämte kungarna och prästerna knappast längre tänkte på den levande Guden och försjönk i världslig yra, så sände Gud åter profeter och hotade dem strängt att en mäktig fiende skulle släppas in i landet som skulle underkuva alla judar och föra deras kungar i fångenskap, och bortföra judarnas hustrur, döttrar, oxar, kor, kalvar och får som gisslan, och även ta mycket guld, silver, många ädelstenar och pärlor från dem, och att folket skulle förslavas för alltid. Kort sagt, allt framställdes för judarna i väl begripligt tal, hur det skulle gå om de inte avstod från sina världsliga stadgar och från sitt världsliga väsen. Men allt detta var förgäves, och profetian gick i uppfyllelse; för romarna trängde in i landet, erövrade det och gjorde efter profetian.

[11] Nu fick judarna mer än nog av världsliga lagar och måste akta på dem på liv och död. Templet vände sedan tidvis tillbaka till Gud under några fromma präster, men höll inte ut, och har sedan — säg — trettio år sjunkit ned till en äkta rövarkula och mördargrop, och är nu i sig själv sämre beskaffat än något avgudatempel i forntid och nutid.

[12] Och fastän Jag nu, som Herren, iklädd kött, Själv undervisar i templet under de mest uppenbara tecken och lär hela folket jämte tempeljudarna sanningen, så hjälper det dock ändå inte, utan fariséerna fortsätter nu med sitt svek och sina lögner ännu värre än någonsin, och håller ständigt råd om hur de skulle kunna skaffa Mig ur denna värld. Och även det skall till och med tillåtas dem, för att deras fasansmått skall bli fullt. Men sedan kommer också den stora domen över detta folk, som i den andra företeelsen visades er alla, och därmed också deras, judarnas, slut, varpå de då skall skingras som agnar till alla världens ändar. Och deras namn, som hittills var ett så högt rosat namn inför hela världen, skall bli föraktat.

[13] Om de hade känt igen denna nådebesökelsens tid, så skulle de för evigt ha blivit och även förblivit det första folket i hela oändligheten; men eftersom de just inte ville känna igen denna tidens stora tid, så skall de — räknat från den stora domen över dem alla — också bli det minsta folket på jorden. Skingrade bland alla folk på jorden, skall de bland alla slags förföljelser få söka sin föda likt fåglarna under himlen, och de skall överallt vara underkuvade.

[14] Och om det än i de senare tiderna skall finnas några som skall samla på sig berg av mammon, så skall de ändå inte kunna köpa sig något land, något rike och något herravälde på jorden; och så skall de förbli till vittnesbörd för denna Min profetia ända till slutet av denna jord.”

71. Öde eller viljans frihet

[1] (Herren:) ”Men tro inte att det är något sådant som vissa blinda världsligt visa kallar öde, som om Gud redan för varje människa hade bestämt vad hon har att invänta under sitt korta eller längre liv! Att tänka och tro något sådant kan bringa själen död, eftersom det är en lära som är ett hemligt foster från helvetet, och står i skarpaste kontrast till de sanna livsprinciperna från Gud för människorna. Människorna bestämmer sitt eget öde genom felaktigheten i sin fria vilja och genom att de inte vill väcka de sju livsandarna i sig själva, varigenom de inte heller kommer till den sanna åskådningen av sin inre, sanna och oförgängliga livsskatt. Därigenom kommer de på avvägar och vill då också uppsöka livets sanna, inre ljus i världens ljus och glädjefyllt vandra och handla efter det.

[2] Men har en människosjäl en gång riktigt fastnat i sitt självskapade världsliga högmods tjockaste natt, så kan inte heller alla himlarnas änglar ge henne någon annan riktning vid bibehållandet av hennes inre fria vlja, och då kan ingen säga: ’Se, så var det redan bestämt för denna människa!’ Ja, det fanns visserligen ett öde, men inte ett som utgår från Gud, utan från människan själv.

[3] Från Gud var det bara en tillåtelse, och det just till följd av människans fullkomligt fria vilja. Och vad Jag nu sade om en människa, det gäller då också om ett helt folk. Det är och förblir själv skaparen av sina tidsliga och sina eviga öden.

[4] Och så vore det stor villfarelse att anta att Gud redan från evighet har bestämt att allt detta skulle ske så som Jag nu har visat er genom företeelserna och förutsagt med munnen. Åh nej, ingalunda! Men allt skall ändå ske så, eftersom människorna vill ha det så, eftersom den allra största och mäktigaste delen av dem envist högst behagligt befinner sig i helvetets totala natt av fri vilja, och nu inte vill lämna denna dödens natt ens vid Mitt mest mäktiga rop.

[5] För mer än vad Jag Själv nu gör, har gjort och ännu kommer att göra, kan omöjligt göras om människans fria vilja fullständigt skall bevaras, och den för vilken ögonen då inte öppnas, och den som efter detta ännu inte vänder om, helar inget medel mer hans blindhet och järnhårda förstockelse av hjärtat, om vilket var och en kan säga att det är ett sant, gott och milt medel. Då måste domen komma och verka som sista medel. Men för att domen skall bryta lös, måste det mått som åstadkommer den vara fullt, vilket hos detta folk — såsom Jag har sagt — snart skall vara fallet. Så ängslas nu inte över detta; för inte Jag, utan de människor som inte vill omvända sig vill ha det så!”

[6] Nikodemus sade nu: ”Men Herre och Mästare, då ser det ju alldeles fasansfullt illa ut för mänskligheten! Om Gud Själv aldrig kan hjälpa sådana människor till och med mot deras dumma vilja och envishet — ja, vem skulle då kunna hjälpa dem?”

[7] Jag sade: ”Ja, Min vän, det är många jordiska ting som du inte förstår, men som du ändå ser och begriper — hur skulle du då fatta och begripa rent andliga ting, som du varken ser eller känner på något sätt?! Jag har ju sagt att Gud hos människan i fråga om hennes inre, andliga utveckling inte får leda och styra med Sin allmakt, och det utifrån Sin eviga ordning. För om Gud gjorde det, så skulle människan i sig själv bli till en död maskin och skulle aldrig kunna nå fram till någon friaste självständighet i livet.

[8] För hit till Mig den värsta rovmördare, så skall Jag plötsligt förvandla honom till en ljusets ängel; men då skall under tiden hans själviska väsen vara så gott som fullständigt dött! Men så snart Jag åter drar Mig tillbaka med Min allsmäktiga viljas ande, så skall hans själviska väsen åter bli verksamt, och framför dig skall den gamle rovmördaren stå. För hans kärlek är rov- och mordlust och är därmed hans liv; tar man detta från honom, så är han då fullkomligt död och har helt och hållet upphört att vara.

[9] Men en sådan människa kan ändå bättras, och det genom det högst svåra tillstånd som hon själv har försatt sig i genom sin onda kärlek. För människosjälen börjar först då tänka över orsaken till sitt onda och olyckliga tillstånd, när hon ur sig själv redan befinner sig i den tunga domen; och börjar själen en gång inse orsaken, då skall hon också snart märka inom sig önskan att bli kvitt sitt onda tillstånd, och skall börja begrunda medel och vägar för hur hon på något sätt skulle kunna göra sig fri från den onda domen.

[10] Och har själen en gång en sådan önskan och vilja inom sig, så är hon också redan kapabel att ta emot ett ljus, som från ovan erbjuds henne genom alla möjliga lämpliga medel.

[11] Om själen griper tag i de medel som erbjuds henne, så börjar hennes förut onda kärlek att omgestaltas i en god och bättre, ur och i sig själv. Det blir ljusare och ljusare i henne, och hon övergår liksom från steg till steg till en högre livsfulländning, och detta är endast möjligt genom att den skarpaste dom tillåts. Och så skall det också över judarna, när deras fasansmått är fullt, tillåtas en skarpaste dom, och det här och på den andra sidan, och det skall ödmjuka dem mycket för alla tiders tider, då de aldrig mer skall nå fram till något folkherravälde.”

72. Måttet på vad som är gott och ont

[1] Nikodemus sade: ”Herre och Mästare, men varför måste först då en sådan ond dom komma över ett folk, när det har gjort sitt mått fullt med synder av alla de slag? Och vad är det för ett mått, och vad består det av?”

[2] Jag sade: ”Det är emellertid en aning sällsamt att du som en av templets och hela stadens äldste inte förstår detta, och du har ju ofta för dig själv och för andra läst Salomos visa ordspråk! När ett barn i moderlivet en gång har blivit fullt moget, så har det fyllt sitt mått som foster, och det föds ut i den yttre världen. En frukt på trädet har nått sitt mått när den blir fullmogen, varpå den då faller från trädet. En människa som är kunnig i lagen, håller den fullständigt och överträder inte längre den av kärlek till Gud och till sin nästa, har därigenom gjort det ljusrika måttet av den egna livsfulländningen fullt och har därigenom redan på denna sida blivit en himmelens medborgare, eftersom hon i sig fullkomligt har besegrat den andliga döden och har blivit full av det eviga livet ur Gud.

[3] Men en människa som för det första aldrig riktigt anstränger sig för att närmare och klarare lära känna Guds livslagar — då världens nöjen drar henne alltför mycket bort — och som störtar sig från ett sinnesrus till ett annat, hon börjar glömma Gud, och hennes tro på Honom förminskas därigenom allt mer. Men allteftersom hon blir blottad på tron på en Gud, så blir även hennes föräldrar tröttsamma för henne. Hon inte bara lyder dem inte längre, utan retar dem genom all möjlig slags olydnad, slår dem till sist till och med, stjäl från dem och överger dem. Men allteftersom hon inte aktar sina föräldrar, så aktar hon sina medmänniskor ännu mindre. Hon bedriver otukt av alla de slag, blir en tjuv, en rövare och en mördare, för att skaffa sig medel att kunna hänge sig ännu mer åt sina sinnen och onda lidelser. Och så har denna människa till slut gjort sig fri från alla livslagar och handlar då efter sin onda och elaka naturs lagar, och försyndar sig så fullkomligt mot hela lagen. Men därigenom har hon också uppfyllt det ondas mått, har blivit en djävul, och har därigenom också i sig själv och ur sig själv bringat domen över sig själv till utbrott, och måste i sina stora kval och pinor nu själv tillskriva sig att ingen annan än hon själv var skyldig till det.

[4] Men att ett fullt mått av synder följs av domen — som är den egentliga andliga döden — det är från Gud redan från evighet så förordnat och oföränderligt fastställt för all kommande evighet; för vore det inte så, så funnes det ingen eld, inget vatten, ingen jord, ingen sol och ingen måne, och inte heller någon skapelse på dem.

[5] Elden är ett ont element, och fick den ta tag i dig, så skulle den ge dig döden. Men skall det därför inte finnas någon eld, eftersom den lätt utövar en dödlig verkan på människorna? Se, jorden har en viss dragning, till följd av vilken varje kropp blir tung och oavlåtligen strävar mot dess mittpunkt! Men i kraft av denna jords egenskap kan du falla från en höjd och döda dig. Ja, skall jorden inte besitta denna egenskap, eftersom den kan ge människan döden? Åh, då skulle det snart se mycket illa ut med jorden; för den skulle falla isär och lösas upp ännu mer fullständigt än ett isstycke i solen, och det vore slut med alla skapelser på den! För var skulle de bestå, om de inte hade något fast underlag? Och se, denna nödvändiga egenskap hos jorden och hos all dess materia är också en dom från Gud för all materia, utan vilken det inte funnes någon materia!

[6] Och så är allt en dom, förordnat av Gud, vad du än vill betrakta i denna värld, och den som vänder sig bort från det andliga och därmed också från Gud och i sin själ vänder sig till världens materia, han kan dock omöjligt komma någon annanstans än in i den gamla domen och sin egen död; för friheten och den fullaste friheten från dom är endast i den rena anden ur Gud, vilken var och en kan och skall få, som lever efter Min lära och tror att Jag har kommit till denna värld från Gud som Gud Själv, för att ge alla människor det sanna livsljuset och det eviga livet. För Jag Själv är sanningen, ljuset, vägen och livet. – Förstår du det nu?”

73. Det tredje ljusfenomenet förklarat

[1] Nikodemus sade: ”Herre och Mästare, det förstår jag nu och tackar Dig innerligast för denna Din så ytterst viktiga undervisning! Men eftersom Du nu har förklarat de två företeelserna för oss, så ville jag be Dig att belysa den tredje företeelsen för oss; för bakom den måste något stort vara fördolt.”

[2] Jag sade: ”Ja ja, Jag skall förvisso belysa den tredje företeelsen för er; men ni kommer inte helt förstå den; ty vad den ännu fjärran framtiden skall bringa, det kommer ni först klarare att inse när ni har blivit pånyttfödda i anden. Men Jag vill ändå säga er något om det, så hör då!

[3] Ljuspelaren som återvänder från himlen till jorden är Jag i Mitt levande ords ande, som Jag i framtiden skall lägga i hjärtat på de människor som älskar Mig och håller Mina bud; till dem skall Jag Själv komma och uppenbara Mig för. Och så skall de alla på nytt bli undervisade av Gud.

[4] Pelarens delning i oräkneligt många delar betyder uppenbarandet av den inre, andliga betydelsen av alla Mina ord och läror, som Jag sedan människosläktets begynnelse har givit människorna genom urfädernas, profeternas och siarnas mun, och nu Själv.

[5] Ur sådana många del-uppenbarelser av Guds ords inre, andliga betydelse skall då först en sann och stor ljus- och livslära sammanformas, och denna lära kommer då att vara det stora och nya Jerusalem, som kommer att stiga ned från himlarna till människorna. Och de som kommer att vara och leva i den nya läran, kommer att vandra i det nya Jerusalem och kommer att bo däri i evighet, och deras lycka kommer att vara oändlig och gränslös. Ty Jag Själv kommer att vara med dem, och de kommer att få skåda alla de otaliga härligheterna av Min kärlek, visdom och allmakt.

[6] Men från denna gamla stad Jerusalems undergång och fram till den nya gudsstadens tid på jorden kommer det vara föga ljus bland människorna på jorden; ty det kommer alltför snart resa sig en mängd falska profeter och präster i Mitt namn, och de kommer att göra falska under och förvilla människorna och göra dem blinda, ja Antikrist kommer att göra sådana ting med hjälp av jordens kungar, att till och med Mina utvalda kunde förledas, om Jag tillät det, att böja sina knän inför den nya Baal. Men Jag skall då åter låta en stor nöd komma över människorna, sådan som ännu inte har varit under solen. Då kommer Baal att störtas liksom den stora Babels sköka, och det levande ordets ljus i mångas hjärtan skall då komma och resa upp och frälsa de betryckta och nedböjda, och de skall alla glädja sig i det nya ljuset och lova och prisa Mitt namn.

[7] I den tiden kommer människorna att ofta ha umgänge med Min himmels rena andar, och dessa kommer att vara deras lärare och undervisa dem i alla det eviga livets hemligheter i Gud, så som det också i den tredje företeelsen visades er därigenom att ni såg människor gå ut och in genom de tolv portarna.

[8] Men de tolv portarna betygade nu inte längre att den nya staden var byggd av Israels tolv stammar, utan av de tolv huvudgrundsatserna i Min lära, och dessa innefattas i Mose tio bud och i Mina nya två kärlekens bud; ty dessa är de portar genom vilka människorna i framtiden kommer att gå in i Guds nya stad som är full av ljus och liv. 

[9] Endast den som kommer att hålla dessa Mina bud, han skall även gå in i denna stad, och ljus och liv skall ges åt honom; men den som inte kommer att hålla buden, han kommer heller inte att nå denna nya stad. Likaså betecknade också de tolv ädelstensslagen åter samma tolv bud, av vilka muren omkring den stora staden var byggd.

[10] Dessa tolv bud är därmed inte bara ingångsportarna till ljuset och livet för människan, utan de är även dess oförstörbara skydd och värn, vilket helvetets portar och makter eller det materiella världsväsendet aldrig kan förstöra och besegra.

[11] Men samtidigt har ni vid företeelsen även lagt märke till hur stenarna i muren även gav ifrån sig ett starkt ljus i alla deras färger. Detta visade er att i de givna tolv buden också innefattas alla grader av den gudomliga visdomen, och människan kan därmed endast genom att hålla de tolv buden nå fram till den fullkomliga visdomen. Ty i buden är all vishet ur Gud innefattad, och eftersom all Guds visdom är innefattad däri, så är också all gudomlig makt och kraft innefattad där, och det därför att i dessa bud är den allvisaste och allsmäktiga viljan, och genom denna den högsta friheten, innefattad.

[12] Den som så har gjort Guds vilja till sin egen genom att hålla buden, han har också gjort den gudomliga makten och den gudomliga friheten till sin egen, och har uppnått tillståndet av andens sanna pånyttfödelse, och är som ett sant Guds barn lika fullkomlig som Fadern Själv i himlen.

[13] Och Jag säger er då nu alla, att ni just genom att noggrant hålla buden framför allt skall sträva efter att redan här på jorden bli så fullkomliga som Fadern är fullkomlig i himlen, så skall ni även vara i stånd att göra detta och ännu större ting än Jag Själv nu. Och kommer ni att befinna er i detta tillstånd, då skall även ni redan i förväg vara medborgare i det nya Jerusalem. Detta är följaktligen betydelsen av den tredje företeelsen. – Har ni alla greppat och förstått detta väl?”

[14] Vid denna Min förklaring av den tredje företeelsen vidgades allas ögon och de tänkte efter mycket en stund, men visste ändå inte riktigt i vilken mån de hade rätt och åter möjligen inte helt rätt förstått denna sista förklaring.

74. Guds visdom blir uppenbar genom pånyttfödelsen

[1] Nikodemus sade efter en stund av djupare eftertanke: ”Herre och Mästare, övermåttan stort och djupt är det som Du nu så ljusrikt har visat oss, och jag kommer i evighet inte att kunna tacka Dig tillräckligt för det; men eftersom det Du nu sade och visade är så övermåttan stort och övermåttan djupt, så har jag, som måhända också mången annan, inte från grunden helt kunnat begripa denna sak. Men jag inser att en ytterligare förklaring inte skulle göra denna sak klarare för mig, och så säger jag därför heller inte: Herre, gör detta ännu klarare och mer begripligt för mig!”

[2] Jag sade: ”Det har du också helt och hållet rätt i. Denna sak låter sig inte framställas klarare för dig och inte heller för mången annan; men allt detta och oräkneligt mer skall du först förstå, när du har blivit pånyttfödd i anden.

[3] Mitt ord och Min predikan till er kan inte ges på det världsliga förnuftiga talesätt som hör människorna och deras världsliga visdom till, utan den består i bevisandet av den för er fullkomligt okända anden och dess kraft, för att er tro och er framtida visshet inte skall vila på de andligt blinda människornas visdom, utan på den underbara kraften av anden ur Gud.

[4] Nå, detta Mitt sätt att undervisa och tala förefaller inför världsligt visas ögon som en dårskap, eftersom de inte vet något om anden och dess kraft och inte uppfattar något av den med sina grova sinnen; men Min lära är ändå en visdom av djupaste och högsta slag — dock inför ögonen, öronen och hjärtan hos de fullkomliga människor som är av god vilja och som alltid har aktat på Guds bud. Men för denna världens visa och styresmän, vilka förgås liksom deras visdom, är Min lära naturligtvis inte det.

[5] Jag talar till er om Guds dolda visdom, som Han redan före skapandet av denna materiella värld har förordnat för ert eviga livs härlighet, vilken dolda visdom ännu ingen farisé, ingen äldste och skriftlärd och tempelledare har förstått ur Skriften efter sitt världsliga förnuft; för om de någonsin hade förstått denna dolda visdom, så skulle de inte hålla råd oavbrutet om hur de skulle kunna döda och förgöra Mig, Herren från evighet. Men låt dem bara planera och hålla råd; för såsom deras gärning, så skall även deras lön bli!

[6] Men till er säger Jag, så som det står skrivet: ’Inget människoöga har någonsin sett det, intet öra hört det, och i ingen människas hjärta har det givits, vad Gud har berett åt dem som älskar Honom och håller Hans bud!’

[7] Vad Jag nu uppenbarar för er, det uppenbarar Guds Ande för er ande, för att också er ande skall utforska och förstå djupen i Gud. För endast anden genomskådar och genomforskar alla ting och, därigenom renad, även djupen i Gud. Och så får ni av Mig nu inte världens ande, vilken ni aldrig någonsin behöver, utan anden ur Gud, för att ni först genom denna ande fullkomligt skall kunna fatta och begripa det som ges er av Mig såsom från Gud.

[8] Jag kan därför inte tala med er om detta enligt den mänskliga visdomens sätt, utan endast med ord som lärs ut av Guds Ande som bedömer allt andligt, och ni kan därför inte heller helt förstå Mig, eftersom er ande ännu inte helt har genomträngt er själ. Men när er själ med all kärlek och fri god vilja helt befinner sig i anden ur Gud, vilken ni nu får, då skall även ni av er själva andligen bedöma alla ting och väl förstå och inse allt som nu ännu förefaller er mörkt och obegripligt.

[9] Men ni förnimmer redan nu ändå något av Guds evigt sanna Ande och kan redan bedöma åtskilligt andligen. Men den helt naturliga människan förnimmer ingenting av Guds Ande inom sig, och om man talar till henne om detta, så är det en dårskap för henne, eftersom hon inte har det inom sig som kunde låta hennes själ bedöma andligen. För om en sådan människa vill fatta och begripa det andliga, så måste först hennes själ och allt vara fullkomligt andligen orienterat; för allt liv och allt sant ljus och all sann kraft är endast i anden, vilken ensam dömer allt och som ingen kan döma emot.

[10] Men den naturliga, ännu andlösa människan är materia i sin dom, och hennes naturliga liv är henne av Guds Ande givet endast som ett medel, så att hon därigenom kan väcka det sanna, andliga livet inom sig, om hon vill. Och så kan hon med sitt naturliga förstånd visserligen redan känna igen Guds bud som sådana, och då fatta viljan att också akta på dem och leva och handla efter dem. Och gör hon det, så tränger Guds Ande redan in i hennes själ också i den mån denna har trängt fram i aktandet på Guds bud och i tron på den ene Guden och i kärleken till Honom och till nästan.

[11] Men när själen har stärkt sig däri i en sådan utsträckning att det är omöjligt för den att falla tillbaka, så är detta då redan ett säkert bevis på att anden ur Gud har trängt in i den helt och andligen bedömer all dess kännedom och vetande, och en sådan själ har därigenom helt övervunnit sin tidigare döda materia och har med Guds Ande, som har genomträngt henne, blivit en ande, en kraft, ett ljus och ett sant, aldrig förstörbart liv, som inte längre kan dömas av någon. 

[12] Sök därför ni alla framför allt Guds sanna rike och dess rättfärdighet, så skall allt annat då av sig själv läggas till åt er; för det skall då Guds Ande i er göra. Bekymra er alls inte för jordiska ting, inte ens för vad ni skall äta och dricka nästa dag, och med vad ni skall kläda er kropp; för om allt detta bekymrar sig hedningarna och andra världsliga människor, som ännu aldrig har lärt känna den sanne Guden. När den sanna anden i er har nått sin fulla pånyttfödelse, så skall även ni därmed ha uppnått allt det som ni behöver.

[13] Om ni vandrar och förblir på Mina vägar, så som Jag lär er och har lärt er, så skall även ni vara i Mig och Min Ande i er, och med den skall ni kunna göra och åstadkomma allt som Hans visdom skall säga er och Hans vilja skall vilja i er. Och därmed är all nödvändig världslig försörjning för ert jordelivs tid också given er i det allra rikligaste mått.

[14] Ni har nu hos Mig erfarit vad allt som är möjligt för anden; men det som är möjligt för Min Ande, det skall även vara möjligt för er ande, när den blir ett med Mig. Men hur den kan bli ett med Mig, det har Jag redan många gånger visat er, så gör då efter det, så skall ni se detta Mitt löfte gå i full uppfyllelse i er!

[15] Men nu, då vi idag har gjort och utfört mycket, vill vi — eftersom det redan är ett par timmar efter midnatt — ta en liten vila och i morgon börja ett nytt dagsverk!”

[16] Lasarus sade: ”Herre, det blir något knappt för mig med sovplatser här för så många människor!”

[17] Jag sade: ”Varför då? Var och en må stanna sittande på sin plats, stödja sig på sina armar och vila, och det skall komma honom mycket väl till pass!”

[18] Med detta var Lasarus helt nöjd och gjorde också detsamma för egen del.

[19] Men Nikodemus ville nu bege sig hem för att inte synas på berget om dagen; för han fruktade fariséerna.

[20] Men Jag sade till honom: ”Ha du ingen fruktan för dem som inget kan göra dig! Om Jag vill det och du tror det, så kan du även mitt på den ljusaste dag lämna detta berg osedd och bege dig till ditt ämbete.”

[21] Nikodemus sade: ”Då stannar jag, då min familj ändå tror att jag är i templet och arbetar.”

[22] Jag sade: ”Verkligen, så stanna och vila även lite.”

[23] Vid dessa Mina ord blev det tyst i salen, och alla hängav sig åt en kort vila för att styrka kroppen.

[24] Men vår Rafael begav sig på Min inre befallning till slavarna, som ännu inte vilade, och bringade dem också till vila på samma sätt, stannade sedan hos dem till solens uppgång och verkade så att de alla hade alldeles sällsamt vackra drömmar; för det var mycket egendomligt för dessa nordiska barn att ha alla möjliga profetiska drömmar. Och hade de i drömmen sett vackra och underbara ting, så var de under dagen mycket uppbyggda, fromma, tålmodiga och muntra.

[25] Och så fick var och en sitt.

75. Änglarna

[1] Vi vilade och sov fortfarande mycket gott när solen redan steg över den fjärran horisonten. Då vaknade Lasarus och hans värdshusvärd, och den senare reste sig genast från stolen och gick ut för att väcka tjänarna, så att de kunde sätta igång med tillredningen av ett gott och rikligt morgonmål. Det blev därför snart levande i hela huset, och så vaknade då även vi, reste oss från våra platser och gick ut i det fria.

[2] Men framför huset fanns en brunn som hade ett gott och rent vatten, och Jag sade till Lasarus: ”Broder, för att vi inte skall förarga Nikodemus, så låt bringa krukor och fylla dem med vatten, så att vi kan tvätta händerna och det inte heter att vi äter brödet med otvättade händer!”

[3] Detta skedde, och alla tvättade sina händer, ansiktet och även fötterna, varpå rena dukar räcktes fram för att torka huden.

[4] När denna tvagning var över, då kom även vår Rafael åter till oss och rapporterade till Lasarus att ynglingarna fortfarande vilade, sov och drömde, och därför inte borde väckas på ett par timmar. Detta skedde då också, eftersom det var mycket nödvändigt för de ynglingar som blivit trötta genom den långa och svåra resan.

[5] Men först nu vid dagsljus märkte Nikodemus Rafaels bländande skönhet och kunde inte se sig mätt på honom. Efter en stund av inre, djup förundran sade han till Mig: ”Men Herre och Mästare, var kommer då denne överjordiskt sköne yngling ifrån? Vad heter han? Nej, jag har aldrig sett en liknande manlig skönhet! Inte långt från honom står visserligen också, när man betraktar henne rätt, en mycket ljuvlig flicka; men hur jordisk är hon inte mot denne redan överhimmelskt sköne yngling! Hans guldlockar, hur de så vackert ordnade vallar ned över hans alldeles eteriskt mjuka nacke, som är nästan snövit! Vilken obeskrivlig fägring i hans ansikte! Hur mjuka, fylliga och späda och milda hans armar och fötter är! Hos honom är allt så ordnat och utvalt — om än helt enkelt — att jag som en av stadens och templets äldste aldrig har sett något liknande, inte ens i en dröm. Sannerligen, denne yngling kan inte vara ett barn av denna jord! Om han hade vingar efter mönstret av keruberna som vaktar arken i templets allra heligaste, så vore han en fullkomlig Guds ängel!”

[6] Jag sade: ”Tror du att Guds änglar måste ha vingar för att vara änglar? Då är du ännu i en mycket stor villfarelse! Hade de tre männen som kom till Abraham vingar? Eller hade ynglingarna som räddade Lot det, eller den ängel som ledsagade den unge Tobias? Det är inte bekant för Mig att Skriften nämner något om deras vingar. Inte heller den ängel som visade sig för Abraham när han skulle offra sin ende son Isak, och hindrade honom från det, hade enligt Skriften några vingar.

[7] Endast de båda keruberna av koppar måste Moses framställa med vingar, som motsvarande förebilder, för att för de då ännu mycket sinnliga judarna antyda att de rena andarna ur Guds himlar rör sig ytterst snabbt i allt — i tänkande, beslutande, handlande och fullbordande. Nu känner den naturliga människan på jorden ingen snabbare rörelse än fåglarnas flykt i luften medelst sitt vingpar, och så måste Moses även, för att åskådliggöra för människorna det andligas snabbhet, ge keruberna vingar efter Guds anordning. Annars har i verkligheten ingen Guds ängel någonsin haft ett par vingar.

[8] Vingen betyder alltså endast den höga graden av visdom och kraft hos allt rent andligt, men inte som om en ren ande måste röra sig som en fågel på Guds befallning från himlen ned till jorden och åter därifrån tillbaka. För övrigt fanns det i den sanna himlen aldrig någon ängel som inte tidigare hade varit en människa på någon jord. Men det som ni mycket felaktigt föreställer er om dessa änglar som skapade som rena andar, är ingenting annat än de utövande krafterna och makterna hos Gud, genom vilka Guds allestädesnärvaro — verkande i hela oändligheten — tillkännages, vilka emellertid ingen människa skall föreställa sig under en bild, eftersom det oändliga ur Gud i sanning är oföreställbart för varje begränsat väsen, vilket förhoppningsvis ändå inte är svårt att begripa.

[9] Men eftersom varje människa enligt sin själ är kallad att bli en sann ängel i Guds himlar, så kan denne sköne och kyskaste yngling ju också lika väl vara utan vingar på denna jord, som Jag Själv nu är hos er i köttet såsom den ende Herren över himmel och jord och lär er Själv, och därvid ändå upprätthåller hela oändligheten. För övrigt står det ju skrivet: ’På den tiden skall ni få se Guds änglar stiga upp och ned, vilka skall tjäna Herren!’ Och så kan denne yngling också mycket väl vara en ängel. – Vad är då din åsikt?”

[10] Nikodemus sade: ”Ja, ja, vacker är han uppenbart mer än till övermått; men han stiger inte upp och ned mellan jord och himmel!”

[11] Jag sade: ”Åh du människornas stora blindhet! Hur kan du som en mycket erfaren människa ändå anta att änglar skall stiga från den materiella himlen ned till denna lika materiella jord och därifrån åter tillbaka, och människorna skall se det så, och även hur sådana änglar skulle tjäna Mig?! Änglarnas upp- och nedstigande betyder ju endast: stiga upp från kärleken till den sanna visdomen, och med visdomen åter återvända till kärleken, som är den sanna, levande anden ur Gud i er.

[12] När en människa i sitt hjärta väcker och fattar kärleken till Gud och till nästan på rätt sätt, så stiger hon därigenom upp till visdomen eller till den rätta och djupa insikten i alla ting. Men om en sådan människa har uppnått en sådan insikt och allt djupare och djupare har förstått och begripit Guds obegränsade kärlek, visdom och makt, så blir hon full av ödmjukhet och full av den mest levande kärleken till Gud. I detta fall stiger hon då åter ned i hjärtat, upplyser detta ännu klarare och gör det mer glödande i kärleken till Gud.

[13] ’Men’, säger du för dig själv, ’framställer då denna jord kärleken och himlen visdomen, då det ju på jorden går så väldigt kärlekslöst till och bara gott kommer från himlen — och högst sällan något mindre gott?’

[14] Ja, i människohjärtat som kärlekens säte går det också ofta mycket kärlekslöst till, och ändå är hjärtat kärlekens säte. Men den rena kärleken i hjärtat, ensam, skulle i sig självt frambringa lika lite frukt som jorden utan solens ljus. Men himlens sol för hjärtat i människan är till en början hennes naturliga förstånd. Detta stiger i ordnade, goda tankar, idéer och begrepp ned i hjärtat eller på jorden i människan, upplyser dem och livgör groddarna till goda och ädla gärningar. Är förståndets ljus ännu svagt likt solens ljus om vintern, så blir hjärtat därvid mer förståndigt och klokare; men eftersom det ännu mycket framhärdar i egenkärleken, så skall de ädla groddarna inte gå upp i det, växa och bringa livsfulla gärningsfrukter till mognad. Men när en människa genom flit och rätt användning av sina talanger och förmågor blir ljusare och ljusare i sitt förstånd, så skall förståndets ljus också mäktigare väcka livsvärmen i hjärtat, och de däri vilande sädeskornen skall börja gro till goda gärningar, växa, blomma och snart bringa ädla gärningsfrukter till den rika livsskörden och fullt låta dem mogna.

[15] Och så menas med ’änglar’ här till en början att förstå tankar, idéer och begrepp av det klara förståndet, som är människans visdomshimmel — visserligen i den minsta skala. Dessa stiger upp och ned och tjänar den ännu fördolda Guds ande i människohjärtat, och denna ande heter kärlek till Gud och kärlek till nästan. Men liksom denna levande ande ur Gud i människohjärtat alltför ofta inte erkänns och beaktas av människor — fastän människans hela frälsning med hänsyn till hennes tidsliga och eviga liv just beror på denna ande — så blir också Jag Själv som Herren och urgrunden till all tillvaro och existens inte igenkänd av människovärlden, fastän de ser vilka stora tankar, idéer och begrepp som stiger ned till denna jord ur Guds himlar genom Mig och åter upp, och upplyser hjärtat allra ljusast och värmer och livgör det till att bära de levande gärningsfrukterna. Därför är det dock många som är kallade, men av de utvalda är det få som fattar Mina ord, lägger dem på hjärtat och bringar dem till en rik och livfull skörd av gärningar. 

[16] Börjar du nu förstå något klarare vilka som egentligen i själva verket är de änglar som stiger ned från himlen till jorden och åter upp i himlen, och tjänar Mig som Gud från evighet och här på jorden — tidsligt för er människor, ni som är Hans hjärta och alltså Hans jord och kallas Guds barn?”

76. Jakobs stege. Själen på den andra sidan. 

[1] Nikodemus sade: ”Herre och Mästare från evighet, nu inser jag först fullt ut att Du allena sannerligen är Kristus, Guds smorde, vars fullhet bor i Dig! För så har ännu aldrig en profet på denna jord undervisat. Men eftersom Du nu redan har gjort en så stor uppenbarelse för oss, så kunde Du, om det vore Din heliga vilja, även ge oss ett ljus över fader Jakobs himlastege, på vilken just änglar steg upp och ned mellan himmel och jord. Av denna syn har jag aldrig kunnat bli helt klar över vad Jehova, som sågs allra överst på denna stege, ville tillkännage för Jakob. För denna drömsyn har Jakob säkerligen begripit mycket bättre än jag, då vi hittills inte har fått någon närmare uttydning av en denna syn. – Herre, vid min stora kärlek till Dig ber jag Dig om detta!”

[2] Jag sade: ”Vad Jakob såg i sin dröm, var helt det som Jag nu klart och till övermått har visat er alla. Stegen är bandet mellan människans hjärta och det upplysta huvudet. Hjärtat är här likaledes den åskådade jorden, som då även i Jakob, när han befann sig i stor nöd och förlägenhet, var alltför öde, ödslig och föga upplyst. Men just i detta tillstånd började han tänka djupt på Gud, och funderade på vad han kunde ha gjort som föranlett Honom att låta honom hamna i en så stor förlägenhet. Då somnade han på det öppna fältet och såg inom sig förbindelsen mellan sin hjärtejord och sin ljushimmel i sitt huvud. Då såg han hur hans tankar, idéer och begrepp steg ned från hans huvud liksom över en stege i hans hjärta, upplyste och tröstade det, och så, genom hjärtats förhöjda kärlek själva mer levandegjorda och stärkta, åter steg upp till Gud för att där åter bli mer och djupare upplysta. Och se nu Jakobs hela livsförlopp, så skall du se hur han från och med då ständigt tänkte på Gud mer och mer och även striktare och striktare levde efter Guds vilja.

[3] Men samtidigt framställdes också genom den minnesvärda drömmen, hur det ur honom skulle resa sig en släktledsstege som ett rätt förbund mellan hans efterkommande och Gud, på vilken Guds barn skall öka och avtaga i den ibland stigande och ibland åter sjunkande kunskapen om Gud, och att vid det högsta slutet av hans åskådade släktledsstege i Min person Jehova Själv skall uppenbara Sig som en människa och förnya det gamla förbundet och upphöja det till den mest levande sanning.

[4] Och så har du och har ni alla nu då fått Jakobsstegen förklarad dubbelt och tredubbelt och vet nu vad ni i sant andlig mening har att förstå under begreppet ’Guds änglar’. Men ändå frågar Jag er för er egen skull, om ni nu har förstått allt detta.”

[5] Nikodemus sade: ”Även i detta har ett stort ljus gått upp för mig, och det är så och kan aldrig vara annorlunda; men vad denne synlige ängel beträffar, så frågar man sig huruvida han redan är en verklig, för sig själv ståendes realitet — eller är han bara en sådan av Dig fasthållen tanke, som utgår från Din kärlek, visdom och allmakt?”

[6] Jag sade: ”Detta är sannerligen en riktigt barnslig fråga! Jag säger dig, ängeln är — liksom du och alla människor och hela den oändliga skapelsen — båda samtidigt, eftersom det i hela oändligheten inte finns någon annan realitet utom Mig än just Mina tankar, idéer och begrepp. Dessa blir genom Min kärlek levandegjorda och genom Min vilja för evigt fast bevarade och hållna. Men det Jag som Gud kan göra och från evighet har gjort och även hädanefter för evigt skall göra, det skall även ni en gång kunna göra i Mitt rike.

[7] Men att sådana förmågor finns hos er människor, det kan ni helt lätt och rätt sluta er till av era klarare drömsyner; för i dem blir era inre tankar, idéer och begrepp till realiteter och blir levande och mycket väl formade, och ni kan tala med dem som med sanna föremål. Nå, ni vet visserligen inte hur det går till inom er att ni i era drömmar befinner er i en helt ordnad värld bland människor, som ofta till och med talar mycket vist med er och gör och uträttar än det ena, än det andra; men det betyder tills vidare ingenting. När ni på det sätt som Jag har förklarat det är pånyttfödda i anden ur Mig, då skall alla ert livs hemligheter och deras grund bli klara för er; men tills vidare kan ni anta detta som en ljusrik sanning, att varje livsföreteelse i människan har en högst vis och sannaste grund, annars skulle den inte och aldrig komma fram i ljuset i människan.

[8] När människan väl dör till kroppen, så lever själen då visserligen även till väsendet i rymden, men har då ingen annan värld till sitt underlag och till boning än den som hon själv har skapat åt sig, och har med denna yttre värld ingen väsentlig förbindelse mer, eftersom den inom sig alltför klart inser att hela den materiella världen är ingenting annat än en nödvändig och svårburen dom, och att ett friaste och mest obundet liv är oändligt mer förträffligt än efter ett som är bundet åt alla håll.”

[9] Här sade Nikodemus: ”Herre, när jag alltså väl har dött, så skall min själ som lever vidare i evighet ingenting mer få skåda av denna jord, utan leva vidare i sin självskapade värld — och ändå finns det på och i denna jord åtskilligt som en själ som törstar efter högre kunskap gärna skulle ha skådat närmare! Så ser vi också ofta med stor längtan på den stjärnbeströdda himlen och skulle vilja veta närmare vad månen, solen, planeterna och alla de andra stjärnorna är, och skulle också vilja utforska havens djup. Men om själen efter döden bara skall leva och handla i en ljus drömvärld sprungen ur sin egen fantasi, och bara umgås med sådana skenbara människogestalter som även bara är produkter av hennes högst egna fantasi, så skall detta enligt min svaga åsikt — för den evigt vidare levande själen under den synvinkeln att det blir kvar ett fullt minne hos henne — just inte kunna bereda alltför stor glädje. Naturligtvis, om minnet tas från själen med kroppen och endast lämnas kvar högst så mycket som i en klar dröm, där man vanligen känner igen sitt jag, men därvid inte minns något eller bara mycket litet av det verkligt jordiska — då kan en sådan själ visserligen redan helt glatt bestå vidare; för det som med kroppen helt tas ifrån henne, efter det skall hon heller aldrig mer ha någon längtan. Jag talar här som jag förstår denna sak, men ber Dig även i detta hänseende om en djupare undervisning.”

[10] Jag sade: ”Att du fortfarande är mycket svag här, det förstår Jag bara alltför klart; men dina begrepp om själarnas liv efter köttets fall är ännu ödsligare, mörkare och svagare än dina känslor och inre förnimmelser. Säg Mig bara detta: var och när ser en människa redan med sina naturliga ögon mer: i en mörk fängelsehåla på nattetid, eller på ett efter alla håll fritt och högt berg vid ren, klar dag? Och en människa som nu i fullaste frihet, försedd med allt, befinner sig med sina bästa vänner på berget — skall hon väl längta tillbaka till den gamla, mörka fängelsehålan och ha lust att undersöka och utforska dess mörka vrår och hål? Tänk över dessa Mina frågor — fråga din öppna känsla — och besvara dem sedan för Mig, så skall Jag först efter det ge dig ett klarare ljus över dina tvivel!”

77. Tillstånd för en värlslig själ på den andra sidan

[1] Nikodemus sade: ”O Herre, denna Din nådiga fråga besvarar sig ju enligt varje människas känsla av sig själv; för det klaraste svaret ligger ju redan i själva frågan, och det vore väl mycket onödigt att alls ge något svar på den. Men jag sluter mig till att Du därmed bara allra nådigast har velat antyda att en fulländad själ efter kroppens fall skall skåda hela Din skapelse i ett oändligt klarare ljus, än vad det någonsin hade varit möjligt i kroppslivet, och att en sådan själ skall behålla allt det upplevda och vad den genomgått på jorden mycket klarare i sitt minne än vad som någonsin har kunnat ske i kroppen. – O Herre, har jag svarat rätt?”

[2] Jag sade: ”Fullkomligt, och Jag vill också visa er grunden till detta, så att ingen med tiden skall säga: ’Ja, Han som den mest sannfärdige har befallt oss att tro det, och allt skall säkert vara så som Han Själv har lärt oss det, utan att Han närmare har visat oss hur och varför!’ Nej, så vill Jag inte undervisa er! För just er vill Jag ju ge att förstå Guds rikes hemligheter. Så lyssna på Mig!

[3] Kroppen, sådan den är, skulle för sig själv som död materia varken kunna se, höra, känna, lukta och smaka utan en levande själ i sig. Den är alltså bara ett nödtorftigt verktyg för själen, så byggd och väl inrättad att själen kan betjäna sig av den för den yttre världen. Den kan alltså med hjälp av kroppen skåda, höra och förnimma det som både är vidrigt och behagligt. Den kan röra sig från en ort till en annan, och kan uträtta mångahanda arbeten med händerna.

[4] Lemmarnas styresman är hjärtats förstånd och dess vilja; för kroppen för sig själv har varken något förstånd eller någon vilja, om inte själen genom sina världsliga och sinnliga begär själv övergår i det köttsliga och förlorar sig så mycket i sitt kött, att hon därvid förlorar medvetandet om sitt andliga jag. Då har visserligen även hela dess förstånd jämte viljan blivit fullt köttsligt. Men i detta fall är då själen så gott som fullständigt död, och det förefaller henne som ett vansinne om den hör något om en rent andlig självständighet och om ett andligt liv efter kroppens död.

[5] Men inte ens en sådan köttslig själ dör egentligen efter kroppens smärtsamma död, utan lever vidare i andevärlden; men dess liv är då lika magert som hennes igenkännande och självmedvetande i en rent andlig sfär. Nåväl, en sådan själ lever då på den andra sidan visserligen bara så som vidare i en något ljusare dröm och vet ofta inte att hon någonsin redan har levt i en annan värld, utan den lever och handlar efter dess vana sinnlighet. Och blir den förmanad och undervisad av ljusare andar som uppenbarar sig för den att den nu befinner sig i en annan och andlig värld, så tror den dock inte på det, och hånar och hånler åt dem som visar den sanningen.

[6] Det krävs mycket lång tid på den andra sidan innan en sådan förvärldsligad och förköttsligad själ kommer till en högre nivå av igenkännande. Men när den blir klarare och klarare, så återvänder även dess minne i den grad den blir klarare, och den kan då även se, höra och känna allt det som sker på och över och i jorden.

[7] Men har en själ redan här på denna värld blivit helt fulländad genom den andliga pånyttfödelsen och därigenom redan här nått fram till åskådandet och den klara förnimmelsen av de rent andliga och himmelska tingen, så når den också fram till en riktig och fullt sann åskådning av hela den materiella skapelsen inom sig och vet om allt som även sker i månen, på och i solen, vad stjärnorna är och varför de blivit skapade, och vad allt som finns på och i dem.

[8] Men har en sådan fulländad själ först blivit frälst från sin tunga kropp, så är dess skådande då fullkomligt gudalikt, och den kommer då — om den vill — vara allseende, allhörande, allvetande och allkännande. Men om det är så, hur skulle den därför att den gudalikt själv kan vara skapare av sin boningsvärld, och även skall vara det, kunna förlora allt sitt minne?

[9] Men för att du skall se och ännu djupare förstå att det Jag nu har sagt dig är den fullaste verkligheten, så vill Jag nu för några ögonblick frigöra din och några närvarandes själar, så kan du i ett sådant tillstånd då säga vad du har sett och vad du har hört och förnummit. – Och så skall det bli!”

[10] Här försattes flera i ett klart magnetiskt tillstånd, och de befann sig först i en för dem okänd trakt, som behagade alla ovanligt mycket, så att de bad Mig att Jag nu för alltid skulle lämna dem i denna himmelskt sköna trakt; för de önskade inte längre återvända till denna jordiska värld.

[11] Men Jag frågade dem om de inte också såg denna värld.

[12] Då svarade alla: ”Ja, Herre; men vi ser den liksom bakom oss, och vi ser även liksom genom den!”

[13] Jag frågade dem om de såg den stora staden Rom.

[14] Alla bekräftade detta och beskrev allt som de såg.

[15] När de närvarande romarna hörde detta, kunde de inte nog förundra sig över hur troget och noggrant de hänryckta skildrade Rom, fastän ingen av dem någonsin hade varit i Rom, eller någonsin hade sett en bild av denna stad.

[16] Och Jag frågade dem om de även såg det mest avlägsna östra av Asien.

[17] Och de gav alla till svar: ”Ja, Herre, vi ser även det formliga slutet av denna stora världsdel; för längre österut ser vi inget än enbart vatten och vatten, med undantag av några öar! Men det är ett stort rike, och vi ser också en oerhört stor stad som är omgiven av en dagsresa lång mur, och däri oräkneligt många människor!”

[18] Jag sade: ”Hur är de klädda?”

[19] Här beskrev de snabbt detta folks dräkt mycket precist, och en av de gamla fariséerna, sedermera judegrek, förundrade sig högeligen över detta, eftersom han hade haft tillfälle att se flera kineser i de yttersta östra delarna av Övre Indien.

[20] Därpå lät Jag dem ta en blick på månen, och de beskrev kort denna kala värld som hade ett sorgligt utseende, i vilken de inte såg något utöver några vättar som såg sorgliga och gråfärgade ut. Där fanns varken några träd eller gräs, och så heller inget djur synligt.

[21] Härefter väckte Jag dem åter med full erinring av allt de hade sett.  

[22] När de alltså åter befann sig helt i det naturliga tillståndet, sade Nikodemus: ”O Herre, det är ju underbart över underbart! Vi var här, såg Dig och alla andra precis, och ändå såg vi också allt högst noggrant och klart, som vi beskrev, och jag har nu sannerligen själv erfarit hur obeskrivligt klarare den fria själens skådande är än det i förbund med kroppen. Men vi såg inte bara allt klarare i närheten såväl som på det största avstånd, utan vi hörde också allt. Och om vi såg ett träd eller ett hus eller ett skepp på havet eller även en människa eller ett djur, så såg vi det helt enligt den naturliga yttre formen; men vi såg det allt också rakt igenom, fastän föremålet inte var genomskinligt.

[23] Ja, hos människorna såg vi till och med deras tankar, som till en början blev synliga som små bilder i deras hjärtan. När dessa steg upp i huvudet liksom en myggsvärm, blev de klarare och mer utpräglade, steg åter ned till hjärtat, blev där större och mer beslutsamma, och trädde därpå snart ut ur människans sfär, blev större och större och bildade en ordnad värld omkring människan. Men hos djuren kunde inget av detta upptäckas.

[24] Men vad är det då med den arma månen? Att den är en materiell värld, det är klart — men så kal, öde och tom som den högsta toppen av berget Ararat! Vilka är då dessa arma små, grå vättar? De har visserligen ganska mycket gestalten av en människa; men därvid förefaller de dock mer tillhöra en djurart i den himlakroppen, fastän de på sätt och vis dock kan vara mer andar än några materiella varelser. För jag märkte hur en sådan vätte snart blev mycket större och snart åter gjorde sig pytteliten. Vore en sådan vätte rent materiell, så menar jag att en sådan förstoring och förminskning av hans kropp väl inte skulle vara så lätt möjlig för honom. – Alltså, Herre och Mästare, vad är det med månen?”

[25] Jag sade: ”Det, Min vän, skall du nog få veta tids nog och du kan tala med Mina lärjungar om det, vilka redan har full kunskap om allt detta. Men Jag har ännu mycket viktigare saker att visa och säga er — men det först efter morgonmåltiden. Men nu kommer ändå genast de trettio grekerna upp, äter ett morgonmål och samtalar om mångt och mycket med ynglingen där. De kommer tidigare, eftersom de nattliga företeelserna även har upprört dem.”

[26] Nikodemus sade: ”Helt rätt, helt rätt, Herre och Mästare, allenast Din vilja ske! Bara det skulle jag vilja veta innan — vem denne så underligt härlige yngling är, varifrån han kommer, och vad han heter.”

[27] Jag sade: ”Det skall du nog få veta vid detta tillfälle! Hans namn är Rafael.”

[28] Nikodemus sade: ”Så lyder ju enligt den gamla Skriften namnet på en ärkeängel! Till sist är det rentav ärkeängeln själv? Om så, så kunde en stor fruktan gripa mig! Ja, ja, jag har ju sagt det redan från början!”

[29] Jag sade: ”Och Jag har inte sagt emot dig, utan har hittills visat dig och er alla vad och vem en Guds ängel är. Men om det är så, varför skulle du nu vara rädd för denne ängel, då du ju själv är kallad att bli en ärkeängel? Men för att du inte skall tvivla något på vem denne ängel, så vet att han är Henoks ande! Hans kropp är nu Min vilja. Därför sade Jag dig ju att det i himlarna inte finns och aldrig skall finnas några andra ärkeänglar än sådana som tidigare redan har levt i köttet på en värld. – Men nu inget mer om detta; för grekerna kommer redan! Men låt ingen röja Mig för dem; för deras tid att lära känna Mig har ännu inte kommit!”  

[30] Härpå begav Jag Mig ett stycke längre bort, och de ankommande grekerna lägrade sig i det närmaste tältet. Att morgonmåltiden för de trettio grekerna redan stod beredd på bordet i tältet behöver knappast nämnas. Den blev också snart förtärd av dem.

78. Sann tillbedjan av Gud

[1] Men när morgonmåltiden var förtärd, trädde just den grek som föregående kväll hade talat mest fram till Lasarus och Rafael och ville genast börja tala; men han blev så överraskad av ängelns skönhet att han stod där som stum och förstenad, och fick inte ett ord över sina läppar.

[2] Efter en stund av största förundran sade han (greken) liksom för sig själv: ”Ja ja, detta är sannerligen en Olympos, som gudarna bor på! Om ni inte hade lärt mig igår att det bara finns en enda sann Gud, så skulle jag, du underligt ljuvliga yngling, ofelbart hålla dig för vår gud Apollon; men eftersom det enligt er säkerligen helt sanna utsaga endast finns en sann Gud, vars barn ni uppenbart är, så är du, allra ljuvligaste yngling, säkert en mycket kär son till Honom. Och då ni redan ofelbart är Guds barn och odödliga, så som vi tror om gudarna, så låt er tillbedjas av oss dödliga människor, och tag nådigt emot ett offer från oss!”

[3] Här stoppade grekerna händerna i sina medförda pungar, drog fram romerska guldstycken och ville lägga dem som offer vid ängelns fötter.

[4] Men ängeln sade: ”Stoppa genast tillbaka ert guld dit varifrån ni har tagit det, kära vänner! För se och hör vad jag nu skall säga er! De sanna gudarna låter sig varken tillbedjas av människorna, och tar inte heller emot något materiellt offer från dem. Men gudarnas visaste och mest kärleksfulla vilja för er världsliga människor består däri, att ni endast skall tro på en, allena sann, evig och allsmäktig Gud, och skall älska Honom över allting av alla era livskrafter, men er nästa så som var och en av er sig själv, vilket betyder lika mycket som: vad du förnuftigt önskar att din nästa skall göra för dig, det gör du också för honom!

[5] If you take this to heart, believe and act accordingly, then

you thereby worship the one true God worthily and

appropriately and bring Him the only true sacrifice which

pleases Him. And if you people of the world will do this,

then this one, true God will accept you just like us as His

immortal children, and the might and power of death will leave

218your souls.

[5] Om ni lägger detta på hjärtat, tror på det och handlar därefter, så tillbeder ni därigenom den ene sanne Guden värdigast och tillbörligast, och bringar Honom alltså det enda för Honom verkligt välbehagliga offret. Och om ni världsliga människor gör detta, så skall den ene, sanne Guden anta er som Sina odödliga barn likt oss, och dödens makt och våld skall vika från era själar.

[6] Tillbedjan med läpparna och offer av alla de slag och arter har bara de onda och härsklystna prästerna och kungarna uppfunnit. De låter sig hedras högeligen och kräver övermåttan stora offer från människorna, åt vilka de oavbrutet skriker i öronen att de alltid är stora syndare och därför skall bringa stora offer till gudarna, annars skulle dessa hemsöka dem med stora och tunga plågor. Men det gör de onda prästerna inte för gudarnas skull, utan endast för sin egen skull, för att de skall bli rika och mäktiga, för att desto mer kunna förslava de arma, blinda människorna.

[7] Men den sanne Guden vill bara att alla människor skall älska varandra som bröder och vandra fria och oförslavade på jorden, och genom den ene och allena sanne Gudens nåd i alla ting ständigt bli visare och visare. Då ni nu ur min mun har förnummit öppet, troget och sant vad den allena sanne Guden vill av människorna, så ta tillbaka ert guld; för denna jordsmuts behöver i evighet inte de sanna människorna och den sanne Guden!”

[8] Här tog grekerna upp sitt guld igen och stoppade det i sina pungar.

[9] Men talesmannen sade med en mycket vänlig min: ”O du gudomlige människa värdig min högsta kärlek, dina ord var sanna, milda, mjuka och söta som honung, och vi skall även följa dem! Men då du alls inte vill ta emot något offer från oss, så förstår jag dock inte varför ni ändå tar emot pengar av oss människor för era visserligen ytterst goda rätter och drycker! Vad behöver ni pengarna till?”

[10] Ängeln sade leende: ”Att göra er människor till lags är även svårt för en gud. Visste ni redan igår att vi här är Guds barn? Nej, det visste ni inte, och höll oss för helt vanliga människor, som låter sig betalas för sina rätter och drycker och för betjäningen. Men eftersom vi visste det, så gjorde vi också vad människorna gör, och det krävdes mycket tal och bevis igår kväll innan ni fick en annan uppfattning om oss.

[11] Men eftersom ni nu vet vem ni har att göra med här, så har ni nu då också ätit och druckit, och därför har ännu ingen av oss krävt några pengar, och ingen skall nu heller kräva några av er.

[12] Se, så förhåller det sig här med denna sak! Hos oss betalar bara främlingar tullen, de infödda är fria enligt vår gamla lag. Men främling är var och en som inte känner vår Gud och Hans lagar och som är en avgudadyrkare. Men den som tror på vår ende och allena sanne Gud, känner Hans lagar och tror på dem och lever, gör och handlar efter dem, han är en infödd och är hos oss sanna judar fri från tull och från värdshusnotor.

[13] Visserligen finns det nu hos oss redan mycket många som visserligen även är judar, men därvid ändå inte tror på någon Gud mer och inte håller Hans lagar, utan bara lever och handlar efter sina begär. Dessa kräver också tull och värdshusnotor från de infödda såväl som från främlingar; men de betraktas och behandlas från vår sida inte heller längre som infödda, utan som främlingar. – Är du nu på det klara med detta?”

79. Grekerna på väg till den ende sanne Guden

[1] Greken sade: ”Aha, ja nu är vi det – och jag måste öppet bekänna att detta är en verkligt gudomligt härlig ordning! Men eftersom vi nu redan samtalar, skulle vi vilja be er, ni sanna Gudamänniskor, om en förklaring till vad de nattliga ljusfenomenen egentligen kan ha för betydelse. Hela staden är ännu i dag i stor uppståndelse över detta, och de flesta utländska köpmän har redan under natten lämnat staden med sina varulager, eftersom de inte kunnat veta vilka följder detta fenomen skulle kunna få inom den närmaste tiden. Dessutom köper ingen någonting längre, och alla är fyllt av fruktan inför de förskräckliga händelser som – särskilt till följd av den andra uppenbarelsen – kan komma över denna stad och över hela judarnas land. Ja, till och med vi skulle, om vi inte i går hade lärt känna er närmare, för länge sedan ha flytt över berg och dal. Men vi tänkte på er och tröstade oss med att vi i dag säkert skulle få någon tillfredsställande förklaring av er till denna sak. Därför ber vi er nu om detta!”

[2] Ängeln sade: ”Se på oss och på alla de andra människor som finns här, så skall ni ingenstans upptäcka vare sig fruktan eller förlägenhet! Men varför är det så? Därför att vi mycket väl vet och känner till vad detta fenomen betyder. Och vi vet och känner det lätt, eftersom vi ser klart i Guds ljus. Men de där nere är blinda och ser och förstår därför ingenting. Deras stora fruktan är därför också redan i sig själv en fullt rättvis tuktan för deras självrådiga blindhet och ondska.”

[3] ”Men dessa fenomen betyder för de goda endast något gott, medan de för de onda också betyder något ont. Därför har de goda, efter sådana uppenbarelser, gott att vänta och kan därför med lätt hjärta vara vid gott mod och i glad sinnesstämning. Om också ni blir goda människor enligt den lära som jag i dag har gett er, då kommer även ni att ha endast gott att vänta, både här och på den andra sidan! Har ni väl förstått detta, så kan ni redan nu vara glada till mods och vid gott humör, och för tillfället behöver ni ingen ytterligare förklaring. Ty det jag här har sagt er är den fullaste sanningen.”

[4] Talesmannen sade: ”Mildaste och samtidigt visaste unge vän! Vi tackar dig alla genom mina ord; ty du och den vänlige värdshusvärden, som sannolikt är din far eller någon annan mycket nära släkting till dig, lovade oss troget i går kväll att ni i dag skulle göra oss närmare bekanta med den ende sanne Guden. Och det har ni nu också ärligt och troget gjort. Därför är vi nu också mycket glada och muntra, och vi tackar er ännu en gång av hela vårt hjärta för detta. Och vi lovar er dyrbart och uppriktigt att vi också skall följa denna lära, och det så noggrant som det över huvud taget är möjligt.”

[5] Men nu har vi ännu en fråga, och sedan skall vi lugnt ge oss av härifrån. Där nere har ni ju ett tempel, i vilket också, såsom vi har hört, judarnas ende sanne Gud dyrkas. Vad är det då med denne Gud? Ligger det verkligen något i detta? Är det samme Gud som du nu har lärt oss att känna närmare, eller är också han bara en sådan död avgud, som vi själva har en övermåttan stor mängd av?”

[6] Rafael sade: ”En gång i tiden dyrkades verkligen den ende sanne Guden i detta tempel, och människorna fick höra Hans bud förkunnas. Och dem som handlade emot dem förklarade Guds lärare att de borde bättra sig, göra bot och åter vända sig till Gud, från vilken de hade vänt sig bort genom sina synder. Då gjorde syndarna detta, och Guds nåd och kärlek återvände till dem. Men de som inte gjorde det blev tuktade av Gud på så sätt att de fick vara utan Hans nåd – ofta under hela sitt liv. De hade många lidanden att utstå, och när döden till sist kom över dem hade de ingen tröst och dog i stor smärta, stor ångest och under svåra fasor. Men de som höll Guds bud förlorade aldrig Guds nåd. De hade ständigt ett sunt och i Gud glatt liv, och kroppens död var inget smärtsamt för dem. Ingen ångest och inga fasor följde den.”

[7] ”Men såsom det var då, så är det inte längre nu. Guds lärare har blivit rent världsliga människor. De bär visserligen fortfarande den ende sanne Gudens namn på sina läppar, men i sina hjärtan har de ändå inte en gnista tro på Honom och lika litet en gnista kärlek till Honom. Därför är de nu, tillsammans med sitt tempel, helt uppfyllda av mörk gudlöshet. Därför blev det också under denna natt från Gud visat för dem vad de har att vänta för sin fullständiga gudlöshets skull. Och det är därför jag tidigare sade er att de goda genom dessa uppenbarelser endast har gott att vänta, medan endast de onda och gudlösa människorna har ont att vänta.”

[8] Där nere, liksom i hela landet, lever visserligen människor som till börden är judar; men i sin tro och vandel är de värre än de allra mörkaste hedningar. Därför skall all Guds nåd och allt Guds livsljus tas ifrån dem och ges åt hedningarna. Det är därför jag redan nu har sagt er en del om den ende sanne Guden, och ni kan också därhemma berätta för era släktingar och vänner vad ni har hört och sett. Men om några få år kommer budbärare från oss att sändas till er, och de skall i största omfattning lära er känna de mest ljusfyllda och kraftfulla sanningarna från Gud.”

[9] ”Och eftersom ni nu har hört detta av mig, som också är en Guds budbärare, kan ni nu i den ende sanne Gudens namn dra hem till ert land i frid. Och skulle ni råka ut för en storm på havet, så åkalla den ende sanne Guden om hjälp, så skall stormen genast lägga sig, och därefter skall ni under hela den långa resan inte behöva utstå något obehag. Och detta skall också tjäna er som ett vittnesbörd om att den ende sanne Guden genom sin Andes makt och kraft är närvarande överallt såsom Herre över hela naturen och över alla element, och att alla naturens krafter har sitt hem i Hans allsmäktiga vilja.”

[10] Här tackade grekerna ängeln varmt för denna undervisning och detta löfte.

[11] Men innan de gjorde sig redo att fortsätta sin resa frågade talesmannen och sade: ”Käraste unge vän, så helt uppfylld av Guds kraft! Kommer då den ende sanne Guden, som säkerligen befinner Sig här ibland er i en människas gestalt, lik dig, verkligen att lägga märke till oss när vi långt borta från alla kuster, mitt ute på det stora havet, skulle befinna oss i nöd under de onda stormarna?”

[12] Ängeln sade: ”Om redan jag kommer att veta om det, hur mycket mer då inte Guds allra högste Ande! Se, jag, som nu står framför dig som jude i denna min personlighet, har visserligen aldrig varit i Aten, där ni har ert hem, och ändå vet jag i min ande allt som finns i er stora stad och allt som särskilt finns i ditt hus och som vid varje tid sker där! Tror du mig?”

[13] Greken sade något förläget: ”O ja, jag vill nog tro att du genom din inre, högst underbara kraft kan veta allt detta; men under mitt stora hus finns det –”

[14] Ängeln fortsatte det som greken inte hann säga: ”– en katakomb, och i den har du förvarat mycket guld, silver och ädelstenar, sådant som dina djärva och mycket listiga kapare för sju år sedan tog från ett romerskt handelsskepp. Enligt vår lag skulle en sådan handling vara en mycket stor synd inför Gud; ty du skall inte göra mot din nästa det som du själv med säkerhet aldrig skulle vilja att din nästa gjorde mot dig! Men då kände du ännu inte vår Guds lag, och efter det lyckade rövartåget frambar du ett offer åt din gud Merkurius. Därför kunde du inte synda mot vår Guds lag, eftersom den var fullständigt okänd för dig.”

[15] Men hädanefter skall du, liksom ni alla, inte längre bedriva ett sådant yrke; ty om ni nu åter skulle ägna er åt detta, så skulle den ende sanne Gudens nåd aldrig bli er del. Dessutom står ni ju under Roms mycket visa statslagar, vilka å det strängaste förbjuder röveri och stöld. Om ni håller er till de romerska statslagarna, kommer ni inte heller så lätt att synda mot Guds bud. Förstår du detta?”

[16] Greken sade: ”Nu inser jag redan att ingenting är okänt för er, ni den ende sanne Gudens sanna barn. Och om jag då hade varit lika förtrogen med era rent gudomliga lagar som jag är nu, så skulle ett sådant röveri aldrig ha blivit begånget, och det kommer heller aldrig att begås igen. Men eftersom ingen människa på denna jord kan göra det som en gång har skett ogjort, frågar jag dig nu vad jag skall göra med de stulna skatterna.”

[17] Ängeln sade: ”Den man som du rövade skatterna från är redan långt rikare än du, och han behöver därför inte dessa skatter. Men i ert land har ni ett mycket stort antal fattiga, mot vilka ni kan göra gott. Ty Gud Herren säger så: ’Vad ni gör mot de fattiga, det har ni gjort mot Mig, och Jag skall löna er för det redan här och hundrafalt i Mitt rike!’ Använd därför era överflödiga skatter och dela med er åt de fattiga som ni känner till, så skall ni därigenom gottgöra era synder inför Gud och människorna!

Och nu kan ni lämna denna plats i frid!”

[18] Därefter tackade grekerna ännu en gång och började avlägsna sig.

80. Mose sjätte och sjunde böcker

[1] Men nu var också morgonmålet förberett, och Lasarus kom fram till Mig och inbjöd oss alla till morgonmålet. Vi gick då genast dit och intog snart målet.

[2] Under målet förundrade sig Nikodemus, när han såg att även ängeln åt och drack riktigt ordentligt, och han frågade Mig om himlens andar också äter och dricker liksom de fysiska människorna på denna jord.

[3] Jag sade: ”För det första ser du ju att denne ande äter och dricker precis som Jag själv, fastän Jag till Mitt väsen är den Högste Anden. Men eftersom denne ande under den tid han vistas här också måste ha en kropp för att kunna visa sig synlig för er, måste han även uppehålla denna kropp med jordisk föda, hur eteriskt fin den kroppen än må vara. Detta för att han skall förbli synlig för er så länge det är nödvändigt. Men när det inte längre är nödvändigt, kommer han i nästa ögonblick att upplösa sin kropp och inte längre vara synlig för er, utan framträda som en ren ande.”

[4] I den rena andarnas himmel äter och dricker människor också, men andligt och inte materiellt. Men andlig mat består av ren kärlek och visdom från Gud. Detta genomtränger hela oändligheten och ger näring åt alla de otaliga varelserna, först andarna och sedan genom denna hela materiella skapelse, och från detta först det omätliga eterutrymmet i vilket de otaliga myriader av solar och planeter eller jordar simmar omkring som fiskar i havet och som fåglar i luften. Himlakropparna får då sin nödvändiga näring från etern och sedan alla varelser på och i dem från himlakropparna. När det gäller kosmiska kroppar får luften dock först näring från etern som omger dem överallt och genom den får den kosmiska kroppen näring. – Har du förstått det nu?”

[5] Nikodemus sade: ”Ja, Herre och Mästare, så gott en svag person någonsin kan förstå en sådan fråga om Din obegränsade visdom! När jag är mer andlig, kommer jag säkerligen att förstå sådana andliga frågor tydligare; men nu saknas fortfarande mycket för mig, eftersom jag inte vet vad en ren ande egentligen är, och hur den ser ut, inte heller vet jag vad skillnaden är mellan eter och luft, och jag har ingen som helst uppfattning om vad en sol egentligen är, hur stor den är i sitt fysiska innehåll, och hur långt den är från jorden. Du talade om flera solar, som Din visdom säkerligen vet om. Men hur skulle jag kunna veta det?! Även om jag visste om det världsliga aldrig så väl och tydligt, kan jag omöjligt veta någonting om vad det rent andliga är, eftersom det är oåtkomligt för våra materiella sinnen och därmed också obegripligt för vår förståelse.

[6] Vad är en ande? Vilken form har den, och var och hur lever den? Det här är frågor som aldrig kan besvaras helt och hållet för någon dödlig. – Har jag rätt eller inte?”

[7] Jag sade: ”Ja, du har talat helt rätt; ty så länge människan förblir dödlig, kommer hon säkerligen inte att kunna fatta ens det tydligaste svaret på dina fyra frågor. Men när hon har uppnått andens pånyttfödelse och därmed odödlighet genom att iaktta Min lära, då kommer hon att finna det strålande svaret på dina något säregna frågor inom sig själv; ty endast anden tränger in i sig själv och därmed också i de andliga djupen i Gud, som Jag visade dig tillräckligt tydligt igår kväll. Men eftersom ditt minne inte är bland de starkaste, frågar du nu igen om saker som Jag redan har belyst mycket tydligt. Om du inte ens kan fatta och förstå jordiska ting, då borde det inte förvåna dig att du ännu mindre fattar och förstår andliga och himmelska ting och förhållanden.

[8] Varför har du förkastat Mose sjätte och sjunde bok och det profetiska tillägget, lagt dem åt sidan och aldrig läst dem? De innehåller så mycket som skulle ha gett dig ett mycket klart ljus om stjärnhimlen och andarnas värld och deras existens. Hitta dessa böcker och läs dem, så kommer det att bli tydligare i ditt hjärta! Skulle det någonsin finnas materia om inte andarnas kraft och vilja skapade, dömde och upprätthöll den?!

81. Vikten av människans fria vilja

[1] Nikodemus sade: ”Ja, ja, Du allena har evigt rätt, och vi människor kan inte ha rätt eftersom ingen sanning, visdom eller sann livskraft finns inom oss! Men det är och kommer alltid att vara något mycket svårt för en person omgiven av hela världen att helt avskilja sig från världen och sedan helt övergå till den andliga världen. Att bara lyssna på även de visaste läror är av liten eller ingen nytta för en person som en gång har blivit blind, såvida de inte kan komma fram till sanningen i andliga spörsmål genom sina egna uppfattningar och erfarenheter.

[2] Men om bara en person har positiva erfarenheter medan tusentals runt honom inte har det, är detta till föga nytta för mänskligheten, eftersom den då bara måste tro på en erfaren person utan att någonsin inom sig finna någon konkret bekräftelse på vad den är tvungen att tro. Åh, men det skulle vara helt annorlunda om alla människor hade uppfattningar och erfarenheter; då skulle mänsklighetens rent intellektuella bildning säkerligen gå framåt!”

[3] Jag sade: ”Liksom en blind person som bedömer färger, så bedömer du nu andliga angelägenheter! Men jag tror att Han som skapade mänskligheten säkerligen bäst förstår hur Han bör placera och behandla dem så att de förr eller senare kan nå det mål Han har satt för dem. Jag har nu gett dig tecken som har fått dig att tro att Jag, och för evigt ingen annan, är den utlovade Messias. Men detta tvång tjänar i sanning inte din frälsning; snarare kommer du bara att bli frälst om du lever enligt Mitt ord.

[4] Tro Mig: Om Jag skulle förvandla er människor till maskiner, skulle det bara kosta Mig en enda tanke som har med Min vilja att göra, så skulle hela templet, hela Jerusalem och hela det stora landet där judarna bor omöjligt känna igen mig som något annat än Messias – Jehova Sebaot! Men skulle det hjälpa alla judar och alla hedningar? Jag säger dig: Sannerligen, inte ett hårstrå mer än denna trämatskål, som – vilket du snart skall se – kommer att börja röra sig i alla riktningar enligt Min vilja!

[5] Se, nu är skålen levande och svävar i luften likt en fågel! Skulle du nu vilja byta din existens med den? Se, den är fullt levande och kan röra sig i alla riktningar; men den har inget självmedvetande, utan Mitt eget högsta medvetande genomsyrar den och gör den levande. Du kan till och med ställa frågor till skålen, och den kommer att svara dig utan mun eller tunga. Men kommer du någonsin att kunna tro att skålen lever på egen hand, tänker klokt och talar utan mun eller tunga?!

[6] Men Jag säger dig ännu mer: Jag kan, i kraft av Min allmakt, upprätthålla detta skenbara liv i denna skål för evigt. Men kommer den någonsin att ha sitt eget oberoende och fria liv liksom Jag? Inte för evigt; ty så länge Jag håller den vid liv med Min rena kraft, är den så gott som helt död i sig själv. Ty dess skenbara liv är endast Min viljekraft inom den, och därmed Mitt eget liv. Om Jag tar tillbaka detta, då finns den gamla döden och den gamla, nödvändiga domen över all materia där, och ni kommer inte längre att upptäcka något liv i den – hur smidigt den än må röra sig fram och tillbaka i alla riktningar.

[7] Och se, just ett sådant liv skulle människorna ha om Jag tvingade dem genom Min allmakt eller genom sådana tecken, som inte lämnade kvar en enda fri tanke för människan. Därför är en fri otro för människan oändligt mycket bättre än en tro som är framtvingad genom underverk; ty den fullständiga och självständiga viljefriheten hos människan är Guds stora plan med människan. Människan kan visserligen helt utan skada undervisas av Gud om vad hon har att göra för att inom sig uppnå livets fullkomning; men hon får aldrig någonsin tvingas till detta genom makt av Gud eller av någon annan ande. Ty om hon blir det, då är hon dömd och därmed för sig själv fullständigt död och existerar inte längre som ett fritt och självständigt väsen.”

[8] Och se, just av denna anledning tillåts från Min sida sådana åskådningar och erfarenheter i de rena andarnas rike, som du önskar, så sällan som möjligt. Och när sådana ändå då och då tillåts för enskilda människor, som likt profeterna är utvalda för detta, då måste just dessa utvalda människor – som är ovanifrån och redan på en annan värld har genomgått det kroppsliga livets prövning – få göra sådana erfarenheter och åskådningar av den andra sidan, eftersom detta aldrig kan skada dem. Men det skadar inte heller deras medmänniskor, eftersom dessa endast kan tro profeterna om de vill. Men vill de inte – vilket tyvärr är det allra vanligaste fallet – så förblir de ändå fullständigt fria i sitt tänkande och i sin självbestämmanderätt över sitt handlande. Och detta gagnar dem uppenbarligen fortfarande mer än någon yttre eller till och med inre tvång till tro.”

[9] Människan blir visserligen endast salig genom Gud och i Gud, men endast i den mån hon genom sin egen vilja har gjort Guds vilja till sin egen och i sitt självmedvetande så att säga blivit ett med Gud. Men om Gud tog människans fria vilja ifrån henne och genom Sin allmakt i stället lade Sin egen vilja i människans hjärta, då vore människan, såsom redan har sagts, lika gott som fullständigt död för sig själv och i sig själv; ty då skulle den påtvingade allsmäktiga Guds-viljan ge liv åt människan på samma sätt som Min vilja gav liv åt denna skål. Men Gud har skapat människan och gett henne liv och ordnat henne så, att hon efter hand själv kan och måste utveckla sig. Och detta är så vist anordnat att människan med hela sitt förnuft och hela sitt förstånd inte kan föreställa sig något ännu visare. Och Jag menar nu att Jag tillräckligt har förklarat denna sak för dig. Om du nu förstår detta, så reser vi oss från borden, går åter ut i det fria och ser efter vad som tilldrar sig där ute!”

82. Människorna och tempeltjänarna

[1] På denna Min uppmaning reste sig alla från borden och följde Mig ut i det fria, till samma plats där vi redan hade befunnit oss före morgonmåltiden. Därifrån kunde man se bort mot Emmaus, en ort i närheten av Jerusalem. Från Jerusalem ledde flera vägar dit, men endast för fotgängare. Någon körväg fanns inte, utom via en stor omväg, så att en människa till fots kunde komma till orten betydligt snabbare än en kusk med sitt fordon. Människorna drog denna dag, som var en torsdag, ut dit i stora skaror; ty på denna ort hölls denna dag en brödmarknad, och därför begav sig folket dit för att vanligen förse sig med bröd för en hel vecka. Men nu hade det på grund av de märkliga händelserna under den gångna natten nästan inte bakats något bröd alls i denna ort. De många människorna hade emellertid gått dit just för brödets skull.

[2] När vår Nikodemus hade fått veta detta av Mig, sade han: ”O Herre och Mästare, då kommer det att se illa ut! Ty på denna ort finns ju just templets bagerier, och de inbringar varje vecka gott och väl tusen silvergroschen i romerskt mynt åt templet. Och i dag finns inget bröd, medan folket kommer att kräva bröd med stormande iver! O, då kommer det att bli upplopp som knappast längre kan förhindras! Vad skall man då göra? Det enda särskilt besvärliga i denna sak är att det just är jag som har den högsta tillsynen över dessa tempelbagerier i Emmaus och är ansvarig inför templet för att en tillräcklig mängd bröd finns färdig i rätt tid. O ve, o ve, detta ser sannerligen inte alls bra ut! O Herre och Mästare! Vad skall nu göras? Varifrån skall vi nu få fram bröd åt så många människor? Du, o Herre, skulle väl kunna hjälpa mig här, om det vore Din heliga vilja!” 

[3] Jag sade: ”Du skall också få hjälp; men Jag säger dig och er alla: Om ni inte ständigt får se tecken och under, så tror ni inte, även när den sanning som har förutsagts er redan så tydligt föreligger att ni nästan kan ta på den med händerna! Men folket kommer inte att göra alltför stort väsen av brödbristen, eftersom de också har sett nattens himlafenomen.

Det finns nästan ingen i staden eller i dess vidare omgivningar som inte kommer att känna oro i dag och ännu flera dagar framöver på grund av det de har sett. Därför kommer det upplopp som du fruktar i Emmaus helt säkert inte att äga rum, även om folket inte skulle få något bröd alls.

Men de kommer att finna bröd i tillräcklig mängd.”

[4] Men Jag skall nu göra er uppmärksamma på något annat, som i dag och även i morgon kommer att orsaka templet större bekymmer än den eventuella bristen på bröd i Emmaus. Se hur en mängd människor strömmar fram på alla vägar som leder till Jerusalem! Folket kommer från landsbygden och vill i templet få råd och ur prästernas mun höra vad dessa fenomen egentligen betyder. Och då kommer det att gå illa för tempeltjänarna! Dessa kommer visserligen att hålla botpredikningar efter botpredikningar för folket och tala om Guds vrede och om hur Gud nu endast åter kan blidkas genom stränga botövningar och stora offer.

[5] Men folket kommer att säga: ’Varför säger ni detta först nu, när ni från Gud sedan länge borde ha kunnat och också borde ha fått veta hur det står till med oss inför Hans ansikte? Ty vi vet från forna tider att Gud, när Hans folk på något sätt lättsinnigt glömde Honom, alltid lät profeter och siare varna många år i förväg för vad som skulle komma, om de inte återvände till Gud. Men denna gång kom inga profeter som i förväg förkunnade för oss vår ställning inför Gud! Och om det under den senaste tiden ändå har framträtt några profeter som manade oss till bot och sann bättring, så förklarade ni dem som falska och förföljde både dem och dem som lyssnade till dem och ville rätta sig efter deras ord. Och nu, när ni tillsammans med oss har sett de förskräckliga tecknen, av vilka man med händerna kan greppa att Guds vrede i högsta grad har kommit över oss, vill ni lägga hela skulden på oss. Men det kommer vi inte att godta. Vi skall utan era böner själva vända oss till Gud och be Honom att förlåta oss våra synder. Och det skall vi göra därför att ni inte redan långt tidigare har berättat för oss vår ställning inför Jehovas ansikte.’

[6] Ett sådant tal från folket kommer att försätta prästerna i stor förlägenhet, och några av dem kommer att säga till folket: ’Gud är säkert just därför så vred på er, eftersom ni inte vill höra och tro på oss, utan i stället vänder er till vissa falska profeter, som är emot oss och gör allt för att ni skall vända er från oss.’

[7] Men då kommer folket att säga: ’Där misstar ni er; ty vi har ännu inte hört någon falsk profets röst eller någon spåmans ord. Men dem som vi har hört var inga falska profeter; ty de undervisade öppet och förkunnade högt inför hela folket att Guds rike har kommit nära. Men ni förföljde dem, såsom ni har gjort med sådana människor i alla tider, och det är också orsaken till att Gud har visat oss Sin stora vrede och hur Han kommer att överlämna oss till våra fienders händer för en hård tuktan. Att ni präster däremot inte är några profeter, det inser vi tydligt av att ni ända till denna stund inte visste vår ställning inför Guds ansikte.’

[8] Då kommer åter en präst att säga: ’Om ni alltså anser att vi ingenting vet och inte längre betyder någonting för folket – varför kom ni då hit till templet? Då hade ni ju lika gärna kunnat stanna hemma!’

[9] Då kommer folket att säga: ’För er skull har vi sannerligen inte kommit, utan för templets och Guds skull, Honom vi vill be till med all vår innerlighet att Han förlåter oss våra synder. Ni kan gärna be tillsammans med oss, om ni vill; men vi kommer därför inte att ge er några offergåvor. Det som vi kommer att offra kommer vi i stället att ge åt de fattiga och nödställda.’

[10] Därefter kommer prästerna att dra sig tillbaka, och folket kommer att föra ett stort oväsen i templet och dess förhallar. Du, Min vän Nikodemus, kan nu, om du vill, gå ner till templet och själv övertyga dig om allt det som Jag nu har talat till dig och till er alla om. Och vid detta tillfälle kan du också säga några trösterika ord till folket; men säg dem för all del ingenting om Min vistelse här!”

[11] När Jag hade sagt detta till Nikodemus, tackade han Mig för det och tillade: ”Allt detta skall jag följa så noggrant som möjligt, och jag skall också att efter bästa förmåga försöka lugna folket. Men vad skall jag svara översteprästen, fariséerna och de äldste när de frågar mig var jag har tillbringat denna skräckens natt? Ty att jag varken har funnits i templet eller hemma i mitt hus – det vet de alla säkert redan vid det här laget. Om jag då måste tala sanning, så röjer jag både mig själv och Dig!”

[12] Jag sade: ”Gå du bara lugnt ner och var inte rädd; ingen människa kommer att fråga dig om detta. Och det som du kommer att behöva säga, det skall läggas i din mun! Men i kväll kan du, om du vill, redan komma upp hit igen; ty Jag kommer att stanna här hela denna dag.”

[13] Därefter gick Nikodemus ner, men medan han gick såg han sig flera gånger om för att se om inte någon äkta jude skulle få syn på honom. Men Jag sände Rafael efter honom och lät honom ledsaga Nikodemus ända till stadsporten, så att ingen kunde få syn på Nikodemus. Vid porten försvann emellertid ängeln plötsligt och befann sig i samma ögonblick åter mitt ibland oss.

[14] Därefter sade Jag till några av lärjungarna att även de, om de ville, kunde bege sig till templet och stanna där fram till middagstid för att vara vittnen till det som skulle utspela sig i templet. Då gick också lärjungarna ner dit och stannade i templet till en stund efter middagen. Därefter återvände de till oss och berättade vad de hade upplevt.

83. De frigivna slavarnas tacksamhet

[1] Därefter sade Lasarus till Mig: ”Herre, även jag är lite nyfiken på hur denna historia kommer att sluta i templet i dag; ty jag ser fortfarande många människor vandra fram på alla vägar. Om de fyller templet, kommer det att bli en sådan trängsel och sådant ropande att man säkerligen inte har upplevt något liknande på mycket länge. Då kommer Nikodemus knappast att räcka till med sin svaga röst! Det kan sannerligen mycket lätt utvecklas till ett stort tumult!”

[2] Jag sade: ”Oroa dig för något annat! Jag har säkerligen tillräckligt många medel i Mina händer för att förhindra ett alltför stort tumult; men sannolikt kommer saken inte ens att gå så långt.”

[3] Men nu har våra ynglingar vaknat och blivit hungriga. Gå därför du, Min Rafael, till dem och se till att de får något att äta och även lite vin, men blandat med två tredjedelar vatten!”

[4] Rafael ordnade detta snabbt, vilket väckte stor glädje hos ynglingarna, så att de knappt kunde vänta med att framföra sitt barnsligt hjärtliga tack till Mig.

[5] Inom kort hade de alla blivit väl styrkta och kommit ut ur huset, och Rafael förde dem till Mig. Där ställde de upp sig i en lång rad, tackade Mig högt för den goda förplägnaden och bad Mig att komma till dem, så att var och en enskilt skulle kunna visa Mig sin kärlek. Ty eftersom de var så många, kunde de inte alla komma fram till Mig på en gång och ge uttryck för sin stora kärlek till Mig.

[6] Då sade Jag till dem: ”Mina kära barn, det är egentligen inte nödvändigt nu! Men om ni ändå vill göra det, så kom hellre till Mig en och en och visa Mig er kärlek. Ty om Jag gick till er, skulle det lätt kunna uppstå avundsjuka ibland er, eftersom ni då skulle börja överlägga med varandra och säga: ’Men varför vände sig den gode Fadern inte till mig eller till denne eller den andre? Den ene eller den andre tycker Han säkert mer om än mig eller min granne!’ Men för att en sådan uppfattning inte skall få fäste hos er, så kom själva till Mig, en och en eller också två och två, och visa Mig er kärlek. Då kommer ni inte att kunna säga: ’Se, denne eller den där har den gode Fadern särskilt mer än de andra!’ Ty det beror helt på er själva vem av er som först vill komma till Mig.”

[7] Då sade ynglingarna: ”Ja, gode Fader, men vi skulle alla vilja vara de främsta hos Dig, och då skulle det uppstå en trängsel som vore mycket besvärlig för Dig! Därför skulle Du hellre kunna bestämma vid vilken plats eller vid vilken ände av vår rad vi skall börja. Ty det måste ju finnas ordning också i kärleken, eftersom oordning inte vore vacker heller i kärleken. Ty den gode Guden har ordnat allting så vackert i detta sköna land, och därför måste också vi, av vördnad för Honom, utföra allt i en viss ordning!”

[8] Jag sade: ”Nåväl då, om ni nödvändigtvis vill ha det så, så börja vid den högra änden av er rad och kom fram!”

[9] Denna anordning behagade ynglingarna, och därför skyndade de nu fram till Mig från den högra änden, ett par efter det andra, först pojkarna och därefter på samma sätt flickorna. Inför Mig bugade de sig djupt, sedan tog de Mina händer och tryckte dem mot sina bröst, varefter de åter bugade sig och gick tillbaka i god ordning till sin tidigare rad.

[10] När de alla hade visat Mig sin kärlek på detta sätt och åter befann sig i sin tidigare ordning, bugade sig alla ännu en gång djupt inför Mig och frågade vad de fick göra nu.

[11] Och Jag sade till dem: ”Gläd er åt allehanda nyttiga betraktelser! Se på denna vackra trakt, betrakta blommorna och många andra ting, och tänk därvid på hur den gode Guden genom Sin visdom och allmakt har skapat allt detta ur Sig själv. Var därför mycket tacksamma mot Honom i era hjärtan, så kommer ni att använda tiden på det allra nyttigaste sätt och samtidigt känna en stor glädje i era hjärtan. Men ni behöver inte ständigt stå och gå på detta sätt i en enda rad, utan stå och gå fritt, så som ni ser att både Jag och alla andra människor gör här. Då kommer ni att ha mycket större glädje än om ni hela tiden håller fast vid er stela radordning. Gå nu och gör som Jag har rått er!”

[12] Då tackade ynglingarna för detta goda råd, upplöste genast sin rad och spred sig åt alla håll över berget, där de på ett mycket gott sätt sysselsatte sig och umgicks i den friska och fria naturen.

84. Själens känsla och syn efter döden

[1] Men vi gick ännu längre fram och nådde den högsta punkten på detta berg. Där fanns en verklig liten lund av olivträd, under vilka det stod många bänkar och sittplatser. Alla slog sig ner där och berömde Lasarus för att han så ändamålsenligt hade låtit anlägga så många och så trevliga vilobänkar och sittplatser. Lasarus tackade alla för deras goda omdöme och blev mycket glad över det. Från denna höjd, som låg helt fri åt alla håll, hade man den vackraste utsikt. Därifrån såg man Jordan och dess dalgång och – visserligen långt borta – även en del av Döda havet.

[2] Alla betraktade med stor förtjusning de vackra omgivningarna, de kringliggande städerna, småorterna och byarna en god stund utan att säga ett ord. Och när Agrikola noggrant hade sett sig omkring, sade han: ”Mina kära vänner, alla ni som är här, och framför allt Du, o Herre och Mästare! Jag måste här helt öppet bekänna att jag i vårt vidsträckta rike ännu aldrig har sett en så underbart härlig trakt och ett så storslaget landskap som just detta! Sannerligen, i en så härlig trakt måste döden förefalla en människa ännu bittrare och svårare än i en mera öde och mindre vacker trakt! Ty här skulle man vilja leva vidare för evigt och oavbrutet njuta av en sådan utsikt! Vad säger Du, o Herre och Mästare, om denna min uppfattning?”

[3] Jag sade: ”Min vän, du skulle nog ha rätt i din uppfattning, om själen efter kroppens död, i förening med den ande som utgått från Gud, inte erhöll förmågan att skåda och njuta av oändligt mycket härligare trakter även i andra världar — om nu betraktandet av underbart vackra trakter och landskap verkligen skulle vara den högsta salighet som en själ kan uppleva. Men Jag menar att det för en själ som fullkomnat sitt liv efter kroppens död finns långt högre salighetsupplevelser än att endast betrakta mycket vackra landskap.

[4] Jag ger dig nu följande scenario: Antag att du här, låt oss säga, under hundra år oavbrutet måste betrakta detta landskap och samtidigt vore rikligt försedd med allt annat som kroppen behöver. Då garanterar Jag dig att detta vackra landskap snart skulle börja tråka ut dig så mycket att du sedan aldrig mer i hela ditt liv skulle vilja se på det. Ja, bland goda vänner gör åsynen av en vacker trakt då och då alltid ett upplyftande intryck på människans sinne; men sedan längtar själen snart efter omväxling, för att vinna större och vidare erfarenheter och genom dem ständigt få lära sig något nytt.

[5] Men om en fullkomnad själ redan nu så väl kan betrakta det som omger den genom kroppens ögon, så kommer den i sitt rena andliga tillstånd också äga förmågan att se, höra och känna, och det i en ännu högre grad och omfattning än den nu äger i den tunga och mödosamma kroppen. Jag har ju redan tidigare där nere framför huset visat er hur själens inre skådande är beskaffat – något som du själv förundrade dig högeligen över – när de människor som Jag för en kort stund försatte i andlig hänryckning, och som aldrig tidigare hade varit i Rom, beskrev din stora fäderne­stad så noggrant att du själv aldrig hade kunnat betrakta den mer exakt med dina egna ögon.

[6] Då torde du väl ändå inse att själen i sitt fria och rent andliga tillstånd äger en långt högre synförmåga än i den begränsade kroppen! Om det alltså är bevisat att så är fallet, så kan du – om du fullt och levande tror på Mina ord och tecken samt även dina egna erfarenheter på det själsligt-andliga området – sannerligen inte säga att det i en sådan trakt skulle vara svårare för kroppen att dö än i ett öde och dystert landskap! Att varje själ fortsätter att leva efter kroppens död och är fullt och klart medveten om sitt liv, det tvivlar du väl ändå inte längre på?”

[7] Agrikola sade: ”Herre och Mästare, det gör jag sannerligen inte, eftersom jag redan tidigare i Spanien, på Sicilien och i Egypten har fått erfarenheter av själens fortsatta liv efter kroppens död, och det på ett allra mest ofelbart sätt. Men här handlar det om något helt annat, och det är just därför som jag tidigare tillät mig att göra den anmärkningen!”

[8] Jag sade: ”Och vari består då detta andra som du menar? Tala nu bara fritt; ty vi har ännu gott om tid fram till middagen för att behandla många olika ämnen!”

[9] Men nu trädde också de många närvarande tullindrivarna fram till Mig och frågade om Jag möjligen skulle ta illa upp, om de begav sig hem fram mot kvällen för att där se efter om allt stod rätt till och om deras tjänare vid detta tillfälle inte tog sig några friheter eller begick några övergrepp mot det folk som fortfarande strömmade in på alla vägar.

[10] Jag sade: ”Gör så, och gör nu gott för allt det onda som ni under många år har gjort människor, så skall era synder vara er förlåtna! Men liksom ni nu fritt går härifrån, så kan ni också fritt komma tillbaka.”

[11] Därpå bugade sig de många tullindrivarna, tackade för allt de hade mottagit och fått njuta av och gav sig sedan snabbt av.

85. Själen på den andra sidan

[1] Jag sade åter till Agrikola: ”Nu kan du lägga fram din sak; tala alltså nu!”

[2] Agrikola sade: ”Herre och Mästare, att människans själ lever vidare även efter kroppens död, det är nu en fullständigt avgjord sak och den klaraste sanning. Men vart kommer den sedan? Och vad är egentligen dess väsen, och vad är den helt rena andens väsen? Eftersom rymden enligt Din undervisning är oändlig, så måste ju också själarna och till och med de renaste andarna befinna sig inom denna oändligt evigt stora rymd; ty något utanför detta kan ju omöjligen finnas.

[3] Sedan ännu en fråga: Vilken gestalt har en själ i sig själv, eller rentav en ren ande? Och varför kan en naturlig människa inte alltid se själar och andar? Herre, ge mig bara ett klart och ljusfullt svar på dessa mina frågor, så skall jag sedan inte fråga Dig om något mer. Ty vår fullständiga okunnighet i denna sak är egentligen det som gör döendet så bittert och ångestfullt för oss. Men om vi människor också i detta får ett tillräckligt klart ljus, då kommer vi lätt att kunna dö och inte ängsligt hålla fast vid köttets dåraktiga liv.”

[4] Jag sade: ”Ja, det vore något mycket lätt för Mig att förklara detta för dig, om du bara ägde den fria förståelsen för det; men just den äger du ännu inte, fastän du sedan din ankomst hit redan har hört mycket från Mig som på ett klart sätt belyst just detta ämne, och dessutom själv sett och erfarit det genom välordnade mirakeltecken. Därför är det en svår sak att belysa detta för dig ännu närmare än det redan har blivit belyst.”

[5] En människas själ är en rent eterisk substans, alltså – om du kan fatta detta – sammansatt av väldigt många ljusatomer eller minsta möjliga partiklar till en fullkomlig människogestalt genom Guds visdom och genom Guds allsmäktiga vilja. Och den rena anden är just den från Gud utgående viljan, vilken är den renaste kärlekens eld i Gud.

[6] Den rena anden är en Guds tanke, framsprungen ur Hans kärlek och visdom, och blir till verkligt varande genom Guds vilja. Men eftersom Gud i Sig själv är en eld av kärlek och visdom, så är också en sådan tanke, förverkligad till ett eget varande och så att säga utgången från Gud, av samma natur. Liksom elden är en kraft, så är också en sådan tanke från Gud en kraft i sig själv, medveten om sig själv och i stånd att verka självständigt i just det ljus ur vilket den har framgått. Som en ren kraft genomtränger den allt det som du kallar materia, men kan själv inte genomträngas av materien, eftersom materien i sin vidare utveckling inte är något annat än en yttre manifestation av anden från Gud.

[7] Själen är, så att säga, materia som genom andens kraft åter har upplösts och övergått till andens egen ursprungliga form, därtill förmådd av dess kraft. När själen sedan förenas med sin ande, utgör den liksom dess ljuseteriska, substantiella kropp, alldeles som själen ur den köttsliga materia som omger den – när denna helt har förmultnat och upplösts –formar och bildar sin forna klädnad genom sin rent andliga viljekraft.

[8] Där har du nu en helt kort och fullständigt sann framställning av vad själen är och vad den rena anden är.

[9] Men vart en själ kommer när den lämnar sin kropp, det blir ännu svårare för dig att förstå om man vill bestämma det med hänsyn till dess plats i rymden. Men trots detta vill Jag ge dig en vink, ur vilken du själv kan hämta ett visst ljus. Ty du kommer först att erfara detta inom dig själv, när du själv har nått den fulla återfödelsen, eller den fullständiga föreningen mellan anden och din själ; ty något sådant kan själen aldrig helt fatta så länge den inte genom andens kraft har utvecklats och formats så, att den förmår att helt förena sig med anden.

[10] Sett ur ett rumsligt perspektiv stannar en själ efter kroppens bortfall, särskilt under den första perioden av sitt fortsatta liv, vanligtvis kvar på den plats där den vistades under sitt jordeliv, om den ännu inte är fullt fullkomnad när den träder in i det kroppslösa riket på den andra sidan.

[11] I ett sådant fall ser och hör den dock ingenting av den fysiska värld som den bebodde i kroppen, även om den rumsligt sett fortfarande befinner sig i samma värld. Dess tillvaro är mer eller mindre som en ljus dröm, i vilken själen också lever i en trakt eller ett landskap som så att säga har utgått ur den själv, och där handlar och verkar den precis som om den befann sig i en helt naturlig värld. Och den saknar inte det minsta den fysiska värld som den har lämnat bakom sig.

[12] Men genom Guds tillåtelse blir den trakt som själen bebor ofta upplöst eller förstörd, och själen kommer då till en annan trakt som helt motsvarar dess inre tillstånd. För en sådan själ dröjer det ofta länge innan den genom mycket undervisning kommer till insikten att allt det som den där tror sig äga är fåfängligt och förgängligt. Men när den genom olika erfarenheter och företeelser väl har kommit till denna insikt, då börjar den först på allvar att begrunda sitt tillstånd och sin tillvaro. Och därigenom blir den också alltmer varse att den har lämnat den tidigare jordiska världen, och längtan vaknar allt starkare inom den efter att få en mera bestående och oföränderlig boning för livet.

[13] I ett sådant tillstånd blir själen undervisad av redan mer fulländade andar om vad den behöver göra. Och om den gör detta, så blir det också ljusare och ljusare inom den, eftersom dess inre ande alltmer genomtränger den. Men ju mer den inre anden genomtränger den och liksom växer i den såsom ett barn i moderlivet, desto mer beständighet börjar allt omkring den att få.

[14] Men när en själ väl kommer så långt att dess inre ande helt genomtränger den, då kommer den också till fullt klarskådande och klar insikt, till det fullaste medvetande och till en klar erinran om allting: vad den har varit, hur den har blivit till det den är, vad den har gjort, hur den värld såg ut i vilken den levde i kroppen, och hur allt där var beskaffat.

[15] En sådan själ kan då lika väl genomskåda denna jord som månen, solen, alla de andra planeterna eller jordarna som kretsar kring denna sol – något som hittills visserligen ännu ingen astronom, varken någon grek eller någon av de gamla egyptiska landmätarna, har insett – och även de andra solarna i ett eller flera solsystem (skalglober), som Jag redan i går förklarade för er tillräckligt. Och den kan genomskåda allt detta med största noggrannhet och på det högsta sätt glädja sig över deras underbara gestaltning och ordning samt finna sin sanna och högsta glädje i den ende Gudens kärlek, visdom och makt.”

86. De fullkomliga själarnas olika grader av salighet

[1] (Herren:) ”Detta väntar alltså en sådan fulländad själ med full säkerhet, ja, det är till och med en nödvändig följd av hennes fulländning. Men denna egenskap hos en fullkomnad själ måste ändå endast betraktas som den lägsta graden av den egentliga stora saligheten. Ty även detta skulle med tiden börja kännas enformigt och tröttsamt för en fullkomnad själ, på samma sätt som det skulle bli tröttsamt för dig här om du, hur vackert detta landskap än är, i hundra år i sträck inte fick göra annat än att betrakta och beundra det.

[2] Den högre saligheten hos en själ består nämligen i att den fullkomnade själen också får del av den verkliga gudomliga skaparkraften och genom en visdom som liknar Guds kan åstadkomma och skapa detsamma som Gud själv åstadkommer och skapar.

[3] Men en ännu högre, och egentligen redan nästan den allra högsta graden av salighet för en fullkomnad själ, består däri att den ständigt får ha Gud, den ende Herren och Skaparen av oändligheten, hos sig som sin bäste vän, och att den utan mått och utan gränser kan älska Honom samt tillsammans med Honom i ett enda ögonblick överblicka hela den andliga och materiella skapelsen.

[4] Den allra högsta graden av salighet för en fullkomnad själ består emellertid i att den, helt förenad med Gud genom kärleken, samtidigt lever i den mest fullkomliga gudomliga friheten.

[5] Men att det som nu sagts till dig är fullkomligt sant, det kan du själv redan med dina kroppsliga ögon mycket väl upptäcka på denna Min unge tjänare. Du har redan frågat Mig flera gånger om omständigheterna med denna pojke, varifrån han kommer och vem han är. Och nu vill Jag berätta det för dig:

[6] Se, denne yngling är redan sedan länge en ren ande, men har en gång redan levt på denna jord som människa i köttet! Hans namn var Henok, och han var en främste profet och Guds lärare bland Adams första efterkommande.

[7] Då hans själ under den fösta människotiden på denna jord flammade upp i den högsta och renaste kärleken till Gud, upplöste just denna kärlek hans kropp i en eterisk substans, varmed den fria själen kläddes, och blev därigenom genast för alltid en ärkeängel i Guds högsta himlar, det vill säga i den högsta gudomliga friheten, vilket du kan förstå av att han här befinner sig närmast Mig.”

[8] Då vidgades Agrikolas ögon och han sade: ”Va? Detta är en ande, och dessutom en ren och fullkomnad sådan?! Han har ju ändå synlig hud, kött och blod och äter och dricker som vi andra!

[9] Att han kan göra underbara ting liksom Du, det har jag förklarat för mig själv så, att han sedan länge måste vara Din lärjunge och som sådan ha fått den nödvändiga visdomen och makten av Dig; ty som en helt ren ande skulle vi människor ju inte kunna se honom. Om man rör honom, så känner man allt som hos en helt naturlig människa. Men Du har nu sagt det, och jag måste tro Dig, även om det ännu mer förvirrar hela mitt tänkande. Hur har då denne rena ande nu en kropp?”

[10] Jag sade: ”Jag har ju redan tidigare sagt dig att vi nu kan behandla mycket, eftersom vi har tid till det, och därför skall vi nog också komma till rätta med detta. Se, där står redan Min Rafael Henok framför oss, och Jag säger dig nu att du kan förhandla med honom själv om det vidare som du vill veta; ty han kommer att ge dig precis samma besked som Jag skulle ge dig, och det han säger och visar dig, det kommer han att säga och visa ur sin mest självständiga frihet, makt, visdom och kraft, eftersom han helt har tillägnat sig detta från Gud. – Och så kan du nu börja dina undersökningar med honom!”

87. Änglarnas natur

[1] Därefter sade Agrikola till Rafael: ”Högt älskade tjänare till vår Gud, Herre och Mästare! Vad för slags kropp har du då här som en ren ande? Är den också kött och blod, som hos mig?”

[2] Rafael sade: ”Känn på mig och övertyga dig själv!”

[3] Då kände romaren på ängelns händer och fötter och fann att de bestod av kött och blod precis som hos varje annan människa, och han sade därefter: ”Ja, här finns sannerligen inget andligt att känna – och ändå skall du vara en ren ande, och det redan nästan lika gammal som människosläktet på denna jord?”

[4] Då sade ängeln: ”Känn på mig ännu en gång, och låt oss höra hur du sedan kommer att döma!”

[5] Då började romaren på nytt att känna på ängeln; men nu kände han inte längre någon kropp, och där han grep tag i ängeln gick hans fingrar lika lätt rakt igenom som genom luften.

[6] När han hade gjort denna andra erfarenhet, sade han högst förundrad (romaren): ”Ah, där skulle till och med den allra klokaste människan kunna bli en dåre! Förut var allt fast och verkligt, och nu är allt luft och därmed så gott som helt och hållet intet! Ja, men säg mig nu – om du som ett så luftigt fenomen fortfarande kan tala – var har du gjort av din tidigare, väl påtagliga kropp?”

[7] Ängeln sade: ”Ingenstans alls, utan jag har den fortfarande precis så som jag hade den tidigare! Att du kände den som en fast kropp förut, det var min fria vilja; och att du nu för andra gången inte kände den alls, det var också min vilja. Ty vad vi fullkomnade andar vill, det sker, så som vi vill det ur vår frihet och visdom, antingen ögonblickligen eller stegvis i en bestämd, vis ordning.”

[8] Ty vi är genom vår kärlek till Gud också fullständigt i Hans för oss uthärdliga och väl begripliga visdom och makt, och så är Guds kärlek också vår kärlek, Hans visdom vår visdom, Hans vilja vår vilja och Hans makt också vår makt. Men ändå finns det i Gud ännu outgrundliga djup, som ingen skapad ande någonsin kommer att kunna utforska; och kunde han det, så vore han inte salig, eftersom han då inte längre skulle ha någon stigande salighet att vänta sig från Gud. – Förstår ni detta, ni romare?”

[9] Flera romare sade då: ”Ja, du vår vän – även om du är en ande – för att riktigt förstå och begripa detta krävs mer än vårt romerska förstånd! Det kommer säkert att vara så som du säger; men det egentligahur måste vi vänta med att förstå tills vi själva är mer fullkomnade i våra själar.”

[10] Ängeln sade: ”Hör nu, jag talar nu bara med Agrikola och inte med er alla samtidigt; för jag vet redan att ni andra inte är lika förståndiga. Därför må nu alla lyssna och vara uppmärksamma på allt som jag talar med den mest förståndige av er om, och på det som jag visar honom! Och så tala nu du, Agrikola, ensam!”

[11] Agrikola sade: ”Ja, ja, du min rent andlige vän, jag har i grunden halvvägs förstått vad du egentligen ville säga; men helt har jag inte förstått det, precis som de andra – men också jag väntar på bättre tider, enligt Herrens löfte! Men detta skulle jag vilja få veta av dig – och jag är beredd att avstå från mycket annat för det – hur du kan avlägsna dig från kroppen genom din vilja och ändå fortfarande vara här som tidigare med en högst påtaglig kropp? För detta är det mest ofattbara för mig! En gång är du något verkligt, och strax därefter känns du som ett fullständigt intet – och detta intet är ändå återigen samma fullkomliga verkliga något. Ja, hur är det ens möjligt?”

[12] Ängeln sade: ”Detta är ju något helt självklart och lätt att förstå! Vi andar i vår för er imponderabla (ovägbara), rent andliga sfär är ju det egentliga, enda verkliga och allra mest ursprungliga varat. Allt annat i hela den materiella världen är endast en företeelse som är framkallad genom vår vilja, för att det för era materiella själar skall finnas ett bestående medium, genom vilket ni, liksom vi, kan vinna den fullaste och sannaste livsfriheten.

[13] För att göra detta ännu mer påtagligt för dig, så ta nu själv upp en sten från marken och håll den i din hand, Agrikola! – Bra, nu har du en mycket hård naturlig sten i din hand! Du kommer nu att säga: ’Se, denna sten är, sådan som den är, den rena verkligheten!’ Ty du känner nu dess tyngd i din hand och dess för dig oförstörbara hårdhet och säger inom dig: ’Detta är något verkligt!’ Men jag säger dig att det förhåller sig med detta ditt verkliga något precis på samma sätt som tidigare med min köttsliga kropp och därefter med denna min fortfarande helt andliga kropp. Ty hårdheten och tyngden hos stenen, som du ännu håller fast i din hand, beror också helt och hållet endast på vår viljas beständighet. Så länge vi vill bevara den som en hård och tung sten, så länge kommer den också att förbli vad den är.

[14] Om till exempel bara jag vill att din sten nu skall bli helt lik mig – vad kroppen beträffar – så kommer du att kunna gripa rakt igenom stenen på samma sätt som du tidigare grep rakt igenom mig. Och när så sker, då har den materia hos stenen som frambringats genom vår andevilja först nått sin ursprungliga verklighet, utan vilken den nu, genom min egen viljas beständighet, framträder för dig som en hård och tung sten. Men för att du ännu lättare skall kunna förstå detta, så undersök nu din sten noggrant ännu en gång och se efter om det fortfarande är samma sten!”

[15] Agrikola sade: ”Den är fortfarande sådan som den var!”

[16] Ängeln sade: ”Hur är den nu?”

[17] Agrikola sade: ”Ah, jag ser den visserligen fortfarande som ett litet moln i min hand, men dess hårdhet och tyngd är som ingenting! Nej, detta är ändå i högsta grad märkligt! Jag hade kunnat föreställa mig vad som helst hellre än att något sådant skulle vara möjligt! Ja, hur är det möjligt för dig att åstadkomma detta?”

88. Pånyttfödelse

[1] Ängeln sade: ”Jag har ju redan sagt dig att detta enbart sker genom vår viljas beständighet, och att all materia inte är något annat än beständigheten i Guds Andes vilja, hur mångskiftande den än kan förefalla dig. Ty materiens olika ämnen, liksom de element ur vilka den tycks uppstå och bestå inför dina ögon, är våra tankar. Deras former och färger är våra idéer, gestaltade ur våra tankar. Deras ändamålsenlighet är våra begrepp, utvecklade ur idéerna. Och uppnåendet av ett högre andligt mål för allt som nu är materia är våra avsikter, ur vilka hela materiens lyckliga slutmål kommer att framgå.”

[2] Därför finns ett sant och verkligt vara endast hos oss evigt odödliga andar, medan materiens vara endast är en företeelse som är framkallad av oss, som i varje ögonblick är beroende av oss, såsom du nu helt tydligt har kunnat se med stenen. Du har fortfarande det lilla molnet i din hand, och se, jag skall nu åter fylla det med min viljas fulla beständighet, och du kommer åter att ha den tidigare stenen i din hand!”

[3] Ängeln gjorde så, och i romarens hand befann sig åter precis samma gamla, hårda och tunga sten som tidigare.

[4] Detta gjorde ett ännu mäktigare intryck på romaren, och han sade till ängeln: ”Denna sten kommer att förbli en minnessten och en skatt för mig till hågkomst av det som så underbart har skett här! Men nu ännu en fråga! Se, i mig bor ju också en själ, och i den finns enligt er lära en ande som är helt jämbördig med dig! Varför kan då inte jag genom en sådan ande åstadkomma det som du, såsom ande, är i stånd att åstadkomma?”

[5] Ängeln sade: ”Därför att din själ ännu inte är mogen för det, och därför att din inre ande ännu inte har övergått i din själ! Men din ande åstadkommer ändå något genom beständigheten i sin vilja, som ännu är helt okänd för din själ, och det är uppbyggnaden och det tillfälliga upprätthållandet av din kropp. Detta kan själen emellertid inte märka, liksom den inte heller märker hur dess kropp är uppbyggd, eftersom dess inre byggmästare som helt befinner sig på den andra sidan inte kan uppenbara och visa detta för den, då den, som sagt, ännu inte är mogen för det.

[6] Den inre anden arbetar visserligen oavbrutet på att så snart som möjligt göra själen mogen och fullständigt fri, men den kan och får inte utöva det minsta tvång på den. Ty på det sättet skulle en själ bli ännu mer materiell och ofriare än den någonsin skulle kunna bli genom alla den yttre världens inflytanden. Därför har själen i sin kropp fått en egen vilja och ett eget förstånd, så att den genom undervisning utifrån skall kunna föras till att själv bestämma sig för att allt mer och mer avlägsna sig från all världslighet genom sin egen vilja och, genom att gå in i sig själv, beträda de andliga vägar som blir allt renare och renare.

[7] Men i samma mån som själen aktivt vandrar på de allt renare andliga vägarna, i samma mån förenar sig också dess inre, rena ande från den andra sidan med den. Och när den genom sitt allt klarare och renare förstånd och genom sin därigenom allt friare vilja helt har frigjort sig från världen, då har den blivit lik sin ande och ett med den. Denna förening kallar vi den andliga återfödelsen. Och då blir den, såsom ett med sin ande, även medan den ännu befinner sig i kroppen, i stånd att göra just det som jag nu inför dina ögon förmår göra såsom en ande som är förenad med sin själ.”

89. Luftens natur

[1] (Rafael:) ”När jag som människa under många år bebodde en kropp, blev jag genom Herrens nåd medveten om denna inre livsväg och vandrade på den med allt större uthållighet. Därigenom skedde det mot slutet av mitt jordiska liv att min ande och min själ blev ett, och jag fick full makt även över min jordiska kropp, så att jag sedan kunde upplösa den lika plötsligt som jag nu har upplöst stenen och tidigare den kropp som du kunde känna. Av den behöll jag endast så mycket att du ännu kunde se mig med dina köttsliga ögon.

[2] Om jag nu åter vill ha en kropp lik din, så behöver jag bara vilja det, och kroppen kommer åter att finnas till. Se, jag vill det nu, och känn på mig igen, så skall du finna mig lika fast som jag var tidigare!”

[3] Romaren gjorde så och fann att Rafael åter var helt och hållet människa, precis som tidigare.

[4] Då frågade han (Agrikola) ängeln och sade: ”När du, medan du ännu var en fullkomnad människa på jorden, hade upplöst din kropp, kunde du då också åter skapa den åt dig själv?”

[5] Rafael sade: ”Ja, helt säkert, på samma sätt som nu; men jag ville inte det, eftersom ett rent andligt, kroppsfritt tillstånd är oändligt mycket mer fullkomligt än ett tillstånd som är bundet till någon kropp – även om den är bunden genom den egna viljan. Se, i denna kropp kan jag verka mindre än utan den! När du däremot ser mig utföra något underbart, då är kroppen redan borta och blir först efter handlingen åter skapad. Jag förmår visserligen också allt i kroppen, men inte lika fullkomligt som utanför kroppen. Har du fortfarande några frågor, så ställ dem, och jag skall besvara dem!”

[6] Agrikola sade: ”Åh, frågor har jag ännu i stor mängd på lager! Skulle du då också genom beständigheten i din vilja kunna förvandla en del av den fria luften till någon form av materia?”

[7] Ängeln sade: ”Helt visst; ty för det första är luften redan materia och innehåller inom sig alla tänkbara ämnen, och därför kan den desto lättare förvandlas till vilken materia som helst. Och för det andra står det sannerligen min ande helt fritt – och det i högsta grad – att låta min vilja verka i full omfattning och därigenom ögonblickligen förvandla den luft som du pekar ut för mig till vilken materia som helst. Säg mig nu bara vad du vill att jag skall förvandla luften till!”

[8] Agrikola sade: ”Min vän, det överlåter jag åt ditt bästa och visaste omdöme! Gör vad du vill, så kommer allt att vara gott nog för mig!”

[9] Ängeln sade: ”Nåväl då! Så skall nu den luft som blåser framför oss, på ett avstånd av tolv steg framför oss, i detta ögonblick formas till en fullkomligt rund pelare, fem manshöjder hög och med en diameter av en manslängd! Så må ske! Och gå nu dit och undersök den pelare som redan står där, om den fortfarande är luft eller om den verkligen är en ytterst fast granitpelare!”

[10] Då gick alla romarna dit och undersökte pelaren.

[11] Och alla sade: ”O under över alla under! Det är häpnadsväckande bortom allt häpnadsväckande! Det är verkligen den allra fastaste granitpelare; inte ens i Rom kan vi uppvisa någon liknande! Ja, ja, i den rena anden ligger det verkliga väsendet, och all materia är endast en följd av den fria andens viljas beständighet!”

[12] Därefter sade ängeln: ”Vilken vikt anser ni att denna pelare har?”

[13] Agrikola sade: ”Ja, min vän, det skulle vara mycket svårt för oss att avgöra! Men ungefärligt kan man väl anta att denna pelare helt säkert väger hundratusen pund, och tusen män skulle knappast kunna rubba den.”

[14] Ängeln sade: ”Där gjorde du en riktigt god bedömning! Och ändå säger jag dig att det för mig, såsom en ren ande, är mycket lätt att lyfta denna tunga pelare så högt som du bara önskar, enbart genom min vilja.

Bestäm höjden, eller ange avståndet dit jag enbart genom min vilja skall flytta den härifrån, så skall också detta genast verkställas!”

[15] Agrikola sade: ”Nåväl, eftersom du nu vill ha det just så, så säger jag: Lyft pelaren hundra manshöjder rakt upp i luften och ställ den sedan där borta på fältet som ligger ungefär halvvägs till Emmaus!”

[16] Ängeln sade: ”Nåväl, allt detta skall ske genast ske!”

[17] Knappt hade ängeln uttalat dessa ord förrän pelaren redan befann sig på den angivna höjden uppe i luften, och kort därefter såg man den stå ute på fältet i riktning mot Emmaus.

[18] Nu var emellertid måttet rågat för dem alla, och naturligtvis allra mest för romarna; ty de kunde inte nog förundras över detta.

[19] ”Men”, sade ängeln, ”hur kan ni då förundras så mycket över detta? Är väl någonting omöjligt för en ren ande? Allt beror ju på en ren andes fasta vilja! Om vi rena andar förmår bära omkring jordar, solar och alla slags centralsolar i rymden, och till sist till och med hela skalglober, hur skulle det då inte vara ännu lättare för mig och alla rena andar att på ett ögonblick förflytta en sådan pelare dit man vill ha den? Den som kan leka med lejon som med flugor behöver sannerligen inte heller frukta myggorna!”

90. Andens natur

[1] (Rafael:) ”Men eftersom vi ännu har tid, vill jag också visa er något annat; annars kunde ni få för er att jag bara sysslar med stenar. Se, pelaren är nu där och omhändertagen, och den skall stå i århundraden på den platsen och bevaras i tusen år genom beständigheten i min fria vilja!

Men för att särskilt ni romare skall förstå att ingenting alls är omöjligt för en ande, skall på just den plats där den mäktiga granitpelaren tidigare uppstod ur luften nu stå ett stort dadelträd, rikt lastat med mogna frukter, och bredvid det två fikonträd, som inte heller skall sakna mogna frukter.

[2] Se, jag sade det och ville det, och de nämnda träden, rikligt lastade med sina frukter, är redan på plats! Och gå nu alla dit och pröva de nämnda frukterna med er gom, och jag menar att de kommer att smaka mycket gott för er alla!”

[3] Då reste sig alla och gick dit för att pröva undret. Alla sade att de aldrig tidigare hade smakat något mer ädelt och fulländat än frukter av detta slag.

[4] Ängeln sade: ”Och nu ytterligare ett dussin får på den där gröna ängen framför huset hos vår gamle och kärleksfulle vän och broder Lasarus, framkallade ur luften! Se, de är redan alla vid gott mod där, och de tillhör den kärleksfulle Lasarus!”

[5] Och därmed menar jag också att ni genom dessa tecken nu ändå bör inse vad en ren ande med fullkomligt fri vilja förmår. Tänk nu efter lite, och säg mig sedan hur ni har förstått och uppfattat dessa ting, så skall ännu större ljus ges er från Herren! Tänk därför nu moget över allt detta!”

[6] Agrikola sade: ”O du min vän från Guds himlar, det vore visserligen ganska lätt att tänka över detta om vi redan befann oss i din upphöjda sfär; men vår levnadsväg dit torde ännu vara ganska lång! Dock det som du, himmelske vän, genom Herrens allra nådigaste tillåtelse har uppenbarat för oss, det förstår åtminstone jag i mänsklig mån; men hur andens ihållande vilja kan vara själva den mest skiftande materiens stoff på hela jorden och till och med de andra världarna i den oändliga rymden, det kan vi omöjligt förstå på det sätt som du, o himmelske vän, helt klart förstår det.

[7] Materian är alltså ingenting, och själen, som på sätt och vis är en produkt av materian, är i sig också ingenting; endast den rena anden i sig själv är något verkligt. Vad är då en ren ande i sig själv för ett slags ’stoff’, eller vad för något är den egentligen? Det är en fråga som en dödlig människa, som endast tänker och vill utifrån sin åtminstone ännu halvmateriella själ och sin kropp av stoff, aldrig fullt ut kommer att kunna besvara, så länge hon inte själv blivit nästan helt andlig. Och därför måste du, himmelske vän, visa oss litet tålamod, om dina förklaringar i denna högst känsliga livsfråga, trots dina underverk som utförts för detta ändamål, ännu inte ger oss det ljus med vars hjälp vi helt klart kunde förstå vad den levande rena anden i sig själv egentligen är för ett slags stoff och vad den är för något.

[8] Ja, ordet ’ande’ uttalas snabbt och lätt; men var finns då förståndet i detta? För oss är det lika meningslöst och helt ofruktbart med längre eller kortare eftertanke, och du, vår käre himmelske vän, kan genast börja ge oss ljusare förklaringar om den rena andens egentliga väsen på nytt – det vill säga, om inte vår brist på förståelse redan blivit alltför besvärande för dig.”

[9] Rafael sade: ”Att älska Gud över allt och tjäna er människor, som är kallade att bli Hans barn, lika oss rena andar, är ju just vår högsta glädje och salighet! Hur skulle då något som kan ge er ännu större ljus kunna vara besvärande för mig? Ge därför noga akt på vad jag nu ytterligare kommer att uppenbara för er om en ren andes väsen!”

[10] Gud ensam är i grunden den allra renaste och mest fullkomligt rena grundanden (uranden) av alla andar, och Han är som sådan också grundstoffet och det eviga urelementet av alla urelement.

[11] Den rena anden i sig själv som stoff och element är en eld och ett ljus, eller i sig själv kärlek och visdom. Men ni får därunder inte föreställa er en materiell eld och inte heller en sinnlig kärlek, och alltså inte heller ett ljus som det från den jordiska solen eller från en brinnande lampa – även om det finns en motsvarighet mellan båda –; ty andens eld är rent liv, och dess ljus är dess visdom.

91. Eterns natur

[1] (Rafael:) ”Ni ser här den mycket genomskinliga luften och tror därför att den i det närmaste är så gott som ingenting. Men om denna luft sätts i kraftig rörelse, så att den genom sin stormvindsliknande kraft rycker upp de mäktigaste cedrar med roten och försätter havet i en sådan oro att det reser sig till bergshöga, skummande vågor, då måste ni ändå erkänna att luften är något av betydande och mäktig art. Ja, luften är alltså redan i sig en slags kropp och innehåller också alla tänkbara ämnen och kroppar i ett ännu mer och mer obundet urtillstånd i sig.

[2] Vatten, särskilt regn- och källvatten, är detsamma som luften är, men endast i ett mer bundet tillstånd. Havens saltvatten är naturligtvis ännu tätare och mer bundet.

[3] Men om vi nu stiger högre, ungefär tio timmars höjd över jorden, så skulle vi inte längre finna den luft som omger oss här, utan den allra renaste etern, som för era ögon skulle framstå som ett fullständigt intet, så att ni knappast kan föreställa er något så obetydligt. Ty om ni ser ut i fjärran på flera timmars avstånd från jorden, så kommer den aldrig så rena luft som fyller rummet mellan er och de avlägsna bergen just framför bergen att framstå som blå dimma; men om detta rum endast vore uppfyllt av ren eter, så skulle ni inte se bergen som blå, utan i deras helt oförvanskade färg. Ja, se: mellan jorden och solen är ett så stort avstånd att jag verkligen inte är i stånd att ge er ett begripligt och riktigt mått för detta på jorden – såsom Herren själv redan har förklarat för er! Och denna för era begrepp helt ofattbart vida rymd är uppfylld av en sådan för era sinnen helt obetydlig eter.

[4] Men denna eter är trots dess skenbara fullständiga obetydlighet alls inte så obetydlig som dess framträdelse visar er; ty i den finns alla de otaliga ämnena och elementen i ett ännu mer obundet tillstånd än i den allra renaste atmosfäriska luften på denna jord. Men där är de ännu mer fria krafter och står den ursprungliga elden och det ursprungliga ljuset mycket närmare och är mer besläktade med dem, och de när luften på jorden, denna sedan vattnet, och vattnet jorden och allt som lever, vävs och strävar på den. Men eftersom allt detta redan finns i etern, så är den något verkligt betydande och inte ett intet, även om den för era sinnen framstår så.

[5] Men etern är ännu långt ifrån något rent andligt, utan den har mer inre likhet med själens substans, dock endast i den mån den är ett rumsligt medium genom vilket otaliga urkrafter från Gud möts, förenas och till slut verkar helt gemensamt som ett.

[6] Du kommer nu visserligen åter att fråga mig och säga: ’Ja, hur är det då möjligt med någon homogen verkan när det finns så olika krafter?’ Och jag säger dig: ingenting är naturligare och lättare än det!”

[7] Se, vi har på Herrens jord, under dess hav och andra vatten, ett sådant för er också helt ofattbart stort antal arter av växter, buskar och träd, och likaså av djur och även av mineraler, att inte ens den mest berömde lärde i denna tid skulle vara i stånd att uppteckna eller ens uttömmande beskriva dem! De utgör tillsammans med hela jorden en enhet och verkar alla mot ett gemensamt huvudsyfte, och ändå är de här på jorden och i jorden så olika till sin art och ordning att du vid första anblicken omöjligt skulle kunna förväxla dem så att du till slut inte skulle ta ett fikonträd för en tistelbuske, en oxe för ett lejon, en svala för en höna, en fisk för en sköldpadda eller bly för guld.

[8] På jorden märker du lätt sådana skillnader; men i etern, i luften och i vattnet kan du inte märka dem, varken med din syn eller med din hörsel, inte heller med din lukt eller smak, och inte heller genom hela ditt nervsinne, fastän alla de otaliga olika slagen av krafter och de urämnen och element som frambringas av dem i etern, i vattnet och i denna luft är ännu mer bestämt åtskilda från varandra än de skillnader genom vilka tingen på den materiella jorden ger sig till känna för dig.

[9] Alltså är bakom eterns substans den för era sinnen osynliga andeelden en evigt verksam kraft, som utgår från Gud, för evigt uppfyller den oändliga rymden och oavbrutet verkar och skapar. Men Gud Själv är den evige Uranden och den evige Urmänniskan i sitt centrum och uppfyller den oändlighet som evigt utgår från Honom med sina stora tankar och idéer, vilka, uppfyllda av Hans kärlek till en livseld som är Honom lik, genom Hans visdom blir till ordnade former och genom Hans vilja till från varandra avskilda och som för sig själva bestående varelser. I dessa nedläggs förmågan att själva såsom sådana föröka sig, vidareutveckla sig och på den eviga gudomliga ordningens stege med tiden förena sig och stiga upp till gudslikhet.

92. Det rent andliga i materian

[1] (Rafael:) ”För att du, Agrikola, lättare skall förstå detta, vill jag nu visa dig ytterligare några exempel, som jag visserligen redan har visat vännen och brodern Lasarus, och även Herren själv; men eftersom du har uppfattat alltför lite av det som Herren visade, måste jag nu göra saken ännu klarare för dig enligt Herrens vilja. Var därför mycket uppmärksam på allt det som jag nu kommer att säga dig!”

[2] Se, också du är en trädgårdsmästare och har stora trädgårdar i Rom som skänker dig stor glädje. I dem odlas tusentals olika växter, blommor och frukter. Där finns det inte heller någon brist på allehanda slag av druvor, fikon, äpplen, päron, plommon, körsbär, pomeranser, citroner, lime-frukter, kastanjer och meloner av alla arter och sorter. För att din trädgård, som verkligen är mycket stor, ständigt på nytt skall kunna planteras med allt detta, måste du också alltid samla ett ordentligt förråd av alla slags frön, vilka du vid lämplig tid lägger i den goda jorden i din trädgård.

[3] Nåväl, fröet ligger i jorden och börjar till din glädje gro upp rikligt och friskt. Ja, allt detta är nu mycket vackert, gott och glädjande att se; men har du också för varje sort av de tusen olika slags frön som du lagt i trädgårdsjorden gett en lika olika jordart, en särskild jord för varje frö? Du svarar: ’Hela den stora trädgården nära Tiberns mynning i det stora Medelhavet har endast en och samma goda och fruktbara jordmån, och i den utvecklas varje frukt på ett utmärkt sätt.’

[4] Bra, säger jag till dig, men om det inte regnar på sommaren – vilket i Rom nästan alltid är fallet – så måste dina tjänare fukta trädgården med vattenkannan. Har du då kanske också ett särskilt slags vatten för varje fruktsort? Du svarar åter: ’Nej, inte heller det; jag låter alla växter, buskar och träd vattnas med ett och samma slags vatten som vattenledningarna för in i trädgården!’ Återigen bra, säger jag! Alltså också endast ett och samma slags sötvatten, eftersom havsvattnet inte lämpar sig särskilt väl för att ge liv åt växterna på den torra jorden.

[5] Nu vet vi att din stora trädgård endast består av en enda jordart och vattnas med ett och samma vatten. Luften i din trädgård är och förblir också densamma, och ljuset och värmen från solen förblir likaledes ständigt ett och detsamma och kan – åtminstone över hela din trädgårds område – inte uppvisa någon skillnad vad gäller mindre eller större styrka och kraft, utom den som årstiderna medför, men även den fördelas alltid lika över hela trädgården.

[6] Nåväl, om nu alla förutsättningar för de mest skilda växternas, buskarnas och trädens tillväxt är fullständigt desamma, så borde de som samma orsaker också frambringa exakt samma effekter hos alla växter, buskar och träd, både vad gäller form och gestalt samt smak och lukt. Och ändå – vilken oerhörd skillnad!

[7] Om du tuggar sönder kärnan från en citron, så smakar den bittert. Varifrån får då frukten sin behagliga syrlighet? Och på samma sätt förhåller det sig genom hela raden av varelser. Allt är i sitt slag himmelshögt olikt det andra. Ja, hur går då detta ihop med en och samma näring? Vinrankan ser annorlunda ut än ett fikonträd, och vilken skillnad finns det inte i allt mellan vinrankans frukt och fikonträdets! Återigen satte du fröet från en vanlig pumpa och ett melonfrö i jorden. Det första gav dig frukten av en vanlig, lukt- och smaklös pumpa, medan melonfröet belönade din högst hedervärda möda med en frukt som var sötare än honung. Och ändå var det överallt samma jord, samma vatten, samma luft, samma ljus och exakt samma värme från solen.

[8] Om du nu tänker lite vidare på detta, så kommer du uppenbarligen att fråga dig själv och säga: ’Ja, hur kan då just samma krafter frambringa de mest olikartade effekter?’ Jag sade visserligen att alla de oändligt många själsliga substanserna först finns i etern, sedan i luften och i vattnet; men det skarpaste mänskoöga och det allra känsligaste smak- och luktsinne finner varken i det ena eller det andra av dessa ursprungliga allmänna element något som ens antyder smaken eller lukten hos någon växt och dess söta, sura eller bittra frukt – om deras form och färg vill vi inte ens tala. Nåväl, hur kommer det sig då att varje särskilt frö ur samma jord, ur samma vatten, ur samma luft, ur samma ljus och ur samma värme endast drar till sig just de ursubstanser och formar dem i sig på sitt eget sätt, som det såsom samma och oförändrade frö redan för många tusen gånger tusen år sedan drog till sig och förkroppsligade?

[9] Se, här träder det rent andliga fram till och med i den organiska materien och visar den väckte och skarpsinnige iakttagaren att endast det rent andliga är ett verkligt något, och att det som den yttre människans sinnen betraktar och uppfattar som ett något egentligen inte är någonting, utan att endast det som vilar dolt i frökornet är ett verkligt något, därför att det är rent andligt. Detta vilar i det minsta lilla skal, som knappast är synligt för ditt öga och som finns i den groddknopp som omsluts av hela frökornet. Detta rent andliga, som är inneslutet i det nämnda lilla höljet, är en tanke eller en idé, uppfylld av kärlek, ljus och viljekraft, i sin fullständiga avskildhet från de otaligt många andra tankar och idéer som på samma sätt är avgränsade, åtskilda och slutna i sig själva.

93. Hur anden påverkar materia

[1] (Rafael:) Denna från sig själv avskilda ande i groddskalet, i besittning av sin klara intelligens och medveten om sin kraft, som den egentligen själv är, blir lätt varse när fröet, som är dess materiella bostad den har byggt åt sig själv, befinner sig i det läge och den ställning där den rena anden kan börja sin verksamhet.

[2] När fröet läggs i den fuktiga jorden och dess yttre substantiellt-materiella skal mjuknar, därför att dess själsligt-substantiella delar börjar träda i förbindelse med de likartade delar som omger dem i jordens fukt, då börjar den rena anden genast att använda sin intelligens och sin viljekraft på rätt sätt. Den känner med största noggrannhet igen de partiklar i jorden, vattnet, luften, ljuset och värmen från solen som motsvarar dess väsen, drar dem till sig och skapar av dem, enligt sin egen ordning, det som svarar mot dess natur. Och så ser du sedan en växt växa upp ur jorden med den egenart som alltid är densamma för den. Örten, eller så att säga växtens yttre kött från roten till den högsta stjälkspetsen, frambringas av anden endast för att den rena anden genom de nya frökornen skall kunna mångfaldiga sig och därigenom göra sitt jag oändligt mångfaldigt, fastän den ande som en gång verkat på detta sätt själv höjer sig och tillsammans med de själsdelar som den dragit till sig övergår till bildandet av högre och mer fullkomliga former och varelser.

[3] Och det som jag nu har sagt dig om växterna gäller i mindre grad också för alla mineraler och i högre grad för alla djur och slutligen i synnerhet för människan. Men ursprungligen gäller detsamma för bildandet av alla himlakroppar, alla skalglober och hela den stora världsmänniskan, vilken Herren själv har beskrivit och visat för er tillräckligt klart.

[4] Av allt detta kan du nu dock inse att all sanning och verklighet endast har sitt hem i det rent andliga, och att allt materiellt inte är något annat än andens fasta vilja, vilken den efter hand kan mildra, alltmer upplösa och slutligen omgestalta till en substantiell-själslig kropp som är lik sig själv, under en kortare eller längre tidsperiod, beroende på i vilken grad en själssubstans, som en följd av sin väckta fria viljan, visar sig mer eller mindre foglig för andens inre levande ordning.

[5] Betrakta från och med nu bara hela naturen uppmärksamt, så kommer du att finna det som jag nu har förklarat för dig! Ty du kan inte begära av mig, under den korta tid vi är tillsammans, att jag särskilt skall redogöra för alla mineraler, alla växter och alla djur och visa i vilken mån de innehåller rent andligt och i vilken mån de innehåller rent substantiellt-själsligt. Det är nog att jag nu helt klart har visat dig hur allt rent andligt, allt själsligt-substantiellt och slutligen allt materiellt förhåller sig till varandra. Ty den regel som jag nu har gett dig gäller för hela evigheten och för hela oändligheten; förstår du alfa, så förstår du också omega. Det som ligger däremellan är de båda på ett hår när lika – bortsett från de otaligt olika formerna.

[6] Och nu – eftersom jag ändå har uppenbarat så mycket för dig på ett högst ovanligt sätt – kan du också helt öppet uttrycka hur du med ditt förstånd har förstått allt detta. Vi har ännu tid och kan samtala mycket mer om detta. Så tala nu åter och låt oss alla få veta hur du har uppfattat saken!”

94. Anden: Den innersta kraften

[1] Agrikola sade: ”Min himmelske vän, att göra denna sak klarare och mer begriplig för någon än du har gjort den för mig och oss alla är sannerligen omöjligt! Att vi ändå ännu inte kan inse och förstå allt detta i dess fulla djup så som du själv inser och förstår det, det är säkert ännu mycket klarare för dig än det kan vara för oss själva; ty det som den jordiska människan än så länge saknar verklig begreppsförmåga för, det kan hon aldrig fullt ut förstå i sitt rätta ljus, hur god vilja hon än har. Men detta har nu ändå blivit fullständigt klart för mig: att all väsentlig verklighet egentligen endast är att söka i det rent andliga och därmed också utan tvivel att finna. Jag skulle emellertid vilja be dig, du käraste rent himmelske vän, om några ännu mer handgripliga exempel för att ännu klarare kunna förstå din lära om det rent andliga. Ty se, vi romare har ett gammalt ordspråk som lyder: Longum iter per praecepta, brevis et efficax per exempla! Det vill säga: ’Vägen genom föreskrifter och lärosatser är lång; genom exempel är den kort och verksam.’ Och det är säkerligen en gammal och helt sann lära. Ett mycket litet och kort exempel säger ofta, och nästan alltid, mer till en sökande människa än vad alla teoretiska läror och grundsatser förmår säga henne. Just därför ber jag dig också om några små och goda exempel.”

[2] Rafael sade: ”Ja, min vän, det skulle visserligen kunna ges dig ännu en mängd mycket handgripliga och klara exempel; men trots det kommer du ändå inte att helt kunna fatta det rent andliga med dina naturliga sinnen. Ty anden genomtränger allt såsom den innersta kraften, ser allt och behärskar allt – och detsamma kommer också din ande att göra, men inte i dag och inte heller i morgon, utan först när allt i dig har blivit ordnat i den fulla sanningen.

[3] Se där borta på Herrens lärjungar, av vilka två ännu befinner sig nere i templet; den ene av de två är dock fortfarande världsligt sinnad! Se, dessa lärjungar – med undantag för den ene – är redan nära den punkt där jag nu befinner mig som en ren ande. Men att nå dit var för dem inte heller så lätt som du kanske föreställer dig. De var för det mesta fiskare vid Galiléiska sjön i närheten av Kapernaum och var dessutom hus- och markägare samt hade hustrur och barn. Och se, de lämnade allt och följde villigt och med stor glädje Herren, för att vinna Guds rike och erhålla Hans kraft och makt! Och eftersom de enbart för Guds rikes skull vände hela världen ryggen, har de också på kort tid inom sig uppnått detsamma som du, såsom en stor människa i världen, först så småningom kommer att kunna uppnå.

[4] Du kommer dock att uppnå detta i samma mått som din kärlek till Gud Herren och i samma mått som din kärlek till dina medmänniskor; ty styrkan i din kärlek till Gud och till nästan kommer att visa hur mycket av Guds rike som har vaknat och mognat i dig.

[5] Guds rike i dig är alltså den nämnda kärleken i dig, och denna kärlek är också din ande som den enda sanningen, verkligheten och det eviga, oförstörbara livet. Men hur detta nu förhåller sig, såsom jag har visat dig, det kan inget som helst valt exempel visa dig, utan det måste du själv erfara i dig själv. Fram till denna egna erfarenhet gäller dock: att tro och hoppas på den säkra fullbordan av allt det som Herren som den uråldriga sanningen trofast har utlovat dig och er alla!

[6] Jag vill emellertid trots detta ändå utföra några tecken för dig, ur vilka du ännu klarare skall kunna se att all ursubstans och all verklighet endast har sitt hem i anden. Ni romare har också ett ordspråk som vi här mycket väl kan ställa i början. Se, ert ordspråk lyder så här: A quod a principio non valet, aut valere nequit, etiam in successu non aliouid valere potest; Ex nihilo nihil erit. Av detta framgår redan enligt mänskligt förnuft klart att det rent andliga måste vara ett verkligaste något; ty om det enligt människornas materiella begrepp vore ett slags intet, som inte ens kan vara medvetet om sig självt, hur skulle det då någonsin kunna bli ett medvetet något i evighet?

[7] För att emellertid allt som finns skall kunna bli till, uppstå och bestå ur det rent andliga, måste detta rent andliga framför allt vara ett verkligaste något, så att varje annat något kan framgå ur det som en följd. I frökornet är därför den ande som vilar i groddskalet ensam ett verkligt något, medan hela den övriga frökroppen i sig själv inte är någonting, utan endast är vad den är genom den ande som bor i den. Denne ande arbetar enligt den intelligens som finns inneboende i den genom kraften i sin vilja, och därav uppstår en växt, en buske, ett träd, ett djur, ja, en hel värld.

[8] Men vad anden är i sig själv, det har jag redan förklarat för dig flera gånger. Men du kan ännu inte inse detta ända in i grunden, därför att din egen ande ännu inte helt har genomträngt dig själv. Men så mycket kan du dock göra åskådligt för din själ, nämligen att andens urväsen är en levande och ytterst klart självmedveten eld och ett ljus, och därmed den högsta kärleken och den högsta visdomen själv. Mer än så kan inte ens Herren Själv säga dig om detta!”

95. Materiens frigörelse

[1] Agrikola sade: ”Se, nu har det blivit betydligt ljusare för mig igen, och jag erinrar mig nu vissa utsagor av den gamle vise Platon. Han forskade länge efter Guds andeväsen och fick slutligen en dag en syn, liksom i en klar dröm. Därvid antyddes för honom att han skulle få skåda Guds andeväsen. Då föreföll det honom som om allt omkring honom blev till eld och ljus. Han själv blev så att säga helt upplöst, utan att dock förlora sitt fulla medvetande. I denna eld brände han sig emellertid inte, utan kände endast en mäktig, högst hänförande och välgörande kärleks- och livsvärme. Och en röst, lik den renaste harmonin från en välljudande eolsharpa, talade till honom ur detta hav av eld och ljus: ’Se och känn Guds andeväsen, och känn och skåda dig själv i Honom och genom Honom!’ Och Platon såg nu sin egen gestalt som människa, men han såg också omkring sig otaliga gestalter av samma slag. I dessa gestalter upptäckte han dessutom, i de minsta levande bilder, en oräknelig mängd andra gestalter, vilka dock tillsammans endast utgjorde en enda människogestalt. Och se, din förklaring har en stor likhet med denne store världsligt vises syn, som är mycket väl känd i hela den bildade världen!”

[2] Nåväl, den eld och det ljus som Platon såg sågs säkerligen inte heller av hans köttsliga ögon, utan endast av hans andes ögon. Och så tänker jag nu: Om jag en gång själv har blivit mer andlig, så kommer också jag i anden, liksom Platon, att få skåda samma eld och samma ljus som han såg och kände. – Har jag bedömt detta rätt eller inte?

[3] Rafael sade: ”Åh, du har bedömt helt rätt och alldeles riktigt, och jag kan inte säga något annat till dig än: saken förhåller sig ungefär så! Men Platon var en hedning och kunde därför inte nå fram till den fullständigt klara åskådning och uppfattning som en människa kan nå genom läran från Herren Gud. Men för att ge dig ännu fler mycket åskådliga bevis på att den rena anden ensam är det sanna och allra mest verkliga något, vill jag nu visa dig några ytterligare exempel på det rent andligas verkningar. Ge därför återigen mycket noga akt på allt det som jag, med Herrens allra nådigaste tillåtelse, nu kommer att visa dig!”

[4] Se, det som nu omger oss är ren, fullt genomskinlig luft, och du kan anstränga dina sinnen hur mycket du vill, men du kommer inte att upptäcka något annat i den än möjligen en mängd myggor och allehanda flugor som surrar omkring, här och där någon större skalbagge eller kanske en fågel. Men jag vill för en kort stund öppna din själs inre syn, och då kommer du att häpna över allt det som du skall få se i denna vår atmosfäriska luft.”

[5] Agrikola sade: ”Min himmelske vän, gör du det, och det som blir till nytta för mig därigenom, det skall inom kort tid bli till nytta också för många tusenden!”

[6] Rafael sade: ”Mycket bra, jag behöver ju bara vilja det, så befinner du dig nu redan på den punkt där jag vill ha dig. – Vad är allt som du nu ser i luften?”

[7] Agrikola sade: ”Ah, hör, detta är obeskrivligt! Denna ändlösa mängd av väsen, växter, djur, landskap och till och med människogestalter! Och jag ser också en otalig mängd mycket små lysande maskar som far och svävar kors och tvärs, och än här och än där sluter sig ett knippe samman, och i samma ögonblick blir det någon fullständig form av det; men den består inte länge utan övergår genast i en annan form. Ljus finns överallt, men tingen har liten beständighet och förändras snart igen; endast några gestalter behåller nu den antagna formen under längre tid. Nej, vid denna åskådning skulle till och med det starkaste huvud kunna bli alldeles yr av svindel!

[8] Ja, vad är då dessa myriader gånger myriader av lysande små maskar, och vad är alla dessa otaliga former och gestalter av alla de slag och arter som ständigt nybildas? Och om jag sträcker in handen bland dem och vill hålla fast en sådan form eller gestalt, så har jag absolut ingenting i handen! Ah, detta är sannerligen ett verkligt gyckelspel med livet!”

[9] Då sade Rafael: ”Nåväl, vänta bara lite till, så skall du snart få något av detta som är mer beständigt!”

[10] Då kom allehanda fåglar och till och med fiskar, som tycktes flyga och simma i luften, nära romaren, och denne fångade en fågel och en mycket besynnerlig fisk och höll bägge i sina händer.

[11] När han hade gjort denna fångst sade han (Agrikola) till ängeln: ”Hör, du min himmelske vän, nu har jag redan gjort min fångst! Gör nu så att jag åter ser luften i dess naturliga tillstånd, så vill jag förvissa mig om huruvida jag fortfarande har fågeln och fisken i mina händer!”

[12] Ängeln sade: ”Åh, det kan du få genast! Se, nu befinner du dig redan åter helt i den naturliga luften och kan betrakta din fångst i lugn och ro!”

[13] Agrikola befann sig nu åter i sitt helt naturliga tillstånd och ville genast betrakta sin fågel och sin fisk närmare; men det fanns varken någon fågel eller någon fisk kvar i hans hand.

[14] Överraskad av detta frågade han (Agrikola) ängeln och sade: ”Ja, vad har då hänt med fågeln och fisken? Var är de nu? Hela mitt seende var ju ändå mer en dröm än något som tillhör den fulla verkligheten!”

[15] Ängeln sade: ”Eller snarare tvärtom! Du var faktiskt närmare den sanna verkligheten tidigare än du är nu! Din fågel och din fisk har du fortfarande kvar, men inte i din köttsliga hand utan i din själs hand. Och jag säger dig att du inte så snart kommer att bli av med dessa djur som passar dig så väl, och inte heller de med dig. Ty se, du har hemma i Rom, som en gammal patricierätts ättling, ett vapensköldsmärke, på vars utsida just en sådan fågel med ett ax i näbben och just en sådan fisk med en mask i gapet är avbildade i guld. Och eftersom du fortfarande sätter stort värde på ett sådant världsligt hederstecken, kommer du inte så snart att bli kvitt dem.”

[16] Du såg visserligen med din själs ögon många gestalter och former i själva luften – men dessa var uppenbarelser som motsvarade dina nya erfarenheter –; men du kunde ännu inte hålla fast dem. Och liksom dina egna tankar ständigt växlade, övergick i allehanda former och utvecklade sig i olika riktningar, så framställde de sig också åskådligt för din själ. Men fågeln och fisken på ditt hederssköldsmärke, som du fortfarande hyser ett fast och starkt välbehag till, förblev fasta och oförändrade i din själs hand – vilken motsvarar själens lust och begär riktat utåt. Och om du också vill se dem i deras naturliga gestalt, så kan jag även åstadkomma det åt dig.”

[17] Agrikola sade: ”Om även detta säkert är möjligt för dig, så gör det! Jag skulle ändå vilja se om det verkligen är min fågel och min fisk. Kanske skulle jag då lättare kunna bli kvitt en sådan ytterst grov världslig dumhet.”

[18] Ängeln sade: ”Se på dina båda händer, så skall du få se dina världsliga hederstecken!”

[19] Då såg Agrikola på sina händer och märkte i sin högra hand en fågel, ett slags Fenix, och i sin vänstra hand ett slags liten delfin. Han förundrades mycket över denna uppenbarelse, men frågade genast ängeln hur han skulle kunna bli av med dessa besvärliga djur på snabbaste sätt.”

[20] Ängeln sade: ”Dessa båda för dig helt onyttiga djur kan du mycket lätt bli av med genom att helt vända bort ditt hjärta från dem och helt rikta det mot Herren. Om du kan göra detta, så kommer de snart att lämna din själ; men i dina köttsliga händer kan de bara bestå så länge jag vill att de skall bevaras där. Och se, jag vill att de skall vara borta! Och se, dina händer är nu åter fria! Jag har nu visat dig allt som kan ge dig mer och mer insikt i den inre sanningen; allt utöver det måste du från och med nu söka och finna i dig själv.”

96. Människans inre förändringsprocess

[1] Därefter trädde ängeln på Min vink åt sidan bort till Lasarus, och båda gick in i huset för att se efter hur det skulle ordnas så att de unga, som nu mest roade sig i tälten, och vi, kunde tillredas en ordentlig och tillräcklig middagsmåltid av de får som Rafael hade framkallat.

[2] Agrikola vände sig nu till Mig och sade: ”Nej, Herre och Mästare, efter dessa andliga förklaringar känner jag mig nu alldeles märkvärdig till mods, och jag tycker verkligen att jag är helt förändrad! Jag har ju hört och sett många och extraordinära ting av Dig, men trots det kände jag mig alltid hemmastadd; men hos ängeln kände jag mig rent av främmande för mig själv! Hur kommer det sig, och vad betyder detta?”

[3] Jag sade: ”Min vän, allt detta skedde i allra största ordning! Ty så länge du inte på ett visst sätt blir främmande för dig själv, är du ännu inte särskilt nära Guds rike; men när du väl börjar uppleva dig själv som något främmande, då är det ett tecken på att din ande i dig har blivit något uppväckt och har tagit ett litet steg framåt i din själ. Och eftersom du i ditt liv i viss mån för första gången erfar detta, så är det just ett tecken på att din ande i dig har börjat röra sig mer. Och det kan du alltid betrakta som ett gott tecken. Detta kommer du att uppleva flera gånger till, och i allt starkare grad.

[4] Men när du får en sådan erfarenhet, då skall du vara mycket glad och frimodig över det; ty däri ligger just ett huvudtecken på att din inre ande har börjat förenas starkt med din själ. Ty så länge du befinner dig i dina vardagliga och hemmavana känslor, så länge tillhör du ännu denna värld och har ännu ingen förmåga i dig att på ett verkligt sätt närma dig Guds rike. Men när den rena anden väl vaknar i människan och börjar genomtränga hela människan med sitt liv och sitt ljus, då börjar också ett helt annat – jag vill säga ett helt nytt – liv i människan, ett liv som hon tidigare inte ens anat. Och däri ligger det högsta beviset för att människan efter att kroppen fallit bort från själen börjar ett helt nytt liv, ett liv som i dess jordiska liv aldrig har anats och ännu mindre känts.

[5] Men vad gäller kroppens bortfall från människans själ, så vill jag därmed inte redan ha avsett den fullständiga och verkliga kroppsliga döden, utan det tillstånd hos människan då hon nästan helt har fördrivit sina sinnliga och världsliga begär från sig och helt har börjat leva i anden.

[6] Anden börjar då kraftfullt förena sig med själen, och denna träder då allt mer och mer in i förbindelse med den enda sanna andliga livsvärlden. Denna värld, som tidigare var oanad och okänd, ligger till en början djupt i människans hjärta, liksom den rena andliga flamman i fröskalet i ett sädeskorn.

[7] Men så länge sädeskornet i jorden inte dör och bryts ner och alltså upplöses, så att dess tidigare fasta delar börjar övergå i likhet med anden, så länge förblir också anden overksam och dold. Men när sädeskornets kött i jorden börjar mjukna och upplösas, och dess alltmer eteriska delar blir alltmer lika den ande som bor i grodden, då börjar anden ordna de delar som liknar den och genomtränger dem allt mer och mer, och där inträder – vilket du tydligt kan märka hos varje växande växt – ett helt nytt varandetillstånd. Och det som du märker hos en växt i liten skala, det sker också i stor och helt omfattande skala hos människan, när hon genom sin allvarliga vilja börjar förstöra, upplösa och i allt göra sina själsliga och även kroppsliga begär och drifter för den yttre världen allt mer lika den innersta anden.

[8] Nåväl, då kan det för en människa som länge varit van vid världen inte kännas särskilt hemtrevligt; men när hon med tiden börjar känna sig alltmer hemmastadd i sin nya, inre och enda sanna livsvärld, då kommer yttervärlden i motsvarande grad att börja kännas alltmer främmande för henne. Gör därför inget av att Min Rafael har skakat om dig lite mer än vanligt; ty detta är till stor nytta för dig.

[9] Han är i sitt väsen redan en ren ande och kunde därför också verka mer direkt på din ande än någon annan, hur väckt människa denne än vore, så länge han ännu inte har uppnått den fulla andliga pånyttfödelsen. Men detta har inte skett till nackdel för din själ, utan har endast till din stora fördel tillåtits av Mig. Gör därför, som Jag redan har sagt, inget av att det inom dig har börjat se något främmande och hemlöst ut! Och om denna känsla skulle komma över dig fler gånger, då skall du glädja dig i ditt hjärta; ty det visar dig att Guds rike i din själs hjärta ständigt kommer närmare. – Har du nu förstått detta?”

[10] Agrikola sade: ”Jag tackar Dig, o Herre, för denna Din allra nådigaste förklaring! Känslan har visserligen blivit kvar hos mig, men den förbryllar mig inte längre så som den tidigare gjorde. Men nu skulle jag bara vilja veta hur ängeln kunde veta så exakt vilka djur som pryder min gamla hederssköld, eftersom skölden ju är väl förvarad i Rom och vi befinner oss här. Hur kan han se så långt bort?”

[11] Jag sade: ”Det behövde han inte alls göra denna gång, eftersom han som en ren ande kunde se detsamma i din själ ända in i de allra minsta delarna. För övrigt hade han som en ren ande också kunnat föra hit din hederssköld från Rom till dig på ett ögonblick!”

[12] Agrikola sade: ”Det där torde ändå vara något svårt; ty även om en ande kan genomtränga och upplösa all materia, så kan ändå materia inte genomtränga materia. Min sköld befinner sig i ett stenskåp, som är väl förslutet med ett lock av brons. Han skulle behöva förstöra hela skåpet för att få fram skölden; och om han sedan skulle göra en oändligt snabb rörelse genom luften med skölden, så måste ju skölden förstöras i luften!”

[13] Jag sade: ”Du bedömer saken så som du förstår den; men de rena andarna förstår allt detta på ett helt annat sätt. Se, ängeln skulle inte ens behöva bege sig härifrån till Rom; det räcker med hans vilja och hans alltgenomträngande kunskap. Han upplöser din sköld fullständigt där i Rom, på samma sätt som han tidigare upplöste stenen, och sammanfogar den genom sin vilja – liksom stenen som du ännu håller i din hand – här i samma ögonblick åter till dess materia och form. Och se, för en ren ande är då verkligen ingenting längre omöjligt! När du nu inser detta, så tänk vidare över det, och då kommer det redan att bli ljusare i din själ!”

[14] Men nu kommer redan de två lärjungarna tillbaka från templet, och dessutom några andra män tillsammans med dem. Dem ska vi nu lyssna på, så att de får berätta för oss hur det nu står till där nere. Därför väntar vi nu tills de har kommit hit!”

97. Värdshusvärden berättar om händelserna i templet

[1] Efter en liten stund kom de två lärjungarna fram till oss, och de två andra männen tillsammans med dem. Den ene var den för oss redan bekante värdshusvärden i dalen, en granne till Lasarus i närheten av Betania, hos vilken Jag redan flera gånger hade tagit in. Den andre mannen var en god vän till honom, också han värdshusvärd, men i närheten av Betlehem, där han ägde det stora värdshuset vid den stora landsvägen. Hos honom hade Jag också en gång tagit in och där botat många sjuka.

[2] De två lärjungarna var emellertid Tomas och Judas Iskariot. Den sistnämnde ville genast börja berätta i detalj om allt som hade tilldragit sig i templet.

[3] Men Jag tillrättavisade honom och sade: ”Du skall tala först när Jag uppmanar dig till det; ty Jag är fortfarande Herre och Mästare över er alla, och Jag vet sannerligen bäst vem av er fyra som, för folkets skull, skall få uppgiften att berätta!”

[4] Vid denna förmaning drog sig Judas Iskariot något buttert tillbaka och sade till Tomas: ”Jag visste nog redan i förväg att jag återigen skulle bli undanträngd!”

[5] Tomas sade: ”Men jag sade ju redan till dig på vägen att du inte skulle tränga dig fram! Vet du då ännu inte, trots tusen av Herrens läror, att inför Herren gäller endast den som alltid och överallt ödmjukar sig själv? Jag trängde mig inte fram och fick därför heller ingen tillrättavisning av Herren. Ta nu detta till dig en gång för alla! Dessutom har vi ju två män med oss som redan var i templet före oss och hörde och iakttog allt som tilldrog sig där. De vet alltså mer än vi båda, och Herren kommer, för folkets skull, att låta dem berätta allt. Vi kommer högst att bli ombedda att avlägga ett vittnesbörd, om det skulle behövas. Låt oss nu lugnt återgå till våra gamla platser och betrakta omgivningen ordentligt; ty även här finns tusentals ting att iaktta, och ur dem kan man också hämta många goda lärdomar för sig själv!”

[6] Med denna tillrättavisning från Tomas nöjde sig Judas Iskariot denna gång och satte sig lugnt tillbaka på sin gamla plats, och detsamma gjorde även Tomas.

[7] Jag vände Mig nu till värdshusvärden i dalen nära Betania och sade till honom: ”Nåväl, min vän, berätta nu för folkets skull vad du har upplevt i templet; ty du var i dag tillsammans med många från din ort i templet redan före gryningen. Vad säger tempeltjänarna om de tecken som sågs under denna natt? Vad sade folket om dem, och vad säger du själv till sist om allt detta?”

[8] Värdshusvärden sade: ”Herre och Mästare! Jag var verkligen i templet redan före gryningen, och det på grund av de företeelser som hade ägt rum under natten. De var av en så ovanlig art att varken någon jude eller någon hedning någonsin har sett något liknande. Om jag bara hade kunnat ana att Du fortfarande uppehöll Dig i Jerusalem, och dessutom här på Olivberget, då skulle jag tillsammans med denne vän, som också känner Dig väl, inte ha gått till templet utan i stället genast ha skyndat hit, och det redan medan de fruktansvärda företeelserna ännu pågick. Men denne min vän hade stannat hos mig under natten och ville i morse resa hem igen – han kom från Galiléen, där han hade några affärer att uträtta. Men de plötsligt uppträdande företeelserna under natten hindrade honom från att fortsätta sin resa, och därför gick vi upp till Jerusalem för att om möjligt få någon klarhet i saken. När vi sedan med snabba steg kom in i templet rådde där ett sådant oväsen och en sådan förvirring att man inte ens kunde höra sin egen röst.”

[9] Snart steg den ene, snart den andre prästen upp i den stora predikstolen och började förklara det ena eller det andra. Men folket genomskådade snart det nonsens som framfördes och ville inte längre höra på predikanten, utan krävde att få höra någon annan.

[10] I början lyssnade folket helt lugnt på honom. Men så snart han åter började tala om sträng botgöring och stora offer, blev folket snart upprört och sade: ’Ni lägger alltid era grova synder på oss fattiga människor – det är vi som, när det behövs, ständigt skall vara syndabockar för er! Vilka offer har vi inte redan burit fram till templet! Vilka fasansfulla botgöringar har vi inte redan utfört, och ni sade till oss att Jehova därigenom nådigt och välvilligt såg till sitt folk! Men i natt fick vi se Hans välvilja alltför tydligt, och det blev fullständigt klart att alla de offer vi har framburit till templet och alla våra blodiga botövningar inte var till någon nytta. Nu är det inte längre någon misstanke utan en uppenbar sanning för oss att alla våra offer och alla våra botgärningar, därför att de uppenbarligen var så orimliga och gick långt utöver Mose bud och föreskrifter, snarare har eggat upp Guds rättfärdiga vrede än stillat den. Och till detta är sannerligen inte vi lika skyldiga som ni präster, ni som på grund av er överdrivna maktlystnad under denna tid har förlett oss till många skamliga och grymma handlingar genom att säga: ”Om ni gör detta eller detta, så kommer ni direkt till himlen!” Det är alltså ni som har uppväckt Guds vrede och inte vi, som tyvärr alltid troget har hållit oss till det ni lärde oss och alltid gjort vad ni har krävt av oss. Frambär därför ni själva stora offer och gör en sann bot för de många synder som ni har begått mot oss och mot de många profeter som Gud har sänt! Då kommer Gud åter att förbarma sig över oss. Sådan är vår uppfattning, vi som utgör folket!’”

98. Folket berättar om fariséernas brott

[1] (Värdshusvärden:)”Då sade prästen att han aldrig hade dödat någon profet, och inte heller hans medpräster.

[2] Då började folket åter att ropa högljutt och sade: ’Du har ju varit präst i fyrtio år och skulle inte ha varit med när den fromme Sakarjas för omkring tjugofem år sedan blev strypt av rasande händer mellan det stora offeraltaret och det allraheligaste?!

[3] Det är knappt ett år sedan som Johannes, en son till den Sakarjas som ni lät strypa, där ute i ödemarken vid Jordanfloden greps av Herodes tjänare genom ert arbete och era mutor. Men Herodes märkte snart att Johannes var en vis man och att Guds ande talade genom hans ord. Därför behandlade han honom mer som en vän och lät profetens lärjungar komma och gå fritt och obehindrat. Men Satan hade snart underrättat er om Johannes gynnsamma ställning, och då funderade ni dag och natt på hur ni skulle kunna förmå Herodes att låta döda den fromme profeten. Efter mycket grubblande och rådslag fann ni i den vackra Herodias onda mor ett mycket lämpligt medel att röja profeten ur vägen. Och så har ni också dödat denne profet, därför att han inför allt folket talade alltför kraftigt till ert samvete.

[4] Nu lever och undervisar emellertid ännu en stor profet, som har kommit till oss från Galiléen. Om Honom sade Johannes själv att han inte var värdig att knyta upp Hans sandalremmar, och att han själv endast var en röst av en ropande i öknen, utsänd för att bereda vägen för den store Profeten. Om denne Profet sägs det allmänt, på grund av Hans lära och Hans gärningar, att Han är den utlovade Messias.

[5] Men vad säger ni? Ni säger att det står skrivet att ingen profet skall uppstå från Galiléen och att var och en som tror på Honom är förbannad.

[6] Men vi säger: Även om det står skrivet att ingen profet uppstår från Galiléen, så står det, såvitt vi vet, ingenstans skrivet att Messias inte skulle kunna framträda från Galiléen!

[7] Och denne store Profet undervisade nyligen i templet under högtiden, och det på ett så vist sätt att till och med era egna tjänare, som skulle ha gripit Honom och släpat Honom inför er, till slut måste vittna om Honom och säga: ’Aldrig har någon människa talat såsom denne man talar.’ Men er vrede steg allt högre och högre. Och när Han med verkligt gudomlig kraft kastade sanningen rakt i ansiktet på er, blev ni så rasande att ni genast ville stena Honom i templet. Men Han blev osynlig, och ni tvingades i förargelse lägga ned de stenar ni redan hade lyft upp.

[8] Lasarus, herren i Betania, satt i ert råd och gav som en av de rikaste männen i hela Judalandet stora offergåvor till templet. Men när inte ens alla hans stora offer längre var nog för er och ni därför låg på honom dag och natt med era krav, då blev detta till slut alltför mycket för honom. Särskilt när ni på fullt allvar sade till honom att det vore bättre och nyttigare för honom att ge allt till templet än att ge något åt de fattiga. Ty, sade ni, det fattiga folket skulle bara arbeta, så skulle de nog få något att äta. Det vore inte välbehagligt för Gud om den rike människan genom sin ovisa barmhärtighet gjorde de fattiga till onyttiga dagdrivare.

Så talade ni till honom, vilket vi har hört från hans egen mun.

[9] Nåväl, Lasarus fann sig till slut även i detta, åtminstone till viss del. Men i samförstånd med sina båda systrar fattade han ett beslut och sade för sig själv: ’Vi äger fortfarande mycket obrukad mark. Jag skall upphöra med det fria utdelandet av allmosor för templets skull; men i stället skall jag, med undantag för de sjuka och oförmögna, fråga alla fattiga som kommer till oss om de inte vill arbeta hos oss efter sin förmåga i någon syssla mot en god lön.’ Så gjorde Lasarus. Han anställde många arbetare och lät odla och sköta sina mycket vidsträckta och omfattande egendomar genom dem. Till templet fortsatte han ändå att ge stora offergåvor, vilket vi mycket väl vet. Men ni fick snart reda på detta. Ni kunde visserligen inte säga något väsentligt emot den gode mannen, eftersom han i huvudsak hade följt er vilja. Men i hemlighet blev hans många arbetare återigen en nagel i ögat på er, och ni gjorde snart allt ni kunde för att med alla tänkbara medel som stod till ert förfogande locka bort arbetarna och tjänarna från honom.

[10] Så kom ni genom era trogna tjänare än hit, än dit och sade:

’Hur kan ni arbeta där? Vet ni då inte att det är ett förbannat stycke mark, vars tidigare gudlöse ägare i sitt högmod tio gånger vägrade att ge templet det tionde som rätteligen tillkom det?!’

[11] Men arbetarna brydde sig inte om detta utan svarade era tempelbud:

’Det må vara som ni säger, även om det inte står skrivet någonstans. Men nu ägs denna mark av en man som aldrig har förvägrat templet tiondet och som inte heller kommer att förvägra det från denna jord när den börjar bära frukt. Låt oss därför arbeta, så får vi se om Jehova kommer att vägra att välsigna denna mark!’

[12] När era budbärare inte kunde uträtta något på detta sätt, gick de vidare till en annan av den gode mannens egendomar och försökte genom andra medel få hans arbetare att lämna honom. Ni uttalade till och med en förbannelse över hans Olivberg, eftersom han inte ville skänka det till er – och ni skulle därefter ha sålt det för en stor summa pengar till någon rik grek eller romare.

[13] Var allt detta handlat enligt Guds vilja, Han som genom Moses har sagt, ja till och med Själv sagt: ’Ha inte begär efter den egendom som tillhör din nästa’?  När den gode mannen till slut med all kraft hade förbjudit er att fortsätta ert handlingssätt mot honom, då ville ni först riktigt visa honom vilken makt ni hade över honom. Men den gode mannen var klokare än ni. Han blev snart, tillsammans med alla sina egendomar, fullständigt romersk undersåte och romersk medborgare. Han står nu under deras fulla beskydd, betalar dem den betydligt lägre skatten, och era sändebud och tjänare har genom romerska vakter och på senare tid till och med genom stora och ilskna hundar förbjudits tillträde till hans egendomar. Endast då och då får någon äldre och något hederligare farisé eller skriftlärd från er sida besöka honom.

[14] Och säg nu, du svage och kraftlöse predikant, vad har ni egentligen vunnit på detta? Har ni kunnat hävda er rätt inför någon romersk domstol? Därför har Gud denna natt visat er vad Han sannolikt redan inom en nära framtid kommer att göra med Jerusalem och ert tempel.

Motsäg oss nu, om du kan och vill! Hur många skatter, pengar och ägodelar som tillhört fattiga änkor och faderlösa har ni inte redan slukat? Och ni lovade dem att ni i gengäld skulle sörja för deras timliga och eviga välfärd. Men när de väl hade hamnat i era klor, då blev de snart ’omhändertagna för evigheten’ av er. På vilket sätt detta skedde vet vi redan till största delen, och ni själva vet det säkert ännu bättre i ert onda samvete!

[15] Om ni fick kännedom om någon fattig jungfru eller någon ung kvinna, så förklädde ni någon tempeltjänare och sände ut honom för att förföra jungfrun åt er lusta eller för att locka den unga kvinnan till äktenskapsbrott med er, så att hon sedan, under hot om stening, skulle tvingas förbli er älskarinna. O vilken stor skam! O vilka stora styggelser i templet!

[16] Ni hade visserligen sedan länge upphört att tro på någon Gud och tog er därför den fräcka rätten att själva företräda den Gud som folket fortfarande trodde på. I Jehovas namn gav ni folket allehanda lagar som endast tjänade er omättliga makthunger och ert överdrivna frosseri, lagar som till slut till och med började väcka avsky hos hedningarna. Men denna natt har den gamle Guden åter trätt fram och genom storslagna och tydliga tecken visat både er och folket att Han fortfarande är densamme som Han var på Abrahams, Isaks och Jakobs tid.

[17] Och nu har vi, folket, inför Gud och inför er den fulla rätten att öppet säga er rakt i ansiktet att det inte var vi, utan ni, som var upphovet till alla de synder som med tiden blev allmänt förekommande bland oss. Ty det var ju ni som rentav drev oss till synd, så att vi sedan för våra begångna synder skulle tvingas offra desto mer för att bli befriade från dem genom era usla brännoffer och era fullständigt tomma maktspråk. Så är det alltså ni ensamma som bär skulden till allt detta, vilket också mycket tydligt kunde utläsas ur det andra fruktansvärda tecknet. Nu då ni anser er vara så mäktiga inför Gud och inför folket, så gör upp saken med Gud inför oss och säg vad Gud kommer att göra med er och med oss!’

[18] Se, Herre och Mästare, så talade folket ordagrant till den predikant som redan hade blivit ytterst ängslig och rådvill. Han stod där som en gjuten kalv, alldeles stum och orörlig, och lyssnade till allt detta. Till slut kunde han inte ge folket något annat svar än: ’För ett sådant folk är jag för svag; här krävs en skriftlärd!’

[19] Och folket sade: ’Bara låt honom komma! Då skall vi också visa honom att folkets röst är långt mer Guds röst än det dumma, tomma och på all rättfärdighet fattiga ordet från en maktlysten och girig tempelman!’

[20] Därmed drog sig talaren undan, och vi fick sedan vänta nästan en halvtimme innan den aviserade skriftlärde anlände.”

99. Mannen från Betlehems begäran till de skriftlärda

[1] (Värdshusvärden:) ”När denne högvise man steg upp på den stora talarstolen började han med mycket allvarlig min och röst att tala så här:

’Gud talade endast med Moses och Aron. Men ingenstans står det skrivet att Gud någonsin också talade direkt till folket; ty folket var alltid alltför oheligt inför Honom. Detta visade det redan medan det ännu stod under Mose mirakulösa stav, genom att de av det medförda guldet göt sig en guldkalv och tillbad den. Därför talade Gud sedan inte längre med det folk som gjort sig oheligt inför Honom, utan endast genom särskilt uppväckta profeter och genom oss präster. Lägg därför väl på minnet att folkets röst aldrig kan vara lika mycket värd som Guds röst. Om ni nu påstår detta om er själva, så begår ni därigenom en stor och högst förbannelsvärd synd inför Gud och inför oss, Hans rättmätiga präster.

Vi präster har emellertid överseende med er stora dumhet och svaghet och förlåter er en sådan synd; men om också Gud kommer att förlåta er den, det är en annan fråga.’

[2] Men med detta tal hade folket redan fått nog. En reslig man, som till utseendet verkade vara från Betlehem, trädde fram och sade till den skriftlärde i folkets namn: ’Att Gud talade med Moses och Aron vet vi lika väl som du, du högmodige skriftlärde. Men vi vet också att Gud från början talade till hela folket. Men eftersom folket började bli alltför rädd för Guds överväldigande åskstämma, bad de att Gud endast skulle uppenbara Sin allraheligaste vilja för Moses ensam, och att folket skulle göra Hans vilja även om de inte längre fick höra Hans alltför mäktiga röst. Därefter drog sig folket tillbaka till andra sidan av Sinai-dalen. Först från den tiden mottog Moses ensam lagarna från Gud. Men låt oss lämna detta, och jag vill nu genast göra dig, du inbilske skriftlärde, uppmärksam på något annat!

[3] Du säger att Gud inte talade med det oheliga folket utan endast med Moses, Aron, senare med profeterna och även med er präster. Det bestrider vi inte alls; men vi ber dig förklara för oss av vilken anledning ni nästan helt har avvikit från Mose stadgar och i stället infört era egna själviska och maktlystna lagar. Och varför har just prästerna dödat nästan de flesta av profeterna, och i den senaste tiden även Sakarjas och Johannes? Och varför försöker ni också döda profeten från Nasaret, som dock utför de största tecken som någonsin utförts av en profet och predikar Guds sanna ord för människorna?

[4] Om vi inte själva vid upprepade tillfällen hade hört Hans verkligt gudomliga ord och sett tecken av Honom som ingen annan än Gud kan utföra, så skulle vi inte heller tala. Men vi är tusentals som själva har upplevt allt detta hos Honom, och därför kan vi nu, när Guds vrede över er har blivit lika tydlig som solen på ljusa dagen, tala utan återhållsamhet och utan all fruktan för er, precis så som vi vet, känner och förstår. Jag har ställt mina frågor till dig, och du som en högmodig skriftlärd skall besvara dem helt klart. Annars skall du få smaka kraften i ditt oheliga folks knytnävar som det första förverkligandet av nattens andra tecken, så att vår ohelighet och förbannelse blir kännbara för dig och många andra eländiga av ditt slag.’

[5] När den nämnde reslige mannen från Betlehem hade uttalat dessa ord, stod den skriftlärde, som tidigare hade stått så bistert allvarlig på den stora talarstolen, nu där helt rädd, blek och darrande av feberlik oro. Han hade knappt längre mod nog att ursäkta sig med att han som gammal man plötsligt hade drabbats av illamående och därför nu inte hade kraft att besvara folkets frågor.

[6] Men talaren sade: ”Gå härifrån, du gamle vanhelgare av Guds helgedom – ty vi har sedan länge vetat vad för slags varelser ditt släkte består av – annars välsignar vi dig med våra knytnävar!”

[7] När den skriftlärde hade hört detta befallande ord ur betlehembons mun, lämnade han i största hast talarstolen och gömde sig någonstans i templets sidohallar.”

100. Den gamle rabbinen beskriver historien om det judiska folkets förfall

[1] (Värdshusvärden:) ”Men strax därefter visade sig på talarstolen en äldre och mer värdig rabbin, som – såsom bekant – ännu hade varit vän till den gamle, fromme Simeon och senare även till den strypte Sakarjas. När han visade sig blev hela folket lugnt, hälsade honom och bad honom att i denna högst betryckta situation ge dem en rättvis och sann tröst.

[2] Och rabbinen sade: ’Mina kära medbröder ur Abrahams sköte! Förlåt mitt höga åldrande, att jag inte längre har samma kraft som tidigare för att kämpa för allt som är gott och sant; men jag saknar fortfarande inte en god vilja, när det gäller att ge er alla en sann och verklig tröst.”

[3] De tecken som vi denna natt fick se genom den allsmäktige Gudens beslut var sannerligen av ett sådant slag att till och med hedningarna började darra, och ingen jude – inte ens någon sadducé eller samarier – kunde betrakta dem utan att gripas av fruktan. Men jag tänkte i min gamla enfald ungefär så här: ’Käre Jehova! Det var säkert inte för min skull som Du fick dessa skrämmande tecken att framträda på Din stjärnbeströdda himmel, lika lite som Du någonsin har låtit Din kära sol gå upp och lysa enbart för min skull. Ty den har ju lyst upp denna jord tusentals år före mig och kommer efter mig att lysa – vem vet hur många – tusentals år! Jag som nu är en nästan hundraårig gammal man kommer inte längre länge att få njuta av den kära gudomliga solen. Ty in i förgängelsens gravar tränger aldrig solens ljus; och även om det trängde in, skulle det säkert inte längre kunna glädja de döda kropparna.

Allt i denna, för varje nykter tänkare, i sanning glädjelösa värld är förgängligt – endast Guds makt består för evigt. Men våra själar beror endast på den Allsmäktiges vilja. Om de lever vidare efter döden kan ingen människa förstå och inse med full, klar och begriplig visshet. Men Moses och alla senare profeter har lärt oss detta, och vi måste tro det – och tror vi inte det, så blir vi lika sadducéerna, som har avfallit från oss eftersom de grekiska filosoferna förledde dem till detta. 

[4] Men tyvärr finns det också bland oss – och sorgligt nog här i templet – fler sadducéer än bland er där ute och i denna stora stad, där de rika, på grund av sin rikedom, nästan inte längre tror på någonting alls. Och det de ännu gör i trosfrågor gör de endast för syns skull, så att det vanliga folket fortfarande skall frukta Gud; men i sina hjärtan har de inte längre någon tro och ingen Gud.

[5] Men det tjänande, fattiga och enkla folket märker ändå detta hos de rika och tänker för sig självt: ’Aha, om ni rika – som genom era möjligheter kan erfara och veta så mycket – varken tror på Moses eller på profeterna och alltså inte heller på någon Gud, varför skulle då vi fattiga för er skull tro på det som för er rika inte betyder någonting?’”

[6] Och så, mina kära, driver den ena onda kilen ständigt in den andra, och vi står nu nästan på samma punkt som människorna stod på under Noas och Lots tider. Då liksom nu sände Gud utvalda budbärare till människorna på jorden, som med ord och handling mycket allvarligt förmanade alla de människor som helt hade glömt Gud och också tydligt visade dem de oundvikliga följderna av deras förstockelse. Men människorna hade försjunkit alltför djupt och gått vilse i den döda och dödsbringande världen. De lyssnade antingen inte alls till Guds sändebud eller förföljde dem envist, misshandlade dem och dödade dem till och med – ofta på ett grymt sätt. Och se, mina mycket kära vänner och bröder – oss emellan – precis så, och kanske tyvärr ännu något värre, står det nu till med oss, och särskilt här i detta tempel!

[7] Judarna förblev egentligen sådana endast fram till ungefär mitten av domartiden. På den tiden fanns det ännu ingen egentlig stad i hela landet, men väl samhällen med enkla hus och enstaka boningar; och mitt i landet, på berget Horeb, stod den uppförda heliga hyddan där förbundsarken befann sig och gav liv åt fader Jakobs land. På den tiden behövde judarna ingen fast borg för att skydda sig mot yttre fiender; ty Jehova ensam var deras fasta borg, deras ointagliga skyddsvall och deras skarpa svärd. Förutom Gud kände de ingen herre, levde i djup fred, var kroppsligt och andligt friska och saknade inte någonting.  

[8] Men mot tiden för de sista domarna började de redan bli alltmer ljumma och tröga i allting. De började ge mindre akt på buden och även på de andra föreskrifterna och överträdde dem allt oftare. Då fick de också genast olika förmaningar, efter vilka de bättre bland dem rättade sig; men de mer världsliga gjorde något endast till det yttre skenet, medan den döda världen i deras hjärtan ständigt fick större företräde. Sådana världsliga judar blev snart rika och ansedda människor och var inte längre nöjda med sina enkla bostäder, inte heller med de domare som Gud hade förordnat, utan de ville också, liksom hedningarna, ha en praktfull och mäktig kung samt en stad och befästa borgar. Under Samuel krävde de till sist på fullt allvar en kung, och Gud Herren sade: ’Se på detta otacksamma folk! Med Min faderliga regering, under vilken det blivit friskt, rikt och högt ansett, vill de inte längre nöja sig. Till alla de många stora synder som de redan har begått inför Mitt ansikte lägger det nu denna största: att de begär en kung! Ja, de skall få en kung och städer och borgar; men inte till sitt bästa, utan som ett strängt och hårt tuktoris skall de få en kung!’

[9] Jag säger er allt detta endast i korthet, för att ni desto lättare skall kunna inse orsaken till detta nuvarande fullständiga förfall av den sanna, gamla och äkta judendomen.

[10] Saul behövde ha en befäst borg, även om det ännu inte fanns någon egentlig stad. Där uppstod också krig med filistéerna, och fäderna måste låta kungen ta deras söner och bästa tjänare till kriget, och dessutom ge ifrån sig sina bästa oxar, åsnor, kor, kalvar och får. Det var alltså redan den första välsignelsen från en judisk kung, medan Samuel ännu levde – han som på Guds befallning smorde Saul till kung. Samuel trodde nu att folket genom en sådan tuktan skulle gå till sig själva och ångerfullt återvända till Guds styre. Men inte alls! De ville bara ha en ännu mäktigare och visare kung, och Samuel smorde David, som snart byggde staden Betlehem och lade grunden till staden Jerusalem. Hans son Salomo byggde ut staden och templet till stora kostnader och med stor prakt; men folket sjönk därigenom redan ned i stor fattigdom och måste uthärda allehanda pålagor och lidanden

[11] Hur det sedan gick för folket under de senare kungarna fram till den babyloniska fångenskapen vet vi från krönikeböckerna. Man skulle kunna tro att den fyrtio år långa fångenskapen skulle ha gjort de befriade judarna helt annorlunda till sinnes; men nej – de måste återigen ha kungar och, liksom hedningarna, präster och överstepräster!

[12] Under denna tid, ända nästan fram till vår egen, sände Herren de flesta profeterna, som kallade folket tillbaka till Gud. Men folket, som redan hade blivit alltför förmörkat och förhärdat genom kungarna och prästerna, uppfattade och förstod inte längre vad profeterna förkunnade för dem. Dessutom förföljde kungarna och prästerna profeterna, ofta med den mest upprörande blinda hämndlystnad och vrede – sådana scener har ni själva redan upplevt, och ni kommer lätt att få uppleva flera, fastän judarna nu och sedan länge inte längre har någon egen kung, utan måste finna sig i hedningarnas järnhårda överhöghet.

[13] Men Gud har också denna gång i hög grad förbarmat Sig över Sitt folk och enligt löftet sänt oss en Messias i personen av den vise från Nasaret, som jag har känt ända sedan Simeons dagar, då också Simeon kände igen Honom i templet, omskar Honom och gav Honom namnet Jesus. Jag kan och får endast säga er detta vid detta utomordentliga nödläge, och det jag nu säger er som en gammal man är hög och helig sanning. Men dessa över alla gränser maktlystna tempelherrar förföljer med den största hämndlystnad var och en som skulle uttala något sådant vid en annan tidpunkt.

[14] Och se, eftersom jag nu i korthet har lagt fram allt det nödvändiga, kan jag också säga er varför Gud har tillåtit de skrämmande händelserna under denna natt! Ärketempeljudarnas synders och överträdelsers mått har nästan fyllts ända till brädden, och Jehovas stora tålamod hänger knappt längre än på ett hårstrå! När måttet blir fullt, då skall också det ske med Jerusalem som ni såg i det andra tecknet – och kanske till och med innan femtio hela år har gått.

[15] De tolv eldpelarna, som till sist flöt samman till en enda, visade uppenbart Israels tolv stammars sammansmältning till en enda – nämligen i den komne Messias – som till sist, då Han inte blev mottagen av de blindaste och ondaste ärketempeljudarna, åter for upp dit varifrån Han hade kommit.

[16] Men senare visade sig i väster, såsom den vise Nikodemus just nu har berättat för mig, ännu ett tredje tecken av mycket tröstande slag – men visserligen endast för dem som har tagit emot Messias, tror på Honom och handlar enligt Hans lära, som är gudomligt vis. Men om detta kan just Nikodemus senare berätta mer för er, eftersom han också själv har sett den omtalade tredje uppenbarelsen.’

[17] Därefter anbefallde den gamle mannen – det vill säga till folket – att ha tålamod i allt och steg sedan ned från talarstolen. Och hela folket prisade den gamle talaren.

[18] Och betlehembon sade: ’Ja, detta är ännu en gammal man av Arons slag; men ensam kan inte heller han göra något mot de många! Men det som i sanning betyder mycket är att det till sist ändå också i templet finns några bland fariséerna och de skriftlärda som tror på Frälsaren från Nasaret!’

[19] Det gjordes ännu flera överväganden av detta slag, och man väntade med längtan på den hederlige och redbare Nikodemus, som lät vänta på sig ännu en liten stund.

Innehållsförteckning

1. Treenigheten i Gud och människan

2. Guds allestädesnärvaro och oändlighet i Jesus

3. Kometerna

4. Vikten av kunskap

5. Uppfinningar och deras syfte

6. Falska profeter

7. Herrens andliga allestädesnärvaro

8. Himmel och jord

9. Strider i helvetet

10. Guds andra skapelse

11. Förhållandet mellan helvetet och världen

12. Lasarus vill hjälpa syndarna

13. Tre liknelser visar Guds barmhärtighet

14. Följderna på den andra sidan av att ha en felaktig föreställning

15. Rättskipning och straff

16. Skapelsens stora människa i universum

17. Den kosmiska människans frälsning

18. Herren som Frälsare för den stora kosmiska människan

19. Den kosmiska människans rörelse. Skalglober och dubbelsolar.

20. Soluppgång och dess betydelse

21. Handelsmännen

22. De vidskepliga slavhandlarna

23. Slavhandlarnas omvändelse

24. Frigivning av slavarna

25. Affärer och ocker

26. Agrikola förhör en ledare i templet

27. De brottsliga tempelstadgarna

28. Den uppenbare brottslingens bekännelse

29. Tempelledarens bekännelse

30. Agrikolas dom

31. Måltiden på värdshuset

32. Agrikola pekar på Herren

33. De nya gästerna i värdshuset

34. Materialiseringen förklarad

35. Naturandarna

36. Skapelsens ursubstanser

37. Guds första sju änglar

38. Jehovas krig

39. Disharmonin mellan de sju andarna i människan

40. Under på under

41. En judisk flicka är nyfiken på Herren

42. Romaren frågar efter Messias

43. Rafael klär de fattiga

44. Den judiska flickan anar vem Herren är

45. Den judiska flickans ursäkt

46. Förutsägelser

47. Förklaring av de första tre buden

48. Det fjärde budet

49. Helias kritiserar det fjärde budet

50. Det femte budet

51. Det sjätte budet

52. Det sjunde budet

53. Det åttonde budet

54. De nionde och tionde buden

55. Vikten av att kontrollera ens tankar

56. Fattigdom och rikedom

57. Ta bort allt tvivel

58. Rysslands framtid

59. Lasarus och Rafael betjänar främlingarna

60. Rafael och grekerna

61. Rafaels mirakel

62. Agrikola frågar om Rafael

63. Tålamodets välsignelse

64. De tio molnpelarnas nattliga ljusfenomen

65. De förändrade fenomenen i skyn

66. Nikodemus på Olivberget

67. Nikodemus och Lasarus diskuterar ljusfenomenet

68. Framträdande av det gamla och det nya Jerusalem

69. Herren förklarar ljusfenomenet

70. Judarnas förflutna och framtid

71. Öde eller viljans frihet

72. Måttet på vad som är gott och ont

73. Det tredje ljusfenomenet förklarat

74. Guds visdom blir uppenbar genom pånyttfödelsen

75. Änglarna

76. Jakobs stege. Själen på den andra sidan.

77. Tillstånd för en värlslig själ på den andra sidan

78. Sann tillbedjan av Gud

79. Grekerna på väg till den ende sanne Guden

80. Mose sjätte och sjunde böcker

81. Vikten av människans fria vilja

82. Människorna och tempeltjänarna

83. De frigivna slavarnas tacksamhet

84. Själens känsla och syn efter döden

85. Själen på den andra sidan

86. De fullkomliga själarnas olika grader av salighet

87. Änglarnas natur

88. Pånyttfödelse

89. Luftens natur

90. Andens natur

91. Eterns natur

92. Det rent andliga i materian

93. Hur anden påverkar materia

94. Anden: Den innersta kraften

95. Materiens frigörelse

96. Människans inre förändringsprocess

97. Värdshusvärden berättar om händelserna i templet

98. Folket berättar om fariséernas brott

99. Mannen från Betlehems begäran till de skriftlärda

100. Den gamle rabbinen beskriver historien om det judiska folkets förfall