Johannes Stora Evangelium 15

1. Prästernas omvändelse

[1] Jag sade: ”Dessa präster skall bege sig till sin överstepräst i Chotinodora; där kommer de att få anvisningar om vad de skall göra. Den tid som präglades av gammalt, tomt avguderi och den blindaste vidskepelse å ena sidan, och den mest fullständiga otrohet å den andra, är förbi. Från och med nu skall människorna börja tro på den ende, sanne och levande Guden, som är möjlig för var och en att finna och förstå. Genom denna tro skall de finna sig själva och inse sin själs odödlighet och dess eviga, saliga bestämmelse. Men när denna tid av inre ljus och liv har kommit, då är det förbi med ert blinda, fantastiska mångguderi.

[2] Nu träder den Gud fram, åt vilken atenarna – såsom åt den för dem okände Guden – också har byggt ett tempel, i vilket dock ingen avgudabild var uppställd, utan där på ett altare låg de gamla egyptiska vises böcker. Och när människorna en gång om året samlades i detta tempel, då lästes ställen av visdomsfullt innehåll för dem ur böckerna, och människorna uppbyggde sig där och då mest av allt, medan de inför de andra avgudarna visade föga aktning. Men när nu denne ende sannfärdige Guden träder fram, då måste alla dessa tomma och falska bedrägeriets och lögnens gudar bli till intet inför Hans ande. Gå till ert tempel, så skall ni inte längre finna någon avgudabild därinne!”

[3] Då slog prästerna händerna över huvudet och sade: ”Herre, om det är så, då är vi förlorade! Vad skall folket säga om detta?”

[4] Befälhavaren sade: ”Folket står under min makt, och jag vet vad jag har att göra vid ett eventuellt uppror. Folket skall i sinom tid, helt i lugn och ro, få undervisning om vad detta betyder. Skulle det – vilket är högst sannolikt – visa sig mycket tillfreds med detta, eftersom det numera alls inte var nöjt med ert styre, så är det redan något mycket gott. Om några däremot skulle uppträda missnöjt, kanske uppviglade av er, så har jag även då nog av medel i mina händer att åter få dem lugna och nöjda. Men akta er för att uppvigla någon; ty ni känner mitt allvar!

[5] Men nu när templet, som ändå inte betyder någonting här, är fritt från de falska gudarna, så helga det då åt den okände Guden enligt mina anvisningar och till er förbättring. Då skall de bli tusen gånger mer nöjda än nu, när ni nästan varje vecka kallar de samman med era cymbaler för att, i någon påhittad guds namn, förkunna era påhitt genom meningslösa ceremonier – för vilket ni kräver offer av alla.

[6] Om någon med klar syn inte underkastar sig, då hotas han av alla gudars straff här och i livet efter detta och utesluts för en tid ur de troendes sällskap. Men till detta måste vi tyvärr låna er vår arm, så att ni kan bevara ert anseende; drar vi tillbaka den, kommer folket genast att börja tala om något helt annat! Men om ni, endast med vår arm som stöd, fortsätter i all er bedräglighet, då kommer ni som sanningsförkunnare ännu mer att kunna stödja er på vår arm. Ser ni inte detta själva? Om folket villigt och gärna har offrat för era lögner, så kommer det med ännu större glädje att offra på ett passande sätt för sanningen. Det inser jag tydligt som lekman – varför skulle då inte ni, visa präster över gudarna, kunna inse det?”

[7] En präst av den mer måttfulla sorten sade: ”Allt det är visserligen helt gott och sant! Det vore verkligen bra att predika sanningen för folket, om man bara hade den själv; men varifrån skulle man då få den? Det är en helt annan fråga!”

[8] Befälhavaren sade: ”Till detta har Frälsaren redan gett er det rätta rådet. Bege er till Chotinodora! Där skall översteprästerna ge er den rätta vägledningen; handla efter den, och då skall allt säkert gå rätt till! Gå dit redan idag, låt er undervisas där – och kom sedan och lär folket sanningen!”

[9] Jag sade till befälhavaren: ”Idag skall de stanna här; men i morgon skall de handla efter ditt råd. Idag däremot får de ännu uppleva en hel del här, som kan öppna deras ögon.”

[10] Befälhavaren sade: ”Stanna då i detta sällskap idag, som ni borde vara värdiga som människor, men inte som präster!”

[11] Jag sade då något hemligt till befälhavaren: ”Eftersom du, efter allt detta, är en människa som Jag har verkligt behag till, klä då de tio människor som står där insvepta i ynkliga trasor! Jag har tagit emot dem, och nu följer de Mig som lärjungar.”

[12] Befälhavaren sade: ”Herre, ske din vilja; ty för mig står din vilja högre än min kejsares, eftersom jag nu tydligt förstår att även kejsarens vilja är underkastad och måste vara underkastad din! Det är lätt att verka med stora arméer som blint lyder befälhavaren och erövrar folk och länder; men ingen armé kan genom sin egen vilja förgöra järnstoder eller bota en obotlig feber på ett ögonblick. Jag själv har stor makt över många krigare och krigsknektar; men min son var jag, trots all min makt, tvungen att se lida eländigt i fyra år. Så står då, o gode, underbare Frälsare, makten av din vilja oändligt högre än makten hos alla kejsare och kungar på hela jorden, hur stor och vidsträckt den än må vara!”

[13] Därefter kallade han på sina tjänare och befallde dem att klä de tio männen i de bästa kläder. Detta skedde på ett ögonblick, och befälhavaren gav dem dessutom rikligt med romerskt silver. Sedan kom de åter till oss, helt klädda som romare.

[14] Särskilt jätten såg vördnadsbjudande ut, så att befälhavaren ofrivilligt utropade: ”O, vilken storslagen människa! Om din själ är lika stor och vackert formad, skall du åstadkomma stora ting på jorden!”

[15] Jag sade: ”Ja, det kan mycket väl ske, det beror endast på det rätta livsallvaret! Men människor som aldrig kunnat hälsa en vänlig dag välkommen, har styrkt sitt allvar i nattens strider och kommer därför säkert inte att försumma livets allvar även under de vänliga dagarna.”

2. Den romerske befälhavaren finner sina bröder

[1] Jätten sade, djupt rörd: ”O du mest gudomlige och upphöjde vän till människorna! Vi tio var alla barn till en rik furste vid det stora Kaspiska havet. Vi levde i fred, och vårt folk var kanske ett av de lyckligaste på jorden. Då kom plötsligt vilda horder från det djupa norr, plundrade, brände och dödade allt som kom i deras väg. Då sade vår fader: ’Barn, här är det ingen tanke på att göra motstånd, utan låt oss fly, annars är vi förlorade!’ Faderns vilja var helig för oss, och vi flydde upp i bergen och undkom således de vilda hordernas härjningar. Vi vandrade över bergen och kom till slut på denna sida av de höga och vida bergen. Vår fader dog för fem år sedan, och Eufrat blev hans grav; ty vi kunde inte ge eller förbereda honom någon annan grav.

[2] I hela tio år har vi nästan uteslutande bott i underjordiska grottor vid floden och hållit oss nödtorftigt vid liv på örter och – tyvärr – på ett slags ofarligt rov, under riktigt eländiga förhållanden. Silvret och guldet och pärlorna och ädelstenarna härstammar huvudsakligen från vad vi har tagit med oss från den kungliga skattkammaren, även om vi på senare tid inte föraktade att ta från andra rika människors överflöd. Men det som vi gömt i våra grottor har vi, o Herre och Mästare, överlämnat till dig, när vi upplevde den aldrig besegrade makten i ditt ord och din vilja.

[3] Vi bad dig endast om nåden att få följa dig och som de ivrigaste lärjungar lära oss något av dig, som säkert skall ersätta vår stora förlust. Och så kan vi med rätta säga: Vi har genomgått livets allra mest fasansfulla och bittraste erfarenheter och känner livets mest eländiga allvar. Och vad som än kan drabba oss härnäst, så skall vi ej bäva inför något – allra minst inför det som för första gången i våra liv utlovar ett sant ljus på de fortsatta stigarna i detta vårt jordeliv, med sådana otvetydiga tecken som inget dödligt öga någonsin tidigare skådat.

[4] Ja, Herre, hos oss skall du ha lärjungar med den mest oböjliga vilja och allvar! O, låt oss snart få veta vad vi skall göra, så skall vi handla därefter med ett orubbligt mod, sådant som endast finns hos människor som är vana att i varje stund möta döden med största lugn och beslutsamhet!”

[5] Jag sade: ”Förbli trogna denna er grundprincip, så skall ni vinna oändligt större ting än vad ni någonsin har förlorat!”

[6] Men när befälhavaren hört detta från de tio männen, kom tårarna, och han sade: ”O bröder, allt detta har den okände Guden ordnat så underbart! Kan ni inte minnas att ni en gång förlorade en bror, ännu bara en pojke på knappt tio år? Se, er fader var också min! Jag blev en gång tillfångatagen, medan jag helt bekymmerslöst plockade blommor i en lund. Ingen vädjan hjälpte; barntjuvarna släpade mig över bergen, och jag såldes i Sidon till ett romerskt skepp som slav. I Rom såldes jag vidare till en ädel romare som slav; men han fick tycke för mig, och då han inte hade egna barn, satte han mig i barnets ställe, gav mig full frihet och lät mig uppfostras och utbildas till krigare. Jag blev så småningom det jag nu är, visserligen mer genom mina pengar än genom mina meriter, och för några år sedan sattes jag hit som befälhavare.

[7] Ja, jag vill nu hävda att vår nuvarande mest underbare Frälsare i hemlighet i sitt gudomligt klarsynta sinne också kände till allt detta och så klokt lade det till rätta, att vi bröder måste mötas här. Så måste även jag komma hit som befälhavare, eftersom ni som mina olyckliga bröder – tyvärr nog – befann er i min närhet; ty hade ni blivit infångade som rövare av mina soldater och förda till domstolen inför mig, då skulle vi ha känt igen varandra, precis som nu, och jag skulle då uppenbarligen ha funnit medel och vägar att befria er från allt ont. Och allt detta har vi att tacka den ende, sanna, ännu för oss okände Guden, som högst sannolikt nu sände oss en apostel i denne Frälsare, för att han skulle befria oss från de döda gudarna och i stället visa oss den ende, sanne Guden. – Är det inte så, mina kära, ädla bröder?”

[8] Den store sade: ”Ja, ädlaste bror, precis så är det! Hur mycket har vi inte gråtit över dig och hur har vi inte sökt efter dig i hela vårt stora land, och alla stränder vid det stora havet har genomsökts – men allt var förgäves! Fram till denna stund hörde vi ingenting om dig. Endast vår enda syster, som ofta hade så ovanliga drömmar, drömde en gång att hon såg dig i en stor, underbar stad och till och med talade med dig, och att du själv hade gett henne uppdraget att vi inte skulle sörja så mycket över dig; ty du lever och är väl omhändertagen. Denna dröm kunde hon inte nog ofta berätta för oss. O, vilken glädje hon skulle ha haft nu, om hon fortfarande levde! Men hon är knappast i livet; ty vid överfallet och den stora flykten förlorade vi henne, den enda, tillsammans med vår mor, och hon har högst sannolikt fallit i de vilda hordernas händer. Endast den store, för oss ännu okände Guden vet hur det har gått för de två stackarna! Kanske lever de ännu någonstans i stort elände?!”

[9] Jag sade: ”O nej, Mina vänner, även för dessa har den för er ännu okände Guden ordnat allt! De kom lyckligt över bergen till området vid Eufrat och nådde, med hjälp av en handelskaravan på återresa, Chotinodora. Er syster är där nu den dygdiga kvinnan till den för er bekante tullindrivaren Jored. Han hade visserligen redan ett par hustrur, men han tog också denna då fattiga person till hustru på grund av hennes skönhet; hon är nu hans älskling, även om hon ännu inte fött honom något barn. Men han har barn med de andra hustrurna, vilka er syster älskar lika mycket, som vore de hennes egna. Jag vistades tre dagar i hans hus, och hela hushållet har tagit emot Min lära; men Jag ville inte säga något till honom om allt som ännu väntar här. Det skall ge honom desto större glädje, när han snart genom dig, Min befälhavare, får veta allt detta. Hittills vet han ännu inte vem hans älskade hustru är, eller varifrån hon kommer; ty varken kvinnan eller er redan mycket åldriga mor, som lever helt stilla hos honom, har – av rädsla för något svek – avslöjat för honom vem de är eller varifrån de kommer.

[10] Därför, när du kommer dit, berätta detta först bara för Jored, mellan fyra ögon, och berätta också för honom hur Jag har åstadkommit allt detta! Då skall han och hans son Jorab uppleva en oerhörd glädje, och ännu större glädje skall det ge din syster och din mor. Kort sagt, när du snart kommer dit, skall du få se mirakel efter mirakel, som har ägt rum under Min närvaro där. – Men nu lämnar vi detta, ty vi har här ännu andra och viktigare saker att se till.

[11] Men först går vi ut en stund i det fria, och där skall genast något visa sig, genom vilket Jag skall kunna föra er in i en närmare bekantskap med den för er ännu okände Guden. Och detta är sannerligen mer värt än tusen sådana romantiska livshändelser bland människorna, som det i sanning inte råder någon brist av på denna jord.

[12] Jag har länge förutsett allt detta och kände er och alla era jordiska livsförhållanden; men Jag visste också att Mitt ord skulle finna en god jord hos er, och därför kom Jag till er, för att bringa er alla tröst. Men den allra största trösten skall vara att i Mig har den för er ännu okände Gudens rike kommit till er – och med det den eviga livsgåvan för era själar!

[13] Ty se: Vad gagnar alla jordiska skatter människan, om hon ändå snart måste lämna dem för alltid och evigt? Är det då inte oerhört mycket klokare för människan att samla sådana skatter som består för evigt och som för den mänskliga själen säkrar ett evigt saligt och ljuvligt liv – på ett sådant sätt att människan redan i detta jordeliv får den klaraste och otvivelaktiga övertygelsen om att det sanna, mest fullkomliga och friaste livet först tar sin fullaste och sannaste början efter köttets död?”

[14] Alla, till och med prästerna, sade: ”Ja, Herre, det vore verkligen det högsta och bästa som människan kunde uppnå på denna jord! Men här finns en mur, som hittills ingen har kunnat bryta igenom, och den mycket farliga Isis-slöjan, som ännu ingen dödlig helt har kunnat lyfta. Visserligen har det här och där funnits mycket visa människor, som åtminstone har fått en aning om att det ligger något i saken; men om var, när och hur, ligger alla de många tusen gånger tusen frågorna fortfarande fullständigt obesvarade. Om du har lyckan att kunna besvara dessa frågor på ett förnuftigt sätt för människans själ, då skulle den största ära och människornas djupaste tacksamhet tillfalla dig.”

[15] Jag sade: ”Om Jag inte vore kapabel till detta, då skulle heller ingen varelse någonsin kunna vara det, och utan en sådan Min förmåga skulle inget liv alls i hela det oändliga världsrymden vara tänkbart. Men eftersom Jag är fullkomligt kapabel till allt detta, så är och lever allt i den oändliga världsrymden och förädlas genom otaliga former av tillvaro, från myggan till människan och från solstoftet upp till solen. Men nu går vi ut i det fria och ser vad som möter oss där!”

[16] Därefter reste sig alla och följde med Mig ut i det fria.

3. Befälhavarens kritik mot krigen i djurriket

[1] Befälhavaren ledde oss längs floden upp på en liten, glest bevuxen kulle med palmer, varifrån man hade en alldeles underbar utsikt i alla riktningar, och där floden i sina stora krökningar kunde överblickas långt bort, nästan ända till området vid Serrhe. Där slog vi oss ner på gräset och njöt en stund av den verkligt vackra utsikten, medan befälhavaren berättade den ena händelsen efter den andra om vad som hänt här och där. Alla lyssnade uppmärksamt, ty han var en god talare och behärskade grekiskan mycket väl, ett språk som alla i sällskapet förstod, eftersom det var det mest talade i nästan i hela Främre Asien.

[2] Medan befälhavaren fortfarande var ivrig i sitt berättande, hände det sig att en jättelik örn svepte lågt över våra huvuden och höll ett kaninbyte i sina mäktiga klor.

[3] Då sade befälhavaren till Mig: ”Upphöjde och underbare Frälsare, se, detta var åter ett stycke av den naturens sorgliga historia, där man över hela den vida jorden inte ser annat än fiendskap efter fiendskap! Ett djur är det andras fiende, och detta fortplantar sig ända upp till människan, som till slut blir den största fienden till alla andra ting och varelser, ja, i sin vrede och sitt raseri till och med mot sina egna. Endast likartade djurslag synes ha en viss slags ovänskaplig kärlek till varandra; men olikartade släkten är alltid varandras största fiender. Detta är uppenbarligen ett dåligt vittnesbörd för en Gud som är fullkomligt vis och god.

[4] Hade då inte den fullkomligt vise och allsmäktige Guden inte kunnat bereda och ge djuren någon annan föda på jorden än endast det, att de dödar varandra och sedan mättar sig på liken? Vad ont har väl den stackars kaninen gjort mot örnen, för att han skulle gripa den i sina mäktiga klor och föra den någonstans, för att där, medan den ännu levde, slita den itu och uppsluka den? Och så finns det mängder av sådana rovdjur, som endast lever av kött och blod från andra, svagare och mildare djur. Kunde de då inte, precis som oxar, åsnor, getter och får, också livnära sig på gräs?

[5] Jorden är verkligen underbart vacker och smyckad med allt som kan glädja människans sinne; men knappt har man funnit en säker och rofylld plats, för att där lyfta sin själ med upplyftande betraktelser, förrän någon ond och avundsjuk ödesmakt ställer en scen framför näsan på en, som förmörkar all skönhet och storhet för många dagar.

[6] Jag är visserligen en soldat, en krigare, och det klär mig egentligen inte att vara så ömsint – men jag är sådan till mitt väsen och därför kan jag omöjligen förstå hur ett allvist, allgott och allsmäktigt Gudsväsen, om det över huvud taget finns ett sådant, skulle kunna finna någon glädje i att hans varelser ständigt dödar och slukar varandra. Han måste verkligen ha ett sinne likt de människor i Rom, som finner nöje i vilda tjurfäktningar och andra hårresande gräsliga djurstrider, och inget annat i världen.

[7] Men om den store, ende sanne Guden, som du, käre vän, vill lära oss känna närmare, är en sådan härskare, så skona oss då alla från en närmare bekantskap med Honom – och ännu mer från ett evigt liv under Hans välde; ty det vore min sista och mest fruktansvärda önskan! Då vore du själv som en gud oändligt mycket kärare för mig! Ja, jag menar att liknande erfarenheter till slut måste ha fått den annars så vise Diogenes att fly och förakta allt som på något sätt luktade av en allsmäktig Gud.

[8] Han sade en gång i någon visdomsskola, där man enligt Platon högtidligt framhöll människans värdighet och storhet, medan han släppte ut en plockad men ännu levande gås: ’Se, där har ni den platoniska människans värdighet!’ Den egentliga människan har framför detta djur inget att stoltsera med, utom den ynkliga förmågan till förnuft, som bara tjänar till att känna smärtan desto djupare, när livets fjädrar rycks bort från henne från alla håll!

[9] Herre och underbart store mästare i din hemliga konst, kan du ge oss en tillräcklig förklaring till detta, skall du göra oss en stor tjänst! Men för min del vore det nu redan bäst, om vi återvände till vårt hus; ty här skulle lätt ett liknande grymt naturligt fall kunna inträffa, och det skulle göra mig deprimerad och olycklig i flera dagar.”

4. Materiens syfte. Männisans fria utveckling

[1] Jag sade: ”Min vän, om inget annat tvingar dig att lämna denna ljuvliga plats, kan du gärna stanna här, så skall Jag med några ord förklara vad som nu så starkt förvirrar ditt sinne! Se, Jag visste om denna din känslomässiga svaghet och har just därför låtit den jättelika örnen föra sitt byte precis framför näsan på dig!

[2] Det är helt sant att allt liv på denna jord ständigt utsätts för olika fiender och alltid måste stå berett att kämpa för att hävda sin existens. Men denna kamp gäller endast materien, som styrs av Guds allsmäktiga vilja, och som alltid lider mest när dess inre andliga väsen – det vi kallar själ – skiljer sig från den lösa materien och stiger till en mer fullkomlig livsgrad.

[3] Se, all materia på denna jord – från den hårdaste stenen upp till etern högt över molnen – är själsubstans, men i ett nödvändigt styrt och därigenom fast tillstånd. Dess syfte är dock att återvända till det obundna, rena andliga varandet, när den genom denna isolering har uppnått livets självständighet. För att uppnå detta måste själen, som frigjorts från den bundna materien, genomgå alla möjliga livsstadier och i varje nytt livsstadium återigen innesluta sig i en materiell kropp, ur vilken den sedan drar nya livs- och verksamhetssubstanser till sig och gör dem till sina egna, genom egen kraft och handlande. 

[4] När väl en själ i en kropp – vilket dess ande från Gud tydligt ser på den andra sidan – vare sig det är en växts eller ett djurs kropp, genom den nödvändiga mognaden blir kapabel att stiga till ett högre livsstadium, då låter dess ständigt utvecklande ande på den andra sidan alltid kroppen tas ifrån henne, när den blivit oanvändbar för framtiden. Så kan själen, redan begåvad med högre intelligens, forma en annan kropp, i vilken den under en kortare eller längre tid åter kan arbeta sig upp till en större livs- och verksamhetsförmåga. Och detta fortsätter steg för steg upp till människan, där den, redan helt fri, i sin sista kropp skall nå fullt självmedvetande, känna Gud, älska Honom och därigenom uppnå full förening med sin ande på den andra sidan – en förening som vi kallar pånytt- eller återfödelse i anden.

[5] När en människosjäl har nått detta livsstadium är den fulländad och kan då som ett fullkomligt självständigt varande och liv inte längre förstöras eller uppslukas av Guds allomfattande väsen och liv.

[6] Det säkraste tecknet på att en människosjäl redan uppnått livets självständighet är att hon känner Gud och till och med älskar Honom med alla sina krafter. Ty så länge en själ inte känner Gud som ett väsen utanför sig själv, är hon ännu lik en blind och stum, ofri från den gudomliga allmaktens kraft; då måste den fortfarande kämpa oerhört för att frigöra sig från sådana bojor. Men så snart en själ börjar känna den sanne Gud som ett väsen utanför sig själv och genom känslan av sin kärlek till Honom uppfattar Honom som en verklig existens, då är hon redan fri från banden av den gudomliga allmakten och tillhör i allt mer och mer sig själv, och blir därigenom skapare av sitt eget varande och liv och därmed en självständig Guds vän för alla evigheters evigheter.

[7] Om så är fallet förlorar den faktiska varelsen egentligen ingenting om den ytterligare oanvändbara kroppen tas ifrån henne, så att den kan nå sin slutdestination ännu snabbare.

[8] Vad spelar då kaninens kropp för roll, som örnen stillar sin hunger med – samtidigt som djurets själ frigörs och nu redan står i full förmåga att stiga till ett högre livsstadium? Örnen har ju också en själ, som rör sig mot samma syfte. I kaninens kött och blod finns dessutom grövre själssubstanser. Dessa förenas därför med örnens själssubstanser, så att örnens själ därigenom blir något mildare och mer intelligent och, efter förlusten av sin kropp, till och med kan utvecklas till en människosjäl – och då en fullt anständig själ, begåvad med mycket ljus, mod och kraft.

[9] På denna jord är ordningen sådan för de barn av Gud som skall fostras här. Livet är och förblir en kamp med olika fiender, tills det, genom egen kraft, har segrat över all materia. Därför får du inte förvånas över de materiella livsfienderna; ty de är inte fiender till det egentliga livet, utan endast fiender till det materiella skenlivet, som egentligen inte är något liv, utan endast ett redskap för det sanna, inre, andliga själslivet, genom vilket detta ständigt kan arbeta sig högre och högre till den sannaste och egentliga livsfriheten – något som utan detta tidsbundna mellanliv över huvud taget inte vore möjligt.

[10] Gud kan visserligen, till följd av Sin allmakt, frambringa eller skapa en ande med fullkomlig visdom och makt ur sig Själv, och detta i ett ögonblick i oräkneligt antal. Men alla sådana andar äger ingen självständighet; ty deras vilja och handlande är inget annat än det gudomliga självt, som oavbrutet måste strömma in i dem för att de skall finnas till, röra sig och handla enligt den gudomliga viljans ledning. I sig själva är de ingenting, utan endast tillfälliga tankar och idéer hos Gud.

[11] Men skall de med tiden bli verkligt självständiga, så måste de genomgå materiens väg, det vill säga Guds bundna och därmed befästa vilja, på det sätt som ni här på jorden ser för era ögon. När de har gjort detta, då först är de ur sig själva självständiga, självständigt tänkande och fritt handlande Guds barn, som visserligen alltid gör Guds vilja, men inte därför att den påtvingas dem genom Guds allmakt, utan därför att de inser den som ytterst vis och själva beslutar att handla efter den. Och detta är för dem själva livgivande och ger dem först då livets högsta salighet och glädje.

[12] Förstå, du Min käre vän, så förhåller sig dessa ting, och eftersom det är så, kan du allt mer och mer lära känna och beundra den ende sanne Gudens högsta visdom, eftersom du därav kan förstå hur Gud, genom Sin högsta kärlek och visdom, formar och uppfostrar Sina egna tankar och idéer till självständiga barn som är Honom helt lika. Om du bara någorlunda har förstått detta, så säg Mig nu din egen bedömning av hela detta naturliv!”

5. Historien om den vise illyriern

[1] Då sade befälhavaren: ”Hör, du övermåttan store Mästare och Frälsare, jag vet nu sannerligen inte vad jag mest skall beundra hos dig –din underbara kraft i ord och vilja eller din utomordentliga teosofiska visdom!

[2] Jag talade visserligen en gång i Rom med en man som var född i Illyrien och som var en mycket egendomlig person. Man kunde fråga honom om de mest märkliga och ofta hemligaste ting, och han kunde ge noggrant besked om dem. När man frågade honom om någon människas öde, sade han: ’Gör du detta, så blir detta din lott, och gör du det och det, så kommer oundvikligen också detta och detta att möta dig!’ Mig förutsade han på pricken att jag skulle bli förlagd nära den yttersta gränsen av det stora kejsardömet i öster, och att jag där skulle få uppleva mycket förunderligt – något som hittills också helt och hållet har gått i uppfyllelse.

[3] Denne man, vars yttre i övrigt inte hade något anmärkningsvärt över sig, frågade jag också i förtroende vad han egentligen ansåg om gudarna. Då sade han: ’Så som de nu betraktas och dyrkas av er, betraktar jag som ingenting; ty de existerar ingenstans, varken i naturen och ännu mindre i något själarnas eller andarnas rike. Bilderna av dem är däremot endast människoverk, och den mänskliga fantasin har gett dem deras gestalt. I forntiden var de endast motsvarande framställningar av de särskilda egenskaper hos den ende, evigt sanne Guden som man hade lärt känna genom naturkrafternas verkningar – men denne Gud känner människorna i vår tid inte längre.’

[4] Men dessa egenskaper, sade han, skall inte förstås som om den ende sanne Guden bestod av dem, utan snarare så, att Han genom Sin högsta visdom och viljekraft ur jordens materia, genom många naturens livsstadier, slutligen lockar fram människan som sin avbild. Jorden består av oändligt många själar, och människans själ – som den egentliga, sanna människan – är just en sådan mångfaldig själ under en enda gestalt och hud, lika mångskiftande som hennes intelligens och hennes inre och yttre åskådningar och förnimmelser är. Men detta förstår numera ingen människa längre och kan heller inte förstå det, eftersom människan genom sina köttsliga begär har avlägsnat sig från sig själv. Egenkärleken och liderligheten har störtat människorna in i en stor och djup livsnatt, ur vilken endast Gud Själv åter kan dra dem ut – och, som han menade, kanske också snart skall göra det. Men med Rom kommer Han inte att börja, dock inte heller utanför det stora kejsardömets gränser.

[5] Se, Mästare, så talade denne märklige illyrier! Om han till sin gedigna visdom även hade varit i stånd att utföra några tecken, skulle man nästan ha betraktat honom som en gud. Genom mig fann han många välvilliga åhörare och beskyddare; men efter ett år tog han avsked av mig och sade: ’Jag har visserligen funnit många vänner här, men också ett ännu större antal fiender inom prästernas krets. Dessa står i hemlighet efter mitt liv; därför lämnar jag också helt i hemlighet denna plats.’ Jag gav honom rikliga gåvor och lät honom få säkert följe ända till Adriatiska havets kust. Där steg han ombord på ett skepp och seglade med god vind tillbaka till sitt fädernesland.

[6] Jag nämnde nu denne man endast för att visa dig att jag redan haft vissa föraningar om det som du nu så vist har förklarat, och att jag därför lättare har kunnat förstå dig. Men det du nu har sagt om detta står oändligt mycket högre och är klart och lätt att förstå för nästan var och en. När jag nu riktar min uppmärksamhet på dina tecken, på din rentav fullkomliga allvetenhet och på din visdom, då tänker jag också på den märkliga förutsägelsen av denne illyrier, som sade att den store, ende sanne Guden – och det mycket snart – skulle dra människorna ut ur deras natt, och detta inom det stora kejsardömets gränser. Till sist måste du själv vara en sådan utsänd av den ende sanne, store Guden – eller rentav identisk med Honom?!

[7] Om det ena eller det andra är fallet, så säg oss det, så att vi alla vet hur vi skall rätta oss därefter!”

6. Guds personlighet. Viljans kraft.

[1] Jag sade: ”Oavsett vilket är saken inte sådan; ty oavsett måste först ert hjärta själv förkunna det! Skulle Jag Själv säga till er att Jag är det ena eller det andra, skulle ni därav inte vinna någon andlig nytta för era själar. Att Jag, liksom ni, bara är en människa, kan ni se med era ögon och känna med era händer; men att också Gud är en fullkomlig människa – annars vore inte människorna Hans avbilder – det kan ni också föreställa er.

[2] Men varje människa kan också i allt bli fullkomligt lik Gud, om hon gör Guds erkända vilja helt till sin egen. Det har ni ännu inte vetat; men Jag bevisar detta inte endast med ord, utan framför allt genom de handlingar som Jag har utfört framför era ögon.

[3] Du tror nu, att Jag talar som om någon annan skulle kunna göra detsamma; men något annat motbevis kan Jag inte ge dig än endast detta: att Jag nu kallar en av Mina gamla lärjungar och säger till honom, att även han skall utföra ett tecken.”

[4] Befälhavaren sade: ”Ja, det tvivlar jag inte det minsta på, att var och en av dina lärjungar också skall utföra inför våra ögon det som du själv gör; men lärjungen kommer att uttala det, och du kommer att vilja det, och då skall det säkert ske, vad han än uttalar.”

[5] Jag sade: ”Åh nej, där tar du helt fel! Han kommer endast att förena sin vilja med Guds vilja på samma sätt som Jag gör, och ur en sådan förenad vilja kommer sedan själva handlingen att äga rum.

[6] Jag säger dig: Om du fullkomligt känner den ende, sanne Guden, älskar Honom över allt och gör Hans välkända vilja till din egen, och dessutom tror fullt och helt utan tvivel, då kan du säga till dessa berg där: ’Res er och kasta er i havet!’, och det skall genast ske, vad du tillsammans med Gud har velat!”

[7] Befälhavaren sade: ”Ja, ja, det kan nog mycket väl vara så; men frågan är bara om Gud då skulle tillåta det och vilja det, som just i detta ögonblick jag vill, även om jag i övrigt underordnar min vilja helt under den gudomliga – ty något dumt kan ju Gud för evigt aldrig vilja. Men förstörelsen av dessa berg, om jag ville det, skulle ju i alla fall vara något mycket dumt och ytterst ont, och då skulle Gud inte förena Sin vilja med min! Har jag rätt eller inte?”

[8] Jag sade: ”Denna gång inte så särskilt, ty Jag sade det endast som ett exempel. Ty det säger ju sig självt, att den som en gång fullkomligt har förenat sin vilja med Guds vilja, har åtminstone delvis också gjort den gudomliga visdomen till sin egen. En sådan människa kommer då också att inse, om det hon vill är gott och klokt. Och när hon förstår det, vill hon med Gud endast det rätta, och vad hon så vill, det kommer också att ske, om människan inte tvivlar; ty tvivlar hon, är ett sådant tvivel följden av att hennes vilja ännu inte fullkomligt förenats med Guds vilja. – Men nu kan du begära vilket tecken som helst av en av Mina lärjungar; det måste dock vara ett logiskt möjligt och förnuftigt tecken!”

[9] Befälhavaren sade: ”Kalla då fram en av dem; ty du känner bäst deras förmågor!”

[10] Jag sade: ”Petrus, kom, om du har tillräcklig tro, och hör vad vännen vill!”

[11] Då steg Petrus snabbt fram till befälhavaren och sade: ”Min vän, vad vill du att jag skall göra för dig?”

[12] Befälhavaren sade: ”Om du nu har någon förmåga, se bort över flodens andra strand! Där har ett vildvuxet snår vuxit kring en klumpig sten. Där finns sig mängder av onda och mycket giftiga ormar, som ofta plågar människor och djur i en vid omgivning; utrota dem åt mig genom kraften i din med Guds förenade vilja, och utplåna även denna lösa avkomma bland dem!”

[13] Då sträckte lärjungen ut sina händer över det utpekade stället, och det försvann på ett ögonblick ur tillvaron.

[14] När befälhavaren såg detta, sade han: ”Herre och Mästare, om dina lärjungar kan lära sig något sådant av dig, då vill jag själv följa dig och också bli din lärjunge; ty detta är tusen gånger tusen gånger mer värt än tiotusen gånger tiotusen romerska krigslegioner! Med en sådan förmåga skulle hela världen tillhöra mig, och jag skulle förbättra den med visa lagar.“

[15] Jag sade: ”Det skulle Jag själv kunna göra, om det just i detta ögonblick vore gott för alla människor! Men Guds visdom säger: De är ännu inte mogna för det; därför går Jag här endast till sådana platser, där Jag vet att invånarna är redo att kunna ta emot en högre uppenbarelse. – Men nu har solen redan närmat sig sin nedgång, och det är gott att vi drar oss tillbaka till huset.“

[16] Värdshusvärden, som naturligtvis också var hos oss, sade: ”Herre och Mästare, det gör mig mycket ledsen att jag inte har nåden att kunna ta emot er alla i mitt hus! Men åtminstone några av dina lärjungar kan få vara mina gäster.“

[17] Befälhavaren sade: ”Min vän, inte idag, för idag är även du min gäst; men i morgon skall vi alla vara dina gäster, och i övermorgon, om dessa underbara människor inte kan övertalas att stanna, kommer vi att följa med dem till Serrhe! Men nu låt oss gå; för jag hoppas att den beställda middagen redan är tillagad!”

[18] Därefter reste vi oss och gick in i befälhavarens hus, där middagen redan väntade oss. Värdshusvärden gick en sväng till sitt hus, men kom snart tillbaka till oss.

[19] Det var helt och hållet en romersk måltid, och några av lärjungarna vågade knappt sträcka sig efter skålarna.

[20] Men Jag märkte det och sade: ”Det som Jag äter kan även ni äta utan bekymmer!”

[21] Då samlade de mod och åt och drack av det romerska vinet. Snart blev stämningen mycket livlig, och vi höll oss vakna hela natten, under vilken alla närvarande fick ta del av huvuddragen i Min lära.

7. Känslan för skönhet

[1] Vi förblev vakna hela natten, så som Jag önskat – och som till slut även alla andra önskade. Först en timme före soluppgången gick vi ut i det fria, nämligen till den vackert anlagda trädgården som tillhörde befälhavaren. Där fanns behagliga lövgångar och gräsbänkar, en mängd blommor av alla de slag, en rosenträdgård, jasminbuskage och rikligt med nardusoljeväxter. Därutöver fanns alla sorters ädla fruktträd som överhuvudtaget växer någonstans på jorden, och alla beundrade denna konstfullt, vackert och nyttigt anlagda trädgård.

[2] Men Jag sade: ”Se, liksom denna föredömliga trädgård är anlagd, så skall också den sanna människan vara beskaffad enligt Guds vilja! Hon skall inom sig förena det sanna och goda med det sköna och upphöjda. Gör hon det, så visar hon därigenom att hon i allt är lik Gud, sin Skapare och Fader.

[3] Se på den stora fägringen hos alla dessa blommor! Hur härligt de är smyckade, och hur den ena överträffar den andra i prakt! Ja, varför är det så? Till slut följs ju även den mest ljuvligt sköna rosens blomning endast av ett ytterst enkelt och alls inte särskilt vackert frö, vars föregångare var den sköna blomman, och för vars frambringande det egentligen inte skulle ha behövts någon så praktfull blomma. Men Gud valde ändå att i högsta grad förena estetiken med alla Sina verk, för att därigenom hos människorna väcka den känsla för skönhet som är nödvändig för all salighet. När denna känsla hos en människa blivit fullt väckt, då blir hon också mottaglig för all sanning och för allt det goda, vars upphov just är sanningen.

[4] Se, vår käre vän, befälhavaren, har stor känsla för allt som är vackert och därför också för det nyttiga och goda! Hade han inte haft en sådan känsla, då skulle även dessa Mina sanningar, som leder människan till kunskap om den ende, sanne Guden och till insikt om sig själv, ha varit helt likgiltiga för honom, och han skulle inte ha tagit emot dem. Men eftersom han äger en rik känsla för skönhet – vilket anläggandet av denna underbara trädgård mer än tillräckligt bevisar – blev han också den förste här som ivrigt intresserade sig för förmedlingen av Min nya livslära och som tog emot den för att noggrant följa den. Må därför var och en göra detsamma, så skall det bli honom väl tillräknat inför Gud!

[5] Gå in i en människas hus! Finner ni det mycket rent och, efter omständigheterna, också prydligt och omsorgsfullt inrett, då kan ni med säkerhet räkna med att även denna människas inre är ordnat på liknande sätt. Men kommer ni in i en annan människas hus och finner allt fullt av smuts och en allmän brist på huslig ordning, då kan ni genast vända om och hålla er till den regel som redan givits er lärjungar, nämligen att ni aldrig skall kasta Mitt evangeliums pärlor för svinen. Där vore det också helt förgäves; ty, som sagt: en människa som saknar känsla för skönhet – vilket egentligen är sanningens blomma – hon saknar också känsla för sanningen, som likt ett nyttigt livsfrö följer efter blomman.

[6] Men med detta vill Jag inte säga att en människa därför inte skulle göra annat än att framför allt sträva efter att med allehanda jordiskt kostbara medel bringa sitt hus, sina trädgårdar, åkrar och ängar till en sådan prakt, att alla människor däröver måste försättas i största förundran. Ty en sådan omåttlig praktlystnad skulle mycket snart urarta i den grövsta egenkärlek, självhävdelse, högmod och maktbegär. För de fattigare människorna skulle den alltför tydligt vittna om att ägaren till all denna prakt måste vara en övermåttan rik man. Man skulle, i hopp om att vinna något av honom, smickra honom alltför mycket genom att beundra hans prakt, varigenom en sådan människa lätt kunde förhäva sig och därefter vilja uppbjuda ännu mer för att göra människorna allt mer underdåniga mot sig och slutligen till och med tillskansa sig ett slags herravälde över sina beundrare.

[7] Alltså duger det inte med en sådan överdriven praktlystnad, ty den blir i slutändan ännu sämre än den lata smutsigheten. Ett sådant sinnelag kallas högmod och är en synd i människans natur, som aldrig kan hjälpa själen till evigt liv. Men den känsla för skönhet och ordning som endast åstadkommer något med flit och med sann iver för allt vackert, sant och gott – såsom denna trädgård här – är däremot en dygd som varmt kan rekommenderas åt var och en.

[8] Men nu till något annat; ty nu kommer befälhavaren och tullindrivaren, och inför dem vill Jag inte prisa trädgården alltför mycket. Efteråt kommer befälhavaren ändå att förstå vad Jag har menat med detta.”

8. Besöker visdomstemplet

[1] Nu kom befälhavaren fram till Mig tillsammans med tullindrivaren och ursäktade sin korta frånvaro med att han varit tvungen att fullgöra sina ämbets- och ståndsförpliktelser. Detsamma gjorde också tullindrivaren. Därefter bjöd han in oss till morgonmåltid hos sig, och eftersom befälhavaren för denna dag också ville vara hans gäst, samtyckte Jag. Så gick vi till tullindrivarens mycket rymliga hus, varifrån den handelskaravan som anlänt kvällen innan hade dragit vidare en timme tidigare. Där intog vi en väl tillagad morgonmåltid, och lärjungarna undervisade sedan prästerna i Min lära och förklarade för dem den egentliga orsaken till att Jag hade kommit till världen.

[2] Jag Själv undervisade befälhavaren och hans son, som tog emot allt som de hörde med största glädje och med fast tro. Så förflöt även denna dag i goda ord och gärningar, och Jag befallde ännu en gång prästerna i Chotinodora vad de skulle göra, vilket de högtidligt lovade att fullfölja. Därefter vilade vi, och tidigt på morgonen reste vi, åtföljda av befälhavaren och hans helade son och mångfaldigt hälsade av tullindrivaren, med båt till den betydande, gamla staden Serrhe.

[3] Väl framme ledde befälhavaren oss snabbt till sin familj, som då vistades hos en överste som var nära släkt med honom. Vilken stor glädje befälhavarens hustru kände när hon fick se sin son helt frisk, som hon redan trott vara död – det kan nog var och en lätt föreställa sig, och det behövs ingen närmare beskrivning.

[4] Eftersom vi kom till staden ganska sent på kvällen väckte vår talrika ankomst nästan ingen uppmärksamhet. Vi tog vänligt emot den logi som översten erbjöd, och där stannade vi, väl omhändertagna, i fem dagar.

[5] Nedanför staden, på en måttligt hög kulle, stod ett tempel som uteslutande var vigd åt visdomen. I detta tempel fanns ingen avgudastaty, utan på ett altare låg olika böcker och uråldriga skrifter. Där stod en mängd visa ordspråk och många profetior från forna tider.

[6] På den fjärde dagen besökte vi detta tempel och dess tre gamla präster. Vi var omkring fyrahundra till antalet, eftersom många från staden följde oss; ty vi hade där helat olika sjuka, gjort blinda seende och döva hörande, och många tog emot läran och levde därefter enligt dess livsprinciper.

[7] När vi anlände till templet och de tre prästerna såg den romerske översten, kom de fram ur det annars mestadels stängda templet och frågade översten med djupaste vördnad vad som kunde vara hans önskan vid denna ovanliga tid.

[8] Översten pekade då på Mig och sade: ”Denne Främste och Högste av alla främsta och högsta har kommit och vill se ert visdomstempel och ta del av dess skrifter. Öppna därför porten och låt oss träda in i dess heliga salar!”

[9] Prästerna sade: ”Ditt önskemål kommer verkligen mycket olägligt, men eftersom du befaller det, så gör vi det; dock måste du själv bära ansvaret, även inför de stränga och obevekliga gudarna!”

[10] Översten sade: ”Ja, ja, det gör jag utan vidare; för jag måste själv övertyga mig om huruvida det verkligen står så i er äldsta visdomsbok, som denne ytterst vise och med all gudomlig makt begåvade Man har berättat för mig.”

[11] Först då gick de tre prästerna helt med på det och öppnade porten, efter några bugningar framför templet, som i och för sig inte var någon av de största. Vi gick nu in, och prästerna drog fram en gammal bok från under altaret, skriven på gammalt indiskt språk (sanskrit); endast en av dem kunde läsa och delvis förstå den.

[12] Jag Själv visade honom dock det ställe i boken som han skulle läsa och sedan översätta.

[13] Han granskade stället noga, läste det och översatte sedan (prästen): ”Från bergen, där råkorna (kauka) häckar i stora skaror, uppstår en flod som flyter mäktig, bred och vid. Vid dess stränder såg jag städer, stora och små, och på dess breda rygg bar den många laster. Men se, en last såg jag flyta på dess rygg – en tung natt låg över hela den vida trakten, från flodens början ända till dess slut i det stora världshavet. Men lasten bar en människa, vars ansikte lyste mer än solen, och ur hans mun sköt flammande pilar och svärd. Vid stranden låg många döda, och de som träffades av pilarna från hans mun började röra sig, blev levande, och omkring dem blev det full dag. Men lasten bar också flera människor, som levde och hade ett ljus inom sig och lyste som fullmånen. Även ur deras munnar gick ett ljus, som liknade morgonstjärnans sken, och de som berördes av detta ljus, även om de tidigare varit döda, blev åter levande och vandrade därefter som på ljusan dag. Detta gjorde att snart hela floden blev av ljus. När hela floden lyste, blev det glatt vid dess stränder, och många skyndade dit och tvättade sina ansikten, och se, då lyste alla som steg ner i floden och renade sig i dess klara vatten!”

[14] Men jag såg floden igen efteråt och såg inget ljus längre, utan den tyngsta natten lade sig återigen över dess rygg, och jag såg länge på detta, och se, det ville aldrig bli ljus! Och jag hörde en röst, som bruset av många vindar genom ett torrt buskage, och rösten sade: ’Ve dig, du nattbringare, när Jag återkommer! Mitt domslut skall drabba dig dubbelt hårt; ty du var ljus och har åter blivit natt! Jag säger dig detta, och säg det åter till dina maskar! Så vill den Förste och den Siste, Alfa och Omega!’”

[15] Därefter bugade sig prästen åter djupt inför sin bok och lade den, insvept i finaste linne, tillbaka på dess tidigare plats.

[16] Därefter frågade översten honom: ”Förstår du också det, som du har läst så väl?“

[17] Prästen svarade: ”Herre, om jag förstod det, skulle jag sitta på Pythias trefot i Delfi!“

[18] Översten sade: ”Se, det du inte förstår, det förstår jag som soldat mycket väl och kan förklara för dig! Se, här står mannen som från himlarna har kommit till oss människor och nu sprider ljuset från Melitene ända hit till Serrhe! Hör honom, så skall ni som nu är döda bli levande och se er frälsning i det klaraste ljus! De andra män som kom med honom är just de män vars ansikten lyste som fullmånen. Deras ord är en sann morgonstjärna för livet, och de som tar emot dem lyser fullt av liv i sitt inre, precis som deras ord, som är angivna under bilden av morgonstjärnan i er visdomsbok. Förstå nu, vilken tid det nu är!“

[19] Då förundrade sig prästerna över överstens visdom och frågade honom med största aktning vem Jag var och varifrån Jag kom.

[20] Översten sade: ”Jag har ju redan sagt er, varifrån denne Gudamänniska kommer; men om ni vet detta, så vet ni ju också vad ni bör göra. Se nu till att även ni blir levandegjorda av honom, så att ni sedan kan lysa inför alla människor som kommer till er för att hämta den rätta visdomen om själens liv!”

[21] Därefter kom en av prästerna fram till Mig och sade: ”Höge Herre från himlarnas ljusa höjder, ge oss den rätta visdomen!”

[22] Jag sade: ”Där står Mina lärjungar; vänd er till dem, så skall de visa er vägen, på vilken ni, genom att gå och handla, kan nå den rätta och sanna visdomen – men inte här i templet, utan i överstens hus i staden! Gå dit och låt er undervisas!”

[23] Prästen sade: ”O Högste, detta är för oss en mycket svår sak, då vi enligt vår regel egentligen aldrig får låta denna visdomens höjd sjunka ner till den låga nivån! Ty symboliskt bor visdomen alltid på den rena höjden och sänker sig aldrig ner till de smutsiga djupen, liksom också varje människas förstånd bor i hennes huvud, som den högsta delen av kroppen.’”

[24] Jag sade: ”Om det vore riktigt, skulle Jag ju aldrig ha lämnat himlens ljusa och högsta visdomshöjder! Men eftersom Jag har gjort detta för er människors skull, så kommer också ni en gång i ert liv att kunna lämna er obetydliga visdomshöjd för en högre visdoms skull; ty för att nå det högsta är det väl värt mödan att överge en sådan kulle. Från och med nu måste var och en stiga ner i sitt eget ödmjukhetsdjup, om han vill nå den sanna livsvisdomen.”

[25] När en av prästerna hade hört detta från Mig, gick han till sina två medpräster och återgav vad han hört. I början gjorde de mycket betänksamma miner – men efter noggrant övervägande samtyckte de ändå, steg fram till översten och bad om lov att få beträda hans hus, eftersom Jag så ville det.

[26] Då sade översten: ”Det gläder mig verkligen! Följ nu genast med – ty vi skall snart påbörja hemresan – och var idag och imorgon mina gäster, eftersom denne höge Man, som är över alla människor på hela jorden, även imorgon skall ha vänligheten att vistas hos mig!’”

[27] Då tackade prästerna och begav sig genast iväg med oss; men innan dess gav de sina hustrur och barn instruktioner om vad de skulle göra och säga under tiden, ifall någon visdomssökare skulle komma medan de var borta.

9. Kärlekens natur och verkningar

[1] Vi hade knappt anlänt till staden med vår talrika följeskara, förrän en stor mängd människor kom oss till mötes, hälsade oss från alla håll och ropade: ”Hälsning åt dig, store Frälsare, och evig tacksamhet till dig; ty du har genom din mest underbara allmakt befriat oss från en stor nöd!”

[2] Då blev de tre visdomsprästerna häpna, och desto mer, eftersom de även såg de andra prästerna bland folket.

[3] Vi nådde nu överstens stora hus. De många följeslagarna tog då avsked och gick till sina egna hem; Jag och alla lärjungarna gick däremot med översten, hans svåger, befälhavaren från Samosata, och de övriga i hushållet in i huset för att inta middagen där. Men det var verkligen ett elände, ty befälhavarens hustru och överstens hustru, som var en skicklig kokerska, hade i all hast glömt att ge sina tjänare i uppdrag att ordna middagen, och så var naturligtvis ingenting ännu färdigt.

[4] Översten blev visserligen lite irriterad och butter, men samlade sig snart och sade: ”Nåväl, uppbåda all er kraft, så att vi inte behöver vänta till kvällen för att inta vår lunch!”

[5] Jag sade till översten: ”Låt allt det där vara; öppna bara dörren till den stora matsalen, så kommer vi där att finna allt vi behöver!”

[6] Översten gjorde som Jag sagt och blev mycket förvånad när han såg att alla bord redan var uppdukade med de bästa och finaste rätterna. Då frågade han kvinnorna varför de inte genast berättat detta för honom, när han frågat dem tidigare.

[7] Kvinnorna ursäktade sig återigen och sade att de var lika förvånade som han själv, eftersom de inte heller visste något om att denna middag hade blivit tillredd. Det måste säkerligen också vara ett under.

[8] Då betraktade översten noggrant maten och alla serveringskärl, och han såg att alla skålar, skedar, knivar och bägare var gjorda av det allra renaste guld. Då skyndade han fram till Mig och sade: ”Herre, Herre, detta är Ditt verk! Hur har jag, en fattig syndare, en dunkel hedning, blivit funnen värdig en sådan nåd av Dig?! Jag är ju inte alls värdig att Ditt helgade fotsteg skulle beträda mitt obetydliga hus – än mindre en sådan oerhörd ära, som till och med vore för ädel för en romersk kejsare!”

[9] Jag sade: ”Det som är, det är; nu sätter vi oss vid bordet och äter och dricker med glädje av det som står framdukat på borden! Ty om ni vill bli Guds barn, skadar det ju inte heller att ni redan i detta livet får erfara hur man äter och dricker som ett barn i sin Faders hus.”

[10] Då satte sig alla vid borden med största glädje och började äta och dricka. Men då blev översten, befälhavaren, hans son och båda deras fruar, såväl som deras döttrar och befälhavarens tio bröder och alla andra inbjudna gäster fullständigt överväldigade av förvåning, ty alla försäkrade att de aldrig tidigare smakat så himmelskt god mat och ett vin av så obeskrivligt ypperlig kvalitet. Kvinnorna omringade Mig och frågade hur det var möjligt att laga så osannolikt goda rätter.

[11] Men Jag sade: ”Ja, Mina kära, något sådant finns inte på jorden; men när människorna här på jorden, genom Guds erkända ord, väl har den sanna elden av kärlek till Gud och till sin nästa brinnande fullt ut, då kommer de genom denna eld själva att skapa mat som smakar lika gott, ja ibland ännu bättre än denna. Jag säger er: Den sanna och rena kärleken är den heliga, ädlaste elden; den förmår allt. Den är den bästa kocken, den bästa värden, den bästa kryddan till all mat och den bästa måltiden själv. Sannerligen, den som närs av den rena kärleken är verkligt mätt, och den som mättas av den kommer aldrig i evighet mer att känna hunger! När en sådan kärlek lever i er, kommer ni aldrig att känna eller smaka död. Sträva därför efter denna rena kärlek till Gud och till era medmänniskor, ty denna kärlek kommer att ge er allt som kan göra er saliga. Hur denna kärlek är beskaffad, det har ni hört under de senaste tre dagarna, och därför har Jag inget mer att säga om det.”

[12] Då tackade alla Mig för denna undervisning och lovade Mig högtidligt att sträva efter att växa så mycket som möjligt i denna kärlek. 

[13] Då sade en av de tre visdomsprästerna: ”Men hur kan en dödlig, fysisk människa älska en evigt odödlig och rent andlig Gud? Skulle inte en Gud i högsta grad förarga sig över en sådan djärvhet hos en människa? Vad skulle en jordisk kung säga, om vi riktade en kärleksförklaring till honom? Och vad är då en kung jämfört med en Gud?”

[14] Jag sade: ”En dum och ytterst stolt kung, som dock inte skapat sina undersåtar, skulle nog inte uppföra sig vänligt, om en helt vanlig och enfaldig människa kom och sade: ’O store konung, jag hyser en stor kärlek till dig! Stig ner från din höga tron och låt mig omfamna och kyssa dig!’ Kungen skulle med största säkerhet betrakta en sådan människa som en narr och låta sina tjänare visa ut honom; och går han inte frivilligt, får han väl tåla en tillrättavisning. Men om sådana undersåtar visar en sann, aktiv kärlek, kommer kungen utan tvivel att ta emot dem väl och aldrig visa någon dörren.”

[15] Gud, den evigt sanne, är dock inte som en enfaldig hedning på jorden. Han är Själv ren kärlek och därmed också den högsta visdomen i Sig, och som denna skapade Han alla världar och människorna ur Sig Själv.

[16] Eftersom Han Själv är ren kärlek, vill Han också att alla människor framför allt skall älska Honom över allt annat, och därefter – eftersom alla människor är Hans verk – älska varandra såsom var och en älskar sig själv. Men om Gud älskar alla människor mer än den godaste fader älskar sina barn, varför skulle då inte människorna älska Honom över allt, när de väl verkligen har känt igen Honom?

[17] Sannerligen, säger Jag er: Utan den sanna kärleken kommer ni inte att finna Gud, aldrig riktigt känna Honom och därför heller aldrig komma Honom nära! Endast kärleken visar er den säkra vägen till Honom – aldrig ert förstånd! Men den som inte finner vägen till Gud finner heller inte vägen till sitt högsta egna liv och vandrar därför i mörkret och på domens och den eviga dödens stigar. Detta må ni ta emot från Mig; allt annat skall ni sedan höra av Mina lärjungar.”

[18] Därefter tystnade de tre vise och fortsatte att äta och dricka i ro och behag.

[19] En av dem var dock ganska klarsynt och sade senare något till de andra två: ”Denne underbare människa talar fullkomligt sanning. Låt oss därför bara lyssna på honom, så blir vi bäst gagnade; ty han överträffar oss tusenfalt vad den gedignaste visdomen beträffar!” 

[20] Jag talade därefter inte mer under hela måltiden; men efter måltiden vände sig de tre vise till lärjungarna, och dessa undervisade dem i huvudprinciperna för Min lära, vilket de tre mottog med stor glädje.

[21] Jag Själv gick därefter ut med överstens familj och befälhavaren och lät lärjungarna verka helt på egen hand. Det säger sig självt att alla de nyare lärjungarna alltid var ivrigt närvarande när de äldre lärjungarna undervisade, och antecknade huvudpunkterna för sig själva. Först vid kvällstid samlades vi åter.

10. Judarnas göranden och låtanden

[1] Denna eftermiddag besökte Jag tillsammans med översten, befälhavaren och deras familjer några fattiga judar, som i trakten bedrev olika slags handel och småaffärer, men med liten vinst, eftersom de listiga grekerna alltid låg före dem. Översten och befälhavaren skänkte dem gåvor; Jag Själv rådde dem att återvända hem och där, med sina egna händer och efter sin förmåga, förtjäna sitt dagliga bröd. Ty i det land där någon är född med få talanger bör han stanna och rättvist försörja sig själv och sina nära. Endast de som har många och stora talanger tillhör, likt solen, hela jorden, eftersom deras andliga ljus skall upplysa vägen för alla andra människors liv.

[2] Då frågade en jude: ”Mästare, varför har vi då blivit utrustade med så få talanger av Jehova för vandringen genom denna arma värld? Kunde Han inte också ha skänkt oss många talanger?”

[3] Jag sade: ”O visst; men Han vet bäst vad som är lämpligt för varje människa, och därför har Han endast utrustat er med så många talanger som ni behöver. Ty många talanger gör ingen människa salig, eftersom de inte är människans förtjänst, utan endast Guds verk och förtjänst. Den som fått mycket skall också hållas ansvarig för mycket; den som endast fått lite skall också endast hålla räkenskap för lite. Samma synd väger tyngre i Guds rättvisas vågskål om den begås av den som fått många talanger, än om den begås av den som fått få. Ty om lagstiftaren själv handlar mot sina egna lagar, är det säkert värre än om den som lagen givits till syndar mot den. Så avundas därför ingen människa som Gud skänkt många och stora talanger; ty en sådan kommer på jorden alltid också att få uthärda mycket. Var därför glada att ni endast blivit utrustade med få talanger av Gud!”

[4] När juden hörde detta sade han: ”Mästare, du har verkligen talat mycket klokt och helt riktigt, och så är det; men jag tänker så här: Om någon vandrar med mycket lite ljus på natten, faller han lättare i en avgrund än den som har en riktig sol som lyser upp vägen. Och ligger man sedan krossad och död i avgrunden, spelar det ju ingen roll om man hade lite ljus eller mycket ljus när man föll. Ändå tycker jag att den som fått mycket ljus har det bättre än den som fått lite, eftersom den förste kan se avgrunden på långt håll och undvika den, medan den som har lite ljus ofta inte ens märker avgrunden, även när han står nära dess kant.”

[5] Jag sade: ”Där har du också rätt; men just därför bör den som har fått lite ljus hålla sig hemma, där han känner marken under sina fötter även i mörkret och kan gå stadigt. I sitt eget hus vet varje människa bäst hur hon skall röra sig för att inte snubbla; men i ett stort, främmande hus, som hon inte känner, går det illa även med det svaga ljuset hon har. De som Herren har gett mindre ljus, har Han som små barn säkert kär, för genom det har Han gjort deras jordiska prövningar så lätta som möjligt, medan de stora andarna har fått sin väg kantad med många törnen, där det inte är helt tryggt att vandra. Därför, små judiska andar, ge er nu av och återvänd till ert land! Där kommer ni att finna sysselsättning i riklig mängd, anpassade efter ert ljus; men här växer ingen vete för er.”

[6] Då sade även översten: ”Ja, ja, mina kära, Herren har fullkomligt rätt! Här har ni det, så vitt jag vet, mycket svårt och eländigt, och jag kan verkligen inte förbättra er situation. Gå därför tillbaka till ert land; där kommer ni säkerligen att bli bättre mottagna än här! Er handel ger er ingen vinst, och våra arbeten kan ni inte utföra, eftersom ni inte är skickliga i dem. Därför kommer ni att ha det mycket bättre därhemma. För att underlätta er resa vill jag av kärlek till denne mästare, som också är jude, ge er ett resestöd.”

[7] När de fattiga judarna hörde detta skyndade de hem till sina boningar, tog med sig sina barn och sade att dessa skulle göra resan ända långt bortom Betlehem besvärlig, eftersom de nu inte längre hade några lastdjur.

[8] Då sade översten: ”Jag skall också förse er med ett skäligt antal lastdjur; men sedan måste ni genast ge er av! Skulle ni ändå vilja stanna kvar här, vore jag tvungen att driva bort er med våld!”

[9] Då gick alla genast med på det och sade att de hellre skulle ge sig av idag än imorgon. Omedelbart vidtogs åtgärder, och inom en timme hade de allt i ordning och började genast sin avresa.

[10] De var omkring sjuttio till antalet och hade därför blivit en verklig börda för staden, som redan hade många fattiga invånare. Hemma ägde de flesta mark, men överlät den åt dåliga tjänare att bruka, eftersom de trodde att de genom sitt småhandlande skulle kunna göra större vinster. De blev emellertid fattiga och hade nu genom Mig befriats från sin stora nöd.

[11] Detta var sannerligen också ett mycket gott verk! Därför bör varje sann efterföljare av Min lära ivrigt bemöda sig om att befria sådana fångar ur deras nöd, om han har medel därtill; så skall Jag löna honom för det redan här i tiden och ännu mer i evigheten – såsom Jag vid detta tillfälle också har belönat översten med tusen pund renaste guld, ja redan i förväg, eftersom Jag på förhand visste vad han skulle göra!

[12] Vidare hände inget särskilt minnesvärt på denna plats. Lärjungarna hade fullkomligt omvänt de tre prästerna, och Jag välsignade också en from läkare i staden, så att han sedan genom handpåläggning i Mitt namn blev i stånd att fullständigt bota många sjuka. På så sätt förflöt även nästa dag snabbt.

11. Jätten och hans tal mot judarna

[1] Vi stannade över natten i Serrhe och vandrade nästa dag åter uppströms till fots, nämligen mot Zeugma – även detta en liten, gammal stad vid Eufrat. Vi kunde inte stanna i denna plats på väg från Samosata, eftersom befälhavarens väg ledde oss till Serrhe på grund av hans familj; därför vände vi oss åter från Serrhe i riktning mot Zeugma. Från Samosata till Serrhe är vägen mer än dubbelt så lång som till Zeugma; men från Zeugma är det sedan närmare till Deba än från Samosata och ännu mer från Serrhe, som enligt dåtidens uppskattning – då det vid denna tid knappast finns något kvar av dessa platser – låg ungefär trettio mil (1 engelsk mil = 1,6 km, övers. anm.) från Samosata.

[2] Nåväl, i Zeugma bedrev vi samma verksamhet som på de andra platserna. Hedningarna vid Eufrat besöktes ofta av judar och hade därför också kännedom om deras kunskap om Gud, och det var därför inte särskilt svårt att göra sig förstådd bland dem.

[3] För att ytterligare klargöra och underlätta förståelsen kan här nämnas, att de platser som vi nu besökte – och som omkring åttahundra år före Min tid hade hört till Syrien – under Min tid räknades till Kappadokien. Men Deba, dit Jag efter två dagar drog med Mina lärjungar, hörde redan till Syrien, som under Min tid gränsade till det egentliga Galiléen och i själva verket utgjorde Galiléens nordliga del.

[4] I Deba stannade vi inte länge, eftersom det inte fanns mycket att uträtta med dess invånare på grund av deras handel med svin.

[5] Från Deba drog vi vidare till Cyrrhus, en betydande grekisk handelsstad. Där stannade vi i nära sju dagar och vann, på nästan samma sätt som i Chotinodora, en mycket stor skara anhängare.

[6] Därifrån drog vi vidare till den stora staden Antiokia, där vi stannade nästan en hel månad. Antiokia var redan mycket gammal och hade en vidsträckt handel över hela Mindre Asien och till och med bort mot Europa. Därifrån spreds ryktet om Mig ända till de västligaste områdena av Mindre Asien, och en liten kung från Lydien vid namn Abgarus kom därifrån till Antiokia för att lära känna Mig. Denne tog helt och fullt emot Min lära, lät sig till och med döpas, omvände sitt folk därhemma och skrev flera brev till Mig, som Jag också alltid besvarade; men hans innerliga inbjudan att komma till honom kunde Jag av högst visa skäl inte tacka ja till.

[7] Från denna stad drog vi åter tillbaka till vårt egentliga Galiléen. Där besökte vi ännu en mängd mindre orter och byar och gjorde ständigt god framgång med den nya läran.

[8] Med denna resa, som man med rätta kan kalla mycket fruktbar, tillbringade vi hela sommaren. Och när vi åter anlände till vår värd Matteus i Kapernaum, då hade hösten redan kommit och lövhyddohögtiden närmade sig.

[9] Värdshusvärden förundrade sig över de tio nya lärjungarna, och särskilt den verklige jätten – som mätte hela nio handspannar, alltså omkring nio fot enligt dagens mått – och väckte en vördnadsfull beundran hos honom. En sådan människa kunde han inte se sig mätt på, då han aldrig tidigare hade sett en så väldig gestalt. Men jätten var också en jätte i tal, och med sina kraftfulla, sanningsmättade ord gjorde han ett starkt intryck. Klädd i romersk dräkt tedde han sig ännu mera storslagen, och det gav hans ord stor tyngd. Motsägelser tålde han inte alls; ty för det första var han nu fast och djupt övertygad i Min lära, och för det andra hade han genom umgänget med lärjungarna, särskilt på senare tid med våra så kallade judegreker, gjort sig mycket förtrogen med de gamla profeterna. Därför förstod han genom sin särskilda talarbegåvning att så kraftigt slå ned varje invändning mot Mitt väsens gudomlighet och varje motståndare, att denne helt miste modet att inlåta sig i någon längre ordstrid med honom.

[10] Under Min vilotid på omkring tio dagar i vår Matteus hus kom många av stadens invånare och handelsmän dit ut och började fråga vem han var och undrade vad han nu tänkte göra här i Kapernaum.

[11] Då såg han mycket allvarligt på dem med ett nästan förfärande uttryck och sade (jätten): ”Som hedning och romare skall jag hålla dom över er, ni eländiga och otrogna judar! Det måste vara er Beelsebub som har fött er, eftersom ni kan vara så blinda och inte märka att Denne är den ende bäraren av just samme ande som för oändligt långa tider sedan, som den högste anden, genom Sin blotta vilja skapade och stadfäste himlen och denna jord och allt som finns, lever, andas och tänker på den och i den.

[12] Vi blinda hedningar har vid det första tecknet klart insett detta, fastän vi inte visste något om att Hans ankomst till denna arma jord redan för flera hundra år sedan helt samstämmigt blivit förutsagt av många profeter, och att till och med tiden, platsen och en mängd andra omständigheter mycket noggrant hade angivits – när, var och hur Han, den Allsmäktige själv, från Sin högsta himmel skulle komma ned till denna jord som människa. Här mitt ibland oss vistas den Allrahögste! Varför tror ni då inte detta? Därför att ni är Beelsebubs barn och aldrig någonsin kan vara Guds barn! Ge er av härifrån, annars krossar min vrede er!”

[13] När han började tala sålunda, reste sig var och en och gick snabbt därifrån, ty ingen hade någon lust att reta honom ytterligare.

12. Synagogföreståndarens plan misslyckas

[1] En dag kom den redan välbekante synagogföreståndaren till Matteus tillsammans med sina fariséer och skriftlärda och begärde att få tala med Mig, eftersom han hade fått veta att Jag åter uppehöll Mig här med Mina lärjungar. Han sade att han hade fått de strängaste order från Jerusalem att noggrant undersöka denne nasaré, vad han gjorde och vad för slags verksamhet han nu bedrev. Ja, han skulle till och med gripa honom och utlämna honom till Jerusalem, antingen död eller levande.

[2] Då sade Matteus: ”Herre, Han bor hos mig; men jag råder dig att inte angripa Honom på något sätt – ty då är du, tillsammans med alla dina hjälpare, fullständigt förlorad!“

[3] Synagogföreståndaren sade: ”Glöm aldrig att hans magi inte kan angripa de högt invigda prästerna!“

[4] Matteus sade: ”Bra – ty i detta stora rum vistas Han med alla Sina lärjungar och intar just Sin middagsmåltid! Gå in och tala själv med Honom!“

[5] Då gick synagogföreståndaren fram till den stängda dörren och bankade på mycket kraftigt.

[6] Och Jag sade till jätten: ”Släpp in honom, och tala du helt ensam med honom; ty från Min mun är han inte värd ett ord!“

[7] Då öppnade jätten dörren och dundrade mot synagogföreståndaren: ”Kom bara in, ni allra mest eländiga stackare och skurkar! Ert sköna uppsåt är sedan länge bekant för oss, och vi har just därför kommit hit för att få höra det ur er drakmun. Alltså in med er, ni vilda natt- och sumpbestar, och tala, så att domen inte dröjer med att krossa er som ni förtjänar!”

[8] Detta tal gjorde ett sådant intryck på synagogföreståndaren och hans medhjälpare att de började darra och ingen var i stånd att ens stamma fram några ord. De trodde att jätten var en romersk vice-diktator, som – utrustad av kejsaren med alla befogenheter – nu skulle låta alla judar falla för svärdet. När dessa besökare nu stod fulla av skräck och fasa framför den öppnade dörren, började de längst bak göra tecken för att försöka springa iväg. 

[9] Då befallde jätten med mycket mäktig dundrande röst värdshusvärden: ”Stäng alla dörrar ordentligt, så att ingen av dessa människobestar kan undkomma mig!“

[10] När jätten hade dundrat fram detta uttalande, hade värdshusvärden inte på långa vägar tid att stänga dörrarna; ty detta tal hade givit dem som undersökte en ovanlig kraft, så att de rusade därifrån hals över huvud.

[11] Men jätten sprang efter synagogföreståndaren och fick genast tag i hans rock, lyfte upp honom som en fjäder i luften och frågade honom vad han ville.

[12] Men synagogföreståndaren sade, darrande och skälvande: ”Herre, herre, jag ville bara enligt uppdrag från Jerusalem tala med den profeten, och då kom du, allra mest förskräcklige, emot mig, ledaren för synagogan här, så fruktansvärt – och så kunde jag inte alls tala med honom!“

[13] Jätten sade: ”Eländige skurk, du är heller aldrig i evighet värd att ens på tiotusen stegs avstånd närma dig denne sannaste Gudsmänniska, än mindre att tala med Honom! Jag vet allt vad de uslaste skurkarna i Jerusalem, och du och dina ondaste medhjälpare, har i sinnet mot den mest upphöjde Gudsmänniskan. Ve er, om ni någonsin skulle våga röra vid honom med era Beelsebubsklor! Då skall ni få lära känna den store romaren!“ Därefter satte han ner ledaren på marken och sade vidare till honom: ”Har då denne renaste och allsmäktige Gudsmänniska ännu inte utfört några tecken hos er här, så att ni kunnat tro att Han är just densamme Messias som alla era profeter har förutsagt skulle komma till världen just vid denna tid och i detta land och frälsa människorna från den eviga döden? Tala, eländige!“

[14] Synagogföreståndaren sade: ”Förvisso har han redan utfört alltför många tecken; därför springer hela folket efter honom och vänder ryggen åt oss, de gamla prästerna, som ju också är insatta av Gud, och just däri ligger orsaken till att översteprästerna i Jerusalem är så uppretade mot honom. Men vi är beroende av Jerusalem och måste göra vad Jerusalem föreskriver oss.“

[15] Jätten sade: ”Hur kommer det sig då att alla hedningar i städerna vid Eufrat nästan enbart följer Honom på grund av Hans upphöjda lära, och att de som anslöt sig till Honom genast också blev utrustade med någon rent gudomlig kraft?! En läkare i staden Serrhe fick gåvan att bota alla sina många sjuka enbart genom tron på denne Gudsmänniskas allsmäktiga namn – och det på ett ögonblick – så att den sjuke därefter står där lika frisk som om han aldrig hade saknat något. Ja, till och med redan döda människor får åter nytt liv och är därefter lika välmående och friska som en livlig gasell i högfjällen! Om nu hedningarna kan göra och inse detta, varför kan då inte ni judar det, om vilka det ju står skrivet att de är Guds utvalda folk? Men jag säger dig i den allra mest upphöjde Gudsmänniskans namn: ni kan det inte därför att ni redan från födelsen är Beelsebubs bortbytta barn och därför Guds mest utstuderade fiender. Om ni däremot förnekar detta, så förtjänar ni inget annat än att fullständigt utrotas från denna jord.“

[16] När synagogföreståndaren hörde detta från jätten, började han tigga och lovade allt gott. Därefter lät jätten honom gå under alla möjliga hot och kom sedan tillbaka in i huset.

[17] Värdshusvärden däremot var mycket rädd för detta, eftersom han kände till synagogföreståndarens stora hämndlystnad.

[18] Men jätten sade till honom: ”Var helt utan lugn och lita på Den som uppväcker de döda, flyttar berg och genom Sin vilja förstör järnstarka avgudabilder! Jag säger dig: jag fruktar inte ens hundra legioner av sådana uslingar, än mindre denne ende!“

[19] Värdshusvärden sade, något lugnare: ”Ja, ja, du har alldeles rätt! Jag själv fruktar dem inte heller, och jag har det största förtroende för Herren, som jag redan känner från Hans tidiga ungdom, liksom för Hans jordiska föräldrar, eftersom Han som späd pojke redan uträttade ting som endast Gud ensam kan göra; men jag känner mig bara en smula orolig för er, mina allra käraste gäster, att ni här i Kapernaum skulle råka ut för besvär från dessa rackare! Ty jag känner dessa skurkar alltför väl!“

[20] Jätten sade: ”Låt dem bara komma, så skall jag ensam klara av dem! Ty dessa eländiga varelser är ju ändå aldrig värda att Herren, den Heligaste från evighet, genom Sin allsmäktiga vilja skulle hålla tillbaka eller straffa dem!“

[21] Därefter kom jätten åter till oss, satte sig vid bordet och berättade hur han, i rättfärdig vrede, hade handlat med Babels gräshoppa.

[22] Jag sade: ”Det var visserligen helt gott, och Jag lät det ske, att du handlade på detta sätt med den härsklystne farisén – men värdshusvärden har också rätt: Vi kommer nu inte att behöva vänta alltför länge innan han anländer med en mängd beväpnade lakejer som vill binda oss alla och föra oss i fängelse. Vad skall du göra då?“

[23] Jätten sade, och tillsammans med honom även hans inte mindre kraftfulla nio bröder: ”Herre, skänk oss bara en liten del av Din allsmäktiga nåd, så ska vi för alltid sätta stopp för deras onda hantverk!“

[24] Jag sade: “Nåväl, försök då; men tag ingen människas liv!“

[25] Därefter tömde var och en sin bägare, och de gick ut och ställde sig vid vägen, var och en beväpnad med en riktig herkulesklubba. Det dröjde inte länge förrän redan en stark skara på fyrtio lansbärare och lakejer drog ut, bakom dem kommendanten och ledaren med sina medhjälpare.

[26] Då glödde jätten av vrede och sade till sina bröder: ”Låt dem komma på tio stegs avstånd från oss; sedan skall jag ropa åt dem att de skall stanna! Lyder de, så skall vi tala – lyder de inte, då skall klubborna svingas!“

[27] Nu kom de på tio stegs avstånd, och jätten befallde dem med en särskilt skräckinjagande röst: ”Stanna, annars är ni alla dödens!“

[28] Här stannade de romerska soldaterna upp, förvånade och tvekande.

[29] Därefter frågade jätten dem: ”Vad vill ni, och vem har fört er hit?“

[30] Då sade soldaterna till de tio, som de trodde var höga romare: ”Herre, synagogans ledare meddelade kommendanten att här uppehåller sig onda folkupprorsmakare, och dessa måste vi gripa och oskadliggöra!“

[31] Då dundrade jätten: ”O du mest eländige skurk till ledare! Vänta, du skall få lära känna kungasonen från Kaukasus, som nu är romare! Vik genast tillbaka, ni soldater, och sänk era lansar, annars går det er illa!“

[32] Men dessa (soldaterna) sade: ”Det kan vi inte; ty bakom oss står kaptenen som beordrar oss.”

[33] Här befallde jätten fem av sina bröder att snabbt ta hand om synagogföreståndaren, hans medhjälpare och befälhavaren, medan han själv skulle ta hand om soldaterna.

[34] Allt detta skedde blixtsnabbt. Soldaterna slets ut i sjön som av en storm och fick kämpa för att rädda sig från att drunkna genom att simma.

[35] Under tiden tog jätten itu med synagogföreståndaren, grep tag i honom, lyfte upp honom i luften och sade: ”Eländige stackare, är det så du håller ditt givna ord?! Denna gång slipper du inte längre så lätt ur mina händer, du skändligaste lögnare! Var finns här folkupprorsmakarna och landsförrädarna? Vi är helt stilla hos värdshusvärden och vilar här några dagar, eftersom vi blivit något trötta av de långa resorna, och denne svarta best anmäler oss som folkupprorsmakare och landsförrädare! – Befälhavare, var är sjön som djupast, så att jag kan slunga denne eländige dit ner, så att han där med säkerhet finner sitt slut?“

[36] Befälhavaren sade: ”Min vän, låt honom vara; ty nu vet jag redan vad det hela egentligen gäller! Denne hund ville genom mig låta gripa den för mig över allt käre Frälsaren från Nasaret! Åh, hade jag bara kunnat ana det, så hade han fått erfara helt andra ting av mig! Men låt honom nu bara gå; det övriga skall jag nog göra upp med honom och visa honom vad det innebär att genom falska och uppdiktade angivelser förmå en romare till en usel ämbetshandling! Men för mig därefter till Herren, mitt livs Herre!“

[37] Därefter slet jätten upp synagogföreståndaren i luften en gång till, så att han helt tappade både hörsel och syn, och ställde honom sedan ganska oväntat ner på marken. Då skyndade han iväg med sina medhjälpare och svor vid sig själv att han under hela sitt liv aldrig mer skulle göra någon rörelse mot Mig. Därefter återvände de tio tillsammans med befälhavaren till Mig i huset, efter att befälhavaren först hade beordrat soldaterna som klivit upp ur vattnet att dra hem.

13. Kärlekshandlingar är den sanna förtjänsten inför Gud

[1] När befälhavaren fick se Mig, kom tårarna, så att han knappt kunde tala av glädje. Han bad Mig om förlåtelse för att han kunnat göra något sådant mot Mig.

[2] Men Jag lugnade honom och sade: ”Den som gör något och inte vet att han syndar, han har ingen synd, och således inte heller du! Men synagogföreståndaren är verkligen en eländig stackare; men hädanefter skall han få vila. Gör därför inga fler fientliga handlingar mot honom!“

[3] Detta lovade befälhavaren och åt och drack med oss, och Jag Själv förklarade för honom varifrån de tio kom, vilket gjorde honom mycket glad. Därefter rådgjorde befälhavaren med de tio och gav dem råd om hur de genom honom, genom överste Kornelius och genom ståthållaren Cyrenius kunde komma till Rom och där genast bli försedda med höga ämbeten, för att sedan kunna uträtta mycket gott.

[5] Men de tio sade: ”Ädle vän och kollega till vår bror i Samosata! Denna förfrågan är visserligen mycket lovvärd och fin – men vi är ju lärjungar till den högste Herren och Mästaren, och det är en tusenfalt tillräcklig anledning till att vi i denna tid alls inte kan acceptera din vänliga förfrågan. Ja, när vi en gång har genomgått vår livsskola, då kan kanske din kära förfrågan också bli möjlig att genomföra!“

[5] Befälhavaren gladdes mycket över de tios uppriktighet och sade: ”Att ni där har fullkomligt rätt, det är helt klart; men eftersom ni redan, som jag har märkt, är fullständigt bevandrade i alla huvudprinciper i läran och mycket väl vet vad ni bör göra och låta bli, så vore det enligt min mening också tid att ni gick ut bland hedningarna och vid lämpliga tillfällen delgav dem det stora nådens ljus från Gud som har blivit er till del. – Vad säger ni om det?“

[6] Jätten sade: ”Min vän, vi har ingen egen åsikt i detta; vi gör endast vad Herren och Mästaren vill! Om vi skulle genomföra det du har föreslagit, skulle vi helst göra det för vår föräldraorts skull och vilja förmedla denna lära om ljuset, kärleken, anden och livet för dess fortfarande mycket råa och vilda invånare!”

[7] Jag sade slutligen: ”Ja, ja, där har ni helt rätt, och ni kan därför mycket väl ta emot befälhavarens förslag! Ty vare sig ni uppehåller er en längre eller kortare tid till vid Min sida, så vinner ni därigenom inte mer i ljus, kärlek, ande, kraft och liv; allt detta blir er givet genom trogen efterlevnad av Min lära. Och om ni vid något tillfälle skulle behöva en högre kraft som vittne för sanningen i den visdom ni hämtat från Mig, så be Mig om det i hjärtat, och det skall ges er, vad ni än vänder er till Mig och ber om!“

[8] Men när Jag Själv inom kort åter personligen skall lämna denna jord, då skall Jag utgjuta den Helige Ande av all sanning över alla Mina trogna lärjungar och bröder. Denne skall sedan styra, leda, föra och upphöja dem in i all sanning, visdom, makt och kraft och skall förena era själar med den hinsides kärlekens ande från Gud och så åstadkomma andens återfödelse i er, utan vilken det inte kan finnas något sant och fritt evigt liv, utan endast ett bundet och dömt liv, som i förhållande till andens sanna och allra friaste liv är en verklig död.

[9] Ty om en människa inte lever fritt av sig själv, utan endast som en maskin genom den gudomliga viljans allmakt, så är hon i sig själv död och har inte den minsta bättre ställning än en sten, en växt eller ett oförnuftigt djur. Men den som lever och handlar strikt efter Min lära, han skall också med allra största säkerhet få erfara det som Jag inte bara nu här, utan överallt redan många gånger har uttalat och utlovat. Om någon nu personligen vandrar med Mig här eller inte, är helt likgiltigt; tvärtom skall Gud betrakta den med ännu mer välbehagliga ögon, som endast i anden – utan Min personliga närvaro – troget vandrar med Mig!

[10] Kornelius och Cyrenius känner Mig från Min födelse. De kommer att ta väl emot er och vägleda er i allt.“

[11] De tio var nöjda med detta, och de accepterade befälhavarens förslag; de bad endast om att få stanna hos Mig så länge Jag uppehöll Mig här i Kapernaum.

[12] Då sade Jag: ”Det kan ni alltid göra, även om det inte kommer att räknas som någon särskild förtjänst för er; ty verklig förtjänst inför Mig har endast den som i Mitt namn utövar kärlek enligt Min lära. Ty ni kan omöjligt göra Mig något gott, eftersom Jag inte behöver någon människas tjänst; och den som ändå gör Mig något gott, honom kan Jag alltid mångdubbelt ersätta, och ingen kan överhuvudtaget ge Mig något som han inte först själv har mottagit från Mig.

[13] Men den som av kärlek till Mig gör något gott mot sin nästa i Mitt namn, han har inför Mig den sanna belöningen av en arbetare på Min åker och skall därför skörda sin lön. Ty vad ni gör mot de fattiga i Mitt namn, det skall Jag alltid betrakta som om ni hade gjort det mot Mig. Därför må ni i dag eller i morgon gå härifrån – ni kommer därigenom varken att stå Mig närmare eller längre bort än just nu; men om ni i Mitt namn gör gott mot människorna på denna jord, så skall ni i anden stå Mig mycket närmare än nu.

[14] Mitt kött är inte Mitt Jag, utan endast Min ande är Mitt sannaste Jag; men med Min ande är Jag överallt närvarande och verkar oavbrutet genom hela oändligheten.

[15] Vad Mitt kött vill av sig självt, det sker inte, utan i evighet endast det som Min ande vill. Var ni än må befinna er, där är också Jag mitt ibland er, och när ni verkar i Mitt namn, då verkar Jag med och i er; och när ni talar i Mitt namn, då är det Jag som skapar tankarna i era hjärtan och lägger orden på er tunga.

[16] Alltså kan ni, om ni förblir verksamma i Min lära, omöjligt någonsin avlägsna er från Mig; endast då skulle ni avlägsna er från Mig, om ni övergav Mitt ord och liksom många andra enbart blev världens tjänare. Men det kommer ni aldrig att göra, och därför kan ni när som helst lämna Min synliga personlighet utan den minsta skada för er själ!“

[17] Med denna förklaring var de tio helt och fullt nöjda och var därefter också beredda att genast ge sig av tillsammans med befälhavaren.

[18] Befälhavaren gladdes också mycket över att ha vunnit sådana män för Rom, vilka som krigare skulle falla kejsaren i smaken och som trogna bekännare av Min lära ytterst väl skulle kunna förmedla densamma till hedningarna på många sätt. Befälhavaren tackade Mig dessutom särskilt för detta och lovade Mig framför allt att verka för att jätten redan skulle sändas som en kapten till kejsaren i Rom tillsammans med sina bröder. 

14. Funktion och ära

[1] Jag sade: ”Vad det världsliga beträffar, så angår det Mig inte; ty det är en sak för det mänskliga världsliga förståndet. De kan bli världsliga, om det på ett hederligt sätt faller sig för dem, men det har ingen som helst betydelse hos Mig, utan endast det som de utför enligt Min lära och därigenom enligt Guds vilja.

[2] Den yttre anblicken av personen har inte det minsta värde inför Mig, men värdet ligger i hjärtat som har blivit upplyst genom Guds ord, ett hjärta fullt av liv genom kärleken till Gud och kärleken till sin nästa. Men om någon innehar ett högt världsligt ämbete, blir han därigenom också i stånd att uträtta desto mer gott; och gör han det, så kommer även hans ämbete att ha ett förtjänstfullt värde inför Mig – men det höga ämbetet i sig självt har inget sådant värde.

[3] Kejsare och tiggare är helt lika inför Mig och har som det de är inget som helst värde inför Mig – endast hur de är i Mitt namn har värde inför Mig; ty inför Mig betyder det världsliga anseendet i sig ingenting alls. Låt detta vara er alla väl och högt och dyrt sagt!

[4] Eländig är den som därför ser ner på sin nästa, för att han själv innehar ett högt världsligt ämbete! Ämbetet bör ha ett välrespekterat anseende, och tjänstemannen endast i den mån han företräder ämbetet; men tjänstemannen gör sig därigenom ingen förtjänst, eftersom han endast är ämbetets tjänare, inte ämbetet självt!

[5] Jag sade detta till er endast för att ingen skulle överskatta sig på grund av något världsligt ämbete; ty den som gör det, han är inte längre i Min kärlek, och hans ämbete tjänar honom då inte till liv, utan till hans undergång.“

[6] Då sade Mina gamla lärjungar: ”Herre, om det är så, är det inte gott att ta på sig ett ämbete! Vi har ju också mottagit ett ämbete från Dig och kommer med tiden verkligen inte kunna hindra att vi för detta ämbetes skull blir ärade av människor och på något sätt anses vara något bättre.“

[7] Jag sade: ”Att människor därför inte skall ära er, för det har Jag ännu aldrig givit något bud; men om ni därför inbillar er att ni är mer än de som hedrar er, då har ni redan mottagit er lön, och ert arbete skulle inför Mig framstå som ingenting alls och ni skulle därmed vara helt utan förtjänst.

[8] Men om ni vill framstå som förtjänstfulla och välbehagliga arbetare inför Mig som, så säg i era hjärtan, när ni har gjort allt med största noggrannhet i Mitt namn: ’Herre, vi har varit lata och värdelösa tjänare inför Dig!’ (Luk. 17:10). När ni levande känner detta sant inom er och inser att ni endast varit frivilliga tjänare åt Min allverkande ande, då skall Jag betrakta ert arbete som om Jag själv hade handlat, och Jag skall ge er den rättmätiga lönen för det.“ 

[9] Några av lärjungarna sade: ”Herre, om så är fallet, då är vi ju helt överflödiga för Dig; ty Du har ju makten att ändå Själv uträtta allt utan vår hjälp! Om vi av oss själva inte kan göra något och alltid måste tänka att allt vad vi gör i Ditt namn, även med uppoffring av vårt liv, endast görs av Dig och vi således bara är Dina blinda verktyg, hur kan vi då någonsin göra anspråk på någon förtjänstlön inför Dig? Vilken förtjänst kan väl en död vävstol ha inför vävaren, som endast använder den för att bekvämare framställa sitt tyg?“

[10] Jag sade: ”Vävstolen har ingen fri vilja; men ni har en sådan och kan helt fritt göra vad ni vill. Om ni därför frivilligt underordnar er Min erkända vilja och handlar efter den, då är det inte ni själva som handlar, utan Min vilja i er, vilken ensam är god. Hur skulle ni då ha någon förtjänst på grund av själva handlingen? Se, där har ni ingen förtjänst – men väl i det att ni har underordnat er onda världsliga vilja under Min enda goda vilja och därigenom blivit ett med Mig genom er tros hjälp.“

[11] Sannerligen säger Jag er: utan Mig kan ni inte göra något förtjänstfullt för det eviga livet! (Joh. 15:5). När ni erkänner detta i era hjärtan, då först är ni Mina sanna lärjungar – och mer än så: genom detta är ni också Mina verkliga bröder i Guds ande!“

[12] Då sade åter några av lärjungarna: ”Allt detta är visserligen mycket vackert och även mycket vist talat; men vi bekänner öppet att allt detta låter något hårt och dessutom inte är särskilt lätt att förstå. Ty med den egentliga friheten hos den egna viljan ser det då inte särskilt gynnsamt ut! Och när man har gjort något gott, så räknas detta tydligen inte alls den frivillige välgöraren till godo; för gärningen har han ingen lön att vänta, utan endast för att han frivilligt har ställt sig till förfogande som redskap för den erkända gudomliga viljan. Det är mycket besynnerligt! Människan är och förblir enligt detta ändå inget annat än ett verktyg för den gudomliga allmakten och är i sig själv i evighet ett rent intet. Sannerligen, vid en sådan lära skulle till och med vi, som redan har hört och sett så mycket av Dig, kunna bli svaga i vår tro!”

[13] Men här sade jätten: ”Kära vänner, denna uppfattning delar jag inte som en yngste lärjunge till denne Mästare och Gudamänniska! Hur är det då med ett barn, i vilket ofta redan tidigt en ond vilja gör sig gällande? Måste det inte lyda den visa viljan hos sina föräldrar och i slutändan endast använda sin egen vilja till att göra det som föräldrarna vill? Och om det med tiden alltmer anpassar sig till sina föräldrars vilja, då blir det självt klokt, vet vad som är rätt och gott, och avskyr av sig självt det onda, falska och orättfärdiga. Det är först genom detta som det når ett sant självmedvetande och verklig, förnuftsbaserad självständighet. Skulle barnet då någonsin ha kommit dit, om det inte hade gjort de visa föräldrarnas vilja till sin egen?!

[14] Och så kan även vi människor först då nå ett sant självmedvetande och verklig livssjälvständighet, när vi genom vår frivilliga lydnad gör den till oss uppenbarade gudomliga viljan helt till vår egen; ty i den gudomliga viljan måste ju uppenbarligen även den högsta friheten råda, eftersom Gud Själv är den klokaste och därigenom friaste varelsen. Och om vi någonsin vill göra anspråk på en sann livsfrihet, så kan vi endast uppnå den genom att tänka, känna och vilja helt som ett med Honom, och därefter också handla helt i enlighet därmed. – Har jag rätt eller inte?“

[15] Då sade lärjungarna: ”Ja, ja, i det avseendet har du nog rätt, och vi kan därför bara prisa dig för det! Men lika sant är det också, att varje människa till slut måste vara helt nöjd med det ansikte hon har fått; ty hur missnöjd hon än vore, skulle hon ändå inte få något annat. Kort sagt: all ära åt vår Herres och Mästares stora visdom, makt och godhet – men därför blir ändå aldrig en människa en fri Gud, och av Gud blir det aldrig en begränsad människa! Och därmed har vi sagt mycket och egentligen allt; ty att människan skall med sina i sig redan ytterst begränsade krafter göra allt och till sist ändå säga inom sig – ja till och med i sin innersta levande övertygelse – att hon ingenting har gjort utan endast varit en straffvärd lat och onyttig tjänare, det är ett så egendomligt krav som man aldrig förr har hört talas om på denna jord!”

[16] En vis far berömmer sina barn när de flitigt har arbetat på hans åkrar; men här nämns inte bara inget sådant, utan det fordras till och med att man, när man gjort allt med största iver, dessutom skall förakta sig själv som vore man mindre värd än ett as. Nej, det går ändå inte an! Hur skulle en människa någonsin kunna få iver till en god handling, om hon för den goda handlingens skull skall förakta sig själv?! Ja, människan bör förakta och avsky sig själv för en synd som hon lättsinnigt har begått – men inte för en god handling! För en sådan skall hon i stället känna rätt glädje och i sitt eget sinne ge sig ett stilla, uppmuntrande erkännande och ha frid i sitt samvete, även om hela världen skulle förakta henne för den goda gärningens skull. Men att man dessutom skulle förakta sig själv och vara i högsta grad missnöjd med sig själv, när man med all möjlig iver har gjort allt som man efter bästa insikt förstått vara gott och rätt enligt Guds vilja – det är sannerligen att begära för mycket av den i sig redan svaga människan!

[17] Herre, därför ber vi Dig om en närmare förklaring; annars går också vi vår väg, liksom de som tidigare har gått! Du kom till oss, och vi följde Dig på Din kallelse och har alltid trott Dig i allt. Men detta kan vi inte tro på det sätt som vi nu förstår och uppfattar det – just därför att det knappast går att uppfatta och förstå på något annat sätt!”

15. Goda gärningar inför Gud

[1] Då sade Jag i en helt lugn men allvarlig ton: ”Det är sannerligen inte särskilt hedervärt av er att plötsligt uppträda på detta sätt! Finns det då något liv, någon kraft eller någon makt utanför Gud? Men Gud vill göra er så fria och självständigt levande som möjligt – för evigt – och Han visar er hur ni skall gå till väga för att vinna ett gudslikt, fullkomligt fritt och helt självständigt liv. Varför förargas ni då över en sådan kärlek från Gud till er?”

[2] Är det egna naturliga livet egentligen något annat än blott den arm med vilken ni kan dra det sanna gudomliga livet till er? Om det nu förhåller sig så, då har det ju i sig inget annat värde än just det som är bestämt för det av Gud.

[3] Men om ni nu endast handlar som människor som lever i det naturliga livet och i sådant handlande söker er egen ära, om ni ger er själva det goda vittnesbördet, då är ni lika den farisé som i templet rättfärdigade sig inför Gud och sade: ’Herre, jag tackar dig att jag inte är som många andra, att jag har hållit lagen från första till sista bokstaven och noggrant uppfyllt allt som Moses och profeterna har föreskrivit!’ Jag har visserligen redan en gång gett er denna liknelse – men ni har glömt den. Hade ni bevarat den i minnet, så skulle ni också veta att det inte var farisén, utan endast tullindrivaren som ödmjukade sig djupt inför Gud, som gick rättfärdiggjord ut ur templet.

[4] När ni säger: ’Vi har gjort detta och detta goda!’, då ljuger ni – för det första för er själva, för det andra för Gud och även för er nästa, eftersom ingen människa av sig själv förmår att utföra något gott. Och det av den anledningen att redan hennes naturliga liv är något som Gud har gett henne – och därtill även den lära efter vilken hon skall leva och handla. Om en människa inte inser och förstår detta, så är hon för sig själv lika med ingenting, och någon verklig självständighet kan det då inte länge vara tal om; ty hon skiljer ännu inte mellan sitt eget handlande och Guds handlande i henne och genom henne, utan känner och betraktar båda som ett och detsamma. Först när människan inser att hennes eget livshandlande är utan egentligt värde, och att endast Guds handlande i henne är det sant goda – först då träder hon in i den sanna självständighetens krets.

[5] När människan inser detta, kommer hon också säkerligen ständigt mer och mer att sträva efter att förena sitt eget handlande med det välkända gudomliga, och så efter hand helt förena sig med Guds livskraft i sig själv. Först genom denna förening når människan den sanna livssjälvständigheten, eftersom hon då vet och klart förstår att det gudomliga, som tidigare verkade som något främmande, nu genom ödmjukhet inför Gud och genom sann kärlek till Gud blivit hennes eget. Och här ligger den egentliga grunden till varför Jag tidigare sade till er: Och även om ni har gjort allt, så säg och bekänn ändå: ’Herre, endast Du har utfört allt detta; vi däremot har, ur vår själviskhet, varit lata och värdelösa tjänare!’ (Luk.17:10)

[6] Om ni säger detta inom er med klar insikt, då kommer Guds kraft att gripa in och stödja er och föra er till fullkomning. Men om ni inte med rätt förståelse bekänner detta inom er, utan i stället upphöjer er själva på ärans altare därför att ni känner er starka i er egen kraft, då kommer Guds kraft inte att gripa in och stödja er, utan lämna er mödosamma livsfulländning åt er själva. Och då skall det snart visa sig hur långt ni räcker med er egen kraft. Det är därför Jag också sade till er att ni utan Mig inte kan göra något som har verkligt värde och leder till det slutliga målet (Joh 15:5). Och när Jag inte undanhåller er något som är nödvändigt för att er själ skall vinna det sanna, friaste och helt självständiga livet – varför förargas ni då över denna Min omsorgsfulla och visa möda för er skull?”

[7] Andreas sade: ”Detta förargar oss verkligen inte; men det är inte särskilt behagligt för oss när Du då och då, vid något tillfälle, kommer med något nytt som tycks stå helt i motsats till något som Du tidigare har sagt, och när Du sedan inte ger oss någon närmare förklaring av Dig Själv, utan oftast låter det bero på att vi måste be Dig om den. Med Din sanna allsmäktighet måste Du ju kunna inse vad vi förmår att förstå och begripa! Det är nämligen inte särskilt angenämt att behöva be Dig om en närmare förklaring, eftersom man då ofta får en tillrättavisning av Dig som inte känns så trevlig. När Du i fortsättningen vill lära oss något nytt, ge oss då genast också det rätta ljuset därtill, så att vi inte behöver besvära Dig med allehanda frågor! I övrigt är Du den största godhet – det inser vi alla mycket klart – men i Ditt sätt att undervisa är Du ibland ganska svårsmält!

[8] Jag och vi alla vet och tror att Du är den levande Gudens Son och att gudomen i hela sin fullhet liksom kroppsligen bor i Dig. Men detta hindrar mig inte alls från att alltid helt öppet säga Dig vad som tynger oss, när Du Själv ofta inte tycks vilja märka det. Ty vi är människor så länge vi lever och bär på allehanda bördor; och eftersom detta är ett obestridligt faktum, måste det också vara tillåtet för oss att få ge uttryck för det även inför Gud, när något tynger och smärtar oss. Vill Gud hjälpa oss, så gör Han väl i det – och vill Han inte det, så måste Han också tåla att vi klagar inför Honom så länge som Han låter oss förbli i detta mödosamma liv. Detta förstår vi nu alla mycket väl och kommer också troget att hålla oss till det; men ge oss för framtiden ingen undervisning utan förklaring!”

[9] Bröder, vad Jag gör, det vet Jag väl orsaken till, varför Jag gör si eller så; men orsaken till vad ni själva gör och säger, det förstår ni ännu långt ifrån! Men tiden skall också komma, då även ni skall inse orsaken till allt det, som Jag har undervisat och utfört.

[10] Men nog om allt detta! Ty tiden har kommit, då de tio nybörjarna skall lämna oss, och det blir nödvändigt att ge dem egen styrka på vägen, så att de må bli dugliga att förbereda vägarna även i en annan del av världen; ty för detta goda ändamål har de tillräcklig kunskap i Min nya livslära.”

[11] Därefter sade Jag till de tio: ”För att ni, som människor av hedniskt ursprung, må kunna vittna fullt och helt om Mig inför de andra hedningarna – att Jag, som har sänt er till dem, är Den som ni har fått lära känna – skänker Jag er gåvan att hela alla sjuka, såsom Jag också har givit samma gåva åt läkaren i Chotinodora och åt läkaren i Serrhe.

[12] Lägg händerna på de sjuka i Mitt namn, så skall de omedelbart få lindring och tro på era ord! För tillfället behöver ni inget mer; men när Jag har återvänt varifrån Jag kom, skall den ande, som Jag har utgjutit över er, leda er vidare i all sanning och visdom. Så må det ske!”

[13] Därför tackade de tio Mig innerligt, och befälhavaren blev oerhört glad för detta och frågade Mig hur länge Jag skulle uppehålla Mig på denna plats.

[14] Och Jag sade: ”Det, Min vän, beror på omständigheterna och på viljan hos Honom som sände Mig till denna värld; ty även Jag, som ren människa, måste rätta Mig strikt efter vad Fadern i himlen har ålagt Mig! Allt som tillhör Fadern är visserligen också Mitt, och Jag och Fadern är i grund och botten ett – men ändå står i Mig Själv kärleken högre än dess ljus, dess visdom. Därför kan inte heller Min visdom ge Min kärlek några lagar, utan endast tvärtom. Men du kommer att få veta hur länge Jag skall stanna här!”

[15] Därefter tackade befälhavaren Mig, reste sig och gick sedan hem med de tio, där några ärenden ännu väntade honom.

[16] Denna eftermiddag vistades de hos honom; nästa morgon sände han dem med goda vägvisare och särskilda rekommendationer till Sidon, till Cyrenius, som vid deras ankomst av ren glädje inte visste vad han skulle göra, när han fick höra att de varit hos Mig och tagit emot Min lära. Han behöll dem över en månad hos sig och sände dem sedan vidare med säker och god möjlighet att fara till Rom, där de åter mottogs mycket väl av kejsaren och snart även erhöll höga militära ämbeten. Där stannade till och med jätten en längre tid som kejsarens livvakt i palatset och utförde mycket gott, eftersom kejsaren ofta och gärna sökte hans råd i hemliga angelägenheter.

16. Lärjungarnas kritik och tvivel

[1] Men Jag stannade hela dagen med lärjungarna i Mattias hus och berättade för honom om mycket som hade hänt Mig under denna veckolånga resa, vilket väckte stor nyfikenhet hos värden. Lärjungarna gick därefter utomhus på egen hand – förutom Johannes och Matteus, som ordnade sina anteckningar fram till kvällen och satte dem i ett större sammanhang. Även de tjugo judisk-grekiska lärjungarna gick ut och njöt av synen av den livliga och böljande sjön.

[2] Först sent på kvällen återvände alla lärjungarna till huset, då kvällsmålet redan hade varit framdukat en tid. Vi intog kvällsmålet i stillhet och gick sedan snart till vila. Därefter tillbringade vi ytterligare några dagar där och sysslade med olika goda och nyttiga ting.

[3] Befälhavaren själv kom till Mig varje dag, och Jag helade flera av de sjuka han nämnde för Mig, enbart genom Mitt ord. Däröver blev flera av Mina gamla lärjungar i hemlighet irriterade, eftersom Jag utförde allt detta Själv och inte befallde dem att göra det i Mitt namn – något som, enligt deras uppfattning, skulle ha varit ett större vittnesbörd om Min lära än om Jag Själv ständigt utförde tecken, vilka visserligen var ett vittnesbörd om Mig som en gudomlig Mästare, men som knappast gav något verkligt vittnesbörd för Mina lärjungar, ty folket sade: ’Nu har de redan följt Honom så länge, och ändå har de lärt sig så litet, eftersom de nästan ingenting förmår!’

[4] Jag sade till dem: ”Mina vänner och bröder! Även för er skall den tid komma, då ni i Mitt namn skall utföra tecken; men ännu har den tiden inte infallit. Jag har redan givit de flesta av er samma kraft att hela sjuka av alla de slag, och ni har redan gjort det; denna kraft är ännu er egen, utom för den som tog emot betalning för det. Men medan ni är hos Mig är det inte nödvändigt att ni i Min närvaro utför tecken; där det däremot är nödvändigt, låter Jag även er utföra särskilda tecken. Vad mer kan ni önska? Jag har ännu inte återvänt till Min Gud och er Gud, och Jag har ännu inte utgjutit den helige ande över er, som skall leda er i all sanning och visdom. Var därför tålmodiga till dess – därefter skall även ni göra det som Jag nu gör! Är ni inte nöjda med detta?”

[5] Då sade Tomas: ”Herre, vi är nöjda med det; men en sak förstår vi fortfarande inte! Se, bland hedningarna har Du nästan överträffat Dig Själv med Dina mirakel! Du har med ett enda tecken förstört deras tempel och avgudar, och även de mest hårdnackade präster har underkastat sig Dig som lamm. Varför gör Du inte samma sak i Juda? Tempelprästerna skulle sedan länge ha blivit Dina lärjungar, om Du på samma sätt blåst bort deras tempel som Du gjorde med hedningarnas avgudar vid Eufrat. Gör det även i Judéen, så är Din lära tryggad!”

[6] Ni talar utifrån vad ni förstår, och Jag talar utifrån vad Jag vet från Fadern, och vad Jag också fullt ut förstår! Ni vet inte varför det ena eller andra måste ske för att uppnå ett visst mål; Jag däremot vet det mycket klart och exakt, varför allt måste ske för att målet verkligen skall nås. Därför är det inte rätt av er att vilja föreskriva för Mig vad Jag skall göra! Jag har ju redan vid olika tillfällen noggrant förklarat för er varför Jag gör si och så, och varför människornas förhållande till Gud står på en så dålig och mörk grund, och varför det till och med kommer ske att Min kropp i Jerusalem kommer att bli dödad.

[7] Men ni lägger inget på minnet och tänker heller aldrig djupare över det, så att Mitt Ord aldrig riktigt kan slå rot och växa i er. Se, just därför är er tro på Mig ännu långt ifrån levande, och därför är ni inte redo eller kapabla att utföra tecken som visar människorna att ni verkligen är Mina lärjungar! – Varför kommer ni ihåg så lite och reflekterar så lite över detta?”

[8] Tomas sade återigen: ”Herre, stärk vårt minne, så att vi säkert kommer ihåg allt och kan reflektera över allt vi hör från Din mun!“

[9] Jag sade då: ”Det har Jag redan gjort så långt det varit möjligt, mer än vad er natur klarar. Men det går inte längre än så. När anden sedan kommer över er, kommer den att leda er i all visdom, och ni kommer då inte längre att behöva ert jordiska minne. Men för själens fostran har människan också fått ett jordiskt minne, som med en stadig vilja är starkt nog att bevara en oändlig mängd ord, sanningar och handlingar. Endast om en människa förhåller sig likgiltig inför olika saker och händelser, kommer de inte heller att fastna i hennes hjärna, vilket Jag tydligt visade er orsaken till i Caesarea Filippi. Tänk på detta, så kommer ni att förstå!“

[10] Efter detta sade ingen av lärjungarna något mer, och Jag samtalade då med befälhavaren, som under dessa dagar ständigt varit närvarande, och satte några av omständigheterna i den tidens värld i perspektiv för honom.

[11] Lärjungarna samtalade med varandra på sitt sätt och gjorde olika iakttagelser och reflektioner. Några menade att Gud i Sin makt måste vara begränsad, eftersom Han i allt vad Han gör är bunden av vissa villkor gällande tid såväl som tingens beskaffenhet, utan vilka Han inte skulle kunna åstadkomma mycket. Andra menade att Gud inte gör så för Sin egen skull, utan för skapelsens skull, för att ge den den beständighet som gör den fast och varaktig för evigheten. Dessutom skulle det ge Honom egen salighet, när Han såg Sina verk i en viss ordning, som Han Själv fastställt, successivt höjas upp till Sig. Att Gud genom Sin vilja och allmakt också kan verka omedelbart, det hade Jag redan gett dem otaliga bevis på.

[12] Då kom åter vissa med invändningar – kort sagt, genom detta blev till och med tron hos största delen av Mina lärjungar något vacklande, och några hävdade att Jag kanske ändå inte var annat än en stor profet, lik Moses eller Elias, hos vilka det heller aldrig hade fattats de mest storslagna tecken. Med sådana iakttagelser och jämförelser gick kvällen, och efter kvällsmåltiden drog vi oss åter tillbaka till vila.

17. Lärjungarna går ensamma till Jerusalem för lövhyddohögtiden 

[1] På morgonen hade redan många judar kommit från alla trakter runt Kapernaum för att resa över sjön med båt till Jerusalem, eftersom lövhyddofesten snart skulle börja. (Joh 7:2) För detta ändamål hade också skepp från alla håll anlänt vid sjön för att föra de många pilgrimerna över vattnet.

[2] Efter morgonmålet gick Jag tillsammans med alla lärjungarna ner till sjön, och vi tittade på båtarna och alla pilgrimer som samlats där.

[3] Snart kom också befälhavaren fram till Mig och sade: ”Herre, vad tycker Du om alla dessa blinda dårar? Dit ger de sig av för stora kostnader och mycket möda, för att söka Den som är dem så nära här hos oss!”

[4] Jag sade: ”Låt det vara; tiden för deras insikt skall också komma! Ändå går flera upp till Jerusalem för Min skull, eftersom de tror att de skall finna Mig där.”

[5] När lärjungarna, som nu också kände den gamla reslusten, hörde detta, sade de högt till Mig:  ”Ge Dig då av till Jerusalem och vandra åter i Judéen, så att Dina många lärjungar där också får se de gärningar Du utför. Ingen gör något i hemlighet om han vill att det skall bli synligt för hela världen; men eftersom Du både vill och så gör, uppenbara Dig nu också för världen!”

[6] Bröderna talade så därför att deras tro på Mig hade blivit mycket svag.

[7] Många frågar sig förstås, hur detta kan hända, trots alla tecken och all undervisning. Åh, det är väldigt lätt för varje människa! Hon behöver bara börja överskatta sig själv och tro lite på sina egna förmågor, så befinner sig hennes själ genast i ett tvivelaktigt mörker, ur vilket endast en liten påminnelse om ödmjukhet kan hjälpa.

[8] Och detta var också fallet hos bröderna här, varför Jag inte klandrade dem, utan bara sade: ”Ni har lätt för att tala! Min tid är ännu inte inne, men det är alltid er tid! (Joh.7,6) Världen kan inte hata er, eftersom ni hittills inte öppet har vittnat mot den om att dess gärningar är onda; därför kan ni alltid röra er fritt och utan fara. Men världen hatar Mig alltid, eftersom Jag öppet vittnar om att dess gärningar är onda. (Joh 7:7)

[9] Om ni nu är så ivriga att komma till högtiden, så gå då upp dit själva! Jag vill ännu inte gå upp till denna fest, för Min tid har ännu inte kommit.” (Joh 7:8)

[10] Då såg bröderna på varandra och visste inte vad de skulle tro.

[11] En av dem sade: ”Låt oss gå upp! Det gör väl inget om vi är borta i fyra–fem dagar!”

[12] Några menade att Jag kanske skulle ta illa upp och under tiden bege Mig någon annanstans, dit det inte vore lätt att finna Mig igen; deras avsikt var ju inte att lämna Mig. Andra ansåg däremot att det ändå vore klokt att gå upp, eftersom man vid detta tillfälle kunde få höra mycket om vad människor nu sade om Mig.

[13] Just då lade Simon Judas (Petrus) skepp till, och han steg fram till Mig och sade: ”Herre, låt oss då dra upp ensamma! Om högst fem dagar är vi tillbaka här igen.”

[14] Då sade Jag: ”Jag har redan sagt er vad ni bör göra. Gå nu alla dit!”

[15] När Jag sagt detta till dem, steg de genast ombord på båten och gav sig iväg. Men Jag Själv stannade kvar här i Galiléen.(Joh 7:9)

[16] Men när bröderna redan hade färdats mer än halva vägen över vattnet, greps de plötsligt av en stor sorg och ånger, så att de ville vända tillbaka för att be Mig om förlåtelse för de respektlösa ord de hade riktat mot Mig.

[17] Och Petrus ropade högt: ”Herre, Herre, vilken djävul har denna gång gjort oss så galna, att vi kunde lämna Dig? Åh, låt Dig bara åter bli funnen av oss en gång till, Du evige Son och Fader i en person, så skall vi aldrig mer lämna Dig!”

[18] Johannes och Matteus grät och tryckte verkligen på för att vända tillbaka; men en stark vind blåste rakt i ryggen på dem och drev skeppet med stor fart till den övre stranden vid Tiberias, där Jordan flödar ut i sjön. När de steg i land kände de sig så övergivna att de knappt hade mod att fortsätta resan mot Jerusalem.

[19] Men Jakob sade: ”Att vi alla har gjort mycket orätt råder det inget tvivel om; för den starka vinden som drev hit oss så hastigt och som just i samma ögonblick blåste upp när vi ångerfullt ville vända tillbaka till Honom, var ett talande bevis på att Han för alltid har övergett oss. Vi dumma och blinda oxar ville börja föreskriva för Honom, den Allvise och Allsmäktige, vad Han skulle göra! Åh, vi helt förbländade dårar! Var är den mest eländige Satan som har fört oss vilse på detta sätt? Må den eländigaste av alla odjur träda fram inför oss, och må den få erfara vad det betyder att angripa Herrens vänner!“

[20] Då uppenbarade sig plötsligt en ljusgestalt för dem och sade med ett mycket allvarligt tonfall: ”Er anklagelse träffar den förlorade sonen orättvist; ty ert eget högmod har orsakat detta. Anklaga därför er själva, ni som är så högt begåvade, och låt den vara i fred som denna gång inte har del i er dårskap!“

[21] Då försvann gestalten, och lärjungarna sade: ”Herre, var nådig och barmhärtig mot oss arma syndare!“

[22] Då begav de sig stilla och lugnt och kom, ganska sent på kvällen, till den redan bekanta värdshusvärden i dalen vid Jerusalem. När han fick syn på dem och kände igen dem, blev han mycket glad; men när han inte fann Mig bland lärjungarna blev han mycket bedrövad och frågade dem varför Jag denna gång inte hade följt med dem.

[23] Då sade Petrus: ”Se, min vän, vi ville gå upp till denna högtid, så att ingen jude kunde anmärka på oss och säga att vi var samarier. Men Herren ville denna gång ännu inte följa med, utan lät oss gå själva, ty vår tid var redan kommen, men Hans rätta tid ännu inte; och så är vi nu här. Herren själv stannade kvar i Galiléen, inte långt från Kapernaum, där Han säkert också kommer att vänta på oss.“

[24] Värdshusvärden sade: ”Det tror jag knappast; ty Han är sannerligen evigt oförklarlig i Sina hemliga rådslag! Övermorgon är den stora sabbaten – vem vet om Han inte kommer till templet ännu tidigare, innan vi ens har trätt in i dess förgårdar?“

[25] Petrus sade: ”För Gud är visserligen alla ting möjliga, men det tror jag knappast! Men nu framför allt, käre vän – kan vi få härbärge hos dig i natt?“

[26] Värdshusvärden sade: ”Åh, visst; här finns ännu gott om plats! Av största kärlek och aktning för er och även min Mästare och Herre ger jag er allt utan kostnad, så länge ni vill stanna hos mig!“

[27] Därefter tillagades genast en god kvällsmåltid; men ingen av bröderna hade någon större lust att äta eller dricka, ty deras samveten brände fortfarande av vad de gjort mot Mig i Kapernaum och låg som glödande ånger i deras hjärtan.

[28] Efter måltiden berättade de mycket för värden om Mina resor och höll sig vakna nästan hela natten; och det blev lättare för dem, ju mer de talade om Mig. Först mot morgonen somnade de och vaknade snart igen. Denna dag tillbringade de delvis hos värden och delvis i Betania hos Lasarus, som Jag också saknade mycket; men de många berättelserna om Mina gärningar och lärdomar under resorna i Stora Galiléen ersatte på något sätt Min närvaro.

[29] Men när, som redan nämnts, Mina bröder hade dragit upp till högtiden, gav även Jag Mig av mot Jerusalem en dag senare, utan att säga till någon vart Jag skulle, trots att både värdshusvärden och befälhavaren frågade Mig mycket därom; för Jag Själv ville inte låta det bli känt att Jag också i största hemlighet skulle bege Mig till Jerusalem för högtiden. Jag tog då en helt avskild väg och behövde – som lätt kan förstås – endast en mycket kort tid för denna resa.

[30] Vid dagen för högtiden, när alla Mina lärjungar och bröder redan tidigt på morgonen hade samlats på tempelplatsen och blivit sedda av de judar som kände Mig väl, tänkte judarna genast: ’Aha, det är ju lärjungarna till nasarén! Då lär Han själv också vara här!’

[31] Och därför letade de efter Mig kors och tvärs och frågade även varje lärjunge var jag befann Mig. (Joh 7:11)

[32] Och lärjungarna sade: ”Den här gången vet vi inte var Han är; vi gick ensamma till festen, och Han stannade kvar någonstans i Galiléen.”

[33] Då uppstod ett stort mummel bland judarna, och många olika åsikter och krav på Mig kom i dagen.

[34] Många sade: ”Denne människa är ytterst from, och Gud har skänkt honom alla profeters gåvor såsom åt Moses, och endast han är värdig att befria oss från hedningarnas ok!”

[35] Vidare andra sade: ”Om han vore sådan, skulle han inte frukta fariséerna och de skriftlärda, och han skulle ha kommit till denna högtid och tydligt visat oss vad han egentligen vill! Men han är ju känd som mer en vän av romare och greker, och därför kan han inte vinna något särskilt följe bland oss judar.’”

[36] Och ytterligare andra trädde fram och sade – dock inte alltför högt: ”Åh, han är bara en förklädd essé, utrustad med alla slags trolldomskonster och förför skickligt och fint folket!”

[37] Men ingen vågade högt uttala något emot Mig, och det därför att de fruktade de många judar som trodde fast på Mig och hoppades på Mig.

[38] Men mitt genom högtidens vimmel och bland det berusade och förvirrade folket gick Jag upp till templet, utan att någon kände igen eller lade märke till Mig.

18. Herren i templet

[1] När Jag ställde Mig på podiet i templet, befallde Jag stillhet, och judarna kände igen Mig och frågade tyst varandra hur Jag nu plötsligt hade kommit till högtiden, eftersom Mina lärjungar, som tillfrågats om var Jag var, ingenting visste om Mig. Men Jag började läsa det fjärde och femte kapitlet i profeten Jesaja för folket, först ord för ord på ett lättförståeligt men mycket innehållsrikt sätt, och gav sedan en skarpt markerad och tydlig förklaring som passade denna tid och de envisa och högmodiga judarna in i minsta detalj.

[2] Då förundrade sig judarna och sade: ”Hur kan han känna Skriften så väl, när han, såvitt vi vet, aldrig har lärt sig den? (Joh 7:15) Hans lära kan därför inte vara falsk, eftersom den helt följer Skriften.”

[3] Jag svarade dem: ”Denna lära enligt Skriften, som ni kallar Min lära, är inte Min, utan Hans som har sänt Mig! (Joh 7:16) Om någon vill följa denna lära och handla efter den Guds vilja som uttrycks där, så kommer han att inse om denna lära är från Gud, eller om Jag talar av Mig själv. (Joh 7:17) Den som talar av sig själv söker också bara sin egen ära; men den som, likt Mig, endast söker äran hos den som har sänt honom, han är sann och det finns ingen orätt i honom.”

[4] Då började några fariséer muttra och sade till varandra: ”Nu är det hög tid att gripa denne man och döda honom, så man inte längre behöver jaga runt honom i hela världen till stora kostnader, där han lätt kan gömma sig; ty han undervisar öppet mot oss och framställer oss inför folket som skyldiga till alla slags skändligheter. Så fatta mod och ned med honom!”

[5] Jag märkte dock väl deras planer och sade till dem: ”Har inte Moses gett er lagen? Ni säger säkert: ’Ja!’ – varför är det då ingen av er som längre lever enligt lagen?”

[6] Och judarna muttrade och sade: ”Hur kan du säga att vi inte följer Mose lagar?”

[7] Då sade Jag: ”Nåväl – om ni nu håller Mose lag, varför söker ni då att döda Mig?” (Joh 7:19)

[8] Då sade folket: ”Är du av djävulen? Vem är det som försöker döda dig?” (Joh 7:20)

[9] Jag sade helt allvarligt: ”Inte ni, men de där, som sitter på de höga stolarna! Se, ett enda verk uträttade Jag här för flera månader sedan på honom som varit sjuk i trettioåtta år, och det har gjort er alla upprörda och häpna! Man fördömde Mig som en sabbatsbrytare. (Joh 7:21)

[10] Moses gav er uppdraget att utföra omskärelse – inte som om den kom från honom själv, utan från patriarkerna – och ni omskär fortfarande människor på sabbaten än i dag. Men om ni omskär människor på sabbaten utan att frukta att Mose lag blir bruten – varför vredgas ni då över Mig, att Jag botade en hel människa på sabbaten?! (Joh 7:23) Jag säger er: Om ni verkligen vill döma, döm då inte efter det yttre skenet, utan döm rättvist efter hela sanningen!” (Joh 7:24)

[11] Då sade några framstående jerusalembor sinsemellan: ”Är detta inte han som de höga fariséerna försökte döda vid påsken? (Joh 7:25) Och se, nu talar han helt fritt, och de sitter där alldeles stilla och säger inte ett ord emot honom! Vet våra äldre präster säkert att han verkligen är Messias? Nej, det kan väl ändå inte vara så, ty vi vet ju alla varifrån han kommer. Men när Messias kommer, då kommer ingen att veta varifrån han har kommit!” (Joh 7:27)

[12] Då ropade Jag högt i templet och undervisade vidare: ”Ja, ni känner Min person väl och vet också varifrån Jag kommer; men det vet ni inte, att Jag som människa inte har kommit från Mig Själv, utan det är en sann Gudom som har sänt Mig, och Honom känner ni inte, och därför vet ni heller inte varifrån Jag egentligen kommer. (Joh 7:28) Men Jag känner Honom väl som har sänt Mig till denna värld. (Joh 7:29) Eftersom ni inte känner Honom, känner ni inte heller Mig! – Har ni förstått Mig?”

[13] Dessa Mina ord fyllde de stolta jerusalemsborna med vrede, och de sökte hur de skulle kunna gripa Mig och straffa Mig; men eftersom Min tid ännu inte var inne, kunde ingen lägga sin hand på Mig. (Joh 7:30)

[14] Men manga bland folket däremot trodde på Mig och sade sinsemellan: ”Hör ni, när Messias kommer, kommer Han att göra fler och större tecken än vad denne här gör?” (Joh 7:31)

[15] Snart nådde det de höga fariséerna att folket mumlade sådant om Mig sinsemellan.

[16] Då ropade de (fariséerna): ”Se, hur han förleder folket!”

[17] Då sände de genast ut sina tjänare för att gripa Mig och binda Mig med rep.

[18] Jag sade till dem: ”Låt det nu vara nog! Jag blir ändå bara kvar hos er en mycket kort tid till, och sedan går Jag till Den som har sänt Mig till denna värld. Ni kommer då att söka Mig och sannerligen inte finna Mig! Och dit Jag går, dit kan ni inte följa Mig.” (Joh 7:34)

[19] Då stannade tjänarna, och ingen lade sin hand på Mig.        

[20] Men judarna muttrade sinsemellan: ”Vart vill han egentligen gå, så att vi inte skall kunna finna honom? Vill han kanske gå till grekerna, som är utspridda här och där, och undervisa dem? (Joh 7:35) Vad är detta för underligt tal, att han säger: ’Ni skall söka Mig och inte finna Mig!’ och ’Dit Jag är, dit kan ni inte komma!’ (Joh 7:36) Ah, mannen talar ju alldeles förvirrat! Han fruktar säkert de höga prästerna och talar på detta sätt, för att de inte skall låta gripa honom.”

[21] Då sade Jag: ”Innan Min tid är inne, kommer ingen att kunna gripa Mig!”

[22] Då ropade några judar, skriftlärda och fariséer: ”Det skall vi snart få se, om vi inte är kapabla att gripa dig just nu!”

[23] Då trängde de sig fram mot Mig; men när de ville gripa Mig, försvann Jag plötsligt ur templet, och judarna och fariséerna såg förvånat på varandra och sade: ”Vart har han försvunnit så plötsligt? Detta är ett uppenbart under!”

[24] Men fariséerna sade, fulla av vrede: ”Vilket under, vilket under – märkte ni inte hur Beelsebub ryckte bort honom bort när han var i fara?! Nu kan vi visserligen söka länge, men vi kommer ändå inte att finna honom, eftersom han nu gömmer sig i något hörn av helvetet!”

[25] Vid dessa ord uppstod ett våldsamt muttrande bland de många judar som trodde på Mig, och mycket kraftiga röster hördes: ”Dessa eländiga fariséer ser ju verkligen inte skogen för alla träd! De själva är de värsta Beelsebubarna och är med hud och hår mitt i helvetet; men för att försköna sin grova fördärvlighet inför det blinda folket säger de att denne man av Gud, uppenbarligen utrustad med all gudomlig makt, skulle vara Beelsebubs tjänare. Åh, vänta bara, ni sanna Beelsebubar! Vi skall snart driva ut ert hyckleri på ett passande sätt! Vi skall rycka bort er mask, så att ni sedan står inför sanningen som det ni verkligen är! Ja, vänta bara, ni svarta och gråa skurkar, vedergällningens dag kommer inte att dröja länge!”

[26] När folket lät lufta sina tankar på detta sätt, blev snart ingen farisé synlig i templet, och tjänarna som skulle ha gripit Mig blev också plötsligt osynliga. Hemma fick de naturligtvis stora problem med fariséerna, eftersom de måste förklara varför de inte genast hade gripit Mig.

[27] Men tjänarna sade: ”Åh, varför lade inte ni själva era händer på honom, eller åtminstone drev på oss, när vi tvekade och stod som förlamade?”

[28] En hög farisé sade: ”Är detta verkligen passande för oss på en sabbat?”

[29] Men tjänarna sade: ”Också vi är judar och måste liksom ni helga sabbaten!”

[30] Då sade farisén: ”Okej! Om ni träffar honom i morgon eller i övermorgon, när det inte är sabbat utan bara två glada högtidsdagar, grip honom då och för honom genast till oss!”

[30] Tjänarna sade: ”Åh ja, det kan vi visst göra – så länge majoriteten av folket inte har något emot det!”

[32] Farisén sade: ”Vem skulle bry sig om folket, som redan länge är förbannat?”

[33] En tjänare sade: ”Ja, förbannad eller ej – men om det förbannade folket sedan verkligen skulle stena oss och er för detta, vad då?! Redan idag var det ganska nära! Om vi inte alla lämnat templet så snabbt, skulle det inte ha gått oss väl! Det förbannade folket skulle säkert ha återgäldat vår förbannelse med ockerränta! Men det som inte hände idag kan lätt hända imorgon eller i övermorgon. Vi menar därför att man borde låta mannen gå! Ty är han en profet, sänd till oss av Gud, då kan vi med all vår makt inte göra något mot honom; men om han inte är profet, då kommer saken att gå över av sig själv.”

[34] Sade fariséerna: ”Ni vet ingenting och talar ändå! Står det inte skrivet att från Galiléen, dit endast ogärningsmän förvisas, uppstår aldrig någon profet?!”

[35] En tjänare sade: ”Det är nog sant; men så mycket som vi fått veta från andra människor – och vad även våra omskärelsesböcker visar – är han inte en galilé, utan han är född i Betlehem, och det är ju just Davids gamla stad, där han nedtecknade sina profetior. Dessutom är det känt att profeten Jesaja vistades mycket och länge i Galiléen, likaså profeten Jeremia – och ändå var de de största profeterna!”

[36] Farisén sade: ”Är ni också av djävulen? Vem har sagt er detta?”

[37] Då sade alla tjänarna: ”Ni själva, helt nyligen, i ett tal om profeterna, där ni berättade för folket vilka profeterna var, hur och var de föddes och var de uppehöll sig och verkade! Får vi då inte ens minnas det som ni själva predikar för oss?”

[38] Därpå blev farisén mycket förlägen, sade inget mer och drog sig tillbaka. Men tjänarna gick också sin väg och skrattade i smyg, glada över att de denna gång hade lyckats sätta de höga och mäktiga fariséerna på plats. 

19. Herren besöker Lasarus i Betania

[1] Själv mötte Jag Mina bröder och lärjungar i ett mycket

avlägset värdshus utanför templet. Det var samma värdshus där Jag vid högtiderna ofta övernattade med Josef och Maria och med bröderna. Brödernas glädje, när Jag kom till dem, var naturligtvis obeskrivligt stor, ty de satt alla där djupt bedrövade och samtalade sinsemellan om huruvida Jag någonsin mer skulle förbarma Mig över dem och åter ta emot dem.

[2] Men Jag frågade dem och sade till dem: ”Mina barn, vänner och bröder, har ni något att äta och dricka?”

[3] Då föll de alla ned för Mina fötter och bad Mig om förlåtelse. Men Jag sade åt dem att genast resa sig från marken och öppet tala med Mig, ty de visste ju att Jag aldrig förtörnas över ett öppet samtal. Då reste sig bröderna och tackade Mig för att Jag inte hade övergivit dem.

[4] Medan Jag talade så med bröderna, skyndade också de tjugo judegrekerna dit. Och när de fick se Mig, sade de: ”Herre, Du har hunnit före oss! Vi var i templet och hörde allt vad Du på det visaste sätt lärde ut; men när Du plötsligt blev osynlig, på grund av judarnas och fariséernas förfärliga ohyfs, då skyndade också vi – så gott det nu gick i den stora trängseln – ut ur templet och ville just bära bud till bröderna om Din närvaro, vilket säkert skulle ha glatt dem i högsta grad. Och se, vi finner Dig redan här! Ja, för bröderna är detta visserligen ännu långt mer glädjande, och även vi är övermåttan glada att åter ha Dig, o Herre, mitt ibland oss! Från och med nu sker det säkert ingen sådan åtskillnad mer!”

[5] Jag sade: ”Åh, tider och omständigheter skall ännu komma, då ni alla skall ta anstöt av Mig; och när herden blir slagen, då skall fåren fly och skingras. Men när herden sedan återvänder, då skall Han åter samla de goda fåren omkring Sig för alltid. I dag skulle fariséerna ha råkat mycket illa ut, om Jag inte så skyndsamt hade lämnat templet; ty de som tror på Mig var vida fler än de andra i templet, och om någon hade lagt hand på Mig, skulle en stor uppståndelse ha brutit ut där, och de mäktiga jerusalemsborna jämte fariséerna, de skriftlärda och tempeljudarna skulle ha råkat mycket illa ut. För att undvika detta lämnade Jag därför templet och är nu här.

[6] I morgon gör vi ingenting, och inte heller mer i dag; men i övermorgon, då denna fest enligt seden firas med största prakt, skall även vi bege oss till templet och undervisa folket. Nu lämnar vi dock detta värdshus, som är alltför strikt och enfaldigt inrättat efter gammaljudiskt bruk; ty här får vi varken något att dricka före solnedgången – och ännu mindre något att äta. Låt oss därför bryta upp och gå till Betania; där skall vi genast få något att äta och dricka!”

[7] Detta passade alla mycket bra; men då kom värden för värdshuset emot oss och sade: ”Ja, vad är detta?! Är inte mitt värdshus gott nog för er? Varför vill ni lämna mig, och du särskilt, Josefs son från Nasaret, du som redan så ofta varit här med dina föräldrar, och jag som dessutom är så nära släkt med Josef?”

[8] Jag sade: ”Först och främst är du för mycket jude för Mig och sätter alltför stort värde på det yttre – men det inre, det sanna och levande, är dig främmande. Därtill kommer att man alltid mottas bättre på andra håll än i de närmaste blodsbandens hus, och därför låter Jag Mig också endast ytterst sällan skådas i Nasaret – ty profeten är ingenstans mindre värderad än i sitt eget fosterland!”

[9] Värdshusvärden sade: ”Men din fader Josef var ju alltid gärna hos mig, och vi samtalade alltid mycket om Moses och alla de andra profeterna, och han har dessutom alltid berättat de mest märkliga saker om dig! Varför vill du då så kategoriskt inte stanna i mitt hus, du som ju inte har varit i Jerusalem på nästan tre hela år?!” 

[10] Jag sade: ”Om du bara hade frågat dig för litet grand, då hade du nog fått veta att Jag nästan vid varenda högtid har varit här! Men du är en ärkejude och samtidigt en ärkevärdshusvärd, och för en sådan spelar det ingen roll vad som egentligen sker i den stora staden! Därför får du bara förbli precis sådan som du är, och Jag och dessa Mina lärjungar kommer också att förbli precis sådana som vi är! Vi är inte skyldiga dig någonting, eftersom vi ännu inte har förtärt något; och därför går vi nu!“

[11] Därefter reste vi oss upp och gick snabbt därifrån och drog vidare mot Betania.

[12] Men efteråt sade värdshusvärden till sitt folk: ”Jag är nog rätt glad att de har dragit därifrån; för hos släktingar blir det för en värdshusvärd alltid väldigt lite vinst!“

[13] Men Jag sade detta till lärjungarna, och de blev mycket förargade på denne hycklande ögontjänare till värdshusvärd.

[14] Men strax före Betania sade Jag till bröderna: ”Gå nu lite i förväg och säg till Lasarus att han skall bereda en god middag; men nämn inte Mitt namn för honom ännu! Jag skall sedan komma, och då kommer han att glädjas oerhört.“

[15] Då gick bröderna med de övriga tjugo lärjungarna snabbt före och sade detta till Lasarus.

[16] Han frågade genast om Mig och sade (Lasarus): ”Ja, mina kära vänner, det skall genast ske efter ert önskemål; men jag skulle gärna vilja att den store, helige Mästarens också var hos er! För en halvtimme sedan gick några greker förbi här, och jag frågade dem om något nytt hade hänt vid högtiden. Ty jag stannade endast en timme i Jerusalem och skyndade sedan hem på grund av det mycket irriterande vilda festandet, och kunde därför inte heller ha kännedom om något hände därefter.

[17] Då sade grekerna: ’Vi har hört att den berömde magikern från Galiléen håller på i templet; men vi såg honom inte, ty vi kunde inte komma in på grund av den stora trängseln.’ Så sade de två grekerna till mig. Jag sände genast några av mina tjänare för att närmare undersöka saken och genast bringa mig bud, så att jag sedan kunde gå dit, söka upp Honom och bjuda Honom som min allra käraste gäst; men de utsända tjänarna har ännu inte återvänt. – Säg mig, ni kära vänner, har ni inte också hört något sådant i staden?”

[18] Denna fråga satte lärjungarna i stor förlägenhet, och de visste inte vad de skulle svara. Men Jag satte genast stopp på deras korta tvekan, genom att just i samma ögonblick träda in i Lasarus rum och hälsa honom som en broder. Då blev Lasarus överväldigad av glädje, och hans båda systrar grät av salighet över att Jag äntligen hade kommit åter. Kort sagt, hela Lasarus hus fylldes nu av en glädje som ännu aldrig tidigare upplevts.

[19] Allt sattes omedelbart i verket för att förbereda en allra bästa och mest praktfulla måltid åt oss. Detta fick naturligtvis ingen sann jude eller farisé kännedom om, ty något sådant före solnedgången skulle ha vanhelgat den stora sabbaten i högsta grad. Men denna sabbat hade alla fariséer i templet alldeles för mycket att göra, liksom deras tjänare, och därför kunde redan i Betania mycket ske som templet aldrig fick veta. Under måltidens förberedelse gick vi ut på den redan bekanta höjden, slog oss ned på gräset under de skuggande palmträden, och Jag berättade för Lasarus hur det hade gått för Mig i templet.

[20] Då nedtecknade också Johannes och Matteus evangeliet, men naturligtvis endast huvudpunkterna, med hänvisning till de flesta omständigheterna i övrigt.

[20] Och när Lasarus hörde Mig förklara Jesajas fjärde och femte kapitel, sade han: ”Ja, Herre, det stämmer så exakt överens med vår tid och dess människor, att det inte finns någon enda punkt, hur liten den än må vara, som man kunde säga inte passar här! Ja, det är då mycket förståeligt att tempelmännen har siktet inställt på Dig! Åh, denna läxa var mycket nyttig för dem; ty dessa herrar beter sig redan som om de själva vore gudar och änglar!”

20. Förutsägelse för den nuvarande tiden

[1] Min vän, såsom det nu är, så skall det åter vara om nära tvåtusen år efter oss, och början därtill skall komma långt tidigare. Här är judendomen nu mycket värre än hedendomen – ty hos hedningarna har förnuftet ännu något värde, medan det hos judarna trampas under fötterna –; men på den tiden skall Min lära, alltså kristendomen, vara värre än nu judendomen och hedendomen tillsammans. Då skall en stor vedermöda komma över människorna.

[2] Det sanna och levande trons ljus skall slockna, och kärleken skall helt kallna. De rika människornas högmod skall överstiga alla gränser, och härskare och präster skall upphöja sig mycket högre, än judarna nu upphöjer sin okände Jehova och hedningarna sin Zeus.

[3] Men Jag skall då också från tid till annan uppväcka män och kvinnor och ge dem det rätta ljuset, och detta ljus skall ständigt bli större och mäktigare och till sist uppsluka alla den stora skökan Babels verk. Förundra er därför inte över att det är så nu; ty så har det ofta varit, ja värre, och det skall en gång bli ännu värre.

[4] Världen skall alltid förbli värld; men Jag skall ändå ständigt leda de Mina och låta Min dom bryta fram över världen, när den blivit så ond att vid sidan av dess göranden och låtanden inte längre ens en gnista av det sanna livets ljus från Gud kan bestå.

[5] Nu hade det gått så långt, att utan Johannes och utan Mig skulle varje gnista av sann gudskunskap i hela Judalandet ha kvävts, och därför var det nödvändigt att Jag Själv kom in som människa i denna värld, för att återbringa det förlorade livets ljus åt alla människor som ännu är av god vilja och på nytt visa dem vägarna till sann kunskap om Gud. Det skall visserligen ännu bli mången kamp mellan Mina barn och världens barn, ty de Mina skall på jorden alltid vara färre än världens barn; men till slut skall de Mina dock segra över hela världen, och denna skall inte mer kunna skada dem. Ty hur hård och oförstörbar materien än må synas er, så skall den till sist ändå vika för andens makt.

[6] Gud är dock ensam Herren över allt och vet bäst vad, hur och varför Han tillåter det ena och det andra, förordnar det och därjämte utgjuter det rätta ljuset bland människorna samt med allt allvar bevarar det bland Sina barn, så att ingen skall kunna säga: ’Om det funnes en allvis Gud, som har skapat allt som uppfyller det oändliga rummet, så måste Han ju förena insikt med kärlek i den grad att Han åtminstone uppenbarade Sig för Sina förnuftiga och tänkande skapade varelser, som människorna är, så långt att de därav kunde inse att Han är den sanna grunden till alla ting, vad människorna har att vänta av Honom och hur de skall leva, så att denna förväntan blir uppfylld i dem.’

[7] Om Gud aldrig och på intet sätt uppenbarade Sig för människorna, då skulle de också ha fullkomlig rätt att inte tro på någon Gud alls och att slå ned varje människa som av sig själv sade att det ändå finns en Gud eller flera osynliga gudar, och säga: ’Vad angår din dåraktiga fantasigud oss? Om han finns, så må han visa sig och låta oss veta vad han vill med oss! Gör han det inte, så finns han i sanning ingen annanstans än i den fördärvade inbillningen hos en sinnesförvirrad dagdrivare!’

[8] En Gud, fullkomligt medveten om Sig Själv som centralpunkten för all visdom och makt, skulle bland människor, som Hans mest fullkomliga verk, ha tagit en förnuftig hänsyn i den mån att Han någon gång uppenbarade Sig för dem och visade dem varför de är här och vad Han vidare avser med dem. Om detta däremot inte är fallet, och Han i sanningens fullhet inte en eller flera gånger kan påvisas som existerande, så finns Han heller inte; och den som då talar eller skriver något om Guds existens förtjänar att bli klandrad och tillrättavisad på strängaste sätt.

[9] Ty det räcker att människan, begåvad med allt förnuft och insikt och helt klar över Sig själv, måste bära alla de mest upprörande bördor som livet oförskyllt ålägger henne, än mindre att hon för ingenting och intet skall låta påtvinga sig hårda och mot all natur stridande lagar av en Gud som inte existerar någonstans. Ty en Gud, som endast uppenbarar Sig för oss människor genom tungan på en sinnesförvirrad och arbetsskygg narr, är antingen ingenting annat än ett hjärnspöke i en sådan nämnd narrs fantasi, eller också blott en rå, dum och blind kraft, som bara besitter så mycket självmedvetande och förstånd att den utan skam för att bli hånad endast vågar uppenbara Sig hemligt och försiktigt för en mycket dum, okunnig och godtrogen narr som varken vet eller förstår något.

[10] Se, att driva sådana slutsatser mot Gudomen skulle varje förnuftig människa ha rätt till, om Gudomen aldrig och på annat sätt visade och uppenbarade Sig för människorna än endast genom det lata och värdelösa prästerskapet!

[11] Men låt oss gå tillbaka ända till Adam, så skall vi finna många korta, på varandra följande tidsperioder, under vilka Gud uppenbarat Sig för tusenfalt tusen människor på ett synnerligen minnesvärt sätt och låtit dem få kännedom om Sin vilja tillsammans med Sin visaste avsikt med människorna; men eftersom människan utan bevarandet av sin allra friaste vilja inte alls skulle vara människa, handlade hon också med det gudomliga ordet inte en hårsmån annorlunda än med ordet från en människa.

[12] En liten del ägnade ännu en tid sin uppmärksamhet åt detta; men den största delen glömde det snart helt och hållet, och till sist ansåg de allt vara fåfänga påfund och struntprat från människorna, njöt världens nöjen i fullaste mått och betraktade de visa som dårar och drömmare, som på grund av ett högst osäkert och icke bevisbart himmelrike därborta trampade det verkliga himmelriket på jorden under sina fötter.

[13] Genom sådana uppfattningar gick tron på en sann Gud å ena sidan helt säkert förlorad, och detta desto mer, eftersom å andra sidan det lata prästerskapet genom sin mest själviska förvanskning av det uppenbarade Gudsordet med tiden ändå måste ha fått de nyktra och moget tänkande människorna att inse, att de med en sådant uppenbarad Guds vilja borde känna sig ännu dummare än den dummaste människan på jorden. Lärorna var blott ytterst obegripliga mysterier, som ändå hölls heliga av den fullkomligt blinda mänskligheten, då man själv ansåg sig alldeles ovärdig att någonsin kunna förstå sådana höga, djupa och allra heligaste hemligheter.

[14] Eller är det annorlunda i vår tid? Går inte det dumma, blinda folket in i templet och tillber Skriften? Men vad som står däri vet det lite eller ingenting om, och känner heller inget behov av, eftersom det redan är fullkomligt nöjt med att den av Gud helgade prästen förstår detta, och den vanliga människan behöver inget annat än det prästen säger åt henne, och att hon gör vad prästen vill; ty prästen vet ju helt säkert varför.

[15] Men om det från mänsklighetens sida alltid förhåller sig så med det uppenbarade Gudsordet och Guds vilja, är det inte konstigt att människorna redan hundra år efter även en så storslagen uppenbarelse av sanningen knappt vet eller tror mer än de sovande barnen om vad de i vaket tillstånd gjort och uträttat? Men Gud låter sig ändå aldrig hindras, utan uppenbarar Sig för människorna på de mest mångfaldiga sätt, så att människan vid minsta eftertanke snart kan inse att det här inte har handlat om naturliga ting.”

21. Äkta och falska profeter

[1] (Herren:) ”Till största delen uppenbarar sig Gud genom munnen på fullständigt uppväckta profeter. Sådana profeter är för den mer uppväckta människan alltid mycket igenkännliga – för det första genom deras skrivna och talade ord, för det andra genom många mirakelgärningar, till exempel att de i nödfall i förväg kan förkunna framtida händelser för människorna, så att de kan omvända sig och bättra sig och be Gud att vända det förutspådda olyckliga från dem, såsom skedde i Nineve. För det tredje kan sådana äkta profeter, väckta av Guds vilja, även bota sjuka genom sina böner och genom handpåläggning, om helandet främjar frälsningen av den sjukes själ. Och för det fjärde kan de i förening med Guds vilja också utdöma straffdom över den oförbätterliga mänskligheten, eller tvärtom välsigna ett folk.

[2] Genom sådana och flera andra kännetecken är de äkta profeterna, som väckts av Gud, mycket lätta att skilja från de falska, och särskilt lätta därigenom att de rätta profeterna alltid är fulla av ödmjukhet och kärlek till sin nästa, medan de falska profeterna framträder i allehanda pråliga och på annat sätt märkta skepnader, är fyllda av högmod och skränande själviskhet, visar sig endast på vissa helgade platser, talar lite – och det mycket dumt och meningslöst – och vid vissa tillfällen utför olika falska tecken med helt hemlighållna naturliga medel – och ve den som försökte härma dem! – medan den äkte profeten aldrig döljer sina sanna mirakel, utan dessutom uppmuntrar och uppmanar människorna att även de kan uträtta likadana tecken på samma sanna och goda sätt.

[3] Eftersom det på detta sätt är mycket lätt att skilja de äkta profeterna från de falska, och varje nykter människa därur väl kan förstå att det på fullaste allvar finns både äkta och falska profeter – där de senare aldrig skulle ha existerat om de äkta profeterna inte hade funnits där först – kan människorna därigenom också lätt inse att det finns en sann Gud, som aldrig låter människorna vandra helt övergivna på jorden, utan alltid uppenbarar Sin vilja för dem och ständigt visar Sin stora och visa avsikt med dem.

[4] Denna typ av uppenbarelse är för människor som vill ta del av den, den mest hälsosamma, eftersom de därigenom inte tvingas på något

extraordinärt sätt. Vid de endast sällan förekommande stora uppenbarelserna vinner människorna mycket mindre för sina själar, eftersom sådana uppenbarelser snarare utgör en dom över den fördärvade mänskligheten än någon verklig frälsning.

[5] När Adam hade syndat inför Gud i paradiset på denna jord, genom att han som människa med fri vilja inte ville underkasta sig den för honom välbekanta viljan från Gud, fick han snart uppleva en stor uppenbarelse av Gud och ångrade då sin synd; men denna stora uppenbarelse var för honom en dom.

[6] Därpå kom flera gånger en stor uppenbarelse av Gud till människorna på grund av världens fördärvade barn, som bodde i låglandet; men för världens barn var den alltid en dom. (Se ”Guds hushåll”, ”Household of God”, 3 volymer av J. Lorber)

[7] På Noas tid kom åter en mycket stor uppenbarelse av Gud till människorna; men för människorna var den en mycket stor dom.

[8] På Abrahams tid skedde åter en stor uppenbarelse, och detta på grund av de fullständigt fruktansvärt fördärvade invånarna i Sodom, Gomorra och de tio mindre städer som omgav dessa två storstäder. Den var återigen en dom över dessa människor; Döda havet är än i dag ett talande vittne därom.

[9] Fadern Jakob fick återigen en stor uppenbarelse av Gud; men hans barn måste betala priset för den i Egypten.

[10] På Mose tid skedde en ny, överväldigande uppenbarelse av Gud, och Guds dundrande ord måste ingraveras på stentavlor för människorna. Men vilken fruktansvärd prövning var inte denna uppenbarelse av Gud, särskilt för de egyptier som blivit alltför blinda, högmodiga och omänskliga, vars främsta stolthet då helt krossades; men inte heller israeliterna gick fria från konsekvenser.

[11] När israeliterna under Josua lämnade öknen, skedde åter en stor uppenbarelse av Gud, och det mäktiga Jeriko försvann från jorden.

[12] Så var det under Samuels och Elias tid och även under de andra fyra stora profeterna; och se efter vilka prövningar som följde på detta! Inte heller de mindre profeterna sändes till världen utan att det medförde prövningar.

[13] Nu är Guds största och mest omedelbara uppenbarelse för människorna inför era ögon; men den efterföljande stora domen över judarna kommer inte att låta vänta länge på sig.

[14] Från och med nu kommer under nästan hela 2 000 år otaliga siare och profeter att väckas, eftersom också ett ännu större antal falska profeter och till och med ytterst högmodiga, maktlystna och helt kärlekslösa falska Kristusgestalter skall uppstå. Då kommer prövningarna också att fortgå utan avbrott, och det blir sällan någon härskare som inte, på grund av sitt mörker, får utstå en svår prövning tillsammans med sitt folk. 

[15] Mot slutet av den angivna tiden skall Jag också ständigt väcka större profeter, och med dem kommer prövningarna att öka och bli mer omfattande. Då kommer stora jordskalv och mycket förödande stormar, stora prishöjningar, krig, hungersnöd, pest och många andra olyckor, och som Jag redan tidigare har påpekat, kommer tron – utom hos ytterst få – inte att finnas bland människorna, som i människohögmodets is kommer att helt förfrysa, och folk kommer att angripa varandra.

[16] Människorna kommer också att varnas genom siare och särskilda tecken på himlavalvet, men endast de få som är Mina kommer att ta dem till sig, medan de världsliga människorna kommer att betrakta allt detta som sällsynta naturfenomen och håna det inför alla dem som ännu tror på Mig.

[17] Men därefter skall ske en allra största uppenbarelse genom Min återkomst till denna jord; men denna uppenbarelse skall föregås av en allra största och skarpaste dom och följas av en allmän rensning av de världsliga människorna genom eld och dess projektiler, för att Jag därefter själv skall kunna upprätta en helt annan plantskola för sanna människor på denna jord, som sedan skall bestå intill tidens slut för denna jord.

[18] Detta har Jag nu sagt er i förväg, så att ni inte anser att det efter Mig kommer att bli lika fullkomligt som i Mina himlar. Ja, några få kommer visserligen att vara lika Mina änglar – men många kommer att vara långt värre än människorna är i denna vår tid.

[19] Men ni får inte förargas över allt detta; ty Jag har ju redan ofta sagt er alla, att människan utan sin helt fria vilja inte alls vore någon människa, utan endast ett människoliknande djur.

[20] Sådana människor skulle man i bästa fall kunna dressera likt djur till någon syssla, men man skulle aldrig kunna föra dem till den insikten att ett sådant arbete är gott och nyttigt för den sanna människan såväl som för djurmänniskan, så att de sedan själva beslöt sig för att i rätt tid utföra sådana nyttiga arbeten.

[21] Den människa som syndar mot lagen visar därigenom att hon är en fri människa, likaväl som den som frivilligt håller lagen. Därför skall ni inte döma och fördöma någon människa, utan endast med allt tålamod och all mildhet undervisa henne och visa den vilsegångna den rätta vägen. Vill hon vandra den, så är det gott och väl för henne; men vill hon det inte, så skall ni därför inte heller utsätta henne för något tvång, utan högst skilja henne från en bättre och renare gemenskap – ty en människa som tvingas till tro är tio gånger sämre än en öppet otroende och avfälling.

[22] Se på fariséerna! Det är alla endast skenbart tvingade troende; men i sina hjärtan tror de ingenting alls och gör bara allt det som de själva begär.

[23] Se därför noga till, när ni i Mitt namn åter väljer efterträdare bland er, att ni först och främst inte tvingar någon, och för det andra inte väljer någon som ni redan på förhand kan se vill inta ämbetet av världsliga intressen.

[24] Ni kommer visserligen att vara uppmärksamma på detta, men ändå kommer många att inträda i ert ämbete, dels på grund av yttre tvång, dels i hopp om att finna bekvämlighet och lättfärdiga förmåner i ert ämbete. Men dessa kommer av Mig alla att räknas till Antikrists här, och deras handlingar kommer inför Gud att vara avskyvärda och likna ett ruttnande lik.

[25] Sannerligen säger Jag er: Alla era efterträdare som inte är kallade av Mig, utan enbart tränade av människor i vissa världsliga skolor för att ta över ert ämbete, kommer Jag inte att godkänna; ty endast Antikrist skulle på det sättet kvalificera sina lärjungar.

[26] De som ni lägger händerna på och döper i Mitt namn, de skall fyllas med Min ande; dessa är också de som Jag Själv till alla tider utser till era efterträdare och bekräftar genom den sanna utdelningen av Min ande.

[27] Men i senare tider kommer det att finnas mycket få av dessa, eftersom Antikrist kommer att utvidga sitt välde alltför mycket; men när han tror sig vara som högst i världen, då skall han också störtas för evigt! – Har ni nu förstått detta klart och tydligt?”

22. Antikrists signalemente

[1] Då sade Min älskade Johannes: ”Herre, det tycks knappt vara värt mödan att anstränga sig för dessa dumma människor! Ty om det allra klaraste livets ljus, som Du nu har gett människorna, så snart åter blir förmörkat genom Satans ständigt segerrika arbete, varför skulle då människorna först få nåd med Ditt livets ljus? Sannerligen, om detta vore frukten av Din gudomliga lära, skulle det nästan vara som att – när man undervisar världens människor i Din lära – kasta Din livspärla åt alla världens grisar till det allra grövsta frosseri. Man borde inte ge dem det ädla stoffet alls, så kan de varken förstöra eller förorena det!”

[2] Jag sade: ”Ja, Min vän, för de människors skull som inte tror och som dessutom kommer att förvanska det de hör av Min lära för världslig vinning, ges inte livets lära från Mig; ty för sådana människors själar har Jag ännu oändligt många och stora skolor i hela oändligheten för möjlig och vidare utveckling.

[3] Endast för Mina sanna barn på denna jord ger Jag denna lära, och dessa ingår också i den verkliga frälsningen från den eviga döden. Dessa kommer alltid att bevara denna lära ren och aldrig låta sig underordnas världens bedrägeri, utan de kommer att hålla fast vid livets eviga sanning med diamantfast styrka.

[4] Vad har vi med alla dessa världsliga människor att göra? De har fått möjlighet att träda in i Guds barns led. Vill de det på allvar, skall de inte hindras; vill de det inte, skall de göra som de vill, och då behöver ni inte längre bekymra er om dem!

[5] Se, så förhåller det sig! Jag har inte kommit för att befria världen från dess gamla domsförbund, utan endast för att göra Mina barn fria från världen och dess domar. Och det som Jag nu gör och hur Jag gör det, det skall också ni och era efterföljare göra i framtiden.

[6] Det som på denna jord enligt Min ordning skall lösas, det skall också ni lösa; och det som ni då löser, det kommer också genast att lösas hos Mig i himlen. Men det som inte skall lösas, låt det förbli bundet, eller om någon inte respekterar att ni löser det, låt honom då förbli i sina bojor och bind honom, så att ni får ro från den bundne. – Och sannerligen säger Jag er, han kommer också inför Mig i himlen att vara bunden och under lång tid förbli slav under sin mörka världsliga vilja! – Se, så förhåller det sig!”

[7] Johannes sade vidare: ”Men hur skall vi känna igen sådana mörka antikristliga personer? För nu förstår jag riktigt väl att Din lära kommer att tas upp av många, och särskilt av de många magiker som kommer att använda den för att försköna sina trolldomskonster. Åh, ge oss också tydliga kännetecken, så att vi snabbt kan känna igen dem och genast agera mot dem!”

[8] Jag sade: ”Ni kommer mycket lätt att känna igen dem på deras handlingar! Ty på törnen växer inga druvor, och på tistlar inga fikon. Den som ger något och ändå vill ta tillbaka mer, han är verkligen inte Min lärjunge! Ty se, Jag ger allt för de som är Mina, till och med livet av Min egen kropp i slutändan, och Jag tar inget offer från någon i denna värld, utan Jag vill bara att människan älskar Mig över allt, så att Jag sedan kan ge henne ännu mer och ännu större saker.

[9] Tror ni att även Antikrist kommer att göra så? Åh, absolut inte! Han kommer att ge sina anhängare fruktansvärt lite – kanske inget annat än tomma, påhittade löften om den stora framtiden – men i gengäld kräva enorma offer, precis som tempeltjänarna gör nu, som tar betalt för sina flera armlängds långa böner. Men dessa böner gagnar ingen, varken för denna värld eller ännu mindre för livet efter. Se, precis så kommer Antikrist att göra, och de Mina kommer mycket lätt att känna igen honom, hans lärjungar och bekännare på dessa tomma och meningslösa frukter!

[10] Vad gör fariséerna nu med syndare av alla de slag och typer? Se, de tar emot ett syndoffer, antingen i pengar eller i andra rikliga offer, och ger därmed syndarna ett frikort för redan begångna synder och även för dem som en människa, som det finns gott om i denna rika värld, tänker begå i framtiden. De säger till människorna: ’Det är bättre för er att offra än att hålla den stränga lagen!’ På så sätt upphäver tempeltjänarna Guds bud och sätter istället upp sina mest själviska världsliga lagar, där deras enda mål är ett bekvämt liv på bekostnad av den fattiga, blinda mänskligheten.

[11] Se, precis så kommer Antikrist att göra, liksom alla hans lärjungar, och ni kommer att känna igen honom mycket lättare på det! Och när hans lärjungar över hela världen ropar med vidöppna munnar: ’Se, här är den sanne Kristus!’ eller ’Där är han!’, så kommer ingen av de Mina att tro på dem! Men lämna världens sanna barn och kalla inte på dem, så att ni får frid från draken och dess anhängare; ty under en tid kommer han att ta åt sig stor makt och behandla sina fiender mycket illa. Men just genom detta kommer han att bringa sitt eget domslut och sin undergång över sig.

[12] Jag kommer då under samma tid att låta människorna skapa olika stora uppfinningar, som likt glödande pilar kommer att tränga in i Drakens mörka salar och fullständigt förstöra hans usla bedrägerier och falska underverk. Han kommer att stå där nästan naken, till skam för sina ivrigaste anhängare, som snart kommer att vända sig bort från honom i stora skaror.

[13] Oroa er därför inte för vad som med tiden skall bli av Min lära; ty endast Jag vet allt som skall ske i denna värld och vad som måste tillåtas, så att det till sist även skall bli ett ljust liv i den blinda världen!

[14] Men det går inte så snabbt som ni kanske tror; ty endast Jag känner livets element på denna jord och vet bäst vad som krävs för att med tiden föra dem till ett högre livsljus. Fråga därför inte mer och var glada till sinnes!

[15] Se, Mig väntar ännu mycket ovanliga och svåra möten i denna värld, som egentligen inte kommer att dröja länge! Men ni kommer därför inte att märka någon sorg hos Mig. Kommer vad som komma vill, Jag ensam är Herren! Över Min visdom och Min vilja kan ingenting stå. Det som sker och ännu kommer att ske är beräknat och bestämt ovanifrån och har sitt allra heligaste skäl; men den som är med Mig i hjärtat, i kärleken och i viljan, honom kan världens största ondska aldrig skada. Den som däremot endast är ett med Mig i visdomen, han kommer i världen att möta många svåra strider; ty världen kommer i sin materiella förståndskraft aldrig att förstå att dess till synes viktiga ting inför anden egentligen är intet. – Nöj er med detta och var nu helt glada till sinnes med Mig!”

23. Varelsernas stora mångfald och deras syfte

[1] Efter detta Mitt tal blev alla glada, och Marta bjöd in oss till middagen. Vi åt och drack mycket lättsamma och var på ett mycket glatt humör, och Lasarus berättade för Mig allt vad han hade fått stå ut med från tempeltjänarna under Min frånvaro, och hur han till slut, trots all sitt tålamod, blivit så irriterad att han nästan blev sjuk.

[2] Särskilt berättade han, genom att säga (Lasarus): ”Herre, på jorden finns inget insektsliknande väsen som är så påträngande och besvärligt! Man blir aldrig av med dem, hur man än försöker. Hotar man dem med Roms lagar, så försöker de under flera dagar visa för en, som slingrande ormar, att de ensamma har all rätt och att ingen världslig lag kan röra dem – att de är de enda lagstiftarna för hela världen. Varje människa, utan undantag, skall enligt dem helt och hållet förvänta sig väl och ve från dem.

[3] Under deras argument blev jag alldeles ursinnig och var nära att ta itu med de ohyggliga rackarna, och jag förbjöd dem att någonsin beträda mitt hus igen. Men det var till ingen nytta. Idag har jag drivit ut tio, och redan imorgon har tolv nya kommit in och börjar på samma oskyldiga och smidiga sätt med samma ämne som fick mig att förbjuda deras föregångare att komma in, och uppträder som om ingenting alls hade hänt mellan oss!

[4] Denna månad var jag ändå, mot en stor betalning, tvungen att låta bemanna alla vägar till mitt hus med romerska vakter, med den allra strängaste befallning att ingen tempeltjänare fick komma in. Då fick jag visserligen en tid av yttre lugn, men inget inre, ty dessa mest fräckaste tempeltjänare skickade alla möjliga hotbrev till mig och trakasserade mig på alla möjliga sätt, eftersom de inte längre fick göra det personligen. Om Du, o Herre, bara ville befria mig från denna plåga, skulle jag redan här i världen vara fullkomligt lycklig!

[5] Nåväl, under dessa tre dagar kommer nog ingen från templet, och därför har jag låtit avlösa vakterna för den tiden. Men efter de tre högtidsdagarna kommer jag nog att sätta tillbaka dem, annars får jag ingen ro från de påträngande tempeltjänarna. Jag vet mycket väl att Ditt stora mirakelulösa helande för ett halvår sedan och att jag visade Dig min vänskap är den egentliga huvudorsaken till att tempeltjänarna förföljer mig så. Men om jag säger det till dem som skäl, godtar de det inte, utan säger att den enda orsaken är att jag inte ville lämna dem åtminstone 8 –10 tjänare. Jag sade till tempeltjänarna: ’Då får ni ordna det med tjänarna! Ni kan få dem alla om de vill gå till er!’ Men de svarade: ’Det säger du bara för syns skull; du avråder i hemlighet dina tjänare, och därför går de inte till oss! Du kommer att få en hård räkenskap inför Gud!’ Så fortsatte det på det sättet, och därför tog jag romerska vakter. Vad som vidare kommer ur det, det vet Du!”

[6] Jag sade: ”Låt allt detta vara; du kommer inte längre att behöva vakterna. Jag skall ställa en väktare vid din sida som är mäktigare än alla romerska och grekiska legioner tillsammans! Imorgon låter vi högtiden och dess tokigheter passera obemärkt förbi; men i övermorgon, när högtiden firas som mest storslaget, skall Jag återvända till templet och visa judarna en spegel av deras dödssynder, så att de skäms och måste gömma sig för folket för att undgå dess stenar. Låt oss därför nu bara vara lugna och glada; denna gång är vi säkra från deras intrång!“

[7] Petrus sade här: ”O Herre, om Du skulle verka här som vid Eufrat, då skulle de mörka snart få en helt annan uppfattning om Dig!“

[8] Jag sade: ”Du talar som du nu förstår saken; men om några år kommer även du att tala helt annorlunda! Se, betrakta den stora mångfalden av blommor på fälten, den stora variationen bland växter, träd och deras frukter, sedan den stora olikheten bland djuren i vattnet, på land och i luften, likaså de mycket olika mineralerna och de helt olika stjärnorna på himlen! Kan du ge Mig orsaken till all denna mångfald och skillnad? Säger inte ditt allra enkla förnuft snarare: Att Gud själv inte nödvändigtvis haft någon strängt vis anledning till detta, utan att Han gjort det mer av en slags gudomlig nyck, eftersom Han själv haft något särskilt behag i att pryda Sin jord så färgrik som möjligt och sedan fylla den med lika färgrika varelser? Ty varför ser ett fikonträd helt annorlunda ut än ett äppel- eller päronträd? Varför har de två fruktsorterna inte samma form och samma smak?“

[9] Se, om Gud inte hade haft det stora syftet att på denna jord fostra sina människoskapelser till Sina barn, skulle Han ha kunnat göra jorden mager och mycket enkel, befolka den med bara några få fruktsorter och ett fåtal tama djur – precis som Han gjort på otaliga andra världar, där människoskapelserna inte har samma höga uppgift. Men för att människan på denna jord skulle ha en överordnat förträfflig möjlighet att öva sig i betraktande och tänkande och därigenom lära känna sin viljas fulla frihet, har Gud gjort denna jord till en livets skola och utrustat den så oerhört mångsidigt, att människan från vaggan till graven har tillräckligt att tänka på, göra olika iakttagelser och jämförelser, och välja det ena som gott och behagligt för sig själv och förkasta det andra som något ont som inte behagar henne. 

[10] Så är de otaliga arterna av djur verksamma på de allra mest mångfaldiga sätt, låter sig höras med olika läten och ses med olika rörelser, och människan får här en utomordentlig möjlighet att lära sig nyttiga färdigheter av djuren, förädla dem och överföra dem till större och sammanhängande syften. Så blev fåglar, vissa flugor, skalbaggar, syrsor och till och med grodor de första sånglärarna för människan, och havssnäckorna lärde människan att bygga skepp och segla vida omkring.

[11] Precis som Gud på denna jord har skapat en så enastående mångfald av allt möjligt i alla naturens riken för människornas skull, har Han också låtit människorna själva bli så ytterst olika, både till gestalt och karaktär, att man bland tusen gånger tusen människor knappast någonsin skulle finna två som ser exakt likadana ut. Detta har Gud också gjort därför att människorna skall skilja sig åt i allt och på så sätt möta varandra med större kärlek. Och för att de ständigt skall kunna visa varandra mer kärlek i handling, har de också utrustats med högst skilda förmågor.

[12] Det som sägs om enskilda människor gäller också för enskilda samhällen och till och med för hela folk. Eftersom det är så – vilket tusentals erfarenheter visar – måste man också noga beakta att inte alla människor kan väckas, undervisats eller upplysas på samma sätt. Det som gäller för enskilda människor gäller på samma sätt för hela samhällen och för hela folk.”

24. Domen som kommer över judarna

[1] (Herren:) ”Judarna i Jerusalem behöver en helt annan behandling än galiléerna, samarierna eller hedningarna, och dessa i sin tur behöver olika behandling beroende på deras länder och samhällen.

[2] Man måste överallt först se på vilken grund de står – både enligt naturen och moraliskt. När man har utrett detta kan man bestämma vilka vägar som leder till att man på ett fruktbart sätt kan närma sig dessa människor och vinna dem för sanningen och livets ljus. Därför skulle vi här i Jerusalem åstadkomma dåligt resultat om vi försökte omvända människorna till ljuset med samma metoder som vi använt i Chotinodora, Malaves, Samosata, Serrhe och liknande platser.

[3] Hedningarna befinner sig i alla fall redan djupt i den mörkaste dom. Om Jag där sände ett stort tecken för att bryta deras gamla vidskepelse och deras gamla dom med en ny dom, skulle det inte skada dem, eftersom de genom en mild dom har blivit befriade från den gamla och hårda och nu kan röra sig fritt inom den nya domen genom sin tro på Gud och sin kärlek till Honom. Men om Jag här i Jerusalem – särskilt just nu – skulle göra samma sak som vid Eufrat, skulle många judar dö av skräck och fruktan, och vi skulle då inte ha särskilt många människor kvar att föra evangeliet till. De som ännu överlevde skulle fly från oss, och prästerna skulle gråta, svära och ropa: ’Se, nu har Beelsebub förstört Jehovas verk! Ve oss! Jehova har övergett oss, sitt folk, och överlämnat oss åt djävlarna!’

[4] Jag har bara gjort något litet inför deras ögon – och de skrek redan att Jag var en sabbatsbrytare och förnekare av Gud, och att Jag utförde Mina gärningar med Beelsebubs hjälp! Vad skulle de då säga och göra om Jag just nu skulle förinta templet med allt som finns däri?! Åh, om Jag gjorde det nu, skulle ni uppleva fasor på fasor och till slut plötsligt fly själva. Men eftersom det står skrivet att frälsningen skall gå ut från Jerusalem, måste vi här endast verka genom ord, och i slutändan hellre själva uthärda kroppens död än att skada detta folk med någon sådan övernaturlig kraft, som skulle slita itu dem både fysiskt och andligt.

[5] Ja, Jag säger er: Denna stad och templet kommer inom högst femtio år att bli så förstörda att man inte ens kommer att veta var templet stod; men detta kommer att ske genom romarnas yttre makt. Det blir en mäktig tillrättavisning av Gud, och judarna kommer att fördrivas över hela världen, aldrig mer bli ett folk, och, föraktade av alla andra, leva torftigt bland hedningarna och förtjäna sitt bröd. Detta land kommer att tas ifrån dem för alltid och omvandlas till en öken av hedningarna!

[6] Men detta stora straff som ofelbart kommer att inträffa kommer ändå inte att förstöra människornas själar i detta land på samma sätt som om Jag nu genast skulle ta bort templet framför deras ögon; ty de kommer då att tillskriva det romarnas grymhet, och många kommer att återvända till Gud. Detta domslut skulle däremot helt stänga vägen till Gud, ty de skulle uppfatta det som ett alltför uppenbart och oförsonligt straff från Jehova och hålla fast vid att Han på detta sätt visat Sin högsta och mest oförsonliga vrede, genom att – mitt framför deras ögon och dessutom under en hög högtid – ha låtit templet med det allra heligaste bortföras enbart genom Beelsebub, och därigenom överlämnat dem alla åt honom.

[7] Om inte det arma folket vore inblandat, skulle vi sannerligen inte bekymra oss det minsta om prästerna, även om vi hade tömt templet åtminstone på dess lösa innehåll; men för det fattiga folkets skull, som ändå håller fast vid templet, eftersom det ännu tror på Guds andes närvaro där, vill och kommer vi här under inga omständigheter att åstadkomma någon förstörelse.

[8] Men denna Min kropp, som är templet för den sanne Guds ande, skall rivas ner och byggas upp igen av Mig Själv på tre dagar. Och detta skall bli ett ännu svårare vittnesbörd mot dem och en strängare dom över dem som nu härskar i templet efter eget behag, än om Jag nu tog bort tusen sådana tempel. Ty det som kommer att ske med detta Mitt tempel, det skall beväpna allt troende folk mot ogärningsmännen i templet. Folket skall vända sig bort från dem och finna stöd hos romarna. Detta skall fylla det mycket rika prästerskapet med den största vrede mot romarna. I hemlighet skall de hyra legosoldater från alla håll och vilja driva ut romarna ur landet. Och se – då skall deras slut komma!

Tänk därför inte vidare på detta nu; ty allt skall ske så som Jag nu har sagt er i förväg.

[9] Sannerligen, säger Jag er: Denna jord och hela den nu synliga stjärnhimlen skall en gång förgå – men Mina ord och den som bär dem levande inom sig skall aldrig i evighet förgå! Ty ingen använder ett redskap längre än det kan tjäna sitt syfte; när det väl är helt utslitet ända till kanten, kastar man bort det och skaffar sig ett nytt. Och se – just så gör också Jag!

[10] Men om någon har en gammal vinsäck, som i många år har burit det andliga vinet inom sig – behåller han den då fortfarande, när den blivit skör och inte längre kan hålla vinet? O nej, han tar bort den gamla säcken och skaffar sig en ny. Se, på samma sätt gör också Jag – liksom med ett träd som blivit gammalt och murket, så också med en värld som blivit gammal och murken. Ty när alla Mina tankar och idéer, som Jag lagt ned i en värld, har övergått i ett fritt, självständigt, rent andligt liv, då är en sådan jord inget annat än ett tomt hölje, som inte längre kan bära fram och mogna något nytt och kraftfullt liv. Då upplöses det tomma höljet, och i dess ställe träder en ny jord, fylld med nya livsfrön.”

25. Varför materia är förgänglig

[1] En av judegrekerna sade: ”Men Herre, när Du nu åter är så villig att uppenbara för oss så utomordentligt stora ting, var nådig och ange också grunden till varför ingenting materiellt i sitt slag kan bestå för evigt! Klippor vittrar sönder, de största träd – som i närmare två tusen år trotsat alla stormar, såsom urcedrarna i Libanon – dör och förmultnar så att ingenting blir kvar av dem. Sjöar och hav torkar ut, och kort sagt ser man över hela jorden inget annat än sådant som ständigt uppstår och förgår. Endast på den stjärnbeströdda himlen tycks allt ännu vara som förr; samma stjärnor med sina oföränderliga lägen, som Adam såg, är fortfarande desamma – oföränderliga och oförgängliga. Men om Du säger att även de en gång skall förgås, då uppstår den mycket viktiga frågan: Om dessa, enligt Din utsaga, ofantliga världskroppar redan har bestått genom en outsägligt lång rad av våra jordår, skulle de då inte lika gärna kunna bestå för evigt? Var är tiden för deras första tillblivelse? Vem kan mäta den och räkna den i år eller till och med i årtusenden? För vårt mänskliga förstånd förefaller de lika gamla som evigheten själv och skulle lika gärna kunna fortsätta genom hela evigheten. Varför måste de då till sist ändå förgå?”

[2] Jag sade: ”Min vän, just därför – eftersom de egentligen inte är någon materia, utan i sitt inre endast något andligt som blivit bundet. Jag har ju redan vid ett annat tillfälle sagt er hur allt synligt skapat inte är något annat än en Guds tanke, fasthållen genom Guds allsmäktiga vilja.

[3] Så länge en stor Guds tanke hålls fast genom Hans vilja, framträder den också som något som består för sig självt och är därigenom i viss mån avskild från de otaliga andra tankarna, för att den inom sig själv skall stadgas och för alltid bli ett självständigt jag. Men när Guds tanke inom den har fullgjort denna uppgift och blivit fri och självständig åt alla håll – varför skulle den då fortfarande hållas fast genom den gudomliga viljans makt och förbli helt avskild från alla andra stora Guds tankar?

[4] När en människa har uppnått fullständig inre, andlig mognad – vilket var syftet med hennes materiella kropp – varför skulle hon då fortfarande behöva bära omkring på kroppen på ett alltmer ansträngande sätt? När en människa har byggt ett hus och det är helt beboeligt, skulle hon då lämna kvar byggnadsställningen kring det färdiga huset? Eller när du har kokat köttet i en gryta tills det är ordentligt mjukt och ätbart, skulle du då behålla köttet tillsammans med grytan? Nej, du tar köttet med buljongen och kastar bort den tomma grytan! Se, därför har allt på denna värld dess bestämda tid!

[5] Du ser ett träd som på våren är fullt av knoppar. Skulle du då inte också säga: ’Varför dessa förgängliga knoppar?’ Men knoppen sväller, vecklar ut sig mer och mer, och snart kommer blad och vackra, graciösa, doftande blommor fram. Du beundrar dem eftersom de behagar dig så mycket. Men de börjar snart vissna och falla av. Då frågar du igen, irriterad: ’Varför måste denna största prakt och högtidliga skönhet hos trädet förstöras?’ Ja, du har rätt: ett blommande träd skulle alltid vara vackert att se på. Men av att bara betrakta det blir ingen människa mätt, och därför måste blomman, som tjänat till att ge liv åt fröet, tas bort när dess uppgift är fullgjord, så att den verkliga frukten kan utvecklas fritt. Och snart ser du många söta frukter på trädets grenar, till stor glädje för dig. Skulle då frukterna också för evigt vara förenade med trädet?”

[6] Den judiske greken, som var medborgare i Jerusalem, sade: ”Det, o Herre, förstår jag väl. Allt följer av varandra, och det sker säkert så långt och så länge, tills alla de många processerna leder till något huvudsyfte. Men varför måste då också trädet, som under många år har gett människorna goda frukter, till sist dö, ruttna och helt gå under? Det har ju tjänat väl, och ändå måste det ge plats åt ett annat!”

[7] Jag sade: ”Se, all materia är ett tillfälligt kärl som rymmer en viss mängd av det andliga livselementet! Från detta frigörs varje år en bestämd del, blir fri och stiger upp till en högre livssfär. Efter ett större – eller ofta även mindre – antal år på denna jord har dock den sista gnistan av livselementet lämnat det redan hårdare och mer oanvändbara trädet och gått över till en högre livspotens, och trädet står då livlöst kvar.

[8] Skulle man nu blåsa nya livselement i det gamla, hårda och oanvändbara trädet, så att de förstörs av trädets redan alltför grova materia, på samma sätt som även det bästa vin förstörs, om man dumdristigt häller det i ett gammalt, orenat kärl? Är det då inte klokare att hälla det nya vinet i nya och rena kärl och helt förkasta det gamla, särskilt när man har nya kärl i stor och outtömlig mängd? – Vad anser du om detta?”

[9] Judegreken sade: ”Herre, här tar alla åsikter slut! Du ensam har den högsta visdomen och känner till alla förhållanden i hela skapelsen och har därför i allt ensam helt rätt. Vi kan bara fråga Dig och trofast ta emot allt som Du säger. Allt är alltså som Du, o Herre, nådigt förklarar det för oss. I detta ligger också det största och mest livgivande beviset på att just Du i Din ande från evighet har ordnat och skapat allt som någonsin finns i hela oändligheten.

[10] Din lärjunge Johannes har i sin inledning till de nedtecknade orden från Din mun gett Dig det mest riktiga och sanna vittnesbördet, när han säger: ’I begynnelsen var Ordet, Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Ordet blev kött och bodde bland oss. Han kom till Sina egna, och de kände inte igen Honom.’

[11] Se, Herre, så är det verkligen! Du kom till oss människor, och hur få var det inte som kände igen Dig, och hur många känner fortfarande inte igen Dig, trots alla Dina stora tecken och visaste undervisning! Det är verkligen anmärkningsvärt hur ofattbart dumma och förblindade människor kan vara!”

[12] Jag sade: ”Så är det verkligen, men du kan ändå inte göra något åt det; för vi får inte ta ifrån dem deras fria vilja, annars skulle de upphöra att vara människor. Att ge dem fler tecken vore ett förgäves arbete, för det skulle inte leda till något annat än det Jag redan har förklarat för er när ni trodde att jag också här borde uppenbara tecken som vid Eufrat.

[13] För detta folk har vi endast ordet; för den som ordet inte öppnar ögonen på, öppnar inget tecken ögonen på dem heller. Tecken kommer visserligen att ske inför dem – men inte till deras upplyftelse, utan till deras uppenbara undergång.

[14] Jag säger er: Det sista tecknet som skall ske här i Jerusalem kommer att vara nästan likt profeten Jonas tecken inför Nineve, då han tillbringade tre dagar i magen på en stor fisk. Och på grund av detta tecken kommer då den stora domen över dem att släppas lös, som kommer att uppsluka dessa gärningsmän av allt ont, såsom en eldig drake uppslukar sitt eländiga byte. – Men nu lämnar vi detta och går ut en stund innan solen går ner!”

[15] Det passade alla, och vi reste oss från bordet och gick åter upp på vår kulle, från vilken man också kunde se en del av Jerusalem.

26. Olyckor och sjukdomar

[1] När vi hade slagit oss ner på kullen sade Lasarus: ”Sannerligen, det är en evig sorg över denna stora och vackra stad att den en dag kommer att bli helt och hållet förstörd! Men vem kan hjälpa det, när dess onda invånare själva vill det?“

[2] Jag sade: ”Du har talat väl; ty den som vill något så ont för sig själv, drabbas i evighet inte av någon orättvisa. Jag har ofta varit där och velat samla dem under Mina skyddande vingar, likt en höna som samlar sina kycklingar under sina vingar; men hittills har all möda varit förgäves, och så är de själva helt skyldiga till allt elände som kommer över dem.“

[3] Jag kommer därför aldrig att låta er sakna undervisning och skarpa varningar, så att ändå några kan bli räddade. Och vad Jag Själv nu gör, det skall även ni lättare kunna göra efter Mig, ty Mitt sista och största tecken, som ska verkställas av Mig i Jerusalem, kommer att ge er kraft till detta. Den som hör er, han hör även Mig – ty ni skall endast säga det som Min ande lägger i er mun – och han skall få hjälp; de som däremot förblir i sin gamla envishet, de skall också skörda sina egna frukter.

[4] Eftersom vatten, liksom eld, kan ge döden för människan – om hon faller i ett djupt vatten eller fångas av en stor eldsvåda – borde Jag då därför inte låta vatten och eld finnas kvar på jorden? Åh, absolut inte! Människan har därför förnuft, kraft och fri vilja. Hon känner till både de goda och de farliga egenskaperna hos vatten och eld. Om hon använder dem med klokhet, blir båda elementen till nytta för henne; men om hon avsiktligt eller av stor oaktsamhet faller i ett djupt vatten eller hoppar i en kalkugn, då är hon uppenbarligen – frivilligt eller ibland ofrivilligt – själv ansvarig för att hon mister sitt jordiska liv. Den verkligt förståndiga och försiktigt kloka människan råkar sällan ut för sådana olyckor – och för de som följer Min lära kommer det definitivt inte att ske!”

[5] En judisk grek sade: ”Herre, men överallt räcker ändå inte människans förstånd och all hennes försiktighet till! Ta bara detta exempel: Jag måste i brådskande ärenden resa med båt över det stora havet till Rom. Mitt ute på havet reser sig en storm. Skeppet går på en undervattensklippa och sjunker med alla ombord. Vem bär skulden till denna olycka? Inte jag, och inte heller skeppskaptenen; ty var skulle han veta att en storm plötsligt skulle uppstå, och hur skulle jag kunna ha vetat något sådant?”

[6] Jag sade: ”Min vän, när något sådant händer är det helt säkert något som Gud medvetet tillåter,  och det är ungefär som när någon dör av en sjukdom som är ond och obotlig. Ingen människa på hela jorden behåller sitt jordiska liv för evigt, och därför kan en människa likaväl omkomma i vatten som i eld utan att vara skyldig till det. Jag tycker inte att vi behöver säga mer om detta. Låt oss därför gå vidare till något annat, och mycket viktigare!”

27. Månförmörkelsen

[1] (Herren:) ”Se, solen har redan gått ner, himlen är klar, och några stjärnor börjar synas. I öster stiger fullmånen just upp över den något disiga horisonten. Om ungefär två timmar kommer en månförmörkelse att ske, på helt naturlig väg, när jorden står mellan solen och månen. Bland Jerusalems folk, och särskilt bland de dumma fariséerna, kommer detta att ge upphov till ett stort spektakel, eftersom månen nästan helt kommer att försvinna under ungefär en halvtimme. Det kommer att gråtas och stora offer kommer att läggas i gudskistan; vi däremot kommer att betrakta detta lilla naturspel med helt lugna ögon och glädjas åt det.

[2] För övrigt är detta helt naturliga fenomen mycket fördelaktigt för vårt nuvarande arbete; både prästerna och folket tolkar det som ett tecken på Guds vrede. Folket som står på Min sida kommer då att anklaga prästerna högljutt för att de ville gripa Mig idag, och prästerna kommer att få det svårt. Men de kommer snart att ursäkta sig och lägga skulden på de förhatliga esséerna, och börjar då förbanna och fördöma dem. Under tiden kommer månen åter att visa sig, och prästerna kommer med stort allvar säga till folket: ’Se, ni blinda och dumma människor, nu när vi har dömt Guds största fiender med den makt som endast Gud givit oss, har Hans vrede lagt sig, och vi kan åter andas fritt och i tacksamhet lägga rika offer i Hans skattkista!’

[3] Därefter kommer omedelbart under natten åter en offergång att föreskrivas, och det blinda och dumma folket kommer att offra av all sin kraft. Men Mina många anhängare kommer inte att delta mycket i offergången, och många av de närvarande esséerna kommer att utmana fariséerna och hålla en motpredikan om månförmörkelsen, som kommer att bli synnerligen anmärkningsvärd; ty esséerna känner väl till orsaken till månförmörkelsen och har liksom förut räknat ut denna och andra, vilket de kommer att uppvisa för prästerna inför folket.

[4] Då kommer folket att storma mot prästerna, och många kommer att kräva att få tillbaka sina offer, men det kommer de inte att få; ty prästerna kommer att visa dem att detta offer skall användas till det ena eller andra goda ändamålet. Det kommer att lugna en del av folket, men den andra delen kommer att bli ännu mer upprörd, så att ett riktigt tumult utbryter i templet och även utanför templet, och den romerska vakten måste ingripa beväpnad och med största allvar återställa lugnet. Se, allt detta kommer under denna natt den helt naturliga månförmörkelsen att framkalla; men det kommer inte alls att störa oss. Vissa kommer kanske att fly hit inför romarnas allvar; men vi har dock inget att frukta från dem. – Nå, hur tilltalar detta er?”

[5] Alla sade: ”O Herre, alldeles synnerligen gott; men de onda prästerna får ändå alldeles för litet straff! För dem vore en stening, åtminstone från esséernas sida, helt i sin ordning!“

[6] Jag sade: ”O, där tar ni helt miste! Ordets stening från esséernas sida är mycket mer motiverad och bättre; ty de förklarar helt tydligt inför folket att denna företeelse är helt naturlig, och först då går folket verkligen till angrepp mot prästerna och förklarar för dem att de aldrig mer skall tro på dem och svär att de aldrig mer skall beträda templet för deras skull. Och se, något sådant är värre för tempeltjänarna än om de blev överösta med stenar!“

[7] Sade Lasarus: ”Herre, om månförmörkelsen inte inträffar än på en stund, då kunde vi ju först inta kvällsmåltiden!“

[8] Jag sade: ”Käre broder, vi reste oss just rest från bordet för en timme sedan, och det vore ett rent övermod att redan nu inta kvällsmåltiden. Låt oss vänta tills hela företeelsen har passerat, vilket i sin helhet kommer att pågå i omkring tre timmar – därefter tar vi oss en stärkande måltid!“

[9] Med detta var Lasarus helt nöjd och sade till de två systrarna att de nu inte skulle bekymra sig om att tillaga kvällsmåltiden, men däremot senare för att ordna en riktig nattmåltid. Därefter frågade Lasarus Mig vad månen egentligen är.

[10] Jag sade: ”Käre broder, se, det vet Mina lärjungar exakt, och Jag Själv har ju redan en gång – i ett hemligt samtal endast oss emellan – antytt vad solen, stjärnorna och månen är; men du tycks inte ha uppfattat saken helt och hållet. Det gör dock ingenting! Jag skall senare öppna er inre syn, och då kommer ni att kunna betrakta månen lika klart som ni nu kan skåda jordens landskap, och det kommer att vara bättre än om Jag förklarade saken för er med många tusen ord.“

[11] Därmed var också alla nöjda och tackade Mig redan på förhand.

28. Att se månen genom det andliga ögat

[1] Men nu började jordens skugga redan synligt falla över månen. Alla ögon var nu riktade mot månen och följde skuggans framfart. Snart blev hela månen totalt mörk, och vid detta tillfälle blev ett mycket större antal stjärnor synliga än tidigare i månens ljus.

[2] Då frågade Lasarus: ”Herre, hur kommer det sig att ett så stort antal stjärnor som man tidigare inte såg nu har blivit synliga?“

[3] Jag sade: ”Detta, käre broder, beror på att det starka ljuset från fullmånen inte längre stör ditt öga. Din pupill är nu mycket vidgad, och därför kan du även uppfatta det mycket svaga ljusflimret från de väldigt avlägsna stjärnorna. På dagen ser du inga stjärnor alls, eftersom solens ljus nödvändigtvis gör pupillen mycket trång. Därför har Gud så konstfullt skapat människans öga, att det kan uppfatta varje ljusgrad och till och med exakt beräkna den.“

[4] Men hur konstfullt än människans köttsliga öga är uppbyggt, är det inte jämförbart med hur underbart det andliga ögat är, som ser allt i rätt mått och ser helt och hållet igenom allt.

[5] Ge bara noga akt på hur de minsta stjärnorna efter hand kommer att försvinna, när nu månen träder ut ur jordens skugga, och du skall därigenom övertyga dig om att detta förorsakas av månens allt starkare ljus.

[6] Men helt annorlunda förhåller det sig med själens syn. Den förvirras inte av något jordiskt ljus, och jordens natt eller dess ljusaste dag är för den detsamma. För själen finns därför endast en beständig dag och aldrig någonsin någon natt – det vill säga för en sådan själ som lever och vandrar i Mitt ljus; men för en själ som endast vandrar i denna världens ljus, det vill säga i världens lära, finns det bortom graven endast natt och mörker.

[7] Men nu, var uppmärksamma alla! Under några ögonblick skall Jag nu, så att säga med våld, väcka ert inre och låta er se månen som om ni stod på dess yta!”

[8] Jag ville nu detta, och alla gav samtidigt ifrån sig ett rop av förskräckelse, och Lasarus bad Mig att ta den inre synen ifrån honom igen; ty månlandskapet tedde sig för honom alltför kargt, öde och tomt.

[9] Men Jag sade: ”Titta bara närmare, så skall ni också upptäcka varelser, som liknar människorna på denna jord!“

[10] Då ansträngde alla sin syn ännu mer, och se, då upptäckte de verkligen människoliknande varelser, och det på den sida som ständigt är vänd mot jorden, med ett slags mycket luftigt utseende, som nästan var helt genomskinliga och därtill mycket förkrympta små människoväsen, som de stod helt rådvilla inför; men på månens motsatta sida behagade det dem något bättre. Eftersom de nu kunde betrakta dem under månens fjortondagars natt, fann de också – av helt naturliga skäl på grund av månnatten – att människorna och de få djuren sov djupt. 

[11] När alla sålunda hade betraktat hela månen och också började yttra att de hade tittat på månens yta rikligt och tillräckligt länge och att Jag skulle ta deras inre syn ifrån dem igen, gjorde Jag det; ty alla var överväldigade av en sorts rädsla, att de kanske rentav skulle bli kvar i denna mycket sorgliga värld. 

[12] När de nu alla åter såg månen med köttsliga ögon, blev de mycket glada, och en äldste bland jude-grekerna sade till Mig: ”Herre, om det i Din stora skapelse finns någon värld där själar plågas som fördömda, så är verkligen månen fullkomligt lämpad för detta, särskilt på den sida som vetter mot oss! Och de märkliga, mycket fula, mörkgrå genomskinliga och dimmigt luftiga människoväsendena är säkert inget annat än sådana sannerligen inte avundsvärda, olyckliga själar. När en människa på vår jord färdas genom landskap och länder, kommer hon från en vacker trakt till en ofta ännu mycket vackrare; men på världen där uppe är fallet helt omvänt. Redan den första, och säkerligen den bästa plats man ser, ser så fruktansvärt karg och öde ut att man skräms som inför ett monster. De övriga punkterna och landskapen är sedan ännu mycket mer avskräckande och fasansfulla, och i sådana trakter bor människoväsen, som ser så sorgliga och förkrympta ut att man jämfört med dem skulle kunna kalla invånarna i våra allra sämsta och stinkigaste pölar för riktiga kungar. Herre, Herre, vad är det för varelser?“

[14] Jag sade: ”Ja, ja, det är sannerligen inte särskilt lyckliga varelser, och de bär mycket av det helvetiska inom sig; men med tiden kan och kommer de ändå att övergå till ett bättre liv – visserligen inte i någon särskilt hastig takt. De som redan rör sig på månens yta och nått en slags genomskinlighet, de har det redan det bättre; men de som fortfarande bor i de djupa hålorna, grottorna och kratrarna har det fortfarande illa, och det kommer att ta en avsevärd tid innan de övergår till ett bättre livstillstånd.

[14] Se, det är själar från människorna på denna jord, som i sitt kroppsliga liv på jorden över alla mått gått över i den allra galnaste världsliga lust och egenkärlek. Dessa egentligen ytterst materiella själar blir på månens jord iförda en slags halvmateriell kropp, genom vilken de fortfarande kan uppfatta de dåliga materiella intrycken, såsom kyla, hetta, solens ljus och jordens och de andra himlakropparnas motljus; men de kan inte längre stilla sin girighet med något jordiskt. De ser tydligt denna jord och vet också att de en gång levt mycket väl på dess mark, där de hade stora rikedomar och ett stort anseende, och där många människor tjänade dem; nu är de övergivna åt sig själva, nakna och har, utöver den mycket tunna luften, ingen föda, inte ens vatten och än mindre vin. Jordens mark är av pimpstenliknande sten, och inte en enda mossplanta finns någonstans.

[15] Och så är månens jord för sådana själar en fullständigt lämplig plats, där de på rätt sätt får sitt begär utplånat och kommer till insikt om att alla jordiska rikedomar är ytterst bedrägliga och värdelösa, och till sist griper en längtan dem att helt upphöra att existera och inte längre finnas till.

[16] Många försöker ta sitt liv, andra genom en slags sömn beröva sig all vidare världslig syn; men varken det ena eller det andra går. Då börjar de söka om det inte finns någon utväg ur sina hålor och dalar av lidande till någon trakt där de kanske kunde möta visare människor, för att samtala med dem om orsaken till deras så mycket sorgliga tillvaro. Och se, då händer det att de med stor möda och ansträngning finner en utväg. De når stora slätter, bestiger mycket höga berg och träffar där också visa andar, som klokt undervisar dem och även säger att det finns en allsmäktig, visaste och ytterst god Gud, som de skall tro på och älska; och om de gör detta, då kommer det snart också att gå bättre för dem.

[17] Detta accepterar de då gärna, och de blir snart av med sin materia och får en andlig klädnad och förs därefter till en annan jord, såsom till exempel Venus eller Merkurius, senare till Jupiter, Saturnus och till ytterligare andra planeter.  Där avlägger de sedan vanligen allt materiellt just genom materien hos de små och stora jordar som de har att genomvandra. Därefter kan de övergå till solen, där de kan tillägna sig mycket visdom och även kärlek. Först därifrån blir de rena andar och går över i den rent andliga solen, i vilken det sannerligen inte råder någon brist på otaliga, ytterst visa undervisningsanstalter.

[18] Så blir även sådana ytterst materiella människor efter många och långa tidsåldrar rena och kan åtnjuta en stor salighet; likväl kan de inte nå dit där ett av Mina minsta barn kommer att nå.  

[19] Men också för dessa eländiga invånare på månens jord kommer en befrielse, när Jag åter har återvänt dit varifrån Jag kom. – Så vet ni nu vad månen är?“

[20] Sade Lasarus: ”Ja, Herre, nu vet vi det helt och fullt – det vill säga vad den sida som är vänd mot oss beträffar! Men baksidan tycks ha större likhet med vår jord. Vi såg växter och vatten där, och vi såg också moln på himlavalvet. Vad finns det då där?“

[21] Jag sade: ”Helt naturliga människor, såsom ungefär i denna jords djupa nord, men visserligen – på grund av månens jords helt annorlunda dag- och nattförhållanden – något annorlunda organiserade. Allt ytterligare skall anden lära er. Och då nu även företeelsen är till ända, så kan vi åter gå in i huset och inta en måttlig nattlig förstärkning.“

[22] Det var nu alla överens om, och vi begav oss in i huset, där Jag rådde alla att inte berätta för andra människor om denna syn.”

29. Pånyttfödelse och andliga gåvor

[1] I rummet satte vi oss vid det stora bordet som vanligt, och Lasarus lät bröd och vin bäras fram, då inget annat var förberett. Marta ville dock ändå gå in i köket för att åtminstone tillreda något bättre åt Mig.

[2] Men Jag sade till henne: ”Låt bli, Min syster, bröd och vin är ju ändå den bästa födan för den mänskliga kroppen! Men om du nu tänder en eld, skulle några flyktingar från Jerusalem märka det och komma in – vilket varken vore angenämt för er eller Mig. Låt därför bli det som inte är nödvändigt! I morgon kommer det en bättre möjlighet.” 

[3] Marta släppte då taget om sin iver, och vi åt och drack.

[4] När vi nu hade givit kroppen den nödvändiga näringen, kom några av Lasarus tjänare in i rummet och berättade att utanför murarna, som omgav platsen Betania, rörde sig en mängd människor och berättade för varandra att i Jerusalem, i samband med månförmörkelsen, hade ett verkligt och häftigt tumult brutit ut, så att romarna till sist måste återställa lugnet med vapen i hand, annars kunde saken säkerligen ha tagit en mycket allvarlig vändning.

[5] Många av vägfararna hade sökt sig bort till det fria och vida. De som däremot hade flytt hit försökte komma in; men de förmådde det inte, eftersom vi redan vid solens nedgång hade låst alla portar ordentligt. Några frågade varandra om inte profeten från Galiléen möjligen fanns här i Betania. Men andra sade: ’Åh, han är för klok och har säkert redan på förmiddagen anat att något farligt var på gång och därför dragit sig tillbaka i tid!’ – Herre i huset, vad skall vi göra med dessa människor? Skall vi låta dem komma in eller inte?“

[6] Jag sade istället för Lasarus: ”Lämna dem bara utanför; de kommer inte att förföljas mer! I morgon har hela saken lagt sig, och högtiden fortsätter utan någon som helst ytterligare störning.“

[7] Tjänarna gick sedan därifrån igen och höll vakt tillsammans med de andra tjänarna så att ingen kunde komma in på den stora gården genom att kanske klättra över muren.

[8] Jag gjorde dem dock alla uppmärksamma på det som Jag tidigare på kullen hade sagt till dem om månförmörkelsens effekt i Jerusalem, och de förundrades alla över att Jag kunde veta så noga vilken effekt företeelsen skulle ha, utan att Jag hade varit närvarande i Jerusalem.

[9] Och Jag sade till dem: ”Hur kan detta verka så mirakulöst för er? Se, det skulle också en annan klok och vis människa kunna förutsäga, såsom Jag, om hon med säkerhet genom många erfarenheter visste hur de giriga tempelmännen uppför sig vid sådana tillfällen och hur de alltid vet att dra nytta av alla sådana naturföreteelser! Att se något som för varje mogen tänkare ligger helt uppenbart, är verkligen ingen särskilt ovanlig sak; men att, utan beräkning, bestämma när en sådan företeelse inträffar, det är något av större betydelse – även om esséerna genom beräkning kan förutsäga det mycket noga och alltid har dragit nytta av sin hemliga beräkningskonst.

[10] De senare efterföljarna kommer däremot att kunna bestämma sådana företeelser ännu mycket noggrannare enbart genom beräkning, och ändå inte vara det minsta allvetande; och därför är det inte alls så märkvärdigt som ni tror.

[11] Men det är mycket stort att pröva en människas tankar i hennes hjärta! Den som kan det är lik Gud, allvetande, allseende och allkännande. De som lever enligt Min lära, och därigenom uppnår andens pånyttfödelse i sin själ, de skall också förmå detta; men de som inte når dit, de kommer heller aldrig att uppnå något verkligt andligt.

[12] Människokroppen vet aldrig allt som är dolt i människan, ty den har inget öga att betrakta det som är inuti henne. Men anden, som är inuti människan, den ensam ser och vet allt som finns i människan. Därför bör var och en sträva efter andens sanna pånyttfödelse; ty utan den kan ingen inträda i Guds rike.

[13] Men innan Jag har uppstigit, kommer ingen att vara i stånd att uppnå andens fullkomliga pånyttfödelse i sin själ – men efter Min uppstigning var och en som tror på Mig och lever enligt Min lära.”

[14] Då sade lärjungarna: ”Herre, hur och när skall detta ske?“

[15] Jag sade: ”Det skall ni snart erfara och se med era egna ögon. Mer behöver ni inte veta i förväg. Tänk däremot hellre på att vi fram till dess ännu har mycket att uträtta, och att Jag först ännu har mycket att uthärda, så att dödens sting tas bort från all dom, i vilken alla människor nu befinner sig! – Men nu skall vi gå till vila, så att vi i morgon åter kan gå helt kraftfullt till vårt arbete; ty en sömnig människa är aldrig duglig till en andlig uppgift.“

[16] Därefter gick vi till vila och sov djupt till den ljusa morgonen.

30. Lärjungarna vid högtiden i Jerusalem

[1] När vi vaknade – vilket denna gång skedde en hel timme senare än vanligt – var morgonmåltiden redan tillredd och stod på bordet. Vi satte oss då genast till bords och intog med glatt humör den väl tillredda morgonmåltiden. Efter måltiden frågade lärjungarna Mig vad Jag skulle komma att göra denna dag.

[2] Men Jag sade: ”Denna dag skall Jag göra till en vilodag för Mig och därför inte uträtta något särskilt. Ni däremot kan gå upp till högtiden och se vad som sker där och vad som sägs där! Och när ni sedan återvänder vid middagstid, kan ni berätta för Mig vad människorna säger om Mig; ty i dag vill Jag med Mitt andliga öga och öra vara närvarande vid högtiden, då där i dag kommer att hållas ett verkligt hedniskt firande. Men den som vill stanna här, han stannar och tänker inte på den dåraktiga högtiden!“ 

[3] Därefter reste sig några av lärjungarna och gick med långsamma steg upp till högtiden; men Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Simon och Matteus stannade kvar, och även judegrekerna stannade kvar hos Mig – ty de senare hade föga lust att bli igenkända av någon i staden, trots sina grekiska kläder.

[4] När några av lärjungarna kom upp till högtiden, blev de snart igenkända av några judar; och dessa omringade dem och frågade med häftiga ord: ”Är ni inte galiléer och lärjungar till snickaren från Nasaret? Var är han, så att vi kan själva gå och tala med honom?“

[5] Men lärjungarna gav inte judarna något svar på deras frågor. Då trängde sig judarna ännu häftigare på dem.

[6] Detta gjorde Natanael vred, och han sade till de påträngande: ”Varför frågar ni om det? Gå och sök Honom själva! Vi är pilgrimer här likaväl som ni, och ni har ingen rätt att på något sätt ofreda oss. Men om ni vill fortsätta ert uppträdande mot oss, så vet vi nog hur vi skall bli av med er genom romarna.”

[7] Härpå muttrade judarna och lät lärjungarna vara; därefter gick lärjungarna runt på templets förgårdar.

[8] Men här och där talades mycket om Mig, och många judar som trodde på Mig sökte efter Mig och frågade andra om någon hade sett Mig någonstans. Men ingen visste vart Jag hade gått.

[9] Och några sade: ”Han talade ju helt rätt igår, när han sade: ’Ni skall söka Mig och ändå inte finna Mig! Och där Jag är, dit kan ni inte komma!’”

[10] Men det fanns flera som sade att Jag var en ren bedragare och en lärd trollkarl. Åter andra sade att Jag uppenbarligen var en profet, eftersom Jag utförde gärningar som ännu ingen trollkarl hade utfört. Andra igen sade att Jag främst endast var en from människa. Mot detta hävdade andra att Jag var besatt av någon mäktig ande från underjorden, som genom Mig utförde sina mirakel och därigenom förledde människorna. Men ingen hävdade eller trodde att Jag var Messias.

[11] Men för lärjungarna tedde sig högtiden ytterst ödslig och karg, och de begav sig därför snart tillbaka. När de åter anlände till Betania blev de genast utfrågade hur det hade gått vid högtiden. Och de berättade in i minsta detalj allt som de hade upplevt, och allt de sett och hört. Då blev Lasarus, de andra lärjungarna och jude-grekerna förbittrade över att folket var så hårdnackat.

[12] Och Lasarus sade: ”Nej, detta är det mest ofattbara, att just detta folk är så förfärligt förstockat! Vilka tecken har inte redan skett där, och vilka läror har inte blivit givna – och allt förgäves! Nej, nej, det är för illa!

En människa som Du, o Herre, som inte gör annat än ständigt ger människorna de största välgärningar och, såvitt jag vet, aldrig begärt ens en enda stater (litet mynt, övers. anm.) av någon, utan redan gjort så många fattiga övermåttan lyckliga och tusenfalt lönat var och en som visat Honom vänskap – är för detta allra blindaste slödder en bedragare!

O Herre, giv mig blott för några ögonblick Din allmakt, så skall denna plats i detta nu renas från sitt gamla elände! O du förtvivlade mänsklighet! Nej, den behöver inte ännu femtio år för att mogna till en allra strängaste dom; den är redan nu mer än mogen för det!“

[13] Jag sade: ”Min käre broder, hetsa inte upp dig inte över detta, och betänk att Jag Själv bäst inser varför ett sådant vanvettigt uppförande tillåts! Vi skall dock inte döma dem, utan det välbegripliga ord som Jag så ofta redan – men förgäves – har talat till dem, skall döma dem. Det är nu gott att också ni har fått höra vad det mesta av folket nu tänker om Mig. I morgon, på den skönaste högtidsdagen, skall Jag åter undervisa i templet och visa dem in i minsta detalj vems andes barn de är och vad de som sådana har att vänta. – Låt oss därför nu lämna detta och sysselsätta oss med något bättre!“

[14] Lasarus sade: ”Ja, Herre, det är nog det bästa! Men vad kunde vi ta oss för just nu? Middagsmåltiden blir inte färdig förrän om en timme.“

[15] Jag sade: ”O, bekymra dig inte för det – det skall Jag nog Själv bestämma och ordna!“

31. Stjärnvärldarna som skolor för andliga varelser

[1] (Herren:) ”Se, när Noa byggde arken efter Guds råd, blev han hånad och utskrattad av de mycket förvärldsligade grannarna, och man sade: ’Se bara på den gamle drömdåren! Högt uppe på bergen här, långt borta från något hav, bygger han en vattenkista i tron att Gud skall låta sådana vatten komma, att deras vågor till och med skall drivas över dessa höga berg, och han skall då sätta sig därinne med de sina och rädda sig från att drunkna!’“

[2] Sådant tal och ännu värre måste Noa utstå; ja, till och med hans broder Mahal skrattade åt honom och drog med sina döttrar ned i Henoks dal. Men grannarna ville trötta ut Noa i hans byggnadsiver genom att om natten ofta förstöra det som han om dagen hade uppfört. Då bad han Gud om rätt hjälp mot denna plåga. Och se, Gud sände honom en mängd stora och vilda hundar; och den som vågade nalkas bygget om natten, han blev söndersliten av hundarna, och Noa fick därefter den bästa ro till att fullborda arken.

[3] Se, du har ju hyrt romerska soldater för en ansenlig summa för att vakta dina hus! Jag kan däremot också skaffa dig helt andra väktare; de kommer att kosta dig mycket lite och ändå inte låta sig mutas av någon!

De skall instinktivt snabbt känna igen dina fiender och driva långt bortom dina ägor med ett fruktansvärt ylande; men på samma sätt skall de känna de sanna vännerna till ditt hus och inte driva bort dem, utan låta dem gå in ostört.”

[4] Lasarus sade: ”O Herre, skaffa mig bara snart sådana väktare; hos mig skall de verkligen inte lida någon brist!“

[5] Jag sade: ”Nåväl, låt oss gå ut en stund i det fria, så skall väktarna genast finnas där!“

[6] Vi gick nu ut på den stora gårdsplanen, och genast kom sju stora hundar springande mot oss, började skälla högt och rörde sig smidigt runt omkring oss. Alla var lika stora som en tvåårig kviga, hade ett kraftigt bett och en brun, sträv päls.

[7] Lasarus blev mycket glad över detta och frågade Mig hur ett riktigt hem för dessa djur skulle ordnas. Och Jag lät ett sådant uppstå på ett ögonblick och på den mest lämpliga platsen, enbart genom kraften av Min vilja, vilket fyllde Lasarus med största förundran; men lärjungarna förklarade för honom och berättade hur Jag hade skapat hela stora bostadshus åt människor.

[8] Och Lasarus sade: ”Allt detta gör Herren, och det eländiga folket där uppe tror fortfarande inte på Honom och säger dessutom att Han är en bedragare! Åh, var är människornas ondska på väg, och när skall deras illvilja få sitt slut?!“

[9] Jag sade till honom: ”Låt allt detta vara! Tiden är evig och rymden oändlig; mycket kan ske, och varje handling finner sin plats. Du såg otaliga stjärnor under månförmörkelsen denna natt, och det var knappt en tiotusendels del av de stjärnor som glänste inom synfältet framför våra ögon. Jag säger dig dock, att alla dessa ännu synliga stjärnor inte utgör den minsta del av den mångfald av stjärnor som aldrig har skådats, inte ens av de mest skarpögda högindiska burmeserna; och ändå har vissa av dessa högindiska skarpsynta en sådan skärpa i sina ögon att de kan urskilja månens berg och kratrar mycket tydligt. Och se, alla dessa oändligt många världar är skolor för alla slags andar, och du kan därav väl förstå varför det i Skriften heter att Guds råd är ofattbara och Hans vägar outgrundliga! Var därför inte bekymrad över allt som ännu synes strida mot förnuftet; ty Gud vet allt och känner andarna och de vägar på vilka Han låter dem följa sitt mål!“

32. Ett gott exempel är den bästa läran

[1] (Herren:) ”Var och en som ur Min mun känner ljusets och livets vägar, han må främst bara se till att stå ren inför Gud och inte döma sin nästa! Den som gör så, han gör allt och ger genom sitt eget exempel sin broder den bästa och mest verksamma undervisningen.

[2] Om din broder ser dig handla gott och ädelt, då kommer han snart till dig och frågar: ’Vad har du för anledning att göra så?’ Och du skall då troget och sanningsenligt uppge orsaken och säga: ’Gå och gör likadant, så skall du leva!’ Och se, han skall gå och snart förmå sig att göra det han sett dig göra! Men om du däremot går och förebrår honom hans fel och först därefter ger honom undervisning om hur han i fortsättningen bör handla, då kommer han att bli förargad och säga till dig: ’Vem har satt dig till min domare? Sköt din egen dörr, så skall jag själv ta hand om dörren till mitt hus!’

[3] Därför säger Jag till alla: Låt de goda gärningarna föregå undervisningen, och människorna skall därav lättast inse att ni verkligen är Mina lärjungar! Gör gott även mot era fiender, så skall ni samla glödande kol på deras huvuden!

[4] Låt er alla ta exempel av Mig! Ty Jag Själv är ödmjuk och mild av hela hjärtat och dömer ingen och fördömer ingen; men var och en som är trött och tyngd av alla slags bördor, han må komma till Mig, och Jag skall ge honom vila! (Matt 11:28 f.)

[5] Som Jag Själv är mot alla människor, så skall också ni vara! Kan ni, Mina gamla lärjungar, säga om Mig att Jag varit hård och grym mot dem som utan egen skuld förts inför Mig som ytterst onda?

[6] Endast de få fick smaka på Min rättfärdiga vredes skärpa på jorden, de som med ondast vilja ville förgöra Mig och er innan den tid som bestämts ovanifrån. Även däri gav Jag er ett exempel, efter vilket ni vid liknande tillfällen kan handla; ty makt att göra det skall inte fattas er. Men innan ni låter allvaret träda in, skall ni inte lämna någon väg av mildhet oprövad. Allvaret får endast brukas när människans nyckfulla ondska möter er, förföljer er och inte tar emot något försonande ord från er.

[7] Den som förföljer er för Mitt Namns skull, för att han hoppas få lön av de höga prästerna och deras medhjälpare, skall ni allvarligt tillrättavisa! Lyssnar han på er tillrättavisning, så låt honom gå i frid; men om han efter minst tre tillrättavisningar inte lyder, så varna honom på allvar! Om han heller inte rättar sig efter denna varning, låt då allvaret bli verkställt som ett varnande exempel för alla dem som, för jordisk vinnings skull, beslutat att envist förfölja er! Men endast i detta enda fall har ni rätt att bruka allvaret.”

[8] Petrus sade: ”Herre, vad skall då ske, om någon anstränger sig för att bedra oss med lögner och smickrande ord? Vi skulle väl säkert genast känna igen en sådan ond list; men om vi då upptäcker den och påtalar den för honom, men han fortfarande fortsätter att bedra oss genom alla möjliga löften, vad skall vi då göra med en sådan person?“

[9] Jag sade: ”Men kan ni fortfarande inte inse såpass mycket och dra den jämförande slutsatsen, att det inte är medlet som räknas, utan syftet som man vill uppnå genom det? Om någon försöker uppnå sitt mål med svärd, spjut och kedjor eller med lögnaktiga smickrande ord, är helt likgiltigt; vänder han inte om efter era upprepade förmaningar, skall han varnas, och vänder han inte heller om ens efter varningen, skall den genomföras mot honom! Jag tror att ni nu väl borde förstå hur och när allvaret i dess fullaste bemärkelse skall tillämpas.

[10] Men det finns ytterligare en sak att ta i beaktande, nämligen denna: När varje människas tid kommer, vilket det kommer att vara inom en snar framtid för Mig, då räknas inte det egna allvaret, och det betyder att man måste underkasta sig Guds allvar, om man vill komma till Gud i anden.”

33. Orsak och syfte med sjukdomar och lidande

[1] Här anmärkte en av judegrekerna och sade: ”Herre, varför måste ändå den redan fattiga, dödliga människan endast nå fram till Gud genom all slags smärta och lidanden? Skulle det inte kunna ske även genom ett sunt liv fritt från lidande i enlighet med Guds erkända vilja?“

[2] Jag sade: ”Som människan själv vill; det beror till största delen på henne själv. Även de flesta kroppssjukdomar är följder av olika synder, som människan från sin ungdom ända till sina ålderdagar ständigt begått, och slutligen nästan av vana. Vissa sjukdomar hos människor är ett arv från föräldrar och förfäder till deras barn och barnbarn, därför att redan föräldrar och förfäder har syndat. Där kan man inte ge Gud skulden, när människorna själva åsamkar sig alla slags sjukdomar, smärta och lidanden. Man skulle väl kunna säga till Mig: ’Om människan genast blivit undervisad av Gud om vad hon måste göra för att leva och bestå i världens rätta ordning, och hon inte handlade därefter, är hon uppenbarligen själv skyldig till att ha fallit in i alla dessa lidanden; men om människan måste lära allt av naturen och bli klok genom olika ogynnsamma och ofta mycket onda erfarenheter, då är människan inte skyldig till sitt lidande och är den mest beklagansvärda varelsen på jorden!’

[3] Ja, Jag säger Själv, att människan verkligen skulle vara sådan, om det vore så! Men att det inte är så bevisas av skapelsen av det första människoparet i paradiset, som nästan oavbrutet under mer än hundra år undervisades av Gud i allt möjligt. Dessutom sände Gud under denna första människotid på jorden ständigt siare och profeter, som undervisade de allt mer världsliga människorna och uppenbarade för dem Hans vilja.

[4] Under sådana omständigheter kunde ingen människa säga, att hon inte fått veta av någon hur hon borde leva efter Guds vilja. Men människorna ägnade sig alltför snart åt att försköna sin jordiska bostadsvärld, byggde städer och uppförde det ena praktverket efter det andra, blev förälskade i sin värld och glömde helt bort Gud, ja, de blev till och med gudsförnekare. Kom då en siare, väckt av Gud, till sådana människor, blev han endast hånad, och ingen lade märke till innebörden i hans ord.

[5] Nu måste sådana människor verkligen endast lära sig sin klokskap genom olika bittra erfarenheter och själva mödosamt utforma en levnadsregel. Dessa levnadsregler, såsom till exempel bland de många hedningarna, utgjorde redan till största delen synder mot den sanna, gudomliga ordningen, och därav blev det nödvändigt att olika kroppsliga och själsliga olyckor blev vanliga bland människorna.

[6] Om Gud nu vill bevara en sådan människas själ för det eviga livet, måste Han hjälpa den genom olika kroppsliga lidanden, och det sker genom att en själ, som är alltför fäst vid världen, gradvis dras bort från världen genom många lidanden och smärta – utan detta skulle den helt uppslukas av världens materia och därmed dras in i död och dom. Och se, detta är orsaken till att människorna på jorden måste uthärda så mycket och så många prövningar!

[7] Men även vi kommer att få lida mycket av de människor som genom sitt eget fel blivit fördärvade. Våra lidanden kommer dock inte över oss därför att vi saknar kännedom om den rent gudomliga livsordningen eller att våra handlingar skulle strida mot den, utan vi lider för att göra de blinda människorna seende, genom att de skall kunna betrakta oss och inse hur litet värde vi sätter på detta världsliga liv, och hur stort värde själens liv måste ha, när man för dess skull avstår från alla världsliga fördelar. Och se, däri består människornas verkliga befrielse från döden till livet! – Men nu nog om allt detta! Eftersom middagen nu är fullständigt färdig, låt oss gå in i huset och inta den!”

[8] Men de judisk-grekiska lärjungarna hade egentligen svårt att förstå, att även de, som senare skulle förkunna Mitt Ord, skulle få lida för det, ja, till och med sätta sitt liv på spel.

[9] Men Jag sade till dem det bekanta ordet: ”Från och med nu skall det vara så, att var och en som älskar sitt liv, han skall förlora det; men den som föraktar det och flyr från det, han skall behålla det för evigt!“

[10] Då sade de judisk-grekiska lärjungarna: ”Vad är detta? Vem kan förstå det?“

[11] Jag sade: ”Så är det: Vad gagnar det en människa om hon med detta jordeliv vinner hela världen, men lider skada för sin själ? Vad kan en sådan människa sedan ge för att lösa sin själ? Därför måste människan använda detta kroppsliga liv i första hand till att vinna själens eviga liv. Om en människa inte använder sitt kroppsliga liv främst för detta, är hon själv skyldig, om hon förlorar själens liv eller åtminstone försvagar det så, att den sedan bortom jorden under en mycket lång tid måste arbeta för att samla sig, så att den till slut kan övergå till ett något ljusare och bättre andligt liv. Ty så länge en själ fortfarande håller någon kärlek till sitt kroppsliga liv och dess fördelar, kan den inte helt återfödas i anden; men en själ som inte helt är återfödd i sin ande, kan heller inte träda in i Guds sanna rike, ty där kan inte ett atom av något materiellt finnas. – Nu vet ni tillräckligt, så låt oss gå in i huset!“

[12] Vi gick nu in i huset och åt den väl tillagade middagen, och under måltiden talades det endast lite.

34. Tro utan gärningar är död

[1] Efter måltiden reste sig en äldste av de judisk-grekiska lärjungarna och sade till Mig: ”Herre, under måltiden har jag tänkt mycket på hur man inte skall älska det kroppsliga livet, utan snarare förakta och fly det, för att därigenom vinna och bevara själens liv! Detta har nu blivit ganska klart för mig; men det finns ändå en punkt som jag ännu inte riktigt förstår. Bland människorna finns det också sådana som är sanna ärkefiender till sitt eget liv, och när de av någon anledning blir trötta på det, tar de sina egna liv. Dessa borde ju framför allt vinna själens liv! – Vad är Din åsikt om detta?“

[2] Sade Jag: ”Har då Gud givit människan det kroppsliga livet för att hon skall förstöra det?! Kroppslivet är det medel som Gud har givit människan, genom vilket hon kan och skall vinna själens liv för evigt. Men om hon först förintar det medel som skall ge livet åt själen, hur skall hon då erhålla och egentligen vinna själens liv? Om en vävare först förstör sin vävstol, hur skulle han därefter kunna väva sin duk på den? Jag säger dig: Självmördare – om de inte är sinnessjuka – kommer knappast någonsin eller kanske aldrig att äga det eviga livets rike! Ty den som en gång blir en sådan fiende till sitt liv har ingen kärlek till livet; ett liv utan kärlek är dock inget liv, utan död. – Förstår du nu hur det förhåller sig?“

[3] Den judisk-grekiske mannen sade: ”Ja, Herre och Mästare, nu är jag klar över detta, och för mig skall det också vara en huvuddel av Din lära, som man aldrig kan predika nog för människorna!“

[4] Sade Jag: ”Mycket riktigt – men framför allt måste predikanten själv vara helt i ordning med sig själv, innan han undervisar någon annan; annars är läran tom och gör även lärlingen tom. Om någon själv är en flitig efterföljare av det han lär ut, då kommer också hans lärjungar med all iver att sträva efter att bli så fullkomliga som deras mästare är. Men om lärjungarna här och där alltför snart upptäcker brister och ofullkomligheter hos sin mästare, då kommer de också snart att avta i sin iver och till sist säga: ’Mästaren är själv en klåpare – vad skall bli av oss?!’ Och Jag säger er: Lärjungarna kommer snart att vända ryggen åt en sådan mästare; ty klåpande hör alltid hemma bland vanligt hantverk och aldrig i konstens sfär, och ännu mindre i visdomens sfär. Därför måste ni själva först vara fullkomliga i allt, det vill säga i läran och i dess praktiska efterlevnad, annars är ni inte kapabla att vara sanna spridare av Mitt evangelium.

[5] (Ett exempel:) Tänk er att det fanns en gammal skola för hjältar, där de starkaste och modigaste människorna tränades till krigshjältar. Mästaren skulle framför allt lära dem att inte frukta döden och säga att en feg person som räds döden aldrig kan bli en sann hjälte. Men om det sedan kom till ett verkligt prov, där mästaren skulle visa sina lärjungar hur man möter döden med kallt mod, och han själv då tvekar och till slut flyr – skulle det inspirera hans lärjungar till äkta mod? Absolut inte; de skulle tänka: ’Han försöker bara med väl valda ord få oss att tro att vi inte skall frukta döden, men i verkligheten är han hundra gånger räddare för döden än den fegaste av oss! Han borde hellre öppna en skola för fegisar än för hjältar!’

[6] Något helt annat händer när en hjältemästare inför sina lärjungar ger sig i kast med en lejonstrid och besegrar det med sin styrka och smidighet. Då kommer hans lärjungar att beundra honom och känna en allt starkare längtan att själva, så snart som möjligt, pröva på en sådan kamp. Och ordspråket förblir alltid sant: det är endast handlingens anda som väcker liv, medan döda ord bokstavligen dödar. Vad som redan är dött kan inte ge liv, men anden som visar sig genom en levande handling gör allt levande.

[7] Jag säger er: Det är inte de som säger till Mig: ’Herre, Herre!’ som skall träda in i Guds rike, utan endast de som gör Min Faders vilja i himlen, sådan de har förstått den! Det räcker inte att någon tror att Jag är Messias, Guds Smorde, utan han måste också göra det Jag har lärt, annars hjälper inte tron honom; ty utan gärningar är den starkaste tro död och kan inte ge någon själ det eviga livet. – Kom ihåg detta väl och handla därefter, så ska ni leva!”

[8] Efter denna Min undervisning frågade ingen om något mer, ty de hade alla nog att tänka på och att samtala om sinsemellan.

35. De dåliga konsekvenserna av ilska

[1] Jag gick då ut med Lasarus och hans två systrar. När vi kom in på den stora gårdsplanen kände de stora hundarna att främlingar närmade sig platsen Betania, och de sprang med högt skall mot portarna till den stora gårdsplanen. Då frågade Lasarus Mig vad detta betydde.

[2] Jag sade till honom: ”Några judar och några gamla fariséer, som just idag inte hade något för sig, ville besöka dig och vid tillfället varna dig för Mig; men de gjorde det endast för att spionera och se om Jag eventuellt befann Mig hos dig eller vart Jag sedan hade gått. Se, hundarna märker detta noggrant – att det inte är några vänner till dig eller Mig – och därför rusar de mot portarna för att tvinga dessa judar och fariséer att snabbt dra sig tillbaka! Ty så snart dessa som närmar sig får syn på dessa djur på avstånd, vänder de plötsligt om och söker fly så fort de kan. Därefter återvänder hundarna också helt lugnt hem igen.“

[3] Vi rörde oss sedan i samma riktning som hundarna hade sprungit före oss. Vi hade knappt hunnit fram till porten när vi fick syn på en hop svartklädda människor. Då lämnade hundarna porten med ett fruktansvärt skall och rusade med vild hast mot de anländande. Men när dessa fick syn på hundarna, vände de blixtsnabbt om och flydde i fullständig panik.

[4] När de inte längre såg sig förföljda av hundarna, började de gå långsammare och muttrade kraftigt över Lasarus, att han nu redan lät sig bevakas av vilda bestar för att skydda sig och sitt hus från templets mäns besök. Men han borde inte pröva templets tålamod till det yttersta, annars skulle det gå honom riktigt illa. Varifrån hade han egentligen fått tag på dessa bestar igen, undrade de. Och så muttrade de ända till Jerusalem; men hemma sade de inget, då de skämdes över att ha flytt från hundarna.

[5] När Jag berättade detta för Lasarus, frågade han Mig vad han i värsta fall egentligen hade att frukta från tempeltjänarna.

[6] Jag sade till honom: ”Ingenting alls; ty om de skulle vilja göra något mot dig, har du ju den romerska domstolen, och där har du fullt tillräckligt världsligt skydd, eftersom denna plats sedan mer än femtio år helt står under romarnas myndighet. Ja, om det inte vore så, hade tempelmännen redan behandlat dig helt annorlunda; men nu har de ingen rätt till det. De försöker bara, eftersom du är jude, att utnyttja dig till sin fördel och kommer med allehanda tomma hotelser; men i verkligheten kan de inte göra dig något. Du fullgör alltid samvetsgrant dina förpliktelser, och därför kan de inte heller väcka något åtal mot dig. Just detta är också det som väcker deras största vrede mot dig.

[7] De vet alltför väl att du är den rikaste mannen i hela Judéen, eftersom dina egendomar i sig själva utgör ett litet land och helt och hållet står under romersk rättskipning. De har alltså ingen rätt att beskatta dig, och det är en nagel i ögat på dem. De skulle gärna se att du löste dig från romarna och i stället öppet bekände dig som en ren undersåte under templet. Men eftersom du trots all deras påträngande iver inte gör det, trakasserar de dig överallt på dina ägor, hetsar upp tjänstefolket mot dig och tillfogar dig i hemlighet än det ena, än det andra Men från och med nu är du trygg; och hur förbittrade de än i hemlighet må vara över dig, kan de ändå inte göra dig något. Därför kan du hädanefter vara helt lugn!“

[8] Då sade Lasarus: ”Herre, jag tackar Dig för den goda förklaringen! Nu känner jag stor och djup tröst inom mig, och sannerligen, jag andas friare igen. Men ändå är det en märklig och på sitt sätt smärtsam tanke, när jag öppet kan säga till mig själv: ’Du är en människa som alltid, efter bästa vetande och samvete, villigt har gjort allt som någonsin kunnat krävas av dig, även när det bara haft sken av laglighet; och därtill har du av fri och god vilja gjort mycket gott som ingen någonsin kunnat fordra av dig, både öppet och i det fördolda – och ändå blir du nu hatad av dessa eländiga tempelmän!’ Ack, Herre, det är nästan för mycket!

[9] Dessa eländiga kreatur vill ha allt för sig själva och bryr sig inte det minsta om att jag, för att bespara templet dess skyldighet att försörja de fattiga, varje år helt och hållet försörjer minst tusen behövande och dessutom lägger en betydande summa i fattigkassan. Jag har också redan skänkt templet många stora gåvor – och ändå räknas allt detta som ingenting hos dessa eländiga! De försöker nu till och med att helt och hållet ruinera mig – och de skulle göra det i denna stund, ja till och med på en sabbat, om det bara stod i deras makt! Ja, Herre, jag vet nu med full visshet att de inte kan skada mig; men det upprör mig ändå djupt att dessa människor hatar mig, fast jag har visat dem så många välgärningar!”

[10] Jag sade: ”Se på Mig! Har inte Jag skapat denna jord och solen, månen och alla stjärnorna? Är det inte Jag som oavbrutet låter jorden bära fram all näring för varje levande varelse? Är det inte Jag som uppehåller livet i varje människa? Jag har bestämt denna jord till en uppfostringsplats för Mina barn och har nu, enligt alla kända profetior, Själv kommit hit för att genom ord och handling visa Mig som himlens och jordens Herre i mänsklig gestalt, för att därigenom lära dem att de i sanning är skapade till Min avbild. Och vad gör dessa tempelmän? De hatar Mig, förföljer Mig och var och en som tror på Mig, därför att Jag visar dem att deras gärningar är onda. De söker ständigt att döda Mig, och snart skall tiden komma då Jag Själv tillåter att de fullbordar denna grymhet mot Mig. Och se – Jag bär inget agg mot dem! Men Jag skall också förbli Herre i evighet, och vad de gör här skall sannerligen inte förbli utan vedergällning på den andra sidan.

[11] Om nu Jag, som är den Förste av alla och människornas störste välgörare, inte låter Mig förargas över dem, så bör inte heller du förarga dig över dem – du som i jämförelse med Mig bara har gjort dem ganska litet gott. Se på denna sten som ligger på vägen framför oss! Vem är det som uppehåller den i det den är – om inte Jag? Om Jag i detta ögonblick drog tillbaka Min vilja som bär och bevarar den, skulle den inte längre finnas till som materia, utan återgå till sitt andliga, ursprungliga tillstånd, in i sfären av Mina ursprungliga tankar. Och detsamma skulle Jag i ett ögonblick kunna göra med hela jorden, om dess invånares gärningar kunde väcka Min vrede. Men eftersom de inte förargar Mig – och aldrig kan göra det – består allt alltjämt, och Jag låter Min sol lysa över goda och onda, rättfärdiga och orättfärdiga. Först på den andra sidan skall de stora skillnaderna bli uppenbara, och var och en skall bära sin domare inom sig.

[12] Vill du däremot vara helt och hållet hos Mig för evigt på den andra sidan, då måste du också vara Mig lik i detta: att du inte förargar dig över någon. Den som följer Mig måste följa Mig fullt ut; annars är han inte Min fullkomlige lärjunge. 

[13] Därtill säger Jag dig också detta: Vrede är sannerligen inte till gagn för kroppens nödvändiga hälsa; ty den framkallar för mycket galla, och denna förpestar blodet och sätter varje ögonblick det mänskliga livet på spel. Var därför särskilt på din vakt mot alltför stor vrede, annars skulle du snart mista ditt kroppsliga liv! Betrakta detta noga, så behöver du heller inte frukta något kroppsligt ont!”

36. Andarnas påverkan

[1] Lasarus sade: ”Ja, Herre, det inser jag nu alltför väl; men jag kan ändå inte lova Dig att jag vid liknande besvärliga situationer, även när jag försöker mitt allra bästa, inte skulle bli arg igen. Ty ilskan har redan blivit nästan en andra natur för mig. Orättvisa kan jag, med bästa vilja i världen, helt enkelt inte uthärda!

[2] Men det är redan märkligt på denna jord: Varje människa vet att hon en dag skall dö och lämna allt det tidsbundna; hon känner till Guds ordnings och Guds viljas lagar; hon har förnuft och förmåga att skilja falskt från sant, ont från gott, rätt från orätt och natt från dag; hon vet – delvis genom uppenbarelser och ofta också genom egna tydliga erfarenheter – att själen lever vidare efter kroppens död, och i samma form som den haft på jorden. Och ändå strävar hon endast efter döda, jordiska ting, vänder ryggen åt de välkända gudomliga lagarna, trampar allt rätt, gott och sant under fötterna, hatar allt utom sig själv och begår den ena dödssynden efter den andra; hon begår äktenskapsbrott, lurar, stjäl, rånar och mördar – och Gud är för henne nästan ingenting! Ja, då kan man verkligen fråga sig hur det är möjligt att Gud tillåter detta!

[3] Om människan gör allt detta av sin egen fria vilja, då är hon verkligen värre än Satan och alla hans demoner, som Skriften ofta nämner; men om hon, likt Saul, drivs till allt ont av en ond ande, så att hon då omöjligen kan handla annat än ont, trots att hon inser det goda och sanna och känner det som sådant, då är hon, den människa som tvingas av osynliga makter, i sig själv uppenbarligen oskyldig, och skulden faller på den onde förföraren och delvis – uppriktigt sagt – även på Den som tillåter en sådan frestelse för den stackars, svaga människan. För mot en öppen fiende kan man skydda sig med olika medel; men vem kan skydda sig mot en osynlig fiende, vilken som ande helt kan genomtränga människan, fånga henne och till och med lägga de mäktigaste bojor på hennes vilja, och ge sig in i en avgörande kamp med henne? – Se, Herre, det är sådana underliga ting, som inte ens den klokaste och bästa människa kan bringa i ordning!

[4] Om människan utan någon yttre ond påverkan vilja gör det onda helt av sin egen fria, är hon inför mig en avskyvärd syndare och bör som sådan avlägsnas från alla goda församlingar – ty en sådan omänsklig varelse är enligt Min dom för evigt inte värd något bättre, om hon inte allvarligt förbättrar sig i allt –; men vem kan fälla en ond dom över en människa som förleds av en demon? En sådan dom vore för mig som om man ville straffa en människa för att han drabbats av en ond sjukdom. – Herre, ge mig även här ett rättvisande ljus!”

[5] Jag sade: ”Ja, Min käraste broder, din bedömning av denna sak har mycket gott i sig, och Jag kan inte säga till dig: ’Se, du har dömt fel!’; men saken förhåller sig ändå betydligt annorlunda, och så faller du i bäcken med din dom!

[6] På en värld där det gäller att människorna skall fostras till fullkomliga Guds barn, måste de, utöver den friaste vilja och det klaraste förstånd, också ha de av Gud givna lagarna, i vilka Hans vilja tydligt yttrar Sig, som deras vilja skall ta till sig och följa. Men hur skulle de kunna det, om det inte också fanns en lika stark lockelse i dem att inte följa lagarna?”

[7] Den motsatta lockelsen ger först den mänskliga viljan fullkomlig frihet och skänker den också hela kraften att motstå den och istället sätta Guds erkända vilja i dess ställe.

[8] Jag säger dig: En människa som inte har fullständig förmåga att bli en fullkomlig djävul i sig själv, kan heller aldrig bli ett fullkomligt gudaliknande Guds barn.

[9] Skulle den oändliga rymden fortfarande vara oändlig om den hade någon begränsning, eller vore Gud verkligen allsmäktig om det vore omöjligt för Honom att skapa även det minsta ting? Eller är Gud därför mindre Gud, eftersom Han, utöver de läkande örterna, också har skapat de helt giftiga växterna, och eftersom Han har sått allt ogräs tillsammans med vetet, så att det, liksom de ädla växterna, kan växa vidare?

[10] Förstå, precis som ingen som helst begränsning – varken uppåt eller nedåt – kan förekomma i Gud Själv, så kan och får heller i människan, som skall bli ett sant Guds barn, ingen begränsning – varken uppåt eller nedåt – någonsin förekomma; ty med någon sådan begränsning vore människan inte längre människa, utan endast ett mer intelligent djur, vars vilja endast till en viss grad har sken av frihet, nämligen så långt som djuret drivs till den aktivitet för vilken dess instinktiva förmåga räcker – men därutöver, inte ens en hårsmån mer!

[11] En enkel djursjäl kan aldrig bli en människosjäl, och man säger därför också att djursjälen dör med djuret – vilket naturligtvis endast skall förstås så, att en djursjäl efter djurets död, till exempel en oxe, helt upphör att vara en oxsjäl, eftersom den vid utträdet ur djurkroppen omedelbart förenas med många andra fria djursjälar till en ny och mer fulländad själ, under en tid kvalificerar sig till en människosjäl och senare kan nedstiga i en människokropp – en gammal kunskap som hos urfäderna var allmänt känd i sin fullaste klarhet och som än i dag är allmänt känd även bland högindierna.

[12] Ytterligare diskussion om detta vore onödig, eftersom det fullt ut räcker att människan som människa känner igen Gud som sin skapare, välgörare och slutligen som sin ende sanne Fader, och att hon i ande helt kan bli lik Honom i allt, om hon bara vill. Säg nu till Mig, har du förstått allt detta väl?”

[13] Lasarus sade: ”Ja, Herre och Mästare från evighet! – Men nu börjar det verkligen bli sent på kvällen. Vad vore det om vi går tillbaka in i huset?”

[14] Jag sade: ”Låt oss göra det! Men säg inget till lärjungarna om allt det vi har talat om här; de vet ju redan mycket om sådant, så det är inte nödvändigt att upprepa det för dem. Vi kommer däremot att få se ett litet skådespel i natt, men det är av ofarlig natur, så bli inte rädd när det uppenbarar sig. Nu går vi, annars blir vi hämtade, för dina systrar har redan dukat fram kvällsmålet!”

37. Meteorer och kometer

[1] Vi gick nu hem, och när vi hade ungefär trettio steg kvar, hände det sig att en stor eldmeteorit, som kom från norr, flög rakt över oss mot söder, och i en sådan hastighet att den från horisont till horisont knappt behövde några ögonblick för att tillryggalägga den minst fyrahundra timmar långa sträckan.

[2] ”Herre, det betyder inget gott!” – sade den något vidskeplige Lasarus med viss upphetsning till Mig.

[3] Jag sade: ”Varför det? Hur skulle det kunna betyda något ont?”

[4] Lasarus sade: ”En mycket gammal folksägen förklarar sådana företeelser så här: Om någon riktigt stor bov dör någonstans på jorden, griper sju av de allra ondaste djävlarna hans själ och drar den genom luften. Av ren skräck, rädsla och smärta låter själen allt under sig ske, och eftersom den en gång tillhört det lägsta helvetet, är också allt elände som den släpper ut i sin ångest redan med i bilden. Ett sådant djävulskt och helvetiskt oväsen förgiftar luften, och om det delvis faller ner på jorden, följer därpå olycka på olycka, och det krävs många offer och böner för att rena en sådan fläck från det onda. – Så lyder den gamla folksägnen. Jag tar den visserligen inte bokstavligt; men det är ändå något egenartat i det, att många saker man som barn på ett visst sätt sögs in med modersmjölken inte så lätt går att få bort helt ur människan. Det finns alltid en sorts tro kvar, som då och då förnyas vid sådana annars helt obegripliga företeelser och fyller sinnet med fruktan och ångest. – Säg mig nu, o Herre, vad som är sant i detta!”

[5] Jag sade: ”I den gamla sägnen finns inte ens den minsta gnutta sanning; men själva företeelsen, som något helt naturligt, måste vara verklig, eftersom den annars aldrig skulle visa sig. Vad som däremot hör till själva företeelsen, det vill Jag nu visa dig på ett praktiskt sätt. Så var nu uppmärksam!

[6] Se, där är en sten! Om någon med en ovanlig kraft kunde kasta den så mäktigt genom luften att den på ett ögonblick bara färdades hundra timmar långt, skulle den genom den starka friktionen mot luftskikten omedelbart bli glödande som flytande metall. Men även luften som stenen skar igenom skulle hettas upp och efter den kastade, flygande stenen bildas ett glödande streck, som dock snart svalnar och försvinner – precis som du såg hos den meteor som just flög förbi ovanför oss. Ett sådant streck är alltså inte något skräp från en själ i djävulens klor, utan bara luften som glödgats av stenens höghastiga flykt. För att du skall förstå detta ännu lättare, tar Jag nu denna sten och låter den med kraften av Min vilja rusa genom luften och sedan återföra den hit, så att du helt blir fri från din gamla barnatro.”

[7] Här tog Jag upp stenen, som vägde tio pund, och lät den blixtsnabbt cirkla vida varv i luften i några ögonblick, där den glänste ännu mer än den tidigare helt naturliga meteoren, och när den föll ner framför oss var den fortfarande glödande som smält metall och spred en stark, nästan outhärdlig hetta omkring sig; och om man lade ved på den, fattade den genast eld. Då blev Lasarus förundrad.

[8] Och Jag sade till honom med helt lugn röst: ”Se, broder, där har du din onda själs energi, som sju ärkedemoner bar på! Om några timmar kommer den åter vara helt avkyld.

[9] Men har ditt inre aldrig sagt dig, att prästerskapet i alla tider har vetat hur de skall utnyttja alla ovanliga naturfenomen för sin egen vinning inför de blinda folken?! Mån- och solförmörkelser, kometer, stora stormar och stora brinnande sken i luften och andra sällsynta företeelser förklarade de som ovanliga, onda tecken från himlen och föreskrev ofta stora böner och offer. Detta lärdes redan barnen, och när ett sådant fenomen då visade sig, rusade det skrämda folket genast till prästerna, som då omedelbart föreskrev vad som bäst tjänade deras fromhet. – Nu, broder, frågar Jag dig: känner du fortfarande inte igen denna tagg?!”

[10] Lasarus sade: ”Ja, nu inser jag det mycket väl; men förr var det ändå omöjligt för mig. Men dessa präster – vilka typer, de är verkligen insmorda med all slags djävulssalva! Nu tackar jag Dig, o Herre, för denna förklaring; ty först nu har jag helt klart för mig vad jag skall tycka om dessa svarta folkbedragare. – Men kometerna bör väl på allvar vara tecken på krig?”

[11] Jag sade: ”Ja, det är de – och ändå inte! De är det, därför att folket tror på det, och änglarna väljer därför ett sådant i sig helt oskyldigt tecken också för att visa de obändiga människorna tillåtelsen av en dom. Tror människorna på det och omvänder sig, så kommer inget krig att följa efter en komet; bättrar de sig däremot inte, så uteblir inte kriget, som alltid är föregångaren till alla slags ännu större olyckor än kriget självt.

[12] I sig själva är kometerna inget annat än blivande världar, som efter hand formas enligt den gudomliga planen till vad de skall bli – och i det avseendet är de inga krigsbudbärare.

[13] Du menar nu visserligen, att Gud skulle kunna skapa en värld på ett ögonblick. O ja, det skulle Han mycket väl kunna; men då skulle det inte finnas någon ordning i Gud och alltså inte heller i någon så plötsligt tillkommen varelse. Men Gud skapar en värld utifrån Sin ordning, och då uppstår det ena efter det andra, och genom detta bildas en fullkomlig enhet av den otaliga mångfalden av de gudomliga tankarna och idéerna.

[14] En sådan komet är också en blivande stor dom över en viss sorts andar. Dessa måste gradvis och alltmer beröras och formas, så att de i rymden och med tiden till slut bildar en färgrik materiell massa. Denna bildning av synlig, fast massa kallar vi inneslutningen av de andliga krafterna, och denna inneslutning är den egentliga domen, ur vilken de andar som hållits fångna i domen efter långa tider kan återfå sin självständiga livsfrihet. Och eftersom kometerna just är blivande domar, så är också deras inflytande vid närmandet till en sedan länge färdig jord av den sorten, eller används av Guds änglar som en sådan, för att väcka en dom över en gammal jord och särskilt väcka människor mot människor – naturligtvis bara om det behövs, det vill säga om människorna i stor utsträckning börjar glömma Gud och anse sig själva vara gudar. – Nu vet du också vad du skall tänka om kometerna, och vi kan lämna denna plats. Eller vill du fråga något innan vi går vidare?”

[15] Lasarus säger: ”Herre, bara två små saker till; ty nu vet jag genom Din godhet redan det jag vet, men jag vill ändå gärna lägga till dessa få detaljer, så att min kunskap inte blir alltför styckvis! De två små sakerna är alltså följande: För det första vill jag få veta varifrån de helt naturliga meteorerna har sitt ursprung, vem det är som kastar upp dem i luften med sådan oerhörd kraft, och för det andra vill jag veta vart kometerna tar vägen, när de gradvis försvinner från himlen.”

[16] Jag sade: ”När det gäller meteorerna har de ett dubbelt ursprung. De är antingen utslungningar från solen; ty solen är tusen gånger tusen gånger större än denna jord, på vilken vi står. På dess yta sker därför ibland, enligt samma proportion, större och häftigare utbrott än på denna jord. Vid sådana utbrott slungas alltid också stora mängder lösa, större och mindre, hårdare och ofta även mjukare massor ut i den vida världsrymden med en för dig fullständigt obegriplig kraft, och av dessa kommer alltid några i närheten av denna jord. Så snart de når lite in i jordens luftregion, glöder de upp och blir synliga som flygande stjärnor. Om de däremot slår ner för djupt i jordens tätare luftmassa, hämmas denna deras hastighet, och de dras av jorden som tunga kroppar och faller då helt naturligt ner på jordens yta, antingen på det torra eller på det våta, vilket på denna jord är det betydligt större.

[17] Sålunda är detta den ena och vanligare typen av meteorer som visar sig på denna jord. Men en annan och sällsyntare typ av meteorer, som den vi tidigare såg, uppstår själva här på jorden. Det finns i den stora raden av berg på denna jord också sådana som är förbundna med jordens innersta genom vissa stora organ och som genom dessa ständigt får en näring, vilken efter hand hamnar i en allt häftigare jäsning. Denna fyller de inre stora, ihåliga rummen, och detta sker med luftarter som lätt kan antändas när de trycks för hårt. När den inre antändningen har skett, förstör dessa brinnande luftarter de mindre fasta delarna av berget, bryter sedan fram som flammande eldmassor och river med sig de lösa klumparna och slungar dem – såsom vår tidigare sedda – med en oerhörd motsvarande kraft, antingen rakt upp i luften eller ibland snett åt något håll över jorden, ofta flera hundra mil från platsen där de uppstod. Där faller de sedan ner på jorden, utan att på något sätt skada den.

[18] Om du befann dig nära något eldspottande berg, skulle du ofta och i tät följd se sådana företeelser; men hit till oss från Kaukasusbergen kommer endast de som av en slump, vid sitt utslungande, hamnar i en riktning som uppenbarligen för dem hit, och som dessutom har slungats ut med den nödvändiga kraften. Men för detta måste de redan vid sitt utslungande ha varit i ett mycket glödande tillstånd, vilket gjorde det lättare för dem att övervinna den luft som annars skulle hindra deras snabba färd, eftersom luften framför dem omedelbart tunnades ut och därmed erbjöd mindre motstånd än en kall och tätare luft.

[19] Och nu har Jag förklarat detta för dig helt i den naturliga, världsliga vetenskapliga stilen, som du kan vara helt nöjd med. En djupare, helt andlig förklaring kan Jag däremot inte ge dig just nu, för du skulle inte kunna begripa den; men när Jag sänder sanningens ande över er alla, då skall han leda in er i all visdom. – Men nu är det också hög tid att gå in i huset. Se, de båda systrarna kommer redan för att hämta oss!”

[20] Därefter gick vi in i huset, satte oss genast vid bordet och åt och drack med glatt sinne.

[21] Några av lärjungarna frågade emellertid vad vi hade hållit på med så länge ute i det fria.

[21] Och Jag sade: ”Det som ni inte har gjort och uträttat; och det var också mer värt än er ordväxling om den vaga personligheten eller icke-personligheten hos Beelsebub. Men nu, ät och drick, så att ni får kraft för morgondagen att stadigt uthärda en het dag!”

[23] Därefter frågade ingen något mera, och var och en åt och drack av det som låg framför honom.

38. Lasarus blir ägare till en oljekälla

[1] Men när vi hade intagit kvällsmåltiden och en lärjunge efter en annan började låta sig övermannas av sömnen, sade Jag: ”Men kan ni inte hålla er vakna en kort stund till?”

[2] Petrus sade: ”Jag vet sannerligen inte själv varför sömnen övermannar oss just idag – och nu efter måltiden – när vi ju ändå nästan hela dagen mest har vilat och knappast uträttat något!”

[3] Jag sade: ”Var därför ständigt verksamma i Mitt namn, så kommer ni att vara betydligt mindre sömniga!“

[4] Medan Jag ännu talade, se, då hördes en kraftig knall, som om blixten hade slagit ned alldeles i närheten. Väggarna skakade, och dörren till rummet öppnades och började svänga kraftigt fram och tillbaka. Då var sömnen plötsligt borta hos lärjungarna, och alla ville springa ut för att se efter vad som egentligen hade hänt.

[5] Men Jag höll tillbaka dem och sade till dem: ”Nu är det inte tryggt att gå ut! En betydande naftakälla ligger i närheten, men ändå ganska djupt nere i jorden. Ovanför källan finns ett stort, men åt alla sidor helt slutet utrymme. I dess nedre del är det på grund av en närliggande eldåder nästan glödande, och därför råder i detta hålrum en ständig betydande hetta. Denna hetta gör att nafthakällan som mynnar ut i hålrummet ständigt avdunstar och så fyller hela hålrummet med naftaaånga. När avdunstningen inte sker alltför häftigt, sugs ångan upp av de stenmassor som bildar det tomma rummet. Men då och då, när en viss stenvägg glöder kraftigare, orsakar det också en kraftigare avdunstning av naftan. Stenarna kan då inte längre ta upp en så stor mängd, och så händer det att naftaaångan skapar en allt större spänning i det stora hålrummet, som då pressar och gnider sig alltför mycket, särskilt mot de glödheta klippväggarna, och därmed snart och lätt antänds.

[6] Och se, en sådan underjordisk handling av naturandar har just ägt rum, vilket också var mycket gott; ty genom denna antändning av naftaångan har den cirka tjugo manshöjd tjocka bergsskotpan sprängts sönder, och du, Lasarus, har därigenom fått en mycket riklig naftaskörd. Sprängningen av grottan har gått så lyckligt till, att du helt lätt kommer att nå själva naftakällan och med endast lite möda dagligen kunna hämta upp hundra pund därifrån.

[7] Hur berömd och eftertraktad detta naftaaolja är, det vet du ju redan; och så har du nu kommit till en ny inkomstkälla som med den allra lättaste möda i världen kommer att ge dig många tusen pund guld och silver. Ty sådana goda människor som du skall också på jorden vara så rika som möjligt, för att de verkligen skall kunna vara försörjare åt de fattiga och svaga. I morgon skall Jag visa dig allt detta i sin helhet – men i natt vore det inte rådligt att närma sig denna plats; ty den starka ångan skulle inte vara hälsosam för någons kroppsliga hälsa. Men i morgon eftermiddag kommer vi utan betänkligheter att kunna närma oss stället.“

[8] Lasarus sade: ”Herre, detta har återigen Din allmakt åstadkommit! Ty mina förfäder ända ned till mig har aldrig märkt något av en naftakälla här. Endast då och då har man på mycket varma dagar vid nattetid känt en svag naftadoft i luften, vilket man alltid förklarat med att den kom från Jerusalem, när vinden blåste därifrån; för i Jerusalem bränns mycket olja, som mestadels kommer hit genom handel från Persien och Arabien, men som alltid är ganska dyr. Men att en sådan sällsynt källa skulle finnas på min egen mark, det har ingen någonsin tänkt sig! Ja, jag kan inte göra något annat än att bara tacka Dig, o Herre, för mig och för alla fattiga människor, som nu skall finna sin goda utkomst därigenom!“

[9] Sade Jag: ”Nu räcker det! Att du använder dina jordiska skatter efter Guds vilja, precis som din jordiske fader också använde dem, det vet Jag; men efter dig och dina systrar, eftersom ni inte har några ättlingar, kommer er farbrors barn att ta över besittningen av dessa dina egendomar. Sök därför att undervisa arvingen väl att vandra i dina fotspår; ty om han skulle gå sin egen världsliga väg, då skulle egendomarna tas ifrån honom och han själv få tiggarstaven i handen, medan egendomarna skulle överlämnas åt hedningarna. Undervisa honom därför därom, så att han väl vet vad han har att göra! – Men nu är tiden kommen för vila, och så vill vi unna våra lemmar lite vila!“

[10] Därefter begav sig alla till vila.

39. Lasarus och tempelspionerna

[1] Men tidigt på morgonen väcktes alla som vilade i huset ur sin sömn av ett kraftigt skällande från de sju hundarna, och Lasarus gick med sina tjänare för att se vad som stod på. Då fick han se en stor skara människor av båda könen, som hade ställt upp sig utanför porten, men som var så omringade av hundarna att de varken vågade ta ett steg framåt eller bakåt. När de fick syn på den välbekante Lasarus som kom med sina många tjänare, ropade och bad de om hjälp. Lasarus kallade till sig hundarna och frågade skaran vad de sökte i Betania så tidigt.

[2] Då tog en ung levit till orda för dem alla och sade: ”Min vän, vi hörde i natt en mäktigt dundrande knall från denna trakt och ville bara ta reda på om du kunde berätta något mer om vad det var. När vi sedan kom hit, rusade dessa fruktansvärt grymma odjur emot oss i stor hast med ett skräckinjagande ylande och såg verkligen ut som om de varje ögonblick skulle slita oss i tusen bitar! En enda sådan oerhört kraftfull lejonbest är ju tillräckligt för hundra obeväpnade människor – varför då sju stycken?! Då kan ju aldrig mer någon människa närma sig ditt gästfria hus!“

[3] Då sade Lasarus till leviten: ”I Guds stora natur händer det ju mycket ofta något ovanligt – varför inte också en stor knall? Gå till Sicilien; där kommer ni att stöta på sådant knallande gång på gång! Vi hörde den starka knallen lika väl som ni, och vi blev också förskräckta – men vi gick inte ut för att se efter var det hade hänt; för det finns ju gott om tid till det senare! Vad är det egentligen som bekymrar er jerusalemiter så särskilt med den stora knallen? Jag är snarare av den åsikten att ni har skyndat er ut så tidigt av en helt annan anledning och inte på grund av knallen! Någon ond avsikt har lockat ut er alla, och det har mina väktare här mycket väl insett och därför rusat emot er med sådan vrede. Säg mig uppriktigt vad ni egentligen söker här!“

[4] Här blev alla häpna, och en sade halvhögt: ”Det går inte längre att göra någonting i världen – vi är redan avslöjade igen! Nu kan man inte ens lita på de egna fyra väggarna i sitt eget vardagsrum, ja inte ens på sina egna tankar; för människorna läser ju nu alldeles tydligt av ens min vad man har tänkt!“

[5] Men Lasarus, som tydligt hade uppfattat dessa ord, sade: ”Ja, där har du rätt! Människorna har nu kommit så långt att de med ganska stor bestämdhet kan säga dig vad som kommer att hända dig om tio år, och därför frågar jag er ännu en gång i all vänlighet: Varför har ni egentligen kommit hit så tidigt? Knallen har ni bara använt som förevändning; egentligen – för att bespara er talet – har ni kommit hit så tidigt endast för att spionera på mig vem som eventuellt befinner sig under mitt tak. Och detta gjorde ni till och med idag, på den allra härligaste festdagen, så att ni tempelherrar i er stora förbittring skulle kunna hitta på något mot mig! Men eftersom jag sedan länge klart har genomskådat dessa era usla avsikter mot mig, har jag nu som fullkomlig romersk medborgare lagt en stark bom för min dörr, som ni med all er inbillade makt aldrig kommer att kunna bryta upp. Jag skall som jude alltid fullgöra mina skyldigheter – men säg – endast de som Moses har föreskrivit; alla andra angår mig inte! Har ni förstått mig?“

[6] Gå bara och berätta det högt för alla era överordnade! Säg också till alla: Ve varje tempelherre som någonsin vågar besöka detta mitt hus med fientlig avsikt! Sannerligen, honom skall det gå illa för! Jag låter var och en vara i fred och ger var och en utan förbehåll vad som tillkommer honom. Den som kräver mer av mig är en tjuv och rövare; ty han kräver det som inte tillhör honom utan hans fattige nästa. Och en sådan – vore han än en tusenfaldig präst – är min fiende och får aldrig mer närma sig mitt hus så länge jag lever! Förstå detta väl och tag det till efterrättelse till er egen fördel! Och nu se till hur ni kommer vidare härifrån, annars släpper jag lös mina väktare igen!“

[7] Då sade ingen en enda stavelse till, och alla skyndade sig ivrigt tillbaka.

[8] När de kom fram till templet, blev de genast tillfrågade vad de hade sett och upplevt.

[9] Men leviterna sade: ”Där uträttar vi inte längre något med all vår klokhet – där är det för alltid förbi! Om ni herrar i templet inte vill tro det, så gå själva dit ut och låt er slitas sönder och uppätas av hans lejon! De där bestarna är så tränade att de luktar sig till människornas innersta tankar; ni behöver bara bära på någon fientlig avsikt mot Lasarus i er – så nosar bestarna upp det redan på långt håll, och då är det ute med er! Det har vi sett och delvis också fått erfara. Om inte Lasarus själv hade skyndat till vår hjälp med åtminstone hundra tjänare när vi skrek, så skulle vårt kött redan nu vila i magarna på de stora, rovgiriga bestarna! Det är allt vi har sett och erfarit; men om ni inte vill tro oss, så gå dit och övertyga er själva!“

[10] Då sade de överordnade ingenting mer, utan de fylldes invärtes av stor vrede och sade sinsemellan: ”Det är allt den där usle galilén som står bakom! Om vi inte snart får tag i honom och blir av med honom, så kommer han att förleda hela folket, och då får vi alla fly hals över huvud! Om galilén eventuellt skulle dyka upp igen till festen idag, då måste allt sättas in för att röja honom ur vägen!“

[11] Då sade leviten: ”Släpp bara taget om detta begär! Är inte redan mer än halva folket för honom?! Och känner ni kanske hans obegränsade makt? Han genomskådar era tankar långt innan ni ens har tänkt dem, och kan därför också förgöra er långt innan ni ens hinner reagera!“

[12] Då sade en av de överordnade: ”Vad kan han göra mot oss? Hans makt kommer från Beelsebub!“

[13] Då sade leviten: ”Nåväl, men han hade säkert också förtrollat Lasarus lejon med Beelsebubs kraft! Gå dit med hela förbundsarken och med Arons stav i handen, så kommer de grymma bestarna då genast att tala om för er vilken beelsebubstid det nu är! Var inte galilén redan flera gånger här i templet och lärde folket fritt och öppet; vad har ni med all er förbittring kunnat uträtta mot honom? Ingenting! Vad kommer ni då att uträtta mot honom idag? – Han kommer att komma och undervisa mitt framför era ögon, och ni kommer inte att kunna ställa något emot hans påstådda beelsebubsmakt!“

[14] Då sade en av de överordnade: ”Är kanske också ni redan förförda av honom, liksom det dumma folket som därför är förbannat?“

[15] Då sade leviten: ”Visst inte; men jag har i alla fall så pass mycket sunt förnuft att jag mycket klart inser vad som är möjligt och vad som inte är möjligt! Vi har hört från fullt trovärdiga och sanningsenliga vittnen vad galilén förmår. Om ni nu ändå vill inleda en kamp mot honom, så kommer det ju till slut med säkerhet att visa sig vem som ofelbart drar det kortaste strået – precis som vi idag i Betania drog det mycket kortaste strået!“

[16] Då sade den överordnade: ”Det får vi väl se hur det blir; vi fruktar honom inte! – Och nu gå till era sysslor!“

[17] Genom detta hade leviten ändå fått de överordnade att bli betänksamma, och därför kunde Jag senare röra Mig friare i templet.

40. Herren hänvisar till Sin korsfästelse

[1] Därhemma hade emellertid morgonmåltiden redan blivit tillagad när Lasarus kom tillbaka in i huset, och vi intog den genast. Lasarus ville berätta för oss allt som hade tilldragit sig där ute tidigt på morgonen.

[2] Men Jag sade: ”Låt det vara; ty Jag vet ju ändå om allt och har, medan du var ute, också berättat för lärjungarna vad som egentligen tilldrog sig där ute, även i förväg vad leviten just har berättat för den överordnade om nyheterna från Betania. Dock inte vad du instruerade honom att säga, utan ett helt annat, som mycket väl kommer att tjäna till att Jag idag kan röra Mig lättare i templet! Det var alltså bra att det hände tidigt i morse. Men nu skall vi genast ge oss i väg och dra upp till Jerusalem; ty idag, som är den tredje och sista dagen av festen – då den alltid är som mest praktfull och lockar till sig mycket människor – vill Jag åter träda fram i templet och undervisa folket.“

[3] Då sade Natanael: ”Herre, där kommer det att bli spektakel på spektakel; jag önskar bara att vi kommer därifrån helskinnade!“

[4] Jag sade: ”Oroa er för något annat; ni kommer att komma därifrån helskinnade även då, när Jag hänger mellan förbrytarna på korset!“

[5] Sade Lasarus: ”Vad säger Du, o Herre? Du skulle bindas vid korset? Nej, innan det sker, låter jag mina tjänare tända eld på hela templet, och alla de onda tempelherrarna måste brännas till aska!“

[6] Sade Jag: ”Låt det vara, Min broder! Ty om människan skall nå fram till den mest fullkomliga gudslikheten, måste hennes vilja vara oändligt fri, så att hon också i förvridet sinne kan förgripa sig på sin egen Gud och Skapare. Ty – som Jag redan har sagt dig – om människan inte har förmågan att bli en mest fulländad ärkedjävul, så har hon heller inte förmågan att nå fram till den mest fullkomliga gudslikheten.

[7] Människan har alltså den friaste vilja, som hon genom de givna lagarna i sig själv lär känna. Men vad skulle lagarna vara och vad skulle människans fria vilja vara, om det inte fanns en lockelse i henne att överträda lagarna, hur och när hon själv vill?! Utan en sådan lockelse skulle människan inte vara något annat än ett djur, som inte kan handla på något annat sätt än vad den tvångslag som är nedlagd i henne driver henne till.

[8] Men för människans andliga del har ingen tvångslag givits, utan endast en andlig lag i form av ’du skall’. Och så är människan i sin vilja och sitt begär helt fri, och hon kan till och med förgripa sig på Min kropp, som nu är en bärare av anden och framgent kommer att förbli förandligad.

[9] Jag har bara sagt dig detta för att det inte skall förvåna dig när sådant sker med Min kropp – men för de onda avsikter hos människorna som kommer att göra det blir det helt och hållet förgäves; ty Jag skall på tredje dagen ändå vara lika fullkomligt hos er och bland er igen som Jag nu är bland er. Men först därefter skall domen börja över den onda tempelkullen. Eftersom ni alla nu vet detta, så var glada till sinnes och följ Mig till templet!“

[10] Därefter reste vi oss alla upp och gick upp till templet.

41. Herren undervisar i templet

[1] När vi befann oss i templet, höll sig lärjungarna mer i bakgrunden och spred ut sig bland folket för att höra folkets åsikt om Mig.

[2] Men Jag trädde fram mitt i templet på en upphöjd plats, medan alla slags festceremonier ännu pågick för fullt, och ropade högt till folket: ”Den som törstar, kom till Mig och drick!“ (Joh. 7:37)

[3] Då steg några judar fram som stod runt Mig och sade: ”Var har du då något som vi skulle vilja dricka?“

[4] Då sade Jag: ”Den som tror på Mig, som Skriften säger: Från hans inre skall flyta strömmar av levande vatten!“ (Joh 7:38)

[5] Då såg judarna på varandra och frågade sinsemellan vad detta skulle betyda; ty de förstod inte att Jag talade om anden som de skulle få ta emot, de som trodde på Mig. Ty – som Jag redan flera gånger har förklarat – kunde den Helige Ande inte finnas där före Mitt förhärligande (Verklärung, övers. anm.), utom i Mig allena. (Joh 7:39)

[6] Många i folket som hörde dessa ord sade sinsemellan: ”Sannerligen, denne galilé talar som en sann profet och är alltså också en fullkomligt sann profet.“ (Joh 7:40)

[7] Åter andra, som kände Mig närmare genom Mina gärningar, sade: ”Vad då profet, vad då profet! Han är Kristus, den utlovade Messias! Ty inte ens Gud själv kan göra något större än vad Han gör!“

[8] Men några frågade och sade: ”Skall väl Kristus enligt Skriften komma från Galiléen? (Joh. 7:41) Säger inte Skriften: ’Kristus skall vara av Davids säd och komma från Betlehem, den by där David var i?!’“ (Joh. 7:42)

[9] Då sade några som var väl underrättade om Min härkomst och Min födelse: ”Ja, om ni kräver det, så stämmer ju allt detta på denne profet ändå! För det första är Han son till Josef, den allmänt kände timmermannen i Nasaret, och till Maria, en dotter till Joakim och Anna, och dessa båda härstammar bevisligen från Davids stam. Och för det andra är det allmänt känt att Han föddes i Betlehem i ett stall vid tillfället av den allmänna folkräkningen under kejsare Augustus, och åtta dagar senare blev Han omskuren av Simeon och fick namnet Jesus. Om nu allt detta stämmer, varför tvivlar vi då fortfarande på att Han är Kristus?“

[10] Det uppstod alltså på detta sätt en splittring bland folket om vem Jag egentligen var. (Joh 7:43)

[11] Men några vänner till fariséerna blev av fariséerna tillsagda att gripa Mig; ty tempelherrarna kunde inte längre uthärda att det bättre folket började utropa Mig som Kristus. Då kom några fram till Mig för att gripa Mig; men i Min närhet övergav modet dem, och ingen vågade bära hand på Mig. (Joh 7:44) Förutom fariséernas vänner hade fariséerna också beordrat sina tjänare att gripa Mig och föra Mig till dem; men även dessa stannade framför Mig och lyssnade på hur Jag förklarade för folket Guds bud och kärlekens bud på det sätt som Jag redan ofta har förklarat dem på andra ställen, och därför behöver Jag inte upprepa den ofta förekommande förklaringen här. Tjänarna såg också den stora folkskaran som trodde på Mig, och därför vågade de inte heller röra Mig.

[12] När Jag gjorde en paus i undervisningen, vände tjänarna tomhänta tillbaka till fariséerna. Men när de kom tillbaka utan Mig, blev fariséerna utom sig av vrede och skällde ut dem: ”Varför har ni inte gripit honom och fört hit honom till oss? (Joh 7:45) Ser ni inte själva att han stör oss mitt i den allra härligaste festen och dessutom vänder hela folket ifrån oss? Varför har ni då inte gripit honom och överlämnat honom till oss för rättvis bestraffning?“

[13] Då svarade tjänarna: ”Hör nu, aldrig har en människa talat så vist som denne galilé! (Joh 7:46) Han måste verkligen vara fylld av Guds ande!“

[14] Då svarade fariséerna dem: ”Vad hör vi av er? Har också ni blivit förförda av honom? (Joh 7:47) Tror någon farisé eller någon av de överordnade på honom?! (Joh 7:48) Nej – bara det dumma folket, som ingenting vet om lagen och därför är förbannat!“ (Joh 7:49)

[15] Då sade tjänarna: ”Vi har ju redan tidigare sagt er hur det förhåller sig med det folk som ni förbannar, och vid det står vi kvar! Om det inte passar er, så gå själva ut bland folket och säg till dem att de är förbannade därför att de tror på galilén – då skall folket snart visa er vad de tycker om er förbannelse! Ni har ju för övrigt föresatt er att fördöma var och en som tror annorlunda, utan att ens undersöka om grannens tro kanske i många stycken är bättre än vår egen! Men vi, som är helt vanliga tjänare, finner det orättvist; ty så länge Gud inte dömer och fördömer en människa, så länge skall vi dödliga människor inte förekomma Honom och låta den Allvise förstå att vi jordmaskar är visare än Han. Förbanna gärna också romarnas tro – men öppet och frimodigt! – då skall de snart visa er vad de tycker om er dom!“

[16] Då sade fariséerna: ”Ge er i väg härifrån; ty vi ser att också ni redan är förförda!“

[17] Då sade tjänarna: ”Det är illa nog av er att ni inte förmår undervisa oss och folket bättre! Ty ni kan väl inte kräva av oss att vi skall visa aktning för era falska och usla under, när vi själva alltid har varit era verktyg och de som i hemlighet utför era under?! Undren var ju ändå det enda som ingav folket respekt för er, medan alla era predikningar och läror redan för de allra mest enfaldiga människorna varit alldeles för antimosaiska, för dåraktiga och för usla! Ni får sannerligen inte peta för mycket i oss, annars avslöjar vi för folket alla era gamla och tomma under, och då får ni se hur ni skall komma överens med folket!“

[18] Här blev fariséerna vänligare mot tjänarna, och dessa gick därifrån.

42. Herren på olivberget

[1] Men när tjänarna hade gått, vände sig fariséerna till den överordnade Nikodemus – som var en stor vis man som hade blivit berörd av Min lära när han om till Mig på natten den första gången Jag öppet rörde Mig i Jerusalem med de tolv lärjungarna – och frågade honom vad som rätteligen borde göras. 

[2] Då sade Nikodemus till dem (Joh 7:50): ”Ni har sannerligen blivit mycket upprörda över tjänarnas fräcka motreplik; men jag måste själv öppet erkänna att de hade fullkomligt rätt. För undersök själva om det står skrivet i någon lag att man skall döma någon innan man har hört honom och därigenom fått klart för sig vad brottsligt han egentligen har gjort! (Joh 7:51) Jag som skriftlärd känner inte till någon sådan lag; efter vilken lag vill ni då döma någon innan ni har hört honom?“

[3] Då sade fariséerna: ”Du är ju en av de främsta skriftlärda bland oss, det kan ingen förneka dig, och är därför också en av de överordnade bland skriftlärda; men ändå är du en galilé och därmed också en vän till denne galilé! Men gå och undersök i Skriften, där det skrivet: Från Galiléen uppstår ingen profet!“ (Joh 7:52)

[4] Då sade Nikodemus leende: ”Det är visserligen sant, och ni behöver inte hänvisa mig till Skriften, ty jag behärskar den verkligen från alfa till omega bättre än ni alla tillsammans; men jag hänvisar er till något annat, nämligen till omskärelseprotokollet från året för kejsare Augustus första folkräkning, och där kommer ni att finna att denne nuvarande galilé inte föddes i Galiléen, utan i Betlehem, Davids gamla stad, och att hans båda föräldrar i rak linje härstammar från David!

[5] Därför kan det citat från Skriften som ni anför inte på något sätt tillämpas på denne galilé, och det desto mindre som lagen uttryckligen stadgar: Varje jude har livslångt sin hemortsrätt där han är född och omskuren, och församlingen skall sörja för honom om han blir svag och oförmögen till arbete. En hedning däremot får sin hemortsrätt där han har blivit omskuren och inskriven som jude, och skall betraktas och behandlas som en infödd medlem i den församlingen.

[6] Förstå nu, mina vänner: Om vi inte kan upphäva denna lag, och å andra sidan Augustus omskärelse- och folkräkningsprotokoll obestridligt visar att denne folkundervisare inte är född galilé, då har folket i sanning heller ingen grund att inte betrakta denne man som en äkta profet!“

[7] Då sade fariséerna: ”Då borde vi väl ändå ha så pass världslig klokhet att vi röjer undan dessa protokoll!“

[8] Sade Nikodemus: ”Åh ja, de där som finns i våra egna arkiv – de skulle man nog kunna röja undan. Men inte de som tyvärr finns i romarnas arkiv! Och de reviderar varje år våra tempelprotokoll med ytterst kritisk jämförelse! Ve oss om något saknades eller hade ändrats där! Jag för min del skulle då verkligen inte vilja vara i våra kläder!”

[9] Då sade fariséerna: ”Hm, hm, det är verkligen illa!“

[10] De hade därefter inget mer att invända, lämnade helt tysta templet och festen, och var och en av dem gick stilla hem. (Joh 7:53)

[11] Under tiden som denna diskussion ägde rum framme i templet mellan tjänarna, fariséerna och Nikodemus – och som här har återgivits troget och utförligt, utan att något av det som hände eller sades har utelämnats – undervisade Jag folket utan några vidare hinder. Jag visade dem också tydligt och begripligt det tomma och fullständigt olagliga hyckleri och bedrägeri som tempelherrarna ägnade sig åt. Och det fanns inte en enda som vågade motsäga Mig att Jag hade dragit fram något oriktigt om tempelherrarna i ljuset. Hela folket bad Mig att Jag även nästa dag efter festen skulle komma tillbaka till templet och vederkvicka dem med de mest livgivande orden av den allra mest handgripliga sanningen.

[12] Och många sade: ”Mästare, vi tackar Dig för denna gudomliga dryck; ty vi har sedan länge törstat efter en sådan sanning, och Du har nu verkligen stillat vår stora törst på ett sådant sätt att vi i evighet aldrig mer kommer bli så törstiga igen, som vi var i denna stund! Du är sannerligen Davids ättling och Guds utlovade Smorde!“

[13] Men Jag såg vänligast på dem alla och lovade att även nästa dag komma till templet och ge dem ett ännu större ljus, varpå hela folket ropade till Mig: ”O kom, kom och upplys oss i denna templets natt!”

[14] Därefter lämnade Jag templet tillsammans med alla lärjungarna och Lasarus.

43. Herren och Hans lärjungar på Lasarus värdshus

[1] När vi kommit ut i det fria, sade de – lärjungarna och Lasarus: ”Vad skall vi nu göra? Skall vi återvända till Betania, eller skall vi företa oss något annat här i Jerusalem?”

[2] Lasarus frågade Mig vad Jag ansåg

[3] Och Jag sade till honom: ”Du kan för din del göra vad du vill och finner för gott; men idag Jag kan inte gå till Betania, ty tempeltjänarna har på vägen mot Betania ställt ut spioner för att få veta om Jag uppehåller Mig hos dig. Och om de fick veta det, skulle de bereda dig ännu mer förtret. Jag har därför beslutat att tillbringa denna dag och även natten på Olivberget, i det lilla och mycket anspråkslösa härbärget.”

[4] Lasarus sade: ”Det är ju mycket gott; ty halva Olivberget och härbärget tillhör ju också mig! Åh, där kommer vi att ha det riktigt bra! Härbärget var ännu för tre år sedan mycket välbesökt; men sedan mina motsättningar med templet har besöken blivit mycket glesa, därför att fariséerna förklarade det som en synd för varje jude att besöka mitt härbärge på Olivberget. Grunden tycks helt enkelt vara den, att jag ställde även denna min egendom under romersk rättskipning, när tempeltjänarna gjorde alla ansträngningar för att frånta mig den. Därigenom sköt jag en regel för dörren för dem, vilket naturligtvis retade dem oerhört. Men eftersom även denna egendom nu står under den romerska överhögheten, förklarar tempeltjänarna den vara fullkomligt oren, och varje jude som besöker detta härbärge skulle enligt dem orena sig ett helt år. Se, däri ligger den egentliga orsaken till att mitt härbärge på Olivberget nu är långt mindre besökt än förr; endast romare och greker kommer dit oftare. Men likväl är härbärget försett med allt det bästa, och vi skall inte sakna något där. Just från härbärget har man en skön utsikt över nästan hela Jerusalem och vida ut över omgivningarna, och jag är övertygad om att det skall behaga Dig väl där uppe.”

[5] Jag sade: ”Helt rätt, Min käre broder! Jag vet det, och just därför har Jag beslutat att tillbringa denna dag och denna natt på Olivberget; ty där uppe är vi trygga för alla de besvärliga besöken från judarna och fariséerna. Och så kan vi redan nu ge oss av dit!”

[6] Alla var därmed fullkomligt tillfreds, och Jag gick med lärjungarna upp på Olivberget (Joh 8:1). Men Lasarus skyndade i förväg för att ge sina tjänare anvisningar om vad de skulle göra och förbereda. Och genast sattes alla fötter och händer i den livligaste rörelse, för att bereda en verkligt festlig middagsmåltid åt oss.

[7] Vi däremot tog det lugnt och besteg helt gemytligt vårt Olivberg, som hade fått detta namn därför att det på sina klippfria ytor var mycket rikt planterat med idel olivträd. Den största delen av detta olivrika berg ägdes av vår Lasarus; den mindre delen, som vette mot staden och var mer klippig, tillhörde en grek som föga bekymrade sig om denna egendom och varje år överlät olivskörden åt Lasarus för några silvermynt. Och så var denne därmed också till hälften ägare av den stadsvända delen av Olivberget.

[8] Olivberget var inte något högt berg, men hade ändå några partier som var ganska branta, och man behövde därför nästan en halvtimme för att nå hela vägen upp till dess högsta topp. Templet stod också på en betydande höjd och var självt en mycket hög byggnad; men från Olivbergets höjd måste man ändå rikta blicken ganska så mycket nedåt, om man ville se templets höga kupol. Kort sagt, i Jerusalems närhet var Olivberget det högsta berget.

[9] Vi kom snart ikapp Lasarus, som hade skyndat före, och slog oss ner runt härbärget under olivträden, där vi fördjupade oss i våra tankar, tills Lasarus kom och bad oss komma till den färdiga måltiden. Vi reste oss från marken och gick in i härbärget, där matsalen verkligen inte var liten; hundra gäster fick gott och väl plats där. Det stora bordet var fullt med bröd, vin och olika ädla frukter, och i skålarna doftade väl tillagade fiskar från Jordanfloden och från den kraftiga Kidronbäcken. Lärjungarna började redan dregla vid åsynen. Vi satte oss därför genast till bords och åt och drack med stor glädje.

[10] Men Lasarus gladdes oerhört över att även Jag åt och drack med verklig glädje och behag.

[11] Och Jag sade till honom: ”Min vän, du gläder dig nu mycket över att även Jag äter och dricker så gott; men tro Mig: så gott som det här smakar för Mig, vad som nu står på bordet, så har ändå dagens frukost i templet smakat ännu bättre för Mig – ty i dag har Jag gjort en stor skörd för Mitt rike i himlen. Men i morgon kommer den nya skörden för Mitt rike sannolikt att bli betydligt sämre. Det som idag blev Mitt, det skall förbli Mitt; men i morgon kommer inte mycket nytt att tillkomma. Den svarta hopen där nere kommer försöka fresta Mig – men för detta skall de ställas vid skampålen inför folket! – Men nu, låt oss äta och dricka och sedan återvända ut i det fria! Idag skall ni ännu få se mycket.”

44. Herren skådar Jerusalem

[1] På en timme var vi färdiga med måltiden, reste oss från bordet och gick genast ut i det fria; ty särskilt i kvällsljuset var utsikten mot soluppgången mycket vacker, och detta tjänade oss väl vid våra betraktelser.

[2] När vi så betraktade den stora, vida utbredda staden med dess många palats, sade Lasarus: ”Vilken förtjusande prakt som vilar över denna stora stad! Och ändå vilken skam i den del av människorna som borde föregå alla andra med ett gott exempel!”

[3] Där nere ligger templet, till vilket redan den store David, mannen efter Guds hjärta, hade samlat materialet. Salomo, hans son, byggde det, för att allt judafolk vid de bestämda tiderna skulle samlas där och ge Gud äran. Men vem söker nu äran från människorna? Åh, det är länge sedan det var Gud, och nu är det de eländiga fariséerna, skriftlärda och översteprästerna! Den gamla, underbara förbundsarken har sedan nästan tjugofyra år övergått till de döva och kraftlösa relikernas arkiv, och den nya är död och har ingen kraft längre; ändå offrar de blinda judarna åt den mer än de någonsin offrade åt den gamla, sanna.

[4] Man inser ju mycket lätt därav hur de mest eländiga tempeltjänarna förtrycker det fattiga, oskyldiga folket, och hur de alls inte tror på en sann och ende Gud, eftersom de så fruktansvärt trampar Hans lagar, som Han uppenbarade för Moses och alla andra profeter, under fötterna, och istället påtvingar folket sina egna stadgar på liv och död, stadgar som ingen förnuftig människa längre kan tro är något annat än ren dumhet. Åh, vilken stor skam! Allt suckar under det outhärdliga trycket, mest från tempeltjänarnas sida, och ändå har ingen modet att spotta dessa uppenbara folkbedragare i ansiktet och visa dem den stora synd de begår mot mänskligheten.

[5] Du allena, o Herre, har öppnat människornas ögon, så att de nu kan se vad tempelherrarna håller på med. Men det gagnar ändå föga; ty de gör ändå på det djärvaste sätt i världen vad de vill, och ingen straffande blixt far ut ur Dina moln över dem! Du, o Herre, är nu Själv här på jorden i kroppslig människoform – en uppenbarelse, som hela den gångna evigheten inte har något exempel på, och som är en nåd av alla nåder, som Gud någonsin har låtit sina skapelser erfara. Tusentals och åter tusentals människor, däribland även många hedningar, erkänner detta med högsta glädje och tacksamhet, och dessa där nere hör från alla håll och från stor och liten denna heliga sanning bekräftas. Men istället för att med all glädje ta emot ett sådant budskap som helt sant, förbannar de ändå folket som levande har tagit emot denna sanning! Fråga: Vad är då sådana bestialiska människor värda?”

[6] Jag sade: ”Min käre broder, bli inte så upphetsad; ty du ser ju att allting på denna jord har sin bestämda tid, och att man inte kan bryta en gammal cederstam över knäet såsom en tunn stav! Se, Jag vill och skall nu stanna här flera dagar till och skall dagligen undervisa i templet i sju dagar. Den som vill omvända sig, för honom skall det gå väl; men den som förblir i sin blindhet och därigenom i sin ondska, han skall gå under på den dag då domen över Jerusalem bryter ut och alla varelser förgörs.

[7] Se nu alla på denna stora stad! Sannerligen, inte en sten skall lämnas på den andra! Men alla de blinda och de gravida kvinnorna, som tror att man varken kan eller får fly på en sabbat, skall bedja att domen icke bryter in på en sabbat; ty då kommer ingen jude undan med livet.

[8] Men innan domen över alla dessa gudlösa skall komma, skall först många stora tecken ske på himlen och på jorden. Ändå skall domen och slutet för denna stad ännu inte inträffa; ty man skall först avvakta om någon vill bättra och omvända sig. Och om tecknen inte beaktas, då skall en stor nöd tillåtas, för att människorna må vända sig till Gud. Men om inte heller detta gagnar, skall Jag sända profeter, som med sin mäktiga stämma, som skall ljuda likt krigsbasuner, skall försöka väcka de verkligt andligt döda i alla fyra världens hörn. De som låter sig väckas till livets ljus, de skall också uppstå till det eviga livet; men de som vid detta basunrop från Mina budbärare endast vaknar i sin vrede och harm mot Mig och Mitt ord, de skall uppstå — men inte till livet, utan till döden genom domen — och kastas dit där det eviga mörkret råder i domen, och där skall vara mycken klagan och gnissel av tänder.

[9] Men när domen träder fram, skall varje rättfärdig fly! Den som redan står på taket av insikt i de rena, gudomliga sanningarna, han skall inte återvända in i huset för att hämta en gammal juderock (fariséernas läror), utan han skall förbli på sin nya ljushöjd! Och den som redan är ute på fältet av ny verksamhet enligt Min lära, han skall inte återvända till det gamla hemlandet med den blinda och värdelösa ceremonin, utan han skall stanna på sitt nya fält, och därigenom skall han bevara sitt liv!

[10] Och det skall ske, att när domen kommer, skall två vara i samma hus; då skall den ene bli frälst, men den andre gå under. Den som handlar efter Min lära, han skall bli frälst; men den som har Min lära men ändå handlar efter fariséernas gamla surdeg, han skall gå under.

[11] På samma sätt skall två vara på fältet och två mala vid en kvarn; där skall också den ene tas upp till livet, men den andre lämnas åt domen. –Akta er därför för fariséernas gamla surdeg; ty sannerligen, med den undgår ingen domen!”

45. Inom 2 000 år

[1] (Herren:) ”Så som det skall gå med domen över Jerusalem, så skall det också gå med en framtida, stor världsdom, när Jag bringar ett fullständigt slut över den stora skökan Babel. Den domen skall likväl vara såsom på Noas tid och såsom på Sodoms och Gomorras tid.”

[2] Stora tecken skall då ske på jorden, på havet och på himlen, och Jag skall väcka tjänare, som av Mitt ord skall profetera och upprepade gånger förkunna den kommande domen. Men människornas högmod skall inte lyssna till dem, och även om de lyssnar, skall de inte tro deras ord, utan håna dem som dårar. Men just detta skall vara ett säkraste tecken, att den stora domen säkert och alldeles visst skall komma, en dom som genom eld skall förtära alla dem som gör det onda.

[3] På samma tid skall också många unga män få syner, och många jungfrur skall profetera om de ting som komma skall. Saliga är de som därigenom bättrar sig och verkligen omvänder sig!

[4] Men det kommer att vara lätt att känna igen, såsom man vid ett fikonträd ser att våren är nära, när dess skott blir saftiga och börjar spricka.

[5] Då skall stora krig bryta ut bland folken, och ett folk skall dra ut mot ett annat; det skall också bli stor brist på föda, och olika pestliknande sjukdomar skall uppstå, sådana som människorna hittills aldrig skådat. Även stora jordbävningar skall föregå detta, för att människorna därigenom må uppmanas till bot och kärleksgärningar. Saliga är de som då vänder om!

[6] Men många skall inte vända om, utan tillskriva allt detta de blinda naturkrafterna, och profeterna skall kallas bedragare, och många skall man fängsla för Min namns skull och under stora straffhot förbjuda att tala i Mitt namn och förkunna den kommande domen. Den som då inte handlar efter den stora skökan Babels vilja, han skall drabbas av stor nöd.

[7] Men allt detta måste ske i förväg, nära sjuhundra år före domen, för att ingen på slutet skall kunna säga att han inte blivit tillräckligt varnad. Från nu skall dock inte fullt tvåtusen år förflyta, förrän den stora domen träder fram på jorden; och detta skall då bli en tydlig, men samtidigt den sista domen på denna jord.

[8] Först därefter skall paradiset placeras på jorden, och en varg och ett lamm skall bo fridsamt i samma stall och äta tillsammans ur samma skål.

[9] När domen närmar sig skall man också se Människosonens tecken på himlen, det vill säga himlen i människan skall erkänna Mig som den ende Herren över himmel och jord, och människans själ skall prisa och lova Mig mycket.

[10] Men detta är ännu inte människans fullbordan. Men när Jag då, ljus och klar, med alla himmelsmakter i molnen och under ljudet såsom av många krigs- och domsbasuner, skall träda fram i det levande Ordet inför alla människor i den sanna himlen, som är i människornas hjärtan, då är världens dom där.

[11] Den rättfärdiga människan skall då inträda i Min härlighet, och de som gör det onda skall förtäras av elden från Min rättfärdiga vrede och inträda i riket av sina onda gärningar, som är berett för alla oförbätterliga djävlar. Ty den som frivilligt väljer helvetet åt sig själv, han må då också vara förbannad där, såsom helvetet är förbannat i sig självt. Men såsom det goda förblir evigt gott, så skall också det onda i sig förbli evigt ont och utgöra den eviga, dömda grund som alltid skall tjäna Mig som fotpall.

[12] Jag Själv, ur Min ursprungliga gudomliga personlighet, skall dock inte döma någon, utan allt detta skall utföras av Mitt ord, som Jag har talat till er. Ty när Jag en gång uppstigit till Mitt rike, skall Jag aldrig mer komma tillbaka i köttet till denna jord, utan endast i anden, i ordet; och så skall det vara såsom i begynnelsen, då det sades: I begynnelsen var ordet, ordet var hos Gud, och Gud var ordet. Ordet tog kött och bodde bland människorna. Han, det vill säga Jag, kom till Mitt eget, och Mina människor kände inte igen Mig; ty världen och dess kött hade gjort dem alla blinda och döva.

[13] Jag är nu i köttet hos er som en människa; men därför kan Jag inte ge er all Min andes kraft. Men när Jag senare inte längre är i köttet såsom nu, utan endast bland er i anden, då skall Jag även kunna ge er all Min andes kraft och makt, som Jag Själv naturligtvis är från evighet. I anden och genom dess kraft skall Jag förbli hos er intill tidens slut, så länge denna jord ännu består, och tills den sista dömda anden har mognat för Mig. Men med denna jord kommer vaggan för Guds barn för evigt att förgå. Därefter skall allt dömas andligen. 

[14] Men Jag har redan många gånger sagt och visat er hur det skall bli på denna jord. Vänta därför tålmodigt på den säkra frälsningen, som inte skall dröja, och önska inte världens dom före dess tid! Ty när den kommer, då skall det ännu vara för tidigt för er själva och ännu mer för dem som då blir dömda; ty i domen är kärlek och barmhärtighet fjärran, och varje själ skall då överlämnas åt sin egen hjälp, för att bittert erfara hur fullständigt värdelös hennes fåfänga, tidsbundna hjälp från världens människor varit. – Och nu säg Mig, om ni har förstått allt detta väl!”

46. Lasarus tvivel

[1] Lasarus sade: ”Ja, åtminstone jag har förstått det väl! Uppriktigt sagt: hela mänsklighetens historia ser ju inte särskilt ljus ut! I grunden är människorna dock mestadels inte själva skyldiga till att de är så onda, utan snarare de omständigheter under vilka de blivit till, födda och fostrade. Då framstår varje dom som ett ytterst egenmäktigt och tyranniskt verk av Den, som har makten att döma människorna.

[2] Man säger visserligen: Gud låter varje människa få en riktig insikt om rätt och fel, om gott och ont; men när sker detta? Efter min erfarenhet ofta först då, när människan redan har sjunkit ned i allt falskt och ont att ingen ren lära längre kan vara till någon nytta för henne. När människor under flera hundra år förblivit utan någon kännbar gudomlig påverkan, börjar de nödvändigtvis att alltmer glömma Gud, skapar egna lagar och levnadsregler, vars striktaste efterlevnad ändå inte kan bringa människans frälsning. När mänskligheten slutligen helt har fördärvats, då kommer först, inledningsvis mycket svaga, uppenbarelser genom väckta människor. Och bär även dessa ingen frukt, då kommer starkare. Och bär inte heller dessa frukt, då kommer en straffdom. Herre, varför det måste vara så, det förstår jag inte själv på långa vägar! 

[3] Från Adam till Noa, och särskilt bland Kains efterkommande, var det knappt längre tal om någon särskild uppenbarelse. På Noas tid skedde väl allehanda tecken och uppenbarelser, men för sent, eftersom folket, särskilt det i lågländerna, redan helt hade gått över till djävulen. Folket aktade då visserligen inte längre på detta utan levde vidare i sitt rus; men då kom också redan den mest fruktansvärda domen.

[4] Därefter fortgick det ända fram till Abraham, då nära nog ingen uppenbarelse ägde rum under lång tid. Med Abraham började åter den gudomliga uppenbarelsen; men i hälarna följde redan domen över Sodom och Gomorra samt de tio kringliggande städerna.

[5] Från Abraham, Isak och Jakob fortgick det sedan åter ända till Moses. På denne profets tid skedde det mest storartade från himlarna till människorna. De fick för första gången bestämda lagar, efter vilka de skulle ordna sina liv; men domen var då också stor. Egyptierna måste bita i gräset i hundratusental, och de befriade israeliterna fick det sedan under hela fyrtio år i öknen inte mycket bättre. De alla, både egyptier och israeliter, hade alltför länge uppenbarligen inte längre upplevt någon särskild uppenbarelse och blev allt ljummare. Den tidigare, mer levande tron övergick i en slapp och traditionell tro, som knappast är mycket bättre än ingen alls. Sådan tron är, sådan är också efterlevnaden av dess livsgrundsatser!

[6] Om frånvaron av uppenbarelse varar ännu längre, då mister människorna till sist all tro på den sanne Guden och gör sig sedan gudar efter eget behag och råkar därigenom i fullständig avgudadyrkan. Kan man då, rent förnuftigt, tillräkna dem detta som egen skuld? Enligt min alltid mycket förnuftiga och humana uppfattning sannerligen inte!

[7] Under domarnas tid och senare även under några konungar har väl alltid profeter blivit uppväckta bland oss judar – men alltid först då, när människorna redan dessförinnan hade syndat sig nära nog till döds; och då följde också genast en dom, som förgjorde syndarna.

[8] Nu är Du, o Herre, Själv här. Nu sker visserligen den allra största uppenbarelsen för människorna; men domen skall heller inte låta länge vänta på sig. Redan efter endast några hundra år kommer människorna, om ingen förnyad uppenbarelse gives, i Din lära inte vara en hårsmån bättre än tempelherrarna som nu är där nere! De omvända hedningarna skall åter bli hedningar, och judarna skall bli ännu mörkare än de nu är, och så skall det aldrig bli helt och fullt ljust och gott på denna jord.

Jag menar därför, att från och med nu borde klara uppenbarelser av Din gudomlighet inte utebli alltför lång tid; annars måste efterkommande, som inte kan vara närvarande vid denna nuvarande uppenbarelse, utan egen skuld åter sjunka ned i den gamla natten.

[9] Filistéerna har på grund av sin gudlöshet blivit förgjorda och utplånade, och vad jag vet har de aldrig mottagit någon uppenbarelse; likaså de gamla fenicierna, trojanerna, babylonierna, nineviterna och ännu andra folk, som mig veterligen heller aldrig erhållit någon särskild uppenbarelse.

[10] Ja, varför detta så ogynnsamma spel med människorna på denna jord? Se, ingen människa kan rå för att hon är där! Men är hon en gång här enligt Din allsmäktiga vilja, då är hon också redan fullkomligt olycklig från vaggan till sin grav och måste utstå dom efter dom. Ja, varför så?”

47. Arbetarna i vingården

[1] Jag sade till Lasarus och även till de andra lärjungarna, då även de delade Lasarus något upprörda åsikt: ”Var uppmärksamma, Jag skall här ge er en bild; den skall ge er svaret på Lasarus fråga!

[2] Det fanns en herre som anlitade arbetare till sin vingård. Dessa kom på morgonen, och herren blev enig med dem om en dagslön på ett mynt. Vid middagstid gick han dit, där han fann fler människor som fortfarande stod sysslolösa, och sade: ’Varför står ni här sysslolösa? Gå ut till min vingård, så skall jag ge er det som är rätt!’ Och de gick dit och arbetade. Men mot aftonen såg vingårdsherren ännu många arbetare stå sysslolösa. Han gick då dit och sade till dem: ’Varför står ni sysslolösa hela dagen?’ Och de svarade: ’Herre, ingen har anlitat oss!’ Då sade herren till dem: ’Gå också ni ut till min vingård och arbeta denna sista timme, så skall jag också ge er det som är rätt!’ Och de gick dit och arbetade flitigt den sista timmen av dagen.

[3] På kvällen kallade herren först till sig arbetarna som hade arbetat sedan morgonen och gav var och en det överenskomna myntet. Sedan kallade han dem som bara hade arbetat en halv dag och gav även var och en av dem ett mynt. Därefter kallade han dem som endast hade arbetat en timme och gav även var och en av dem ett mynt.

[4] Då sade de som hade arbetat hela dagen: ’Herre, hur kan det vara att du också ger dem som bara arbetat en timme samma lön som åt oss, som uthärdat börda och hetta hela dagen?’ Då sade Herren: ’Vad angår det er, om jag är god och barmhärtig? Är jag därför orättvis, när jag av min egen vilja också ger den sista lika mycket som er? Har jag inte kommit överens med er om ett mynt? Ni har själva inte begärt mer! Och när jag nu ger er det ni begärt, vad vill ni då mer av mig? Är jag inte herren över min egendom, med vilken jag får göra vad som behagar mig?’ Därefter hade de första arbetarna inget mer att säga och var nöjda med sin dagslön.

[5] Och Jag säger er alla, att Min Fader, som är i Mig, skall göra detsamma mot er – och då skall de första bli de sista, och de sista de första.

[6] Men vingården är de egentliga människorna på denna jord, som rankor att vårdas. De står inte i något avtal med Mig, utan de är här för att vårdas, så att de skall bära god frukt åt Gud, Herren.

[7] Alla profeterna, såsom ni nu är, är, sett till själen, inte av denna jord, utan de är från ovan kallade arbetare och har tidigare ingått ett fast avtal med Mig angående uppnåendet av Guds barns ställning, som endast är möjlig här på jorden.

[8] Alla de stora profeterna från början fram till nu, er inräknade, som mottagit en stor uppenbarelse, är de först kallade arbetarna i Herrens vingård.

[9] De mindre profeterna, som endast har halva tjänsten att utföra – nämligen att upprätthålla den en gång givna stora uppenbarelsen – är de som i Mitt namn skall komma efter er, och som kanske själva också får vissa små uppenbarelser och därigenom profeterar, men som inte kommer att ha den kraft och makt som Jag skall ge er. Dessa skall ha samma lön som ni, eftersom er tro måste bli starkare; ty eftersom de inte ser det som ni nu ser och erfar, kommer deras frivilliga tro också att tillräknas dem en högre livsförtjänst. Men när de sedan får samma lön som ni, tänk då på att det var svårare för dem att tro på det som nu sker till alla varelsernas frälsning, eftersom de inte var vittnen till allt detta såsom ni.

[10] Slutligen, i mycket senare tider, skall siare återigen väckas och få tillträde strax före en stor dom, vilka får den korta men svåra uppgiften att rena läran som blivit mycket oren, så att den bevaras och inte förkastas av de mera skarpsinniga människorna som ett gammalt prästbedrägeri. Dessa tredje arbetare i Min vingård kommer inte att verka genom stora underverk, utan endast genom det rena ordet och genom Skriften, utan att få någon annan märklig uppenbarelse än det inre, levande ordets upplevelse i känslan och i tankarna i deras hjärtan. De skall vara fulla av klar och förnuftig tro och skall därför, utan underverk, resa upp de vissna människoarbetarna i Min vingård och skall få samma lön av Mig som ni, de som arbetade hela dagen; ty de skall ha det mycket svårare att tro fast och utan tvivel på det som hände här mer än tusen år före dem.

[11] Om de stora uppenbarelserna alltså står ganska långt ifrån varandra, så ser Gud ändå ständigt till, att ständigt och omedelbart nya väckta siare kommer bland människorna, så snart läran från den stora uppenbarelsen börjar bli oren, och detta sker på ett sätt, så att ingen människas fria vilja utsätts för något tvång. Just därför skiljs de stora uppenbarelserna tidsmässigt ofta åt, så att människorna med sin fria vilja kan handla desto mer obehindrat.

[12] När världen i slutändan åter har dragit människorna alltför långt bort från deras andliga bana, återstår nämligen inget annat än att en stor uppenbarelse måste komma, som alltid har ett domslut med sig, ty den är själv ett tungt domsbud för människorna. Ty så länge du inte lägger eld på det döda träet, brinner det ej; men elden antänder det. Och se, vad elden är för träet, det är en stor uppenbarelse för människorna. – Förstår ni nu detta?”

48. Om tro

[1] Sade Lasarus: ”Ja, jag förstår väl vad Du vill säga med detta; men det finns ändå en baktanke hos mig, vars början och slut jag ännu inte riktigt kan utröna. Är då alla de människor, till vilka en stor uppenbarelse omedelbart når, att anse som dömda och betraktade som redan prövade? Och är det endast de som har en indirekt, alltså ren tro, som får vänta sig välsignelsen av den stora uppenbarelsen?

[2] Bärarna av uppenbarelsen har dock en stor nackdel, och det därför att de redan från födseln var bättre och renare människor, så att de kunde ta emot och riktigt förstå en hög och stor uppenbarelse. De egentliga, rena världsmänniskorna skulle nämligen aldrig själva kunna begripa den stora uppenbarelsen, eftersom de inte ens kan förstå en minsta uppenbarelse, utan står där likt höns som ser en blixt slå ner ur ett moln.”

[3] Jag sade: ”Vem säger egentligen att bärarna av en stor uppenbarelse skall betraktas som dömda? Jag kommer väl att veta vem Jag skall utse till huvudbärare av en stor uppenbarelse, så att den inte skadar honom själv!”

[4] Moses var visserligen bärare av en mycket stor uppenbarelse; men under honom fanns många som endast deltog indirekt i uppenbarelsen och som i slutändan ändå var mycket starkare i tron än Moses själv, som inte fullt ut litade på löftet om att Jag skulle ge israeliterna det utlovade landet, där det flyter av mjölk och honung. Eftersom Moses inte helt litade på detta löfte, fick han visserligen skåda det utlovade landet från ett högt berg, men han fick själv inte beträda det.

[5] Detta bevisar mer än tillräckligt att ingen bärare av någon uppenbarelse någonsin har varit bunden för sin egen del, och det kommer han än mindre att vara från och med nu, utan för sig själv förblir han alltid helt fri i tro och handling, eftersom han endast därigenom blir salig. Att någon är bärare av en uppenbarelse gör honom alltså inte salig, utan endast om han litar på uppenbarelsen själv och lever därefter.

[6] Detsamma gäller även er alla. Genom Mina gärningar är ni visserligen mer utsatta att tro att jag är Kristus och att Mina ord är Guds ord, än de som endast får evangeliet genom er muntliga förmedling. Men på grund av detta kommer tvivel över Mig också att drabba er i större mått, vilket ger er möjlighet att stärka er tro. När herdarna slås, flyr fåren och sprids, men vid rätt tid skall Jag samla dem igen och stärka dem i tron. Därför är ingen bärare av någon sann uppenbarelse dömd. För det första kommer en sådan människa alltid ’från ovan’, och därför kan ingen uppenbarelse ålägga honom något särskilt tvång, eftersom hans själ redan har genomgått en föregående prövning på en annan jord och är mycket mer grundad och stabil än en själ som just formats på denna jord. För det andra får en sådan profetsjäl större prövningar i tron än en jordisk själ, som ofta är lätt att övertyga. En jordisk själ är nöjd med bara ordet och behöver knappast ett tecken, men själar som kommer ’från ovan’ är svårtröstade och behöver därför starkare och större bevis för att fullt ut tro och handla utifrån tron. 

[7] Ja, om Jag nu skulle rssa till Persien, Indien, Aten eller Rom och där utföra sådana tecken som Jag redan har gjort hos er, skulle ingen människa där våga göra något annat än vad Jag befallt. Sådana helt jordiska själar skulle då uppenbart vara i högsta grad bundna, och prövningen av deras fria vilja skulle vara fullständig för lång tid framöver. Men Mina tecken skadar er inte det minsta, eftersom ni inte är lättlurade. För att ni skall formas till fast tro måste mycket först ha skett inför era ögon, och ändå är ni fyllda av tvivel, frågar om det ena och det andra. Den som tror på detta inför Mig har ingen tvingad tro, utan en fri; han vill fullt ut förstå det han tror, och det han inte förstår, tror han inte.

[8] Det bästa beviset på detta är att Jag i ett andetag kan förklara och reda ut allt som ni hör från Mig. Ni vet vem Jag är och skulle kunna tro på Mig även utan alla dessa särskilda förklaringar, men det gör ni inte. Ni har redan flera gånger visat Mig att ni ofta inte tror på Mig när det gäller en helt hemlig lära, och ni har sagt Mig rakt ut att det är en hård lära. Det har inte ens gått sju dagar sedan ni alla lämnade Mig, och det också på grund av läror som ni inte förstod.

[9] Härav framgår att era själar är starkare än själarna hos de egentliga jordiska barnen. Men människor som ni kommer alltid att finnas på denna jord, och Jag skall uppväcka dem och också ge dem, såsom er, det inre ordet från Min ande, så att de kan undervisa jordens barn utan att deras vilja begränsas. Men lärarna får aldrig tro att de står högre hos Mig bara för att de är lärare eller visa; ty hos Mig gäller alltid: ’Låt dessa små komma till Mig, och hindra dem inte.’ Den som inte blir som dessa barn, han skall inte komma in i Mitt rike; det tillhör dem, och för deras skull är det skapat. Men den som är vis och därför lärare, och som med allt hjärta är ödmjuk och mild, han skall en gång också vara där Jag är, som en sann Fader bland Mina barn, från evighet till evighet.

[10] När alla lärjungar hade hört sådan undervisning från Mig, blev de tysta och visste inte vad de skulle svara Mig.

49. Två slags människor. Själar från ovan. 

[1] Endast Lasarus sade och frågade: ”Herre och Mästare, är jag kanske också en av dem som kommer ovanifrån?”

[2] Jag sade: ”Sannerligen, ty annars skulle du inte ha uthärdat de tecken som Jag flera gånger redan har utfört inför dina ögon med så stort lugn och jämnmod, som om något helt naturligt hade skett. Allt överraskade dig visserligen i själva ögonblicket – men några ögonblick senare var du redan nästan likgiltig inför det; ty du tänkte så här: För en människa är det omöjligt att göra något sådant som att flyga i luften likt fåglarna. Men Jag är ju helt och hållet Gud, och då är det också helt naturligt att allt måste vara möjligt för Mig, liksom det är naturligt för fågeln att flyga i luften. Därför är det inget särskilt under, utan lika naturligt som alla de ting Jag har skapat. Månen, solen, stjärnorna och denna jord och allt som lever och rör sig i den, på den och över den är bestående under av Min visdom och makt; och de nuvarande undren är endast ögonblickliga vittnesbörd om att Jag är densamme som från evighet har fyllt oändligheten med otaliga och bestående under. Om Jag alltså utför under såsom Gud, är det inget märkvärdigt; det som egentligen är det underbara hos Mig är Min ofattbara kärlek till er, Mina skapade varelser, och Min så djupa nedstigande kärlek och osjälviska godhet, mildhet, tålamod och sanna ödmjukhet inför människorna, som Jag med en enda andedräkt skulle kunna låta försvinna i det renaste intet.”

[3] ’Ja’, säger du vidare för dig själv, ’om allt detta skulle åstadkommas av en människa, då vore det verkligen ett under – lika märkvärdigt som om en människa kunde höja sig upp i luften likt en fågel och fritt sväva omkring.’

[4] Se, om du inte vore från ovan, skulle du inte vara kapabel till sådana tankar, och Jag skulle av hänsyn till din fria viljas bästa inte ha låtit sådana under, som Jag har utfört, ske framför dig! De där nere är däremot inte från ovan, utan av denna världen, och därför bör Jag inte utföra sådana under inför dem som Jag gör inför dig och Mina lärjungar. De får endast höra talas om dem, men inte se mycket; ty om de såg de stora under Jag utför och har utfört, skulle det helt förlama dem. Därför måste de nöja sig med att bara gnaga på Mitt ord.

[5] Ett tecken skall de ändå få, men inget annat än profeten Jonas tecken; såsom han vistades tre dagar i fiskens buk och sedan kastades levande upp på stranden, så skall också Jag tillbringa tre dagar i graven och sedan uppstå levande till den största förskräckelse och dom över dem där nere.

[6] Märk väl, att jordens barn inte vinns för Mitt rike genom tecken, utan endast genom det levande ordet! Ty de flesta jordens barn – om de inte redan blivit fördärvade av allehanda falska tecken – är lättlärda och inte trögtänkta, och de kan därför genom ett rätt tal snart och lätt vinnas för sanningen; men genom alltför iögonfallande tecken skulle de helt förlora sitt eget tänkande och viljekraft. – Vet du nu, Lasarus, om du är av ovan eller av nedan?”

[7] Lasarus sade: ”Ja, det inser jag nu, att jag också på något sätt är från ovan; men hur skall vi känna igen vem av de människor vi möter som är från ovan eller från nedan?”

[8] Jag sade: ”När det blir nödvändigt skall anden inom er uppenbara det för er. Men det finns också ett yttre och sällan missledande tecken, genom vilket man snart kan känna igen varifrån människan härstammar i sin själ.

[9] Se, själen behåller även i sitt nödvändigt mörka kött en viss känsla av varifrån den kommer, och den vänder självmant köttets öron och särskilt ögonen gärna mot den plats varifrån den ursprungligen härstammar. Människor som gärna lyfter blicken mot himlen och gärna bestiger bergens höjder, och också gärna lyssnar till ljud som kommer någonstans ovanifrån, är säkert också från ovan. Men människor som mestadels har blicken riktad mot marken och gräver omkring där, söker olika skatter och bara sällan lyfter sina ögon och öron uppåt, de är helt säkert från nedan. Efter detta kan ni, om ni uppmärksammar det, redan tydligt känna igen vem ni har framför er.

[10] Människor som är från ovan är vanligen också mycket uppfinningsrika och åstadkommer mycket inom konst och vetenskap; ändå är de alla mer eller mindre svårövertygade, ty de vill ha allt helt klart bevisat. Greken Filopold i Kane nära Kis trodde inte förrän Jag visade honom den soljord på vilken han först hade fått kött; och nästan alla cyniker är helt likadana. Inför dem kunde ni skapa världar, och det skulle framför deras ögon knappast ha mer effekt än om ni säger till en människa av denna jord: ’Gå och gör det!’ Han frågar knappt varför, utan gör det troget därför att en vis person har sagt det; orsaken räknar han med att få reda på i tid. Men en människa från ovan tittar er allvarligt i ögonen och frågar: ’Varför detta? Utan skäl gör jag ingenting! Förklara närmare, så skall jag se vad som ligger bakom att ni säger: Gå och gör det!’

[11] Ty Jag säger er, att mycket står på spel när man som lärare vill säkerställa vilka slags andliga barn man har att göra med, och vilka som är vinrankor i Min vingård; ty samma ord kan ge både de bästa och de sämsta följderna, beroende på om det framförs i överensstämmelse med åhörarens karaktär eller inte.

[12] De svaga små barnen av denna jord tror, som redan sagts, snart och lätt allt som man förelägger dem att tro, och behöver förklaringen först i efterhand, när de redan har tillägnat sig ett stort förråd av trosföreställningar. Med dem bör man därför noga att se till att den renaste sanningen alltid predikas – och ve den som vill förleda jordens små med allehanda falska läror och exempel, såsom Jag redan en gång har visat er i en mindre bild i Galilén! Men hos barnen från ovan måste förklaringen ges antingen i förväg eller åtminstone samtidigt med läran, annars kommer de inte lätt att ta emot något som den fulla sanningen.

[13] Ni har redan ofta varit vittnen till hur Jag har handlat med greker och romare; gör också ni på samma sätt, så skall ni desto lättare vinna dem, eftersom ni har Mig och Mina gärningar inför er, som ni alltid fruktbart kan referera till.  I nödfall skall ni också själva kunna utföra tecken; men var sparsamma med det och gör ett tecken först när ni blir manade därtill i anden. Ty ett tecken åstadkommer visserligen något gott, men ett sant, levande ord tusen gånger bättre, eftersom ordet inte lägger något tvång på människans hjärta.

[14] Ty ordet upplyser först människans förstånd. Detta väcker därefter viljan och kärleken i hennes hjärta. Kärleken blir till en mäktig låga. Denna upplyser och livar sedan upp viljan i hjärtat, och viljan handlar därefter enligt sitt eget förstånds föreskrift. Och vad människan sålunda fritt gör av sig själv, det är en egen, förtjänstfull handling, och först då har hon funnit sin egen livshärd.

[15] Men tecknet slår ner människans förstånd för lång tid och skrämmer endast kärleken och dess vilja till handling. Men detta handlande är likt en sten som kastas genom luften; den rör sig genom luften endast så länge kastkraften står i förbindelse med dess tyngd. Så snart denna kraft upphör, faller stenen efter sin tyngd åter ner till marken som död och orörlig och blir liggande där i sitt gamla tillstånd.

[16] Själen hos en människa som blivit omvänd genom ett tecken liknar helt och hållet en kastad sten och handlar då blint av fruktan för tecknet. Men när tecknet med tiden förlorar sin kraft, då försvagas också själens kärlek och vilja – särskilt hos efterkommande som inte har sett något tecken – och blir helt trög, och man håller tecknet antingen för ett litet trollerikonststycke eller rentav för en lögn och en uppfinning av förfäderna. Ty när själen frågar förståndet vad det egentligen var med tecknet, kan denna inte ge någon förklaring, eftersom den själv aldrig fick någon; och då dömer det helt följdriktigt sålunda: ’Är vi då mindre människor än våra förfäder, som fick allehanda tecken och sedan lätt kunde tro? Skall vi nu tro det vi inte förstår, och skall tecken, som vi endast har hört talas om, tjäna oss som grund för tron? Nej, det går inte alls! Det kan en vis Gud, om Han verkligen är någon, aldrig i evighet fordra av oss svaga människor! Därför kräver också vi tecken, eller åtminstone en sådan förklaring som ger oss ett klart ljus över det vi skall tro och det vi skall göra, så att vi kan inse den rätta grunden. Ty vi fordrar sådana trosgrunder som kan visa sig verksamma för alla människor i alla tider, men inte sådana som vi först måste tro på för att sedan kunna tro det som vi genom dem förmås att tro.’

[17] Se, så dömer då människans förstånd – och det med rätta! Ty om läran inte, även tillsammans med de givna tecknen, har blivit ställd i sitt rätta ljus inför förståndet, så går den snart under med alla sina tecken, och människorna mister därvid all tro och faller tillbaka i sitt gamla, tröga och vilda liv, tills någon slug magiker träder fram och med falska tecken lätt och snart drar dem över på sin sida.

[18] Därför säger Jag er alla ännu en gång, med största eftertryck: Undervisa ljust och klart, och var i hög grad sparsamma med tecknen, så skall ni fostra bestående och orubbliga lärjungar! Ty tecknet förgår; men den klara och rena sanningen består i evighet och behöver till sin bekräftelse inte längre något tecken, eftersom den själv är det högsta tecken som från himlarna i varje tid ges åt de människor som söker den.

[19] Det finns dock också tecken som ni får utföra; men då skall tecknet endast vara en sann välgärning för fattiga och sjuka människor, utan hänsyn till social ställning eller tro, och inte ett särskilt bevis för den rena gudomligheten i Min lära.

[20] Läran måste, genom sitt eget ljus, bevisa sig som rent gudomlig även utan några andra särskilda tecken, och ge varje människa som följer den det inre, levande beviset på dess fullaste sanning. Om ni följer detta, skall ni verkligen fostra trogna lärjungar efter er; men om ni inte iakttar allt detta noggrant, kommer ni själva att öppna dörrarna för antikrist, och ni kommer uppenbarligen själva att behöva söka fly.”

50. Antikrist

[1] Lasarus sade: ”Herre, hur skall vi förstå antikrist?”

[2] Jag sade: ”Antikrist kommer att uppstå därför att vissa listiga och arbetsskygga människor, när de ser hur Min lära får allt fler anhängare och att Mina lärjungar får det allt bättre ställt, också kommer att ta emot läran. Och när de får höra om de tecken som Jag har utfört, och även om dem som ni vid tillfällen kommer att utföra, då kommer de, likt de hedniska magikerna, att börja framkalla stora tecken med helt naturliga medel av blind trolldom, precis som esséerna gjorde. Detta kommer att locka de lättrogna, och till slut så mycket att många av dem kommer att anse er – det vill säga era efterföljare – vara falska lärare och profeter, och förfölja er.

[3] Se därför noga till att ni inte tar emot något annat än det som är nödvändigt för ert uppehälle av dem som tar emot evangeliet! Ty om dagdrivarna såg predikan och att utföra tecken ger er mycket pengar, då skulle de genast sätta allt i rörelse för att tränga undan er. Därför skall man lättast känna igen de äkta och de falska profeterna på deras gärningar. De äkta profeterna skall alltid vandra i Min fattigdom och av sina församlingar endast ta emot det som är nödvändigt för livet; men de falska skall göra som fariséerna nu gör – ja, i många stycken ännu mycket värre – och låta sig dyrt och högt betalas för allt som de påstår sig göra i Mitt namn för församlingarna. Och alla människor skall hålla dem för heliga Guds tjänare och under hot om straff tvingas tro att Gud endast hör deras böner och ser på deras offer med stor glädje. Och liksom det nu står ett enda tempel för alla judar, så skall antikristerna uppföra en otalig mängd tempel i stor prakt, och där förrätta sina trollkonster och sina offer inför människorna samt hålla usla och själviska tal. Men de skall be på främmande tungomål för att få folket att tro att just deras språk är det renaste och därför också det som behagar Gud mest.

[4] Detta är nog för var och en för att känna igen en falsk profet och väl skilja honom från en äkta. Visserligen skall de föra ett stort oväsen och ropa ut över hela världen: ’Kom alla hit till oss; ty här är Kristus, och där vi är, där är Han!’ Men tro dem inte, om de än skriker aldrig så mycket och gör aldrig så stora tecken; ty de är inte och har aldrig varit Mina lärjungar, utan förförda lärjungar till Beelsebub, och av honom skall de också få sin lön i avgrunden under tjut och tandagnisslan. Ge noga akt på detta och utför så få tecken som möjligt; håll er i stället till ordet och dess eviga sanning, så skall den rena läran bestå bland många människor intill världens ände! Men nu går vi åter in i huset; och du, Lasarus, låt oss få bröd och vin, ty nu är Jag mycket törstig!”

[5] Därefter gick vi in i huset, och Lasarus lät genast bröd och vin serveras i rätt mängd. Vi satte oss vid borden och styrkte oss.

51. Rätt slags bön

[1] Vid vår måltid talade Jag lite; men när det mycket goda vinet fick lärjungarnas tungor att lossna, blev det snart mycket livligt i värdshuset. Även värden, som tog hand om värdshuset åt Lasarus, kom till Mig med sin familj och bad Mig att välsigna honom och hans familj; detta skulle vara det starkaste motgiftet mot tempeltjänarnas förbannelse. 

[2] Jag sade till honom: ”Min vän, där Jag är, där är redan välsignelsen med Mig; något annat behövs inte! Lev du bara efter den lära, som Jag givit Mina lärjungar, och först därigenom skall du nå den sanna, levande välsignelsen, som kommer att vara till största nytta för dig, inte bara för denna värld – som för alla är av mycket kort varaktighet – utan även för din själ, som kommer att leva för evigt! En sådan välsignelse, som du föreställer dig, är däremot till ingen nytta. Se, fariséerna delar ju ut olika välsignelser och låter sig betalas för det; men vem, som mottagit en sådan välsignelse, har den någonsin gynnat? Ja, farisén har fått nytta av det – men den välsignade måste förlita sig på sin tro och finna en svag tröst däri.

[3] Men Jag välsignar människorna på riktigt endast genom att Jag ger dem det sanna livets ljus, och genom det det eviga livet, om de handlar efter Min lära. Allt sådant så att säga magiskt välsignande är till ingen nytta och ökar endast människornas vidskepelse. Den som däremot vandrar i Min lära och tror att Jag är den sanne Kristus, han må lägga sina händer på en sjuk i Mitt namn, och det skall gå bättre för honom. Och om en sådan sjuk är på avstånd, och du ber i Mitt namn över honom och sträcker ut dina händer mot honom, så skall han bli frisk, om det gagnar hans frälsning. Och se, detta är en mycket bättre välsignelse än den, som du enligt din mening önskat av Mig! – Säg Mig nu, om du är nöjd med detta!”

[4] Värdshusvärden sade: ”O Herre, jag tackar Dig för det; ty jag inser redan att den rena sanningen är den största välsignelsen för människan, och lögn och bedrägeri för henne den största förbannelsen. Nu vill jag dock ännu höra av Dig, o Herre, om bönerna från prästerna också då inte har något värde och heller inte hjälper någon inför Gud, om någon som är from och på bästa sätt tror att han är ovärdig, går till en präst och betalar honom, för att han skall be till Gud för honom. Hur skall man enligt sanningen förstå och begripa detta?“

[5] Jag sade: ”Står det inte skrivet: ‘Se, detta folk ärar Mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån Mig’? Hur skulle då en sådan bön kunna gagna den som har betalat för den? Han, som är den troende, vågar inte själv be till Gud, och den betalade prästen ber inte till Gud och kan det uppenbart inte heller, eftersom han inom sig inte tror på någon Gud. Ty om han trodde på Gud, skulle han inte låta sig betalas för sina böner, utan säga till den som betalar för bönen: ‘Varje människa – även om hon hade synder så många som gräset på jorden och sanden i havet – kan i ånger och ödmjukhet be till Gud, och Gud skall höra hennes bön. Men den kärlek till nästan som Gud har befallt mig ålägger mig ju redan att i mina böner minnas alla människor; gå därför du själv och be till Gud, vilket är det enda som kan och skall gagna dig. Ty en betald bön är en styggelse inför Gud!’

[6] Se, så borde en troende präst tala till den som kommer till honom för att betala för en bön! Men eftersom prästen själv inte tror på någon Gud, låter han sig betalas för bönen, som han läser ur en bok – utan att därvid tänka något, utan att vilja något – och som han med en skenbart from åtbörd mumlar fram. Så är han i allt en lögnare och bedragare. Hur skulle då en sådan bön kunna ha något värde inför Gud?

[7] Om Gud också skulle hjälpa den människa som, på grund av sin förmenta ovärdighet, inte vågade be till Honom – ja, om Han skulle hjälpa henne därför att hon befinner sig i nöd och är ödmjuk – så skulle Han i detta fall helt visst inte hjälpa henne för att därigenom befria henne mer och mer från hennes vidskepelse. Med andra ord: även om hjälpen kan ges, sker den inte för att bekräfta hennes falska föreställning om sin ovärdighet, utan för att leda henne bort från den.

[8] Om du ser en fattig som ber till Gud om hjälp som han behöver, så gå då till honom och hjälp honom, om du har något att hjälpa med. Har du däremot inget, så be också du i ditt hjärta till Gud för honom – och Jag säger dig: Gud skall höra både din och den fattiges bön. Ty där två eller tre i sanning ber till Mig, där skall deras bön alltid och med visshet bli hörd. Men för dåraktiga och rent världsliga ting skall ingen vända sig bedjande till Gud; för sådant skulle Gud inte höra honom. Men om någon ber om det som är sant nödvändigt – för kroppens liv och för trons och själens styrka – då skall det inte förvägras honom. Se, så förhåller det sig i sanning med den rätta bönen, som också är en sann och levande Guds välsignelse i människohjärtat. Förstår du detta?”

[9] Då sade värdshusvärden: ”Ja, Herre, det är mycket lätt att förstå, ty det är ju en mycket klar sanning. Men prästernas magiska böner har jag aldrig kunnat begripa – och det av den helt enkla orsaken att de, såsom det renaste bedrägeri, över huvud taget inte kan förstås. O dessa usla bedragare! Hur mödar de sig inte att framställa sina tomma böner för folket som om de vore verksammare och kraftigare i stigande grad, allt eftersom de bes av högre präster och på särskilt högheliga platser! Och som om en och samma bön, uttalad av samme överstepräst – och det på den allra heligaste platsen – ökade i kraft och verkan i samma mån som den betalades med fler pund guld och silver! Och se, detta tror människorna ännu i stor utsträckning fast och fullt på! Ve den som ville avråda dem från detta och säga dem att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud omöjligen kan finna behag i en sådan bön, och att Han därutöver skulle vara högst orättvis, om Han endast hörde de böner som prästerna låter sig be mot dyr betalning, men helt avvisade de fattiga, som inte förmår det, utan att höra dem och utan att hjälpa dem! Åh nej, hos dessa blinda dårar skulle det inte vara till någon som helst nytta! De skulle bara hålla en sådan vis upplysare av folket för en hädare och tempelbesudlare och anmäla honom i templet – varpå han säkerligen snart nog skulle bli ’omhändertagen’ för hela evigheten och det på ett sätt som gjorde all vidare önskan överflödig.”

[10] Ah, min upphöjde vän och gudomlige Mästare, där finns det inte längre någon plats för en hederlig och bildad människa att vara! Sannerligen, detta värdshus är vida mer ett sant Guds tempel än det som där nere kallas Salomos hall; ty där finns nu inget annat än lögn och bedrägeri och det djupaste människohat. Det är nu gott och väl tio år sedan jag senast satte min fot i templet – och jag kommer även framdeles noga att vaka över mig själv så att jag håller mig därifrån! Minst av allt kan någon högtid förmå mig att gå dit; ty just under högtiderna bedrivs de största bedrägerierna på det mest skamlösa sätt, och ingen lag skyddar mig mot dem. Vid festerna tillåter sig tempeltjänarna de grövsta övergrepp, utan att stå till svars, som om de vore gudar för sig själva. Men jag kan inte se på sådant utan att gripas av den största harm, och därför håller jag mig hellre borta. Har jag rätt – eller inte?”

[11] Jag sade: ”Fullkomligt riktigt; ty du kan inte förändra det, och därför är det bättre för dig att hålla dig borta från en plats där du inte kan erfara något gott och sant, och där du som en fortfarande äkta jude endast blir förargad. Jag har däremot kommit för att rätta till allt som är krokigt, och göra seende och hörande det som är blint och dövt. Men låt oss nu lämna templet, ty dess fullständiga obrukbarhet känner ni ju redan alltför väl till!

[12] Vi kommer snart att få ytterligare gäster, nämligen äkta romare och greker. De kommer att äta här och troligen också övernatta här; ty nere i hela staden finns nästan inget värdshus att finna, och du som värdshusvärd kan därför förbereda dig lite.”

[13] När värden fick höra detta skyndade han genast ut till sitt tjänstefolk och gjorde dem uppmärksamma, och de höll nu noga utkik för att se om gäster skulle komma. Men när de sedan tittade ner mot trädgårdsporten, genom vilken man måste gå för att komma upp till Olivberget, såg de redan en skara på trettio människor stiga in genom porten, och de satte därför genast igång med olika sysslor för att kunna tjäna de snart ankommande gästerna på ett passande sätt. Rummet där även vi befann oss i var dock tillräckligt stort för att rymma hundra gäster. Dessutom fanns några mycket rymliga sidokammare, där nattvilan kunde ordnas på ett gott sätt, och ingen behövde oroa sig för den ankommande främlingarnas bekväma logi. Bland dessa gäster fanns en kvinnlig ledare, en fri kvinna i Jerusalem, som umgicks mycket med främlingar. Vi kommer att lära känna henne ännu bättre senare.

52. Romerska främlingar kommer till värdshuset

[1] Det dröjde förstås inte länge förrän främlingarna redan var på plats. Värdshusvärden och även Lasarus tog emot dem artigt och hälsade dem välkomna. Främlingarna steg in, hälsade på oss enligt sin sed, och vi besvarade hälsningen. De satte sig vid ett bord och bad genast om mat och dryck; ty de var redan mycket hungriga och törstiga, då det i staden inte längre fanns något acceptabelt att få tag på.

[2] Och värdshusvärden sade: ”Bröd och vin kan ni få genast; men en ordentlig kvällsmåltid får ni allt vänta en liten stund på!”

[3] De blev helt nöjda med detta, fick genast bröd och vin i riklig mängd och åt och drack mycket belåtet, prisade vinet och var på gott och muntert humör. Även den fria flickan var mycket glad och berättade olika lustigheter för dem. Vi däremot förhöll oss stillsamma, och lärjungarna, som behärskade både det grekiska och romerska språket, lyssnade ivrigt till allt det som dessa främlingar framförde.

[4] Men bland dem fanns en mycket ansedd man. Han var romare och var nu för första gången i Jerusalem. Han sade till de andra: ”Hör på, vi har nu framfört skämt i riklig mängd, och därför kan vi nu också låta några ord falla om något allvarligare, så att det hedervärda sällskap som vi redan har funnit här inte i tysthet må tänka att vi inte är annat än rena skämtare. Och så vill jag genast börja och säga:

[5] Vi kommer alla från Rom hit till denna stora judiska stad, som av judarna kallas helig. Vi kom hit tack vare tjänstvilligheten hos vår vackra judiska följeslagerska, till detta bergsvärdshus, som enligt vår kvinnliga ledares utsago visserligen är mycket förtalat av det judiska prästerskapet, men som trots detta sedan länge har visat sig vara det bästa och mest prisvärda värdshuset i hela Jerusalem. Det som vår kära följeslagerska därför lovade oss som gott med detta värdshus, det bekräftas nu helt och fullt; ty vi är nu själva här, och brödet, det synnerligen goda vinet och vår värdshusvärds alldeles särskilda vänlighet vittnar bäst om detta. Därför måste vi också visa vår vackra följeslagerska särskild tacksamhet, vilket säkerligen skall ske enligt vår gamla romerska sed.

[6] Men vi har nu redan varit några dagar här i denna stad och fick igår till idag klara oss med det sämsta värdshuset, och de goda gudarna har idag förunnat oss ett bättre Att vi igår, på grund av all tid som gick åt till att söka efter ett värdshus, inte kunde ta itu med det som egentligen var anledningen till att vi reste hela vägen från Rom, är nog lätt att förstå. Men nu har vi åtminstone ett riktigt värdshus, och enligt min mening är det nu väl dags att börja tänka på det som fick oss att företa den stora och farofyllda resan. Ty resan hit från Rom är sannerligen ingen liten sak!

Vår kvinnliga följeslagerska, som visade oss vägen till detta goda värdshus, kanske även i morgon kan ge besked i detta avseende – kanske också vår värdshusvärd; men honom måste vi först lära känna lite närmare, ty bland judarna är detta en något känslig sak, och de har – oss emellan – alltid något slugt bakom öronen.

[7] Att vår vackra följeslagerska är en helt ärlig och redbar personlighet, det har vi redan blivit övertygade om, och därför skall vi i all förtrolighet vända oss till henne, och hon kommer förmodligen att i sin godhet kunna ge oss ett gott besked, så att vi får veta om vi har gjort vår resa hit förgäves eller inte. Ty om det ligger något sant i saken, då stannar vi kvar så länge tills vi helt har kommit underfund med hur det förhåller sig; men om det inte ligger något i det, då beger vi oss hem igen redan om några dagar.

[8] Ett oväder ser i fjärran alltid farligare och mer hotfullt ut än det gör när det väl är nära, och så förhåller det sig sannolikt också med vår angelägenhet. Visserligen är det mycket märkligt att vi här i Judalandet knappt ännu har hört någon tala om den. Men trots det kan vi ju undersöka saken lite närmare. Och så vill jag därför fråga dig, vår allra käraste följeslagerska, om du ännu inte har hört något om en judisk profet som nyligen har uppträtt och som sägs uträtta alldeles oerhörda under.

[9] Säg oss uppriktigt och sanningsenligt om och vad du har hört om profeten, och vad som egentligen ligger i saken! Har du själv någon gång sett honom och talat med honom, eller hört andra trovärdiga människor tala om honom? Och om de har talat om honom, kanske du då också har hört vad de har sagt? Säg oss allt som du vet om denna angelägenhet, så skall vi – som redan sagt – vara dig mycket tacksamma!”

53. Samtal mellan följeslagerskan och romaren om Herren

[1] Då sade den unga kvinnan: ”Ja, mina mest hedervärda vänner, här kommer jag sannerligen inte att kunna ge er något riktigt tillfredsställande besked! Jag har visserligen – om än på avstånd – hört en hel del talas om honom; men allt jag har hört om honom har låtit ännu mycket mer som en saga än historierna om era gudar.

[2] Han sägs för övrigt vara en i övrigt mycket klok och ytterst god människa, åtminstone enligt vad som allmänt berättas i bättre kretsar; men bredvid hans visdom dyker genast en mängd olika undergärningar upp, som naturligtvis en riktigt förnuftig människa inte ens skulle kunna tro på, även om han själv hade sett profeten uträtta dem! Jag själv tror inte det om människan heller; men det är något som bland människor ofta är brukligt. Så snart någon verkligt förståndig människa reser sig bland många andra mycket dumma människor och undervisar dem om deras stora dumhet, och de blinda därefter inser att han i sanning är en riktig vis man, då håller de honom genast också för en gud! Han får då även visa dem många av sina färdigheter, som säkert bygger på helt naturliga principer, och han har utfört underverk som en gud, och människorna följer honom från alla jordens hörn! Och så, menar jag, kommer det också att vara med den gode och i övrigt mycket kloke människan, som lika lite kommer att vara en profet som vi själva.

[3] Han sägs också ha varit här i Jerusalem vid ett par tillfällen, ha utfört några underverk och därefter undervisat folket på sitt sätt; men då lär han ha stött på motstånd hos fariséerna, och de har, tror jag, starkt förbjudit honom att öppet bedriva sina saker – och därför torde han under denna tid sällan synas i staden. Han sägs mest hålla till i Galiléen; därför vet man här mindre om honom i detalj än man kanske gör i någon stad i Galiléen.

[4] Jag själv har ännu aldrig sett honom och har heller inget särskilt begär efter att göra det. Av hans speciella visdom skulle jag i förtvivlan förstå mycket lite, och trollkonster av alla de slag har jag redan sett i mängd – till och med hos esséerna, som sägs kunna återuppliva de döda och göra dem helt friska – och därför har jag sannerligen inget särskilt intresse av att se den så vida berömde mirakelprofeten. Nu är jag emellertid färdig och kan inte säga er något mer, varken för eller emot denne profet.

[5] För övrigt måste jag helt öppet bekänna att jag aldrig har haft någon särskild aktning för någon profet; ty för det första har var och en av dem varit lika tråkig och dyster som en dimmig senhöstdag, för det andra lika obegriplig som den stjärnbeströdda himlen och för det tredje lika mörk och ovänlig som en åsknatt i Egypten. Vem kan väl någonsin bli vän med sådana människor? Men det är bara min helt privata mening, som jag inte vill påtvinga någon; ty jag kommer sannerligen aldrig att bli någon profetissa, och därför är det mig i grunden likgiltigt vad människorna tror, så länge de i övrigt är goda och hederliga.”

[6] Romaren sade: ”Nå, se där – ditt naturliga sunda förnuft är sannerligen inte alls så illa! Du har ett helt friskt omdöme, som behagar oss mycket; men trots det måste det dock ligga mer bakom den store och nye profeten än vad du kunde berätta om honom. Att sådant intresserar dig föga eller kanske inte alls, det förklaras nog av din ännu betydande ungdom och ditt kvinnliga, något flyktiga sinne; men vi, som redan är tämligen till åren komna män från den första och största staden i den hittills kända världen, vi intresserar oss säkerligen mycket för en sådan ovanlig man – annars skulle vi visst inte ha företagit en så lång resa hit för hans skull. Och du torde därför inse att vi ännu måste närmare förhöra oss om denne man. Men du med dina kvicka sinnen vet säkert också om man kan fråga vår värd om något sådant; ty här sägs prästerna och Herodes legoknektar ha mycket långa öron och örnblickar. Till dem hör han väl ändå inte?”

[7] Då sade den unga kvinnan: ”Åh, där kan ni vara helt lugna! Värden är stum som en mur och har, såvitt jag vet, aldrig förrått någon. Honom kan ni tryggt fråga. Och de där trettio gästerna tycks vara vänner till den egentlige ägaren, som heter Lasarus, och han är själv helt emot templet, varför prästerna också ständigt retar honom, så snart de får tillfälle. Men han är utan tvivel en av de rikaste i hela landet, och därför kan de inte så lätt göra honom något – och desto mindre som han med alla sina ägor enbart står under romerskt beskydd. Åh, ni kan tala med den ene såväl som med den andre, helt öppet och utan omsvep, och ingen kommer att förråda er! Jag allra minst; ty vilken aktning jag hyser för templet, det har jag redan där nere tydligt förklarat för er, och mer behöver väl inte sägas om det!”

[8] Då sade romaren, som var förtrogen med det grekiska språket: ”Väl talat, kära följeslagerska! Det är nu gott och väl, ty vi vet nu med vem vi har att göra; allt det övriga skall sedan nog ordna sig!”

[9] Mina lärjungar mumlade lågmält sinsemellan om dessa främlingar och fällde sina anmärkningar, och den något alltför lättsinniga unga kvinnan behagade dem inte särskilt; men Jag gav dem till känna att de inte skulle låta sig höras i förtid. Och de rättade sig därefter.

[10] Det dröjde nu inte länge förrän Lasarus och värden trädde in i rummet och meddelade att kvällsmåltiden strax skulle bäras in. Detta var naturligtvis ett oväntat och glädjande besked för främlingarna.

[11] Och när genast en mängd mycket välsmakande rätter, framställda i ädla kärl, sattes fram på borden, då spärrade främlingarna upp ögonen och sade: ”Sannerligen, bättre än så här kan man inte ens ha det i Rom!”

[12] Men när de sedan började äta blev de helt förbluffade; de kunde inte nog berömma hur goda rätterna var. Även vårt bord blev rikligen försett med maten, och vi åt och drack; men vi höjde inte våra lovord lika högt, vilket föreföll främlingarna något besynnerligt, och de menade att våra rätter kanske inte var lika goda.

[13] Men Lasarus och värdshusvärden, som åt vid vårt bord, sade: ”Mina vänner, hos mig är det alltid likadant! Varje gäst, hög eller låg, blir behandlad på samma sätt! Allt det bästa jag har serveras med största glädje till var och en.”

[14] Med dessa ord blev främlingarna helt nöjda, åt och drack, och under måltiden frågade de inte efter något mer.

54. Romaren frågar efter Jesus

[1] Först efter den rikliga måltiden började det bli livligare i matsalen, och eftersom vinet även gav främlingarna mer mod, började de flera gånger återuppta sitt gamla samtalsämne om den nye profeten. Vår ansedde romare vände sig då till vår värdshusvärd och frågade: ”Käre värdshusvärd, du tar inte illa upp om jag ber dig om något alldeles särskilt, eller hur?

[2] Se, ryktet har spritt sig ända från Judéen till Rom, att någon extraordinär man, en slags profet, har uppträtt i judarnas land, som förutspår framtida händelser, och att alla naturens krafter skall vara fullständigt underkastade hans vilja! Vi ville länge inte tro det; men först nyligen nådde återigen rapporter från mycket pålitliga håll Rom – och därmed även mig, då jag är en av Roms främsta patricier – och jag och alla dessa mina vänner, som också tillhör Roms mest ansedda, tänkte: Det måste ändå ligga något i detta – men vad kan det vara? Skepp har vi nog av och många hundra sjömän; låt oss göra en resa till Asien, nämligen till Judéen! Där kommer vi lättast att få veta vad detta verkligen handlar om!

[3] Och se, vi reste för fjorton dagar sedan, hade delvis ganska god vind och är nu här! Men märkligt nog – i Rom fick vi tydligen veta mer än här i landet, där mirakelgöraren sägs uppehålla sig! Den vi än frågade under resan hit, kunde antingen inte ge oss någon information alls eller knappt något bättre än det vi redan hade med oss från Rom.

[4] Jerusalem, som ju är detta lands huvudstad, borde väl vara den första platsen där man har kännedom om saken! Därför kommer vi också just hit. Men även här är allt stilla! Vår mycket behagliga följeslagerska, som vi idag tagit emot enbart för att hon skulle visa oss runt i staden, har visserligen gett oss mest information hittills, men det kan ändå inte alls vara tillräckligt för en så extraordinär sak. Därför vänder jag mig nu i just denna angelägenhet till dig, om kanske du kan ge oss ett bättre besked. Säg mig: Finns det i Judéen en sådan man, och vad uträttar han? Vad är ert omdöme om honom?”

[5] Här såg värdshusvärden på Mig och frågade Mig så att säga med blicken om han fick avslöja Mig. Men inom sig hörde han det klara svaret: ”Inte än, de kommer själva att känna igen Mig senare!”

[6] Då sade värdshusvärden först till romaren: ”Ja, min högst hedervärde vän, mannen är precis sådan som ni har hört rapporterat om honom i Rom; men vårt översjälviska och maktlystna prästerskap är i högsta grad fullständigt emot honom, och detsamma gäller alla som står honom nära. Därför får vi, för vårt eget bästa, inte tala alltför mycket eller alltför högt om honom.

[7] Jag känner ju naturligtvis inte alls er och vet heller inte i vilket syfte ni egentligen nu önskar närmare upplysningar, och ni får tills vidare ha överseende med att jag inte kan säga er mer om honom än detta: Han är precis sådan som han har beskrivits för er ända till Rom; men var han nu befinner sig och vad han gör, det kan och får jag inte avslöja för er.

[8] Även denne herre här, som äger hela den gamla staden Betania samt detta berg med värdshuset, känner honom mycket väl och vet vad den store mannen uträttar! Han kan också vittna inför er, helt i enlighet med sanningen, att mirakelgöraren fortfarande finns och verkar; men var han befinner sig kommer även han att tiga om. Vi vet mycket väl att alla våra präster, som ju anser sig själva vara gudar, aldrig kan göra honom något; men ändå vill vi undvika all uppståndelse, för att få ro från de giftiga prästerna. Mer kan och får jag inte säga dig.”

[9] Då sade romaren: ”Jag är redan nöjd med det; men jag skulle vilja ha denna uppgift bekräftad av dig, husets herre! Vad säger du om den store mannen?”

[10] Då sade Lasarus: ”Vad värdshusvärden har sagt er är sant, och mer kan och får inte heller jag säga er! Men eftersom ni varken reser härifrån i morgon eller i övermorgon, kan det mycket väl hända att ni, om ni har goda avsikter mot Honom, ännu mycket lätt kommer att få lära känna Honom personligen! Ty Han närmar sig gärna dem som har ett uppriktigt sinne och ett verkligt gott hjärta; men förrädare hatar Han, inte för Sin egen skull, utan för deras egen förkastliga ondska. Han är så mäktig i Sin vilja att det räcker att Han vill något, så sker det Han önskar omedelbart. Om Han till exempel skulle vilja att hela denna jord inte längre existerade, då skulle den genast upphöra att vara! Därför fruktar Han heller ingen fiende; men Han är därför inte deras motståndare – inte därför att Han skulle känna någon fruktan för en fiende, utan därför att Han Själv värderar den ömsesidiga kärleken mellan människorna högst av allt så är de onda människorna, som Hans fiender, en vederstygglighet för Honom, och ve den som drabbas av Hans rättfärdiga vrede! Kort sagt, Han är den visaste, bäste och mest allsmäktiga sanna Gudsmänniska på hela jorden! Mer behöver jag inte säga er.”

[11] Då sade romaren: ”Jag är nu också helt och fullt nöjd! Men att vi alla har kommit hit med endast de bästa avsikter gentemot den store mannen, det kan du vara helt säker på! Hade vi alla våra skatter med oss, som vi till största delen lämnat kvar på vårt skepp, skulle jag vilja använda dem alla för vår goda avsikt gentemot den store mannen!

Men du kan lita på oss; ty en sann romare går rakt fram och föraktar alla omvägar. Om vi bara får möta honom någonstans, skall han känna vår aktning för honom, inte bara i ord och djup bugning, utan också i den fullaste och mest handgripliga handlingen!”

[12] Då svarade Lasarus: ”Men med guld, silver och ädelstenar får ni inte närma er Honom; ty om Han ville ha sådant, skulle Han själv förvandla berg till skinande guld! Hos Honom gäller annars ingenting annat än ett rent och gott hjärta. Den som närmar sig Honom med denna största skatt – sitt rena hjärta – är Hans vän, och åt en sådan ger Han allt som Han ser vara till nytta för honom. Men med guld och silver kommer ingen till Honom; ty Han avskyr sådant, eftersom det gör människorna hårda och mycket onda. Allt som i världen kan kallas stort och glänsande, det är avskyvärt i Hans ögon. Nu vet ni hur Han är; därför skall ni också uppföra er därefter när ni möter Honom, och Han skall då villigt ge er Sin kärlek, sanningen och det eviga livet!”

55. Lasarus berättar om Jesus

[1] Då sade romaren: ”Jag kan se på er att ni talar sanning och inte ljuger, och vår lust att personligen få lära känna den store mannen har nu blivit ännu större. Om han utan tvivel är sådan som ni båda ordagrant har beskrivit honom, då skulle han mycket lätt kunna upphöja sig till judarnas kung. Ty hans viljas makt skulle räcka för att kasta ut oss romare och dessutom se till att ingen romare någonsin mer kunde komma in i landet! Vi romare vet redan sedan länge att alla judar enligt sina gamla profeters ord väntar på en stor kung. Till sist är deras långa hopp med denne store man fullständigt uppfyllt, och vi romare kommer en vacker morgon, genom hans allsmäktiga gudomliga vilja, att bli utkastade i en hast lika snabb som blixten! Vad anser ni om detta?”

[2] Då sade Lasarus: ”Romarna har absolut inget att frukta i detta avseende; ty för det första är Han en stor vän av romarna, och för det andra måste profetian hos de gamla profeterna tolkas så, att Han som nu i full sanning har kommit som Messias enligt de gamla profetiorna inte på minsta sätt har för avsikt att grunda ett jordiskt rike här på jorden, men däremot ett andligt rike av kärlek och sann visdom från Gud bland alla människor på jorden som tar emot Hans lära om Gud, om Hans himmelrike och om själens eviga liv efter kroppens död, och som skall leva och handla enligt Hans uppenbarade vilja. Se, detta är Hans renaste och sannaste avsikt; men tal om att driva ut romarna ur detta land förekommer sannerligen aldrig hos Honom, inte ens för en sekund!

[3] Ja, att det finns så många andligt blinda judar som tror detta, det kan jag absolut inte förneka; men de håller vår store man ändå inte för Messias. Och när Han till dem säger att Han är den utlovade, tror de Honom ändå inte, trots alla de mirakeltecken som Han utför inför deras ögon. Tvärtom anklagar de Honom för hädelse mot Gud och kallar Honom en vanhelgare av sabbaten, och om det vore möjligt, skulle de vara de första som ville döda Honom! Vad jag här säger till er är den fulla sanningen, och ni har absolut ingenting att frukta för att Han någonsin skulle befria judarna från er romare — tvärtom gäller precis det motsatta!”

[4] Romaren sade: ”Nå, om det nu är så, då vore det bättre att han flyttade till Rom; där skulle man säkert bära honom på händerna och förgudliga honom! Vad gör en sådan stor och unik man bland de redan allmänt dåraktiga judarna, som kallar sig Guds barn, men i sitt tänkande, talande och handlande är dummare än nordens skyter?!”

[5] Lasarus sade: ”Om Han så ville, utifrån Sin ofattbart djupa visdom, skulle Han sedan länge ha varit i Rom! Vem skulle kunna spärra vägen för Hans allsmäktiga vilja?! Men Han vet varför Han mestadels stannar kvar hos oss judar! Vi människor är ju allihop alldeles för dumma för att kunna säga till Honom: ’Herre, gör si eller gör så!’; ty Han är verkligen ensam Herre i all visdom och all makt. Vem skulle då kunna ge Honom råd?!”

[6] Romaren sade: ”Ja, om det är så, blir det svårt att tala och förhandla med honom! Men låt det nu vara såsom det behagar honom; vi kommer ändå att vara honom ytterst tacksamma, om han en gång, i sin värdighet, ville låta oss få se honom ensamma! Men vi kommer att vara strålande tacksamma mot er båda, om ni på något sätt kan ge oss tillfälle att få en glimt av honom!”

[7] Lasarus sade: ”Då skulle vara mycket vårdslöst av er! Ty om jag och min värdshusvärd vore giriga, skulle det inte vara särskilt svårt att övertala någon människa att, mot god betalning, framställa sig för er som den store Mannen; och om ni då frågade om han var den store mirakelgöraren, skulle han kunna ge er ett svar som lät både gott och sant — ty även det skulle vi kunna ordna i förväg. Se, det vore alltså oklokt av er och fel av oss! Ni kommer själva att känna igen Honom, utan någon strålande tacksamhet från er sida för att vi sade: ’Se, denne eller denne är det!’”

[8] När romaren hört detta från Lasarus, prisade han honom och kallade honom en ovanligt klok och hedervärd man.

56. Helande av den besatta Maria Magdalena

[1] Det hände sig dock snart därefter, ungefär en kvart senare, att romarnas följeslagerska – som annars var en fri kvinna för sedeslösa män – efter alltför rikligt vindrickande drabbades av våldsamma kramper och började skrika ynkligt; hennes ansikte förvrängdes och hennes lemmar och muskler drogs samman på ett förskräckligt sätt.

[2] Romarna blev mycket förskräckta över detta, eftersom de ansåg en sådan företeelse vara ett synnerligen olycksbådande omen. De sade: ”Ve oss! Gudarna har blivit fyllda av vrede mot oss, därför att vi har gett oss av för att söka en främmande Gud! Vad skall vi nu göra?”

[4] Lasarus sade: ”Ingenting annat än att stanna kvar! Ty denna person har jag känt länge; hon har varit behäftad med denna sjukdom i flera år, och det har ofta hänt henne förr, särskilt när hon har druckit något för mycket vin. Vi judar kallar det besättelse av en eller ibland flera onda andar. I forna tider, när det ännu fanns många fromma människor bland judarna, kunde sådana onda andar drivas ut ur en människa genom en from mans bön; men i denna tid förekommer sådant knappast längre.

Naturligtvis skulle vår store Man på ett ögonblick kunna åstadkomma detta, om Han ville!

[4] Se, det är detta som ligger bakom denna företeelse och ingenting annat! Hur skulle era gudar kunna vredgas på er, då de ju inte existerar någon annanstans än enbart i människors fantasi – hos dem som inte vet något om den sanne Guden, därför att de aldrig har hört något om Honom? Varför inte? Det ligger i den evigt stora visdomsplanen hos Honom som har skapat människorna.”

[5] Detta lugnade romarna, och de kunde åter se på följeslagerskan, som befann sig i ett eländigt tillstånd, och kände hur ett visst medlidande vaknade inom dem.

[6] Men den främste romaren trädde fram till vårt bord, där vi satt helt lugnt, valde just Mig och sade: ”Men käre vän, finns det då ingen bland er som kan ge denna olyckliga kvinna någon hjälp? Ni sitter sannerligen så oberörda här, medan den arma kämpar med döden! Jag skulle gärna hjälpa henne, om jag bara kände något botemedel mot ett sådant ont; men vi romare är just i läkekonsten, särskilt vad gäller sådana åkommor, ännu ytterst bristfälliga.”

[7] Jag sade: ”Du har vänt dig till Mig utan att veta vem Jag är; men den tillit du anade inom dig, att någon vid vårt bord kunde hjälpa den besatta, har fört dig till Mig. Och Jag säger dig: din ande har redan visat dig till den rätte mannen, som också skall hjälpa henne, både till hennes kroppsliga väl och till hennes själs frälsning. Ge därför noga akt på med vilka medel Jag nu för alltid skall hjälpa denna kvinna!”

[8] Därefter reste Jag Mig från Min stol, gick fram till kvinnan, som redan låg till synes livlös och förstenad, sträckte ut Mina händer över henne och hotade de sju onda andarna i henne.

[9] Men andarna skriade högt från hennes inre: ”O Jesus, du Davids Son, låt oss bara få stanna en kort stund till i vårt boningshus!”

[10] Men Jag hotade dem åter en gång, och de lämnade kvinnan i samma ögonblick.

[11] Och kvinnan reste sig upp, ljus och frisk och full av liv, som om det aldrig hade varit något fel på henne. När hon sedan såg Mig vid sin sida, och man hade berättat att Jag hade hjälpt henne, såg hon Mig fast i ögonen och sade: ”Ack, det är säkerligen denne härlige man, för vilken mitt hjärta redan i ett helt år alltid slagit livligare! Och just han, som jag ända sedan jag en gång såg gå förbi mig endast en kort stund älskat så oändligt och fortfarande älskar, kom nu mig till hjälp! O min vän, hade du bara låtit mig dö, än att jag återigen, till största plåga för mitt hjärta, måste se dig utan någonsin kunna hoppas på att också bli älskad av dig! Ty du är en ren människa, och jag är en fördärvad hora!”

[12] Därefter föll hon ned vid Mina fötter, omfamnade dem på knä och fuktade dem med tårar av kärlek och ånger.

[13] Då steg några av Mina lärjungar fram och ville dra henne bort från Mina fötter, och påpekade för henne att sådant inte var passande här.

[14] Men Jag sade till lärjungarna: ”Vad angår det er? Är inte Jag Herre över Mig Själv och nu också över henne? Om det blir för mycket för Mig, skall Jag nog själv säga henne vad som är passande och vad som inte är det. Jag säger er: Denna kvinna har syndat mycket – men hon älskar Mig mer än ni alla tillsammans; därför skall också mycket förlåtas henne. Och Jag säger er vidare, att varhelst Mitt evangelium predikas, där skall även detta skeende och denna kvinna nämnas.”

[15] Då drog sig lärjungarna tillbaka och var nöjda.

[16] Jag sade därefter till den unga kvinnan: ”Stig upp, ty du är hjälpt, och alla dina synder är dig förlåtna! Men gå nu bort och synda icke mer, för att inte något ännu värre må drabba dig! Ty när den onde anden lämnar en människa, vandrar han genom torra stäpper och öknar i jakt på ett nytt hem; finner han inget, återvänder han. Då ser han sin gamla boning ren och välstädad, och frestas att flytta in igen. Om han då ser att han ensam är för svag, tar han sju andra andar, än värre än han själv, och dessa tränger våldsamt in i den rena boningen. Den andra gången blir människans tillstånd mycket värre än det var från början. Var därför mycket aktsam, så att detta inte händer dig! Stig upp, gå bort och synda aldrig mer!”

[17] Då reste sig kvinnan och visste knappt hur hon skulle uttrycka all sin kärlek och tacksamhet mot Mig. Efter en stund bad hon Mig om hon ändå inte fick stanna kvar i värdshuset denna natt, eftersom det redan blivit sent.

[18] Och Jag sade till henne: ”Jag talade inte till din kropp, utan till din själ och dess mångfaldiga världsliga begär; med din kropp kan du vara var du vill!”

[19] Då blev den unga kvinnan nöjd och satte sig åter vid bordet – men hennes ögon vände hon inte ett ögonblick från Mig.

57. Romaren och den unga kvinnan hedrar Herren

[1] Men nu började också romaren betrakta Mig närmare och sade till Mig: ”Min vän, förlåt att jag låter mitt hjärtas önskan störa dig med en viktig fråga! Mina tidigare efterforskningar om den store mannen i detta land har väl inte undgått dig. Du har nu fullbordat ett underbart helande av denna unga kvinna, såsom jag aldrig tidigare skådat. Du helade henne enbart genom viljans kraft. Men tänk om du i själva verket vore den store mannen, den sanne Gudamänniskan, om vilken ryktet nått ända till Rom! Och om du ändå inte vore han, så måste du väl känna till honom. Är så fallet, så för oss till honom, och vad jag än bär med mig av skatter skall bli ditt!”

[2] Då sade Jag: ”Eftersom du därför har gjort den långa resan hit från Rom tillsammans med dina följeslagare, vill Jag säga dig att du redan befinner dig på rätt plats och vid rätt tillfälle; ty Jag är just Den, som du har sökt. Vad är nu ditt ärende? Varför har du sökt Mig med så stora uppoffringar?”

[3] Romaren, helt förtjust över detta Mitt erkännande, sade: ”O min vän, om det är Du, har jag tillsammans med alla dessa mina följeslagare funnit min frälsning; eftersom jag själv vill lära mig Din lära och se Din stora makt och storhet. Men först i morgon skall vi besvära Dig ytterligare; denna natt vill vi dock tillbringa som gamla, goda vänner.

[4] Framför allt vill jag nu uttrycka min tacksamhet för helandet av denna sannerligen kära unga kvinna. Och ni båda värdar, bringa nu ännu mer vin; ty vi har nu funnit vår största lycka, och i morgon skall alla fattiga i denna stad mättas på vår bekostnad! Fiat!”

[5] Lasarus och värden gick och hämtade ännu mer vin i lagom mängd, och det hälldes upp i bägare.

[6] Därefter grep romaren den fulla bägaren och sade: ”Hälsning åt oss, och ära, kärlek och tacksamhet till Dig, store Mästare! Även om de mörkdumma judarna inte känner igen Dig, så skall romarna göra det desto bättre och djupare!”

[7] Här tömde han bägaren helt och hållet och prisade därefter vinet. Sedan gjorde de andra likadant. Endast den unga kvinnan drack inte, ty hon fruktade att åter falla tillbaka i sitt tidigare tillstånd.

[8] Men romaren sade till henne: ”Hör, du hulda unga kvinna! Vi romare har ett gammalt ordspråk som lyder: ’I läkarens närvaro skadar ingenting!’ Men här har vi en läkare över alla läkare, så du kan nog också tömma en bägare till Hans ära!”

[9] Då sade den unga kvinnan: ”Om jag visste att jag genom att dricka vinet därigenom verkligen kunde ära Honom, så skulle jag vilja tömma alla säckar i hela Palestina och sedan dö för Honom; men jag vet att jag genom att dricka vinet inte ökar Hans ära det minsta. Ty eftersom Han i högsta grad blir ärad av alla himlens makter och denna jords naturkrafter, så är min ära vid sidan av en sådan högsta ära som intet, och därför dricker jag nu inte vinet. Men av kärlek till Honom och även till er, ni kära män från Rom, dricker jag det ändå! Och så må denna bägare vin gälla såsom: Mitt hjärta till Honom allena, och min aktning åt er alla!”

[10] Efter denna vänliga hälsning tömde hon bägaren, reste sig från sin stol, kom till Mig och sade: ”O store Mästare, låt en högst ovärdig kvinna röra vid och kyssa fållen på Din klädnad, så att den kan ge mitt hjärta lite lättnad!”

[11] Därefter föll hon ned på knä, fattade fållen av Min klädnad och kysste den många gånger, vätte den med sina tårar och förmådde inte att skilja sig från klädnadens fåll

[12] Då muttrade några av lärjungarna och sade: ”Herre, avvisa henne från Dig; ty hon smutsar ju ned Din klädnad!”

[13] Då sade Jag: ”Vad rör det er? Om det är rätt för Mig, varför då inte för er? Hon var en synderska, men är nu en sann botgörerska, och därför är hon Mig kärare än många rättfärdiga, som inte behöver någon botgörelse.

[14] Se, en man hade hundra får. Och det hände sig, att ett av dem gick vilse i snåren på den stora betesmarken. När han om aftonen räknade sina får, märkte han att ett hade gått förlorat. Då dröjde han inte länge i sitt sinne, utan lämnade de nittionio kvar och skyndade bort för att söka efter det som var förlorat. Och när han, efter långt och ivrigt sökande, fann det, lade han det med stor glädje på sina axlar och bar hem det. När det åter var bland de andra nittionio, hade han större glädje över det som lyckligen blivit återfunnet än över de nittionio som aldrig hade gått förlorade.

[15] Och se, så skall det också i himlen vara större glädje över en syndare som i sanning gör bot, än över nittionio rättfärdiga, som aldrig har behövt någon botgörelse!

[16] Så var det också en kvinna som hade förlorat ett silvermynt av sina pengar. Hon sörjde djupt över det förlorade myntet, tände genast ett ljus och sökte det så länge, till dess hon återfann det. När hon så hade funnit myntet, kallade hon till sig sina grannar och höll ett gästabud, på det att också de skulle dela hennes stora glädje.

[17] Se, så skall det också vara himlen över en syndare som genom sann bot låter sig återfinnas. Ty Guds änglar skådar alltid Hans ansikte; de betraktar väl människornas göranden och låtanden och har en övermåttan stor glädje över en människa som fritt avstår från synden och med allt sitt görande och låtande vänder sig till Gud.

[18] Så har också Jag en sann glädje över denna synderska, som nu för alltid har vänt sig bort från sina synder; och hon har själv en glädje över att ha funnit sin rätta och sanna frälsning. Låt henne därför få behålla sin glädje!”

[19] Därefter var de något avundsjuka lärjungarna tysta, tömde sina bägare och fyllde dem omedelbart igen.

58. Om vinets effekt

[1] Men jag sade till dem: ”Mina kära vänner och bröder, vinet, när det avnjutes i rätt mått, är en riktig styrka och gör kroppens lemmar kraftiga och friska; men när det dricks i övermått, då väcker det köttets onda andar och bedövar sinnena. De onda andarna väcker då köttets begär, vilket kallas orenhet och otukt, genom vilka hela själen på lång sikt blir oren, därefter även missmodig, argsint, trög och ofta nästan som helt död. Därför iakttag också måttlighet i drickande av vin, så skall ni ha vila i ert kött!”

[2] Petrus sade: ”Herre, är då också vi besatta, nu när Du har talat om de onda andar som finns i vårt kött?”

[3] Jag sade: ”Naturligtvis; ty köttet och blodet hos varje människa är fullt av naturliga onda andar, vilka därför kan kallas onda, eftersom de står under dom; och stod de inte under dom, vore de inte ert kött och blod. Men när kroppen tas ifrån er, då skall den också snart upplösas, och dess andar skall då föras till en friare destination.”

[4] Men inte endast i ert kött, utan även i alla element finns sådana andar, som man ännu långt ifrån kan kalla goda. Endast för den, som redan genom Mig blivit ren, är då allt rent och gott genom det syfte som det bär i sig från Gud.

[5] Se, en sten, som ligger helt död på marken, är egentligen blott skenbart död! Kränk honom bara genom ett våldsamt slag och gnidande, så skall det redan genom gnistor visa er att den består rent av riktade andar! Och lägger ni den i en stor glöd, kommer den mjukna och börja flyta. Och vore det inte så, av vad skulle människorna annars göra sitt dyrbara glas?

[6] Alltså, de onda och ojästa naturandarna finns överallt, liksom kropp, vatten och luft finns; och den jordiska elden är inget annat än en frälsning för de andar som redan blivit mogna, vilka då åter förs till en högre destination.

[7] Men det är ändå en stor skillnad mellan de onda andar, som människor ofta blir besatta av, och de ojästa naturandar, som hela jorden består av i alla dess delar och element; ändå finns ett släktskap och ett ömsesidigt förhållande mellan dem, så att en människa, som inte väcker kroppens naturandar alltför mycket, heller inte lätt blir besatt av de verkligt onda människosjälsandarna.

[8] Just därför varnar Jag er också för all lidelsefullhet, ty den är i sig en följd av att de olika kötts- och blodandarna väcks. När dessa väl är vakna, förenas snart även de ännu orena själarna av avlidna människor, som mycket ofta vistas i denna lägre jordregion, med dem; och när detta sker, då är en sådan människa i allra högsta grad besatt. – Förstår ni detta?”

[9] Lärjungarna sade: ”Ja, Herre; ty sådana ting har Du ju redan förklarat för oss vid flera tillfällen, men dock aldrig så öppet och klart som just nu, och därför måste vi tacka Dig mycket och kommer denna natt inte heller att dricka mer vin.”

[10] Jag sade: ”Gör så, och det skall göra er gott på morgonen; ty en nykter kropp bevarar en frisk själ, och en frisk själ är den bästa läkaren för en sjuk kropp!”

59. Vikten av förnuft och godtrogenhet

[1] Romaren sade: ”Hör, Du store Mästare, även om jag inte såg något underverk, utan blott lyssnade till Ditt tal, skulle jag ändå veta, att i Dig måste mycket av en sann gudomlig ande bo! Utan dess inflytande kan ingen människa tala så klokt, och hos Dig gäller vårt gamla valspråk: Sine afflatu divino non exsistit vir magnus! (Utan gudomlig andedräkt kan ingen stor man existera) i fullaste mening; ty Du har säkert blivit mest inspirerad av den Högste Guden! Vid en sådan extraordinär visdom är det också förståeligt, att viljan måste vara ovanligt mäktig, ty den vet mycket klart vad den vill och vilka medel som är dugliga och nödvändiga för att förverkliga det. En dum människa åstadkommer intet stort eller underbart under sitt liv, men den som är fullkomligt klar över både verket som skall utföras och de nödvändiga medlen kan göra det.”

[2] Den som är vis i ord skall också vara vis i sina gärningar; men den som är klumpig eller till och med dum i ord, hans verk kommer människor säkerligen aldrig att beundra. Om det ibland ändå händer att en blind höna träffar ett korn med sin näbb, blir den därför aldrig en symbol för visdom, såsom nattugglan, som även om natten ser väl var dess byte befinner sig.

[3] De människor, som byggt världens kända byggnadsunderverk, har säkert först ritat upp en byggnadsplan, där allting redan på förhand var noga bestämt: hur det stora byggnadsverket skulle se ut och hur det skulle vara beskaffat. Byggmästaren av ett sådant underverk, som nu – likt Egyptens pyramider – har stått emot många årtusenden och sannolikt också skall stå emot ännu fler, var säkerligen ingen blind höna, utan en nattuggla som ser klart även om natten; annars hade det varit omöjligt för honom att åstadkomma ett sådant byggnadsunderverk. Och så anser jag, att endast den övervägande stora visdomen hos en människa, inspirerad av en mäktig Gud, ensam kan åstadkomma det underbara inför andra svaga människors ögon, ty han är först sin viljas mästare och kraftfulla härskare, samt den ende upptäckaren av de mest dugliga medel, genom vilka han alltid förverkligar det han vill, och med verket når han obevekligen och ohindrat sitt föresatta syfte.

[4] Du, store och visaste Mästare, behöver därför alls inte längre visa genom några mirakeltecken att allt måste bli som Du i Din stora visdom vill; ty Din ofattbart stora visdom och den stora bestämdheten i Ditt ord är för mig den säkraste och mest otvivelaktiga garantin därav. – Har jag som en romare rätt, eller inte?”

[5] Jag sade: ”Se på denna hedning jämfört med judarna, som säger att Gud är deras Fader! För honom räcker inte alla de stora tecken, som Jag redan så ofta och i så många former utfört inför deras ögon och öron, och denna hedning känner Mig genom ordet! Därför säger Jag er judar där nere i den stora staden: Ljuset från himlarna skall tas ifrån er och ges åt hedningarna!

[6] Men för dig, Min käre Agrikola, skall Jag ändå utföra och ge ett tecken just därför, eftersom du tror på Mig även utan tecken; ty helandet av denna för Mig Själv nu så kärkomna unga kvinna är för tänkare av din sort alltför litet, då några ur din krets ändå i hemlighet tänkt så: ’Se, människan är klok! Han väntade med helandet just så länge, tills han nog märkte, att det av sig självt skulle bli bättre för den unga kvinnan! När det ögonblick kom, som för en läkare säkert kunde erkännas som självläkning, då först kallade han på henne, och hon vaknade, såsom hon säkerligen också utan kallet skulle ha vaknat.’ Se, så tänkte i hemlighet även dina djupt tänkande följeslagare och delvis även du själv!

[7] Dock förebrår Jag ingen; ty en fri tänkare är Mig alltid kärare än tusen lättrogna själar, för vilka det är likgiltigt om man visar dem ett alfa eller ett omega. Den som inte tänker lär och förstår heller ingenting, och för honom är guld och bly i slutändan ett och detsamma; men tänkaren köper aldrig katten i säcken. Därför sade du också efter helandet av denna kära unga kvinna till dig själv: ’Tecknet lyckades framför våra ögon – men jag måste först höra honom tala, först då skall det visa sig om han på allvar har förmågan, genom sin visdom, att frambringa sådana tecken genom sin blotta vilja.’ Men när du hörde Mig tala, då försvann tvivlet hos dig; ty Mina ord blev för dig och även för dina följeslagare en garanti för tecknets fulla sanning och för själva syftet med Min existens.

[8] Eftersom ni, du och dina följeslagare, endast trott på ordet och inte på tecknet, vill Jag nu utföra ett stort tecken inför era ögon.

[9] Se, där Jag är, är Jag sannerligen inte ensam, utan där tjänar Mig otaliga skaror av mäktiga, ljusa änglaandar från alla himlar! Såsom en kejsare eller kung reser någonstans på grund av ett stort regeringsärende, reser han sannerligen inte ensam, utan efter hans vilja följer också ett mycket starkt och talrikt följe med honom. Och se, så är det än mer med Mig, ty även Jag, på grund av ett oerhört och nytt världs- och anderegeringsärende, har som den ende Herren över hela evigheten från evighet varit tvungen att i världstiden just på denna jord i människornas kött företaga en ändlöst viktig resa, utan vilken ingen människa på denna jord någonsin skulle kunna uppnå ett sant, evigt liv!

[10] Och eftersom Jag således även som en störste monark företog denna resa till jorden av mycket viktiga livsskäl, kan ni säkert föreställa er, att även talrika legioner av Mina tjänande änglar följde resan med Mig och alltid står omkring Mig, lyssnar till Mina tecken och utför Mina order på alla stjärnor.

[11] Med blott köttets ögon kan ni visserligen ännu inte se eller uppfatta dem; men när Jag nu under en tid skall öppna er inre syn, då kommer ni verkligen att se och höra dem, och ni kommer till och med att kunna tala med dem och begära ditt och datt av dem. Men först måste Jag rikta till er fria vilja den mycket viktiga frågan, om ni på allvar önskar se och tala med dessa Mina följeslagare; ty tvång förekommer aldrig hos Mig!”

[12] Då blev romarna tysta ett ögonblick; ty denna Min förklaring var ändå något för färgrik för dem.

[13] Men Agrikola sade till de andra: ”Vet ni vad? Vi låter oss få se denna berättelse och vill se vad som ligger däri! Jag har lagt märke till några andra saker hos Honom! Vem har berättat för Honom vad jag heter?! Ty jag har av viss försiktighet ännu inte anförtrott någon människa mitt namn här. Hur kan Han då veta det?! Men ännu mer! Vem skulle kunna ha avslöjat våra tankar för Honom?! Och se, ändå visste Han om varje liten sak! Ah, vet, detta är verkligen ingen liten sak längre! Nu sade Han oss, att Han inte är ensam här, utan otaliga skaror av de mäktigaste andar följer Honom! Vänner, om detta är så, är Han uppenbarligen en fullkomlig Gud optima forma, och vi alla har den hittills aldrig skådade lyckan att se den sanne Jupiter i egen hög person! Vi enas därför alla om att se och höra det som Han tidigare förmanat oss att Han vill visa oss, så vi vill se och höra det. Nåväl, vi vill detta, och därför ber vi Honom, att Han vill visa oss Sina mäktiga följeslagare, om detta är möjligt för Honom!”

[14] Alla, även Mina tidigare lärjungar, var fullt ense om att de ville se detta.

[15] Och Agrikola kom till Mig och sade: ”Store Mästare, om det är möjligt för Dig, visa oss då Dina otaliga och mest allsmäktiga hemliga och osynliga följeslagare, så vill vi se vilka varelser de verkligen är. Vi alla ber Dig därför, att Du vill visa oss det, som Du tidigare lovat att uppenbara för oss!”

[16] Jag sade: ”Det skall ske genast! Men förbered er först ordentligt; ty det ni nu skall skåda, kommer, även om det mildras genom Min vilja, att starkt beröra er, fastän ni är tappra romare!”

[17] Romaren sade: ”Mästare, vårt valspråk är: Si totus illabatur orbis, impavidum ferient ruinae (Även om hela världen är i ruiner, kommer ruinerna att bära den orubblige)! Mästare, den som inte fruktar döden, fruktar heller inte de goda andar, och än mindre de onda, vilkas makt inte borde vara alltför stor! Vi är redan helt beredda på allt, hur ovanligt det än må vara, och Du kan nu börja utföra Ditt tecken. Vi är alla mycket ivriga att få se det!”

[18] Jag sade: ”Res er från era sittplatser och gå ut med Mig i det fria! Där skall ni under en stund skåda Faderns, Guds, härlighet, som sände Mig, det vill säga i detta kött, till denna värld för människornas frälsnings skull.”

[19] När Jag hade sagt detta reste sig alla från sina sittplatser och gick ut med Mig i det fria.

60. Romarna betraktar änglarnas värld

[1] När vi så, tillsammans omkring sjuttio personer, befann oss ute i det fria i god ordning, sade Jag över dem alla: ”Effeta”, det vill säga: ”Öppna dig!”

[2] Och alla var i den andra synen och såg oöverskådliga skaror av ljusfyllda änglaandar, av vilka flera sänkte sig ned till dem, det vill säga till romarna, och talade med dem.

[3] Då häpnade romarna, och Agrikola sade till Mig: ”Herre och Mästare, nu ser det ju ut som i vårt sagoomspunna Olympos! Nej, dessa otaliga skaror! Vem kunde ens i den klaraste dröm föreställa sig något sådant! Säg mig nu: är detta verklighet? Eller är det endast en genom Din viljekraft i oss väckt föreställning, som nu framträder så levande, som om den funnes utanför oss själva? Dessa väsen ser helt kroppsliga ut, särskilt de som vandrar omkring ibland oss här på jordens mark! Hur skall detta förstås?”

[4] Jag sade: ”Se, vid din sida står en ängel; fråga honom, så skall han svara dig!” 

[5] Då vände sig Agrikola till ängeln och sade till honom: ”Tala, du märkliga väsen! Är du ett verkligt väsen, eller är du endast en skapelse av min egen, nu något upphettade fantasi? Men om du är ett verkligt väsen, så ge mig ett hållbart bevis på det, så att jag fullt ut kan tro det!”

[6] Ängeln sade med klar stämma: ”Vi är alla vida mer verkliga än ni människor; ty era kroppar är i sig själva ingen verklighet, eftersom de inte är vad de synes vara. De har visserligen en mänsklig gestalt, som låter sig röra sig efter själens vilja; men när denna gestalt förgår, övergår den genast åter i otaliga andra former. Endast den rena sanningen är en sann verklighet; allt annat hos er ännu jordiska människor är en skenbild och ett nödvändigt sinnesbedrägeri. Ty så länge en människa arbetar för sin kropps skull för att samla denna världens skatter åt sig själv, så länge är även hennes själ, genom sin kropps bedrägeri, själv i det största bedrägeri; ty den som kallar kroppslivet för liv och betraktar det som sådant, hans själ är att anses som död så länge han inte inom sig blir varse att det materiella köttets liv i själva verket är den egentliga döden.

[7] Men vi är helt och fullt verklighet, eftersom vi inte har någon föränderlig kropp, utan själva är livskraften, som aldrig kan förvandlas eller på något sätt förstöras. Allt det ni som köttsliga människor än må betrakta och se i världen kan förstöra och förvandla er kropp. Om en sten faller på ditt huvud, dödar den dig. Faller du i vatten eller i eld, är du död. Kort sagt: i alla element kan du finna en säker död för din kropp. Men så är det i evighet inte med oss; ty vi är själva, av Gud, livskraften, genomtränger allt, och inget materiellt element kan någonsin skada oss. I oss finns den aldrig besegrade makten och kraften att i ett ögonblick förinta alla materiella element eller också att frambringa en värld av element. Vi behärskar allt; oss själva kan i evighet intet annat behärska än vi själva, eftersom vi är det mest fullkomliga uttrycket för den gudomliga viljan.

[8] För att du som en tänkande romare ännu mer skall inse detta, lyft upp stenen och kasta den med all kraft mot mitt huvud, så skall den inte skada mig det minsta! Men om jag gjorde detsamma mot dig, vore du i samma ögonblick kroppsligen död. Gå och pröva detta, och övertyga dig själv om att det är så och inte annorlunda!”

[9] Romaren försökte göra detta, och stenen föll genom ängeln ner till jorden, och ängeln stod helt oskadd framför romaren.

[10] Därefter lyfte ängeln upp stenen igen och sade: ”Om jag nu gjorde samma sak mot dig, skulle du ligga död på marken med ditt huvud krossat; men detta vill Jag inte göra, utan istället något annat. Se därför på stenen, som är mycket hård! Tag den åter i din hand och försök att förstöra den!”

[11] Romaren tog stenen och prövade sin fysiska kraft mot stenens hårdhet och stora täthet; men varken slag eller kast mot den mycket hårda steniga marken hjälpte – stenen förblev, bortsett från några sprickor, helt oskadd.

[12] Då tog ängeln samma sten ur romarens hand och sade till honom: ”Se, detta är samma sten som du tidigare kastade genom mig, och som du nu försökt förstöra! Du ser nu, att jag liksom du kan hålla stenen i min hand, och sannerligen mycket fastare än du höll den tidigare. Försök att ta den ur min hand, så skall du övertyga dig om min kraft!”

[13] Romaren försökte detta med all sin kraft; men han kunde inte flytta ängelns hand ens en hårsbredd åt vänster, höger, uppåt eller nedåt, och ännu mindre lyckades han få stenen ur ängelns hand.

[14] Då sade ängeln: ”Se, detta måste väl ändå vara mer än blott din upphettade fantasi?!”

[15] Romaren sade: ”Ja, min vän, vem eller vad du än är! Om jag nu drömde, skulle jag säkerligen inte se staden utbredd där nere, och jag skulle inte höra folkets larm här uppe, och jag skulle heller inte se alla dessa mina följeslagare vid min sida, och denna värdshuslokal i all sin verklighet! Ty jag har redan mycket ofta haft fullkomligt klara drömmar och där sett även redan existerande platser på jorden; men aldrig såg de helt ut som de finns i naturen. Endast om jag drömde om någon eller några av mina vänner, då såg dessa alltid – åtminstone i synen och i deras tal – ut såsom de är i den naturliga världen, talade och handlade. Men här är det inte så; ty jag ser här allt naturligt såsom det är, och ser dessutom er övernaturliga väsen, och därför anser jag att ni är verkliga och inte drömda verkligheter. – Men vad vill du nu göra med stenen?”

[16] Ängeln sade: ”Det skall du strax få se! Se, du prövade nyss stenen för att se om du kunde krossa den; men stenen bjöd dig ett ytterst hårdnackat motstånd. Nu skall jag visa dig hur jag i min hand genast kan fullständigt söndermala den. Se, där är fortfarande hela stenen – och se nu: där har du flera hundra små stycken! Och betrakta dem nu! Var är de nu? Se, det finns inte längre något kvar av dem! Jag har helt upplöst dem i sina ursprungliga substanser!

[17] Om jag alltså såsom ande förmår detta med största lätthet, är då inte mitt rent andliga väsen oändligt mycket mer fullkomligt än väsendet hos alla kroppsliga människor på denna lilla jord? Därför är vårt väsen allena ett sant väsen, och ert på denna jord endast i den mån det är ett liv enligt Herrens vilja – Han som nu oändligt nådigt lever ibland er och lär er att i sanning leva, och som allena från evighet är allt i alla, Honom skall ni lyssna på och leva och handla efter Hans ord.”

61. Skillnader i livets uppgifter för änglar och människor

[1] Romaren sade: ”Ja visst, ja visst, det inser jag nu mycket väl – men eftersom ni mäktiga andar nu väl är här och er existens uppenbarligen är verkligare än vår, varför låter ni er då inte oftare ses till vår undervisning och tröst? Vi har nu sett er, och om vi berättar detta för våra medmänniskor, kommer några visserligen att tro på det, men många andra kommer att skratta åt det och anse oss vara svärmare och halvtokar. Vore det då inte gott, om den ene eller andre av er visade sig och avlade ett säkert och mycket giltigt vittnesbörd för sanningen i vårt påstående?”

[2] Ängeln sade: ”Vi gör alltid i allt det som är Herrens vilja; vad Han vill, det är allena gott, och det gör vi!

[3] Om det vore gott och för människorna som växer upp på denna jord, nödvändigt för deras själars frälsning, då skulle vi också ständigt vara synliga bland dem; men eftersom så inte är fallet, får vi endast leda människorna osedda, för att deras fria vilja inte må utsättas för något tvång. Ty ingen kan bestå inför Gud, om han inte först under en rättmätig tid, såsom helt avskild från oss, har genomgått livets fullaste frihetsprövning i sitt kött. Detta är Herrens kärlek, visdom och vilja, och därför måste allt ske, bestå och vara så; och om något inte sker, består och är så, då är det därmed så gott som ett rent intet. Men om ni människor hädanefter lever och handlar så som Herren vill, då skall också ni, efter avläggandet av ert kött, bli och vara det som vi nu är; eftersom vi också en gång var på en himlakropp, precis som ni är nu.

[4] Men även den ringaste människa på denna jord är redan i vaggan långt mer än vi i all vår storhet, visdom och makt; ty de rätta människorna på denna jord är barn av Guds rena, eviga kärlek, och den högsta visdomen och makten måste hos dem utveckla sig helt fritt ur deras kärlek till Gud, deras sannaste Fader. Vi däremot har såsom skapade väsen utgått ur Hans visdom; därför måste vi först själva frambringa kärleken till Gud inom oss ur vår stora visdom – vilket är oändligt mycket svårare, ja knappt fattbart svårare, än att ur kärleken till Gud finna den högsta visdomen och makten inom sig.

[5] Av det skälet, att ni människor på denna jord just har utgått från den rena kärleken i Gud och således själva är kärleken i Gud, får vi, som är visdomens väsen, inte störa er det minsta i er fria utveckling ur Guds ursprungliga kärlek i ert väsen. Och du, jordiske broder, skall nu något klarare förstå, varför vi Guds änglar inte får uppträda synligt bland er. Ty vi får hos er endast varsamt och helt obemärkt väcka den visdom och makt som slumrar i er kärlek till Gud, men aldrig ens inandas en enda gnista av vår egentliga visdom; ty det skulle inte väcka er visdom, utan endast förkväva den.

[6] Så är det ju också redan bland er jordiska människor. Ty vad skulle väl bli av ett barn, om ni genast tog det från amman och satte det i en hög skola, där djupt visa och högt lärda lärare föredrar de djupaste och för den vanliga människan helt obegripliga vetenskaper och hemliga konster för sina redan väl förutbildade lärjungar? Ett sådant barn skulle till sist kanske kunna upprepa sina lärares ord, men deras djupa mening och innebörd skulle det aldrig kunna fatta. Låt därför först de små barnen uppfostras av amman och genom allehanda lekar ledas till det första, barnsliga tänkandet. År från år blir barnet mognare och mer mottagligt för en högre undervisning.

[7] Det ni gör med era barn, det gör även vi änglar med er människor, och vi måste göra så just därför att ni människor på denna jord är Herrens barn.

[8] Om ni hade blivit födda på den värld där vi en gång levde i köttet, då skulle ni redan ha fört med er all nödvändig visdom in i den världen och knappt behövt någon annan undervisning än den som leder till att finna Guds kärlek i ljuset av er stora visdom.

[9] Se på alla djuren på er jord! Även de är skapelser av Guds visdom; därför behöver de heller ingen undervisning genom vilken de mödosamt först skulle lära sig det som de enligt sin förmåga och natur har att utföra, utan de för med sig allt detta redan vid födelsen och är genast, på sitt sätt, fulländade mästare. Vem har någonsin lärt ett bi örtkunskap? Vem har visat det var honungen finns i blomstjälkarna och var vaxet finns? Vem lärde det att bygga sina celler och i sin kropp bereda den väldoftande honungen av den söta blomdaggen? Var har spindeln lärt sig att frambringa sin tråd och att väva den till sitt mycket användbara nät? Se, allt detta har djuren ur Guds visdom, vars verk de i första hand är! Men eftersom de tills vidare endast är detta, så har de också det de äger i högsta fulländning; dock kan de, då kärleken och dess fria vilja nästan helt saknas hos dem, inte heller tillägna sig mycket mer därutöver.

[10] Dock finns det även djur hos vilka redan vissa drag av en högre kärlek på något sätt är inblandade. Och se, sådana djur är därför också förmögna att ta emot en viss undervisning från människorna och kan därför tränas för mångahanda uppgifter. Och ju mer av kärlek som finns hos vissa djur – såsom till exempel hos en hund eller hos åtskilliga fåglar – desto mer mottagliga är de också för en bättre utbildning till olika göromål.

[11] Nu är detta emellertid i högsta grad fallet med mänskliga varelser på andra himlakroppar; ty de kommer till världen redan utrustade med alla tänkbara förmågor. De behöver inte längre lära sig något i någon skola.

Men eftersom kärleken hos dem endast så småningom utvecklar sig som en frukt av deras visdom, har de också skolor där det lärs ut hur man ur den rena visdomen kan nå fram till en fri kärlek och till en fri vilja. Och när en sådan människa med mycken möda har nått dit, först då är hon i stånd att närma sig Gud och även Hans barn på denna jord.

[12] Och så torde du nu åter något klarare inse, varför ni sanna människor på denna jord inte får förbli i en ständig synlig och påtaglig gemenskap med oss under er visdomsutveckling. Kort sagt: er livsuppgift är att söka och utveckla visdomen ur kärleken, och vår uppgift var att ur visdomen söka och utveckla Guds kärlek.

[13] Den outsägligt stora skillnaden består endast däri att ni människor på denna jord kan bli lika Gud, men aldrig vi – om vi inte än en gång själva antog köttet på denna jord; vartill vi dock hittills sannerligen inte känt någon alltför stor lust inom oss. Ty vi är alla mer än fullkomligt tillfreds med vårt öde och avstår gärna helt från något som vore ännu högre.

[14] Den som kan bli ett fullkomligt Guds barn – vartill sannerligen mycket fordras – är visserligen oändligt salig; men även vi är fullkomligt tillfreds med vår lott och behöver inget mer och inget högre!

[15] Bland dessa oräkneliga skaror, som ännu en kort tid är synliga för dig, finns också redan några få sanna Guds barn; men ni, som nu från evighet undervisas och leds av den Allrahögste, är det på ett outsägligt sätt bättre ställt med. Ty det är sannerligen inte detsamma att vara en son i huset eller endast en tjänare däri. Allt vad den store Fadern äger tillhör barnen; tjänarna däremot endast det som Herren vill ge dem. – Förstår du detta, min käre Agrikola?”

[16] Här blev vår Agrikola nästan mållös och visste sannerligen inte hur han skulle förhålla sig till allt detta; ty ängeln talade alltför kategoriskt för honom, och mot detta kunde han naturligtvis ingenting invända. Samtidigt saknade den annars så redlige romaren alla de rent andliga insikter genom vilka han hade kunnat inlåta sig i ett vidare samtal med änglaanden.

[17] Därefter kom han till Mig och sade (Agrikola): ”Herre och Mästare utan like, detta är ju uppenbarligen ingen dröm, och anden – eller vad han må vara – utvecklade inför mig tankar som sannerligen ännu ingen människa ens har drömt om! Vad skall en sådan som jag göra av detta? Det märkligaste är att han säger att också han en gång har varit en köttets människa på någon annan himlakropp. Men jag frågar: var skulle det finnas en annan himlakropp än denna jord? Varken jag eller otaliga andra människor har någonsin hört talas om något sådant. Vad är detta för en ny lära?”

[18] Jag sade: ”Var bara lugn, Min vän! Gå tillbaka till honom, så skall han visa dig de andra himlakropparna, av vilka det finns en otalig mängd i den oändliga rymden. Jag säger dig att denne ande inte har sagt dig en osann stavelse; men gå du och fråga honom närmare om det som du tvivlar på, så skall han visa och förklara allt för dig på ett helt konkret sätt!”

62. Den andra och den tredje synen

[1] Romaren tackade Mig varmt för detta Mitt råd och gick åter bort till ängeln och sade till honom: ”Min käre änglaande, jag står visserligen i stor tacksamhetsskuld till dig för alla dina ljusord som jag har fått höra av dig; men vi, som är medborgare på denna jord och förmodas vara eller bli Guds barn, kan på intet sätt förlika oss med er överjordiska visdom.

Vad vet väl vi om ännu andra jordar i den oändligt vida rymden, när vi ännu långt ifrån känner vår egen jord till fullo? Var därför så god och ge mig handfasta bevis för det du har sagt; annars kommer du med all din visdom sannerligen inte att göra något större intryck på oss!”

[2] Änglaanden sade: ”Du fordrar mycket av mig, vilket jag måste bevilja dig, eftersom Herren så vill. Din syn har nu öppnats i sådan utsträckning att du kan se oss rena andar med din själs ögon, men också bara så, eftersom vi från din yttre livssfär så att säga har format en substantiell kropp åt oss.

[3] Om vi vore rena andar hos er, skulle ni trots ert nuvarande andra synseende ändå inte kunna se oss. Men en dag när ni kommer att se rent andligt, vilket ni kallar den tredje synen eller andens innersta syn, då kommer ni att kunna se oss, som rena och renaste andar. Just denna tredje syn är också nödvändigt för att du, liksom vi, skall kunna se alla de andra himlakropparna, som motsvarande finns även i minsta skala i dig, men som din själ inte kan märka förrän den blivit ett med anden från Gud.

[4] Men med Herrens medgivande kan vi också åstadkomma det för er människor för en tid, så att ni också kan bli helt uppväckta i anden och därmed bli hänryckta av den högsta och renaste synen.

[5] Jag kommer först att ställa er mellan månen och denna jord, så att ni där skall kunna märka att denna jord också endast är en boll, precis som ni kan skåda månen och solen med era köttsliga ögon. Därefter kommer jag att föra er helt in i månen, sedan i solen, och först därefter till flera andra världar och jordar. – Är ni nöjda med detta mitt förslag?”

[6] Romaren sade: ”Givetvis; men saken bör väl ändå inte ta alltför lång tid? Ty om dessa stjärnor alla är världar, större än denna jord, måste de ju vara oerhört avlägset belägna från denna jord, eftersom de tyckas så små, och det är ju självklart att även en så snabb andlig resa dit inte kan vara alltför kort.”

[7] Ängeln sade: ”För den rena anden finns varken tid eller rum. Här och där, i ett ändlöst avlägset avstånd från denna plats, är detsamma, och ’nu’ och ’för eoner sedan’ är också detsamma. Därför kan ni i ett rent andligt tillstånd på ett ögonblick se och erfara mer än ni med ert köttsliga väsen knappt skulle kunna ana på flera tusen år via ordets undervisning – en tid som förvisso är alldeles för kort på denna jord. Det har dock sin stora fördel, ty själen lär och erfar hos oss på ett ögonblick mycket mer, renare och sannare än vad den skulle förmå här på jorden på en lång rad av år. När en själ bara till viss del har blivit självständig i sin kropp, är det till stor livsvinst för den, om det tunga och lidande köttet tas bort, och den därefter träder in i vårt sällskap och får den sanna livsundervisningen helt levande överförd från oss.

[8] Men var nu alla noga uppmärksamma; ty jag skall nu genast befria fria er i er ande, vilken är det egentliga kärlekslivet ur Gud, och för vars skull ni också är Guds barn eller med full visshet kan bli det, om ni lever efter Guds vilja så som den mycket utförligt har uppenbarats för er. Så ske! Bli fria och skåda nu Guds eviga skapelse som är besläktad med er!”

[9] Efter detta utrop av ängeln enligt Min vilja föll alla, till kroppen, i sömn; men de kunde likväl tala med munnen, fastän de i detta tillstånd var helt berövade alla kroppens sinnen.

63. Andlig motsvarighet mellan dagens tider

[1] Alla vilade på marken. Endast Agrikola satt på en bänk och började snart tala sålunda: ”Så det stora klotet där nere är alltså jorden, och där uppe är månen som det mindre klotet, och där ännu djupare under jorden tydligt solen! Åh, vilken underbar syn! Och den till synes tomma rymden är uppfylld av väsen av mitt slag! Några svävar ned mot jorden, och andra svävar åter bort från den. Och, åh, åh, där är redan månjorden! Den har mycket gemensamt med vår jord; men allt ser så öde och övergivet ut. Där skulle det sannerligen inte behaga mig, och det tycks inte heller behaga dess invånare särskilt väl; ty de gör alla mycket bedrövade miner och ser helt förkrympta ut.”

[2] Ängeln sade: ”Detta är endast vissa av jordens själar, vilka så att säga avskiljs från sin alltför stora bundenhet till världen, för att de sedan skall bli mottagliga för en högre andlig bildning. Se, här på denna jords motsatta sida ser det redan ljusare och mer naturligt ut! Där är de verkliga invånarna på denna månjord.”

[3] Romaren nöjde sig därmed och fortsatte sina stora och förunderliga betraktelser.

[4] Därifrån gick färden vidare till solen.

[5] När Agrikola kom i närheten av solen, sade han till ängeln: ”Min vän, denna värld är alltför stor för mig! Där förgås jag och blir till ett fullkomligt intet. För mig till en mindre jord!”

[6] Ängeln sade: ”Ja, min vän, det står inte i min makt, utan jag måste handla efter Herrens vilja. När vi står på denna ljusvärlds mark, skall den nog förefalla dig vänligare. Alltså – låt oss gå in!”

[7] I samma ögonblick befann de sig på den skönaste platsen i mittbältet. Då sviktade romarens sinnen inför den alltför stora prakten. Och när han sedan fick se människorna, som var ovanligt sköna, ville han inte alls låta sig föras därifrån, utan bad ängeln att få ta med sig en jungfru från denna stora jord till den lilla jorden, så att människorna där alla skulle kunna övertyga sig om att även solen är en värld, på vilken långt skönare och även i mycket högre grad bättre människor bor.

[8] Ängeln sade: ”Ja, min vän, det går verkligen inte! Och även om jag skulle kunna föra henne till jorden, vore det helt omöjligt för henne att leva kvar där, eftersom jordens luft för henne är precis detsamma som jordens vatten är för köttmänniskan. Så du förstår redan att människorna på de andra världarna också har en sådan beskaffenhet att de endast kan existera på den värld som är anvisad åt dem. – Men nu går vi vidare igen!“ 

[9] Från solen begav man sig sedan till planeterna och några närliggande solar, och på dessa trivdes romaren allra bäst, så att han ständigt ångrade att han inte själv blivit en invånare på någon av dessa stora och praktfullt vackra ljusvärldar.

[10] Men ängeln sade till honom: ”Ja, min vän, just på denna ljusvärld har du, själsligen sett, bott i ett enda kött under fyratusen jordår! Och se, där är fortfarande din vackraste bostad, och människorna som kommer och går där var, kroppsligen sett, dina närmaste släktingar.

[11] Men när du genom en kringvandrande vis man hade blivit undervisad om att det i den oändligt stora skapelserymden någonstans finns en värld, där människorna förr eller senare helt kan bli fullkomliga barn till den store Guden, om de beslutar sig för att avskiljas från denna värld, själsligen sett, för att på denna Guds jord återigen genomgå ett prövande liv i ett mödosamt kött – dock utan att tillfälligt minnas denna vackraste värld, eftersom livet där inte bygger på seende visdom utan endast, särskilt i början, på den helt blinda kärleken – var du därmed nöjd. Och se, du blev genast förvandlad, och din frigjorda själ blev omedelbart insådd i en livmoder på denna jord, i den praktfullaste staden på Guds jord, så att du i vissa klara drömmar inte skulle känna någon hemlig längtan att återvända hit!

[12] Och se, du har redan en gång varit i en sådan vacker värld, vilket du nu i din ande mycket väl inser, och du minns också allt, vad du för omkring femtio jordår sedan gjorde och företog dig! Men för att din längtan att stanna kvar här inte skall bli för stark, skall vi nu genast återvända till vår Guds jord.”

[13] I detta ögonblick återfördes de alla – det vill säga alla romare – från det tredje synen tillbaka till den tidigare andra, och blev således åter vakna, men med exakt bevarande av allt det de hade skådat och troget och klart uppfattat.

[14] När alla åter rest sig från marken sade romaren: ’Jag har sett si och så! Har även ni sett och uppfattat något liknande?”

[15] Var och en angav med få ord vad också han hade sett och hört.

[16] Och Agrikola sade: ”Nu tror också jag att det förhåller sig så, som jag har sett och hört och erfarit, eftersom ni alla på ett hår när har hört och skådat alldeles detsamma. Alltså är det idel solar och jordar, och de flesta oändligt mycket större och skönare än vår jord – och allt detta skulle denne mirakulöse judes ande ha skapat?!”

[17] Ängeln sade: ”Ja, du min jordiske broder, allt detta och ännu oändligt mycket mer, större och mer underbart! Och Han, den mest upphöjde, evige anden, har nu även såsom människa på er jord utfört detta tecken, för att också ni i sanning må känna igen Honom, leva efter Hans ord och sedan såsom Hans barn bli översaliga. Så gå nu alla bort och tacka Honom av hela ert hjärta, att Han har uppenbarat så stora ting för er och visat er, att Han allena är Herren över alla ting och allt liv!”

[18] Därefter gjorde alla detta, och Jag väckte dem ur den andra synen, och alla änglaskarorna blev åter osynliga.

[19] Och Jag frågade dem hur detta tecken hade behagat dem.

[19] Alla sade: ”Obeskrivligt väl!”

[21] Men de längtade nu alla efter nattvila och sade att de först följande dag skulle vara i stånd att tala mer nyktert om det de upplevt. Och så begav vi oss åter in i rummet och där till nattvila.

64. Samla inte jordiska skatter

[1] På morgonen var vi redan ute vid soluppgången. Det var en klar dag, och solen gick upp strålande klar. 

[2] Jag betraktade den vackra naturscenen tillsammans med lärjungarna, och Johannes sade till Mig: ”Herre, jag vet verkligen inte varför en så vacker morgon alltid gör ett så behagligt intryck på mig och lyfter mitt hjärta så ädelt, medan middagssolen gör mig helt likgiltig och aftonsolen gör mig mer allvarlig och vemodig!”

[3] Jag sade: ”Detta beror på människans bättre och rätta livskänsla. Morgonen liknar människans glada och oskyldiga ungdom, och därför gör den också varje ren och rätt kännande människa ungdomligt glad.

[4] Middagen liknar den kraftfulle mannen, som i sitt anletes svett måste arbeta sig till sitt bröd; därför väcker middagen inte längre lika ömma känslor som morgonen. Ty i mannens allvarliga ålder har ungdomens livspoesi upphört, och i dess ställe har endast livets bekymmersamma allvar trätt fram, och detta framkallar sannerligen ingen ljuvhet i en rätt kännande själ, utan endast ett visst allvar, i vilket hjärtat aldrig finner någon särskild glädje, fastän det dock måste finnas där för att det sanna livet skall kunna vinnas.

[5] Och slutligen kvällen, som sinnebilden för den jordiska döden och alltings förgängelse, kan på en rätt kännande själ inte göra något annat än ett dystert intryck, fastän kvällen är lika nödvändig som morgonen och middagen. Ty om människan inte hade någon livets afton, skulle heller aldrig livets eviga morgon kunna träda fram och bli till evig sanning.

[6] Se, däri ligger helt enkelt grunden till din fullt riktiga känsla; men den är inte heller densamma hos alla människor. Ty det finns människor som tycker långt mer om kvällen än om morgonen; ja, det finns människor på vilka just morgonen gör ett mycket obehagligt intryck, medan middagen gör ett bättre och kvällen – och särskilt natten – det allra bästa. Men de människor som känner så hör för det mesta till den förvända arten, och det är svårt att undervisa sådana människor till något bättre och föra dem in på trons och känslans rätta väg; ty de har i denna värld med all flit samlat åt sig endast sådana skatter som rosten angriper och som mal förstör. Och de som en gång har kommit till den punkten är svåra att få till en annan.

[7] Därför säger Jag också till er alla: Samla i denna värld aldrig sådana skatter som rosten angriper och som lätt förtärs av mal! Bekymra er inte heller för morgondagen, vad ni skall äta eller vad ni skall klä er med. Det räcker att varje dag har sina egna bekymmer. Fadern i himlen vet mycket väl vad ni behöver. Se på sparvarna på taken och på blommorna på fälten! De sår inte och de skördar inte, och ändå försörjs de i överflöd av Fadern i himlen med allt. Har inte sparvarna både sin dräkt och sin föda? Och är inte blommorna på fältet härligare klädda än Salomo någonsin var i all sin prakt? Är ni då inte långt mer värda än sparvarna, av vilka man köper ett dussin för en penning, och mer än gräset på fältet, som i dag ännu blommar men i morgon slås av, sedan torkas och kastas i ugnen och bränns som ett dåligt djurfoder? När ni nu vet detta av Mig, så handla också därefter och lev så; då skall ni som Mina utvalda lärjungar kunna bestå väl i ert ämbete!

[8] Sade inte Moses, när han bestämde tiondet för präststammen Levi: ’Men den som tjänar vid altaret, han skall också leva av altaret’? Och Jag säger er nu samma sak, om än med andra ord. Därför har Jag nu endast talat detta till er och för er och vill därmed inte ha gett något bud, efter vilket ingen mer skulle bruka en åker eller sköta och rensa vinrankorna i vingården, utan detta gäller endast er som de utvalda arbetarna i Min andliga vingård. För de andra säger Jag: Den som inte arbetar, han skall inte heller äta! Men den som söker Mitt rike och Min rättfärdighet, honom skall, precis som för er, allt annat dessutom skänkas honom som en fri gåva.”

[9] Då tackade särskilt Johannes Mig för denna lära och frågade Mig om han också borde skriva ner den.

[10] Och Jag sade: ”Helt säkert, men huvudsakligen endast för er och era efterföljare; ty om detta gällde alla människor, då skulle det snart se mycket öde ut på jorden.” (Se Matt 6:19-21, 25-34)

65. Herren och de trettio romarna

[1] (Herren:) ”Nu har också våra romare stigit upp och kommer snart att omringa oss; men stör dem nu inte så mycket! Vad som är nödvändigt, det skall Jag ordna med dem. De är i grunden goda människor, även om de är hedningar; men de är ändå bara hedningar och sover djupt. Ni kommer snart själva att se hur lite de idag, som nyktra människor, kommer att fästa uppmärksamhet vid allt det de hörde och såg igår. De minns visserligen allt, men det verkar för dem som om de endast hade drömt det hela mycket livligt. Därför säger Jag er: tala inte till dem och påminn dem inte om det.

[2] Den unga kvinnan gav sig av redan tidigt i morse, efter att först ha överlämnat en innerlig hälsning till Mig till den redan vakne värdshusvärden, tillsammans med den livligaste försäkran att hon i framtiden aldrig mer skall synda. Och Jag säger er, att hon också skall hålla sitt givna löfte. Så, vad Jag nu har sagt er angående romarna för detta ögonblick, håll fast vid det och följ det så gott ni kan; ty ni kommer snart själva att övertyga er om att endast Jag alltid och för evigt har rätt!”

[3] Lärjungarna förundrade sig över att dessa trettio romare, som igår kväll glödde så ovanligt för Mig, idag skulle betrakta allt detta som om det endast vore en livlig dröm.

[4] Förundras inte alltför mycket över detta; ty dessa människor hade redan igår nere i Godhetens stad njutit något för mycket, och här dessutom ungefär sju gånger mer än vi alla. Därför har de också drömt mer än de varit vakna, ty en berusad drömmer med öppna ögon. Allt det som de upplevde igår natt framstår därför för dem desto mer som en ljus dröm. Men det bästa i saken är att de nu berättar sin dröm för varandra, och var och en berättar i stort sett samma dröm. De förstår ingenting och ger vinet skulden, som om det genom någon trollkarl varit förhäxat. De saknar inte ens den unga kvinnan.

[5] Jag har också därför just i deras berusning utfört ett så ovanligt tecken. Ty om de hade varit helt nyktra, skulle de uppenbarligen ha betraktat Mig som en av sina gudar och ropat ut det; så det är gott, och för människans fria själ är det alltid bättre att få ett uppenbart tecken i en dröm än i ett fullständigt nyktert och vaket tillstånd. Och så var det också med dessa romare igår. Ni skall snart få se vilket intryck denna sak kommer att göra.”

[6] När Jag hade klargjort detta med Mina lärjungar, kom Lasarus och värdshusvärden ut till oss i det fria, och värden framförde först till Mig den goda hälsningen från den unga kvinnan.

[7] Och Lasarus sade till Mig: ”Men Herre, det är verkligen märkligt med romarna, och särskilt med Agrikola, som igår natt var så talför! Den som talade mest är idag så fåordig som möjligt, och de betraktar alla de extraordinära tecken som Du visade igår, som endast drömmar; och det märkligaste är, att naturligtvis alla återberättar samma dröm minutiöst! En del anser att det beror på den säkert förtrollade drycken; men Agrikola säger att drömmen uppkom därför att deras fantasi redan sysselsatt sig alltför mycket med den berömde juden och därför i dem alla samtidigt skapat en sådan bild utan deras vetskap, som sedan hållit dem sysselsatta hela natten. Men allra märkligast är att de egentligen inte vet hur de kommit upp till detta bergsvärdshus! Jag sade till Agrikola att de redan sent på kvällen förts upp av en ung kvinna; men nu kan de inte längre erinra sig det! Ja, detta kan någon som vill förstå hos dessa människor – för mig är de alltför svåra att förstå!”

[8] Jag sade: ”Låt det vara! Allt är redan väl ordnat; ty vore dessa människor helt nyktra igår, skulle Jag inte kunnat uppenbara Mig för dem på detta sätt. Men eftersom de i sin starka berusning mer drömde än var vakna, har allt ändå gått väl. Kom ihåg detta noga: avslöja Mig inte! Om någon av er blir tillfrågad om den berömde juden, säg då att han i förmiddag skall undervisa i templet! Snart kommer de själva att tränga in i templet och vilja se och höra Mig. Först därefter blir de mogna att höra mer om sitt förmodade drömmande.”

[9] Lasarus sade: ”Mycket bra! Men Herre, nu är frukosten redan framdukad! Vill Du inta morgonmålet med Dina lärjungar först, och därefter bege Dig till templet?”

[10] Jag sade: ”Åh, givetvis; men ställ det i ett annat rum, så att vi inte möter romarna alltför öppet! Snart kommer flera att komma ut och fråga om allt möjligt. Mina lärjungar har då redan sina anvisningar om vad de skall göra; Jag kommer däremot att bli kvitt dem ganska lätt. Ordna du under tiden vårt morgonmål i ett annat rum, så kommer vi snart och äter det, och därefter går vi genast ner till templet!“

66. De trettio romarna söker Herren

[1] När de två hörde detta, gick de genast tillbaka in i huset och gjorde allt enligt Min önskan. Men knappt hade de kommit in, förrän flera romare redan stigit ut till oss och glatt sig åt den vackra utsikten från detta berg.

[2] Men en av dem gick fram till en lärjunge och frågade honom om han också hade tillbringat natten i detta värdshus, och kanske även de andra. 

[3] Men lärjungen pekade på Mig och sade: ”Han där behärskar också ert språk; gå och tala med Honom!”

[4] Det förstod en romare, som också kunde lite av judarnas språk, och han kom genast fram till Mig och frågade Mig, på samma sätt som tidigare lärjungen.

[5] Och Jag sade till honom: ”Varför frågar du oss om det? Vi har ju inte heller frågat dig om du tillbringade natten i detta härbärge! Vi har i sanning varit här, och det angår väl inte er främlingar, eftersom vi säkert inte på något sätt har stört ert vilorum med vår närvaro! Säg du Mig nu istället varför du vill veta detta av oss!“

[6] Romaren sade: ”Ack, igår och även dagen före sökte vi efter den berömde juden och råkade av en slump komma till detta värdshus! Vi var alla något berusade av det starka vinet, och under sömnen hade var och en av oss samma underbara dröm: Vi fann den mirakulöse juden. Han förde oss bland annat just till denna plats och visade oss sin fulla gudomliga makt och härlighet, så att vi blev ytterst förtjusta och såg den mirakulöse juden som en gud, som för en tid tagit en människokropp pro forma för att på så sätt undervisa de bättre människorna till ett högre liv. Men detta är bara ett mycket kort innehåll av vår drömsyn. Hade bara en av oss drömt detta – ja, då skulle det ha varit en ovanligt vacker dröm; men nu hade vi alla utan undantag exakt samma dröm, vilket säkerligen inte är något vanligt! Vi gav vinet skulden och ville därför nu fråga er, eftersom ni också övernattat här, om inte även ni själva hade en liknande dröm. Var därför inte upprörda!”

[7] Jag sade: ”Å nej, inte alls! Men kan ni verkligen inte alls erinra er hur den berömde juden såg ut?”

[8] Romaren sade: ”Ja, det är nu något svårt; men om jag får tala för mig själv, så såg han enligt mitt svaga minne nästan ut som du, bäste vän! Men var då vänlig och bli inte irriterad över det!”

[9] Jag sade: ”Nåja, det gör ju inget; i slutändan kan det ju ändå ha varit Jag Själv!”

[10] Romaren sade leende: ”Hm, hm, du gode vän, tycker du om att skämta? Men jag säger dig: Den märkliga drömmen var verkligen inget skämt; för om du också hade haft en sådan dröm, skulle du också ha blivit helt märkligt upprymd av den!”

[11] Jag sade: ”Det kan du ju inte veta, om inte också Jag har sett precis detsamma som ni! Men låt nu den saken vara! Vi stannar här även i kväll, och om även ni stannar här, kommer vi återkomma till detta ämne. Nu vill vi först inta vår morgonmåltid och sedan ge oss i kast med vårt arbete! Var man kan se och höra den mirakulöse juden idag kan, det kommer husets herre senare säkert att berätta för er; ty han lär nog vara underrättad om det.”

[12] Den hövlige romaren sade: ”Då önskar jag, att morgonmåltiden smakar er väl! Husets herre kommer säkerligen att ha vänligheten att meddela oss var man kan se och höra den berömde mannen!”

[13] Jag sade: ”Mycket bra! Men håll er nu nyktra, annars kan ni missa Honom genom att sova och drömma, såsom det redan hänt många och såsom det fortfarande kommer att hända många! Men nu till morgonmåltiden!”

[14] Här lämnade vi romarna och gick in i rummet, där morgonmåltiden redan väntade på oss. Romarna gjorde detsamma, fast som igår i den stora matsalen. Vi blev naturligtvis snart färdiga och begav oss sedan snabbt ner mot staden, där vi tidigare hade strosat omkring en stund; ty före klockan nio (enligt nuvarande tidräkning) gick det inte att uträtta något i templet, det vill säga på högtidens efterföljande dag.

67. Herren undervisar i templet

[1] När templet öppnades gick Jag tidigt på morgonen in i templet med lärjungarna och var därmed en av de första. (Joh. 8:2) Och när folket såg att Jag hade gått in i templet, samlades det i stor mängd omkring Mig, och Jag satte Mig ned och började undervisa dem genom liknelser, bilder och exempel, sådana som ofta förekommer i evangelierna.

[2] Jag visade dem Gud Faders stora kärlek, godhet och rättfärdighet, och på så sätt visade Jag dem också vad Guds rike egentligen består i, det som nu hade kommit så nära dem.

[3] Och många kom till tro på Mig.

[4] Och några sade: ”Han är verkligen en stor profet, och det förvånar oss mycket att fariséerna inte vill erkänna det! Han är dessutom i högsta grad osjälvisk; ty hur många han än redan har visat så stora välgärningar, har han aldrig tagit emot betalning från någon, och det är helt säkert att han överallt, där man enligt gammal sed gästvänligt tagit emot honom och hans lärjungar, på ett underbart sätt har visat värden en välgärning som uppenbarligen varit mer värd än tusen gånger det han mottagit från värden. Dessutom är han ingen överlägsen typ och behandlar alla människor lika, och när han nu säger: ’Kom till Mig, alla ni som arbetar och är tyngda, Jag vill ge er vila, och hos Mig skall ni finna livets rätta tröst och dess sanna ro!’ – ja, då måste vi tro på det!

[5] Men en människa som talar så vist och så innerligt gott, och som själv också handlar så och utför så stora tecken, är sannerligen en stor profet, varifrån han än må komma! Och när Messias kommer, återstår det att se om Han kommer att göra större tecken! Om Han inte kommer med åska, blixt och svavelregn, så kommer fariséerna att tro lika lite på Honom som på denne!”

[6] Åter andra, som var ännu mer troende, sade: ”Vi behöver inte längre vänta på någon annan Messias; ty vi håller redan Honom för den helt och fullt rätte! Ty Hans ord har kraft och liv, och Hans gärningar är helt och hållet av gudomlig art, och så är Han redan för oss den fullkomligt rätte Messias. De som ännu vill vänta på en annan må vänta och därmed bedra sig själva!”

[7] Ytterligare andra sade: ”Vi står fortfarande alltför mycket under fariséernas välde och kan inte göra vad vi vill. Vad gagnar oss sanningen och tron, så länge fariséerna har makten i sina händer, och det nu under romarna mer än någonsin förr?!”

[8] Då sade Jag: ”Gud Själv är den eviga kärleken och själva sanningen! Ingenting i världen kan göra er fria utom sanningen allena. Den som gör synden, som alltid har varit en lögn, han är också syndens tjänare och en slav under andra, ännu större syndare, som inte har något samvete och ingen kärlek utom till sitt skamliga jag. Men den som har sanningen i sig är en mäktig fiende till lögnen och synden och är fri; ty ingen kan överbevisa honom om någon synd. Välj därför sanningen och frukta inte dem som visserligen kan döda er kropp men inte kan göra något mot er själ; frukta i stället Gud, som kan förgöra både er själ och er kropp!

[9] Skadan på kroppen skall Gud en gång tusenfalt gottgöra er; men skadan på er själ skall Gud aldrig gottgöra er. Ty därför har Gud gett själen förstånd, förnuft, samvete och fri vilja samt lagen, så att den väl kan bedöma vad som är gott och ont, och med sin vilja kan välja det ena eller det andra. Men vad den än väljer, efter det skall den också att döma sig själv, antingen till död eller till liv.

[10] Fadern i himlen vill nämligen att ni alla skall nå det eviga livet, och därför har Han sänt Mig till er i denna värld. Därför säger Jag er återigen: Den som tror på Mig skall ha det eviga livet; men den som inte tror att Jag är sänd av Fadern till er, han skall gå miste om livet – det liv han nu så lätt kunde ha fått. Fadern i himlen älskar Mig, och på samma sätt älskar Han alla som tror på Mig, och Jag Själv skall i sanningen av Mina ord ge dem det eviga livet!”

[11] Här sade några: ”Det är märkligt hur människan talar utifrån sig själv och nästan likställer sig med Gud. Det är ett sant under att fariséerna i dag kan uthärda honom så länge!“

[12] Åter andra sade: ”Han talar fritt och öppet, och vi finner inget olämpligt i hans ord! Han uttalar hela sanningen öppet, och fariséerna skulle först behöva leta för att finna något att anmärka mot honom!“

[13] Sade åter andra: ”Åh, bekymra er om något annat; de kommer snart att få något att tänka på!“

[14] En tullindrivare som stod bredvid sade: ”Åh ja, vad de nu igen, som alltid, kommer att hitta på mot honom! Dessa lata typer har länge inte kunnat hitta på något nytt mot den Sannfärdige!”

[15] Därefter blev det en kort stunds stillhet, och fariséerna fylldes av vrede och grubblade över hur de kunde fälla Mig med ett ord eller genom en rättslig utsaga från Mig, för att då kunna anklaga Mig för osanning och med all pompa säga till folket: ’Se nu er sanne profet eller till och med er sköne Messias! Hur står han nu som en lögnare inför er!’ Men trots deras ihärdiga grubblerier gick det inte att finna något hållbart.

68. Äktenskapsbryterskan

[1] Medan de satt och grubblade, förde deras utsända agenter fram en äktenskapsbryterska som hade ertappats på bar gärning och som enligt Moses skulle stenas – något som dock av de dåvarande fariséerna, om äktenskapsbryterskan var rik, alltid omvandlades till en stor penningbot. Om hon däremot var fattig, men ung och vacker, blev hon vanligen piskad och fick sedan tjänstgöra för tempeltjänarna; en gammal och ful kvinna var ju redan av naturen skyddad mot äktenskapsbrott. Den nuvarande äktenskapsbryterskan var mycket ung, men fattig, och ville under denna högtid tjäna sig en betydande nödpenning av en mycket rik främling för att lättare kunna klara sig vidare. Hon skulle uppenbarligen ha tillfallit templet också om Jag inte varit där, och om tempeltjänarna inte hade varit tvungna att använda henne som ett huvudmedel för att enligt deras mening säkert fånga Mig.

[2] Denna stackars äktenskapsbryterska ställdes genast framför Mig av de klokaste fariséerna och därmed mitt ibland folket, som naturligtvis trängdes tätt runt Mig från alla håll. (Joh 8:3)

[3] Och när kvinnan, plågad av dödsångest, nu stod framför Mig, frågade en av de ytterst visa fariséerna Mig: ”Denna kvinna har ertappats på bar gärning vid äktenskapsbrott. (Joh 8:4) Moses har i sin lag befallt oss att stena en sådan person – och Mose lag är lika med Guds lag. Vad säger du nu om detta?“ (Joh 8:5)

[4] Det är självklart att de gjorde detta enbart för att sätta Mig på prov, så att Jag dels genom Mose stränga lag, dels genom Mina ord om Faderns stora barmhärtighet och även genom Min välbekanta godhet mot syndare skulle hamna i en enligt deras uppfattning oundviklig förlägenhet, och att de då skulle kunna hitta något att anklaga Mig för och sedan, som redan nämnts, med stor och högtidlig pompa säga till folket: ’Se nu den store bedragaren och folkledaren, som vi nu med rätta griper och överlämnar åt rättvisan!’

[5] Men Jag gav dem inget omedelbart svar på deras fråga, utan böjde Mig ner och skrev synderskans skuld i sanden på golvet; (Joh 8:6) ty vid sådana stora högtider låg det alltid mycket sand på golvet, eftersom templet först sopades efter hela högtiden, och skräpet därefter såldes till olika vidskepliga judar.

[6] Men när fariséerna och tempeljudarna fortsatte med sina frågor, reste Jag Mig upp och sade till dem: ”Det är helt sant att Moses har gett en sådan lag; men de som hade rätt att stena en sådan synderska måste vara utan synd – det står ju också skrivet! Åtminstone måste den som kastar den första stenen på synderskan vara helt ren och utan synd. Så låt den av er som är utan synd kasta den första stenen på denna synderska! (Joh 8:7) Guds barmhärtighet tar därigenom ingen skada; ty Moses gav människan visa lagar. Den som känner dem men inte följer dem, har dömt sig själv och förseglat sitt eget dödsstraff.“

[7] Därefter böjde Jag Mig åter ner mot golvet och skrev som tidigare. (Joh 8:8)

[8] Men när de hörde dessa ord från Mig, som de inte hade väntat sig, och deras samvete sade till dem: ’Ni själva är ju mångfaldiga syndare och äktenskapsbrytare, och hela folket känner er som sådana!’, då sade ingen ett ord, från den störste till den minste, och var och en lämnade templet så snabbt han kunde och gick ut.

[9] Efter några ögonblick fanns det inte längre någon av fariséerna, tempeljudarna, leviterna, tjänarna eller vakterna kvar mitt i templet, utan endast Jag och synderskan – och naturligtvis folket runt omkring i en vid cirkel samt alla Mina lärjungar. (Joh 8:9) Då förundrade sig folket med stor glädje över hur Jag med bara några få ord hade drivit fariséerna på flykten.

[10] Och flera sade högt: ”Åh, de hade bara behövt lyfta en sten, så hade vi slukat dem, dessa gamla syndabockar! Ty en syndare kan och får särskilt aldrig döma någon som är mycket mindre syndare än han själv.“

[11] Vid detta tillfälle reste Jag Mig åter helt upp och såg ingen av domarna i cirkeln, utan endast kvinnan, som skulle ha stenats.

[12] Och Jag frågade henne: ”Var är dina anklagare nu? Har ingen dömt dig?“ (Joh 8:10)

[13] Äktenskapsbryterskan sade: ”Nej, Herre, ingen har dömt mig, utan de skyndade alla ut!“ (Joh 8:11)

[14] Då sade Jag till henne: ”Jag dömer dig inte heller! Men gå nu hem till ditt folk och synda inte mer! Ty om du syndar, skall det gå dig illa!“ (Joh 8:11)

[15] Då tackade äktenskapsbryterskan för den nåd som visats henne, men bad Mig att ge henne ett råd om hur hon säkert skulle kunna komma hem, ty hon fruktade ändå att fariséernas tjänare skulle ligga på lur och skada henne på vägen.

[16] Då sade Jag: ”Frukta dem inte; ty de blir glada att du inte så lätt får syn på dem! Gå nu bland folket, de skall skydda dig och tryggt föra dig hem! Se bara dit mot templets förhänge, så skall du se alla dem som stod där förut! Ty utanför blev de så ifrågasatta av folket om vad som skett, att de alla flydde hastigt ur templet. De skämdes dock för att tala sanning, fann på en klumpig ursäkt och återvände sedan tyst genom porten mot morgonen. Men gå nu endast bland folket som tror på Mig, så skall du vara trygg och hel. Jag skall fortsätta undervisa folket, och då kommer de snart åter och vill komma fram till Mig; ty de hyser nu ännu större vrede mot Mig, eftersom Jag har skämt ut dem och räddat dig ur deras klor. Men gå nu med gott mod dit Jag har föreskrivit, var from och synda inte mer!“

[17] Då gick hon blygt ut bland folket, och folket tog emot henne väl och ingav henne mod, samtidigt som de högljutt hotade fariséerna.

69. Herren ger Sig tillkänna

[1] När det åter blev lugnt i templet sade några av folket: ”Herre och Mästare, låt dig inte förvillas av fariséerna, utan fortsätt att lära oss känna Din utsändelse och Guds rike; ty när Du talar är vi alla helt uppmärksamma, och våra hjärtan slår verkligen högt endast för Dig!“

[2] Då sade Jag till folket: ”Var nu uppmärksamma och lyssna noga; ty Jag vill nu öppet säga er och inte längre hålla tillbaka vem Jag är!

[3] Lyssna! Jag Själv är världens ljus; den som följer Mig skall inte vandra i mörkret, utan han skall ha livets sanna ljus.“ (Joh 8:12)

[4] Då jublade folket högt och sade med stark röst: ”Ja, det är alldeles sant; ty Du, Mästare, har kommit till denna värld som ett strålande ljus, och hur välgörande är inte Ditt ljus för oss, som så länge vandrat omkring i själens djupaste natt!“

[5] Detta blev för mycket för de vredesfyllda fariséerna, så att de åter trängde fram till Mig och sade: ’Eftersom Du vittnar om Dig Själv, är Ditt vittnesbörd inte sant!’ (Joh. 8:13)

[6] Då sade Jag: ”Även om Jag vittnade om Mig Själv, skulle Mitt vittnesbörd ändå vara sant; ty Jag vet varifrån Jag har kommit och vet också vart Jag skall gå. Endast ni fariséer vet det inte på grund av ert högmod, varifrån Jag kommer och vart Jag skall gå. (Joh 8:14) Ni dömer och bedömer allt efter köttet, eftersom ni inte känner anden. Men i detta dömer Jag ingen. (Joh 8:15) När Jag dömer, är Mitt domslut rätt; ty Jag är inte ensam här, såsom ni tror, utan Jag och Fadern, som har sänt Mig, är ett. (Joh 8:16) Står det inte skrivet i er lag, att vittnesbörd från två människor är giltigt? (Joh 8:17) Så är Jag, som vittnar om Mig Själv, den förste och Fadern, som har sänt Mig, är den andre. Hur många fler vittnen vill ni ha?“ (Joh 8:18)

[7] Då blev fariséerna upprörda och sade: ”Betraktar du oss som dårar? Var är din fader, som skulle vittna om dig inför oss?“

[8] Då reste Jag Mig och gick fram till pelaren, där den så kallade Guds-lådan stod, som fått sitt namn på grund av offren till templet, och talade högt in i lådan: ”Ni blinda känner varken Mig eller Min Fader! Ty kände ni Mig, skulle ni också känna Min Fader!“ (Joh. 8:19)

[9] När Jag hade talat dessa ord högt in i Guds-lådan, frågade de Mig varför Jag nu hade talat in i lådan.

[10] Jag sade: ”Ty det är likgiltigt, om Jag uttalar dessa ord inför ert ansikte eller in i den nu tomma och döda lådan! Lådan har åtminstone tagit emot orden tålmodigt, vilket ni inte skulle ha gjort.“

[11] Folket tog detta väl upp och uppmanade fariséerna att låta Mig tala ostört. Då drog sig fariséerna något tillbaka.

[12] Jag fortsatte dock att undervisa folket och talade skoningslöst ut mot fariséerna, och ju mer Jag avslöjade deras skändliga handlingar inför folket och tydligt pekade ut för dem allt som de därigenom skulle förtjäna av fördömelse, desto mer jublade folket, och desto mer vredgade blev fariséerna. Men de angrep Mig inte, ty Min tid hade ännu inte kommit. (Joh 8:20)

[13] Då trädde några andra judar fram till Mig, som ännu stod mycket på fariséernas sida, men som i många avseenden inte helt motsade Mig, och sade: ”Men säg oss, vart vill Du komma med dessa Dina ord?“

[14] Då sade Jag åter till dem: ”Vet detta: Jag skall gå härifrån på ett sätt som ni inte känner, och ni skall söka Mig men inte finna Mig, och på så sätt dö i era synder! Ty dit Jag går, dit kan ni inte komma.“ (Joh. 8:21)

[15] Då sade de sinsemellan (judarna): ”Skall han möjligen, nu när han har gjort fariséerna så vredgade och inte lätt kan undkomma deras hämnd, av förtvivlan själv ta sitt liv? Ty annars skulle han, vid sunda vätskor, inte kunna säga: ’Dit Jag går, dit kan ni inte komma!’”(Joh. 8:22)

[16] Jag sade däremot med helt lugn och klar min till dem: ”Grubbla inte alltför mycket på det! Jag skall strax själv visa er den sanna orsaken, och då skall ni lätt och genast förstå varför ni, såsom ni nu är, inte kan komma dit Jag skall gå.

[17] Se! Ni är av jorden och skall åter dit varda; Jag är däremot från ovan och skall säkerligen återvända dit, och ni kommer inte att kunna följa Mig.“ (Joh. 8:23)

[18] Då blev även dessa judar förargade och sade: ”Vad menar Du med detta? Förkunnar Du möjligen till och med helvetet över oss?“

[19] Jag sade: ”Åh nej, men saken är denna: Ni tillhör också denna värld, även i er själ; jag däremot är inte av denna värld!“

[20] Och judarna sade: ”Var finns då denna andra värld? Vi känner ingen sådan!“

[21] Jag sade: ”Ja, visst känner ni ingen annan! Och Jag har därför talat så till er, för att ni, i ert tvivel, skall dö i era synder. Ty om ni inte tror att just Jag är den utlovade och nu till er komne Messias, så skall ni dö i era synder och aldrig komma dit, där Jag skall vara med Mina utvalda. (Joh 8:24) Och vore det inte så, sannerligen, som en ren människa, såsom ni är, skulle Jag aldrig ha modet att säga er detta!“

[22] Då sade judarna: ”Vad säger du om dig själv? Tala klart och sanningsenligt, vem du verkligen är!“

[23] Jag sade: ”Det är svårt att tala till helt döva öron. Eftersom ni tidigare inte har förstått Mig, så hör nu på Mig! För det första: Jag är den som just nu talar till er!“ (Joh. 8:25)

[24] Då sade judarna: ”Och vem är du då, för det andra?“

[25] Jag sade: ”Ha bara tålamod, det ’för det andra’ skall ni själva finna i Min undervisning; ty jag har ännu mycket att säga och att döma er för! Hör nu: Den som har sänt Mig är högst sannfärdig, och endast det som Jag alltid har hört av Honom förkunnar Jag nu för världen – och det är ni alla.“ (Joh 8:26)

[26] Men eftersom dessa blinda judar återigen inte förstod (Joh 8:27) att Jag talade till dem om Fadern eller om den eviga Kärleken i Mig, frågade de återigen och sade: ”Men vid Templet och Sinai! Vem är det då som har sänt dig?“

[27] Då sade Jag till dem, med mycket allvarlig min: ”Hör nu! När ni har upphöjt Människosonen, då skall ni, om än för sent, inse att det är Jag som, som människa, ingenting gör av Mig Själv, utan talar och handlar såsom Min Fader alltid har undervisat Mig. (Joh. 8:28) Och vet ännu mer och närmare: Fadern, som har sänt Mig, är inte någonstans fjärran härifrån, utan Han är här med Mig. Fadern låter Mig aldrig vara ensam; ty Jag gör alltid endast det som behagar Honom och fruktar ingen människa i hela världen. (Joh. 8:29) Ty vore det inte så, skulle Jag inte tala detta till er.“

70. Herren och Hans fiender

[1] När Jag hade talat så allvarligt till judarna, spärrade många upp sina ögon och sade: ”Sannerligen, denne man talar som en som har makt, och ingen vågar röra honom eller förbjuda honom att tala så i templet! Om någon av oss hade talat öppet i templet emot fariséerna, skulle de redan ha stenat honom tio gånger om – men denne låter de tala, till sin egen uppenbara nackdel, och de vågar inte längre träda fram. Det är sannerligen något övermänskligt, och vi vill tro på hans ord!“ (Joh 8:30)

[2] Jag sade då till judarna, som började tro på Mig: ”Om ni håller fast vid Mitt ord, blir ni också Mina sanna lärjungar. Ni skall förstå den sanning som finns däri, och denna sanning skall göra er fria, så som Jag tidigare redan har sagt.“ (Joh 8:31–32)

[3] Då svarade den mindre troende delen av judarna och sade: ”Förstå, vi är Abrahams avkomlingar och har aldrig varit någons tjänare eller slav! Hur skulle vi som fria herrar och medborgare kunna bli ännu friare?“ (Joh 8:33)

[4] Då sade Jag till dem: ”Sannerligen, sannerligen säger Jag er: Den som syndar är också syndens tjänare, såsom Jag redan tidigare har sagt. Tjänaren är inte fri, ty han måste alltid lyda köttets lustar och begär. Tjänaren stannar inte för evigt i huset, endast Sonen gör det. Tjänare är varje syndare, huset är Guds rike och Hans rättfärdighet, och Sonen är sanningen. Om Jag då som den sanne Sonen av Guds rike gör er fria, så blir ni också verkligt och rättfärdigt fria.“ (Joh 8:34–36)

[5] De otroende sade återigen: ”Glöm inte att vi är Abrahams avkomlingar och aldrig har varit någons tjänare! Varför talar du då alltid om att du skall göra oss fria?“

[6] Jag sade: ”Åh, jag vet mycket väl att ni är Abrahams avkomlingar – och det är Jag också till kroppen! Men fastän ni säger att ni som Abrahams säd aldrig har varit någons tjänare, så var era fäder det i Egypten och senare i Babylon, och nu är ni tjänare under Rom – om ni talar om ert yttre förhållande. Jag talar däremot om det inre livets förhållande, och därigenom har ni alltid varit tjänare under era begär och låtit dem härska över er som om ni vore besatta. Att det är så, bevisas av att ni vill döda Mig, precis som också fariséerna ivrigt försöker göra. Och det gör ni därför att Mitt ord inte når er, att ni inte förstår det, och därför hatar ni Mig, eftersom Jag talar den fulla sanningen till er. Jag talar till er endast det som Jag alltid ser och hör från Min Fader, och ni bryr er inte om detta utan endast om det som ni har sett och hört av era fäder – vilket dock är till ingen nytta.“ (Joh 8:37–38)

[7] När Jag hade framhållit detta för dem sade de (judarna) återigen: ”Glöm inte att Abraham är vår fader! Det upphäver alla dina anklagelser mot oss – förstår du det?“

[8] Jag sade: ”Åh, jag förstår er mycket väl! Åh, vore ni Abrahams barn, skulle ni också göra Abrahams gärningar! (Joh 8:39) Men nu vill ni döda Mig som en värsta brottsling, och det enbart därför att Jag talar sanningen till er, den som Jag alltid har hört från Gud. Sannerligen, det skulle Abraham aldrig ha gjort mot de tre jungfrurna, för att de sade sanningen till honom. (Joh. 8:40) Ni gör visserligen er faders gärningar – men inte fader Abrahams! Förstå detta!“

[9] Då sade de redan vredesfyllda, otroende judarna: ”Vän, vi är inte utomäktenskapligt födda! Vi har alla en fader, och det är Gud Själv!“ (Joh 8:41)

[10] Jag sade till dem: ”Åh, vore Gud er Fader, skulle ni älska Mig såsom de älskar Mig som har känt igen Mig. Ty jag har andligen utgått från Gud och kommer från Gud. Sannerligen, Jag har inte kommit av Mig Själv såsom en människa, utan Gud har sänt Mig – det vill säga denna kropp – genom vilken Han nu uppenbarar Sig för er, och vilken kropp ni nu vill döda. (Joh 8:42) Men varför kan ni då inte höra Min röst, om ni verkligen är Guds barn?“ (Joh. 8:43)

[11] Då sade judarna: ”Hör vi dig inte?“

[12] Jag sade: ”Åh jo, ni hör Mig säkert med era köttsliga öron – men Jag frågar er bara varför Mina ords betydelse inte behagar er. Varför behagar de då så många andra, till och med de romare där, som står runt Gudslådan?“

[13] Då blev de tysta och visste inte vad de skulle svara Mig; ty de fruktade folket och vågade inte höja rösten med sitt svar, som naturligtvis skulle blivit mycket grovt och förolämpande.

[14] Men folket ropade till Mig: ”Herre och Mästare, se till att Du blir av med dessa rika mörkerskaror; ty vi vill endast höra livgivande ljusord från Dig, inte dessa blindas ständiga och allra dummaste invändningar. Säg det dem klart och öppet, vad och vilka de är, så att de sedan går sin väg!

[15] Jag sade: ”Ha bara tålamod! Jag har redan sagt dem att de inte är Guds barn, och det borde ju räcka för dem!“

[16] Judarna sade, fulla av vrede: ”Hur kan du säga att vi inte är Guds barn?!”

[17] Jag sade då med helt allvarlig min: ”Jag har redan klart och sant visat er orsaken. Varför frågar ni Mig ännu mer?! Jo, eftersom ni fortsätter att fråga, skall Jag också säga er vad ni verkligen är! Vet, vems barn ni är: Ni är barn till djävlarnas fader! Han har varit en mördare från början och har aldrig stått i sanningen; ty sanningen har aldrig funnits i honom (i materien). När denne ande, som är er fader, talar lögner, talar han om sitt eget; ty han har alltid varit en lögnare och lögnens fader.“ (Joh 8:44)

[18] De fullständigt ursinniga judarna sade: ”Vem ger dig rätt att tala så inför hela folket om oss? Varför skulle vi vara Satans barn?“

[19] Jag sade: ”Därför att Jag talar sanningen till er, och ni tror Mig inte!“ (Joh 8:45)

[20] Då sade judarna: ”Varför skulle vi tro dig?“

[21] Jag sade: ”För att ni inte skall dö i era synder och för att ni skall kunna bli saliga!“

[22] Då sade judarna: ”Du är också en människa som vi; varför skulle just ditt ord göra oss saliga?“

[23] Jag sade: ”Ja, Jag är nu också bara en människa – men en människa som kan säga: Vem av er kan anklaga Mig för någon synd? Om Jag alltså, som en inför Gud och alla människor syndfri människa, talar sanningen, varför tror ni Mig då inte? (Joh. 8:46) Den som är av Gud hör också gärna Guds ord. Men ni vill nu inte höra Mitt ord, som är Guds ord, därför att ni inte är av Gud!“ (Joh. 8:47)

[24] Då sade judarna, redan helt förblindade av sin vrede: ”Har vi inte rätt när vi säger att du är en samarier och har en ond ande i dig i stället för Guds ande?“ (Joh. 8:48)

[25] Jag sade: ”Jag är ingen samarier och har ännu mindre någon djävul i mig, vilket tusentals kan vittna om. Tvärtom hedrar Jag alltid i sanning Gud, Min Fader. Varför vanärar då ni Mig? (Joh. 8:49) Varför vanärar så många andra Mig inte, de som verkligen har känt igen Mig och Fadern?“

71. Vem Herren är

[1] Då blev det troende folket åter otåligt och sade: ”Herre, vi ber Dig, gör Dig av med dessa blinda dårar; ty de stör både Dig och oss! Om de inte snart blir tysta, så skall vi själva tysta dem med kraft; ty vi har stannat här för Din skull och vill höra Dig, inte dessa dumma mörkermänniskor. Ty ofta är ju ett barn i vaggan mer förnuftigt än dessa vettlösa dårar!“

[2] Vi alla, över tvåtusen till antalet, är helt införstådda med Dig och Din gudomliga utsändelse. Vi har väl förstått vad Du ville säga, när Du sade: ’Jag är inte ensam, utan Fadern är alltid med Mig!’ Men dessa dårar förstod det inte och kommer aldrig att förstå, att Fadern och Du är ett och samma, och att när Du säger: ’Fadern har sänt Mig!’ så vill Du endast antyda för människornas svaga förstånd, att Du, Evige, har gett Dig själv en kropp, för att vara en synlig Gud, lärare och tröstare för oss maskar på denna jord i vår stora nöd. Din heliga kropp är Din Son, och Du, Fader, är i Dig själv för oss arma syndare och maskar på denna jord!

[3] Och dessa dårar förstår det inte, fastän de påstår sig ha slukat alla profeterna, som ändå tillräckligt tydligt har bestämt tiden – med alla dess tecken och förhållanden – då Messias skulle komma. Och denna tid är nu helt och fullt här; varför skulle då den Utlovade ha blivit kvar någonstans på vägen?

[4] Om nu de stora siarna, uppfyllda av Guds ande, för nära tusen år sedan kunde förutsäga just denna tid sådan den nu är, och om denna tid nu har kommit precis så som den då förutsades – varför skulle då den Messias, som var utlovad att komma just i denna tid, ha uteblivit?!

Han har heller inte uteblivit, utan Han är här mitt ibland oss; vi har snart och lätt känt igen Honom!

[5] Men dessa blinda efterkommande till dem som redan i öknen, vid Sinai bergs fot, medan Jehova gav Moses de heliga lagarna på berget under blixt och dunder, tillbad den gyllene kalven och inte aktade Jehova – fastän Han högt och tydligt förkunnade Sina lagar alldeles inför deras ögon – de är nu inför Guds ansikte fortfarande samma dyrkare av sina gyllene kalvar. Och trots all sin omätliga dårskap är de ändå fräcka nog att till och med förgripa sig på Dig, o Herre. O Herre, låt dem gå, och lär oss att bättre och djupare lära känna Dig – och också våra stora synder, som vi så ofta har begått inför Dig!“

[6] Jag sade till folket: ”Var lugna; ty Jag måste också säga dessa vem Jag är, så att de en gång inte skall kunna ursäkta sig med att det inte har blivit sagt och visat för dem! Jag har redan sagt dem att Jag inte söker Min egen ära – och sannerligen allra minst hos dessa människor – och att det finns En som söker den och dömer. (Joh. 8:50) Men detta blinda och listiga släkte kommer aldrig att inse eller förstå det, förrän yxan läggs till roten. Därför säger Jag till dem ännu en gång: Sannerligen, sannerligen, om någon håller Mitt ord, skall han aldrig någonsin se döden!“ (Joh. 8:51)

[7] Då sade de judar som nu var helt förblindade av vrede: ”Nu ser vi ännu tydligare att du har en djävul i dig! Om ditt ord är lika gott som Guds ord, så var ju också det Guds ord som Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna höll – och ändå har de alla dött! Är då ditt ord mer gudomligt än deras och profeternas, eftersom du säger: Den som håller Mitt ord skall aldrig någonsin smaka döden? (Joh. 8:52) Är du då större än vår fader Abraham, som dog, och än profeterna, som alla har dött? Vad gör du dig själv till?“ (Joh. 8:53)

[8] Jag sade: ”Om Jag själv hedrade Mig, så vore Min ära ingenting; men det är Min Fader som hedrar Mig, Han som ni säger är er Gud. (Joh. 8:54) Ni känner Honom inte; men Jag känner Honom. Och om Jag skulle säga: ‘Jag känner Honom inte’, då skulle Jag, liksom ni, vara en lögnare – ni som säger att Han är er Fader! Men Jag känner Honom verkligen och håller därför Hans ord. (Joh. 8:55)

[9] Men Jag säger er något annat, varav ni kan förstå att er fader Abraham inte är okänd för Mig. Se, Abraham gladde sig över att få se Min tid på denna jord! Ni säger visserligen att Abraham har dött; men Jag säger er att han ändå, från Min första dag, ständigt har sett denna Min tid och däröver känt en övermåttan stor glädje (Joh. 8:56). Han ser fortfarande Min tid och gläder sig!“

[10] Detta var alltför otroligt för de blinda judarna, och de sade med vidöppen mun: ”Vad?! Du är ännu inte femtio år och har sett Abraham?“ (Joh. 8:57)

[11] Jag sade: ”Sannerligen, sannerligen säger Jag er: Långt före Abraham var Jag!“ (Joh. 8:58)

[12] Detta fick judarnas vrede att brista. De hade inga ord kvar för att uttrycka sin yttersta förbittring. De böjde sig därför ner till marken och tog upp de lösa stenarna – som det inte fanns någon brist på i templet, eftersom man sällan använde något särskilt från golvet – och ville kasta dem på Mig. Men Jag dolde Mig snabbt, blev helt osynlig och gick ut ur templet, medan Jag gick mitt igenom dem. (Joh. 8:59) Lärjungarna och Lasarus, tillsammans med romarna, följde Mig snabbt, och därefter begav vi oss åter skyndsamt upp på vårt Olivberg.

[13] Men i templet uppstod nu en ovanlig scen, som knappast hade inträffat under någon högtid tidigare. Folket gav sig på judarna och började strypa dem så kraftigt att soldater måste tillkallas för att åtminstone delvis återställa lugnet. Folket lät sig dock knappt stillas och krävde av de romerska soldaterna att alla dessa onda och så fruktansvärt störande judar skulle binds och överlämnas till domstolarna, vilket – åtminstone formellt – också skedde. Först därefter blev folket åter nöjt.

[14] Då trädde en skriftlärd in bland folket och ville undervisa dem mot Mig; men han hade knappt hunnit yttra tio ord innan han redan måste dra sig undan.

72. Avslöjar förföraren av äktenskapsbryterskan

[1] Det var redan långt efter middagstid när även den stora folksamlingen lämnade templet och gick till sina boningar. På så sätt återvände även vår äktenskapsbryterska till sitt hem och berättade för sin man allt som hade hänt med henne i templet.

[2] Då blev mannen bedrövad och sade: ”Inte du, min trogna hustru, utan jag bär det största ansvaret för det!”

[3] Då frågade en av dem som hade återfört kvinnan till honom: ”Hur kan det nu vara möjligt att du bär skulden för din hustrus äktenskapsbrott?”

[4] Då sade mannen: ”Mina vänner, bara den verkligt stora nöden tvingade mig och min hustru att ge efter för främlingens lockande erbjudande! Men främlingen måste antingen ha varit en förklädd tjänare eller en utsvävande farisé som länge hade begärt min hustru. Ty när jag tog emot pengarna och bar dem till ett annat rum, då kom redan hantlangarna, ryckte kvinnan ur främlingens armar, och jag måste dessvärre själv tillskriva mig skulden för att ha fört min dyrbara hustru in i den största olycka. Nu när hon åter är här, måste något särskilt ha inträffat; ty ingen av de många som tidigare fångats på detta sätt har någonsin sett dagens ljus igen. Vad var det som gjorde att min hustru blev fri? Ni kära män var helt säkert vittnen till allt som måste ha hänt i templet. Vill ni inte berätta för mig vad ni såg?”

[5] Männen sade: ”Allt detta kommer din hustru att berätta för dig. Endast den store profeten från Galiléen har denna arma kvinna att tacka för sin befrielse. Men han sade också till henne att hon i fortsättningen inte mer skulle synda; ty om hon gjorde det, skulle det sedan gå mycket värre för henne. Låt alltså detta vara er levnads rättesnöre!”

[6] Här frågade mannen om han själv inte kunde få den stora lyckan att någonstans få träffa profeten, så att han kunde framföra sitt mest vederbörliga tack.

[7] Männen sade: ”Var han nu kan tänkas uppehålla sig kan vi visserligen inte ange för dig; men så mycket har vi dock fått veta, att när han kommer till Jerusalem uppehåller han sig alltid hos Lasarus i Betania. Dit tänker vi själva gå för att söka upp honom. Gör ni detsamma! Där får vi åtminstone veta vart han möjligen har begett sig.”

[8] Mannen sade: ”Då är han kanske på Olivberget, eftersom Lasarus under högtiden vanligtvis brukar uppehålla sig på Olivberget, där han driver ett stort värdshus som flitigt besöks av främlingar.”

[9] Männen sade: ”Så mycket bättre! Då skall vi först söka upp honom där. Och är han inte där, så går vi vidare till Betania!”

[10] Här tackade mannen tillsammans med sin hustru männen för denna underrättelse och begav sig i väg tillsammans med henne. Han låste sin lilla bostad och drog genast iväg tillsammans med männen, vilket männen tog emot mycket väl. Men på vägen stötte de på några fariséer, och där var en av dem som både kvinnan och mannen genast mycket väl kände igen som den främling som denna morgon, klädd i romerska kläder, för pengar hade gjort den vackra unga kvinnan till en äktenskapsbryterska. Detta berättade de båda för männen som gick med dem.                           

[11] Männen trädde då fram till farisén och frågade honom mycket barskt: ”Hör du, vän! Känner du denna kvinna, som du i morse, i romersk dräkt, för pengar lockade till äktenskapsbrott? Att det var du, det bevisar ditt rakade huvud, och de båda har dessutom känt igen dig redan på långt håll. Vad säger du nu till det? Se, vi är sjuttiotvå till antalet och skall nu föra dig inför den romerska domstolen. Vad säger du om det?”

[12] Då ville de tre springa sin väg; men männen tillät det inte, utan höll dem kvar och frågade den rakade ännu en gång. Men han började förbanna dem och svor på att det inte var han.

[13] Men mannen och kvinnan sade: ”Detta eländiga svärande hjälper dig inte det minsta; ty du vet att två människors vittnesbörd gäller inför domstolen. Gå därför nu bara med oss till domstolen, så att du, eländige, må störta ned i den grav som du har grävt åt oss!”

[14] Då började de tre att be om nåd och ville ge mannen mycket pengar. Men mannen tog inte emot det, utan krävde av dem att han i framtiden skulle få vara i fred från templet. Detta lovade de också på det högtidligaste, och männen lät då de tre dra vidare, men inte utan den mycket obehagliga försäkringen att de genast skulle gå till den romerske domaren så snart de fick höra det minsta om att templet hade yttrat sig ogynnsamt om dem. Att detta äkta par därefter hade fullständig ro från tempeltjänarna kan man lätt föreställa sig.

[15] Och så var också denna mellanincident förorsakad genom Min vilja; ty utan den skulle det arma äkta paret ha haft en dålig ställning i Jerusalem och ständigt befunnit sig i stor fara.

73. Arbetare besöker Herren på Olivberget 

[1] Därefter begav sig alla till Olivberget, där Jag tillsammans med lärjungarna och med Lasarus, och där också de trettio romarna just intog vår lunch. När de anlände frågade de en tjänare i värdshuset om Jag var där. Tjänaren svarade ja på denna fråga. När de omkring sjuttio männen fick denna för dem synnerligen glada nyhet, jublade de och bad tjänaren att gå in i rummet och fråga Mig om de fick komma in.

[2] Då gick tjänaren fram till Mig och frågade Mig.

[3] Och Jag sade till honom: ”Gå ut och säg till dem som sände dig: Den som hungrar, låt honom komma och mätta sig, och den som törstar, låt honom komma och dricka! Ty den som blir mätt av Mig skall aldrig i evighet mer känna hunger, och den som druckit av Mitt vin skall aldrig mer törsta; ty ur hans ländparti skall bäckar av levande vatten flyta. – Gå nu ut och säg dem detta!”

[4] Tjänaren gick skyndsamt ut och återgav detta ordagrant för männen.

[5] När de fick höra detta visste de inte hur de skulle förhålla sig och frågade varandra om Jag verkligen ville ge dem en fri måltid, vilken de ansåg sig ovärdiga att ta emot.

[6] Därför sade de till tjänaren (de sjuttio): ”Var så god och gå in ännu en gång och säg till den gode Mästaren och Herren, att vi inte har kommit hit för matens och dryckens skull, utan endast för Hans skull, för att höra några ord av ljus och liv från Honom!”

[7] Då gick tjänaren åter in i rummet.

[8] Men Jag Själv gick honom till mötes och sade till honom: ”Jag vet redan vad du har att framföra till Mig. Gå nu och fullborda ditt ärende, Jag skall själv tala med männen!”

[9] Då gick tjänaren, och Jag steg ut till männen och sade till dem: ”Den som har öron, han må höra och förstå, och den som har ögon, han må se och begripa! Det är därför ni har kommit hit; och detta är den sanna födan och den sanna drycken, som Jag vill ge er. Köttets föda ger inte själen evigt liv, utan endast Mitt ord, och er tro samt ert handlande efter ordet. Mitt ord är den rätta födan, och er tro och ert handlande är den rätta drycken. Kom därför till Mig, alla ni som är trötta och tyngda; ty Jag vill ge er alla kraft och vila!”

[10] Männen sade: ”O Herre, hur god och vis är inte Du! Om Du tillåter det, vill vi gå in i rummet och där vänta på Din andliga föda, tills det behagar Dig, o Herre och Mästare, att styrka och upplyfta oss med några ord. Men se, mitt ibland oss är hon som idag i templet fick del av Din stora visdom, trots fariséernas oförskämdhet, och även hennes arme make! De kom båda med oss för att än en gång tacka Dig för den stora välgärning som visats dem. Om Du vill, får även de följa med oss in i rummet.”

[11] Jag sade: ”Därför har Jag kommit in i denna värld, för att alla som är trötta och tyngda av bördor skall komma till Mig. Ty Jag är en sann läkare, som går till de sjuka och hjälper dem, och inte till de friska, som inte behöver en läkare. Därför, kom nu alla in i rummet!”

[12] Jag gick nu åter in i rummet, och alla följde Mig.

[13] Värdshusvärden hade redan dukat upp ett stort bröllopsbord, där de omkring sjuttio männen tillsammans med kvinnan hade gott om plats. När alla satt vid bordet frågade värdshusvärden om de ville äta och dricka något.

[14] En sade: ”Min vän, vi är alla mer eller mindre fattiga och har inte så mycket pengar att vi ens kan skaffa vin; hämta därför bara bröd och några krukor vatten, så är vi nöjda med det! Vi är alla daglönare och lever av vårt handarbete. Dessa tio högtidsdagar är för oss den sämsta tiden, ty då får vi inte arbeta. Men finns det inget arbete för oss, finns det heller ingen inkomst och alltså inga pengar, med vilka vi kunde skaffa oss något utöver det dagliga brödet, då våra små besparingar redan är slut.”

[15] Värdshusvärden sade: ”Ni har väl ändå kvinnor och barn! Vad skall då de leva av, om det redan är så knapert för er män?”

[16] Mannen, som tidigare talat, sade: ”O min vän, denna lycka är oss inte given, utom för honom vars hustru är med här! Kvinnor tillhör nu endast de rika i världen; vi fattiga kan inte ta oss en hustru, och ännu mindre behålla henne. Se, vi är ogifta och har inga kvinnor eller barn att försörja! Vi kämpar knappt igenom denna ytterst svåra tid; hur skulle det då gå för oss med hustrur och barn? Herren Jehova vare tack, att vi är ogifta!”

[17] Här sade Lasarus: ”Men, mina kära vänner, om det gick så knapert för er i Jerusalem, varför kom ni då inte till mig i Betania? Där skulle ni ha funnit arbete i riklig mängd! Och hos mig kan ingen klaga över att han inte blir tillräckligt försörjd.”

[18] Mannen sade: ”Det vet vi visserligen; men vi vet också att alla som söker arbete och förtjänst kommer till dig från fjärran, och därför vågade vi aldrig besvära dig. Men i framtiden skall vi använda oss av ditt erbjudande.” 

[19] Därefter befallde Lasarus värdshusvärden att ge alla dessa människor bröd och vin i riklig mängd. Då gick värdshusvärden med sina många tjänare och förde fram bröd och vin i överflöd.

[20] När dessa gäster också fick se vinet, tackade de, och en av dem sade till Lasarus: ”Herre, vinet skall vi nog dricka, men med betalningen blir det dåligt ställt! Vi skall dock efter högtiderna helt troget betala notan till dig.”

[21] Sade Lasarus: ”Ät och drick utan bekymmer; ty det ni här förtär är redan betalt!”

[22] Då frågade alla vem som redan hade betalat allt detta; ty de ville gärna veta det, för att kunna framföra sitt mest vederbörliga tack till välgöraren.

[23] Men Lasarus sade: ”Fråga inte om det, utan ät och drick; ty välgöraren är redan fullkomligt nöjd med er goda vilja!”

[24] Då reste sig alla och sade: ”Då ger vi här vår fullaste tacksamhet till den välgörare, som önskar förbli okänd!”

[25] Därefter satte de sig åter ner och började äta och dricka.

74. Skälet till tempeltjänarnas otro

[1] Vi satt dock också och åt och drack, och romarna gjorde likadant och samtalade mycket om Mig; men de kunde ändå inte riktigt begripa hur och varför Jag, med all Min gudomliga kraft och makt, hade kunnat fly från mängden av judar i templet.

[2] Då sade Jag till Agrikola: ”Du misstar dig, om du tror att Jag flytt av fruktan för judarna! Nej, Jag visste varför Jag gjorde det. Huvudsaken var att folket skulle känna igen Mig, och att de onda, otroende och själviska judarna också skulle lära känna Mig djupare än någonsin tidigare. Därför grep Jag sedan in mot dem och visade dem den vördnad, som de kommer att minnas hela sitt liv. Varför skulle Jag då ha angripit de onda, när Jag redan på förhand visste vad som väntade dem, när Jag lämnade templet? Här sitter dock omkring sjuttio vittnen, som väl vet hur det gick för de rasande judarna.”

[3] Romaren sade: ”Hör, Du gudomlige Mästare, vi är romare och känner endast lite till judarnas gudalära, och ändå tror vi att Du verkligen är den Messias som utlovats judarna! Varför tror då inte de judar, som säkert är mest bekanta med er gudalära, detta? Vilken anledning skulle de ha att inte tro, när de ser att många andra tror?”

[4] Sade Jag: ”Detta beror på deras själviskhet, deras obegränsade högmod och deras lika obegränsade maktbegär. Enligt deras föreställning skall Messias, med en himmelsk prakt som övergår all förståelse, stiga ned från himlen under blixtar och dunder, träda in i templet och utrusta översteprästerna, fariséerna och de skriftlärda med all makt och all prakt, driva ut romarna ur landet och utrusta tempeltjänarna vid Sin sida med all kraft och makt, så att de snart skulle kunna härska över hela världen.

[5] Men eftersom Jag har kommit in i denna värld på ett helt annat sätt, och det redan i största detalj bestämt före världens skapelse, i yttersta fattigdom och stora nöd, tror dessa blinda inte att Jag är den utlovade, och de hatar Mig, eftersom de ändå inser att genom Mig kommer snart all deras status och all deras makt att gå förlorad.

[6] Folket lär först nu känna dem helt och har ingen respekt kvar för dem, vilket de mycket väl känner, och därför strävar de ständigt efter hur de skulle kunna döda Mig. Om ni noga överväger detta, kommer ni nu väl att förstå varför prästerna inte tror på Mig.

[7] Flera präster har dock redan gått över till Mig, eftersom de har insett att Jag verkligen är Messias, och dessa sitter här vid Mitt bord i grekiska kläder och har redan i över ett halvt år följt med som Mina lärjungar, och är vittnen till många av Mina läror och gärningar. Fråga därför dem, så skall de förkunna allt för er!

[8] Och dessa tolv, som sitter närmast Mig, har varit hos Mig från början av Min verksamhet och känner till allt som Jag har lärt ut och allt som Jag har utfört för alla människors frälsning. Även med dem kan ni samtala, och de skall inte förtiga något för er. Men nu äter och dricker vi; därefter skall vi fortsätta samtala!”

[9] Med denna förklaring var romarna fullständigt nöjda, och Agrikola sade: ”Så är prästerskapet ändå överallt Plutos tjänare! Man borde helt upphäva det och endast förkunna Din i sanning rena, gudomliga lära för alla människor!”

75. Utbilda mänskligheten i kunskapen om Gud

[1] Jag sade: ”Min vän, det du önskar skall också ske! Men så lätt som du föreställer dig kommer det sannerligen inte att gå. Ty det gamla prästerskapet har redan slagit alltför djupa rötter, och det avskaffar man inte från den ena dagen till den andra! Därtill krävs århundraden. Och även då kommer det ännu på många sätt att fortsätta på sina invanda vägar; och om ett par tusen år kommer denna jord ännu långt ifrån att vara fri från allt prästerskap och ännu mindre från allt hedendom.”

[2] De världsliga människorna finner behag i världen, och därför måste också en gudalära se helt världslig ut, om den skall finna gensvar hos människorna.

[3] Sanningen kommer alltid endast att ges förtäckt åt människorna på denna jord; ty öppet skulle människorna lika litet kunna uthärda den, som du kan uthärda middagssolens ljus med öppna ögon. Människorna måste lära sig att tänka, därefter söka och själva finna. Och har en människa inte själv funnit livets inre ljus, så gagnar tusen lärare henne ingenting. Och till slut är det nästan detsamma om hon håller ljuset för mörker eller mörkret för ljus.

[4] Därför måste en människa visserligen få en impuls att söka sanningen, men aldrig hela sanningen på en gång; ty den skulle ingen människa kunna bära utan att förlora sitt jordiska liv, om den plötsligt blev helt klar för henne. Och så kommer vi ännu under lång tid inte alltför snabbt kunna lägga fram hela den fulla sanningen för människorna på denna jord. Du är en rent förnuftigt bildad romare, och därför kan Jag heller inte tala med dig på annat sätt än helt naturligt. Men bedöm nu själv om Jag inte har fullkomligt rätt!”

[5] Romaren sade: ”Det är visst så; men jag förstår inte Guds visdom och ännu mycket mindre Hans allmakt! Har Han då inte skapat hela denna jord tillsammans med mänskligheten, och beror inte allt varande på Honom?”

[6] Jag sade: ”Givetvis, men också framför allt den sanna, inre livsdaningen och framför allt den möjliga fulla självständigheten och egenkraften i varje människas skapade liv! Och denna kan Gud endast åstadkomma genom Sin största möjliga tillbakadragenhet och just också endast genom ett stilla, gradvis inflöde i människans sinne.

[7] Därför måste människan i början endast genom allehanda företeelser i materiens värld och sedan även genom vissa drömmar och genom små inre impulser föras dit att hon börjar tänka över alla dessa företeelser och iakttagelser – och det gäller inte genast varje människa, utan endast den som helt i det fördolda är bestämd till det av Gud. De andra får sedan höra det från en sådan mer väckt människa, och gör därefter också egna iakttagelser och börjar tänka på dem.

[8] När särskilt väckta människor tänker mycket över detta, då tillåts det först att de av sig själva kommer på spåret att det måste finnas en Gud, som låter allt bli till och som ordnar och leder allt. På detta sätt utvecklas, på helt naturlig väg, insikten om ett allsmäktigt, allgott och allvisaste Gudsväsen.

[9] När väl mänskligheten mer allmänt har nått fram till denna insikt, först då tillåts större uppenbarelser och mer precisa förklaringar. Genom dessa börjar människorna klarare och med större tillförsikt känna igen Guds väsen, men har ändå fortfarande ett stort, helt fritt utrymme att antingen ta emot allt det uppenbarade som sanning och handla därefter – eller också att inte ta emot det och inte handla efter det.

[10] Den som tar emot uppenbarelsen som sann och handlar därefter kommer också snart till en allt klarare insikt och till det sanna, självständiga och fria livet. Men den som inte tar emot den, utan enbart håller sig till sitt förnuft och sina erfarenheter och handlar därefter, begår därigenom ingen synd; men han blir ändå efter och kommer att behöva mycket längre tid innan han når fram till den rena kunskapen om Gud och till fullkomningen av sitt inre, sanna liv.

[11] Men den som tar emot en uppenbarelses fulla sanning och klart förstår den med sitt förstånd, men trots allt handlar egenmäktigt emot den, syndar och fördärvar därigenom sitt liv även bortom detta för en för er ofta ofattbart lång tidsperiod; ty han är helt utan allt inre ljus, eftersom han varken villigt har följt sitt absoluta förnuft eller den välförstådda uppenbarelsen.

[12] Men om en själ genom sitt eget fel hamnar i det tätaste livsmörker, kan inte Gud med all Sin allmakt heller hjälpa den, utan måste låta den vara i sitt eget tillstånd, så länge tills den möjligen börjar nå någon insikt inom sig. Är detta fallet, har Guds kärlek och visdom de lämpligaste medlen och vägarna i oändlig rikedom för att på det mest obemärkta sätt rätta till en sådan själ. Och se, så förhåller det sig mellan Gud och alla människor på denna jord, som finns till för att bära Guds barn.

[13] Vad gäller människornas förhållande till Gud på andra jordar, så angår det människorna på denna jord ingenting; men när de som Guds barn blir fullkomliga, då först får de den fullaste rätten från Gud, deras Fader, att också bry sig om det.

[14] Nu sker dock från Gud den högsta uppenbarelsen för människorna på denna jord; ty mer än Jag Själv i människokroppen kan aldrig någonsin komma till människorna på denna jord. Lycklig är den som tror på Mig, inte blir förargad över Mig och sedan lever och handlar såsom Jag här uppenbart lär! Ty den som håller Mina ord och noggrant lever och handlar efter dem, han skall snart inse att dessa ord, som Jag talar till er och har talat, inte är människors ord, utan Guds ord, vilka i sig själva är liv, ljus och evig sanning.

[15] Därför låter vi också dem där nere vara, om de inte vill tro på Mig; ty det finns ju redan många, som tror på Mig och därför redan nu bär det sanna, eviga livet fullkomligt inom sig. Ty sannerligen, det finns redan nu sådana som varken skall känna eller smaka döden! Sannerligen, Jag är en sann Brudgum, och den som tror på Mig och älskar Mig är verkligen Min brud! Och bruden skall på samma sätt ha det eviga livet inom sig, såsom Jag själv har det och kan ge det åt den, som Jag vill ge det. – Förstår du detta?”

76. Den fria viljan och människans andliga uppdrag på jorden

[1] Romaren sade: ”Sannerligen, Du är en Gud! Ty vore Du endast en människa lik mig, skulle Du omöjligen kunna tala så vist. Dina underverk från i går får först genom dessa Dina ord, liksom genom dem i dag i templet, sin fullaste bekräftelse på sanningen. Mycket har vi redan i Rom hört talas om Dig; men allt detta tal är ändå ingenting jämfört med denna verklighet. Men nu äter och dricker vi igen; ty det vi har hört är oändligt stort och djupt, och vi måste först riktigt få in det under vårt förstånds tak, så att vi sedan blir i stånd att höra ännu mer av Din nåd och kärlek. Ty Du talar inte som en vanligt förståndig människa, som talar om en konstfull och praktfull byggnad, utan Du talar som en byggmästare som själv har uppfört byggnaden från grunden. Därför gäller det att verkligen samla sig vid Dina ord och noggrant fatta och förstå dem punkt för punkt, om man vill dra sann nytta av dem för sitt liv. Därför nu en liten paus; lite bröd och vin kommer göra det lättare för oss att förstå djupare!”

[2] Därefter åt och drack romarna åter med god aptit, och även vi åt och drack. Också de omkring sjuttio männen och den räddade kvinnan åt och drack efter hjärtats lust och samtalade om Mina ord till romarna samt även om det vittnesbörd som romaren helt öppet och utan förbehåll hade gett Mig.

[3] Även Mina lärjungar förundrade sig i hemlighet mycket över romarens förstånd och sade: ”Se där, hur snabbt denne hedning kom till klar insikt, medan judarna där nere ännu inte kan se skogen för alla träd! Det är verkligen i hög grad märkligt att sådana människor, till och med till sin största jordiska fördel, inte vill eller kan skåda livets allra klaraste ljus med glädje!”

[4] En av de trettio judegrekerna sade: ”Åh, förstå det skulle de nog kunna; men de vill inte, eftersom de menar att de då skulle förlora sitt anseende, sina stora rikedomar och sitt goda liv. Och då kan till och med änglar synligt stiga ned från himlen till dem och säga att vår Herre och Mästare är Kristus, men de skulle ändå inte ta emot det – just av den orsak som jag nyss nämnde, vilket jag vet bäst, eftersom jag vet hur de bar sig åt på den fromme översteprästen Sakarjas tid. Jag och många andra såg Guds ängel tala med den fromme mannen och var i oss själva fullkomligt övertygade om att det var en sann uppenbarelse; men de andra fariséernas gränslösa högmod och deras själviskhet satte sig över all denna sanning och strypte honom kort därefter mellan offeraltaret och det allra heligaste. Så som de var då, så är de ännu i denna stund, och de skulle till och med ha tagit upp en strid med Jehova på Mose tid, om de hade levt då. Och sådana är ännu de präster och så kallade Guds tjänare som Du, o Herre, fortfarande har tålamod med, medan de i själva verket sedan länge vore för onda till och med för Satan!”

[5] Jag sade: ”Låt oss nu lämna detta; ty Jag har ju just för romarna framlagt hur hela mänskligheten från Min sida uppfostras till livet, och även prästerna är ju människor. Men hur svår deras frivilliga förstockelse än är, när de förblir i alla synder, ger den er ändå ett mycket tydligt bevis på hur högt människans fria vilja – som det enda fröet till själens självständiga, fria och eviga liv – aktas och skyddas av Gud. Och just därför att den aktas och skyddas så högt, ligger däri också det största beviset för att Gud inte har skapat människorna enbart för denna jord och för deras korta livstid, utan för ett evigt, andligt liv. Detta kan dock endast fullkomligt uppnås genom själens fulla viljefrihet under detta korta kroppsliga liv – men det kan också gå förlorat, om en människa ända till slutet förblir i sin fria förstockelse. Det vill säga: själen kommer visserligen aldrig helt att upphöra att vara en själ; men vad för slags själ den då blir, är en annan fråga. Ty på den andra sidan kan den fullkomning inte längre uppnås på samma sätt som i detta liv. Varför det är så har Jag redan visat er många gånger. När vi nu har stärkt oss, skall vi fortsätta våra betraktelser och tala om Guds stora barmhärtighet.

[6] Men i dag kommer fortfarande allehanda syndare och tullindrivare hit, och också några förklädda fariséer, som har fått veta att Jag uppehåller Mig här. Med dem skall vi då ha att göra. – Men låt oss nu förtära den mat som finns här och därefter återgå till vårt arbete! Så länge Jag nu vilar och äter, fråga Mig därför inte om allehanda ting! Så må det vara!”

[7] Därefter åt och drack var och en stilla upp resten av sin mat och dryck, och sittandet vid borden tog snart slut.

77. Synd och offer

[1] Det var knappt mer än tre timmar kvar till solnedgången, när vi reste oss från borden och gick ut i det fria. Vi vandrade omkring på berget i ungefär en kvart och slog oss sedan ner under en grupp olivträd. Då kom redan en mängd människor upp på berget och frågade värdshusets tjänare om Jag inte uppehöll Mig där. Tjänarna bekräftade det och visade vart Jag hade gått. Men när de nyanlända såg att många människor redan fanns omkring Mig, vågade de inte gå fram till Mig.

[2] Men Jag sade till Lasarus: ”Låt dessa människor komma hit; ty det är just dem som Jag tidigare nämnde i huset, att de skulle komma. De har sökt Mig, och därför skall de också finna Mig.”

[3] Då gick Lasarus och berättade detta för dem, och de gick med försiktiga, nästan blyga steg fram till Mig.

[4] När de kom fram till Mig, reste Jag Mig från marken och frågade dem varför de hade kommit till Mig.

[5] Och en tullindrivare fattade mod och sade: ”Herre och Mästare, vi är stora syndare, som på grund av vårt ämbete inte har kunnat besöka templets högtider, offer eller predikningar på flera år; men i dag var vi i templet för Din skull och hörde Dina ord. Genom dessa ord blev vi mycket upplysta och har kommit till övertygelsen att Du utan tvivel är den utlovade Messias, fastän fariséerna inte vill eller kan erkänna Dig som sådan.

[6] Men vi uppfattade också ur Dina sanna ord att Du själv inte hyser något stort välbehag i templet, och därför vill vi fråga Dig, Du mest sannfärdige, om och hur vi kan få förlåtelse för våra stora synder från Gud. Vad säger Du, Herre och Mästare, om våra synder? Får vi ännu hoppas att Gud skall vara barmhärtig mot oss? Du sade ju i templet att alla som arbetar och är tyngda skall komma till Dig, och att Du då skall vederkvicka dem; och därför har vi nu också kommit till Dig för att få den sanna vederkvickelsen från Dig.”

[7] Jag sade: ”Hör vad Jag sade i templet i dag, det gäller också er här på detta berg! Den som syndar är syndens slav, och sanningen finns inte i honom; där sanningen inte finns i människan, där finns heller ingen frihet.

[8] Att ni på grund av ert ämbete inte besökte templet och dess förrättningar skulle inte vara er största synd; men ni förtryckte ofta de fattiga som måste passera ert tullhus, och ni förnekade också ofta lön till dem som arbetade för er. Se, detta är verkligen synd, och den som gör det kommer inte till himlen, utan till domen och till döden!

[9] Ty den som inte har kärlek till sin nästa, har ännu mindre kärlek till Gud, som han ändå skall älska över allt annat. Ty den som inte älskar sin nästa, som han ser, hur skulle han då kunna älska Gud, som han inte ser? Kärleken till Gud, och därav kärleken till nästan, är ju själens liv; den som inte har detta har heller inget liv, utan endast domen och döden inom sig.

[10] Men Jag säger er nu, att från Min sida är era synder förlåtna, eftersom ni har erkänt dem, ångrat dem och avskytt dem; men för den fulla förlåtelsen av era synder är det också högst nödvändigt att ni, när det är möjligt, ersätter dem som ni på något sätt har gjort orätt mot, och att ni i framtiden inte längre syndar. Den som inte har betalat allt till sista öre som han var skyldig sina bröder och systrar, kommer inte in i Guds rike förrän han gottgjort det han syndat mot sin broder. Gör alltså detta, så skall ni skörda det eviga livet, och era synder är er helt förlåtna!

[11] Men ingen kan tjäna både Gud och denna världens Mammon; ty den som söker och älskar Mammon kan inte älska Gud. Och den som inte älskar Gud har inget sant liv från Gud i sig, utan endast ett skenliv från denna världens furste, som i sig själv är död och aldrig kan ge någon något annat än döden, vilket är hans väsen för evigt. Ni vet nu vad ni har att göra; gör detta, så skall ni leva i evighet!”

[12] Tullindrivaren sade: ”O Herre och Mästare, vi tackar Dig av hela vårt hjärta för denna stora tröst! Vi skall göra vårt yttersta för att uppfylla allt så punktligt som möjligt, men vi ber Dig om ännu ett råd, som Du kanske allra nådigast vill skänka oss. Se, vi har som judar syndat mycket mot templet! Är vi nu enligt Din mening inte skyldiga gentemot templet att även ersätta allt det som vi genom vårt avfall har undanhållit det?”

[13] Jag sade: ”Ni kan också göra det – men Gud fäster ingen vikt vid det; ty inför Gud gäller inget annat än ett rent, ödmjukt, milt och kärleksfullt hjärta. Det ni däremot kan göra består i att ni ger åt de fattiga, efter rätt mått och syfte, och mest till fattiga änkor och föräldralösa; ty det är välbehagligt inför Gud. Men att berika templet ännu mer än det redan är berikat har inte den allra minsta betydelse inför Gud.

[14] Vet ni hur det står i profeten om Gudsdyrkan i templet? Se, så står det i profeten: ’Detta folk hedrar Mig med sina läppar, men deras hjärta är långt ifrån Mig!’ Jag säger er: Alla stora offer, även brännoffer, är en styggelse inför Gud; ty Han behöver inget av detta. Vad skulle ni ge Gud av dessa jordiska ting, som ni ju själva inte först har mottagit från Honom? Gud behöver inte lukten av slaktade djur; men kärlekens eld i era hjärtan behöver Han som er Fader av er, Sina barn. – Har ni nu förstått detta väl?”

[15] En bakomvarande, visserligen förklädd farisé, sade för att fresta Mig:

”Mästare, om då offren inte har något värde inför Gud, varför har då Moses och Aron på Jehovas befallning infört dem?”

[16] Jag sade: ”För att ge er en bild av offret från Den som nu i denna tid frivilligt offrar Sig för alla människor av den renaste kärlek. Då blev brännoffret och slaktoffret också insatt som ett vittnesbörd mot er, så att ni alltid skulle minnas att ni ständigt var syndare och avfallna från den sanne Guden, och därför behövde ett försoningsoffer, som på ett tydligt sätt alltid påminde er om att ni genom era många synder hade vänt er bort från Gud och behövde en Förmedlare som skulle återförena och ena er med Gud.

[17] Och så har det insatta offret inget annat värde än just undervisningens värde. Det har därför, när det offras av er, inget verkligt värde som också skulle gälla inför Gud, utan har endast för er själva värdet av ett undervisande, fast Gudsord, gett i ett passande tecken, som för den vise säkert är fullt begripligt. Den som förstår det har då också allt som tecknet lär. Men om tecknet skall ha ett värde för människan även inför Gud, måste hon handla från sitt hjärta så att hennes handling motsvarar tecknets andliga betydelse.

[18] Den egentliga andliga betydelsen med offret, som ni nu fortfarande utför helt blint och meningslöst, och som därför heller inte har något värde för någon, består däri att ni skall älska Gud över allt och er nästa såsom er själva, och att ni inte skall ägna er åt all slags otukt, lösaktighet och äktenskapsbrott. – Förstår du detta?”

[19] Farisén spärrade upp ögonen och vände sig till sin granne och sade: ”Vad tror du? Hur talar och undervisar denne människa?”

[20] Den som blev tillfrågad sade: ”Människan har ett klart förstånd, det kan man inte förneka; men nu skall jag ställa en fråga till honom, och då får vi se hur han besvarar den.”

[21] Därefter vände han sig till Mig och sade: ”Mästare, du har svarat riktigt; men eftersom man redan skall älska sin nästa såsom sig själv, uppstår då frågan: vem är egentligen min nästa?”

[22] Jag sade: ”För det första varje människa som på något sätt behöver din hjälp, och därefter även varje främling, även om han vore en hedning från jordens allra yttersta ände. Men Jag vill ge er en liknelse, efter vilken ni sedan kan bedöma vem som är en sann nästa för er.”

[23] Därefter berättade Jag för dem alla liknelsen om den barmhärtige samariern och frågade sedan den som hade ställt frågan: ”Vem var där den halvt ihjälslagnes nästa?”

[24] Han sade: ”Den som gjorde en välgärning mot honom!”

[25] Jag sade: ”Bra, gå nu och gör likadant, så skall du skänka Gud ett högst behagligt och verkligt offer, som är bättre än era brännoffer och slaktoffer!”

[25] Därefter svarade ingen av de förklädda fariséerna något mer; men alla de andra prisade Gud för att Han hade skänkt människan sådan visdom.

78. Jerusalem och tidens slut. Tusenårsriket.

[1] Jag reste Mig upp helt och gick en bit framåt med lärjungarna. Där fanns, för den vackra utsiktens skull, flera bänkar och andra sittplatser. Där stannade Jag och satte Mig. Från den platsen hade man den bästa utsikten över Jerusalem.

[2] Lärjungarna betraktade den vackra staden, och Johannes sade med en vemodig ton till Mig: ”Herre, Du min kärlek, är det inte ändå en evig sorg över denna stad, att den enligt Ditt ord så snart ska bli så eländigt förstörd?”

[3] Jag sade: ”Du, Min älskade Johannes, har gjort en för denna stund mycket lämplig iakttagelse och ser också tårar i Mina ögon. Men vad kan man göra mer här för att förhindra detta?! Se, för att bevara dessa murar skulle hela befolkningen utplånas av en dödsängel och det vore sannerligen inte särskilt klokt, utan något mycket beklagansvärt; ty ännu lever flera tusen inom dessa murar, som under denna tid kommer att tro på Mig! Och ni ser där de omkring sjuttio och de många tullindrivarna, tillsammans med de förklädda fariséerna och skriftlärda; de kommer redan idag att tro på Mig fullt ut, och det finns ännu många fler bland folket som senare också skall omvändas. Därför skall denna plats skonas så länge som möjligt från alla slags alltför stora domar. Men när alla de goda småfiskarna i denna damm har lyfts upp och där endast huggormar och motbjudande grodor simmar omkring, då skall det också vara tid att täcka igen denna usla sumpmark med eld och jordbävningar.

[4] Åh, se på hela detta landskap! Hur såg det ut för tio tusen gånger tusen år sedan?! Då fanns knappt något fastland, och av alla dessa nu så frodigt bevuxna berg och dalar fanns då ännu inte en antydan. Först genom otaliga eldutbrott under många tusen år – enorma till sin kraft och nästan över hela jorden – har landet gradvis fått sin nuvarande form.

[5] Och se, på samma sätt som jordens naturliga form utvecklas, så går också människans inre utveckling framåt! Just nu är människors själar fortfarande stormiga och fulla av vilda utbrott. De vildaste begären får fritt spelrum och orsakar skada inom och omkring dem. Men låt oss lämna det åt sidan – en tid skall komma då alla dessa begär omvandlas till ett lugnt och fruktbart inre landskap, och först då kommer det att bli helt klart och fridfullt bland människorna. Ändå kommer de verkligt goda och rena alltid att vara färre än de som fortfarande mer eller mindre styrs av sina världsliga begär.

[6] En sådan bättre tid kommer att vara i tusen och ännu flera år och kommer att likna jordens nuvarande form: som nu bara drabbas av några få stormar och befinner sig i ett visst lugn och ordning, med rika och fruktbara landskap. Ändå finns det fortfarande långt fler karga och stormiga öknar än lugna och bördiga marker – om man bortser från världshaven.

[7] Men efter en sådan tusenårig tid kommer jorden återigen att prövas av en stor eldprövning. Då kommer även bergen att jämnas till och bli bördiga marker, och haven kommer att ge upp det döda land som ännu ligger begravt i deras djup. De bättre människorna kommer att ta det i besittning och snart förvandla det till ett Eden. Där skall sann fred råda tills hela jorden slutligen upplöses, och döden skall inte ha någon rätt där.

[8] Precis som bergen på jorden en dag ska jämnas ut och bli lika med de släta markerna, så måste också människorna genom svåra prövningar helt övervinna sitt högmod, annars kan det aldrig bli en verklig, inre fred bland människorna. Krig föds endast ur människors högmod; när högmodet upphör, då upphör också avund, missunnsamhet, girighet, hat, oenighet och med det allt gräl, tvister och krig.

[9] Så kommer också denna nu så världsberömda och nästan uråldriga stad – vars murar redan den store kungen av Salem lade grundstenen till – att, likt ett högt högmodsberg, bli djupt förödmjukad både moraliskt och materiellt och jämnas med marken. Det kommer att gå med den som med en gammal, mycket hög ceder: när den blivit torr, murken och död bryts den av vid sin ruttna rot av en storm, sågas sedan upp av vedhuggare, huggs sönder med yxan och bränns slutligen upp i elden.

[10] Hos trädet var det dess natur som låg bakom, men hos människan är det den onda viljan, som underkastar sig inget, hur klokt det än är, likt henokiterna som en gång drog syndafloden över sig genom sin okontrollerade olydnad, där de alla omkom i onåd. Hur många tusentals gånger hade de genom många siare inte varnats att låta bergen vara i fred! Men ingen lyssnade. De åt, drack, njöt och syndade på alla möjliga sätt, firade bröllop och höll stora gästabud, tills floden strömmade över dem från alla håll och dränkte dem alla. På samma sätt kommer det att ske här.

[11] Detta högmodiga ormsläkte kommer med tiden, i sin blindhet och sin maktlystnad gentemot romarna, att resa sig och vilja driva ut dem ur detta land. Men det blir deras undergång. Fältherren och senare kejsaren är redan född, han som kommer att sätta punkt för denna stad och dess folk.

[12] Och vid slutet av denna tid för världens människor – inte nödvändigtvis för själva jorden – kommer det att ske på följande sätt: Människorna kommer då inte att gräva bort berg ner till dess djupaste grund, som henokiterna gjorde i sin jakt på guld och ädelstenar, och de kommer inte längre att kunna hetsa mot romarna; men de kommer, drivna av olika maskiner och eldkraft, att börja tränga in i jordens inre genom otroligt djupa schakt och hål, genom vilka mycket brandfarliga gaser (brännbara luftarter) stiger upp mot jordytan. När den atmosfäriska luften väl blir mättad av sådana gaser, kommer dessa att antändas över nästan hela jorden och förbränna allt till aska. Endast få människor kommer då att överleva. Men de som överlever kommer att vara människor av verkligt härdat virke. Dessa kommer då att bebo en helt ny jord, och ni och många som kommer efter er i Mitt namn och blir uppväckta, kommer att vara deras lärare och vägledare.

[13] Först då kommer Mitt rike på denna jord att vara helt utbrett, och människorna från solen kommer tillsammans med Mina barn på denna förnyade jord att ingå i en fullständig och jämlik gemenskap, där de får växa i kärleken hos Mina fullkomliga barn.

[14] Det som Jag nu har berättat för er, behåll det för er själva; för i denna tid skulle det nog inte gagna någon till deras frälsning, även om de kände till allt tydligt. Men i rätt tid skall Jag själv meddela människorna dessa saker utförligt, när de kan tåla att förstå djupare ting. – Har ni nu alla verkligen förstått detta?”

[15] Johannes sade: ”Herre, Du min enda kärlek, detta har jag verkligen förstått; för Du har här återigen talat fullkomligt klart, och därför har jag också haft lätt att förstå det! Om de andra bröderna har förstått allt på samma sätt, det vet de naturligtvis bäst själva!”

[16] Alla, utom Judas, sade att även de hade förstått allt mycket väl.

[17] Endast denna lärjunge, Judas, sade: ”Herre, för mig är inte allt klart!“

[18] Jag sade: ”Om de andra bröderna har förstått allt, men du fortfarande inte, du som alltid varit mest benägen att skryta med ditt förstånd, gå då till bröderna, så skall de göra det obegripliga klart för dig! Ödmjukheten förstår allt snabbare än det stela, envisa högmodet, som om du fortsätter att hålla fast vid det, blir din demon, din domare och din död. Vad är det du har framför alla de andra som får dig att tro att du är bättre än de?! Ödmjuka dig själv, så att du kan undkomma Satans fällor!“

[19] Då vände sig Judas om och gick till Natanael, med vilken han tidigare haft bäst samförstånd, och frågade honom om ditt och datt som han tidigare inte förstått. Natanael förklarade allt för honom. När även denne lärjunge nu någorlunda hade förstått det som Jag tidigare profeterat för lärjungarna, lade han sig i stillhet och frågade inte mer.

[20] En av judegrekerna som också var hos Mig, tyckte ändå att det kanske inte skulle skada att låta de andra judarna få en liten inblick i detta.

[21] Jag sade: ”Vad som än är nödvändigt kommer de att få veta i rätt tid; allt behöver de verkligen inte känna till. – Men nu kommer vår Lasarus. Vi skall vänta på honom! Han har nu samtalat mycket med de förklädda tempeltjänarna, och vi skall nu se vad han kommer att berätta för oss.“

79. Lasarus berättar om de otroende fariséerna

[1] Lazarus anlände strax och sade: ”Herre och Mästare! Det gör mig obeskrivligt ont att jag inte kunde stanna här hos Dig; men jag insåg att Du ville ha vila, och därför gick jag tillbaka till folket för att hålla det tillbaka, så att de inte skulle följa Dig i Dina fotspår och störa Din vila. Naturligtvis talades det då inte om annat än Dig, och det var mycket till Din fördel och lite emot.“

[2] Lasarus fortsatte: ”Romarna har pressat de förklädda tempeltjänarna på ett mycket övertygande sätt, så att de till sist inte kunde framföra några invändningar alls. Två av dem var nära att börja tro på Dig, men de andra höll fortfarande fast vid att ingen profet kunde komma från Galiléen. Men den räddade kvinnan gav dem en mycket stark invändning genom att säga: ‘Ni har helt rätt, för det står verkligen skrivet att ingen profet skall uppstå från Galiléen. Men Han är ju inte en profet, utan Messias, alltså Herren själv, som har blivit förutsagd genom profeterna! Det står dock ingenstans att Messias själv inte kan komma från Galiléen! Dessutom har jag just hört från dessa män att denne Herre och Mästare, som ni förföljer och inte vill tro på, inte är född någonstans i Galiléen, utan i Betlehem i Juda, och att Han på åttonde dagen efter Sin högt anmärkningsvärda födelse blev omskuren i templet och fick namnet Jesus av Betlehem. Om det nu är så med denna Gudsmänniska, hur kan ni då säga att ingen profet uppstår från Galiléen?

[3] Herre, när denna verkligen högst förtjusande kvinna hade bemött tempeltjänarna, gav alla romare, de sjuttio männen och även alla närvarande tullindrivare henne största möjliga beröm och uppmanade tempeltjänarna att bemöta kvinnans kloka ord. Men ingen kunde säga något emot henne, och kvinnan triumferade därför fullständigt inför folket över de högvisaste fariséerna och skriftlärda – vilket var en verklig balsam för mitt hjärta. Jag lovade därför genast kvinnan och hennes man att de skulle bli försörjda hos mig livet ut med allt som de behövde – vilket fick tempeltjänarna att rynka på näsan, men de vågade ändå inte säga något mer.

[4] Därefter vände sig romaren Agrikola mot de mest otroende tempeltjänarna och sade: ’Mina vänner, det är verkligen ytterst märkligt med er! Ni är ju som präster och folkets lärare uppenbart väl bevandrade i era skrifter och läror, i vilka det tydligt står skrivet om just denne Man. Alla de omständigheter som nämns hos profeterna, under vilka er Messias skall komma, stämmer med denne Man in i minsta detalj och överensstämmer fullständigt. Hur kan ni då fortfarande säga att Han inte är det, som Han själv öppet och utan minsta svek förkunnar genom ord och handling inför hela världen?!

[5] Ni är ju också människor och har tillgång till rikedomar i övermått, genom vilka någon av er skulle kunna klä sig i guld och siden. Och om Han då, klädd i kejsarpomp, skulle visa sig för folket och säga: ’Hör, folk, Jag är den utlovade Messias för judarna!‘ – ja, även den listigaste och djärvaste av er skulle då inte ha modet, eftersom han redan på förhand vet hur ett sådant uttalande skulle tas emot av folket och av hans tidigare kollegor. Men vem ger då denna enkla och alldeles ödmjuke Människa modet att inför er och inför hela världen högt förkunna att endast Han är den utlovade Messias för judarna och egentligen för alla människor på denna jord?! Och det Han säger om Sig Själv, det bekräftar Han genom ord och handling. Om det då sker framför allas ögon och öron – varför tror ni det ändå inte? Varför kan vi hedningar tro det utan tvivel – men inte ni? Jo, därför att ni är fulla av högmod och av den allra smutsigaste egenkärlek!

[6] Vi romare har däremot aldrig varit sådana; hos oss gäller ännu den gamla rättsprincipen: Ge var och en vad som tillkommer honom, förolämpa eller bedra ingen, och lev hedervärt! Pröva allt, behåll det sanna och goda, och vad du gör, gör det klokt och var medveten om följderna! – Dessa principer följer varje ärlig romare troget och är med hela själen engagerad i allt stort och underbart. Ni däremot påstår att ni redan nästan är som gudar själva; och om något verkligen gudomligt dyker upp bland er, då hatar ni det mer än döden och vill varken veta av det eller höra talas om det. Ja, vilken sorts människor är ni egentligen?’

[7] Då sade en av de förklädda fariséerna: ’Ja, ja, för er romare – som nu är våra herrar och härskare – passar förstås en sådan svag Messias, som mer håller med er än med oss. Det är därför naturligt att ni alltid kommer att vara välvilligt inställda till en sådan. Men när den sanne och mäktige Messias kommer, då skall han driva er ut ur landet och själv härska i vårt land – och snart därefter också över hela världen!’

[8] Då besinnade sig romaren och sade i en lugn ton: ’Att ni föreställer er Messias på det sättet, det har just den Messias som ni inte vill tro på eller ta emot idag förklarat för oss i minsta detalj under måltiden. Men jag säger er: på en sådan Messias kommer ni att vänta förgäves! Och om ni säger att vi romare tycker om denne Messias därför att Han är svag och saknar makt, då är ni illvilliga lögnare och förnekar det som ni själva mycket väl vet om denne Man! Jag säger er: Denne Ende har oändligt mycket mer makt och kraft i Sin vilja än alla aldrig så mäktiga riken i hela världen! Det vet vi, eftersom vi har hört det från de mest trovärdiga ögon- och öronvittnen ända till Rom. Och ni står här och säger oss romare rakt i ansiktet att vi håller med Honom därför att Han är svag?! Nåväl, vänta bara tills Han återvänder! Då skall vi be Honom låta er få smaka ett litet prov på Hans allmakt, och då får vi se om ni fortfarande säger att Han är svag!’

[9] Därefter teg de förklädda, och romarna började rådgöra sinsemellan om vad de borde göra; ty det verkade som om de inte hade tagit de förkläddas sak helt lättvindigt eller likgiltigt.

[10] När jag såg att några av de hetsigare romarna tog mycket illa vid sig av saken och av fräckheten hos – märk väl – endast två förklädda fariséer, sade Jag till dem: ’Kära män från Rom, den stora kejsarstaden! Fäst er inte vid detta meningslösa tal från dessa två blinda! Hade de haft ens en gnista klarare förstånd, skulle de säkert inte ha yttrat sådana ord.

Vi många här är ju också judar, och vår Herre och Mästare är det också, och vi håller er högt i ära och är den visa romerska regeringen mycket tacksamma; ty den är vårt skydd och vår sköld mot det ofta alltför hårda förtrycket från templets sida och från landsherren Herodes. Vi vet vad vi har i romarna; men dessa, som inbillar sig vara sina egna herrar, vet det inte – eller vill inte veta det. Bry er därför inte om deras tomma prat!

Jag skall själv falla på knä inför Herren och be att Han vill ge dessa blinda ett litet prov på Sin makt, så att dessa dårar inte längre kan förebrå er att ni bara håller er till Honom på grund av Hans påstådda svaghet!’

[11] Med dessa ord lugnade jag romarna och gick därefter hit till Dig. Nu ber jag Dig därför också att Du vill visa dessa få blinda fariséer att Du inte är en svag, utan en allsmäktigt stark Messias!”

80. Miraklet i värdshuset

[1] Jag sade: ”Åh du Min vän och bror! Dessa blinda, vet genom sin egen onda vilja alltför väl att Jag är mycket mäktig, och de behöver inget ytterligare bevis på Min visdom, kraft och makt; ty de hatar Mig just därför att de fruktar Mig på grund av Min visdom och Min makt. Således är det verkligen inte nödvändigt att ge dessa blinda ett nytt bevis på Min makt; men för romarnas skull skall Jag ändå, fullständigt oväntat, göra något, så att romarna därigenom får anledning att säga något emot dem. – Men nu står solen redan lågt vid horisonten, så låt oss då bryta upp och gå in i huset. Den som vill följa oss, han skall finna oss där inne; ty utomhus skall Jag varken tala eller göra något mer idag. Så då går vi in i huset!”

[2] Lasarus sade: ”Herre, mitt hus är visserligen rymligt, – men om det räcker för alla som nu är här, det vet jag inte!”

[3] Jag sade: ”Oroa dig inte för det; ty fridsamma får har alltid gott om plats i ett fårstall! De två något skröpliga fariséerna gör ingen skillnad. Låt oss gå!”

[4] Då gick vi in och satte oss snart vid vårt bord, där bröd och vin redan stod framdukat. Vi hade knappt lagt oss till ro, när alla de som tidigare utanför ännu livligt samtalat med varandra, trädde in i den stora matsalen; och hur många de än var, fann de ändå alla bekvämt plats, vilket fick Lasarus och hans värdshusvärd att förvånat skaka på huvudet.

[5] Och värdshusvärden sade: ”Antingen har människorna blivit mindre – eller också har salen blivit större! Så många människor har aldrig tidigare varit samlade i denna enda sal! Och varifrån har alla dessa välordnade bord och stolar kommit, och varifrån allt detta bröd och vin? Jag har inte burit fram en enda droppe vin och inte en enda bit bröd. Hur har detta gått till? Har du i hemlighet befallt tjänarna att göra det?”

[6] Lasarus sade: ”Jag ännu mindre än du! Detta har Herren åter ordnat genom Sin allsmäktiga vilja. Jag – och romarna genom mig – bad Honom om ett tecken för de förklädda, blinda fariséernas skull, och som jag nu tydligt ser har Han också redan gjort det, helt obemärkt. Och se bara på romarnas bord! Vinkrusen är av renaste silver och dryckesbägarna av blankaste guld! Har du kanske något sådant för att servera dina gäster?”

[7] Här spärrade värdshusvärden upp ögonen – och romarna ännu mer.

[8] Agrikola var helt utom sig av beundran över en sådan hedersbetygelse och sade till Lasarus: ”Min vän, varför hedrar du oss så här i kväll? Och varför gjorde du inte det redan i går kväll och tidigare i dag? Detta är ju en sådan praktfull hedersbetygelse som man annars endast visar en kejsare.”

[9] Lasarus sade: ”Mina vänner! Om jag hade haft sådana kärl igår och idag, då skulle ni sannerligen alltid ha blivit betjänade på detta sätt. Men dessa kärl har, helt utan min vetskap, så att säga kommit in i huset och hit på ert bord. Därför menar jag att detta redan är det lilla prov på makt som gavs för dem som tvivlar på Hans makt!

[10] Här sker nu verkligen allt på ett högst mirakulöst sätt. Se bara på de många borden i salen! De står där, och varken jag eller min värdshusvärd vet varifrån de har kommit. På alla borden finns dessutom bröd och vin i riklig mängd, och varken värdshusvärden, jag eller någon av våra tjänare har ställt dit något av det! Jag vet också mycket väl hur många gäster som i yttersta fall får plats här. Men nu är det minst fem gånger så många gäster här, och ändå finns det fortfarande gott om utrymme för lika många till. Samtidigt har den – i sanning mycket förstorade – salen behållit exakt samma utseende som förut! Om ni ser på detta i klart ljus, då är allt detta mer än nog som det maktprov ni begärde – ett verk enbart genom vår Herre och Mästares vilja!”

[11] Den romare som var helt överväldigad av förvåning sade: ”Ja, min vän, där har du nog rätt! Även om du i hemlighet hade låtit föra hit de dyrbara kärlen från ditt Betania för vår skull – vilket vi trettio ändå skulle ha märkt, om något hade burits in i huset, om du inte möjligen hade en underjordisk gång härifrån till Betania, vilket är högst tveksamt – så hade du ändå på dessa få timmar inte kunnat skaffa fram alla dessa många bord och stolar och dessutom utvidga salen! Alltså är detta verkligen ett aldrig tidigare hört underverk, och den som har åstadkommit det är inte längre en människa, utan en Gud!”

[12] Här stod nu de sammanlagt fem fariséerna och några leviter och stirrade häpna och visste inte vad de skulle säga till detta.

[13] Men eftersom det snart blev ganska mörkt i salen, måste man tända ljus, vilket på den tiden alltid var något besvärligt; ty man hade då inte sådana tändredskap som vi har i dag. Om det så kallade eviga ljuset, som varje hus hade, slocknade, måste man gå till en granne och låna eld där, eller också fick man gnida vissa mycket torra trästycken mot varandra tills de började brinna. Men denna gång hade elden i detta hus också slocknat, och tjänarna gnuggade de särskilda trästyckena – men denna gång ville de inte fatta eld. Och så blev det allt mörkare, och ingen kunde få fram något ljus.

[14] Då kom Lasarus till Mig och sade: ”Herre, elden i hela huset har slocknat, och vi kan nu inte få fram något ljus! För Dig är ju allt möjligt; om Du vill, så skapa Du ett ljus åt oss!”

[15] Jag sade: ”Ställ lamporna på borden och ordna även vägglyktorna; sedan skall Jag se om vi kan få till stånd eld!”

[16] När allt var förberett, sade Jag: ”Precis som det står skrivet i Första Moseboken, där Gud sade till mörkret: ’Varde ljus!’ och det blev ljus i skapelsens vidder, på samma sätt har Jag makten att säga: Varde ljus i hela denna sal och i hela huset!”

[17] När Jag hade sagt detta, tändes omedelbart alla lampor i hela salen och därmed också i hela huset, och i köket brann elden på spisen, så att kockarna kunde börja förbereda maten.

[18] När fariséerna såg detta blev de helt förbluffade. De tittade på romarna och väntade på vad dessa skulle säga om denna syn. Men romarna själva kunde knappt kontrollera sin förvåning, så att nästan en halvtimme gick innan någon ens kunde börja tala igen.

[19] Men då reste sig Agrikola, gick fram till bordet där de förklädda fariséerna satt alldeles för sig själva, och sade till dem: ”Säg mig, hur tycker ni om denna svaghet hos den sanne Messias? Kallar ni detta fortfarande svaghet, eller skulle ni själva kunna åstadkomma något liknande med er egen vilja? Kan ni skapa sådana dyrbara dryckeskärl och fylla dem med det finaste vin? Kan ni frambringa det härligaste bröd ur luften, och sedan borden och bänkarna? Era bord, bänkar och stolar är ju säkert tillräckligt fasta, men de är inte skapade av er – de är endast frambringade genom Hans vilja, den Ni påstår att vi romare har anledning att hålla av endast för att vi inte skulle ha något att frukta av Hans svaghet. Vad säger ni nu om detta?”

81. Fariséerna tvivlar på att Jesus är Messias

[1] Då sade en farisé med starkt förlägen röst: ”Allt detta är verkligen extraordinärt, och det har aldrig hörts talas om att människor någonsin åstadkommit sådana handlingar! Men vi har också sett andra magiker som gjort ofattbara ting – om det varit med naturliga medel eller med hjälp av tjänande andar kan vi inte bedöma. Så denne människa kan också äga hemligheter som han på något sätt skaffat sig genom sin stora talang, och som han inte låter någon se. Innan man kan anta att en sådan människa är en Gud, måste man noga undersöka mycket – ja, egentligen allt – för att förstå vem man har framför sig. Jag förnekar inte möjligheten att han kan vara den sanne Messias; men att anta det utan noggrann prövning är trots allt något att betänka.

[2] Bland oss judar finns en lag som säger att det bara finns en Gud, som vi skall tro på, och vi får inte ha några främmande gudar vid Hans sida. Om vi skulle anta även denne som en Gud, vad händer då med den gamla lagen? Då skulle vi behöva tro på två gudar: först på en synlig, som vore närmast oss här, och sedan på den osynlige, om vilken det också står att ingen dödlig kan se Honom och ändå bevara livet.

[3] Ni romare har det mycket lättare med er gudalära. Ni har ju totalt flera tusen gudar som ni vördar, och det gör väl ingen större skillnad om ni lägger till ytterligare en till ert minne och till ert Olympen och ert Panteon.  Men för oss judar är det helt annorlunda. Vi kan inför vår kommande Messias endast föreställa oss en mäktig profet, någon som en upphöjd Moses eller Elias, som möjligen, tillsammans med sin andliga kraft, också besitter en översteprästs eller en kungs makt, såsom David en gång hade. Men att den utlovade Messias skulle vara den gamle Jehova själv eller åtminstone Hans sanne Son — det är, trots alla de verkligt stora tecken han nu visar inför våra ögon, svårt för oss att acceptera, vi som är fast förankrade i den gamla lagen.

[4] Han säger visserligen att den som tror på honom skall få evigt liv; men då borde den gamle Jehova ändå på något sätt låta höra av sig och visa att denne nasaré verkligen är Hans egen son, och upphäva den gamla, för oss överflödiga lagen, så att vi villigt kunde tro på två gudar i stället för en. Men något sådant sker inte, åtminstone inte inför våra ögon och öron; och så har vi för tillfället tyvärr inget annat val än att hålla fast vid den gamla lagen.”

[5] Romaren sade: ”Du har visserligen talat mycket taktfullt; men vi romare vet alltför väl hur mycket ni håller fast vid den gamla lagen. Ni värderar bara det som era läror och ert tempel påbjuder; var och en av er säljer er Jehova tillsammans med Moses och de andra profeterna för några pund guld och silver! Om det inte vore så, skulle ni inte hata och förfölja samarierna just därför att de inte tar emot era nya stadgar utan står fasta vid Moses och de andra profeterna!

[6] Förstå, vi är visserligen romare, men i Rom känner vi till hur det står till i alla våra asiatiska provinser! Därför vet vi också mycket väl att ni inför folket visserligen uppträder som präster till det yttre, men i själva verket är ni ateister, värre än våra cyniker och epikuréer. Ni tror inte på någon Gud alls och är därför också alltid beredda att i hemlighet begå de största och mest avskyvärda brott mot varje civil lag och ännu mer mot varje gudomlig lag. Om ni inte fruktade våra världsliga lagar, som alltid upprätthålls med obeveklig stränghet, skulle ingen människas liv längre vara säkert från er.

[7] Att ni nu inte vill erkänna denne sanne Gudamänniska för vad Han utan tvivel är, det beror varken på er Jehova eller på er Moses, utan enbart på rädslan att ni därigenom skulle förlora ert anseende och era goda inkomster. I er samvetslöshet är ni snarare mycket glada över att ha blivit av med varje gnista av tro på en Gud! Och nu skulle ni plötsligt på allvar börja tro på en Gud igen – något som för ert avtrubbade samvete säkerligen vore mycket obekvämt! Nej, det låter ni hellre bli för er egen del. Men en sak finns dock som inte kan vara likgiltigt för er, och det är uppenbart detta: att så många människor nu tror på denne sant gudomlige människa, att de därigenom blir visa och upplysta och därför till slut måste vända er ryggen. Och då skulle jag vilja säga till er: Hinc ergo illae lacrimae? (”Är det alltså därifrån tårarna kommer?”) Enligt mitt klara förstånd har jag nu inte sagt er något annat än den fulla och öppna sanningen. Ni kan ändå göra som ni vill!”

[8] Efter denna mycket kraftfulla tillrättavisning från romaren – som Jag, lätt igenkännligt, hade lagt på hans tunga – blev en av de två mest envetna fariséerna helt ställd och visste i sin vrede inte vad han skulle svara romaren.

[9] Då sade en annan, som var mer troende och i hemlighet hade börjat tro på Mig, till romaren: ”Käre vän! Du har ändå tecknat oss något för skarpt! Jag vill därmed inte säga att det kanske inte finns sådana bland oss som du har beskrivit; men jag och flera andra hör inte helt till dem. Vi tror fortfarande fast på den gamle Jehova och på profeterna! Men vi har inte uppfunnit eller instiftat de nya stadgarna; ändå måste vi hålla dem, eftersom de nu finns. Vi menar dock att de aldrig skulle ha kunnat uppstå, om de inte hade behagat Jehova; ty i de gamla tiderna fick prästerna inte ändra något i den gamla lagen. Och om någon vågade det, då kom straffet genast, tillsammans med en profet som förkunnade det.

Men nu var det länge sedan man hörde något sådant. Därför måste Gud ändå vara helt överens med templets nya stadgar, eftersom Han inte gör något för att låta oss få veta något annat och inte heller sänder oss någon profet som vi kan ta emot.

[10] Vår galilé är visserligen utrustad med alla kännetecken på en profet, och vi skulle också kunna erkänna honom som sådan – om han bara inte hade trätt fram i Galiléen. Samma sak gällde Johannes Döparen. Hans tal lät helt som en sann profets; men han var ju också i övrigt en äkta galilé, och därför kunde vi, som håller oss till Skriften, inte utan vidare godta att han var en verklig profet Det är visserligen sant att ingen av dem egentligen är född i Galiléen, utan i Judéen. Men i Skriften talas det inte om var en profet föds, utan var han träder fram. Och eftersom det står att ingen profet uppstår i Galiléen, kan vi inte så lätt som ni menar anta att dessa två verkligen är äkta profeter. Ni kan därför inte bli arga på oss, om vi säger att vi först måste pröva mycket noggrant innan vi ens kan erkänna nasarén som en profet. Därefter får vi se hur det förhåller sig med Messias. Du sade ju själv att ni romare först prövar allt noga och sedan behåller det goda! Gör vi då fel, när vi följer ditt kloka råd?”

[11] Romaren sade: ”Åh, ingalunda! Men det finns ingenting kvar som behöver undersökas mera; här råder den fullaste och mest ofelbara sanningen, som endast en alltför stor blindhet inte kan märka – liksom den blinde inte heller ser middagssolen.

[12] Vi romare och greker hör sannerligen inte till de lättrogna människorna och har tillräckligt skarpsinne för att pröva en människa från alla håll när hon uppträder med något ovanligt. Vi är också väl förtrogna med magins område, och varken de egyptiska eller de indopersiska hemligheterna är obekanta för oss. Men sådana gärningar som denne Man utför – och därtill Hans ord och läror – har ännu ingen människa utfört och ingen människa talat. Och detta är för varje fritt tänkande människa mer än nog av bevis som säger: ’Se, här står inte längre en människa, utan en Gud, som vi är skyldiga att ge den högsta ära!’ Här handlar det inte längre om att bara tro, utan om att komma, se och tillbe och älska den Gud som inte kan förnekas!

[13] Men sanningen känner endast den som redan har sanningen i sitt inre; den som saknar detta ljus i sin själ kan aldrig känna igen detta ljus, inte ens om ni försökte. Ni vill pröva gärningarna och lärorna hos denna Gudomlige människa? Och vi romare frågar er: hur tänker ni göra det?

Den som vill pröva något måste först ha tillägnat sig en mängd kunskaper och färdigheter från grunden. Men var skulle ni någonsin ha gjort det? Säkert inte i ert rostiga tempel – och annars har ni heller aldrig varit någon annanstans där ni kunde lära er något gott, nyttigt och grundligt. Er gamla skrift förstår ni inte, och er nya skrift är inte ens värd en stater (litet mynt, övers. anm.). Vad mer kan ni egentligen? Om ni nu redan är så säkra på att ni ingenting vet, hur och med vad skulle ni då pröva denne Gudomlige människa? Säg själva, om vi romare inte avslöjar er fullständigt!”

82. Agrikola slår vad med en farisé

[1] En av dem som var mer troende sade: ”Ni har inte helt fel i det; men hos oss judar finns det ändå människor som har lärt sig något och därför också förstår något, och som därigenom kan pröva och bedöma en hel del. Och det finns också präster som förstår något mer än vad en främling kanske tror.”

[2] Romaren sade: ”Ah, det håller jag också med om, att även ni judar måste ha lärt er något! Men vad ni har lärt er räcker långt ifrån till för att ens kunna bedöma förståndet hos en romare, än mindre visdomen hos denne Gudamänniska, som är verkligt obegränsad, och inför vilken vi hyser den största vördnad.

[3] Jag vill ingå ett vad med er om tusen pund guld, att ni inte kommer att kunna ge mig ett korrekt svar på någon fråga som endast jag med mitt förstånd kan ge. Om ni helt säkert inte kan det, hur skulle ni då kunna bevisa för oss att denne Gudamänniska inte är den fullkomligt rätte och sanne Messias? Låt den mest lärde av er komma fram, så går jag till och med in på det uttalade vadet med honom!  Jag kommer då som motbevis att ställa de svåraste frågorna till denne Gudamänniska inför er, och jag satsar tio tusen pund guld på att Han kommer att besvara alla. Men om Han skulle ställa frågor till mig, så skulle jag inte kunna svara på en av tusen, även om jag med säkerhet förstår tusen gånger mer än den visaste av er.”

[4] En farisé sade: ”Min vän, då skulle du riskera ditt guld på ett mycket vågat vad; ty vi är väl bevandrade i många ting!”

[5] Romaren sade: ”Nåväl, mitt guld betyder ingenting för mig, eftersom jag förfogar över mer än tusen gånger så mycket som vadet gäller! Men vad jag som en romersk patricier säger, det står jag för på liv och död! Förstår ni det? Låt mig alltså ställa frågorna! Och om ni besvarar dem rätt, så har ni vunnit tusen pund guld; men om ni inte kan göra det, då betalar ni mig hundra pund som straff för er förmätenhet inför oss romare, era herrar!”

[6] Då frågade de sju varandra om de skulle anta detta glänsande vad. En av dem menade dock att det ändå vore mycket vågat, eftersom man inte kunde veta vad romaren skulle komma att fråga om.

[7] Men en av dem, som var den mest otroende, sade: ”Jag menar att hedningen inte kommer att kunna ställa någon förnuftig fråga som jag inte skulle kunna besvara. Jag går med på vadet; men det måste också finnas skiljedomare som kan avgöra om mina svar är goda och riktiga.”

[8] Då sade han till romaren: ”Om vi kan få en kunnig och opartisk skiljedomstol, så går jag med på vadet!”

[9] Romaren sade: ”Gott, så sätt då själva samman en sådan! Här finns nu flera hundra människor – de borde väl kunna avgöra om dina svar är sanna, goda och välgrundade? Jag har redan min skiljedomare.”

[10] Farisén sade, medan han blåste upp sig: ”Nåväl, fråga då – vadet gäller!”

[11] Nu reste sig romaren och sade ännu en gång till farisén: ”Min vän, var inte obetänksam! Ty jag säger dig ännu en gång att du kommer att bli mig svaret skyldig på varje fråga, och de hundra punden guld kommer inte att efterskänkas.”

[12] Farisén sade mycket stolt: ”Nåväl, vadet gäller redan! Endast den villkoret sätter jag, att du å andra sidan måste besvara mina frågor till dig i lika antal. Bara om du kan svara på mina frågor, så kan du få de hundra punden guld.”

[13] Romaren sade: ”Jag är helt nöjd med detta förslag, och därför skall jag endast ställa tio frågor till dig. Så lyssna nu noga på mig!

[14] Eftersom även vi romare är mycket bevandrade i era profeter, vill jag ha en riktig förklaring till vad profeten Jesaja menade i det tionde kapitlet, när han säger:

[15] ’Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver förtryckande stadgar! De förvägrar de svaga rättvisa, berövar de fattiga i mitt folk deras rätt. Änkor blir deras offer, faderlösa plundrar de. Vad skall ni göra på räfstens dag, när förödelsen kommer från fjärran? Till vem skall ni fly för att få hjälp och var skall ni göra av era skatter? Då återstår bara att kröka rygg bland de fångna eller att falla bland de dräpta. Ändå lade sig inte Hans vrede, Hans hand är alltjämt lyft.’

[16] Det, min vän, skulle vara den första frågan helt inom ert område, så att du inte kan säga att jag har frågat dig om något helt främmande. Ge mig ett riktigt svar på detta!”

[17] När den högtravande farisén hörde denna fråga och dessa ord ur profetens text, som besvärade honom mer än själva döden, stannade hans tunga helt upp, och han visste inte vad han skulle svara. Ty just i dessa ord var fariséernas styggelser klart uttalade, sådana som de verkligen var.

[18] När farisén tvekade med sitt svar, sade romaren: ”Ja, min vän, om du även skall besvara de återstående nio frågorna på samma sätt, då får våra skiljedomare lätt att döma! Är du inte bevandrad i er skrift?”

[19] Farisén sade slutligen: ”Åh, det är väl så; men att förklara det här passar sig inte här, utan endast i templet, och även där är det bäst för folket att de inte får veta och förstå allt!”

[20] Romaren sade: ”Åh, detta tror jag fullt och fast på ty hade ni framlagt och förklarat detta för det folk som ni redan fullständigt plundrat, skulle det länge sedan ha bränt ut er som vägglöss! Sade jag som hedning någonsin något som var felaktigt, när jag påstod att ni inte tror på någon Gud? Ty om ni trodde på en Gud, skulle inte er mest berömde profet ha lämnat ett så gudlöst vittnesbörd om er. Jag säger er detta: Nu har tiden för er stora vedergällning och ert olyckstillbud kommit! Vart vill ni nu fly, för att någon skall hjälpa er?

[21] Men låt oss nu lämna det! Den första frågan är i princip misslyckad. Låt oss gå vidare till den andra; kanske går det bättre för dig med den!”

[22] Den tveksamme farisén sade: ”Men jag ber om en bättre fråga!”

[23] Folket jublade i stillhet och skulle nästan ha velat omfamna romaren.

83. Agrikola förklarar Jesajas profetia

[1] Romaren gick nu vidare till den andra frågan och sade: ”Var så god och var uppmärksam! Den andra frågan lyder: Hur förstår ni denna text från samme profet, som lyder:

[2] ’Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.’

[3] Var är folket som vandrar i mörkret? Var är det mörka landet, och vem är ljuset? Besvara denna säkert mycket lätta fråga för mig!”

[4] Den listige farisén märkte mycket väl vad romaren ville få ur hans mun och förblev därför återigen tyst.

[5] När romaren uppmanade honom ännu en gång att tala, sade farisén:

”Detta är återigen en fråga som endast kan besvaras i templet, och där endast öga mot öga och bakom stängda dörrar. Därför kan jag inte besvara den här för dig.”

[6] Romaren sade: ”Jag ser att du här helt öppet säger något osant. Se, jag har till och med i Rom, på öppen mark, hört en av era apostlar framföra och förklara alla era profeter, och det inte alls dåligt! Aposteln höll sina föredrag öppet under nästan ett helt år, och den som ville bli invigd i hans undervisning mer ingående och tydligt fick komma till hans hus och undervisades mot valfritt arvode. Jag själv lät mig privat undervisas av honom i tre hela år. Aposteln var enligt sitt vittnesbörd också en präst från detta ert tempel. Varför kunde och fick då han förklara profeterna för oss romare långt utanför detta ert tempel, och varför kan inte du? Se, då skall jag återigen säga dig den verkliga orsaken till att du inte vill ge mig ett förklarande svar på denna text! Hör! Du fruktar folket här – fastän du inför Gud, som du inte tror på, inte känner någon som helst fruktan! Ty folket vet att det just är folket som, genom er skriftlärda, vandrar i mörkret, och att det också är detta land som genom er gjorts mörkt sedan länge.

[7] Men där vid det bordet sitter det stora ljuset, som folket nu mycket väl ser; ty det strålar klart i detta mörka land. Men när folket med glädje ser detta ljus från Gud, varför skulle då inte ni göra det? Ni vill inte se det, eftersom ni är fulla av högmod, själviskhet och det mest obegränsade maktbegär, och ni vill att solen, månen och alla stjärnor och hela jordklotet skall böja sig under er spira. Därför skall också snart ske det som den nämnde stora profeten har förutsagt om er, när han i det tionde kapitlet från vers 16 sade:

[8] ’Därför skall Herren Sebaot sända en inre förtorkan (ert trubbiga motstånd) över sina feta (det vill säga ni), och Hans härlighet (Hans största makt och visdom) skall Han tända inför er (såsom det just nu sker här), så att den brinner som en mäktig eld.’

[9] Detta ljus, som sitter där bland oss, är nu elden i Israel, och Hans Helige där är flamman och skall tända och förtära er som sina törnen och häckar på en dag. Den gamla härligheten i Hans skog och Hans fält skall gå under. Vem som tillhör Hans skog och Hans fält behöver jag verkligen inte närmare förklara för er! Från era själar ända till det sista fibret av ert kött, som nu är er sanna gud, skall ni förgås och smälta bort såsom smör i solen och försvinna som en morgondimma i dess strålar. Ni, som de kvarvarande träden i Hans skog, kommer lätt att kunna räknas av en pojke och skrivas upp.

[10] Se, jag som romare förstår er skrift bättre än ni främsta judar mitt i ert land och mitt i er gudsstad! Men det spelar ingen roll nu. Vadet är gjort, och en romare backar inte från det han en gång har ingått inför vittnen. Den andra frågan är alltså också förlorad, så låt oss därför gå vidare till den tredje!”

[11] Farisén sade: ”Har vi nu redan förlorat, därför att vi inte kunde besvara de första två frågorna?”

[12] Romaren sade: ”Åh, ni har inte att göra med någon girig vinstjägare! Om ni bara besvarar en av mina tio frågor rätt, har ni vunnit vadet! Men jag frågar er om vad jag vill. Om ni sedan frågar mig – såsom vi avtalat – skall jag inte föreskriva er vad ni skall fråga mig. Och nu därför till den tredje frågan!

[13] Se, jag läser i Jesaja det tolfte kapitlet, och där står det:

[14] ’Vid samma tid (som nu är) skall du (Israel) säga: Jag tackar Dig, o Herre, att Du varit vred över mig och Din vrede har vänt sig, och Du tröstar mig. Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte; ty Gud Herren är min styrka, min psalm och min frälsning. Jag skall med glädje ösa vatten (vishet och liv) ur frälsningens källa (Herrens kärlek), och ni folk skall vid samma tid säga: Tacka Herren, predika Hans namn (Livets ord), låt Hans gärningar bli kända bland andra folk, förkunna hur stort Hans namn (Guds ord) är! Sjung lov till Herren; ty Han har visat sin härlighet! Låt detta bli känt i alla länder! Jubla och prisa, du invånare i Sion (den föräldralösa kunskapen hos judarna); ty Israels Helige är hos dig!’

[15] Nu, min blinde vän, vad säger du om detta enastående utrop från den store profeten? Till vem är den riktad? Är inte, enligt alla de mest otvetydiga tecken, Israels Helige bland oss?”

[16] Här såg farisén helt förbluffat på romaren och sade efter en stund:

”Min vän, säg mig nu, var och när har du lärt dig vår skrift så väl! Alla profeter är dig ju lika bekanta som om du vore en skriftlärd i templet! Jag känner detta kapitel mycket väl; men det har en helt andlig mening och, enligt mitt omdöme, gäller det alls inte vår tid. Det är helt vanliga andliga lovutrop från en profet, som inte är till någon nytta för en vanlig människa. Det är en slags psalm till Herren Gud.”

[17] Romaren sade: ”Min vän, då har du fått oerhört dåliga råd! Jag som hedning säger dig det som redan hundratusentals skulle säga dig: Israels Helige sitter där vid bordet bland dem som vet mycket väl, och ännu långt bättre, vad jag just har sagt dig! Du vet nu, såsom jag har visat dig helt klart, att du sedan barndomen aldrig har trott på någon Gud. Vad hindrar dig då att tro på denne sanne Israels Helige, från vilken allena du kan få det eviga livet?”

[18] Farisén sade: ”Jag är inte den högste i templet, och min svurna plikt är att hålla vad templens högste har ålagt mig; ty min existens och min huds räddning hänger på det. Om min ställning inte vore rätt enligt någon Gud, skulle Han med Sin vishet och allmakt lätt ha kunnat förhindra att jag blev det jag nu är; men eftersom Han inte har hindrat det, är jag nu vad jag är och talar och handlar enligt vad templet befallt mig. Om jag därigenom gör orätt, är Gud själv – om Han alls finns– ansvarig, eftersom Han lät mig bli detta. Och eftersom jag nu är vad jag är och har funnit min världsliga försörjning genom det, förblir jag också det jag blivit utan min egen skuld eller förmåga.

[19] Jag vet alltför väl att vår hela Moses tillsammans med alla andra stora och små profeter inte är annat än en fantasibild skapad av många gamla präster, och att det inte finns en sann stavelse i någon gudom – vare sig hednisk eller judisk; men de stjärnbesatta människorna har i sin slappa fantasi en gång uppfunnit en Gud och därigenom lämnat oss ett arv för den lättlurade folkmassan, och vi dårar odlar och upprätthåller denna sak av gammalmänskligt nonsens så länge vi kan. Får vår sak bara ett slag, går vi uppenbarligen under – vilket står alltför klart för mig själv redan nu.

[20] Därpå kommer högst sannolikt denne uppenbarligen mirakulöse människas lära att fortleva en tid; men i slutändan väntar även den samma öde. Ty allt som den dödliga människan etablerar förgår såsom henne själv; endast det som någon för oss evigt okänd Gud skapat, består oförändrat för evigt, såsom solen, månen, stjärnorna och denna jord. Och så vet du nu från mig själv, att jag för min del inte tror på någonting, men att jag upprätthåller de gamla ting som folket har ärvt, eftersom den största dårskapen annars skulle bryta ut bland folket, genom vilken allt skulle gå under, då även nu, trots all vår vaksamhet, mycket sker som inte alls ger mänskligheten någon större ära.

[21] Av detta kan du sluta dig till att jag inte tror på någonting alls, och allra minst på en sådan Gud som någon gång skulle ha gett människorna på denna jord lagar. Om det fanns en Gud som hade skapat allt ur Sig Själv, då skulle Han genom Sin viljas makt ha lagt stora lagar i naturen; men att ett sådant väsen någonsin skulle ha gett någon människa några moraliska lagar, det tror jag inte – redan av det skälet att Han i forna tider bara skulle ha gett lagar för alla människor åt en enda människa, medan alla människor enligt min mening ändå är lika. Eftersom jag nu har visat dig hur jag är och tänker, så bespara mig frågor ur vår skrift; ty jag tror inte på dess äkthet!”

84. Fariséernas okunnighet om solen och syndafloden

[1] Romaren sade: ”Det visste jag väl, att du – och sannolikt många av ditt slag – inte tror på någon Gud, men samtidigt tvingar folket att tro på er och föreskriver dem allehanda lagar som bara tjänar er egen buk! Men det gör ingenting nu; villkoren för vadet måste uppfyllas! Om du nu absolut inte längre vill ha några frågor ur Bibeln, så skall vi genast ta andra frågor. Och så går vi över till den fjärde frågan!

[2] Säg mig vad solen är i sig själv!

[3] Se, detta är nu en helt naturlig fråga! Besvara den – men rätt och sanningsenligt!”

[4] Farisén sade: ”Det är en löjlig fråga! Vem kan veta det? En sådan fråga kunde du väl ställa till en Gud, men inte till en människa! Vem har någonsin varit vid eller till och med i solen för att kunna säga vad solen egentligen är? Vi människor kan bara säga så mycket om den som vi kan se och uppfatta.

[5] Den är en ganska stor, ytterst starkt lysande skiva, och dess mäktiga ljus alstrar värme och till och med – såsom ibland i Egyptens stora öken – en sådan hetta att stenarna sägs börja smälta. Sedan går solen upp och ned, vilket på denna jord åstadkommer dag och natt. Vidare går den på vintern regelbundet upp längre mot söder och på sommaren åter högre upp mot norr; denna växling ger året och dess fyra delar. Samtidigt åstadkommer solens ljus, genom dess olika grader av ljus och värme, växternas tillväxt och födelsen av de otaliga insekterna. Ibland förmörkas den, vilket dock sker sällan. Men hur en sådan förmörkelse uppstår, det vet nog ingen människa på hela jorden – liksom inte heller var den (solen) befinner sig under natten.

[6] Se, det är också allt som vi människor vet och kan veta om solen, och därför kan jag inte säga dig något mer! Att den i sig själv sannolikt är en stark eld kan man delvis anta av att dess ljus fortfarande på så långt håll sprider en så stor värme; dock är det märkligt att det på de höga bergen alltid är betydligt kallare än här nere i dalarna, fastän bergstopparna är närmare solen än i dalarna. Mer vet vi människor – som redan sagt – inget närmare om denna himlakropp. – Har du något att invända mot detta svar?”

[7] Romaren sade: ”Åh, en hel del! Ty det du just har sagt vet varenda enkel daglönare som inte är någon skriftlärd och som inte låter folket tillbe sin visdom – vilken, liksom din, sannerligen inte räcker särskilt långt – såsom just ni kräver av folket. Varför vet då vi romare och de många lärjungarna till vår store Mästare och Herre också mycket väl om detta, och varför vet du det inte? Förstå, därför att du inte tror på någon Gud, liksom de flesta av ditt slag! Men när någon kommer som skulle kunna leda er in i all slags visdom, då förföljer ni honom genast med all er kraft; ty ni fruktar att hans överlägsna visdom skulle kunna förringa ert gamla, rostiga rykte. Därför vill ni själva inte lära er något högre eller få någon djupare insikt, och ni tillåter inte heller att era stockblinda bekännare får lära sig eller erfara något sådant. Därför är ni också dubbelt straffbara.

[8] Den som inte tror på någon Gud är uppenbart gudlös. Men utan Gud är själen mörk och så gott som död och ser och uppfattar ingenting av det som Gud i sin fulla sanning har lagt ned i dess ande. Men den människa som är uppfylld och upplyst av Gud ser allt och förstår också allt. Därför kan hon även betrakta solen och månen, stjärnorna och hela jorden inom sig själv, som om hon vore närvarande där. Och när hon har detta, då vet hon också vad solen är och hur den är beskaffad – och likaså allt annat.

[9] Mig och många andra som också är här har en sådan nåd blivit given; därför vet vi nu också alla vad månen är, vad solen är och vad stjärnorna är. Eftersom du inte vet detta och inte ens vet så mycket som esséerna vet – vilka vi romare känner mycket väl – har du också besvarat denna fjärde fråga mycket torftigt och oriktigt.”

[10] Farisén sade: ”Åh, låt det vara! Ty människor som ni, som är så väl bevandrade i all slags magi och trolldom, skulle till och med kunna trolla upp mig över alla moln och in i solen – och en sådan luftfärd vill jag inte veta av! Jag nöjer mig därför och erkänner att jag inte heller har besvarat denna fjärde fråga. Ställ mig nu i stället en femte fråga!”

[11] Romaren sade: ”Så kommer det att gå med alla frågor! Att du inte är bevandrad i himlen, det har jag redan sett; kanske går det bättre för dig här på jorden!

[12] Vad säger du om Noas syndaflod? Var den allmän eller endast delvis? Tog Noa verkligen ett par av varje djurart in i sin ark? Hur matade han och de sina alla dessa många djur? Varifrån tog han särskilt köttet åt rovdjuren och varifrån fiskarna åt fiskätarna? Vad åt rovdjuren sedan, när Noa åter steg ur arken? Ty då var jorden fortfarande öde och tom, och ingenstans fanns någon får- eller svinaflock som kunde tjäna som föda åt lejonet, tigern, hyenan, vargen osv. Vattnet skall enligt uppgift ha stått mycket högt, även över jordens högsta berg. Vart rann det slutligen av, när hela jorden ändå var lika högt täckt av vatten överallt?

[13] Ge mig ett vettigt svar på detta! Ty det är även för mig något otroligt, och jag kan alls inte få någon klarhet i det. Kanske kan du ge mig ett tillfredsställande svar om det? Tala!”

[14] Farisén sade, helt förbluffad: ”Min vän, du frågar mig om något som du själv inte tycks förstå! Vad skall du då göra, när jag frågar dig om något liknande?”

[15] Romaren sade: ”Då kommer du inte att förlora något! Om jag däremot inte själv förstår just denna sak bättre än du, det är en annan fråga, och det kommer att visa sig senare. Nu är det din tur att tala!”

[16] Farisén fortsatte: ”Ja, min vän, om denna högst mystiska punkt i Mose skrift går det återigen inte att säga eller förklara alltför mycket! Ty denna sak, betraktad med vårt eget förnuft, är i allt ett fullständigt naturstridigt nonsens. Vi har inga andra historiska uppgifter om den, och därför gäller det: antingen tro på detta nonsens såsom det är givet, och föreställa sig den vid den tiden mycket nyckfulla allmaktens Gud som en stor hjälpare – eller kasta hela det gamla skräpet överbord!

[17] Boken talar om en allmän flod, som enligt de mer och mer kända naturens lagar är fullständigt omöjlig. Frågar man de gamla indierna, som har ännu äldre böcker än vi, vet de ingenting om någon Noas syndaflod. Däremot säger de att för många tusen år sedan kom en stor komet mycket nära jorden. Och stjärnan bestod helt av vatten, och jorden drog till sig dess vatten. På så sätt sattes en stor del av det låglänta Indien under vatten, vilket först efterhand förenades med det stora Indiska havet. Under den tiden gick allt under som bodde i dalarna: människor och djur. De som bodde på bergen dokumenterade händelsen, så att barn och barnbarn skulle få kännedom om den. Detta är indisk och även persisk sägen.

[18] De gamla egyptierna vet, förutom sina översvämningar av Nilen inget om någon annan flod. Endast några negrer säger att där den stora Saharaöknen nu ligger, stod en gång vatten och där fanns en stor sjö.

[19] Så har våra återvända apostlar berättat för oss om ett jättestort rike i Asiens yttersta öst, ovanför den stora muren, och de talade med vakterna på det indiska språket. De frågade även om den stora syndafloden och om muren byggdes före eller efter den allmänna floden. Men de mycket trevliga vakterna kunde visserligen berätta mycket om stora bergsbränder, men om en så stor vattenflod visste ingen ens ett ord. Allt detta vet vi från olika erfarenheter. Och därför är det nog svårt att tänka sig en allmän syndaflod – och ännu mindre att tro på den.

[20] Ni romare nämner i era gudaläror också två stora översvämningar: den ogygiska och den av Deukalion och Pyrrha. Om det ligger någon sanning i detta eller inte, kan varken vi judar eller ni romare avgöra eller veta. Men faller allmängiltigheten bort för Noas syndaflod, då faller också arken och allt annat bort.

[21] Men bilden av Noas flod har säkert en helt annan innebörd än bara den, som man inte kan tro på, eftersom så många andra fakta talar emot den. Men vem har nyckeln till detta? – Du inser alltså av allt detta att jag inte kan ge dig något svar som är acceptabelt för ditt förstånd, och din fråga är så gott som obesvarad, men ändå fullt ursäktad.”

[22] Romaren sade: ”Ja, det har jag väl förstått av ditt tal; men det hjälper mig inte, och jag ser hos dig, som säkert är en präst, just det olustiga: att du från människor kräver absolut tro på det som du själv förklarar vara ren dumhet. Jag säger dig däremot att vår store Herre och Mästare kunde ge dig en helt exakt och klar redogörelse för vad Noas syndaflod egentligen innebär; men eftersom du inte tror på någon Gud – och ännu mindre på den fullkomligt gudomliga utsändelsen av denne Gudamänniska – förblir du ständigt i nattens mörker inför din själs dom!

Alltså har besvarandet av min femte fråga i praktiken varit till intet! Och så går vi över till den sjätte frågan! Kanske går det bättre för dig med den!”

85. Jobs bok och templet Jabusimbil

[1] (Romaren sade:) ”Säg mig: vad anser du om Jobs bok? Hur uppfattar du samtalet mellan Gud och Job, och det mellan Gud och Satan? Vad säger du om detta, och hur förklarar du denna märkliga berättelse?”

[2] Farisén sade: ”Återigen en sådan fråga som ingen förnuftig människa kan besvara! Vad säger du då om er Icarius, om er Bacchus och om er Orfeus? Vår Job har aldrig funnits, och allt är en from sägen, uppdiktad av någon gammal siare, som på den tiden nedskrev sin dikt med ett moraliskt dunkelt skimmer, precis så som han själv förstod saken. Vi ser i den en ytterst rättskaffens man, som Gud själv berömmer sig mycket av. Men för det första låter Sig Gud övertalas av Satan att även denne Job skulle falla, om han – Satan – fick pröva honom. Därefter ger Gud för det andra Satan rätt att pröva Job på det mest skamliga sätt och göra hans tålamod till föremål för hårda prövningar, och det så länge tills den arme Job till slut verkligen mister sitt tålamod och öppet gör uppror mot Gud. Då sänder Gud honom en talesman, som mycket skarpt tillrättavisar den arme Job; och när Job sedan åter helt fogar sig i Guds hårda vilja, blir Gud åter nådig mot honom.

[3] Nåväl, den som i detta kan finna något vist från en Gud som sägs vara ytterst vis, måste själv höra till den tid då denne högst plågade man levde! Vi läser denna berättelse med olust och har sedan länge förklarat den som apokryf (oäkta); ty i denna berättelse finns lika lite sant och vist som i er berättelse om Atlas, som ständigt måste bära hela himlen på sina skuldror, och därför kan man inte heller ge något förnuftigt och klokt svar på den.”

[4] Romaren sade: ”Nåväl, nåväl – hos er går det sannerligen inte illa till! Eftersom ni är för lata för att söka, tänka och lära, förkastar ni hellre allt som inte passar in i ert lata tänkesätt! Jag fann i Jobs bok redan vid första anblicken människans inre, andliga bildning, och ni förklarar den vara apokryf! Visas det inte där helt tydligt hur själen steg för steg skall lösgöra sig från allt som hör till världen och köttet?

[5] En människa som lever i välstånd i alla avseenden kan lätt lova och prisa Gud; ty då går det henne ju väl. Men det gagnar ändå inte hennes själ särskilt mycket. Människan blir därför satt på prov – hur hon också i elände och nöd förhåller sig till Gud – och där ges i Job en underbar bild av hur man inte bara i välstånd, utan även i yttre nöd skall erkänna, lova och prisa Gud. Och något sådant kallar du oäkta och betecknar som meningslöst och förnuftslöst tal?! Åh, du står ännu djupt nere i domens och dödens dy! Så har du nu redan fullständigt misslyckats med sex frågor! Men låt oss nu lämna det, och jag vill nu för sjunde gången fråga dig om något helt naturligt och lätt! Så hör nu!

[6] Se, i Övre Egypten finns det fortfarande – och i ganska gott bevarat skick – ett gudatempel inhugget i ett granitberg. Dess namn är Ja-bu-sim-bil. Detta tempel – något helt annat än detta tempel i Jerusalem! – har av urinvånarna i det märkvärdigaste landet på hela jorden, alltså av dåtidens människor med kunskap om Gud, framställts med ett obeskrivligt arbete. Framför ingången är jordens fyra element framställda i personifierad form, sittande – alltså i en ställning av evig vila. Deras kolossala gestalt skall framställa Guds oerhörda kraft i hela naturens lagar, och deras vila den gudomliga andens aldrig föränderliga ordning. Det inre av detta tempel – en mycket rymlig sal – består dock av tre avdelningar. I den första står gigantiska människogestalter. I den andra står människor av vår egen art. Och i den tredje finns längst inne, under olika tecken och fastän starkt vittrade, ordtecknen Ja-bu-sim-bil ingraverade. Hur skulle du nu, som skriftlärd, vilja förklara för mig det inre av detta märkvärdiga tempel på jorden? Ty jag hoppas att detta inte är obekant för dig.”

[7] Farisén sade: ”Ja, ja, jag har hört mycket talas om detta, och saken förhåller sig säkert just så som du nu har beskrivit den för mig. Men templet är oerhört gammalt, och vem vet vilka folk det var som byggde ett sådant tempel? Deras tecken är oläsliga för oss, och vem kan med säkerhet gissa vad de betyder? De har inte det minsta spår av likhet med vår skrift, och därför är de döda för oss. Ni skriver från vänster till höger, medan vi gör tvärtom; därför kan ni kanske lättare läsa Egyptens urskrift än vi, eftersom man säger att även de gamla egyptierna skrev från vänster till höger. Vi skriver tvärtom och kan därför inte längre alls orientera oss i den gamla skriften. Vad de tre hallarna och de märkliga stora och små skulpturerna i de två första hallarna betyder, och slutligen vad den tredje hallen med sina inskrifter innebär – det kan vi judar inte läsa.”

[8] Romaren sade: ”Åh, ni som skall vara Guds barn, som går omkring som uppblåsta sumpgrodor, som om hela världens visdom tillhör er – som om ni hade skapat hela jorden! Det som ändå ligger så nära er, förstår ni inte, och ändå vill ni vara uppfostrare och ledare för människor som Gud har utvalt enligt era skrifter! Ingen kan ge någon något som han själv inte har, utan endast det han har! Men ni har bara dumhet och fullständig okunnighet i alla ting. Vad kan då det arma folket lära av er? Ingenting annat än er obegripliga blindhet! Ty sannerligen, jag har i Rom ofta hört det redan åldrade ordspråket: ’Se, människan är ännu dummare än en jude!’ Och nu övertygar jag mig själv om att detta verkligen är sant!

[9] Vi romare har aldrig ansett det under vår värdighet att noggrant sätta oss in i varje erövrat folks andliga kunskap om Gud och låta oss undervisas i den, och ändå kallar man oss hedningar – medan ni som Guds folk inte tror på er store Gud, men ändå föraktar all annan Gudskunskap utan att ens ha undersökt den närmare! Vad är ni då för slags människor? Sannerligen, ni har blivit, mer än de vanligaste epikuréerna, rena mag- och bukmänniskor!

[10] Se, jag, en hedning från födseln, skall nu säga dig vad det märkvärdiga templet Ja-bu-sim-bil har för betydelse, en betydelse som också förde mig till helt andra uppfattningar om den sanna Gudomen än de jag tidigare haft.

[11] När jag för ungefär tio år sedan måste resa till Övre Egypten i statliga ärenden, kom jag också till det nämnda templet, som gjorde ett obeskrivligt intryck på mig. Jag betraktade allt med största uppmärksamhet och lät en där bosatt, mycket fattig präst och väktare av denna antikvitet förklara vad allt detta betydde. Den gamle mannen, full av kärlek och ödmjukhet, var ytterst hjälpsam och förklarade allt så väl att jag måste säga för mig själv: Se, denne man är vis och talar hela sanningen!

[12] He said to me: ‘See, friend, the gigantic statues to the right

are representing the seven spirits of God, through which man on

this earth attains all kinds of recognitions on which he prides

himself manifold and gigantically! The figures to the left

represent man’s wild and uncontrollable desires, which is why

at their feet are all kinds of signs for death and judgment are

visible. And see there the second hall! It is considerable lower

than the first, and one can only get there through a considerable

narrow gate. This shows man’s humility, without it, it is

impossible to attain the true recognition of God. Therefore you

see here already quite moderate people figures in deeply

stooped positions. And now here in the third and last hall you

see nothing else than only spiritual things, presented by well

corresponding signs. And there, high up, you see in a circle:

Ja-bu-sim-bil, which means: God’s word in the heart of every

person, who loves and searches for God. And the signs say: I

have been, I am and I shall be. I am the Only, and except Me

there exists no other God!’

[12] Han sade till mig: ’Se, min vän, de jättelika gestalterna till höger föreställer Guds sju andar, genom vilka människan på denna jord når all möjlig kunskap och därpå sedan mångfaldigt och enormt stoltserar med! Gestalterna till vänster föreställer människans vilda och okontrollerade lidelser, varför du vid deras fötter också kan se olika tecken på död och dom. Och se den andra salen! Den är något lägre än den första, och man kommer in i den genom en ganska trång port. Detta visar på människans ödmjukhet, utan vilken det är omöjligt att nå sann kunskap om Gud. Därför ser du här redan helt ödmjuka människofigurer i djupt böjd ställning. Och nu, här i den tredje och sista salen, ser du inget annat än det andliga, framställt genom passande tecken. Och högt där uppe ser du i en cirkel tecknen: Ja-bu-sim-bil – det vill säga: Guds ord i hjärtat hos varje människa som älskar och söker Gud. Och tecknen lyder: Jag var – är – och skall vara. Jag är den Ende, och utom Mig finns ingen Gud!’

[13] Min vän, den som söker, han finner, och jag har sedan min ungdom sökt och funnit mycket! Men det allra högsta, som någonsin funnits någonstans i denna värld, det fann jag här – inte i ert tempels blindaste väsen, utan här! Och där sitter Han i människogestalt, vänligt bland oss, om Vilken det står skrivet i den tredje salen: Ja-bu-sim-bil! Men det spelar egentligen ingen roll om du och många av ditt slag tror på detta eller inte; för så är det ändå, som jag och många tusentals nu tror och alltid kommer att tro på.

[14] Den sjunde frågan har alltså också förblivit obesvarad, och jag skall nu ställa den åttonde frågan till dig och se om du inom dig kan finna ett svar på den!”

86. Oraklet i Delfi. Liv efter döden.

[1] (Romaren:) ”Lyssna! Vad tycker du om det ännu befintliga oraklet i Delfi? – Denna fråga är riktigt kort och borde ligga dig mycket nära! Tala!”

[2] Farisén sade: ”Jag har visserligen hört något talas om det en gång; men hur skulle jag kunna säga dig vad jag tycker om något som jag knappt känner till mer än dess namn?! Att det i Delfi finns en siare, som heter Pythia, sitter på en trefot och ger människor listiga svar på deras frågor mot betalning, det vet jag; men hur denna Pythia åstadkommer detta, hur denna sierskas tempel och trefot ser ut, och om något av hennes spådomar är att lita på eller inte, det vet jag inte och kan därför inte ge dig något annat svar än det jag redan har gett dig.”

[3] Romaren sade: ”Sannerligen, jag hade ändå trott att du vore något mer erfaren när du är allvarlig och söker sanningen! Och med sådan otro och sådan okunnighet vågar ni då pröva och undersöka den Visaste av de visa?! Nej, det är nog ändå lite för mycket! Men jag hörde redan i Rom hur ni vid era sabbatspredikningar ivrigt varnade folket från allt som har med hedendom att göra och hotade varje jude med evig förbannelse på det mest fasansfulla sätt, om han vågade skåda ett sådant tempel eller låta sig undervisas om dess inredning, för att på så sätt bli klok och lätt kunna känna igen de ljusa och mörka sidorna hos andra folk.

[4] Jag frågar dig nu för nionde gången och säger: Hur kan ni göra så, när ni inte har minsta aning om vad den verkliga hedendomen består i? Er skrift förstår ni inte, ni tror inte på er Gud, och ändå vill ni vara domare över människor som strävar efter att ge sin ande en högre utveckling genom erfarenheter från andra länder! Säg mig, hur och varför gör ni så?”

[5] Den mycket förlägne farisén sade: ”Vi måste göra så därför att det har blivit strängt beordrat av den högste ledaren i templet. Om det egentliga varför har vi inget alls med att göra, och det angår oss inte; ty de som ger oss dessa order är de ansvariga. Vi är blott deras maskiner, men lever gott och kan i hemlighet håna hela världen; ty ju dummare den är, desto bättre går det för oss. Det har även funnits människor bland oss som sökt Guds rike med alla möjliga offer och avhållsamhet och i slutändan fann de döden lika väl som vi andra snart kommer att göra. Är inte den som njuter av livet uppenbart visare än en sådan förvriden fromhetsivrare som avstår allt för ett hopp om ett högst okänt och ännu mer osäkert himmelrike, och i slutändan knappt äter annat än gräshoppor och vild honung, som de vilda bina och humlorna samlar i jordhålor? Säg mig då någon vad han vill, så står jag fast vid detta för min del: Man bör se till att leva gott, hälsosamt och så bekymmersfritt som möjligt; allt annat är inte värt en näsknäpp! Den som inte har lärt sig mycket kommer i slutändan inte heller ha mycket att glömma.

[6] Och i slutet av vårt liv kommer det ändå att vara detsamma, om vi blir uppätna av maskarna rika på vetenskap och kunskap eller som dårar! Om det däremot finns en uppståndelse eller ett själens liv efter kroppens död, det är en fråga som ännu ingen dödlig har kunnat besvara på annat sätt än genom sin blinda tro. Detta svar torde väl ungefär räcka som svar på din fråga?!”

[7] Romaren sade: ”Vet du, du fullständigt mörke och själlöse människa, på ett sådant yttrande från din sida – och dessutom inför folket här! – kan man knappt svara något mer! Jag har redan talat med mycket många om andliga ting; men aldrig, inte ens bland de mest fanatiska hedningarna, har jag mött en så fullständigt blind dåre! Jag, som är en hedning, skulle kunna ge hundratals av de mest talande bevis som ställer själens liv efter kroppens frånfälle i det klaraste och mest otvivelaktiga ljus – och du, som är präst, talar dummare än det uslaste djur skulle kunna tala, om det vore i stånd att tala!

[8] Se, som en vän av ljuset och sanningen vill jag, i fråga om den tionde frågan, helt kort berätta för dig om ett fullkomligt sant fall som jag själv har upplevt i närvaro av många vittnen, och jag är sedan mycket nyfiken på ditt svar!

[9] För sju år sedan blev jag i statens tjänst beordrad till Hispania (Spanien). Sagunto hette den plats där jag skulle uträtta mitt ärende. Jag bodde med mitt tjänstefolk i ett av stadens största värdshus, där jag blev väl omhändertagen. På den tredje dagen, tidigt på morgonen, medan jag var fullt vaken, kom min far – som redan hade dött för tjugo år sedan –  sådan som han hade levt och varit i livet, och ropade mitt namn så högt att även alla mina tjänare hörde ropet, liksom de också alla såg hans gestalt.

[10] Jag frågade anden vad hans ärende var. 

[11] Och anden sade: ”Det som ni dödliga än så länge inte anar, det ser vi odödliga redan i förväg med stor klarhet! Lämna detta värdshus senast inom en timme och gå inte heller in i något annat på tre timmar, utan stanna ute i det fria, långt från murarna; ty under denna tid kommer en jordbävning som får detta hus och andra svagt byggda hus att störta samman, och därvid kommer flera människor och djur att omkomma.

Men larma först på stadens torg, så att ännu fler kan rädda sig! När all fara är över, kommer en pojke komma till er och föra er till ett säkert värdshus!”

[12] Därefter försvann gestalten, och vi alla greps av en kuslig skräck.

Vi skyndade ut i det fria med allt vårt bohag och väckte genom vårt larm värdshusets folk, som också rusade ut och väckte många andra människor, vilka sedan hastigt flydde ut ur sina hus; ty dessa människor var mycket godtrogna och trodde på vår syn, flydde och räddade därigenom sina liv.

[13] Den olycksbådande timmen kom, och med den en kraftig jordbävning, genom vilken genast omkring tjugo hus – liksom det värdshus där vi tidigare hade bott – skakades ända ned till grundmurarna.

Därefter följde några efterskalv, men de orsakade ingen större skada. Efter tre timmars sorgsen väntan kom också pojken till oss och förde oss till ett något mer avlägset, men helt oskadat värdshus, som tog emot oss och där vi fann en säker tillflykt. För den fulla sanningen i denna händelse borgar alla mina följeslagare här, eftersom de också var med mig då.

[14] Säg mig nu, vad du anser om denna helt sanna händelse! Lever själen vidare efter kroppens död, eller dör den för alltid tillsammans med kroppen?”

[15] Den nu helt förbluffade och förvirrade farisén sade: ”Om berättelsen är sann, skulle man ju kunna anta att en själ lever vidare; men vad själen är, och hur och var den lever vidare, det vet vi ändå inte.”

[16] Romaren sade: ”Om min fars ande visste vad som skulle ske och var jag befann mig, måste hans liv och väsen uppenbart vara mer fullkomligt och klarare, och därmed också bättre än detta blinda köttsliga prövoliv. Men om vi hedningar vet detta och ändå ständigt söker att alltid föra in ännu mer ljus i vår erfarenhet, varför gör ni då inte det, och varför förföljer ni Den som kunde ge er det högsta och renaste ljuset? Varför försöker ni till och med i er blindhet att döda Honom, vilket ni så tydligt visade i templet i förmiddags?”

[17] Alla fariséer sade: ”Detta ville endast de vanliga judarna göra, inte vi! Vi har dock inte kommit hit för templets skull, utan för vår egen skull, för att se och pröva vad denna sak verkligen handlar om. Skall vi tro eller inte tro? Men det vi sett och hört hittills är inte helt tillräckligt, och därför väntar vi ännu på något mer. Får vi en starkare övertygelse, kan även vi bli denne Mästares lärjungar. Därför bör ni inte tvinga oss! Du, min vän, har med dina frågor visserligen besegrat oss, och vi är skyldiga dig de hundra punden guld; men nu har vi rätten att ställa dig tio frågor! Om du svarar på dem alla, skall du omedelbart få de hundra punden. Håller du med?”

[18] Romaren sade: ”Helt och hållet; så fråga mig bara! Svaren kommer inte att utebli!”

87. Mose sju böcker

[1] Därefter frågade den farisé som talade tidigare romaren om det återigen skulle vara han själv eller någon annan som fick ställa frågorna.

[2] Romaren sade: ”Det är sak samma för mig! Den av er som vill, kan fråga mig!” 

[3] Med detta svar blev de nöjda, och en annan trädde fram, en skriftlärd av första rang, öppnade sin mun och sade: ”Lyssna! En fråga som du inte besvarar till allmän belåtenhet innebär att du, enligt din egen utsaga, kommer att förlora tusen pund guld!“

[4] Romaren sade: ”Det vet vi redan! Tänk nu inte på guldet, utan på en vis fråga! Ty med den kommer du att ha större möda än med det avtalade guldet, som du ännu långt ifrån har vunnit. Ställ nu bara din första fråga, så att jag får lära känna dess anda!“

[5] Här tänkte farisén efter en stund på vilken fråga han först skulle ställa till romaren, en fråga som denne inte alltför lätt skulle kunna besvara. Då kom honom i sinnet att romaren troligen inte visste hur många böcker Moses hade skrivit. För folket i allmänhet var det nämligen känt att Mose inte hade skrivit fler än fem böcker. Men Mose hade i själva verket skrivit sju böcker och dessutom ett rent profetiskt tillägg – vilket farisén visste, men med stor säkerhet antog att ingen utom de invigda i templet skulle känna till. Därför frågade han romaren om han visste hur många böcker Moses hade skrivit.

[6] Då log romaren – vilket var en sällsynt syn hos de allvarliga romarna – och sade till farisén: ”Sannerligen, du kunde inte ha gett mig någon mer önskad fråga än just denna; ty från ett fullständigt korrekt svar kommer det mycket tydligt att framgå hur lite ni faktiskt har hållit fast vid Gud och Moses under lång tid! Mitt goda vetande är att ni sedan Samuels tid har varit mer Guds och folkets fiender än vänner, och därför har ni utan någon fruktan för Gud eller folket nästan hemlighållit de två viktigaste böckerna och det profetiska tillägget för folket – där ert samvetslösa handlande och ert slut är noggrant beskrivet. Men vid den tid då ni blev erövrade av oss romare måste alla era böcker, från alfa till omega, överlämnas till oss romare så att vi kunde granska dem och göra kopior. Så kom vi romare också bakom alla era hemligheter och vet mycket väl att Moses skrev sju böcker samt ett profetiskt tillägg.

[7] I den sjätte boken gav han noggrann kunskap om jordens naturliga uppkomst och beskrev dess tillstånd från början fram till hans egen tid, och därefter fortsatte han profetiskt ända till dess fullständiga upplösning. I just denna sjätte bok beskrev den store mannen även himlavalvet, solen, jordens måne och deras rörelser, liksom planeternas banor, hur de ser ut och hur de är beskaffade som världar. Han beskrev också kometer, sol- och månförmörkelser och visade hur skickliga beräknare kan förutsäga dessa exakt. Slutligen visade han även vad fixstjärnorna är, deras storlekar och enorma avstånd, och avslutade denna viktiga bok med att påpeka att allt detta kan läras ut till folket, så att Guds folk vandrar i sanningen på jorden och bland stjärnorna, och inte går vilse i hednisk villfarelse.

[8] Men ni präster tänkte snart annorlunda. Ni visste att det blinda folket alltid hyser en stor rädsla för ovanliga himlafenomen. Ni tänkte: ’Varför skulle det vanliga folket behöva sådan kunskap? Det räcker att vi själva besitter den! Vi skall själva beräkna förmörkelserna, hota folket som inget vet och tvinga dem till större offer – så kommer de att offra och tro att vi har drivit bort månens eller solens mörker!’ Med dessa och liknande beräkningar för er egen vinning berövade ni helt samvetslöst folket den sjätte Moseboken och behöll den för er jordiska fördel.

[9] Den sjunde boken innehöll den sanna skildringen av människans skapelse och hennes andliga utveckling under den ständiga påverkan av Guds ande. Den förklarade första Moseboken på ett sätt som alla människor kunde förstå och gav kunskap om patriarkernas böcker – Kenan, Henok och Lamek – och förklarade deras innehåll. Mot slutet beskrev den Jehovas krig och den trogna historien om folken i jordens djup, och allra sist fanns en stark och mycket allvarlig varning till folkets lärare: de skulle noggrant undervisa allt folket om detta, och ingen fick ingå äktenskap eller tillträda något ämbete innan han helt och fullt tagit till sig innehållet i denna bok.

[10] Men denna varning struntade ni helt i och sade: ’Det är bättre för folket att förbli i okunnighet om allt detta; ty om folket fick full insikt i allt detta, skulle snart ingen präst behövas längre, och dessa skulle då själva behöva arbeta för sitt dagliga bröd.’ Denna inställning var dock mycket dum, eftersom Moses ju uttryckligen hade föreskrivit att Levi stam skulle leva av tiondet.

[11] Nu följer nästan som en egen bok ett tillägg till den sjunde boken. Det är helt profetiskt, men visar ändå mycket tydligt att prästerna, domarna och kungarna alltid kommer att handla mot Gud, och hur Han därför alltid kommer att straffa dem.

[12] I detta tillägg beskrivs också den store Messias, hur Han kommer till denna värld, hur Han skall leva, vad Han skall göra och lära, och hur Han kommer att hatas och förföljas av prästerna. Därefter följer judarnas undergång, Messias kyrka som under lång tid blir förföljd av den som är emot Messias, sedan slutet för denne och därefter härligheten för Guds rena kyrka på jorden. I slutet av detta tillägg finns åter en stark och kraftfull varning om att detta tillägg alltid skall hållas öppet för folket. – Har ni någonsin gjort det?

[13] Redan på profeternas tid har ni hållit folket i okunnighet om allt detta. Profeten Jesaja tog upp Mose profetior och visade i sitt tionde kapitel just det som jag frågade om i min första fråga. De fyra stora profeterna var därför tvungna att återge för folket vad Moses hade skrivit i sitt tillägg, som ni av era välkända själviska skäl alltid hade undanhållit från folket. Ni var alldeles för lata för att själva sätta er in i detta, och därför fick esséerna till och med ta den världsliga kunskapen ifrån er, eftersom de i alla fall kunde beräkna himlens fenomen och använda dem praktiskt. Se, även detta är ett rättvist straff ovanifrån! Jag är därför helt övertygad om att jag har besvarat din första fråga på det mest sanningsenliga och vetenskapliga sätt som är möjligt.”

[14] Den skriftlärde sade, helt förlägen: ”Ja, – tyvärr alltför sant! Nu känns det som om jag inte skulle våga ställa en andra fråga alls. Det är svårt att fråga en man med så omfattande kunskap. Vi skulle helst vilja betala de hundra punden guld direkt – än att ställa fler frågor till dig! För med varje fråga avslöjar vi ju oss själva på nytt och hamnar i allt större förlägenhet inför folket, som säkerligen inte kommer att tiga om det.“

[15] Romaren sade: ”Det bekymrar mig föga! Vadet måste hållas, även om jorden skulle gå i spillror tillsammans med oss; därför måste du ställa mig de återstående frågorna! Fråga, så skall jag svara; ty först nu är jag riktigt stolt över att vara romare!”

[16] Här slog de sju tempeltjänarna sina huvuden ihop och överlade om vad de vidare skulle fråga romaren om.

88. Höga visan

[1] Efter en längre stunds överläggning sinsemellan kom de på tanken att fråga romaren hur mycket sand det finns i havet och hur mycket gräs det finns på jorden.

[2] Romaren sade: ”Endast dårar, och aldrig tänkande och förnuftiga människor, kan ställa en sådan fråga – en fråga vars numeriskt exakta svar för evigt kommer att förbli främmande och helt okänt för dem själva, och också måste förbli så. För det första därför att själva räknandet, av mycket lättförståeliga skäl, är fullständigt omöjligt för varje dödlig människa. För det andra: även om det till exempel vore möjligt att räkna allt gräs på jorden, så har vi ännu inget tal som vi känner till som skulle kunna uttrycka den oerhörda mängden gräs på hela jorden. Och för det tredje: även om jag genom en nästan oändlig sammanslagning av de största tal och siffror som vi känner till skulle ange mängden sand i havet och mängden gräs på jorden, så frågar jag er: Vem skulle kunna säga att jag har angivit detta oändligt stora tal för högt eller för lågt?

Och om någon säger det, så är jag, som romare – utrustad av kejsaren med hög myndighet och stor statlig makt – fullt berättigad att av den som motsäger mig kräva ett fullständigt matematiskt motbevis på liv och död. Men ett sådant skulle ingen människa kunna ge mig, utan endast Gud; ty människan skulle först, i närvaro av många vittnen, behöva räkna sanden och gräset – vilket är helt omöjligt, både på grund av naturens förhållanden och människans begränsade livstid. Därför skulle ni inte ens på tusen och åter tusen år kunna komma med något giltigt motbevis mot mig.

[3] Varför då en sådan löjlig fråga, som till och med sparvarna på taket måste kunna inse är meningslös? Ni kan bara fråga mig om sådant där ni själva har en säker kunskap och åtminstone kan anta att jag möjligen inte känner till det. Men med sådana frågor, där jag kan svara vad jag vill och där ni aldrig kan bevisa att mitt svar är felaktigt, besegrar jag er ju alltid allra lättast! Ni har alltså med er andra fråga misslyckats ännu mer än med den första; ge mig därför nu en tredje, men förnuftig fråga!”

[4] Här började folket jubla över den skriftlärdes dumhet och prisa romaren för hans nyktra och klara förstånd. Men romaren bad folket att vara stilla, eftersom han ännu inte var färdig. När han hade talat färdigt kunde folket jubla så mycket de ville. Då blev folket åter tyst, och romaren begärde den tredje frågan.

[5] Efter en kort paus frågade den skriftlärde romaren och sade: ”Eftersom du alltså är så väl bevandrad i vår skrift, frågar jag dig om du känner till Salomos Höga Visa och vad den betyder.”

[6] Sade romaren: ”O ja! Denna sång har länge varit min favorit på grund av dess höga poesi och mystik. Hittills har jag visserligen inte helt förstått dess djupa mening; men nu när jag har funnit Den som den uteslutande syftar på, försäkrar jag er att det inte finns en enda vers i den som inte är lika klar för mig som solen vid ljusa middagen. Om det behagar er, kan jag genast här inför allt folket ge er ett prov på att jag nu verkligen förstår denna visa.”

[7] Här besinnade sig den skriftlärde att fråga romaren vidare; ty han märkte väl att romaren på ett mycket andligt sätt skulle komma att hänföra allt till Mig och till Min lära – som just är den nya kyrkan, vilken i Mig har funnit dess efterlängtade vän och har inbjudit Mig som gäst i kärlekens och livets hus.

[8] Därför sade den skriftlärde: ”Vi inser redan att vi även med denna fråga gjort ett felsteg och lämnar den frivilligt ogiltig. Eftersom vi ändå måste fråga dig, vill vi nu ge dig en annan fråga – och så blir detta din fjärde fråga.

[9] Vad är människans själ, och var i kroppen har den sitt säte? – Det är ju verkligen en ordentlig fråga, mot vilken man knappast kan invända något!“

[10] Romaren sade: ”Åh, absolut ingenting, och jag skall besvara den för er enligt själsläran och min egen erfarenhet, mycket noggrant och helt enligt sanningen, även om jag med säkerhet vet att ingen av er vet vad själen är och var i kroppen den bor!“

89. Agrikola talar om själen

[1] (Romaren:) ”Förstå, själen, som en andlig substans, är fullkomligt mänsklig, både i gestalt och i alla lemmar och delar av kroppen! Och vore den inte det, skulle den heller inte kunna använda kroppen på ett så fullkomligt sätt som möjligt. Själens händer finns i kroppens händer, dess fötter i kroppens fötter, och så vidare med alla delar av själen i motsvarande delar av kroppen. Blir kroppen sjuk någonstans, är själen närvarande i de sjuka kroppsdelarna och försöker med all kraft återställa dem till hälsa. Om detta inte lyckas, blir själen passiv där, och följden blir att den kroppsdel som drabbats framstår som nästan helt förlamad, känslolös och därmed inaktiv. Detta är en god och sann lärdom, både hos de gamla och de nya psykologerna. Men frågan är hur de fick reda på denna hemlighet. Den frågan är lätt att besvara.

[2] Först leder förnuftet en nykter tänkare till insikt; ty om själen verkligen är människans egentliga livsprincip i alla dess delar, måste den också vara närvarande i alla delar av kroppen, annars skulle vissa delar uppenbarligen inte ha något liv och vore lika döda som hela kroppen, om själen hade lämnat den. Eftersom hela kroppen är verksam, måste alltså själen som livets grund också finnas spridd genom hela kroppen. Och så är själen, redan utifrån de otvetydiga skälen hos en ren och sund människa, utan tvekan helt mänsklig i andlig substans och har sitt säte – nota bene – i hela kroppen.

[3] Men någon skulle kunna säga: ’Ja, detta låter ju ganska rimligt; men var finns de påtagliga bevisen, de som ensamma kan tjäna som hållbara vittnen för att dessa förnuftsgrunder är helt sanna?’

[4] Åh, även sådana påtagliga bevis har vi från de många erfarenheterna genom alla tider, länder och folk! Först gäller naturligtvis de som en sund och sanningsälskande människa själv har gjort, och därefter kan erfarenheterna hos många andra människor stödja den egna erfarenheten och bekräfta att den är sann. 

[5] Ni känner till den märkliga historien från Sagunto i Hispania. Min fars levande ande var helt och hållet mänsklig, precis som han var under sitt jordiska liv. Det bevisar att han som själ även i kroppen måste ha varit just det – fullständigt mänsklig med huvud, kropp, händer och fötter.

[6] Men detta var inte den enda erfarenheten på detta område. För flera år sedan var jag tvungen att resa till Egypten, och då gjorde jag följande mycket märkliga erfarenhet: Jag befann mig med de flesta av mina följeslagare på Sicilien, för att därifrån ta skeppet till Egypten. På morgonen steg vi ombord på vårt stora och stadiga skepp, som redan hade trotsat många stormar. Vi alla överlämnade oss med andakt och innerlighet under gudarnas beskydd, och jag i hemlighet även under den judiske Gudens beskydd, som jag hade lärt känna genom er skrift. När vi ville kasta loss, gick skeppet trots allt inte att få flytande. Jag lät genast allt noggrant undersökas, men man fann ingenting som på minsta sätt kunde hindra skeppet från att flyta. Därefter försökte man med alla tillgängliga krafter att få skeppet, som stod i mycket djupt vatten, att lämna land – men allt var förgäves. Jag, stående på däck med några av mina följeslagare, fulla av oro och irritation, såg upp och ner, fram och tillbaka och över bord i havet, för att kanske kunna upptäcka någon anledning till varför vår avresa hindrades.

[7] Då fick jag plötsligt syn på en vitklädd mansgestalt som gick fram och tillbaka vid havets strand och som fixerade vårt skepp med blicken utan att släppa det. Jag kallade till mig flera av mina följeslagare och uppmärksammade dem på gestalten. De trodde att det kanske var en strandtrollkarl och menade att man måste ge honom ett offer för att släppa skeppet. Vi steg därför i land och gick fram till gestalten, som stod där och betraktade oss med fast blick. När vi kom fram frågade jag modigt: ’Du håller fast mitt skepp med din trolldom. Av vilken anledning? Kräver du ett offer för att släppa skeppet? Tala, ty min resa till Egypten är brådskande!’

[8] Gestalten såg mig stadigt och allvarligt i ögonen och sade högt och tydligt: ’Jag är ingen trollkarl och kräver inget offer av dig. Men eftersom du anförtrodde dig åt judarnas Jehovas beskydd, har jag blivit sänd hit för att skydda dig från att gå under. Ty om du ger dig iväg i natt skulle skeppet bli havets rov vid den tredje timmen! Längs vattnet, tjugo timmars resa härifrån, kommer en våldsam storm att rasa. Ve den som träffas av dess vrede! Men i morgon kan du ge dig av, och då kommer din färd att fullbordas lyckligt.’

[9] Då frågade jag anden: ’Vem är du, och vad heter du?’

[10] Då svarade anden: ’Jag var din farfars far, var en hedervärd patricier och alltid god och rättvis mot alla, och därför är jag nu salig, om än ännu inte helt fulländad. Du kommer att uppleva stora ting på jorden. Men när det sker, tänk då på mig, jag som nu har uppenbarat detta för dig genom den ende sanne Gudens tillåtelse!’

[11] Därefter försvann anden, och vi stannade kvar på land.

[12] Detta var alltså en ande – eller den levande själen från en kropp som sedan länge hade dött och förgåtts – sedd av oss alla. Den hade fullständig mänsklig gestalt och talade tydliga ord till det bästa för mig, och den visade en viljekraft mot vilken all vår fysiska styrka framstod som ett rent intet. Denna händelse är fullständigt sann och kan bekräftas av de flesta av mina följeslagare här. – Men låt oss nu gå över till en annan upplevelse som vi hade i Övre Egypten!”

90. Kropp och själ

[1] (Romaren:) ”Vi kom till Memfis och fick där ett härbärge som den romerske översten och ståthållaren på platsen ordnade åt oss, nämligen i hans stora palats. Under de tre första dagarna såg vi oss omkring i staden, dess omgivningar och de gamla templen med deras anläggningar, vilka naturligtvis var av stort intresse för oss romare.

[2] På den tredje dagen, mycket tidigt på morgonen, märkte jag att något rörde sig i mitt stora sovrum. Även tjänarna som höll vakt hos mig lade märke till det. Jag frågade dem genast vad det var och vad det kunde betyda. Men tjänarna kände inte till något sådant och försäkrade att de aldrig tidigare hade sett något liknande. Det liknade ibland en skugga på väggen och ibland en dimma som steg upp från golvet i rummet och svävade fram och tillbaka, som om den rördes av ett svagt luftdrag. Att något skulle kunna börja brinna där var knappast möjligt, eftersom allt var av sten – till och med borden, sängarna och stolarna. Vi betraktade en stund detta märkliga naturspel i tyst stillhet, och var och en väntade med en viss ängslan på vad det till slut skulle bli av det.

[3] Det dröjde dock inte länge förrän detta skugg- och dimspel plötsligt försvann. Strax därefter hördes ett starkt ljud, och en helt ung kvinnogestalt visade sig – men med ett mycket sorgset utseende. Av hennes märkliga klädsel att döma liknade hon en forntida egyptiska.

[4] Jag fattade mod och frågade henne med stadig röst vem hon var och vad hon ville.

[5] I samma ögonblick reste sig gestalten och sade: ’Jag är en dotter till Sesostris, och mitt namn är Isia. Du är också av samma stam och kan befria mig från denna borg av elände och förtvivlan, där jag redan under lång tid har måst uppehålla mig på jorden. Ge mig kunskap om den ende sanne Guden! Endast Han kan befria mig från denna långa plåga; ty både dina och mina gudar är ingenting annat än döda tankar hos blinda människor.’

[6] Då sade jag: ’Vänd dig till judarnas Gud!’

[7] När jag hade sagt detta blev gestalten helt vit och försvann.

[8] Det övriga behöver vi här inte gå närmare in på. Denna gång var uppenbarelsen kvinnlig och liknade en ung kvinna på högst tjugotre år. Som en dotter till Sesostris har hon säkerligen en gång vandrat här på jorden i köttet, och det skulle vara märkligt om hon inte hade haft den största likhet med sin tidigare kroppsliga gestalt.

[9] Men just här ligger ju det fullständigt obestridliga beviset: att för det första har varje kroppslig människa en odödlig själ, och att denna under kroppens livstider bor i hela kroppen och, efter kroppens bortgång, behåller exakt samma gestalt som den en gång hade i kroppen. Ni har inte frågat något mer, och därför har jag heller inget ytterligare att tillägga.

[10] Men att själen just fyller hela människokroppen kan jag bevisa för er genom ett självupplevt faktum, så lyssna nu noga på mig!

[11] Jag kände en man i Rom som i ett slag hade förlorat en fot upp till knäleden, men som sedan blivit läkt. När jag frågade honom om han någonsin, på ett sätt som om han återupplevde känslan, märkte av den förlorade foten, och om det kändes som om lemmens frånvaro fortfarande var där, försäkrade mannen att det kändes som om han aldrig hade förlorat någon fot. Han hade i detta tillstånd flera gånger försökt sätta ner foten som om den fortfarande fanns, och hade därför flera gånger fallit hårt.

[12] Av denna sanna händelse kan man direkt dra slutsatsen att själen, för det första, genomtränger hela kroppen och inte förlorar någon del, även om kroppen skulle bli allvarligt skadad, och för det andra, att själen är odödlig och efter kroppens död fortsätter att leva och utvecklas vidare.

[13] Jag anser att jag nu har besvarat er fråga helt och fullständigt. Visst skulle jag kunna berätta många liknande exempel från forna tider och från alla folk vi känner till, men det skulle inte göra mitt svar mer sant. Därmed har jag också besvarat denna fråga på ett gott sätt, och ni kan nu ge mig er femte fråga! Vad säger ni?”

[14] Den skriftlärde sade: ”Att du har besvarat denna fjärde fråga på ett synnerligen gott sätt måste vi alla erkänna. Men vi medger också att vi inte längre kan ge dig någon fråga; du är en djupt lärd man, rik på erfarenheter, och vi skulle alla kunna gå i skola hos dig. Vad skulle vi mer kunna fråga dig om? Vi kommer att betala dig de hundra punden guld, och därmed får denna historia sitt slut.”

[15] Romaren sade: ”Mycket bra! Vi kan för tillfället låta denna historia vara, eftersom ni nu inser att vi romare inte är så dumma som ni brukar tro om oss. Ni har sett att vi prövar allt noggrant och behåller det som är gott och sant. Men nu, när ni väl är övertygade om detta, frågar jag er: Har jag då inte rätt, när jag kallar er de största dårar för att ni inte ville känna igen Gudamänniskan där, vad Han enligt min bedömning obestridligen är?” 

[16] Fariséerna sade: ”Käre och verkligen mycket vise vän! Vi vill göra det, och innerst inne är vi till och med övertygade om att denne galilé mycket väl kan vara den utlovade Messias och även är det; men här kan vi också citera ett av era gamla talesätt: Ultra posse nemo tenetur (man bör inte be mer av någon än han är kapabel till). Så är det med oss. Vi kan det inte på grund av vår ställning, som vi tyvärr innehar. Om vi öppet erkänner oss som Hans lärjungar, blir vi skoningslöst förbannade av templet och utkastade. Vart skall vi då ta vägen, vad skall vi göra, och vem skall ge oss mat och bostad?

[17] Ja, om man kunde leva som fåglarna i luften, då vore det alldeles lätt – att ta emot en lära som i sig själv är full av de renaste sanningar, men som står i full motsats till vår nuvarande judendom! Vi kan alltså bara för vår egen del ta emot och tro på detta i hemlighet. Offentligt måste vi däremot vara emot det, för annars skulle vi inte ha något att leva av och ingenstans att bo. Den som tänker på detta kommer nog att förstå vad vi kan göra och vad vi inte kan göra.”

[18] Romaren sade: ”Ert försvar är lika tomt och innehållslöst som ett utblåst ägg och har inte det minsta skäl som skulle kunna hindra er från att ta emot sanningen. Ty när ni nu vet och mycket väl inser vem denne Gudamänniska är, kan ni ändå omöjligen undra över vad ni skall äta, vad ni skall klä er i eller var ni skall bo. När den högste Gudens ande bor i Honom, den som har skapat himmel och jord och uppehåller och styr allt, och när varje andetag och varje hjärtslag beror på Honom, så kommer Han också att ge allt detta åt dem som tror på Honom och älskar Honom, allt som de behöver för sitt liv på jorden.

[19] Se nu på denna mängd människor här! De äter och dricker och är väl klädda. Även om de tidigare haft kläder, har de ändå inte den mat som de nu njuter av här. Även ni själva får nu dricka vin som aldrig förr runnit i en slang och äta bröd som aldrig bakats i en ugn. Om ni därmed måste övertygas, liksom vi romare, hur kan ni då komma med sådana tomma ursäkter?

[20] Men vad hjälper er slutligen er nuvarande ställning och er kroppsliga försörjning? Kommer det att säkra er det eviga livet? Vem skall i framtiden ta hand om era själar, om ni vänder er bort från Den som ensam kan göra det för er, såsom Han Själv så tydligt förklarade för er i templet i förmiddags, att den som tror på Honom aldrig någonsin skall erfara, känna eller smaka döden? Om ni nu enligt ert eget erkännande inser att Han är den store Löftesmannen, finns det då för er eller för någon annan det minsta giltiga skäl att inte öppet tro på Honom inför alla människor och leva efter Hans lära? – Har jag rätt eller inte?”

[21] Alla närvarande sade: ”Ja, du höge romare, du har helt rätt; ty så är det och så kommer det för evigt att vara! Lycklig är den som nu får se Herren och höra Hans gudomliga lära, såsom vi alla får detta lyckliga privilegium, vilket vi på intet sätt är värdiga!”

91. Att vända sig bort från världen

[1] Då sade Jag: ”Salig är också den som inte tar anstöt av Mig! Ni blinda fariséer säger: ’Om himlen är röd på kvällen, blir morgondagen vacker; men är morgonen röd, blir dagen mulen.’ Dessa tecken kan ni tolka; men hur kan det då komma sig att ni inte ser de stora tecken som ges er genom Mig? Ni ser dem visserligen, och ni förstår dem också, men på grund av er världslighet vill ni inte ta emot dem och hindrar även folket från att göra det. Så vill ni själva inte komma in i himmelriket, men hindrar även andra från att komma in; och därför kommer desto större fördömelse att drabba er i framtiden!

[2] Som när en blind stöter emot en sten, kan ingen anklaga honom för ett misstag. Men om en som ser gör det, är det uppenbart ett grovt misstag, ty han kunde ju se att stenen låg i vägen. På samma sätt är det ännu mer i andliga ting. Den som, på grund av sin själsliga blindhet, inte kan förstå de tecken och ord som Jag gör och talar, kommer inte att hållas ansvarig för det – men desto mer den som ser och ändå är fiende till sanningen! 

[3] Hos er fariséer och skriftlärda är det nu precis så. Ni inser mycket väl att Jag är den utlovade; men ni inser samtidigt också att er helt förstörda judendom inte kan bestå vid sidan av Min lära, eftersom ni nästan helt har upphävt Moses och profeterna och i stället har upprättat era egna stadgar – inte för att upprätta folket, än mindre änkor och faderlösa, utan för att undertrycka dem. Och eftersom ni gör detta och inte vänder om till Mig, så förblir er synd i er, och med den domen och döden! Sannerligen, med samma mått som ni nu mäter med, skall det en gång mätas upp igen åt er av Min sanne Fader!“

[4] En farisé, som tidigare varit helt otroende, sade: ”Mästare, det där var ett märkligt uttalande från dig! Kan det då aldrig bli så, att även vi hädanefter blir dina lärjungar?“

[5] Jag sade: ”Ni kan visserligen bli Mina lärjungar, men det sker inte så lätt som ni tror; ty den som vill bli Min lärjunge måste bryta helt med världen och inte låta sig lockas av dess frestelser. Ty hela världen är en ständig dom och ett evigt dödsrike! Den som älskar världen är varken lämplig eller duglig att bli en sann lärjunge till Mig; ty kärleken till världen grundas inte i liv, utan endast i dom och död. Jag behöver däremot inga döda, utan endast fullkomligt fria och levande lärjungar. Kan ni bli sådana, då får ni också stanna hos Mig!

[6] Ty Jag har inte kommit in i denna värld för att döma alla blinda och korttänkta människor, utan Jag har endast kommit för att söka det förlorade, att hela de sjuka, resa upp de böjda och frälsa alla fångna. Den Jag hjälper, honom ska också hjälp ges i evighet; men den som inte vill ta emot Min hjälp, honom kan ingen hjälpa, varken i himlen eller på jorden.

[7] Men här menar Jag inte Min egen personlighet, utan Min lära; ty denna är Guds rike, som nu har kommit nära er och som åt var och en som lever efter den skall skänka evigt liv. Sannerligen, Jag Själv skall döma ingen; men ordet, som Jag talar till er, skall döma er, liksom även sanningen dömer och tillintetgör lögnen!”

[8] Då sade den skriftlärde: ”Mästare, du har talat mycket väl och klokt, och så är det verkligen; men det finns ändå något som jag ännu inte riktigt kan vänja mig vid, och det är detta: Du sade att man inte skall älska världen, eftersom världen är dom och död. Visserligen är det i sig helt sant – men tänk på hur stor jorden är och hur många människor som lever här mot sin vilja! Vem kommer till dem och skänker dem tröst och ett evangelium från himlen? De växer upp vilda som ogräs på en hed och känner inget, vet inget. Skall då även sådana människor, som genom Guds allsmäktiga vilja har satts blinda på denna jord, inte fästa någon kärlek vid världen som bär och när dem?

[9] Vår judendom är ju redan nästan mer hedendom än sann judendom; hur är det då med de andra folken och människorna? För ingen människa kan, så långt vårt förnuft, vårt tänkande och vårt minne sträcker, göra något åt det faktum att hon har fötts helt utan egen vilja in i denna sannerligen dåliga och eländiga värld! Men när hon väl är här, blir hon från födseln ända till gravens kant ständigt plågad av allt möjligt som en människa kan plågas av. Och slutet blir en smärtsam och bitter död.

[10] Ja, om man bara tänker på det en aning, så uppstår omedelbart den mycket viktiga frågan: Varför är jag människa? Vem har satt mig i denna nödens dal, och varför?

[11] När människan betraktar hela sitt elände, är det verkligen inte konstigt om hon börjar söka runt i världen efter en plats där hon kan göra sitt öde en aning mer uthärdligt. Efter stor möda och mycket bekymmer lyckas hon slutligen finna en sådan plats, där det kan bli lite bättre och lugnare för de återstående livsögonblicken – men då kommer genast profeter och andra Guds budbärare och förkunnar Guds vrede, domen, döden och en mängd andra saker som verkligen inte är glädjande, och det mödosamt vunna fridens hörn är borta och förlorat.

[12] Ja, om människan redan från sin födelse hade ingått ett avtal med Gud om under vilka villkor hon skulle leva i denna värld, då skulle allt naturligtvis ha varit helt annorlunda! Men istället föds man helt naken, blind och nästan helt medvetslös in i världen och blir genast utsatt för alla möjliga plågor. Och när man efter många lidanden och motgångar slutligen blivit en vuxen människa – säg, med en fullt frisk kropp och kanske med möjlighet att ibland unna sig en glad dag – då regnar det redan från alla håll arméer av lagar i alla möjliga former över en, och den glada dagen är slut! Ty om jag utnyttjar den, då har jag brutit mot en mängd lagar, vilket senare sätter det plågsamt aktiva samvetet i full rörelse; men om jag däremot förhåller mig till lagarna, ja, då finns det inte längre någon glad dag alls! Ja, varför är det så?

[13] Jag tror nu verkligen att du är den som helt och fullt kan hjälpa oss; men vad händer med alla de otaliga andra människor som lever på jorden? Vem skall hjälpa dem? Och varför har inte vi judar, greker och romare fått hjälp tidigare?”

92. Gudomlig vägledning

[1] Jag säger: Hör nu, hur mänskligheten på denna jord skall behandlas, det vet bara Den som skapat den, och det vet Han bäst av alla! Och Han har aldrig, inte ens en enda dag, låtit människor sakna allt möjligt inflytande från de högsta livshimlarna, för att visa människorna de rätta vägarna att vandra på, så att de lätt kan nå det mål som Gud satt för dem. Men när människorna ständigt låtit sig lockas av världens sötma och dess falska och flyktiga lockelser, och gång på gång avfallit från Gud och tillbett den gyllene kalven och världens Mammon – som de i sin blinda föreställningsvärld och tomma fantasi själva upphöjt till stort värde – kan då Gud hållas ansvarig, när människorna förkastar Hans lärosatser och råd och i stället skapar egna lagar, genom vilka de hela tiden ökar sitt ägande av den fördärvliga Mammon?!

[2] Har inte Gud, synligt genom Moses, visat er allt i minsta detalj från Sin oändliga skapelserikedom – hur och varför allt är som det är, just för människan på denna jord? Har inte Gud visat vad människan på jorden är, och vad hon slutligen skall bli? Moses har noggrant visat er grunden till hela materiens skapelse och tydligt visat varför varje själ måste genomgå köttets väg, för att efter att ha lämnat kroppen kunna bli en självständig ande, helt lik Gud, och därigenom närma sig Gud.

[3] Allt detta har Gud redan i de äldsta tiderna upprepade gånger visat människorna – Adam, Set, Enos, Kenan, Henok, Lamek, Noa och därifrån vidare ända till Abraham, Isak och Jakob. Han bodde ofta personligen bland dem och lärde dem att vandra på frälsningens rätta vägar. Varför har ni människor förkastat allt detta och satt er världsliga visdom före de gudomliga uppenbarelserna?

[4] Vem var Melkisedek, den ende högste prästen, kung av Salem? Var finns hans läror och de visaste och mest kärleksfulla lagar han gav till alla människor? Se, era fäder har förintat dem!

[5] Moses hade i sina stora sjätte och sjunde böcker återgett allt det förlorade, och ni har åter dolt det för folket och istället gett dem exkrementer.

[6] Om hela mänskligheten nu är i olycka på grund av de själviska prästerna och andra maktlystna människor, kan Gud då hållas ansvarig?!

[7] Gud gav människan fri vilja, för att människan fritt och självständigt skall kunna handla; men Gud gav också människan förnuft och förstånd, så att hon kan förstå och begripa Guds råd och lagar, och Han har även skänkt kraften att följa dem. Men om en människa trots detta låter sig styras av världen och inte vill lyda Guds råd, är det då inte hennes eget fel, att hon på grund av sitt eget handlande blir okunnig om Guds ordning, och faller från en olycka till en annan?!

[8] Men eftersom det nu hade blivit alltför illa och mörkt bland människorna, kom Jag Själv återigen till er som den gamle Melkisedek, till och med i köttet, precis som Jag redan hade låtit alla profeter förkunna långt i förväg.

[9] Jag är nu här för att åter leda människorna på ljusets och livets sanna väg, och Jag lär och visar tecken, så att ni skall tro att det är Jag! – Men ni tror inte, och ni hindrar även andra människor från att tro, så att de skulle bli saliga och fullkomligt lyckliga! Vem bär då skulden för att ni, tillsammans med ert blinda följe, förblir i fördärvet? Inte Jag, verkligen inte! Och det kommer ni själva att få skriva i er skuldbok, när det i framtiden går tusen gånger värre för er än nu!

[10] Romaren har visat er den verkliga orsaken till att ni inte vill tro att Jag är den utlovade Messias. Men Jag säger er än en gång: Den som tror på Mig skall ha det eviga livet, och strömmar av levande vatten skall flyta ut från hans innersta väsen; den som däremot inte tror skall inte ha det eviga livet inom sig, utan endast världens död och allt domslut! Men Jag tvingar Mig inte på någon, utan lämnar allt åt var och ens friaste vilja.

[11] Men eftersom Jag redan har kommit till denna värld i köttet för allas människors frälsning, måste Jag ju ändå låta er få veta att Jag är här, så att ni inte återigen kan säga att ingen har visat er detta, och att Gud visserligen har skapat människorna och låtit dem födas av kvinnorna, men sedan inte bryr sig om dem och alltid låter dem lida.

[12] Jag är nu här för att hjälpa alla människor och sänder Mina änglar, till alla jordens folk för att de skall undervisa deras vise på rätt sätt. Den som vänder sig till detta skall inte gå förlorad, även om han befinner sig långt härifrån. Men ingen skall tvingas till det. Jag har nu sagt er detta, så att ni vet att Jag är här och varför. Ni däremot kan nu göra vad ni vill.”

[13] Farisén sade till sina egna: ”Vad skall vi göra? Människan talar mäktigt, och mycket många tror på honom. Vi kan inte säga: ’Han är det!’ – men heller inte säga: ’Han är det inte!’ Min åsikt vore att vi först skall undersöka Skriften noga. Stämmer allt med honom, då kan vi inte annat än helt och fullt tro på honom; stämmer det däremot inte, så förblir vi som vi är! Vad tror ni om det?“

[14] Den skriftlärde sade: ”Då får vi mycket att göra; ty Skriften är stor och svår att förstå för oss. Vi kommer ändå att få ut föga av den för egen del! Jag tycker att vi bör stanna längre hos honom och särskilt hos hans lärjungar, och samtala med dem om allt de från början hört och sett av honom. Och det kommer att ge ett mycket bättre bevis om honom än alla våra obegripliga böcker. Jag lutar redan mer åt tron på honom än åt motsatsen! – Vad säger ni andra om det?“

[15] En av de tidiga troende sade: ”Med tron själv skulle det för mig inte finnas något hinder längre; men hur skall vi göra oss fria från templet? Det är en helt annan fråga, som sannolikt är svårare att besvara än någon annan!“

[16] Då sade romaren: ”Om det inte är något annat som bekymrar er än just detta, så menar jag att det nog lätt kan ordnas. Såvitt jag vet sänder templet ständigt ut erfarna präster över hela världen för att vinna nya trosanhängare. Om ni säger till era överordnade att ni blivit uppmanade till detta av mig, Agrikola, så kommer säkert ingen att motsätta sig det, och man kommer att låta er gå. – Vad anser ni om det?“

[17] Då sade den skriftlärde: ”Det låter som ett gott förslag, och vi skall göra ett försök. Men om översteprästen inte går med på det – vad gör vi då?“

[18] Då sade romaren: ”Då kommer jag att kräva det av honom med min kejserliga fullmakt, och er överstepräst kommer då inte längre att ha något att invända!“

[19] Med detta var alla nöjda – men en av fariséerna frågade ändå om de hundra punden guld.

[20] Men romaren sade: ”Om ni följer mig är ni fria!“

[20] Med detta var alla nöjda och gick till lärjungarna, samtalade med dem om olika saker och blev därigenom ännu mer styrkta i sin tro.

93. Ren och oren mat

[1] Medan några av fariséerna höll sig till lärjungarna och samtalade med dem, talade Jag med Lasarus och hans värdshusvärd om helt vardagliga, jordiska ting. Men de många tullindrivarna som var närvarande, tillsammans med sitt följe, lyssnade noga på allt vad Jag sade till Lasarus och hans värdshusvärd, och fann där mycket som de kunde ha god nytta av i sitt jordbruk och i sin boskapsskötsel.

[2] Jag gjorde dem uppmärksamma på många rotfrukter, som de med hjälp av Min beskrivning väl kunde känna igen, odla och sedan tillreda för föda. Likaså lärde Jag dem hur de skulle tillaga köttet av svin, hjortar, rådjur, gemser, gaseller, vilda och tama harar samt en mängd fåglar, så att de kunde äta det utan att det skadade dem. Jag visade dem också hur och vid vilken tid man lättast kunde fånga och fälla dessa djur, samt hur deras kött kunde saltas, marineras och rökas på rätt sätt för att kunna bevaras till nödvändig föda under längre tid.

[3] Detta hörde också romarna, och vår Agrikola kom fram till Mig från sitt bord och sade: ”Herre och Mästare, jag har också tagit del av denna undervisning och känt stor glädje över att Du har undervisat oss även i dessa ting!  Se, vi brukar ge förbrytare i fängelserna flod- och havskräftor som föda. Dessa djur kokas, när man kan få tag i dem, i saltat vatten med tillsats av timjan. När de blir röda, är de också tillräckligt kokta. När de så har tillagats, serveras de åt de dömda. Till en början var det, som man vet, endast den stora hungern som drev dem att äta denna mat; men med tiden fann de den mycket välsmakande, och de blev därigenom helt igenom friska, såg bättre ut för varje dag, och till slut såg var och en fram emot kräftorna. Men de som hade avtjänat sitt straff åt därefter nästan inget annat än kräftor, när de bara kunde få tag i sådana. – Vad säger Du om sådan föda? Skulle den också kunna rekommenderas för andra människor?“

[4] Jag sade: ”Åh, visst – men endast under de särskilda månader som ni känner till, och då måste de vara färska och levande, vilket säger sig självt! Tillagningssättet är helt gott. Flodkräftorna är dock bättre än havskräftorna.“

[5] Med det var Agrikola helt nöjd.

[6] Men några av lärjungarna började samtala sinsemellan och sade: ”Se på vår Herre och Mästare! Om sådana ting har Han inte talat på länge! Hur kan det nu behaga Honom nu?“

[7] Men även fariséerna, som samtalade med de äldre lärjungarna om Mig, lade märke till Mitt tal, skakade på huvudet och sade: ”Hur kan Han nu tala emot Mose stadgar, och romarna säger inget till Honom, fastän de ju tydligt påpekade för oss att vi hade förkastat Mose stadgar och satt våra egna i deras ställe! Vet Han inte vad Moses har föreskrivit, och att kött från orena djur redan då gör människan oren, även om man bara rör vid det? Tillredning hit och tillredning dit! Vad som är orent förblir orent även vid den bästa tillredning och orenar den som äter det! Ha, märkligt av Honom att tala på detta sätt!“

[8] Jakob sade i hemlighet till Mig: ”Herre, hör Du inte hur fariséerna berömmer Dig? Säg något emot dem!“

[9] Jag sade: ”Vad bryr Jag Mig om de blinda fariséernas tal! De är blinda ledare för de blinda. Men när en blind leder en annan, då faller båda i diket, och ingen kan hjälpa den andre. Så bry er inte om deras tal!“

[10] Men även fariséerna hörde detta, och de började nu fråga varandra om Jag kanske också menade dem, eftersom de ju hade blivit troende.

[11] Men Jag reste Mig upp och sade till dem: ”Ja, Jag menade även sådana som ni! Ni blinda dårar! Det som går in i munnen och genom munnen ner i kroppen och sedan lämnar kroppen på naturlig väg, det orenar inte människan; men det som kommer från hjärtat genom munnen som onda tankar, dåligt och oanständigt tal, smädelse, mened, alla slags lögner, bedrägeri, avund, girighet, otukt, hor och äktenskapsbrott, samt överätning och glupskhet, även med era rena måltider, det orenar hela människan!

[12]  Slå upp i Skriften, så skall ni finna varför Moses föreskrev att endast njuta av ren mat! Detta gjorde han på grund av er alltför stora köttlystnad och er ohämmade sinnlighet och åtrå. Men Jag säger nu att för den som är ren i hjärtat är även allt annat rent, medan för den orene är även allt annat orent.

[13] Det som du äter eller dricker för det nödvändiga stärkandet av din kropp kan varken göra dig salig eller osalig, utan endast det du tror och det du gör! Om du tror felaktigt, kan du inte handla rätt eller göra något sant och gott; för sanningen är då inte i dig. Men därför kommer inte din själ att bli kvar i domen; för då skulle alla hedningar gå förlorade, vilket inte alls är fallet! Men när du hör sanningen och även förstår den, men ändå handlar efter din falskhet, då kommer sanningen att döma dig, men knappast till liv, utan till själens död! Ty såsom ljuset är nattens död, så är också sanningen lögnens och falskhetens död. När nu själens dag har kommit, hur vill du då återvända till domens och dödens natt?!”

[14] Den skriftlärde sade: ”Mästare, jag vet redan att du talar sanning; men du har ändå anklagat oss för att vi upphävde Mose lagar och satte andra i deras ställe! Och se, det bestrider vi inte, ty det är verkligen så; men om du nu tillåter alla judar att även äta köttet från de djur som Moses betecknade som orena under viss tillagning, då upphäver ju även du i denna punkt Mose stadga, såsom du själv heller aldrig riktigt strikt följt den, då du även på sabbaterna helade de sjuka! Ty det står skrivet: ’Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde skall du hålla helig och viga åt Gud, Herren!’ Med vilken rätt gör du då själv detta?“

[15] Jag sade: ”Om Jag är Den, som Jag har kommit till denna värld som, då handlar Jag nu med precis samma rätt som Fadern, som är i Mig, en gång hade när Han gav Moses lagarna i öknen åt er judar. Men Jag upphäver, som du menar, på intet sätt Mose lag; nej, Jag Själv uppfyller lagen i alla dess punkter. Jag visar er bara er bristande förståelse i hur ni bedömer profetens lagar. Ni håller fast vid bokstaven som dödar och känner inte anden som ger liv. Men Jag uppenbarar nu den livgivande anden; hur kan du då påstå att Jag upphäver Mose lag?

[16] Ni paragrafryttare, ni silar myggor med era bokstäver men sväljer kameler; ty om ni håller så orubbligt fast vid bokstaven i Mose stadgar, hur kan ni då ge de rika judarna dispens och straffbefrielse mot stora summor pengar och andra offer?!

[17] Ni själva äter till och med syrat bröd på sabbaten, äter vilda fåglar och ger till och med era apostlar tillåtelse att äta allt som människor äter i vilket land som helst. Men ni gör detta för er egen jordiska vinning och bryter därigenom lagen; Jag däremot råder nu människorna till detta av ren kärlek och barmhärtighet och kräver inget offer för en sådan eftergift, och upphäver därför inte Mose lag! Ty när en människa, då hon hungrar, mättar sin kropp med vilken ätbar föda som helst, syndar hon inte mot någon av Mose lagar. Men om en jude äter kött av orena eller kvävda djur, av rent frosseri och för fåfäng smaknjutnings skull, till förargelse för sina medmänniskor, fast han har tillräckligt med kött från sådana djur som betecknas som rena, då syndar han, eftersom han har väckt anstöt hos sina svagare medmänniskor.

[18] Jag säger därmed inte något annat än detta: I nödfall kan människan också äta köttet av alla de djur som Jag har nämnt och behöver därför inte ha några samvetskval; men hon skall först tillreda dem så som Jag tidigare har visat, och då skall de inte skada henne! Men blodet, särskilt från kvävda djur, skall ingen människa äta, eftersom många onda andar (gifter) är dolda däri! Ni vet detta väl, och ändå äter ni i hemlighet köttet av kvävda höns, kalvar och lamm, eftersom ni tycker att det smakar bättre och gör er berusade och liderliga och till slut helt känslolösa.

[19] Tänk först på er själva och vad ni gör; först därefter kan ni säga till Mig om Jag upphäver Mose lag! Hur kan du säga till din nästa: ’Kom, så skall jag ta bort flisan ur ditt öga’, när du själv har en bjälke i ditt eget öga?! Dåre! Ta först bort bjälken ur ditt eget öga; först därefter kan du se klart nog att ta bort flisan ur din nästas öga! Var och en må först sopa rent framför sin egen dörr; först därefter må han gå till sin granne och säga: ’Nu är det rent framför min dörr; om du vill, skall jag också sopa din farstu, så att de förbipasserande inte tar anstöt av vår smuts.”

94. Rätt sabbatsfirande

[1] (Herren:) ”Så som det förhåller sig med ätandet av köttet från orena djur, så förhåller det sig på ett hår när också med sabbaten. För det första är varje dag en Herrens dag, och den rätta människan skall göra gott varje dag, inte bara på sabbaten! Och för det andra står det endast skrivet att man skall helga denna dag och inte i onödan utföra tunga, träldomsartade arbeten på den; men att man på sabbaten inte heller skulle få göra goda gärningar – om detta står det inte en enda stavelse i hela Moses!

[2] If the prophet says: ‘Without need and official admission,

you should not perform any hard, laborious work on a Sabbath’,

how is it that you say that I desecrate the Sabbath, if I on such a

day heal a sick person without remuneration? You yourself give

food on a Sabbath to the ox and guide the donkey together with

the cow and sheep and goat to the drinking trough! Would you

let drown the ox or donkey in the well, if it falls into the well on

a Sabbath? However, if you do such to your domestic animals,

why should one not help a person on a Sabbath? Is a person not

worth more than an animal?!

[2] Men om profeten säger: ’Utan nöd och rättmätigt tillstånd skall du inte utföra något tungt, träldomsartat arbete på sabbaten!’, hur kan ni då säga att Jag vanhelgar sabbaten, när Jag på en sådan dag botar en sjuk utan ersättning? Ger ni inte själva er oxe foder på sabbaten och för er åsna, liksom era nötboskap och får och getter, till vatten? Och låter ni väl er oxe eller åsna drunkna i cisternen, om den skulle falla i på en sabbat?

Om ni alltså gör sådant för era husdjur, varför skulle man då inte få hjälpa en människa på sabbaten? Är inte en människa mer värd än ett djur?!

[3] Åh ni blinda dårar! Hur långt har ni inte avlägsnat er från sanningen! Ja, om er är det sant som det står skrivet: ’Se, detta folk ärar Mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån Mig!’

[4] Säg Mig: Om en människa kommer till er och säger: ’Jag har mycket arbete med min skörd, och tiden är mogen! Om jag får använda sabbaten, så vill jag offra det tredubbla tiondet, en gödd oxe och tre feta kalvar!’ – då går ni och skriver ett fribrev åt honom, så att han med detta också kan leja arbetare för sabbaten. Är inte detta en större vanhelgelse av sabbaten än om man hjälper en sjuk på en sabbat?!

[5] På en sabbat skall man före solnedgången varken bryta bröd eller äta; men om ni i era kammare hela dagen – även när det är sabbat – frossar och festar och mot betalning tillåter även andra att göra det – men inte den fattige, eftersom han inte kan betala –, säg: är inte detta en gudlös vanhelgelse av sabbaten?!

[6] Vidare frågar Jag: Varför har ni då förklarat Mose sjätte och sjunde bok som en inskjutning och förkastat dem, liksom även den profetiska bilagan? Och ändå skulle allt detta ha varit en lysande vägledning för var och en, som i allra klaraste ljus hade visat vad man bör göra i alla möjliga situationer. I stället har ni blivit försedda med en kabbala, som härstammar från den gamle Horus i Egypten. Denna, liksom den gamle Horus, förstår ni inte, och Moses och profeterna, åt vilka ni rest stenmonument och som era fäder stenat, vill ni inte förstå, utan ni lär folket att de endast behöver vörda och dyrka dessa skrifter högt – så är det tillräckligt. Är inte detta mer en vanhelgelse av sabbaten än att Jag botar en sjuk person på en sabbat?!

[7] Jag är den Jag är, och Jag är också sabbatens Herre! Och därför säger Jag: Jag gläder Mig inte åt den sabbat som ni har gjort den till, och Jag gör också vad Jag vill på sabbaten, såsom Jag även på sabbaten – säger Herren – låter solen gå upp och ned, låter floderna flyta, låter vindar och stormar gå, låter månen och stjärnorna följa sina förutbestämda banor, låter gräset växa och den söta saften mogna i druvan! Då allt detta står under Min allra högsta makt, skulle Jag då behöva fråga er vad Jag skall göra på en sabbat?! – Tala nu och ge ett giltigt och förnuftigt svar!“

95. Fariséns svar

[1] Efter detta Mitt svar visste den skriftlärde inte vad han skulle svara Mig; ty å ena sidan kände han sig alltför sårad, och å andra sidan jublade folket högt över detta Mitt mäktiga svar. Så var nu dessa sju tempeltjänare som fastspikade vid marken, och ingen av dem förmådde säga ett enda förnuftigt ord. Dessutom var de i hemlighet mycket förbittrade på Mig, eftersom Jag utan någon som helst hänsyn hade sagt dem hela sanningen rakt i ansiktet på dem.

[2] Men efter en stund tog sig farisén samman igen och sade: ”Men Herre och Mästare, det Du nu sagt oss, det har vi vetat länge! Att vi inte kunde handla annorlunda, det måste ju också vara klart för Dig! Du kunde säga oss allt detta och ännu mer, och vi skulle inte göra någon stor sak av det, men på ett annat sätt! Men Du framställer saken just så, som om vi själva hade förkastat de sista Moseböckerna och steningen av profeterna hade utförts av oss! Om Du själv hade varit bland oss fysiskt med Din kropp, skulle det aldrig ha gått så långt; nu har Du plötsligt kommit, och allt detta har redan gått över alla gränser – och vi kan ändå inte ändra allt detta från idag till imorgon! Vad räknas väl vi sju mot femtusen av våra egna?!

[3] Vi för vår del kommer framöver inte att ha mycket att göra i templet; men det är ändå inte bara vårt fel att allting står så illa och dåligt till. Säg, vad skulle vi nu göra i förhållande till templet annat än att på ett gott sätt vända det ryggen? Ty om vi i morgon börjar tala för Din sanna och goda sak, så blir vi stenade imorgon, och Din sak skulle därigenom inte vinna något; men om vi enligt romarens åsikt under någon förevändning vänder Jerusalem och dess falska läror ryggen för alltid, så anser jag, att vi ändå gör allt vad vi kan göra i vår nuvarande ställning som svaga dödliga människor för mottagandet av Din lära, och mer kan Du Själv som Gud inte begära av oss! Ge oss Din vilja och allmakt, så skall vi snart sköta vårt förhållande till templet på rätt sätt! Men att Du nu förklarar oss, som vill tro på Dig, för obeskrivligt dåliga, falska och onda, det finner åtminstone jag inte särskilt lovvärt!“

[4] Jag sade: ”Mina kära, för de blinda är det svårt att skriva och för de döva svårt att predika! När Jag alltså för er förbättring ställer er sak inför era ögon, fast den står er så nära, menar Jag då er som personer? Nej, det Jag visar är andan i ert tempelarbete, och den angår inte bara er utan alla judar.

[5] Sanningen är andens sol, och den måste lysa rent och utan alla hövlighetens moln över alla människor! Men den upplysta molnskyn är ingen sol, och en dåraktig hövlighet är lika med en förskönad lögn, som inte kan föra någon till hans själs sanna frälsning. Därför skall var och en tala sanningen öppet, om han vill vara till nytta; ty med en halv sanning blir ingen hjälpt! Hos Mig finns inget förbehåll och ingen skonsamhet, utan endast kärlek och ljus! Och vore Jag inte så sannfärdig som Jag är, var vore då himlen och denna jord, och var och vad vore ni människor?! Jag har inte kommit för att smickra människorna, utan för att lära dem sanningen och genom sanningen ge dem det eviga livet. Och till detta duger varken förbehåll eller skonsamhet. – Betänk därför detta först, och säg sedan om Jag har varit hård mot er!”

[6] Farisén sade: ”Ja, Du har helt rätt i detta, och människorna är inte värda Din kärlek och kan från och med nu aldrig tacka Dig nog för att Du har kommit till dem i köttet för att ge dem det rätta ljuset och visa dem den sanna vägen till det eviga livet. Men en sak finns det ändå som vi människor måste anmärka i förhållande till Dig, och det är detta: Sådan som Du nu är, har Du aldrig tidigare varit bland människorna och Du har lärt dem att känna igen Dig, Din vilja och deras syfte. Det har alltid funnits människor med stor erfarenhet och andlig ingivelse – så kallade profeter – som har sagt sig vara gripna av Din ande; och det var inte de som talade, utan Din ande genom deras mun. De bekräftade ofta sina ord med tecken av de mest ovanliga slag, såsom man läser i skrifterna; men de var ändå människor och måste dö, fastän de ofta talade och skrev om det eviga livet. Inte ens Moses var undantagen från detta. Endast om Elias säger Skriften att han for upp till himlen i en eldvagn och lämnade sin mantel åt sin lärjunge Elisha. Men denna berättelse förefaller ändå något svår att tro på och kan inte tjäna som norm, eftersom man varken förr eller senare har erfarit något liknande hos ens de största vise männen.

[7] Men eftersom alla dessa profeter har dött och ingen människa efter deras död längre kunnat få något besked från dem, började människorna så småningom att alltmer tvivla på att själen lever vidare efter kroppens död, och till sist skapade de sig själva en bekvämare levnadsregel än den som profeterna hade infört och stadgat.

[8] När sedan åter en profet uppstod bland folket och sade att Gud talade genom honom, blev man bara förargad och sade till honom: ’Bevisa först att du är odödlig, liksom Elias!’ eller: ’Kalla tillbaka de sedan länge döda fäderna och profeterna, så att vi får se dem och de kan ge oss ett levande vittnesbörd – för det första att det verkligen finns ett liv efter döden och hur det är, och för det andra att du är en sann profet!

Kan du inte ge oss detta bevis, så tror vi dig lika lite som vi nu och framdeles har trott och kommer att tro de gamla profeterna; ty de har dött, liksom även du skall dö, och ingen har efter deras död någonsin mer fått något besked från dem. Vi har visserligen bevarat deras skrifter, men den omättliga jorden har slukat dem. Vad gagnar oss då deras skrifter, fyllda av läror om det eviga livet, om de som lärare efter sin död inte kan ge oss det säkraste bevis på att deras läror är sanna?!’

[9] Se, Herre och Mästare, så har människorna med tiden börjat tänka och också handla, och de har dödat profeterna när dessa som vanligt inte sluta att förkunna för dem olika slags straff från Gud! Varför har det då inte tillåtits att en avliden profet ibland återkommer till denna jord och genom sitt uppträdande vittnar om det han lärde ut i köttet på jorden? Och varför räknas människornas otro ständigt dem till skuld?

[10] Om bara någon kom en enda gång – visserligen på ett sådant sätt att man tydligt måste känna igen honom som den han var på jorden i köttet – då skulle tron befästas, och människorna skulle också säkert leva efter hans lära. Men detta har, såvitt vi vet, ännu aldrig skett, och därför är det också helt naturligt att människorna blir tveksamma och otroende. Att templet nu, och sedan länge tillbaka, nästan helt har blivit antimoséiskt, beror huvudsakligen på det jag nyss har sagt, liksom också på att sadducéerna, som har skilt sig från oss, öppet inte längre tror på själens odödlighet. Och vem kan, strängt taget, av förnuftiga skäl ge dem orätt?

Så är alltså tempelmännen egentligen inte ensamma skyldiga till det onda som nu råder i templet, utan även den gamla bristen på bevis på ett liv efter kroppens död. Saknas fasta och säkra bevis för detta, faller också tron på Gud bort av sig själv; och även om man fortfarande tror på Guds existens, så saknar man ändå sann vördnad och kärlek till Honom och betraktar Hans bud, som givits människorna, som en mänsklig uppfinning, som kanske en gång passade för dåtidens levnadsförhållanden, men som för nutiden knappast längre är tillämplig.

Jag säger inte detta för att vilja urskulda oss eller templet; men det är inte heller någon osanning att det har varit så och ännu är så.

[11] Du, Herre och Mästare, utrustad med hela Guds andes fullhet, är för oss naturligtvis det starkaste beviset och borgensmannen för själens eviga liv efter döden; men förutom oss finns det otaliga människor som alltid kommer att sakna detta mäktiga bevis. Kan det då räknas dem till skuld, om de inte tror på ett evigt liv efter kroppens död och kanske tillber solen eller elden som en gudom? Skulle det då inte vara möjligt att åtminstone de avlidna föräldrarna kom till sina barn och sade dem vad de har att vänta efter kroppens bortgång, vad själen är och hur den ser ut?

[12] Men något sådant sker inte, och därför blir allt som sägs om livet bortom detta till en slags fabel, som endast en enfaldig människa kan tro på, men som en djupare tänkande aldrig helt kan anta som sanning! Och vi präster gör till och med något gott, när vi håller folket i största möjliga okunnighet och förevisar för dem allehanda skådespel som doftar av den andra sidan, med stor prakt och allvar. Ty om vi gav folket en djupare förståelse, så skulle det snart vara slut med judendomen, och människorna skulle snart befinna sig i ett obeskrivligt fasansfullt tillstånd.

[13] Vi präster håller ensamma folket i schack och får dem att flitigt bruka jorden och ge oss tiondet i rätt tid – och de är nöjda med det. Men visst tar denna nöjdhet snart slut, när oinbjudna profeter ständigt uppträder bland folket och hetsar dem mot oss. Jag menar här inte Dig, Herre och Mästare, ty Du är ingen profet, utan Herren själv; jag menar bara sådana profeter som jag nämnt tidigare.

[14] Har jag nu talat rätt och belyst vår trossak sådan den är, i sanningens ljus eller inte? Jag kommer att vara tacksam mot alla för varje bättre och sannare undervisning; ty det är alls inget skämt att ständigt tänka på döden och på den säkra och eviga förintelsen, mot vilken ingen i hela världen kan visa något motbevis. Allt dör och förgår och kommer inte igen. Till och med stenen vittrar bort och förvandlas till flyktigt stoft, ur vilket ingen hård sten mer kan uppstå, liksom ingen människa någonsin kommer att uppstå ur graven på någon yttersta dag, även om vi måste undervisa folket detta! – Jag har talat.”

96. Andarnas inflytande och kontakt med livet efter detta

[1] Jag sade: ”Nu har du visserligen talat, och med ett sådant tal skulle du ha väckt stor uppmärksamhet i en skola av sadducéer, stoiker och epikuréer; men här har du bedömt precis som en blind om ljuset och färgerna, och som en döv om harmonin i en välstämd harpa.

[2] Själens liv kan varken en människa eller ännu mindre en redan avliden ande visa dig eller bevisa för dig. Det måste du finna inom dig själv; och detta är inte möjligt på något annat sätt än genom den sanna kärleken till Gud och genom kärleken till din nästa.

[3] Du menade att en återkomst av en redan avskild själ i hög grad skulle stärka tron på själens odödlighet och tron på Gud, och Jag säger dig att du där sitter fast i en i grunden helt felaktig uppfattning! För det första har en avskild själ på den andra sidan mer än nog att göra för sig själv och för sina närmaste där, och har därför på sätt och vis inte alltför mycket tid att gång på gång visa sig för de köttsliga människorna i en kropp som den tillfälligt har tagit sig ur jordens luft, för att lära dem hur det är och ser ut på den andra sidan. Och för det andra kan varje fullkomlig ande ändå, utan att inskränka på människans fria vilja, påverka människorna på bästa sätt; och en sådan osynlig påverkan är för människan långt mer välgörande än om en avskild ande vore synlig och hörbar. Ty när en god och redan mycket upplyst ande lägger goda och ädla tankar och känslor i ditt hjärta, så är de redan så goda som om du själv hade funnit dem inom dig; de förenar sig med ditt liv och driver dig till handling.

[4] Men om en ande, såsom till exempel Mose ande, visade sig för dig och sade: ’Detta och detta måste du göra, om du vill gå in i livet; gör du inte det, så faller du under den allsmäktige Gudens dom, och det blir knappast möjligt med ett fullkomligt saligt uppståndande från domens död!’, då skulle du darra inför en sådan förmaning och under hela ditt liv knappast våga göra något annat än det som Mose ande befallt dig att göra.

[5] Vilken förtjänst skulle du då ha av detta? Se, ingen alls; ty då är det inte din egen bättre insikt som har bestämt din fria vilja till en bättre handling, utan den makt som den till dig komna anden utövat, och det har nästan inget värde för din själ! Det är nästan detsamma som när ni människor dresserar en oxe eller en åsna eller också något annat djur till ett visst arbete. Utan käpp, spjut eller piska åstadkommer man knappast något med ett djur; men när ni väl har dresserat ett djur till ett grovt fältarbete, så är det säkerligen er förtjänst och inte djurets.

[6] Om Jag genom Min allmakt ville att ingen människa någonsin skulle begå en synd, så skulle inte heller någon människa någonsin mer synda; ty hon skulle inte våga sig eller kunna röra sig en hårsmån utöver Min vilja, liksom ingen heller kan forma sin kropp annorlunda än såsom den är formad av Guds vilja, och inte heller kan förlänga sitt kroppsliga liv efter eget behag, eftersom allt detta beror på den allsmäktige Gudens vilja. Om nu Gud inte tillät att en människa någonsin kunde begå en synd, vem skulle då ensam ha förtjänsten av ett helt syndfritt liv hos en människa, som enbart leddes av Guds allmakt, på samma sätt som denna leder trädens växt och alla andra frukter och styr och leder världarna genom den oändliga rymden? Säkerligen ingen annan än Gud ensam, eftersom människan då inte skulle vara annat än en marionett i Guds händer! Detta skulle också vara långt bekvämare för Gud, liksom det för Honom också är bekvämare att skapa de mest skilda djur med deras mångfaldiga och märkliga egenskaper och sedan leda dem och låta varje art verka enligt sin natur.

[7] Men människorna på denna jord är bestämda att bli fria och helt självständiga Guds barn, och därför måste de också ledas på ett sådant sätt att deras nödvändigtvis allra friaste vilja inte utsätts för det minsta tvång från en mäktigare andes sida, utan endast leds genom uppenbarelse och undervisning samt genom yttre lagar, så att de av sig själva, med sin fria vilja, griper det sanna och det goda som lärs dem och av eget självbestämmande handlar därefter.

[8] Se, respekten för människornas fria vilja på denna jord går från Guds sida så långt att Han inte ens ständigt fäster avseende vid vad en eller flera människor tänker, vill och gör. Först när de har avvikit alltför långt från Gud, då ser Gud till dem och uppväcker åter siare, lärare och profeter, så att de på nytt skall förkunna Guds vilja och Hans avsikter med människorna. Rättar sig människorna efter detta, så blir det åter väl; men rättar de sig inte efter det, utan förlöjligar och förföljer de siare, lärare och profeter som Gud har uppväckt för deras skull, då måste Gud med nödvändighet låta en yttre straffdom komma över människorna och ofta över ett helt folk. Men även en sådan dom utgår aldrig direkt från den allsmäktige Gudens vilja, utan en sådan dom uppstår alltid ur människornas blinda och ondskefulla förvändhet.

[9] De mäktiga henokiterna varnades i mer än hundra år att de inte, på grund av guld och ädelstenar eller för att lättare kunna föra sina krig, skulle förstöra hela berg och gräva dem helt i botten, eftersom de då skulle öppna de stora underjordiska vattenslussarna och alla skulle drunkna. Men allt detta hjälpte inte; de gjorde som de ville, borrade ännu djupare i bergen och öppnade vattenslussarna. Se, detta lät Gud alltså inte ske direkt genom Sin allmakt, utan endast genom att Han tillät det, vilket nödvändigt följde av att människorna inte längre ville lyssna på Hans förmaningar i rättan tid!

[10] Gud skulle visserligen genom Sin allmakt ha kunnat förhindra att människorna fortsatte att förstöra bergen! Ja, det skulle ha varit mycket lätt för Gud; men människorna skulle då ha upphört att vara människor, och även i andevärlden skulle de inte längre ha kunnat placeras på den fria mänskliga grunden. Gud lät däremot hellre ett helt människosläkte gå under i köttet genom sin egen envisa vilja, än att deras själ på minsta sätt skulle förlora något av sin fria vilja och fulla självständighet.

[11] På samma sätt blev en folkstam flera gånger varnad av kungen i Salem att inte bosätta sig i landet kring Sodom och Gomorra, eftersom det innehöll många svavellager och delvis jordtjära. För folket blev det också klart och tydligt visat hur orenande naturandar ständigt frigör sig i sådana lager och lockar köttsmänniskorna till otukt; ty såsom otuktsandarna bor i vinet och driver köttet till handling när en människa har överkonsumerat det, så är det också i svavel och jordtjära. Folket fick också veta att i ett sådant land uppstår ofta jordbävningar, bergsbränder och många onda åskväder, som ofta orsakar stor och omfattande skada, vilket lätt leder till hungersnöd och pest; men all sådan god rådgivning, även från Jehovas egen mun, hjälpte inte. Eftersom landet annars var mycket frodigt och bördigt, bosatte sig ändå människorna där, och innan tvåhundra år hade gått, hade tio städer byggts intill Sodom och Gomorra. Människorna blev helt sinnligt inställda och begick all slags obeskrivlig otukt, och det allra gräsligaste hor, till och med med djuren.

[12] De varnades återigen under Nahors och sedan under Terachs tid, och de råddes att lämna det onda landet; men ingen lyssnade på detta. Tharaks söner var Abraham, Nahor – som alltså bar samma namn som sin farfar – och Haran, som blev Lots far. Haran begav sig själv iväg och predikade på Guds befallning, men åstadkom ändå inget. Lot, hans son, gjorde detsamma under flera år, vistades växelvis i den ena och den andra staden och blev nästan själv ett offer för otuktens ande.

[13] Då kom synliga änglar, som tidigare hade besökt Abraham, och Jehova var mitt ibland dem och upplyste Abraham troget om vad som skulle hända med Sodom och de andra städerna. De två änglarna sändes i skepnad av två kraftiga ynglingar för att rädda Lot. Folket lyssnade inte på ynglingarna, utan ville fortfarande begå den mest onaturliga otukt med dem. Då flydde Lot på varning av de två ynglingarna. Endast hans hustru blev ett offer för sin sena nyfikenhet; hon förvandlades till en saltstod enligt ynglingarnas förutsägelse. Ty de sade: ’Vi måste nu snabbt fly och inte ens ta oss tid att se oss om; ty den underjordiska elden sprider sig snabbt, och dess ångor kväver allt naturliv och förvandlar hastigt allt till stenigt salt!’ Lots hustru stannade ändå kvar några ögonblick och blev då träffad av ångorna och därigenom ett offer.

[14] Se, återigen var det inte Guds allsmäktiga vilja som direkt orsakade den fullständiga undergången av det onda landet; ty detta omogna område skulle ändå, genom sin egen natur, ha drabbats av samma öde som det senare drabbades av under Abrahams tid. Men att så många människor gick under, det var ingen annans skuld än deras egen olydnad mot sin fria vilja.

[15] Gud skulle visserligen mycket väl ha kunnat dragit ut dessa människor med Sin allsmäktiga vilja och fört dem till ett annat, friskt land; men det skulle uppenbarligen ha skett mot deras vilja. Eftersom denna vilja är den som Gud allra mest respekterar och måste respektera, lät Han hellre dessa människor gå under i kroppen, än att ens en atom av deras själs fria vilja skulle bli förstörd. Ty även för Gud är det det största mästerverket av Hans kärlek, visdom och makt att skapa människor som i allt blir fullkomligt lika Honom.

[16] Men för att åstadkomma detta måste människan födas nästan utan kraft i den största övergivenhet i världen och gradvis ta emot sin undervisning från den yttre världen. När hon på så sätt har samlat vissa kunskaper och färdigheter, börjar de omkringliggande goda och även onda andarna verka helt obemärkt på henne – de goda på hennes sinne och de onda på hennes kroppsliga natur – så att själen alltid bibehålls i ett fullkomligt fritt svävande tillstånd.

[17] När en människa frivilligt har gett akt på de goda yttre lärorna och förmaningarna, trots många frestelser från sina sinnen, och inrättat sitt liv efter dem, då blir också det stilla inflytandet från de goda andarna allt starkare – ett inflytande som ingen människa får eller kan uppfatta på annat sätt än som om det vore hennes eget fria verk. Men när det godas inflytande från himlarna genom människans egen vilja har stärkts så mycket att själen helt har övergått i detta, då vaknar den sanna, gudomliga kärlekens ande i henne, genomtränger själen helt, och först då har själen trätt in i det första stadiet av sin fullkomning. Då är den redan oförstörbart fri och kan, även om den ännu är i köttet, ta emot syner och uppenbarelser från andar och till och med från de högsta änglarna.

[18] Och då sker det också ofta att sådana människor har syner, talar med själar i den andra världen och låter sig undervisas av dem som om det skedde personligen, och de kan därifrån ge även andra, ännu helt naturligt sinnade människor trogen och sann kunskap. Den som tror dem gör sannerligen väl i det – men han får inte genast kräva att själv få uppleva detsamma; ty det kan inte ske förrän han har uppnått den ovan beskrivna andliga mognaden i sin själ.

[19] Men varje människa bör först i tro rätta sig efter de goda läror hon har mottagit och därefter ge akt på sitt sinne, men också på de onda lidelser som ofta slumrar i hennes kött och som tydligt visar sig i lättja, arbetsovilja, vällust, självkärlek, envishet, högmod, avund, girighet och maktbegär. Dessa senare bör hon möta genom kraften i kärleken till Gud och genom kärleken till sin nästa, genom tålamod, ödmjukhet och mildhet; då kommer det inte att dröja länge förrän de goda andarna uppenbarar sig för henne på ett mer kännbart och synligt sätt.

[20] För övrigt finns det egentligen ingen människa för vilken det inte någon gång har tillåtits att få vissa antydningar och till och med syner från den andra världen. Men om människan sedan avfärdar allt detta och betraktar det som inget annat än ett sinnesbedrägeri, då kan man inte hjälpa henne. Jag menar att Jag nu, i enlighet med den eviga sanningen, fullständigt har belyst din invändning, och var och en måste därav inse hur det förhåller sig med människan på denna jord. – Har du kanske något mer att invända mot detta?”

97. Guds väsen och den eviga glädjen över skapelsen

[1] Då sade farisén: ”Herre och Mästare, mot detta finns det inget mer att invända; ty sanningen i allt detta ligger alltför klart i dagen! Men om det till slut blir enbart gudar av människornas själar på denna jord, var skall de då ha utrymme att röra sig, verka och härska i sin gudomliga frihet, självständighet och makt? Ty även en ande måste väl uppta något slags rum och även någon tid, även om han genom sina gudomliga egenskaper står över rummet och över all tid.”

[2] Jag sade: ”O du småaktigaste och helt ­skrumpna själ! Har du aldrig sett en stjärnbeströdd himmel? Vet du ännu inte vad alla dessa otaliga stjärnor som du ser egentligen är?! Se, om det av varje atom på hela denna jord blev tolv tusen själar – vilket skulle utgöra ett så oerhört antal att inte ens den bäste räknare i denna tid någonsin skulle kunna fatta det – så skulle ändå knappt ens en själ falla på en solvärld i det stora skapelserummet, än mindre på de ännu långt mer talrika jordvärldar som ofta i tusental rör sig kring en enda solvärld.

[3] Men tänk nu först på himlarnas oändligt större rymd och på deras lika oändligt många föreningar, som motsvarar världarna i den materiella rymden, så att man till exempel kan föreställa sig hundratusentals gånger hundratusentals själar som redan från denna nästan minsta jord har funnits fram till nu! Hur många människosläkten från denna jord som ännu kan bildas, det vet endast Gud, ty Han har de oändliga talen klart framför Sig som en enhet. Om det nu från denna jord kan bildas så otaliga föreningar i det stora livet efter detta, hur många kan då inte bildas från alla de otaliga världarna, av vilka många redan materiellt är så stora att denna jord knappt kan betraktas som ett sandkorn jämfört med dem?

[4] Om du begrundar det som har sagts, kommer det nog att bli lite klarare för dig om det skulle kunna bli för mycket med ens ett oändligt stort antal sanna Guds barn för de eviga och oändligt stora himlarna!

Tror du verkligen att en mängd, begränsad av din mänskliga förmåga att förstå, någonsin skulle kunna vara tillräcklig för den evigt store Guden? Räkna bara alla varelser på denna jord, tänk på växternas och djurens överallt oändliga fruktsamhet och fortplantningsförmåga, så kommer du därav inse att hos Gud går allt mot det oändliga – och ingen kan säga att något av detta är onyttigt!

[5] Ty om Gud inte hade lagt in detta i växterna och djuren, skulle ni på kort tid inte längre ha något bröd, inget kött, ingen mjölk, inget vin och ingen frukt; men eftersom ett vetekorn, när det sätts i jorden, ger hundrafaldig skörd, har ni alltid bröd i överflöd och på samma sätt allt annat. Om nu Gud ständigt verkar med det oändliga i allt, enligt Sin högsta visdom och oändligt stora makt, kan någon då säga att det eviga och oändliga skapandet från Gud är något onyttigt? Era egna dagliga kroppsliga behov lär er redan motsatsen, eftersom ni utan föda inte skulle kunna bestå! – Förstår du nu varför Gud ständigt skapar så oerhört mycket?”

[6] Då sade farisén, helt förvånad: ”Ja, Herre och Mästare, det förstår jag nu väl och jag beundrar innerligt Din visdom– men jag måste ändå öppet säga min åsikt, nämligen att jag börjar bli förskräckt inför Skaparens oändligt stora makt och storhet. Jag frågar Dig bara om Gud kommer att skapa i evighet; ty efter Ditt tal verkar det som om skapandet nästan aldrig får något slut. Jag ber Dig därför att ge mig ett ljus i denna fråga, annars blir jag alldeles yr i huvudet.”

[7] Jag sade: ”Det borde du nog redan ha kunnat förstå av denna Min förklaring. Om Gud är evig, då har Han säkerligen också skapat från evighetens början! Ty vad skulle Han annars ha gjort under en evighet före den tid som du föreställer dig som skapandet av denna värld, solen, månen och alla stjärnor, då Han ändå alltid var fullkomlig?

[8] Gud är i anden evig och oändlig. Allt uppstår och består ur Honom, allt är i Honom, allt är den evigt oändliga fullheten av Hans tankar och idéer, från det minsta till det största. Han tänker dem i det klaraste ljuset av Sin självmedvetenhet och vill att de skall bli verklighet, och de är då redan det som de från början måste vara. Därtill lägger Han gnistan av Sin kärlek i de tankar och idéer som på ett sätt sträcker sig ut från Hans personlighet, ger dem liv, så att de sedan existerar som självständiga varelser, och leder dem sedan genom Sin fortsatta och ständigt upphöjda påverkan till den högsta möjliga graden av oförstörbar självständighet.

[9] Dessa varelser – eftersom den gudomliga kärleken i dem leder och uppehåller dem – är då själva fulla av skaparkraft, kan reproducera sig själva och föröka sig i oändlighet. Och varje varelse som utgår från dem är – likt barnen i förhållande till föräldrarna – inte bara lik den som har skapat den, utan utrustad med samma egenskaper, vilka tjänar till att skaparen och det skapade genom den mycket lätt möjliga förökningen av den gudomliga kärleken i dem slutligen kan övergå från materien helt till det rent andliga, fullkomligt Gudaliknande, och ändå individuellt självständiga – och detta för evigt.

[10] Sålunda återvänder Guds tankar och idéer, som en gång placerades utanför Honom Själv, helt och hållet till Gud och i Gud, dock inte längre som vad de har placerats utanför, utan som fullt levande, klart självmedvetna om sig själva, oberoende och självaktiva varelser, som sedan, liksom helt oberoende av Gud, kan existera, utföra och skapa av sig själva, varför Jag har sagt till mina lärjungar: ’Bli fullkomliga såsom er Fader i himlen är fullkomlig!’

[11] Och Jag gör nu stora ting inför era ögon och öron; men ni själva skall ännu göra större ting i Mitt namn, som är Guds kärlek i era hjärtan, utan vilken ingen kan åstadkomma något verksamt för det eviga livet, eftersom Guds kärlek är det egentliga oförstörbara livet, både i Gud Själv och i varje väsen som har utgått från Gud.

[12] Men allt som en gång har skapats i det jordiska upphör till slut som jordiskt, när det genom den gudomliga kärlekens fullbordan inom sig steg för steg har övergått till det rent andliga.; och så kommer också denna jord inte att bestå för evigt, utan efter hand övergå till det andliga.

Men mätt med jordisk tid kommer det, för ert nuvarande förstånd, att dröja mycket länge innan den gudomliga kärlekens eld har upplöst all materia i dess ursprungliga andliga tillstånd.

[13] Upplösningen av en värld sker på samma sätt som upplösningen av varje annat jordiskt väsen, där den yttre döden efter hand allt mer inträder och blir synlig. När du ser på ett träd, märker du hur det steg för steg förfaller. Det blir gammalt och murket; endast några grenar visar ännu liv, medan andra har ruttnat och försvagats och efter hand faller av från stammen. Med tiden blir också stammen delvis murken och död, och detta fortgår tills hela trädet till slut är ruttet, förmultnat och i sig självt dött. Men även som ett för sig självt helt dött träd bär det fortfarande livsandar inom sig; därför kommer ni, när det ligger i skogen efter att ha fällts av en storm, att se en mängd mossor och även andra små växter växa fram ur det. Också kommer dess inre att genomborras av allehanda maskar, och en stor mängd insekter gnager och livnär sig på det döda trädets ved och märg så länge något ännu finns kvar av det, tills det efter kanske hundratals år inte längre finns något spår kvar av hela trädet.

[14] På samma sätt, om än i större skala, kommer det också att gå med en värld som dör och till slut helt har dött. Men där ett träd dör, växer snart ett annat upp i dess ställe. Så förgår också en värld – men en, ja till och med flera andra träder i dess ställe och tar upp de kvarlämnade livsandarna från den helt döda och fullständigt upplösta gamla världen för vidare vård och utveckling. Och se, så har det egentliga skapandet aldrig något slut, eftersom Gud i all evighet inte kan upphöra att i Sin oändliga kärlek och visdom tänka, vilja och älska!

[15] Jag menar att detta nu borde vara i hög grad begripligt för var och en! Men om det ändå är alltför svårt att förstå för någon, så säger Jag därtill följande: Föreställ dig att du själv lever vidare som odödlig på en värld, i evig ungdomlig kraft! Skulle du då någon gång upphöra att tänka och vilja? Skulle du bli helt overksam, eller inte längre vilja njuta av något? Sannerligen inte, utan du skulle ständigt bli mer verksam, ivrigt anstränga dig och göra allt för att bereda dig allt fler och större livets glädjeämnen; ty så är det med kärleken och det sanna livet i kärleken – att det aldrig kan vila, utan måste vara verksamt, eftersom livet självt inte är något annat än den ena verksamheten efter den andra.

[16] Därför må ingen av er tro att han en gång på den andra sidan kommer att befinna sig i en evig, overksam och söt vila; ty det skulle just vara andens eller själens verkliga död. Ju mer andlig en människa blir i sitt inre, desto mer verksam blir hon också, och det helt och hållet. Men om detta är tydligt och klart att se och förstå redan här i världen, hur mycket mer kommer det då inte att vara fallet där borta, där ingen tung kropp längre hindrar själen i dess verksamhet! – Tala nu, om du har förstått detta väl!”

98. Inte kunskapen utan att handla av kärlek är saligt

[1] Då sade farisén, djupt förundrad: ”Herre och Mästare, nu först inser jag att Du måste vara uppfylld av Guds ande; ty om sådana ting kan endast Gud själv ge människan ett sant och fullkomligt ljus! Vad blir då kvar av även den visaste människans förstånd på denna jord, som hon har tillägnat sig genom viss erfarenhet och genom att betrakta tingens yttre former? Vad är den lilla, begränsade människan i jämförelse med Gud? Alltså kan människan aldrig av sig själv utforska Gud och därmed inte heller Hans eviga styre, verksamhet och skapande!

[2] Jag önskar nu bara att hela templet vore fyllt av detta ljus! Men med templets allmänna envishet är det alls inte möjligt att tänka sig! Vi sju har ju ibland grubblat över sådana ting – visserligen mer emot än för – och hur svårt var det inte för oss att komma in i detta ljus! Hur skulle det då gå för våra kollegor och prästkollegor, som kanske aldrig ens har tänkt på sådana ting – varken för eller emot – utan bara var upptagna med hur de ständigt kunde fylla sina magar! O Herre och Mästare, Du vet bäst vad Du skall göra med templet och alla dess blindaste präster! Nu fylls jag av verklig bävan när jag jämför detta ljus med templets allra djupaste mörker. Hur stor och viktig tror inte en av oss i templet att han är, och hur oändligt liten skulle han inte känna sig om han kom in i detta ljus!

[3] O David, hur sant talade du inte, när du sade: ’O, hur små är alla människor inför Dig, o Herre! Lita inte på människohjälp; de kan inte bistå er!’ Ja, hur mycket lagarna och templets egenmäktiga läror verkligen har hjälpt oss – det förstår vi först nu fullt ut, och framöver kommer vi säkert att förstå det ännu bättre! Herre och Mästare, överge oss aldrig med Din ande!”

[4] Jag sade: ”Den som förblir i Min lära, förblir också i Mig, och Jag förblir i honom; men den som i handling lämnar Min lära, lämnar också Mig, och livet är inte i honom. Jag är livets sanna dag. Den som vandrar på denna dag skall inte snava, och den som arbetar på denna dag skall skörda livets sanna lön.

[5] Nu vet ni för tillfället det viktigaste; allt övrigt kommer ni att få tillräcklig möjlighet att lära er senare. Men endast kunskap leder inte till salighet – utan endast handlingarna!

[6] Men det finns ett tvåfaldigt handlande: ett handlande för världen av egenintresse – och ett rätt handlande i världen av sann kärlek till Gud och av kärlek till nästan. Av det första handlandet vinner människan domen och lätt den eviga döden, men av det andra handlandet vinner hon Guds kärlek och nåd och själens eviga liv.

[7] Därmed säger Jag inte att någon inte skall bruka jorden med all flit, eller att han inte skall vara sparsam; ty Jag själv anbefaller var och en både flit och rättmätig sparsamhet. Men allt detta bör man göra för att ha ett rättvist förråd, så att man alltid kan bistå de fattiga. Ty vad någon gör mot de fattiga i Mitt namn, det skall Jag ta emot som om han hade gjort det mot Mig, och Jag skall välsigna honom här och där. Men den som bara arbetar och sörjer för sig själv och enbart för sina barn, och inte heller drar sig för att tillägna sig orättfärdig egendom, han har ingen välsignelse att vänta av Mig, och i den andra världen skall han inte kunna bestå inför Min domarstol, utan han skall kastas ut i det yttersta mörkrets fängelser. Där skall vara mycket gråt och tandagnisslan, och en sådan själ kommer svårligen någonsin att nå fram till den fulla åskådningen av Gud.

[8] Men den som från sin själviska sparsamhet övergår till ren girighet, han är redan här en djävul i människogestalt, som ständigt står emot Guds ande, som är ren kärlek, och därför för alltid kommer att vara utesluten från saligheten. Ty lika visst som det finns en himmel, lika visst finns det också ett helvete, vars mask aldrig dör och vars eld aldrig slocknar. Den som kommer dit genom sin egen fria vilja, han skall aldrig någonsin komma därifrån, just genom sin egen vilja – och detta är själens sanna, eviga död. Lägg också detta på minnet, och akta er för att falla i själviskhet, egenkärlek, avund, girighet och världsligt högmod! Ty från alla andra synder kan människan lättare bli fri än från dessa som just har nämnts.

[9] Se på vår Lasarus, som nu visserligen är en av de rikaste människorna i hela Judéen; men han är inte rik för sin egen skull, utan för många tusen fattiga, som alltid finner arbete och ett rättvist gott uppehälle hos honom. Därför är han också välsignad, och om han än skulle dö till kroppen, så vill Jag ändå uppväcka honom, så att han får leva ännu länge för de fattiga. Och framöver skall han inte mer se, känna eller smaka döden, utan det skall stå honom fritt att lämna sin kropp och gå in i Mitt rike, som alltid står öppet för honom. I den boning där Jag för evigt skall bo, där skall också han bo i evighet!

[10] Ni ser av detta att Jag inte bara är de fattigas vän, utan också de rikas vän, när de använder och förvaltar sin rikedom enligt Guds sanna och rätta avsikt. Den som är rik må därför handla så, och han skall leva!”

[11] Då sade Lasarus till Mig, djupt rörd av kärlek: ”Men Herre, Du alltför gode, vad gör jag egentligen för gott, att jag som en fattig syndare blir så nådigt sedd av Dig?”

[12] Jag sade: ”Det vet Jag redan, hur och vad du gör; förundra dig därför inte över att Jag ger dig Mitt rättmätiga beröm inför många människor!

[13] Till en annan rik man, som också ville följa Mig men ändå älskade sina rikedomar mycket, sade Jag: ’Sälj först allt du äger och dela ut pengarna till de fattiga; kom sedan och följ Mig!’ – Men eftersom mannen älskade sina rikedomar så mycket, blev han genast bedrövad och gick därifrån.

[14] Men till dig säger Jag: Köp ännu fler ägodelar; ty det du kallar ditt, tillhör redan nästan de många fattiga, som förbrukar det mesta av dina tillgångar!

[15] Till en rik man, som älskar sina rikedomar alltför mycket på andras och sin egen bekostnad, sade Jag, att det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en sådan rik man att en dag komma in i himlen!

[16] Men det finns också många bland de fattiga som kommer till den godhjärtade rike och ber om en allmosa; och när de fått en, slösar de bort den och är dessutom ofta mycket otacksamma mot sin välgörare.

Men låt ingen välgörare bekymra sig över detta; ty ju mindre tacksamhet ni får på denna jord, desto större skall er lön bli i den andra världen. Genom detta visar sådana rika nämligen först att de liknar Gud, Han som låter Sin sol gå upp och lysa över både goda och onda.

[17] Ja, Jag säger er ännu mer: Gör gott mot era fiender, be för dem som förbannar er, och välsigna dem som hatar och förföljer er, så skall ni därigenom lättast samla glödande kol på deras huvuden och vända deras onda sinne till det bättre och ädlare! Låna ut era överflödiga pengar till dem som inte kan återgälda er med ränta, och bjud sådana till bords som inte kan bjuda er tillbaka på samma sätt, så skall ni därigenom samla stora skatter för er själ i himlen!

[18] Men om någon kommer till dig, du rike, som du redan flera gånger har gjort gott mot men som har missbrukat din godhet, så förmana honom med vänliga ord; men undanhåll honom inte kärleken! Om han bättrar sig, har du gjort ett dubbelt gott verk med honom; men om han inte bättrar sig, så bli inte förbittrad på honom – ty vid sidan av den kroppsliga fattigdomen finns också en andlig, som alltid är större och mer beklagansvärd än den kroppsliga.”

99. Nästankärlek

[1] (Herren): ”Det står visserligen skrivet att man skall förlåta den helt som har gjort en ont sju gånger; men Jag säger er: sjuttiosju gånger sju gånger skall ni förlåta er som har gjort er orätt, innan ni anklagar honom inför domaren! Men om han inte bättrar sig ens då, så uteslut honom ur gemenskapen! Den som inte räknar hur ofta någon har gjort orätt mot honom, för honom skall det heller inte i himlen räknas hur ofta han har syndat mot Gud.

[2] Om någon ber er om en tjänst, så gör med glädje ännu mer än vad han har bett er om! Om till exempel någon kommer till dig om vintern och ber dig om en rock, och du har flera rockar, ge honom då också en mantel därtill; och om någon ber dig att följa honom en timmes väg, som han inte känner till, så gå med honom två timmar, så att du visar honom mer kärlek än han har begärt av dig! Det du har gjort mer för någon, det skall bli dig återgivet tio-, trettio- ja hundrafalt i himlen.

[3] Ju mer någon gör av sann nästankärlek för sin behövande medmänniska, desto mer skall det han har gjort en gång bli honom återgäldat. Lägg detta väl på minnet, alla ni, och handla därefter, så skall ni som sanna Guds barn få det eviga livet och i evighet skörda dess omätliga skatter! Jag säger er: en sol åt den som av sann kärlek till sin nästa har delat även sitt minsta med sin medmänniska och fattige broder!”

[4] Här sade farisén, som nu redan var mycket troende: ”Herre, vad skall man göra med en sol?”

[5] Jag sade: ”Är inte solen dagens ljus, och värmer den inte hela jorden och gör genom sitt ljus och sin värme att allt växer och frodas på jorden?

Men när Jag säger: ’En sol åt den som i allt följer Min lära!’, så menar Jag inte en materiell sol, utan en full andlig sol i hans hjärta – vilket betyder själens fulla likhet med Gud. – Förstår du detta?

[6] För övrigt säger Jag dig också detta: att sådana själsandar, som blivit helt lika Gud, en gång även skall få leda de naturliga solarna, vilket innebär oändligt mycket; ty därigenom får de också den högsta ledningen över alla de jordar som kretsar kring en sol. Och åt andra, ännu mer fullkomnade Guds barn, skall centralsolarna ställas under deras fulla ledning, från vilka ledarna för de mindre planetsolarna vid särskilda tillfällen kommer att få sina anvisningar. Men för att kunna vara detta måste man först bära en full och hel andlig sol i sitt inre.

[7] Ty vad du än betraktar, leds allt av andar, som har fått sin förmåga därtill från Gud. Och däri består varje andes salighet: att den, utrustad med all kraft och makt från Gud, kan vara verksam i Guds tjänst.

[8] Ni alla är på denna jord endast satta över något litet; men den som är trogen i det lilla, han skall en gång sättas över mycket. Men detta säger Jag er också: ingen kan tjäna både Gud och mammon; och med en halvhjärtad tjänst nöjer sig varken den ene – och ännu mindre den andre. – Förstår du detta?”

[9] Sade farisén: ”Herre, det förstår jag nu helt klart; men i min nuvarande ställning har jag, liksom många andra, förvärvat mycket mammon. Vad skall jag göra med det?”

[10] Jag sade: ”Såsom du förvärvat det, skall du också fördela det bland dem som behöver det! Ty den som verkligen vill vara Min lärjunge och efterföljare – och verkligen blir det, om han allvarligen vill – han skall inte behöva bekymra sig om morgondagen, vad han skall äta och dricka eller vad han skall klä sig i, utan han skall ivrigt söka Guds rike och Hans rättfärdighet! Allt annat, vad han behöver för livet, skall ges honom; ty Fadern i himlen vet alltid vad Hans egna behöver. Han, som när gräset på fälten och ger alla djur deras föda och klädnad, skall väl ännu mer sörja för de människor som vandrar i Hans kärlek och välbehag; ty en sådan människa är mer värd än alla växter och alla djur på hela jorden. – Förstår du detta?” 

[11] Farisén och även de sex andra med honom sade: ”Ja, Herre, detta förstår vi nu, och vi skall också handla därefter, såsom Du klokt har rått oss. Här i Jerusalem kan vi visserligen inte så lätt göra det just nu, men vi tar med oss allt vårt och kommer säkerligen att finna många tillfällen där vi kan handla enligt Ditt råd – ty jorden tillhör överallt Gud, och människorna knappast mindre! – Herre, är det rätt sagt så?”

[12] Sade Jag: ”Det spelar verkligen ingen roll om ni uppmärksammar fattigdom här eller någon annanstans; men vid bordet där kvinnan sitter, som Jag idag har räddat ur templets giriga klor, behövs en god gärning. Kvinnan och hennes man är fattiga, och de andra männen vid samma bord likaså. Ge de förlorade hundra punden till Lasarus, så skall han, som är en sann broder till Mig, se till att dessa fattiga därigenom får ett ordentligt uppehälle!”

[13] Fariséerna sade: ”Herre, inte bara de hundra punden, utan tusen pund guld vill vi därför överlämna åt Lasarus, så skall han förvalta det enligt Din vilja. Ty ljuset som vi har fått från Dig är oändligt mycket mer värt, och Ditt tålamod med oss är evigt ovärderligt! Det är bara bra att vi alla inte bor i templet, eftersom vi själva är mycket rika, och så kan vi med våra privata medel och tillgångar göra vad vi vill. Den ganska betydande insättningen i templet är ju i alla fall förlorad. Ty även om vi, som ärevördiga präster, reser som missionärer, kan vi inte räkna med någon ersättning från templet – och templet får heller inget mer från oss än vad det redan har; och därför vill vi redan i natt överlämna pengarna till Lasarus. – Är det rätt så?”

[14] Då sade Jag: ”Det är helt onödigt att fråga Mig mer om detta; ty ni förstår redan nu, att den som är mest villig att offra sig vinner en större förtjänst, och ju mer han gör det av sann kärlek till Gud och till sin nästa. Handla därför efter er goda vilja, och det skall bli er belönat!”

[15] Därefter bad de sju om att flera starka män, som satt vid bordet tillsammans med kvinnan, skulle följa med och bära pengarna åt dem. Alla reste sig – sammanlagt sjuttiofem män – och gick med de sju, och redan efter en timme hade de fört det tusen pund tunga guldet dit. När alla var samlade i salen, lade de enligt Mitt råd guldet i hundra tunga säckar framför Lazarus fötter. Lasarus tackade först Mig, för att Jag hade ansett honom värdig nåden att få ta hand om de fattiga, och sedan berömde han också de sju som återvänt, för att de hade känt igen Mig i sina hjärtan.

[16] Så tackade även de fattiga Mig, och en sade: ”Herre, om vi också kunde bli Dina lärjungar, skulle vi avstå från detta stora stöd; ty det är bättre att vara Din lärjunge än att äga allt guld i hela världen! Ty de som Du, o Herre, tar hand om, är väl omhändertagna för all evighet!“

[17] Jag sade: ”Att tala om detta finns inte tid för denna natt, men allt kan fortfarande ske, eftersom Jag först idag kommer att lämna Jerusalem för en tid av sju dagar. Rådgör dock först med Mina äldre lärjungar om huvuddragen i Min lära; det som fattas er kommer vid behov att läggas i er mun vid rätt stund.“

[18] Men för nu säger Jag till er alla: Eftersom Jag idag fått en så god skörd, känner Jag också en sann glädje över det, och därför skall vi vara vakna hela natten, och var och en av er skall ändå vara lika stärkt på morgonen som om ni hade sovit väl hela natten. Men fram till morgonen kommer vi att diskutera mycket som skall föra er till en högre nivå i er kunskap om Gud; ty att känna Gud så fullkomligt som möjligt är det första för varje människa.

[19] Ty den som inte känner Gud rätt kan aldrig fullkomligt tro på en Gud, än mindre älska Honom över allt, och därigenom kan han aldrig helt ta del av Guds ande. Ty ur en felaktig kunskap om Gud uppstår med tiden, på grund av människors fria vilja, all slags villfarelse bland människor, som växer som en tusenhövdad hydra, leder människor till avgudadyrkan och stänger porten till det sanna, eviga livet för dem, så att de som själar sällan kan nå dit på den andra sidan. Ty det som en själ här kan uträtta på en dag för sitt livs fullkomning, kan den på den andra sidan ofta inte åstadkommas ens på tusentals jordår. Mina gamla lärjungar har redan många djupare kunskaper om Gud; men ni nyare är alla ännu svaga i detta, och Jag vill därför stärka er däri.”

[20] Alla sade: ”Herre, gör det och håll inget tillbaka, ty vi törstar efter det likt torkat gräs efter en livgivande regnskur!“

[21] Även romarna sade: ”Vi också – desto mer, eftersom vi fortfarande är fullständiga nybörjare i denna viktigaste insikt av alla insikter!“

[22] Även Petrus sade: ”Även för oss äldre kommer detta att vara till stor nytta; ty även vi är ännu inte helt fasta i detta!“

[23] Jag sade: ”Och vad har ni nu för tveksamheter kring detta?“

100. Gud Fadern, Sonen och Den helige ande

[1] Petrus sade: ”När Du lät Dig döpas i Jordan av Johannes, då öppnades himlarna, och Guds ande svävade i skepnad av en flammande duva över Ditt huvud, och från himlarna hördes med klar röst följande ord: ’Detta är Min älskade Son, i honom har Jag Mitt välbehag – Honom skall ni lyssna till!’ Och även vid ett annat tillfälle hörde jag helt samma ord, men hittills har vi inte riktigt vågat be Dig om en närmare förklaring. Men eftersom Du nu Själv vill leda oss alla till en ännu sannare kännedom om Gud, anser jag att det nu också är tid att ge oss ett större ljus däröver, naturligtvis enligt Ditt gudomliga behag.“

[2] Ty hittills har Du för oss endast varit den sanne Sonen till den Högste, såsom vi till och med vet från Din kroppsliga moders egen mun, hur ärkeängeln Gabriel visade sig för henne och talade så till henne: ’Var hälsad, du som har funnit nåd inför Gud! Den Helige Ande skall komma över dig, och du skall föda en son, och honom skall du kalla den Högstes Son!’

[3] Se, Herre, detta och ännu mycket mer vet vi, och vi kan inte värja oss mot uppfattningen att det finns en allra högste Gud Fader i himlen. Du är Hans Son, och det utan tvivel, och en tredje, som säkert också är Gud och lik Fadern och Dig, är uppenbarligen den Helige Ande! – Har vi fel, när vi på detta sätt fastställer vår tro?”

[4] Jag sade: ”För att helt uppenbara detta för er är stunden ännu inte helt inne; men den skall inte låta vänta länge på sig. Men Jag har ju redan flera gånger sagt er, när ni bad Mig att visa er Fadern: Den som ser Mig, ser också Fadern; ty Jag och Fadern är helt och hållet ett. Fadern är i Mig, och Jag likaså i Fadern. – Hur förstod ni då detta?”

[5] Petrus sade: ”Vi förstod det så, och var och en av oss på samma sätt: Du genomträngs ständigt av Faderns fulla kraft, i den mån Du här på jorden behöver den, och så är den evige och oändlige Fadern också i Dig. Du är Hans mest fullkomliga avbild. Men eftersom Fadern, som den oändlige, evige och allestädes närvarande Guden, också är omkring Dig och helt visst särskilt omger Dig, så måste Du också vara i Fadern!”

[6] Jag sade: ”Gott, – och hur är med den Helige Ande? Vad anser ni om honom?”

[7] Petrus sade: ”Herre, med honom vet vi alla inte vad vi skall göra, fastän Du Själv har sagt att alla synder kan bli människan förlåtna, men aldrig en synd mot den Helige Ande! Nu är Du uppenbarligen inte den Helige Ande, eftersom Du sade att synder mot Sonen kan bli förlåtna. Fadern är det inte heller, eftersom även synder mot Fadern kan bli förlåtna. Nåväl, vem och vad är då den Helige Ande? Vi såg honom i skepnad av en flammande duva. Är han en tredje gudomlig person, som varit dold för alla människor ända sedan Adam, eller är han ett med Fadern eller ett med Dig? Han kan väl inte vara heligare än Fadern och Dig? Och ändå sade Du att synder mot den Helige Ande aldrig någonsin blir förlåtna! Han måste därför, på ett för oss ännu helt okänt sätt, vara det allra heligaste i hela himlen.

[8] Du förstår av detta att även vi, Dina gamla lärjungar, ännu saknar mycket i den rena kunskapen om Gud, och vi har därför all anledning att glädja oss åt att Du vill leda också oss till en ännu renare insikt om Gud.

[9] Hos Moses står det mycket tydligt: ’Jag, Jehova, är den Ende Guden! Ni skall inte göra er några främmande gudar vid sidan av Mig och inte heller tänka er sådana!’ – Och nu skulle vi, efter vår begränsade förståelse, ha tre, och ändå skall vi tro på en enda Gud! I detta, o Herre, skulle vi alla behöva ett närmare och klarare ljus; ty ingen av oss är ännu helt klara över detta!” 

[10] Jag sade: ”Endast på en enda Gud skall ni tro, ty från evighet har det aldrig funnits flera, och det skall i evighet heller aldrig finnas flera!

[11] Men minnet är ju inte er starkaste sida, annars skulle ni inte fråga Mig om något, som Jag vid lämpliga tillfällen redan noga förklarat – och ändå är ni fortfarande okunniga om huvudfrågan. Ty, som Jag tidigare sagt, är den fullkomliga kunskapen om Gud livets huvudsak, eftersom det utan denna endast blir ett förvirrat maskinliv, och inte ett sant liv. Jag har ju mycket snart visat er vad och vem Gud är – men ert minne är svagt och kort!”

[12] Lärjungarna sade: ”Herre, styrk då vårt minne!“

[13] Jag sade: ”Säg hellre: ’Herre, stärk vårt kött och vår vilja!’ Ty minnets styrka hänger alltid på viljans styrka. Sannerligen är er själ villig, men ert kött är svagt, och därför också ert minne, vilket först senare kommer att bli starkare, när Jag sänder den Helige Ande över er. – Men var nu uppmärksamma, och lyssna med största spänning!“