1. Hiram vittnar om Herren
[1] Hiram säger: ”Nå, är det inte så med Dig?! Den som likt Dig faktiskt är utrustad med alla gudomliga egenskaper, han saknar inte heller den gudomliga naturen; men den som har den, han är också en sann Son av den Högste. Och den Högste måste också ha den högsta glädje i en sådan Son, och genom en sådan glädje också vara helt ett med Honom.
[2] Ty Gud, som en renaste och mest allsmäktig ande uppfylld av den djupaste visdom, kan ju bara ha Sin glädje i det som i högsta grad är så likt Honom som möjligt – och inte i köttångorna från brända oxar, kalvar och får. Men Du är ytterst lik honom, och i anden redan så gott som Honom Själv?! Vad behövs då mer för att vara som en tillfällig medvärldslig son och samtidigt en fullkomlig Guds Son?! Med Dig, Herre och Mästare, är detta redan helt otvivelaktigt fallet, och därmed kan Du också vara alla folks medlare till Gud, helt bortsett från det faktum att Du besökte oss i denna gömda vrå av jorden som om vi vore de enda människorna på jorden som Du på allvar hade avsett att upphöja till Din ande.
[3] Detta, Herre och Mästare, är min åsikt om Messias, i allmänhet liksom i synnerhet tillämpad på Din person, och jag, liksom Aziona, är nu fullkomligt eniga däri.
[4] Jag, som en hedning från födseln, vet bara så mycket om den judiska gudaläran som jag delvis fått veta av Aziona och delvis också av andra judar. För det mesta talas det särskilt i denna tid om en Messias bland judarna, eftersom de inte vill finna sig i det romerska förtrycket – och allt mindre kommer att vilja finna sig i det – och därför är det begripligt att de föreställer sig allehanda löjliga och besynnerliga bilder av Honom och låter Honom träda in i denna värld. Men för romarnas skull behöver det ännu länge inte komma någon Messias till judarna; ty romarna är i mångt och mycket själva ett slags små Messiasgestalter för judarna, särskilt för de fattiga, vilka utan romerskt beskydd för länge sedan hade blivit utsugna på sin sista bloddroppe av tempeltjänarna.
[5] Men just på grund av de alltför fräcka tempeljudarna, som trampar allt som är högre, renare och sannare med sina smutsigaste fötter, och på grund av de genom dem förmörkade och fördummade judefolken, är en Messias av Ditt slag nu redan i högsta grad nödvändig och för de fattiga en sann frälsning från himlen. – Jag har nu talat, Herre och Mästare; låt nu även oss få mottaga några ord från Dig igen!”
[6] Jag sade: ”Ja, Jag måste öppet erkänna att Jag inte har mycket mer att säga er här; för ni båda uppfattar nu allting ur ett så riktigt perspektiv att det inte finns mycket eller ens något mer att säga om det! Sannerligen, så mycket rätt förstånd har Jag inte funnit i hela Israel! Därför är Jag också i all sanning det som ni båda har erkänt Mig vara. Men nu har endast ni själva förstått ert livs frälsning; men det finns flera av er på denna plats. Hur skall ni få dem att förstå det? Ni får inte göra det plötsligt, utan först gradvis, för annars skulle deras fria vilja lida stor skada; men frågan är än en gång: hur skall ni bära er åt?”
[7] Aziona sade: ”Den saken kommer visserligen att vara något kritisk; ty de andra är ännu mer cyniska än vi! Men allt ser bättre ut på morgonen, så saken kommer nog att ordna sig. Jag är av den meningen att det även i trossaker är något lättare att ha att göra med intelligenta människor än bara med godtrogna, som visserligen snabbt antar något som sant, men senare inte alls är i stånd att bedöma det de antagit. Men dessa människor här köper aldrig en gris (eg katt, Katze, övers. anm.) i säcken, utan de betraktar varan i ljuset från alla sidor; och kan de fälla ett gynnsamt omdöme, så antar de en äkta och god sak även till vilket pris som helst. Och därför tror vi att vi nog helt lätt skall komma till rätta med våra anhöriga och följeslagare.
[8] Nu börjar redan dagen gry i öster, och snart kommer det att bli ganska livligt i bukten – för här man måste ge sig ut och fiska innan solen går upp om man vill få något; dagsfisket är inte värt mödan och arbetet. Grannarna börjar redan röra på sig för att göra i ordning fiskeredskapen. Också vi båda måste snart ta oss samman till det, så att vi får en färsk morgonmåltid. Då vi under denna natt har vunnit så mycket härligt för våra själar av Dig, så är det nu också vår första plikt att sörja för att ni här skall få en ordentlig gästfrihet, inte bara som en följd av er underbara frikostighet, utan som en följd av vår ökade verksamhet.”
[9] Jag sade: ”Låt det bara vara! Att ni skall få fisk i överflöd, det skall nog ordnas! Men om ni nu ändå vill göra något, så samla först de spjut, lansar, svärd och kedjor som ligger här omkring och lägg dem i förvar; röj sedan också skeppet och ta dess skatter i förvar! Därefter kommer ni mycket väl att kunna använda skeppet till en större fiskeverksamhet. Men de två fiskarna som är här, för hit dem nu, så att de kan få instruktioner av Mig om hur de hädanefter alltid skall bete sig!”
2. Byborna är nyfikna
[1] Här gick Hiram och Aziona in i hyddan och förde genast de två fiskarna till Herren. Därefter väckte de sina familjemedlemmar i de angränsande hyddorna och började med det befallda arbetet. Deras hustrur och barn kunde naturligtvis inte sluta förundras över en sådan rik gåva och var fulla av frågor och funderingar.
[2] Men Aziona och Hiram sade: ”Nu gäller det bara att arbeta; förklaringen kommer först senare!”
[3] Därefter röjdes det ivrigt, och arbetet blev snart färdigt. Sedan bars flera fiskeredskap ombord på skeppet, och Azionas och Hirams redan ganska vuxna barn började genast fiska och fångade på kort tid en stor mängd av de ädlaste och största fiskar, så att de nästan helt fyllde sina vatteninhägnade behållare.
[4] Jag hade under tiden lagt Min åsikt så djupt i de två fiskarnas hjärtan, att de också skrev in det med stort allvar i sitt innersta att de i hela sitt liv aldrig mer, inte ens för världens alla skatter, skulle begå ens det minsta förräderi mot någon. Jag tilldelade dem därefter en gammal, men ännu fullt brukbar fiskebåt som tillhörde Aziona, och befallde dem att ge sig av därifrån och inte säga till någon varifrån de kom och vart det stora skeppet tagit vägen. Ty de som tidigare ägt det fanns inte längre, och de som nu ägde det innehade det rättmätigt som strandfynd med allt vad det bar.
[5] Därefter tackade de båda, lovade att hålla allt detta heligt hela sina liv, gick sedan ombord på båten och skyndade bort så fort de kunde. Men de hade flera timmars färd för att nå sitt hem, där de togs emot illa eftersom de inte förde med sig någon betalning; ty båda hade hårda/fräcka hustrur och måste sedan fiska med största ansträngning i en vecka för att ta igen det försummade. De bestormades visserligen med allehanda frågor – som: var de hade varit och vad de hade gjort – men de förblev stumma som fiskarna i vattnet och gav ingen något svar.
[6] Men Hiram och Aziona kom, efter att de hade ordnat allt, och tackade Mig av hela sitt hjärta för den stora och rika strandfångsten och frågade Mig angående morgonmålet.
[7] Men Jag sade: ”Det ni har – fiskar, som är färska och fångade i morse – för hit dem, sedan bröd och lite vin! Men gör tillräckligt, så att även era bättre grannar kan ta del av det, dem ni kan bjuda in! Vid morgonmålet vill vi sedan tala om och diskutera flera ytterst stora och viktiga saker. Jag skall ge er en god inledning till ert omvändelsearbete bland grannarna och därigenom göra ert arbete mycket lättare. Gå nu och ordna er sak! Jag däremot skall nu vila en timme med Mina lärjungar.”
[8] Då gick de båda, ordnade allt i köket och gick sedan själva till grannarna, som delvis fortfarande var upptagna med fisket, och framförde den nämnda inbjudan till morgonmåltiden. Grannarna blev helt förvånade och samtidigt mycket glada över en sådan inbjudan, men berättade samtidigt om sin förundran över sin oerhört rika fiskfångst, som befriade dem från allt vidare arbete för en månads tid, och att de nu skulle få tid att förbättra sina bostäder något.
[9] Men Aziona sade: ”Detta blir nu desto lättare, eftersom vi denna natt, medan ni vilade gott, som ett gott kaparbyte har fått en mängd verktyg som behövs för att bygga!”
[10] Grannarna frågade då vad som hade hänt under natten; ty de hade till och med i sömnen hört ett kraftigt tjutande och skrik. Det hade också verkat för dem som om det under hela natten varit ett halvdagssken. Några av dem hade gått ut ur sina hyddor för att se vad som stod på – men de hade, på grund av de små kullarna och stenrösena som ligger mellan hyddorna, inte kunnat urskilja vad det var. De hade hållit sig helt lugna, delvis bara vaktat sina hyddor, hustrur och barn, och därvid tänkt i sin vanliga cyniska sinnesro: ”Nå, den snart ankommande dagen kommer nog att ge oss den nödvändiga upplysningen!”
[11] Då sade Hiram: ”Ja, det kommer den också! O bröder, detta en sådan natt som vi aldrig tidigare upplevt och sannolikt aldrig mer kommer att uppleva! Men nu inte mer om det; vid morgonmåltiden vid Azionas bord kommer mycket att bli klart för er! Men nu – gör er genast färdiga, ty morgonmåltiden dröjer inte länge!”
[12] Här frågar en annan och säger: ”Men igår kom det ju främlingar till Aziona med skepp, kanske judar och greker! Vad är det för människor? Är de fortfarande här, eller har de redan farit? Är det kanske dessa människor som ställt till med spektakel under natten?”
[13] Hiram svarar: ”Låt allt det vara! Dessa främlingar är vår mångfaldiga lycka, de är människor av det ädlaste och mest fullkomliga slag och stannar hos oss idag och sannolikt ännu några dagar och kommer att inta morgonmåltiden tillsammans med oss idag. De är oerhört visa och underbart viljestarka. Kort sagt, de är mestadels det som man annars i ordets rätta bemärkelse sagt om de mest fullkomliga gudarna – nämligen att de är ytterst visa, och att alla naturens lagar ovillkorligen måste böja sig under deras viljas makt. Där har ni i största korthet en beskrivning av främlingarna! Men ni behöver inte alls frukta dem; ty de är oerhört goda och hjärtliga människor som bara tillför alla det bästa och aldrig något ont! Och nu – gör er färdiga!”
3. Förberedelse för morgonmåltiden
[1] När grannarna hade hört detta från Hiram, samlades de genast och gick tillsammans med Aziona och Hiram över till oss.
[2] När de kom fram till Azionas hydda och fann oss fortfarande sovande, sade en av dem: ”Åh, de sover fortfarande; då kan vi ta en snabb tur hem igen och meddela våra anhöriga vad de skall göra under dagen!”
[3] Aziona sade: ”Åh, låt det vara! Folket vet redan vad de skall göra; ty mina främlingar kommer att ta hand om det, precis som de igår kväll såg till att det kom eld till spisarna för att koka fisk och att varje hus fick tillräckligt med salt.”
[4] ”Va?”, sade en granne, ”Gjorde främlingarna det?! Åh, det måste vara helt extraordinära magiker! De har säkert träffat oss någonstans i vår nöd på våra resor, fått reda på oss genom romarna i Caesarea Filippi och kommit för att besöka oss och kanske också hjälpa oss lite!”
[5] Aziona sade: ”Visst vet de om allt vi gör och är; men de har aldrig personligen träffat oss på våra resor eller besökt oss någonstans, och de är allt annat än magiker, vilket jag också först trodde. Vad de, och särskilt deras Mästare, är, det kommer ni att få tillräcklig kännedom om under dagen. Kort sagt, särskilt Mästarens like har aldrig funnits så länge människor har tänkt och deras gärningar har nedtecknats på världshändelsernas mässingstavlor! För tillfället räcker det; fundera över detta! Jag skall gå och se hur det står till med frukosten i köket.”
[6] Aziona går in i hyddan och finner sina människor mycket upptagna med att förbereda och tillaga maten, och på spisen brinner det livligt. Alla galler, spett, kastruller och pannor är fullproppade med fiskar, som på österländskt vis har benats ur. Det saknas inte heller väldoftande örter, som gör fiskarna smakligare. Aziona tittar också i skafferiet för att se hur det står till med det begärda brödet. Han finner allt fullt, och flera stora krukor och andra värdefulla kärl, byte från skeppet, är fyllda med det bästa vin.
[7] Och Aziona utropar helt hänförd: ”Till Dig allena all ära och lov, o Herre; för allt detta är enbart Din godhet och makt!”
[8] Hans hustru hörde detta och frågade honom vilken herre han menade; för hittills hade hon trott att de var helt fria och herrelösa människor.
[9] Men Aziona sade: ”Du är en kvinna, alltså dum, och förstår ingenting, förutom att tillaga fisk på rätt sätt! Vem har då försett oss med allt detta? Se, den som gjort det är också vår Herre och vår störste välgörare! Fråga inte mer, utan utför ditt arbete ordentligt!”
[10] Då blev hustrun genast tyst som en mus; för hon visste att det inte var mycket att säga eller göra med hennes man vid sådana tillfällen. Men ändå kunde hon inte släppa ordet ’Herre’ ur sitt hjärta, och hon funderade mycket över det för sig själv.
4. Aziona och Hiram talar med sina grannar
[1] Aziona kom tillbaka till grannarna, som under tiden till största delen redan hade lagt sig på gräset. Hiram frågade honom om måltiden snart skulle vara färdig och om man borde göra något för att väcka de sovande så att de kunde gå till frukosten.
[2] Aziona sade: ”Jag tror att det är helt onödigt med dessa människor; ty deras överallt vakna ande sover säkert aldrig och vet allt om vad som är och sker, så därför kommer det säkert inte undgå den när måltiden är helt färdig!”
[3] Hiram sade: ”Ja, ja, du har rätt; de är mer vakna i sömnen än vi är, även när vi är som mest vakna på dagen! Låt oss därför bara vänta tills de vaknar; vi har ju gott om tid!”
[4] En annan granne sade: ”Menar du, Hiram, att de nu i sömnen också hör och ser allt som händer omkring dem?”
[5] Hiram sade: ”Inte bara det som är och sker här, utan också det som nu sker i hela världen, ja, i hela oändligheten, det som har skett under evigheter och det som kommer att ske i kommande evigheter!”
[6] Grannen sade: ”Min vän Hiram, har kanske solens hetta påverkat din hjärna för mycket? Dina ord är ju så fullständigt förvirrade att vi alla på allvar börjar tycka synd om dig. Vem av alla dödliga människor kan någonsin få en uppfattning om rymdens oändlighet eller tidens eviga flöde? Dessa människor kan det säkert lika lite som vi – och i sömnen allra minst! Ja, de må vara mycket visa och viljestarka, men den fulla insikten om rymdens oändlighet, den eviga tiden, krafterna, ljusets och livets väsen kan ingen begränsad vis man på denna jord fatta, och det kan säkert inte heller dessa främlingar!
[7] Om det verkligen finns något gudaväsen som fullt ut har klarhet i dessa begrepp, det är en stor fråga som hittills säkert ingen dödlig vis man har besvarat på ett sätt som ger andra människor insikt på ett tillfredsställande sätt, så att de kan säga: ’Nu har vi åtminstone en aning om det!’
[8] Ja, min käre Hiram, om dessa begrepp har det talats mycket på den höga skolan i Aten, som jag också har besökt, men alltid utan det minsta tillfredsställande resultat! Vad blev det till slut av alla dessa diskussioner och tal? Att en vis mans största triumf är att han inser att han inte vet någonting och att han, även som den visaste, inte ens står på det lägsta trappsteget till det tempel där visdomens stora gudinna förvarar sina skatter under starka lås och bommar!
[9] Ja, min käre vän, det är lite svårt att diskutera denna punkt med mig! Men låt oss nu lämna det; främlingarna börjar röra på sig, och de skall inte hitta oss diskuterande om det omöjligas begrepp när de vaknar!”
[10] Hiram sade: ”Du är nu visserligen en bergfast gammal grek och tror att min hjärna har tagit skada av solen; men där misstar du dig rejält! Om två timmar kommer du förhoppningsvis att tänka och tala annorlunda! För vad som döljer sig bakom dessa människor, det kommer du först att börja få en något bättre uppfattning om när du har umgåtts med dem en stund. Jag är ändå ingen vindflöjel, och inte heller vår ledare Aziona; men vi har båda blivit helt andra människor och kastat hela Diogenes överbord. Detsamma kommer säkert att hända med dig och alla andra. – Men nu reser sig Mästarens och Hans lärjungar, och det är dags att genast fråga Honom om Han redan vill ha frukost.”
[11] Jag sade: ”Vänta tills solen går upp över horisonten, sedan dukar ni fram måltiden!”
[12] Därefter började även lärjungarna att röra på sig och resa sig från gräset och bänkarna. Några gick genast ner till sjön och tvättade sig; men Jag gjorde det inte, och Aziona skyndade till Mig och frågade om Jag behövde tvättvatten.
[13] Men Jag sade till honom: ”Min vän, allt detta vatten kommer från Mig; hur skulle Jag använda det för att tvätta Mig? Men för att inte väcka anstöt, hämta en kanna full med källvatten!”
[14] Aziona skyndade sig nu och letade efter en tom kanna, men fann ingen; för alla kannor och andra kärl var fyllda till brädden med det bästa vin!
[15] Han kom tillbaka helt förlägen och sade: ”O Herre, förlåt mig! Det finns inte ett enda kärl i hela hyddan som inte är fyllt till brädden med vin!”
[16] Jag sade: ”Nåväl, hämta då ett kärl fyllt med vin, så skall Jag för en gångs skull tvätta Mig med vin!”
[17] Snabbt var Aziona där med ett kärl vin, och Jag tvättade Mig med det.
[18] Men den ljuvliga doften av vinet nådde gästernas näsor, och några sade: ”Nå, det här kallar vi att leva mer magnifikt än en romersk patricier! För vi har aldrig hört talas om att någon badat i ett så utsökt vin, även om det annars förekommit med andra väldoftande oljor och vatten!”
[19] När Jag gav tillbaka kannan till Aziona var den lika full som förut, trots att det under tvättandet såg ut som om Jag hade använt varje droppe. Aziona visade genast detta för grannarna, och de blev mållösa av förundran.
5. Filosofen Epifanes
[1] En man vid namn Epifanes, som tidigare hade diskuterat begreppen ’oändlighet’, ’evighet’ och så vidare med Hiram, sade nu till Hiram: ”Nå, det var verkligen ett äkta persiskt konststycke, och det var mycket väl utfört! Men det är en sak jag inte förstår, och det är: Varifrån fick Aziona detta utsökta vin och det värdefulla kärlet?”
[2] Hiram sade: ”Ja, min vän Epifanes, jag säger dig, det är rena viljemirakel av Den som just tvättade Sig med vinet! Hörde du inte svaret Han gav Aziona när denne frågade om Han behövde vatten?”
[3] Epifanes sade: ”Jo, det hörde jag; men det hade också helt och hållet karaktären av en indopersisk magiker! För de kan också framställa sig själva som skapare av eld, vatten och diverse ting med de mest storvulna fraser inför lekmän, och sedan stiger de fram i en glans som knappt ens en Zeus själv skulle ge sig, om han fanns och gick på jorden. Du har ju själv i Memfis sett med vilket fruktansvärt patos magikerna där gav sina uppvisningar! Till slut hade de till och med förvirrat tre fjärdedelar av vårt förstånd, och vi hade nästan börjat dyrka dem. Den som kan åstadkomma något extraordinärt kan också med gott samvete tala stort om sig själv; och det är väl inte mindre sant i hans fall! Men det som verkligen slår mig här är, som jag redan nämnde, vinet. Var har Aziona fått det ifrån?”
[4] Hiram sade: ”Jag försökte just säga det tidigare, men du avbröt mig för snabbt. Förstå, just Denne, som sade till Aziona: ’Allt vatten på jorden och även himlen kommer från Mig; hur skulle det kunna tjäna Mig till att tvätta Mig?’, har skapat vinet från vatten enbart genom Sin vilja, och nu till och med från luften; för kärlet hade han tömt helt innan! – Och nu, vad säger du om det?”
[5] Epifanes sade: ”Ja, om det är så, är det verkligen mycket! Det sägs att vissa indiska magiker har en extraordinär kraft i sin vilja och blick, så att de på ett ögonblick kan tvinga de vildaste djur att stå som livlösa och göra vad magikern vill; de skall också kunna befalla över vindar, moln och blixtar! Det har alltså förekommit. Men om de kan göra det bästa vin av vatten eller luft, det vet jag sannerligen inte; det man vet om de gamla magikerna är att de kunde förvandla vatten till blod och regn till grodor och ormar. Men det krävs förstås också en stark tro för det; för vi har aldrig sett något sådant. Men nu har vi själva sett detta och kan tänka oss: Om detta är möjligt, så kan det andra också ha varit möjligt. Men vi skall inte döma mer om detta nu. Aziona kommer redan med måltiden, och vi känner oss hungriga, så vi får skjuta upp vidare diskussioner till senare!”
[6] Här kallas alla till måltid. Alla sätter sig vid det utvidgade bordet och börjar, på Mitt kommando, att äta med god aptit. Fiskarna är snart uppätna, och därefter dukas bröd och vin fram.
[7] När de ännu oinvigda grannarna smakar på det oerhört välsmakande brödet och det lika enastående vinet, blir de livliga, och Epifanes säger med en utforskande min: ”Nu börjar jag själv tro att det här inte handlar om någon vanlig och naturlig magi; för något sådant har, såvitt min ganska omfattande kunskap sträcker sig, aldrig hörts bland människor! Ah, vinet är ju rent av oändligt gott!”
[8] Jag sade: ”Det var passande att du kom in på begreppet ’oändlig’! För tidigare förebrådde du Hiram att han hade en solbränd hjärna eftersom han började tala med dig om att Min viljekraft genomtränger hela oändligheten i rymden och hela evigheten i tiden, och hur all kraft, allt ljus och allt liv är förenat i Mig, och hur allt som fyller det oändliga rummet, både andligt och naturligt, enbart har sitt ursprung i Mig. Vad tänker du nu om detta? Vad förstår du under begreppen oändlighet, evighet, rymd, tid, kraft, ljus och liv?
[9] För vet du, käre vän, om man säger till någon att han har en solbränd hjärna när han sysslar med sådana stora och betydelsefulla begrepp i relation till en extraordinär människa, så måste man själv ha ännu bättre förståelse av dessa begrepp. För bara då kan man säga till sin nästa att han är förvirrad, om man själv har bättre insikter i saken. Berätta därför nu för Mig vad du tänker om dessa nämnda begrepp!”
[10] Epifanes blev lite förlägen över Min fråga, men samlade sig snart och sade: ”Ja, gode mästare, att ge klara ord om detta till någon är nog en av de största omöjligheterna för varje dödlig; för här stämmer det bokstavligen att ingen kan ge något till en annan som han själv inte äger!
[11] Hur kan den begränsade, lilla människan någonsin fatta den oändliga rymden? Hon må med sina tankar flyga hur mycket som helst i alla riktningar in i den eviga rymdens djup, men hon förblir ändå alltid på samma punkt, som mot rymdens oändliga helhet inte är någonting alls. På samma sätt kan en människa aldrig mäta tiden, varken framåt eller bakåt, eftersom hon i sin tillblivelse, varande och förflutna är lika begränsad som i rymden.
[12] Att man kan säga något om en begränsad rymd och en avgränsad tid är en gammal erfarenhetssak; för det begränsade kan förstå något som är likt det själv, men aldrig något som är högst olikt det. Och ungefär likadant är det med förståelsen av begreppen ’kraft’, ’ljus’ och ’liv’. Människan besitter visserligen en kraft, ett ljus och ett liv; men hittills har ingen vis man kunnat ge en klar och uttömmande definition av dessa, och därmed inte heller jag, som knappast är någon vis man. Du, gode mästare, har frågat mig, och jag har svarat dig. Om du kan ge oss en fullt tillfredsställande lösning på dessa begrepp, kommer vi att vara dig mycket tacksamma.”
6. Människan är en evig varelse
[2] Jag sade: ”Nåväl, jag skall försöka, så lyssna noga! Din uppfattning är att det som är begränsat i sig självt inte kan och aldrig kommer att kunna fatta det obegränsade; och ändå säger Jag dig att varje människa, precis som den eviga rymden som omger henne, bär på oändlighet och evighet inom sig, och det i varje fiber av hennes fysiska kropp, för att inte tala om i hennes själ och allra mest i hennes ande.
[2] Tänk på den oändliga delbarheten hos varje liten beståndsdel av din kropp! Var tar denna delbarhet slut? Tänk sedan på människans, djurens och växternas oändliga fortplantningsförmåga! Var upphör denna?
[3] Har du någonsin upptäckt gränsen för hur högt en uppväckt själ kan höja sina tankar? Om redan själen har ett oändligt tankefält, vad skall vi då inte säga om den eviga, gudomliga anden i den, som i sig själv är kraften, ljuset och livet självt?
[4] Jag säger dig: Det är denna ande som skapar och ordnar allt i människan; själen är så att säga bara dess substantiella kropp, precis som köttkroppen är ett kärl för själen så länge den ännu inte har uppnått en viss stadga i den. När detta har skett, övergår själen mer och mer till anden och därmed också till det verkliga livet, som i och för sig självt är en sann kraft, ett sant ljus och som ständigt skapar rymden, formerna, tiden och formernas varaktighet inom sig, ger dem liv och gör dem självständiga. Och eftersom de uppstår ur det fullkomligt sanna livets oändlighet och evighet, så omfattar de också det oändliga och eviga för alla tider och evigheters evigheter, för och i sig själva.
[5] Ingen kan alltså säga, hävda eller tro att hon som människa är ett begränsat väsen. I alla hennes minsta delar finns fortfarande oändlighet och evighet, och eftersom det är så, kan hon också fatta det oändliga och eviga.
[6] Den som tror att han bara lever under en mycket begränsad tid misstar sig oerhört. Ingenting hos människan är förgängligt, även om det av nödvändighet är föränderligt vad gäller den enbart fysiska kroppen, precis som all jordens materia är och måste vara, eftersom dess slutliga bestämmelse genom det rena livets makt är att själv övergå till det rena livet och till ett för framtiden oföränderligt liv.
[7] När alltså de många olika delarna och medlemmarna av materien, och därmed också av människokroppen, förändras, upphör de ändå inte att existera, utan fortlever för evigt i en andligare och därmed ädlare form och natur. Eller vem av er kan säga att han dog som barn, bara för att han nu i sin redan åldriga mandom inte längre har något kvar av sin första barnaform?
[8] Här har ni ett vetekorn. Lägg det i jorden! Det kommer att ruttna och som det nu är kommer det ofelbart att förgås; men ur förgängelsen kommer ni se ett strå växa upp, och högst upp på det kommer ett ax att bildas, försett med hundra korn. Men vem av er ser nu en sådan kraft i detta korn, som ändå måste finnas där, eftersom det annars inte skulle kunna komma ett ax med hundra korn av samma slag ur detta enda korn?
[9] Nu har vi 100 korn, som vi också vill lägga i jorden! Därav kommer vi att få 100 ax, vart och ett med 100 korn, alltså sammanlagt 10 000 korn. Och se, dessa 10 000 korn, de 100 stråna och axen, måste redan andligt ha funnits i det enda kornet, precis som detta korn själv redan måste ha varit inbegripet i det första korn som föll ur Guds hand i en fruktbar fåra på denna jord, eftersom någon fortplantning annars inte skulle kunna tänkas vara möjlig. Här har ni ännu ett bevis på hur till och med det oändliga och eviga finns i ett sådant korn.
[10] Ni tänker kanske och säger för er själva: ’Ja, så är det väl med ett korn som sås som frö i jorden igen; men vad händer med det som mals till mjöl och sedan äts som bröd av människor eller till och med av djur?’ Jag säger er: Sannerligen, det är ännu bättre ställt med det; för genom detta övergår det redan till ett mer fullkomligt liv, där det som en integrerande del av ett högre liv kan mångfaldiga sig i otaliga idéer och levande begreppsformer, och endast det rent materiella skalverket utsöndras som exkrement, där det dock också redan blir till en ädlare frukthumus i jorden, ur vilken groddanden bildas i de olika frökornen och drar till sig odödligheten. Men vad som sker med växternas strå och skalverk, det sker på ett ännu mycket ädlare sätt med människans köttsliga kropp.
[11] Och så finner ni inget förgängligt eller begränsat hos människan, utan endast det som är föränderligt fram till ett visst andligt mål, och därmed är det fullt möjligt att en människa mycket väl kan förstå det oändliga och eviga, tid, rymd, kraft, ljus och liv, eftersom allt detta finns i henne.
[12] Men det handlar förstås framför allt om undervisning, som är en själens lykta. Saknas denna, som det nu är fallet med de flesta människor, saknas också i hög grad allt, utan detta andliga ljus ser och förstår människans själ sannerligen ännu mindre av vad som finns i henne än en blind i natten ser av det som är omkring henne eller närmar sig henne.
[13] Och nu, Epifanes, säg Mig hur du har förstått och tagit emot denna Min uppfattning! Först därefter skall Jag tala om för dig om Min ande verkligen genomtränger den oändliga rymden och evigheten. Tala nu helt fritt och utan fruktan!”
7. Epifanes tvivel och frågor
[1] Epifanes sade: ”Gode mästare, din förklaring känns som blixtar i natten! För ett ögonblick är vägen och omgivningen upplysta, men när man vill gå vidare ser man ändå ingenting. Men det börjar ändå skymta lite för mig nu, och jag förstår av dina ord att du är en mycket kvalificerad naturkännare och en stor antropolog.
[2] Enligt din uppfattning bär människan onekligen något oändligt inom sig och därmed också något evigt; men om hon, även med den bästa undervisning, kan fatta det oändliga och eviga, den väsentliga kraften, ljuset och livet självt, det är en helt annan och mycket betydelsefull fråga. Jag vill inte säga att det är omöjligt, som att det skulle vara helt ouppnåeligt för en mycket uppväckt mänsklig ande – för människors talanger är olika, och en förstår något lätt som för en annan förblir stängt trots år av möda, tänkande och strävan –; men att det inte är enkelt att orientera sig i dessa begrepp, det tror jag alla som någonsin rört sig lite utanför gränserna för det vanliga mänskliga djurlivet på jorden håller med om.
[3] Människan kan förstå och lära sig mycket med tiden; men att skaffa sig ett klart ljus över begrepp som kanske kräver en evighet för att fullt utforskas, det vill jag nog med viss grund ifrågasätta. Människan lär sig bara en sak i taget och behöver tid för det. Lär hon sig mycket, behöver hon mycket tid, och skall hon lära sig oändligt mycket, behöver hon oändligt mycket tid. Men människans liv är kort, och därför måste det uppenbarligen finnas mycket svåra hinder för att lära sig oändligt mycket.
[4] Du har visserligen talat om en ursprunglig gudomlig ande som finns i själen, ungefär som själen finns i kroppen, och att denna ande som människans skapare är hemmastadd i det oändliga och eviga, identisk med sådana begrepp och genomtränger allt med sitt ljus och sitt eviga liv. Det låter mycket vist och också mycket mystiskt – något som alltid varit typiskt för alla teosofer, vise män, präster och magiker, men det har egentligen ingen betydelse här –; men var och hur kan en människa förena sig med denna sin ande på ett sätt som är klart och medvetet verksamt, så att hon som en fulländad gudande-människa står där, ser och förstår allt klart och med sin ursprungliga viljas makt blir en sann herre och mästare över hela naturen? Det, min käre mästare, är en helt annan fråga!
[5] Den som kan besvara denna fråga rent, sant och praktiskt användbart för livet, honom kommer jag att ha stor respekt för. Men han får inte komma med vissa mystiska floskler och fraser; för ur dem har ingen människa någonsin lärt sig något riktigt gott och sant, och hela mänskligheten har just därför aldrig kommit vidare och högre, utan bara sjunkit djupare i sin andliga intelligens. Därför bör den som vill lära sin medmänniska något högre tala klart och begripligt, annars gör han mycket bättre i att tiga. Om någon är en magiker och kan utföra mirakulösa ting, låt honom göra det till nöje för den oinvigda mänskligheten med så mycket mystisk hemlighetsfullhet han vill; där är det på sin plats och skadar ingen. Men om magikern vill utbilda lärjungar som med tiden skall kunna utföra samma saker som han själv, då måste hemlighetsfullheten bort, och i dess ställe måste den renaste och mest ohöljda sanningen träda fram.
[6] Varför fann Platon och Sokrates så få praktiska efterföljare? För att de var mystiker, säkert inte förstod sig själva och därför ännu mindre blev förstådda av någon annan! Diogenes och Epikuros talade klart och tydligt enligt sitt förstånd och fann därför snabbt en stor mängd mycket praktiska lärjungar, och det för en lära som knappast ger människan några bekvämligheter här på jorden och som efter kroppens död helt upphör att existera.
[7] Epikuros var rik och rekommenderade ett behagligt liv i nuet, eftersom allt är över efter döden. Diogenes ville med sin lära vara mer allmänt nyttig, eftersom han insåg att Epikuros lära bara kan göra de rika lyckliga men måste göra de fattiga ännu olyckligare. Därför lärde han ut största möjliga försakelse och begränsning av mänskliga behov, och hans anhängare var och är fortfarande många fler, eftersom varje människa snabbt kunde orientera sig i hans klart presenterade principer utan någon mystik.
[8] Aristoteles beundrades mycket för sitt kraftfulla och kärnfulla sätt att tala och var en stor filosof. Men hans lärjungar blev aldrig särskilt många, och även de få var ständiga forskare och specialister på att dra slutsatser, och deras möjlighetsteorier gick ofta över i det löjliga; för vad som än verkade logiskt möjligt för dem kunde under vissa omständigheter också vara fysiskt möjligt. Sannerligen, en mycket användbar lära för magiker, och esséerna har länge mått mycket bra av den, även om de för sig själva och sin egen härd är epikuréer och delvis också cyniker!
[9] Men var finns livets stora sanning dold, som visar några ögonblick i förloppet från vilka man åtminstone skulle ställa frågan och säga: Är allt detta på allvar en nyckfull lek av den förhatliga slumpen? Kan orsaken, som den frambringande och ordnande principen, verkligen vara dummare än sina verk, eller kan en fullständigt blind kraft forma ett väsen som är medvetet om sig självt och tänker moget?
[10] Mystikerna ställer upp en allsmäktig och ytterst vis Gud – och miljontals frågar: ’Var är Han, och hur ser Han ut?’ Men på dessa frågor ges inget hållbart svar någonstans. Ändå använder sig människorna snart av poesi, och plötsligt vimlar det av stora och små gudar på jorden, och de lata, tankeskygga människorna tror på dem, och en sådan tro är nästan en dubbel död för människan; för den gör henne fysiskt och moraliskt lat, trög, overksam och därmed död.
[11] Men den som är en sann vis man, han kan träda fram med sanningens korn i människornas öppna dagsljus och tydligt visa dem de ursprungliga grundvalarna och syftet med sitt varande, och han kommer att sätta ett evigt monument i hjärtat hos miljontals människor för alla tider; ty en sann person kommer i högsta grad ständigt välkomna den rena sanningen.
[12] Du, käre vän, verkar vilja vara en ren lärare av sanningen, och du verkar inte sakna förmågor för det; så besvara dessa frågor för mig, som vad jag vet ännu ingen människa har besvarat tillräckligt klart, tydligt och sant, så kommer du att skänka våra hjärtan en överväldigande tröst! Men kom inte med halvsanningar; för dem råder det sannerligen ingen som helst brist på!”
8. Nödvändigheten av en sann, klar tro
[1] Jag sade: ”Min käre Epifanes, om Jag inte redan hade gett Aziona och Hiram de klaraste och tydligaste svaren och lärorna, skulle Jag genast uppfylla ditt fullt rättmätiga önskemål; men eftersom Jag redan har gjort det, och de båda vet exakt var de står med Mig, kommer de att förklara det för er på ett lika tydligt sätt som Jag har förklarat det för dem. Sedan behöver ni bara leva efter det, så kommer er egen ande att uppenbara allt för er som ni behöver veta på den rätta vägen.
[2] Men ni får inte helt förkasta tron; utan den skulle ni ha mycket svårare att nå målet.
[3] Det finns, naturligtvis, två slags tro; den sanna tron, full av ljus, består framför allt i att man utan några tvivel i hjärtat anförtror sig åt en verkligt sann och djupt erfaren människa och accepterar det hon säger som en fullständig sanning, även om man inte omedelbart klart inser dess djup.
[4] För se, den som vill lära sig högre matematik måste i början tro på allt; först efterhand, när han verkligen har trängt in i värdet av siffror och storheter, börjar det ena beviset efter det andra att bli riktigt klart och tydligt för honom. Och förstå, så är det även här!
[5] Om en ytterst sanningsenlig människa har delat med sig av något från sitt erfarenhetsområde, kan du till en början bara tro på det du hört, men efter tron kan du genast börja handla enligt det angivna sättet, och då kommer du genom handlingen att självupplevt tränga in i det ljus som aldrig hade kunnat bli tydligt för dig genom en aldrig så välordnad muntlig förklaring.
[6] Någon skulle kunna anstränga sig att tålmodigt till exempel beskriva staden Rom för dig, från det minsta till det största, men ändå skulle du aldrig kunna skapa dig en helt verklig och tydlig bild av den stora världsstaden. Men du trodde helt och fullt på vad berättaren sade och fylldes av en mäktig drivkraft att själv se Rom, och du sökte nu med all flit och iver efter en möjlighet att komma till Rom. Möjligheten dök snart upp, du kom till Rom och häpnade nu över staden, som visserligen stämde överens med den beskrivning du fått – men hur helt annorlunda såg inte det verkliga Rom ut jämfört med hur du hade föreställt dig det i din fantasi!
[7] Var det faktum att du hade trott på den sanna beskrivningen av Rom en fördel eller nackdel för dig när du senare verkligen såg Rom? Uppenbarligen bara en enorm fördel! För det första skulle du aldrig ha övervägt tanken på att besöka Rom utan den beskrivning du fått i förväg. Och om du någon gång hade kommit till denna stora stad utan några förkunskaper, skulle du ha irrat omkring i den som en blind, knappast vågat fråga någon vad det ena eller andra var, och av ren rädsla och tristess bara strävat efter att så snabbt som möjligt få denna världsstad bakom dig. Men om du inte alls hade trott på den trogna beskrivningen, ja då skulle den ändå ha varit så gott som ingen alls, och en halv tro är inte mycket bättre än ingen alls, för den manar ingen till en sann och livlig handling
[8] Och sålunda förstår du att man vid lyssnandet på en ny lära åtminstone i början inte får sakna tron. Man kan visserligen pröva lärorna och deras skäl mycket noga – men det förutsätter att man först har accepterat dem som sanningar av högt värde på grund av lärarens auktoritet och sanningsenlighet, även utan att förstå dem ända ner till grunden; ty denna förståelse kommer först med uppfyllandet av det som läran självt ställer upp som villkor. Om det inte visar sig, då först kan man rycka på axlarna och säga: ’Antingen var läran påhittad ur luften, eller också har jag inte fullt uppfyllt de ställda villkoren!’ Då först är det dags att tala närmare med mästaren och undersöka om det trogna iakttagandet av grundsatserna i den nya läran inte heller har gett ett förväntat resultat för någon annan.
[9] Men om den har verkat hos en annan men inte hos dig, då ligger felet uppenbarligen enbart hos dig, och du skulle då ivrigt behöva gottgöra allt det förbisprungna och förbisedda för att också uppnå detsamma som din nästa har uppnått. Men om ingen har uppnått något genom ett aldrig så strikt iakttagande av de plikter som den nya läran pålagt, ja, då först är det dags att vända ryggen åt en sådan falsk lära.”
9. Ljus och vidskepelse
[1] (Herren:) ”Men vid sidan av den sanna, nödvändiga tron finns tyvärr också en lättsinnig tro, enligt vilken vissa tröga, helt icke-tänkande människor genast håller allt för sant som någon säger till dem, ofta till och med bara på skoj, eller ännu oftare av ren egennytta. Nåväl, sådana troende finns nu för tiden i långt större antal på jorden!
[2] Med sådana lättsinnigt troende är det egentligen inte mycket att göra; för om de genom sin tro uppnår något eller inte, det är dem nästan likgiltigt. De tror bara och förundrar sig då och då också helt obekymrat över det och utför vad en lära pålägger dem att göra, men utan något värde för deras inre liv. Det spelar ingen roll för dem om de aldrig uppnår något med det, förutom då och då en tristess. De är för tröga, känner inte och har ingen beslutsamhet. Därför kan de liknas vid de där flyktiga djuren som bara surrar omkring i dagens solljus för formens skull så att svalorna finner det desto lättare att fånga dem som föda. Om sådana troshjältar vill vi inte säga ett ord till.
[3] Vidskeplighet och godtrogenhet är i vilket fall som helst detsamma; skillnaden är bara att vidskepelse alltid härrör från godtrogenhet och faktiskt är dess frukt.
[4] De oberäkneligt onda konsekvenser som uppstår ur vidskepelse är nu tyvärr alltför synliga och påtagliga över hela jorden; vidskepelsen har byggt tusen gånger fler avgudatempel, och ofta med stora och tunga offer.
[5] Men nu är tiden inne att den skall förintas, och det är därför ett stort arbete; men det råder fortfarande stor brist på dugliga och modiga arbetare. Jag har alltså ett stort fält framför Mig som nu skall bearbetas, och Jag rekryterar nu arbetare. Ni skulle, om ni hade en god insikt i de rätta vägarna, redan vara helt rätt folk för detta arbete; men det är självklart att ni först själva måste vara helt invigda i Min nya livslära. Om ni är det, då skulle ni med er övriga världserfarenhet vara helt användbara. Att lönen här och särskilt där borta inte kommer att vara ringa, det kan ni redan på förhand vara helt säkra på. – Vad säger du nu, min vän Epifanes, om detta Mitt för er alla säkert helt oväntade förslag?”
[6] Epifanes sade: ”Hm, varför inte? När jag väl själv blivit grundligt och övertygande genomsyrad av en sanning, då kommer jag att bli en lärare även utan belöning, bara för sanningens skull och jag kommer inte att vara rädd för att behöva svälta ihjäl för den. För även om människor i dessa dagar verkligen är mycket bortskämda och lever i den största självupptagenhet, är de ändå inte emot en god ny lära; om bara en sann lärare kommer till dem, tar de ändå in honom, lyssnar på hans läror, och när de börjar ana bara några högre och sanningsenliga saker i den, då lämnar de snart sin egoism åt sidan och blir trevliga och generösa.”
[7] I detta avseende är en liten grad av godtrogenhet hos människorna inte heller dålig; för utan den skulle det ofta vara svårt att bli en lärare för människorna. Men den rätte läraren bör framför allt sträva efter att inte lämna sina lärjungar sittande och stående i en obefogad godtrogenhet, utan arbeta med dem och leda dem så länge tills de helt har trängt ner till botten i hans lära med det klaraste ljus. Har han genom sin iver uppnått det, då har han verkligen gjort människorna en god tjänst och kan räkna med att de inte kommer att förbli otacksamma mot honom.
[8] Hur många välvilliga gärningar av de godtrogna människorna njuter inte falska lärare av, eftersom de låtsas att de förstår något, och på så sätt finner de snart ett antal lyssnare som beundrar dem och tävlar om att bemärka sig hos läraren genom alla möjliga gåvor! Hur mycket mer kommer de inte att göra det för en lärare som kan visa och utforska livets största hemligheter och förhållanden grundligt och insiktsfullt, teoretiskt och naturligtvis, där det behövs, också praktiskt. Där är jag redan med och alltid redo; men naturligtvis måste jag själv först grundligt veta vad det handlar om i hela denna historia. Nåväl, svårt för att lyssna har jag inte, inte heller trögt att förstå; vad Aziona och Hiram förstår, det kommer också jag och alla mina grannar att förstå. Men naturligtvis – hos oss köps aldrig en katt i säcken och ingen affär om fårull sluts i mörkret! Nåväl, vän och mästare, vad består egentligen din sak och din – säg – nya lära i?”
10. Herrens uppdrag
[1] Jag sade: ”För att visa dig saken med få ord, säger Jag dig: Min sak och lära består helt enkelt i att visa människan var hon egentligen kommer ifrån, vad hon är och vart hon skall komma och också kommer att komma enligt den mest fullkomliga och uppenbara sanningen.
[2] Redan grekerna, det vill säga de visa, sade: ’Den svåraste, viktigaste och högsta kunskapen ligger i den största möjliga fullkomliga självinsikten!’ Och se, just det är nu Min sak; för utan denna insikt är det omöjligt att erkänna ett högst gudomligt väsen som grunden för allt som blir till, är och kommer att vara.
[3] Men den som inte erkänner detta och inte inriktar sitt liv, sin strävan och sina tankar på detta enda sanna livssyfte – att fullt ut förstå sig själv och ett högsta gudomligt väsen som den eviga ursprungliga grunden för allt varande och tillblivande – är så gott som förlorad.
[4] Ty liksom varje ting som i sitt inre saknar en genomträngande och i alla sina delar fast förankrad, alltmer oföränderlig sammanhållning snart faller sönder och fullständigt förgås som det en gång var, på samma sätt förgår också människan om hon inte blivit fullkomligt ett i sig själv, med sig själv och i och med Gud.
[5] Människan kan endast uppnå detta genom att fullt ut erkänna sig själv och följaktligen Gud som sin första orsak och sedan, i enlighet med en sådan kunskap, bli aktiv i hela sin livssfär.
[6] När en människa väl har uppnått denna mognad och konsistens inom sig själv, har hon också blivit en herre över alla krafter som utgår från Gud och, genom dessa, andligt och materiellt också en herre över alla varelser och är då i och för sig själv inte längre förstörbar genom någon kraft och har därmed fått evigt liv.
[7] Och se, det är nu sammanfattningen av hela Min nya lära, som dock i grunden faktiskt är den allra äldsta läran sedan människans begynnelse på denna jord! Den har bara gått förlorad genom mänsklighetens sysslolöshet och är nu given som ny igen av Mig som det förlorade ursprungliga Eden (Ye den = det är dag) till de människor som har en god vilja. Säg mig nu, Epifanes, om du har förstått Mig rätt och vad din åsikt är om detta!”
[8] Epifanes säger: ”Ja, jag har verkligen förstått det och måste dessutom öppet erkänna att en sådan kunskap, om den vore allmänt möjlig för människorna, skulle vara det mest åtråvärda och högsta som någon dödlig på denna jord över huvud taget kan uppnå. Det är fullt möjligt att du och dina följeslagare känner de vägledande vägarna dit på ett ytterst klart och fullkomligt sätt! Men just nu påminner jag mig ett gammalt romerskt talesätt som verkligen är mycket klokt och tål diverse undersökningar och jämförelser. Och talesättet lyder så här: Quod licet iovi, non licet bovi! – propheta, poeta et cantores nascuntur – rhetor fit! För små, obetydliga saker och uppgifter kan till och med en oxe vara mycket väl uppklädd, men han kommer för evigt aldrig att locka fram en Minerva ur den hårda marmorn med hammare och mejsel!”
[9] De visaste av de gamla egyptierna och grekerna lade ju säkerligen ner all möda på att nå självkännedom och insikt om ett gudomligt ursprungligt väsen; men hur långt kom de? Just så långt som att de insåg att det är en ren omöjlighet för en begränsad människa att nå en sådant nödvändigt allomfattande kunskap, och talesättet: Quod licet Iovi, non licet bovi (det som är tillåtet för Jupiter, är inte tillåtet för en oxe, övers. anm.) fick också där sin fulla giltighet!
[10] Nåväl, hos dig kan det ju för övrigt förekomma åtskilliga undantag, vilket jag har förstått av dina andra ord och särskilt av dina gärningar; men huruvida en vanlig människa av till exempel min sort överhuvudtaget kan bilda sig någon hållbar föreställning om detta och i detta, det är en helt annan fråga! Ty det finns ju en och annan – visserligen sällsynt – människa, de så kallade genierna, som ofta besitter högst säregna förmågor i många och skilda riktningar. Den ene är redan i vaggan siare och profet, en annan är en sångare av utomordentligt slag, en tredje bildhuggare, en fjärde räknare och magiker nästan redan i moderlivet. Den ene har ett oerhört starkt minne, en annan ett par så skarpa ögon att han på flera timmars avstånd kan urskilja en människa och i nödfall till och med känna igen henne.
[11] Och så finns det många människor med stora talanger; men allt det som är unikt för genierna kan man aldrig i evighet lära sig så grundligt att en lärjunge sedan skulle kunna återge det i samma fulländning som den geniale mästaren själv ägde. En sådan sak är och förblir ändå alltid bara ett nästintill värdelöst hafsverk.
[12] Och därför är jag också av den bestämda uppfattningen att vi kanske till hälften kommer att förstå din nya lära, vad du än säger till oss, men att vi aldrig praktiskt, genomgripande kommer att tillämpa den inom oss själva. Men nåväl – du är under alla omständigheter en ytterst sällsynt mästare i din sak och vet säkert vad du har för folk framför dig; vi å vår sida får sedan se vad vi är i stånd att förstå och göra! Vi är visserligen mycket intresserade av ren vetenskap, även om vi också lätt kan undvara den, eftersom vår hittillsvarande livsåskådning – som Figuras tillstånd här visar – mer än väl nöjer sig med det minimum av behov som krävs för att upprätthålla livet; men – som sagt – därför är vi inga fiender till ren vetenskap.
[13] Hiram och Aziona har gett mig de mest uppriktiga uppgifter om dig, som jag var tvungen att tro på, eftersom jag känner dem som ytterst sanningsenliga människor. Men nu gäller det att bli övertygad om allt detta, både teoretiskt och praktiskt; har jag väl den övertygelsen, då skall du inte ha en dålig eller trög spridare av din nya lära i mig! – Nu har jag talat, och nu är det din tur att tala!”
11. Ordets mirakulösa kraft
[1] Jag sade: ”Käre Epifanes, Jag har visserligen sagt att dina två bröder kommer att ge dig en god och sann förklaring om detta; men eftersom du i allra högsta grad är en sällsynt öppen ande, vill Jag Själv ge dig åtminstone en god inledning till detta, som Hiram och Aziona sedan lätt kan bygga vidare på.
[2] Du ser med dina skarpa ögon att Jag, precis som för alla andra, är en helt enkel och vanlig människa. Jag äter, dricker, bär kläder enligt galileiskt sätt och talar med samma ord som du gör. Där kan du inte finna någon skillnad mellan Mig och dig; men när du talar och fyller dina ord med din allra starkaste vilja, förblir de ändå bara ord, som i bästa fall med möda följs av en handling, men säkert bara med mycket magra resultat. Och se, hos Mig är det himmelsvitt annorlunda! När Jag fyller ett av Mina ord, eller ens en av Mina tankar, som egentligen också bara är ett andens ord, med Min vilja, så måste ordet följas av den mest fulländade handling utan minsta åtbörd!
[3] Och det Jag kan åstadkomma med Mitt ord, det måste också var och en av Mina sanna lärjungar kunna åstadkomma av sig själv, eftersom hans inre i slutändan leds av samma ande som Mitt inre!
[4] Och förstå, just detta är något i Min nya lära som i sådan fullhet och fulländning aldrig har observerats bland människorna sedan världens begynnelse! Se här, Jag har inga verktyg med Mig, inga hemliga salvor eller pulver, i Min rock och mantel finner du ingen säck, och inte heller hos Mina lärjungar – ja, vi har inte ens några stavar och går alltid barfota!
[5] Ord och vilja är alltså våra enda ägodelar, och ändå har vi allt och lider ingen nöd – förutom när vi själva frivilligt väljer att lida nöd för att mildra människornas hårda hjärtan. Varför kan då Jag åstadkomma allt med Mitt ord och Min vilja, och varför kan inte du det?”
[6] Epifanes sade: ”Ja, där blir det mycket svårt för mig att ge dig ett riktigt svar! Jag har visserligen redan hört detsamma om dig från Hiram och Aziona och har också njutit av vinet som du skapade ur vatten, vilket sannerligen inte lämnade något att önska. Om ditt blotta ord, uppfyllt med vilja, kan åstadkomma detta utan något annat hemligt medel, och om detta ’hur’ också lärs ut av dig, då måste man sannerligen få den högsta respekten för dig, din lära och dina ord! För något sådant har, såvitt min ganska omfattande kunskap sträcker sig, aldrig förekommit.”
[7] Jag kunde nu visserligen säga till dig: ’Vän och mästare, ge mig nu ett prov på den kraft som bor i dina viljegenomsyrade ord!’ Men åtminstone för mig är det inte nödvändigt, eftersom jag alltid föredrar att bli undervisad genom klara, visa och kraftfulla ord snarare än genom tecken. Men om du ändå vill ge mig ett sådant extra prov, så skadar det varken mig eller mina grannar. Betrakta det dock bara som en önskan och absolut inte som något slags krav!”
[8] Jag sade: ”Undervisning är bättre än tecken; för tecken tvingar, medan undervisning leder och väcker den kraft som skall uppnås i sig själv, och blir då människans sanna och fullständiga egendom, eftersom hon genom egen verksamhet har förvärvat det. Men hos människor som ni, som redan länge har satt er över alla tros-tvång och deras avmätta gränser, har inte ens de mest storslagna tecken längre någon tvingande kraft, eftersom de för observatörer som ni inte får någon tvingande kraft förrän de har tagits emot som klart begripliga och tydliga i förhållande till er livsteori beträffande ’hur’. Och därför kan Jag redan utföra ett prov utan skada för ditt och dina grannars sinnen.
[9] Men Mina tecken, som Jag utför för att bekräfta sanningen i Min nya lära, skall alltid vara utformade så att de förutom den stora moraliska nyttan också ger fysisk nytta för människorna, och därför tror Jag för er och så att säga i er att det skulle vara till stor nytta för framtiden om ni, som nu är Mina mycket respekterade nya lärjungar, inte befann er i en fullständigt karg öken, utan om denna trakt genast förvandlades till en mycket fruktbar en. – Är du och ni alla överens om detta?”
[11] Epifanes sade: ”O Mästare, om det vore möjligt för dig, då skulle du sannerligen ha utfört ett högst förtjänstfullt tecken! Men sannerligen, om det vore möjligt för dig, då skulle du uppenbarligen vara mer än alla de största visa och judiska profeterna i världen, ja, då skulle du i högsta grad på allvar vara en gud, och din nya lära måste vara den fullaste sanning! För titta bara på denna verkliga Dabuora (beck- och naftaöken)! Ingenting annat än nakna klippor som sträcker sig upp till molnen; bara foten av detta äkta beckberg är här och där bevuxen med sparsamt buskage. Bara ett fåtal källor porlar fram ur dess inre till dagsljuset, och där nere under de brantaste klipphängena vegeterar en mager cederträskog som ett sant heligt rum i detta beckberg; allt annat vida omkring är naket och kargt som vattenytan!
[11] Nå, det skall nu förvandlas till ett fruktbart område på
jorden genom ditt kraftfulla viljeord? Det är lite svårt att tro i förväg; men du sade det i inledningen till din lära, som, trots sitt mycket gåtfulla klingande, ändå måste vara sann, eftersom du dels är en man som tänker för rent för att skämta med människor som oss, och dels redan har utfört flera alldeles särskilda tecken här. Jag ber dig därför, om det inte kostar dig mer än ett enda viljeord!”
12. Mirakel i att förändra miljön
[1] Jag sade: ”Var då uppmärksam, ty Jag säger dig inget annat än: Jag vill ha det så! – Och nu, Min mycket käre Epifanes, betrakta denna trakt och säg Mig vad du tycker om den!”
[2] Epifanes, tillsammans med Aziona och Hiram och alla de närvarande, slår sig för bröstet och blir helt mållösa av förundran. Epifanes betraktar med stora ögon den nu mycket praktfulla trakten – berget fullt av skog och strandregionen, som trots att den hade en yta på nära tusen tunnland och tidigare bara var bevuxen med sparsamt gräs som bete för ett fåtal getter och får, och nu låg där i den rikaste fruktbarhet – och sedan Mig med en forskande blick.
[3] Först efter en lång stund av häpnad öppnar han äntligen munnen igen och säger (Epifanes): ”Ja, för att kunna åstadkomma något sådant på ett ögonblick måste man vara nära nog mer än en gud! För en gud, som jag känner till från olika gudaläror hos egyptierna, grekerna, romarna, judarna och till och med perserna och indierna, tar tid på sig och utför sina dagliga mirakel mycket lugnt och verkar använda en mängd storslagna medel och apparater för det. Där måste finnas en sol, en måne, flera planeter, en otalig mängd andra stjärnor. Dessa hjälper honom under vissa omständigheter, positioner och förhållanden att utföra mirakel på denna jord – där allt, förutom en blixt från molnen, sker så behagligt långsamt.
[4] Men du har på ett ögonblick åstadkommit något här som en gud, som jag känner till från flera böcker och skrifter, säkert skulle ha tagit sig ett par hundra tråkiga år för att åstadkomma, även med människors gemensamma flit. Av detta drar jag den ofelbara slutsatsen att du uppenbarligen måste vara mer gud än alla andra gudar jag har hört och läst om! Herre och Mästare över alla jordens mästare! Hur, hur – och än en gång – hur är detta möjligt för Dig? Och skulle det med tiden till och med vara möjligt för någon som oss, om man helt har levt sig in i Din nya lära?”
[5] Jag sade: ”Ja, Min käre vän Epifanes, annars hade Jag inte sagt det till dig! Hur det är möjligt har Jag redan tidigare sagt och till och med tydligt visat dig – och Jag säger dig också att Mina sanna lärjungar med tiden kommer att göra och utföra ännu större ting på denna jord än vad Jag nu har gjort och utfört. Men naturligtvis skall det alltid förbli så för alla Mina sanna lärjungar att de erkänner och vet att de bara kommer att kunna utföra sådant om de i anden är helt ett med Min ande och vid varje tillfälle rådgör med Min ande i sin ande om det är nödvändigt för att uppnå något gott syfte. För om någon, även om han lever noga enligt min lära, känner sig manad av någon mäktig person eller till och med för att rädda sitt eget liv uppmanas att utföra ett tecken för att bekräfta sitt högsta uppdrag, och Jag i anden säger till honom: ’Gör det inte; för nu är det inte Min vilja!’, då skall även lärjungen vilja detsamma som Jag vill; men om han trots det skulle förbereda sig för att utföra ett tecken, kommer han inte att kunna göra det, eftersom Min vilja inte var ett med hans.”
[6] Endast med Mig, det vill säga i ständig förening med Min Ande och Min vilja, kommer ni att kunna uträtta allt – men utan detta, ingenting; ty Jag är Herren och skall förbli det i evighet. Och se, även detta hör till Min lära! – Har du förstått Mig?”
[7] Epifanes säger: ”Ja visst, Herre och Mästare över alla mästare! Men jag finner där något som, enligt min bedömning, inte riktigt går ihop med den fullkomliga friheten hos människans ande. Ty om jag till exempel bara kan utföra ett tecken när Du vill att det skall ske, då är ju min vilja för evigt beroende av och bunden till Din, och därmed inte fri.”
[8] Jag säger: ”Åh, där misstar du dig djupt! Det är just tvärtom! Ju närmare en människas ande står i förbindelse med Min Ande, desto friare är den i ande och vilja, ty Jag Själv bär inom Mig den allra högsta och mest obegränsade friheten och makten. Endast den kommer att begränsa sin egen frihet i den mån han inte förenar sig med Mig; men den som blir helt ett med Mig, han kommer också att kunna allt det Jag kan. Ty utanför Mig finns ingen obegränsad makt och ingen obegränsad handlingsförmåga.
[9] Den fullkomliga föreningen med Mig berövar emellertid ingen ens en atom av hans självständighet. Men vilken större och saligare livsförmån kan du tänka dig än att, i förening med Mig – det vill säga med Min Ande – vara, liksom Jag, allsmäktigt verksam och samtidigt fullkomligt självständig?! – Säg Mig nu hur detta tilltalar dig!”
[10] Epifanes säger: ”Store Herre och Mästare! Att på ett tillräckligt genomtänkt sätt uttala mig om detta förmår jag ännu inte, eftersom jag är alltför lite invigd i ett så helt nytt och tidigare aldrig hört livsförhållande, och kan därför omöjligen bilda mig en klar föreställning om det – och alltså heller inte ett omdöme. Men så mycket som jag nu, utifrån Dina ord, kan närma mig förståelsen av det, så skulle ett sådant liv sannerligen vara mycket fördelaktigt. Ty att tillsammans med en allsmäktig Guds Ande själv vara allsmäktig, och samtidigt bevara den fullkomliga självständigheten i livet – det är sannerligen det högsta man kan tänka sig av livets fullkomning. Och det kan mycket väl vara så, eftersom Du nu har uppenbarat det för mig och för oss alla.”
[11] Men vi skall inte oroa oss för ’hur’; ty det vore fåfängt, då vi som de yngsta lärjungarna i Din lära ännu helt saknar alla nödvändiga begrepp för det. Dessutom är vi alla nu alltför bestörta och splittrade på grund av det oerhörda mästarmiraklet för att kunna nå fram till ett lugnt omdöme inom oss. Därför, o Herre och gudomlige Mästare, låt oss nu få vila en stund och samla oss, så att vi sedan, i större själaro, kan ge Dig, o Herre och Mästare, ett bättre svar än det jag just har givit Dig!”
13. Vikten av sinnesro
[1] Jag säger: ”Ja, ja, där har du helt rätt och talat mycket väl; vila – den sanna, inre sinnesron – är det mest nödvändiga andliga elementet för varje människa, utan vilket hon inte kan greppa något verkligt inre och andligt stort. Därför beviljar Jag er också gärna det du just bad om.
[2] Men en sådan vila, där kroppens lemmar och dess verksamhet hålls tillbaka, är ändå ingen verklig vila, utan snarare en stor inre verksamhet hos själen, som därigenom söker och verkar att mer och mer förena sig med sin ande, som den har börjat uppfatta. Och om du längtar efter en sådan vila, gör du, liksom alla andra, helt rätt. Först efter att regelbundet ha utövat en sådan inre vila eller rättare sagt själsaktivitet en gång om dagen, kommer du att börja känna vilken stor, sann nytta du har vunnit för ditt liv.
[3] Men nu kan ni alla dra er tillbaka till era hyddor, som nu är något förbättrade tillsammans med detta tidigare ökenland och ta en titt på allt som har hänt för ert bästa. Kom sedan tillbaka igen mot kvällen!
[4] Jag Själv skall under tiden sysselsätta Mig med det som Min Fader i himlen, som är helt ett med Mig och i Mig, har ålagt Mig. Men den som vill stanna här hos Mig under dagen, han kan också göra det; ty det är inget måste att någon därför lämnar platsen, utan endast den som själv vill det – och det ena som det andra skall bli honom till stor nytta. Och nu, gör vad er vilja än önskar!”
[5] Därefter reser sig alla utom Hiram och Epifanes och skyndar ivrigt till sina hyddor, för att se vad som har skett i deras hem och vad som förändrats. Och när de kommer hem, kan de inte nog förundras och häpna över de ståtliga hus som nu upptar platsen där deras tidigare eländiga hyddor stod, samt över de många fruktträden, vingårdarna, åkrarna och ängarna. Och de prisar Gud Fadern, om vilken Jag hade berättat för dem, att Han hade givit en människa på jorden en sådan makt.
[6] Men Epifanes fattar mod och säger: ”O Herre och Mästare över alla mästare! Jag föredrar ändå att stanna här; det som de andra har fått genom Din godhet och gudomliga makt, det skall också ha blivit mig tilldelat – en välgärning för vilken vi alla och våra barn och barnbarn aldrig någonsin kommer att kunna tacka, lova och prisa Dig tillräckligt.
[7] Men hur omätligt stor denna välvilja som Du visat oss än är, så är den likväl inte på något sätt jämförbar med vad som har blivit en del av våra själar genom Din undervisning. För endast genom den har vi, som tidigare ganska vilda mänskliga djur, blivit verkliga människor. Du har just visat oss det sanna livet och lärt oss att känna dess värde.
[8] Förut hade vi bara kärlek till döden, men nu har vi en sann och stor kärlek till livet, som är kapabelt till en ytterst stor fullkomlighet i alla riktningar, medan döden förblir döden för evigt och aldrig kan tillåta någon gradvis fullkomlighet. Och just av den anledningen föredrar jag nu att stanna hos Dig, o Herre och Mästare, så att jag inte går miste om något som Din – låt oss säga – sant heliga mun kommer att förkunna ytterligare.”
[9] Jag säger: ”Vad de andra gjorde är bra; men vad ni gör är bättre. Ty varje ord som kommer från Min mun är ljus, sanning och liv; om ni håller Mina ord i era hjärtan och handlar därefter, då skall ni med det ord ni har hört också få det sanna, eviga livet.”
[10] Men om någon hör Mina ord men sedan inte gör och handlar därefter, kommer han inte att vinna liv genom Mitt ord utan endast dom och död. Detta är inte Min vilja utan endast Guds eviga ordning; ändå kan Jag inte hjälpa honom eftersom han endast skall hjälpa sig själv.
[11] Ty om någon som hungrar får mat serverad och han inte äter den utan bara betraktar den, då är det inte den som bjuder maten som bär skulden till att den inte hungrige mannen svälter ihjäl, utan uppenbarligen den hungrige mannen själv eftersom han inte ville äta någon mat. På precis samma sätt förhåller det sig med den som Jag ställer Mitt ord inför som det sannaste brödet från himlen, men som bara lyssnar till det utan att vilja leva därefter. Därför skall ingen vara enbart en hörare, utan också en görare av Mitt ord; då kommer han att vara mest sannerligen mättad av brödet från himlen i sin själ och kommer aldrig att se, känna och smaka döden i framtiden, eftersom han själv har blivit helt och hållet till liv av Gud. Förstår du det?”
14. Epifanes mod
[1] Epifanes säger: ”Åh, detta är den allra mest fullständiga sanningen och är helt klar för mig utan ytterligare förklaring! Låt oss anta att jag eller någon annan ville bygga ett nytt hem. Han söker därför råd från en expert, så att han med ord och bilder kan förklara för honom hur han som byggare bör bygga sitt hus. Byggaren agerar emellertid inte enligt expertens värdefulla råd, och eftersom det verkar för tröttsamt och för tidskrävande för honom monterar han stenar och balkar utan någon förankring, sedan slår han sig ner i sin nya bostad och bor en kort tid utan att misstänka någon fara. Sedan kom dock en stor storm på natten och slog mot husets bräckliga väggar, som omedelbart rasade samman och krossade ägaren och byggaren. Vad har då denne man vunnit eftersom han inte ville följa den kunnige expertens råd?!
[2] Och så tror jag att det är precis samma sak mellan Dig och oss blinda och okunniga människor. Du är uppenbarligen arkitekten som har konstruerat världen, hela universum, och även människan som hon är, andligt och materiellt, och därför måste veta bäst vad som är bra för henne och vad hon, som en rationell, tänkande, självbedömande och självbestämmande varelse, bör göra och avstå från att göra. Och om Du sedan genom ord och handlingar visar henne, människan, att Du oåterkalleligen är densamma som hon har sin existens att tacka för, och vidare visar henne vad hon måste göra för att uppnå det Du skapade henne för, då har den blinda och dumma människan bara sig själv att skylla om hon av någon trivial, materiell anledning förverkar det eviga livet och istället möter döden. Och därför tror jag att varje människa som en gång har blivit undervisad av Dig själv och har erkänt Dig som den Du är, inte längre kan undgå att leva och handla med all kärlek och glädje, precis som Du har befallt henne.
[3] Ja, i denna nu mycket onda, fullständigt blinda och bortom alla gränser själviska, stolta och härsklystna mänskliga värld kan många hinder och svårigheter möta den som följer Din lära, eftersom det finns långt fler onda mänskliga andar än goda. Men när man väl vet vad man har i Din lära och vad man har att förvänta sig genom att följa den, så låt bergen motsätta sig den och alla stormar rasa emot den, och man kommer fortfarande att kunna trotsa dem alla med det mest uthålliga mod i världen. Ty resenären, angripen av fiender, försvarar sig inte sällan med ett lejons mod för att inte förlora detta korta och snart förgängliga liv, vars förlust egentligen ändå inte är så viktig – varför då inte försvara sig med tusen lejons sanna mod mot fiender som hotar att ta det eviga livet från den person som vandrar genom detta liv?! Jag tror att jag har helt rätt i detta avseende.
[4] Ja, människor som klamrar sig fast vid denna fåfänga värld, som söker hela sin frälsning i denna jords smuts, som inte är lika genomsyrade av Din lära som jag är, och som inte vill, kan eller inte ser och förstår livets värde, kommer säkerligen att förlora allt mod inför faran och snart sjunka tillbaka i den gamla smutsen; men människor som vi kommer inte så lätt att låta sig skrämmas eller drivas på flykt.
[5] Jag säger Dig, o Herre och Mästare: Den som inte fruktar den fysiska döden, för den skulle kejsare och kungar ha svårt att stifta lagar! Låt nu hela jorden falla i ruiner, så kommer jag ändå inte att inte frukta min kropps säkra undergång; ty jag vet av Dina ord att min själ, med Din livsande inom sig, inte skall gå under! Med denna tillförsikt kan fiender komma varifrån och hur många de än må vara, och de skall sannerligen inte orsaka mig, Aziona och Hiram någon fruktan; deras veto kommer att förbli ohört och deras hot obesvarat. – Och säg oss nu, o Herre och Livets Mästare, om jag har rätt eller inte!”
[6] Jag säger: ”Du har helt rätt, och desto mer eftersom du skulle bete dig på samma sätt i en nödsituation, precis som ni alla här skulle göra. Men eftersom vi nu är tillsammans i sådant förtroende och har lärt känna varandra väl, och eftersom det sannerligen är mycket viktigt för Mig att ni inte vacklar inför alla möjliga incidenter och frestelser, måste Jag nu också bekanta er med många fler saker. Så lyssna därför på Mig!”
15. Skälet till Herrens korsfästelse
[1] (Herren:) ”Till kroppen är Jag, precis som ni, också en dödlig människa, och konsekvensen av detta är att även Jag kommer att lägga ner denna kropp, nämligen på korset i Jerusalem som ett vittnesbörd mot de ogudaktiga judarna, översteprästerna och fariséerna, och för deras dom. Ty endast detta kommer för alltid att bryta deras makt, och det andliga mörkrets furste, som nu har styrt människornas värld, kommer att bli maktlös och kommer inte längre att kunna förföra människor lika mycket som tidigare och störta dem i fördärv.
[2] Men fursten heter ’Satan’, det vill säga lögn, bedrägeri, stolthet, girighet, egenkärlek, avund, hat, maktbegär och mord och alla möjliga sorters prostitution.
[3] Det högsta högmod kan endast förgöras genom den djupaste ödmjukhet, och det är därför nödvändigt att detta görs mot Mig. Men om ni hör detta, bli inte oroliga; ty Jag skall inte förbli i graven och förruttnelsen, utan uppstå igen på tredje dagen, och precis som Jag är med er nu, så skall Jag komma till er igen! Och endast detta skall ge er alla det största och sannaste vittnesbördet om Mitt gudomliga uppdrag i era själar och fullständigt stärka er tro. Jag har sagt er detta i förväg så att ni inte skall bli förargade på Mig och överge Min lära när detta händer. – Vad tycker du om detta, Min käre Epifanes?”
[4] Epifanes säger: ”Herre och Mästare, Du är visare och mäktigare än alla visa och mäktiga på hela jorden! Om Du tillåter detta att hända Dig, måste Du säkert ha en god anledning till det, som vi nu inte förmår genomskåda.
Men det måste vara för den fullständiga och mest oerhörda förödmjukelsen för några av de mest fördärvade i Jerusalem och i hela Palestina, ja faktiskt i hela det judiska riket, om de inte ens med det mest skamliga korset förmår döda den man de hatar mest och han efter tre dagar återigen står där Han var förut! Jag förstår detta nu fullt klart och tydligt. Men ändå tycker jag att det, med hänsyn till Din visdom och makt, nog ändå skulle kunna ordnas på annat sätt.
[5] Jag förmodar att om prästerna och andra mäktiga män i Jerusalem såg ett sådant tecken från Dig som det Du just har utfört här, då skulle de behöva förblindas av alla Tartaros furier för att inte känna igen Dig som vad och vem Du är! Och då skulle deras hat mot Dig omedelbart förvandlas till den högsta vördnad för Dig och den mest brinnande kärlek till Dig, och det säger sig självt att Du då inte skulle behöva låta dig hängas på det mest skamliga korset, vilket endast är avsett för de värsta syndarna!”
[6] Jag säger: ”Ja, om det vore så, skulle du ha helt rätt; men tyvärr är det inte så, utan himmelshögt annorlunda! Tro Mig: Denna avkomma av huggormar och ormar, Jerusalems tempeltjänare, vet exakt vad Jag lär ut och vad Jag gör; men det ökar bara deras ilska, och just därför blir de bara mer bittra mot Mig från timme till timme, ett faktum som Aziona och Hiram kan intyga med en trogen redogörelse för händelserna före midnatt i natt. De är alla envisa, blinda och döva i hjärtat, och fulla av det högsta och mest obegränsade högmod, fulla av girighet och det största maktbegär. Och se, inget evangelium kan predikas för en sådan varelse, och inget tecken kan utföras inför dess ögon! Ty Min lära och Mina tecken förstör deras tidigare rykte och förstör deras stora inkomst, och därför har tempeltjänare ingen nytta av dem och är därför Mina mest oförsonliga fiender.
[7] Jag skulle sannerligen ha makten att förgöra dem alla i hela världen på ett ögonblick, såsom redan skett en gång tidigare, beslutat av Min Faders ande som bor i Mig, på Noas tid och på Abrahams tid med Sodom och Gomorra och deras tio grannstäder; men vad gjorde det för nytta?!
[8] Än idag vittnar det vidsträckta Döda havet om den domen, och Skriften pekar på den; men vem bryr sig fortfarande om detta och låter det tjäna som en rättvis varning? Säg något om det till en sann farisé nu, så riskerar du att bli hånad, bittert tillrättavisad och till och med allvarligt hotad med strängt straff! Men där så är fallet kan inget mer göras än vad Jag tidigare har förkunnat för er. Det kommer att bli en mycket sträng dom för de upproriska, och för Mina efterföljare kulmen på Min kärlek, och Min uppståndelse kommer också att vara en uppståndelse för alla som är av Mitt sinne och vilja.”
16. Epifanes föreslår ett sätt att undvika Herrens död
[1] (Herren:) ”Åh, Min vän, Jag säger dig: Om det vore möjligt att skjuta undan lidandets bägare, skulle det ske omedelbart; men tyvärr är detta omöjligt, och därför lämnar vi det därhän! Du vet nu att detta kommer att ske och varför, och mer än så behövs knappast. När Jag sedan har uppstått, då först kommer Jag Själv att döpa er med den Helige Ande från Mig, och först då kommer Han att leda er in i all visdom och makt, och ni kommer då, om ni har förblivit i Min lära, att som Mina sanna barn att kunna göra allt som Jag nu kan göra. Och berätta för Mig nu igen vad du tycker om detta förslag och detta löfte!”
[2] Epifanes säger: ”Enligt vad vi och alla goda människor har att förvänta oss av Dina Ord, är det naturligtvis oerhört gott; men vad Du, o Herre och Mästare, har att förvänta av denna obotliga dumhet och ondska enligt Ditt ord, det tycker jag inte alls om! Men om det absolut inte är möjligt på annat sätt, en gång för alla, så låt det ske enligt Din vilja!”
[3] Att du inte kommer att dö enligt Ditt sanna, inre väsen står nu helt klart för mig; ty vem skulle kunna väcka Dig från Din kropps död utom Du Själv med Guds kraft som finns i Dig?! Detta är därför oförstörbart; vad spelar då en kropps död för roll, som Du alltid kan uppväcka igen, när Du vill?! Men det stora lidande som uppenbarligen är förknippat med att döda din kropp är fortfarande inte helt behagligt för mig!
[4] Men Du är Herren, full av den högsta visdom, makt och kärlek, och Du vet bäst hur man ger råd och hjälper, och därför kommer allt endast att ske enligt Ditt eget högsta råd och Din vilja, liksom det är Din vilja att vi människor på denna jord ofta måste utstå en stekhet sommar och en iskall vinter, vilket inte heller är angenämt, och i slutet av detta jordiska liv en ofta mycket smärtsam, bitter död. Och eftersom det är Din vilja, kan vi inte ändra något på den. Och därför tror jag att Din vilja, vad Ditt högsta Jag beträffar, desto mindre är föränderlig av oss svaga daggmaskar! Och låt det därför ske och hända som Du vill!
[5] Men vad vi ändå skulle kunna göra för att hindra Dig från att lida, som Du här i förväg har berättat för mig, vore att jag, Aziona och Hiram till exempel går till tempeltjänarna i Jerusalem och, som vältaliga hedningar, försöker upplysa dessa mörkermän om Dig på ett bättre sätt, och då skulle de säkert släppa taget om sin vrede mot Dig. Och om detta skulle hända, skulle Du säkert kunna lägga undan det förmodade lidandets bägare på detta sätt.”
[6] Jag säger: ”Ja, Min vän, Jag har inget annat att göra än att ta emot din goda vilja för arbetet; ty se, lika lite som du kan böja en gammal ceder, lika lite kommer en sådan stor farisé eller ens en överstepräst att acceptera någon lära från dig! Men vad han skulle göra, det kan Jag säga dig exakt:
[7] Förstå, han skulle lyssna mycket vänligt på dig, låta dig berätta allt om Mig i detalj med de bästa blickar och den största vänlighet! Han skulle till och med konfrontera dig med små invändningar och uppenbara tvivel – men bara för att göra dig mer ivrig att prata; och sedan skulle han omedelbart ändra min så snart han insåg att han redan hade lärt sig nästan allt av dig! På en hemlig signal skulle maskerade män då komma i stort antal och arrestera dig, och det skulle vara en stor sak om du ens skulle få återse dagens ljus! Men då skulle en sådan överstepräst, i förening med Herodes, omedelbart skicka ut en hel armé med löften om stora belöningar för Mitt tillfångatagande och han skulle låta tortera hela det judiska folket i hela Galiléen för Min skull – överallt där de någonsin hade tagit emot Mig och Mina lärjungar.
[8] Du förstår, det är sannerligen inte vad någon av oss skulle kunna anse vara önskvärt! Du förstår det, och därför är det bättre: en för alla med verkan, än alla för en utan verkan! Förstår du nu det?”
[9] Epifanes säger: ”Ja, Herre, nu är allting helt klart för mig! – Men nu är måltiden förberedd, så låt oss stanna upp där och sedan fylla tiden med något annat!”
[10] Jag säger: ”Ja, det är också bra; men gå och väck Mina lärjungar!”
17. Om fasta
[1] Lärjungarna, som hade sovit för lite föregående kväll, hade lagt sig under det skuggiga trädet efter frukosten, somnat djupt och visste således ingenting om utbytet mellan Mig och Epifanes. På Min befallning gick Epifanes och väckte dem ur sömnen.
[2] När de vaknade, öppnade de ögonen vidöppna och frågade varandra förvånat var de nu befann sig; ty området såg så annorlunda ut efter sin förvandling från den tidigare öknen att de inte alls kunde förstå det. Azionas hydda hade tidigare byggts på ett gör-det-själv-sätt, delvis av formlösa stenar och delvis av lera och vass, och nu stod på dess plats ett ståtligt hus, omgivet av fruktträd och en vacker trädgård; och ett mycket bra stall för husdjuren och en stor lada för spannmål hade byggts väl inte långt från huset. Dessutom var de tidigare karga bergen nu tätt skogsklädda, och de tidigare lika karga sjöstränderna hade förvandlats till frodiga ängar, och det var därför förståeligt att Mina lärjungar inte kunde finna sig tillrätta.
[3] Petrus, Jakob och Johannes frågade efter Mig, och Epifanes sade att Jag hade gått in i huset för att beställa den dagliga måltiden. Återigen frågade den som hade väckt dem var de nu befann sig, och han sade: ”På den gamla platsen, som dock genom den Endes kraft nu har fått ett helt annat utseende!”
[4] Men lärjungarna trodde inte riktigt på Epifanes och trodde snarare för sig själva att Herren hade fört dem genom luften till en helt främmande trakt, som på Kisjonas berg. Först när Jag Själv kom till dem och uppenbarade för dem att det var som deras vän Epifanes hade sagt till dem, först då trodde de att det var så och började förundras över Guds kraft och makt i Mig.
[5] Men jag sade till dem: ”Varför är ni så förvånade över detta tecken? Gjorde Jag inte ett liknande tecken för Markus?! Men det enda som skulle förvåna er här är hur ni kunde somna så lätt mitt i Mina samtal med dessa greker! Men köttet, blodet, behöver också vila, så vaka nu, så att ingen av er faller i frestelse!
[6] Men nu är det redan långt över middagstid, maten står på bordet, så låt oss gå och ge våra kroppar en måttlig styrka, så att ingen kan säga att någon har lidit nöd med Mig. Det finns visserligen några i Jerusalem som har och strikt iakttar alla möjliga fastedagar, i tron att de därigenom förtjänar himmelriket; men dessa kommer att misstaga sig mycket, eftersom de förväntar sig ett rike efter den fysiska döden som verkligen inte existerar någonstans.
[7] Men Jag vill inte säga att ni därför ska bli frossare, slösare och drinkare; utan var alltid nyktra och måttliga i allt och älska varandra, så att världen förstår att ni verkligen är Mina lärjungar! – Och nu går vi till bords!
18. Fiendeskepp i sikte
[1] Bordet var välfyllt med den finaste fisk, bröd och vin, och allehanda läckra frukter. Vid bordet satt Jag med de tolv, Hiram och Epifanes. Aziona serverade oss, men efter måltiden tog han ändå plats vid bordet. Medan vi satt tillsammans och blickade ut över den vackra vattenytan, fick den skarpögde Epifanes syn på flera skepp som lade till vid den stora viken. De ville gå in i den stora viken; men eftersom de inte längre kunde känna igen området efter dess oerhörda förvandling som det de tidigare kände väl, seglade de fram och tillbaka och skickade bara ut en spaningsbåt in i viken.
[2] Men dessa skepp var en slags eftertrupp av vad som föregående natt hade tagits som ett gott strandbyte av fiskarna på Mitt befäl. Dessa eftertruppsskepp hade visserligen seglat runt hela natten och även drygt halva denna dag, men ingenstans kunde de hitta några ytterligare spår. De trodde därför att detta skepp kanske hade seglat vilse i denna svårnavigerade vik och kanske till och med hade lidit någon skada. Men denna vik var inte alls lik den föregående, och därför var eftertruppsseglarna inte säkra på var de befann sig, så de skickade in en lätt spaningsbåt i viken.
[3] När jag förklarade detta för de tre, sa Aziona: ”Tja, om de hittar det stora skeppet här, då får vi ge oss av, annars är vi alla förlorade!”
[4] Jag säger: ”Var lugna; den här spejarbåten kommer snart att vända tillbaka! Jag kommer att sända en vind som säkerligen kommer att påskynda båtens reträtt avsevärt.”
[5] I samma ögonblick uppstod en väldig storm och drev med pilens hastighet ut spejarbåten tillsammans med flera eftertruppsskepp ut på öppet vatten.
[6] Men Aziona sade: ”Herre, se, nu har de verkligen försvunnit ur sikte; men de kommer tillbaka när vinden lagt sig! Åh, dessa människor är som ett dåligt samvete och envisa som en otäck sjukdom! De överger aldrig sin avsikt och sitt mål, och om det inte är dessa – som knappast kan upphöra med sitt sökande – då kommer inom kort andra att komma tillbaka och sträva efter samma mål. Och om de hittar skeppet här, då kommer det att gå illa för oss, ty det finns ingen rätt mot de mäktigas makt! Jag skulle hellre förstöra och förgöra syndarnas hela skepp än vara i ständig rädsla för vad som finns ombord!”
[7] Jag säger: ”Men om Jag säger att du absolut inte behöver vara rädd för detta, då kan du vara lugn! De som sågs nu kommer aldrig att återvända, och ännu mindre en andra eller till och med tredje eftertrupp; för vid denna tid är, som bekant, Galileiska sjön mycket stormig och används sällan förutom av ett fåtal fiskare, eftersom man inte litar på stormarna – och om några månader kommer hela denna händelse att vara nästan helt bortglömd!
[8] Ty även om det tillförlitligt rapporteras till Jerusalem att de utredare som sänts ut efter Mig har råkat ut för en olycka någonstans till sjöss, eftersom man trots alla sökningar inte kan hitta något mer av dem, då kommer det bara att bli en ceremoniell sorg i templet i tre timmar av de särskilt utsedda manliga och kvinnliga tempeltjänarna, och därefter tänker ingen i templet längre på offren, utan andra väljs ut för samma ändamål, förses med fullmakter, pengar och nödvändiga vapen och skickas ut under alla möjliga stränga order, och dessa skulle sedan ge sig av och mestadels återvända hem igen tomhänta, eller oftast inte alls, som de som besökte oss igår. Och så har du nu hela saken blottlagd och kan utan någon
rädsla behålla det Jag ger dig, säker och beskyddad.”
[9] Nu säger Epifanes: ”Min vän Aziona, med sådana försäkringar skulle jag inte tveka att ta hela Rom i besittning, om denne Herre och Mästare skulle säga till mig: ’Gå och säg: ’Herren har gett mig hela staden, och jag förklarar härmed att från och med nu är allt som står, lever och växer där min fullständiga egendom!’ Och se, ingen människa i världen skulle kunna bestrida en sådan rätt som Herren beviljat mig, och alla skulle behöva underkasta sig den gudomliga viljans allmakt!
[10] Och detsamma gäller även här! Vilken jordisk makt skulle vilja strida med denna gudomliga makt? Ty innan den kunde lägga sin hand på svärdets fäste i strid, skulle den redan vara förintad! Ja, om Herren och Mästaren tillåter sina fiender att lägga händerna på honom, kommer de säkert att göra det. Han kan till och med bli dödad kroppsligen; men så länge Han själv inte har uttalat det outgrundligt hemliga ’fiat!’ inom Sig Själv kommer ingen ens att våga röra fållen på Hans mantel – och den som vågar göra det kommer sannolikt att lida samma öde som hädarna igår! Således, för dem som vandrar med denne sanne Gudamänniska som sanna vänner genom alla världens största faror, är den högsta säkerheten redan garanterad.
[11] Se på denna vår allra härligaste trakt! För knappt en timme sedan var det en ytterst ogästvänlig, stel öken, en sann bild av döden – precis som vi i vårt tidigare själstillstånd, som Han också förvandlade till levande genom Sitt Ord – och nu driver den outgrundligt mirakulösa kraften i Hans Ord själv fram det mest praktfulla växtlivet ur den hårda stenen, som den tidigare hade krossat och förvandlat till god, bördig jord.
[12] Om stenarna böjer sig vid Hans andetag och alla otaliga naturliga
andar måste bli aktiva, om jordens folk böjer sig vid Hans samma andetag – så varför skulle vi, nu säkerligen är Hans vänner, fortfarande hysa någon rädsla i våra hjärtan, som om något ont på riktigt skulle kunna drabba oss under Hans beskydd?! Jag hoppas att ni, med tanke på detta, kommer att bli befriade från all fåfäng rädsla.”
[13] Aziona säger: ”Min vän, du har nu talat mycket väl och riktigt, och jag har alltid, liksom nu, bestämt hållit fast vid din åsikt hela mitt liv; men en människa förblir en människa, särskilt när någon fara börjar närma sig henne! I en slags mental förvirring glömmer man ofta det viktigaste, tänker inte med ett inre, lugnt sinnelag, utan och hamnar därigenom i en sådan rädsla att man inte längre ens minns de bästa skyddsvapnen som man uppenbarligen har med sig.
[14] Och så var för mig just nu, när jag från vår Guds och vår Herre och Mästares mun fick veta innebörden av spejarbåten som seglade uppför denna vik. Men nu är allt i sin ordning igen, vilket dina ord har bidragit mycket till.”
19. Aziona frågar om själens liv efter döden
[1] (Aziona:) ”Men eftersom vi nu sitter så bekvämt tillsammans med bröd och vin, skulle jag vilja höra från Din mun, o Herre, hur själens liv ser ut efter kroppens bortgång!
[2] Enligt legenderna i nästan alla så kallade teologiska läror, med få variationer, har man alltid ett tvåfaldigt tillstånd – nämligen, som hos oss, säg, hedningar –: ett Elysium, där goda och värdiga själar lever för evigt i obeskrivlig lycka, och sedan ett Tartaros, där de onda och elaka själarna också plågas för evigt med alla slags oerhörda plågor och pinor.
[3] Judarna har sin himmel och sitt helvete, vilket i viss mening är exakt detsamma som Elysium och Tartaros bland hedningarna. Likaså har indierna, under vissa former, namn och variationer, en dubbel allmakt, en god och en ond. Således är alla de elyseiska gudarna goda, och alla från Tartaros är onda.
[4] Och bland judarna finns en ytterst god och vis Jehova, och till Hans tjänst myriader av lika goda andar, som kallas ’änglar’ och är redo att ge människan bästa möjliga skydd. Mittemot den gode, allsmäktige Jehova och hans änglar finns dock också en nästan inte mindre mäktig Satan, även kallad ’Leviatan’, och vid hans sida en oräknelig mängd av de ondaste andar som man kallar ’djävlar’.
[5] Den gode Jehova strävar visserligen ständigt efter att göra människor goda och att dra dem till Sig. Men detta hjälper henne inte så mycket; ty Satan är bättre på att erövra själar åt sig själv och driver ständigt bort skaror efter skaror från den gode Jehova. Den gode Jehova kan ständigt hota Satan med alla möjliga straff och domar; men Satan skrattar alltid åt detta och gör ändå vad han vill. – Herre, vad skall man då tro om sådana legender? O Herre, ge oss en riktig förklaring till detta!”
[6] Epifanes säger också inför Mig: ”Se bara på vår ledare Aziona! Han är sannerligen ännu klokare än vi alla! Vi har redan frågat om så mycket, och denna allra viktigaste punkt i livet föll bara honom in! Ja, Herre och Mästare, sådana saker har jag själv läst många gånger i alla möjliga skrifter och har alltid tänkt på dem för mig själv! Antingen skrev de annars i många avseenden kloka gamla människorna ner allt de visste i ett för oss obegripligt bildspråk, eller så, liksom barn och dårar, bara yrade och babblade de enligt sin ännu högst outvecklade fantasi.”
[7] Jag, som en ganska enkel person med begränsad förståelse, utrustad med ett – som man säger – mänskligt gott hjärta, kan rimligen föreställa mig själens fortsatta existens i livet efter detta på följande sätt: Att den ständigt befinner sig i en utveckling framåt (progression) upp till en viss, så hög grad av fullkomning som möjligt, och att ett här av olika orsaker illa påbörjat och med säkerhet ännu sämre avslutat liv endast möter vissa och ändamålsenliga korrigeringar på den andra sidan, så att även en själ som har misslyckats med sitt kroppsliga liv här kan komma till en bättre förståelse av sig själv, av ett sant högsta Gudaväsen och av alla sina verkliga livsförhållanden och plikter på den andra sidan.
[8] Men att där lida och uthärda eviga straff av den mest obeskrivliga hårdhet och den mest omänskliga stränghet för ett kort, tyvärr illa levt liv, och detta för inget annat syfte än att en allsmäktig Gud för evigt skall få utlopp för sin oändliga hämnd över den mest maktlösa varelse – nej, jag kan inte ens drömma om det från en Gud som Du, o Herre. Detta är åtminstone för oss, uppenbarligen även i den mest fruktansvärda feberhetta, gränsande till den grövsta galenskap!
[9] Ett lejon är förvisso ett mycket ont odjur, liksom en hyena, en tiger, en varg eller en björn; men de kan fortfarande tämjas och blir då ofta människors väktare och därmed nyttiga varelser. Men om monster av det nämnda slaget fortfarande kan tämjas och tränas till något nyttigt, varför inte en själ som så ofta har blivit fördärvad utan egen förskyllan?! – Så, käraste Herre och Mästare, berätta för oss hur det står till med de märkliga saker och omständigheter som Aziona klokt nog frågade Dig om!”
20. Guds barn och världens barn
[1] Jag säger: ”Se, Mina älskade! Vad de hedniska böckerna säger om detta är bara ett mycket stympat eko av vad som klart och tydligt uppenbarades för de tidiga människorna på denna jord av samma ande som nu bor i Mig.
[2] Endast de judiska skrifterna innehåller den fulla sanningen, inte uppenbarad, utan beslöjad i motsvarande bilder, och detta av den kloka anledningen att sanningens helighet som finns däri inte skall besudlas och vanhelgas av de sanna, smutsiga barnen på denna jord.
[3] Ty det finns två slags människor på denna jord, av vilka de flesta helt och hållet är av denna jord på grund av själens systematiska gradvisa framsteg genom naturens olika riken, och de kan kallas ”världens barn”.
[4] En mycket mindre del av människorna på denna jord är emellertid endast av denna jord till kroppen, men till själen kommer de antingen från de olika stjärnvärldarna eller ibland till och med, som renaste änglaandar, från de rena andliga himlarna. De senare är dock hittills de allra sällsyntaste.
[5] Denna andra och mycket ädlare typ av människor på denna jord kan kallas ’Guds barn’, och det är förbehållet endast dessa att greppa och förstå Guds rikes mysterier, och att, efter behov och förmåga, lära dem till världens barn och visa dem vägen varigenom också de kan bli Guds barn och medborgare i Hans rike.
[6] Nu är dessa sanna världsliga människor, som just har kommit fram ur denna jords lera, naturligtvis fortfarande av en mycket sinnlig natur, eftersom deras själar aldrig har upplevt någon form av mänsklig förberedande skola för ett fritt, självbestämmande liv. Därför kan de inledningsvis endast ledas till kunskapen om en högsta och evig gudomlig ande genom rent sinnliga bilder.
[7] Och förstå, för de flesta människors skull på denna jord är uppenbarelserna om andarnas rike också höljda i rent sinnliga bilder, som bara kan uppenbaras för Guds barn då och då, mer och mer, i enlighet med världens barns förståelse – men aldrig för mycket på en gång, utan bara så mycket som de kan uthärda och smälta i sin andliga mage. Av det som sagts kan man dock redan dra många slutsatser.
[8] Människans själsliv efter kroppens bortgång är, vilket lätt kan förstås, ett ständigt progressivt liv, eftersom dess fullbordan omöjligt kan vara ett ögonblicksverk, och detta av den anledningen att själen, liksom sin tidigare materiella kropp, är en varelse begränsad i rum och tid och i viss mening instängd i den bestämda, vackra mänskliga formen, och därför bara gradvis kan absorbera och gripa det oändliga och eviga, både i termer av rum och tid, såväl som i termer av Guds Andes och Hans verks mest obegränsade kraft.
[9] Det beror nu på det tillstånd av inre moral i vilket en själ lämnade sin kropp. Om detta tillstånd är i enlighet med eventuella existerande goda lagar, så kommer själens överjordiska tillstånd säkerligen också att vara ett från vilket den omedelbart kan placera sig på en högre nivå av fullkomlighet av det fria livet och kontinuerligt avancera till en högre nivå.
[10] Men om en själ har varit tvungen att lämna kroppen, antingen på grund av bristande uppfostran eller, i värsta fall, på grund av brist på någon god vilja, trots god kännedom om de rådande lagarna, utan att tidigare ha vänt sig ens lite mot det sanna och det bättre i det kroppsliga livet och dess förhållanden, då kommer det säkerligen att vara lättbegripligt även för en något skarpare tänkare att en sådan fullständigt förkrympt, eländig själ måste försättas i ett sådant säkerligen föga avundsvärt tillstånd på den andra sidan, i vilket den, enligt Guds högsta kärlek och visdom, kan renas och helas från sin djuriska råhet (oförskämdhet) och med tiden kan stiga till en högre livsnivå, från vilken den sedan allt lättare övergår till en ännu högre.
21. Världsliga människors liv på den andra sidan
[1] (Herren:) ”Nu finns det också människor på denna jord som, som barn till ytterst rika föräldrar, har åtnjutit all möjlig uppfostran och utbildning. Men när de blev äldre och uppnådde stora ämbeten och höga hederspositioner, kom stolthetens djävul in i deras hjärtan. De började härska, hata, bedra och förtrycka sina medmänniskor och endast hänge sig åt sina sinnliga begär. Deras himmel, som de strävade efter med all sin girighet, var det yttersta välbefinnandet i all mjukhet, prakt och lyx. Allt som inte tjänade dem förföljdes ofta på det mest fruktansvärda sätt och förstördes utan nåd.
[2] Men nu kommer tiden och timmen då sådana människors själar också måste lämna sina älskade kroppar, enligt den allsmäktige Gudens förordning. Vad sker då?
[3] Du förstår, den här sortens själ har sannerligen begått ett brott, vilket varje någorlunda rättänkande människa måste erkänna! Och ändå döms de inte av Mig, utan placeras snarare i ett tillstånd och ett liv som är exakt detsamma som vad de hade på denna jord, med den enda skillnaden att deras grannar vida omkring har, är och vill ha exakt detsamma som de som nyligen anlänt dit. Och då dröjer det inte länge förrän det bittraste krig bryter ut; ty alla tror sig vara de högsta och mäktigaste, vill dominera alla och betraktar alla som straffbara myterister som inte vill underkasta sig deras befallningar och lagar.
[4] Om bara en, två eller till och med tre tänkte och kände så, medan de andra var mer ödmjuka och undergivna andar, skulle det råda ett slags monarki i andarnas rike, där en befaller och miljoner lyder honom. Men så är det inte; ty alla vill vara monark och tyranniskt styra sina lika härsklystna grannar. Och en sådan häftig passion föder sedan ett nästan outsläckligt ömsesidigt hat, en ständig strid, gräl, diskussioner, förföljelse och rent krig, där visserligen ingen kan dödas – men det ömsesidiga, gränslösa hatet och vreden utvecklas som en rasande, förödande eld som flammar från de stridande, med vars eld de sedan plågar och bekämpar varandra.
[5] Om en sådan ond grupp skall återfinna någon form av fred, är det viktigt att en mäktig ande sänds dit från himlen och skapar fred genom en ännu kraftigare eld, som orsakar sådana själar påtaglig, outsäglig smärta, ibland bara tillfälligt, men ibland under längre perioder. När sådana själar därigenom har uppnått fullständig fred, tystnar deras dåraktiga passioner mer och mer, elden som plågar dem släcks, och änglaanden undervisar dem sedan om deras stora blindhet, envishet och dårskap.
[6] Om en eller annan olycklig och säkerligen eländig själ vänder sig mot allt detta, kommer den omedelbart att övergå till ett bättre tillstånd. Men om den vägrar att göra det på grund av sitt inre, hemliga högmod, då kommer den att förbli samme gamle dåre och tvingas möta samma sak igen vid nästa tillfälle. Och man kan säga med romarna: volenti non fit iniuria – även om sådana nästan obotliga själar vore villiga att plåga sig själva på detta sätt i eoner av jordiska år!
[7] Jag menar att ni nu borde vara någorlunda informerade om vad ni egentligen frågade Mig om; men trots allt detta vill och kommer Jag fortfarande att tillägga en hel del – så lyssna vidare på Mig!”
22. Ingen kraft utan motkraft
[1] (Herren:) ”Om någon med sådan gigantisk styrka fanns här att han kunde rycka upp de starkaste ekarna och cedrarna med sina händer, men inte hade något motstånd, utan bara lera och vatten omkring de träd han skulle rycka upp, skulle han då kunna rycka upp ett träd vars rötter var inbäddade i fast jord några famnar djupare? Jag säger: Nej; ty så snart han förberedde sig att rycka upp trädet ur jorden med sina väldiga armar, skulle han sjunka ner i vattnets och lerans djup och därmed inte uppnå någonting med all sin gigantiska styrka.
[2] Om en jätte därför vill visa sina händers stora muskelstyrka på ett verksamt sätt, måste även hans fötter ha ett mycket fast underlag som ett nödvändigt stöd, något som säkert är uppenbart för var och en av er. Jag skall dock ge ett annat exempel här, ett som är fullt möjligt för Mig och ännu mer upplysande för er.
[3] Låt oss anta att det framför oss fanns ett par hundra av de starkaste kämparna här, hundra på ena sidan och hundra på den andra. Så snart de börjar attackera varandra lyfter Jag dem med Min inre kraft högt upp i luften och låter dem spridas av en kraftig vind i alla riktningar och områden. Fråga: Hur skall dessa utan något fast stöd alls börja och utkämpa sin strid? Kommer någon, ens med de starkaste fötterna, att kunna röra sig ett enda steg framåt, eller utdela ett mycket kraftfullt slag med handen och samtidigt behålla sin upprätta ställning?
[4] Jag ser att ni nu börjar fundera lite över hur detta skulle kunna vara möjligt. Men det står i Min makt att demonstrera detta för en av er i praktiken, så säg Mig bara vem av er som skulle vilja genomgå ett sådant test! Vill du, Epifanes, övertyga dig själv om sanningen i Mitt uttalande från en manshöjd över marken?”
[5] Epifanes säger: ”Åh ja, Herre och Mästare; ty ingenting ont kan möjligen hända mig under Ditt beskydd! Jag är därför redan redo.”
[6] Jag säger: ”Nåväl, stig då upp en manslängd från marken upp i det fria och berätta för de andra hur du mår!”
[7] Epifanes svävade nu helt fritt i luften, fullkomligt stilla i upprätt ställning, och Jag sade till honom: ”Gör nu några rörelser och låtsas att du ville ta dig någonstans eller försvara dig mot någon fiende, och berätta för oss vad du känner och vad du tycker om det!”
[8] Epifanes försökte göra detta, men förlorade naturligtvis omedelbart sin bekväma, upprätta ställning, och ju mer han arbetade med händer och fötter, desto mer befann han sig i alla möjliga ytterst obekväma positioner. Till slut vände han sig om som ett löv som svävade i luften, och en mycket svag bris började knuffa honom ytterligare, nämligen, enligt Min vilja, mot Azionas hus, på vars väggar han fann en fast grund, förvandlade sin obekväma ställning tillbaka till en bekväm upprätt ställning, och sedan grep han tag i väggens ytterkanter och tryckte sig så att säga ner till marken.
[9] När Epifanes fötter nuddade marken igen, blev han överlycklig, lovprisade Mig och kom snabbt till vårt bord och sade: ”O Herre, vad Du än vill, – men aldrig mer ett sådant förtvivlat prov! Jag borde ha berättat för Dig från luften vad jag kände och upplevde! Ja, jag kunde ha berättat för Dig i upprätt ställning, som åtföljdes av en ganska behaglig känsla, att jag kände mig mycket behagligt till mods; men när jag sedan på Din befallning började röra mig och alla möjliga ställningar påtvingades mig – ställningar som jag inte kunde ändra – då var det slut med att kunna tala. Jag hade kanske, om jag inte skämts, kunnat sätta igång ett förskräckt skrikande, men ett enda förnuftigt hade varit fullkomligt omöjligt! Greppad av tusen svindlande känslor och maktlösare än en mygga – låt den tala som vill; för mig var det den största omöjlighet!”
[10] Upplyft ungefär en manslängd upp i luften från marken, så är man den allra maktlösaste och kraftlösaste varelse! Minsta vindpust, som knappt förmår röra ett löv på ett träd, bär bort en utan minsta möjlighet till motstånd, och det i en mestadels mycket obekväm position. Nej, allt, som jag sade – men aldrig mer ett sådant prov! Men meningen från Din mun, o Herre, är nu bekräftad som en ytterst lysande sanning, nämligen att den största kraften utan en fast stödpunkt, som jag anser vara en nödvändig motkraft, är så gott som ingen kraft alls. Detta är nu min mest levande och sannaste övertygelse.
[11] Din tidigare förklaring av vad Orcus, Tartaros eller helvetet består av är nu mer eller mindre klar för mig. Men jag vet fortfarande inte vad jag skall göra med Satan och hans medhjälpare, de så kallade djävlarna Eftersom Du, o Herre och Mästare, redan har förklarat det ena så väl för oss och i full överensstämmelse med den fullkomliga och förnuftsmässiga sanningen, så förklara då också detta för oss, om det är Din heliga vilja!”
23. Guds motpol
[1] Jag säger: ”Det är därför Jag har gett er exemplen, så att ni lättare skall kunna förstå följande förklaring av Satan och hans änglar. Så därför, lyssna vidare på Mig!
[2] Ni inser nu tydligt att, enligt den erfarenhet ni har gjort, den starkaste jätten är oförmögen att verka utan ett mycket fast motstöd, vilket vi kommer att kalla en motkraft eller en motpol. Samma förhållande sträcker sig emellertid, om än oändligt stort, till det högsta gudomliga väsendet!”
[3] Om inte Guds eviga, friaste, visaste och allsmäktige Ande också redan från evighet hade etablerat ett motstöd (en motpol) utanför Sig Själv, skulle det aldrig ha varit möjligt för Honom, som en rent positiv Gud, att frambringa solar, världar och alla de otaliga varelserna på dem.
[4] Men hur ser denna Guds motpol ut, och vad består den av? Är den helt främmande för den positiva, fria polen av Guds liv och makt, eller är den i viss mening likartad? Är den själv en herre, eller är den i alla sina delar enbart beroende av den positiva polen av Guds makt?
[5] Se, Jag skall nu besvara dessa mycket viktiga frågor åt er så tydligt som möjligt, och då kommer ni omedelbart att förstå vem den så kallade Satan är, och vem i själva verket hans djävlar är! Så var uppmärksamma!
[6] När en person till exempel vill åstadkomma något, börjar han tänka, och en mängd flyktiga bilder kommer att storma genom hans sinne som enskilda tankar. Om tänkaren under en längre tid ägnar sig åt att begrunda sina inre andliga bilder, som man kallar ’tankar’, och börjar hålla fast vid dem alltmer, märker han snart att några bättre tankar har dragit sig till varandra och på ett sätt redan förenat sig till en klarare idé. En sådan idé behåller då själen som en tydligt präglad bild i sitt minnessensorium, och man kan kalla detta en grundidé.
[7] Nu tankeflödet fortsätter, likt vattnet i en bäck, och bland de många tankar som flyter förbi kommer något fastare, som omedelbart dras till grundidén och förenar sig med den, varigenom grundidén då blir klarare och tydligare uttryckt.
[8] Detta fortsätter en tid, tills det vid sidan av grundidén har bildats flera efterföljande sidoidéer som harmoniserar med den första och därmed redan framställer begreppet av någon konkret sak eller handling som skall utföras samt dess följder.
[9] När tänkaren väl har kommit fram till ett sådant fullt utvecklat, klart begrepp, finner han behag i det och griper och genomsyrar det omedelbart med sin kärleks livgivande eld. Kärleken väcker tänkarens vilja och energi, och det inre begreppet höjs sedan utan dröjsmål till materiell verklighet.
[10] Nu existerar det förra, rent andliga begreppet inte längre enbart som en andlig bild i full klarhet i själens sensorium, utan också som ett likaså fastställt, fast och välproportionerligt uttryck för den inre, andliga bilden i den materiella naturen, och är ställt till förfogande för den som tidigare tänkte ut det.
[11] De enskilda tankarna och idéerna från vilka ett helt konkret begrepp då formades är fortfarande helt andliga till sin natur och utgör en och samma pol med anden, och vi kommer att kalla detta för huvud- och livspolen.
[12] Det konkreta helhetsbegreppet (som består av många olika tankar och idéer) hör – även om det fortfarande är som en ren, andlig bild i själen –inte längre till huvudpolen eftersom det redan har en viss fast existens; ty det står där som en slags avskild helhet för sig självt, betraktat av själen i alla sina delar, och kan genom vidare verksamhet ställas ut som en materiell sak. Därför kan det som ett fastställt och fast ting inte längre tillhöra andens och själens livssfär. – Lyssna nu bara vidare på Mig!”
24. Existensens två poler
[1] (Herren:) ”Du, Epifanes, trodde förmodligen att en idé sammansatt av flera enskilda tankar redan kan vara en begriplig bild och därför också tillhöra den motsatta polen, ja, till och med en enda, fullt utvecklad tanke som står för sig själv! Där har du helt rätt; när så är fallet, är nämligen den sålunda fixerade tanken och likaså en sådan idé inte längre någon egentlig idé, utan redan ett enskilt begrepp som står i och för sig självt, eftersom den står inför själen som en välformad bild eller som en redan ordnad handling och därför utgör motpolen till livspolen.”
[2] I den första (positiva) polen finns liv, aktivitet och frihet; i den andra (negativa) eller motsatta polen finns död, tröghet och dom; och se, i detta ligger även helvetet, Satan och djävlarna – alltså motsvarande beteckningar på just det som Jag nu betecknade som den motsatta polen!
[3] Förstå, hela skapelsen och allt som ni uppfattar med era sinnen är fasta tankar, idéer och begrepp hos Gud – även ni människor enligt er fysiska kropp; och i den mån själen är förbunden med kroppen genom dess nerv- och blodeter, är även den bunden av domen och därmed av sin död, från vilken den emellertid kan befria sig genom att sträva efter det rent andliga genom sin fria vilja enligt Guds lagar, och bli helt ett med sin ande från Gud, varigenom den som självverksam och självständig har gått över från sin gamla död in i det fria, eviga livet.
[4] Lägg nu märke till något mycket viktigt! Kunskap och kärlek styr hela människan till någon form av god eller dålig aktivitet. Om kunskapen är andlig och riktad mot Gud, då kommer kärleken också att luta sig mot det andliga och därmed mot Gud och därmed bli aktiv. Denna aktivitet är god, och dess konsekvenser är välsignelser från livets himmel.
[5] Men om en människa, från vaggan och framåt, inte berikas i sin kunskap med något annat än det som tjänar kroppen, då kommer hennes kärlek också att vända sig helt och hållet till materien och snart bli verksam i den rakt ut, för att samla ännu fler materiella skatter och genom dem bereda köttet allt större njutningar. Vid detta tillfälle övergår då själen helt och hållet till materien (alltså motpolen till Guds friaste ande) och bildar då tillsammans med motpolen (som den blivit fångad av) just denna motpol. Den nödvändiga följden blir domen i och genom sig själv, förbannelsen från livet in i döden och därmed på sätt och vis själva den eviga döden. Och vem bör skulden till detta, om inte människan själv, som genom sitt vetande, älskande, viljande och görande har tillfogat sig själv detta!
[6] Märk detta väl! När ni talar med människor, undersök då om de inte vet något om själen inom sig själva och ingenting om dess eviga liv! Om de börjar rycka på axlarna och säger på ett slags medlidsamt sätt: ’Ja, vi har säkert hört dem tala om den många gånger; men den dagliga erfarenheten lär oss att det finns mycket lite, eller absolut inte en enda sann stavelse, i det – det som sägs om den är inget annat än den tomma entusiasmen hos vissa arbetsskygga svältande människor!’, då kan du tryggt dra slutsatsen att sådana människors själar redan är så gott som fullständigt förtärda av sin köttsliga materia och alla redan är under dom.
[7] Det kommer att kosta mycket att återförlösa dem från deras dom och deras motpolära fångenskap – mycket svårt på denna sida, och ännu svårare på den andra sidan, om än inte helt omöjligt. Men för detta kommer en mycket lång ödslighet i deras egen dom och död att vara nödvändig, tills ändå en liten andlig del av själen fullständigt har förbrukat sin egen, ofta kosmiska, materiella substans och slutligen av hunger tvingas att känna en stor längtan efter andlig näring. Detta kommer säkerligen alltid att ske, men efter en för er ofattbart lång tidsperiod.”
25. Vägen till frälsning
[1] (Herren:) ”Ni förstår av detta att inte ens Gud, om Han inte ur Sig Själv hade ställt denna för era begrepp oändligt stora motpol, hade kunnat frambringa och upprättat någon skapelse som är materiellt beständig. Ty just denna stora motpol är skapelsen själv. Den måste därför vara riktat, fast, så gott som död och bestående, för att kunna motsvara det ändamål som Skaparen har satt. Och eftersom den är vad den är och sådan den är, är den också god inför Gud. Ond blir den endast i sin verkan gentemot människorna, därför att dessa i sin själ och delvis även i sitt kött, har den bestämmelsen att de som väckta ur döden för evigt förenas med den rena, positiva Anden från Gud utan att därvid någonsin förlora sin absoluta frihet och självständighet.
[2] Nu uppstår naturligtvis då av sig själv den allra viktigaste av alla livsfrågor, och den lyder: Vad måste en människa göra och iaktta för att skydda sin själ från att falla tillbaka in i materiens gamla dom, som är död?
[3] Hon bör noggrant följa de tio budorden, som gavs till folket genom Moses, vilka dock helt kort består av detta: att man först och främst fast tror på en sann Gud, älskar Honom över allting med alla livskrafter, och sin broder och syster som sig själv, och i händelse av behov ännu mer!
[4] I dessa egentligen bara två bud ligger hela den mosaiska lagen såväl som alla profeterna, vilka för en djupare förståelse skull inte lärde ut något annat än just detta – fast med många ord.
[5] Den som gör detta kommer säkerligen att skydda sitt hjärta – och därmed också sin själ – från allt högmod, all hårdhet, vrede, hat, själviskhet, avund, girighet, maktlystnad, världsligt välbefinnande och världslig kärlek, och sedan lätt att träda in i Guds andliga livspol. Ty kärleken till Gud uppfyller hela människan med Guds livsande, och kärleken till nästan förkroppsligar och förankrar densamma i själen, varigenom den sedan med nödvändighet blir identisk i allt med Gud Själv genom Guds kärleksfulla ande inom sig.
[6] Men om den är identisk med Gud, då kommer den också att vara identisk med den positiva livspolen i Gud som nu har gjorts känd för er, och kommer att härska med Honom över all materia, genom vilket den aldrig mer kommer att kunna fångas och förtäras.
[7] Den som följer detta kommer också att skörda det som nu tydligt har visats er och kommer att behålla det för evigt i ständig ökning. – Säg Mig nu, Min käre Epifanes, hur du förstod och tog emot detta!
26. Fråga om frälsningen för de okunniga
[1] Epifanes sade: ”Store Herre och Mästare! Stort var Ditt tidigare mirakulösa verk för vårt fysiska bästa, men ännu större är Din visdom i denna lära Du har gett oss; ty den bevisar Din gudomlighet med ojämförlig intensitet. Med detta mirakulösa verk visade Du oss sannerligen otvetydigt att Du måste vara fylld av Guds styrka och kraft, annars skulle ett sådant verk vara omöjligt för Dig; men med denna lära har Du visat oss att Du Själv är Den vars tankar och idéer utgör den säkra, riktade, fasta motpolen!
[2] Jag, och säkerligen även Aziona och Hiram, har nu helt förstått vad Du, Herre, har berättat om vår sannerligen mycket viktiga fråga, och vi förstår nu hur saken ligger till och hur den egentligen aldrig skulle kunna vara annorlunda. Men just denna punkt för med sig en annan fråga som är viktig för hela mänskligheten på denna jord.
[3] Se, store Herre och Mästare! Vi vet nu vad människan måste göra för att inte uppslukas av Din motpol i själen, vilket sannerligen är ett mycket sorgligt öde för alla som inte har kunnat undkomma det. Genom Din nåd och överväldigande godhet känner vi den rätta vägen och kommer med säkerhet och visshet att följa den. Men vad händer med alla de andra, otaliga människorna som befolkar denna stora jord? De vet ingenting om vad Du nu har uppenbarat för oss! Hur otaligt många människor har inte redan gått före oss sedan mänsklighetens begynnelse på denna jord, och vilka oöverskådliga skaror kommer inte att gå på den efter oss!
[4] De som kom före oss visste sannerligen ingenting om denna lära och levde enligt sina materiella begär. Vad kan deras öde i livet efter detta bli annat än den sorgliga fångenskapen vid Din motpol? Vem vill, vem kan befria dem från detta, och när? Hur många är de få människor sammanlagt som, eftersom de ursprungligen var mer andliga, också lättare vände sig till det rent andliga och därför, efter den smärtsamma bortgången av denna materiella kropp, helt lätt och obehindrat övergick till Din huvudpol? Om jag skulle räkna dem alla enligt de böcker där de fromma och rent andligt stora människorna är nedtecknade, skulle jag kanske knappast nå summan av hundra tusen! Men vad är det jämfört med det oräkneliga antalet av dem som alla uppslukades av den motsatta polen under ofattbart långa tidsperioder? Jag frågar då varje någorlunda resonabel och intelligent person om det inte vore bättre för de olyckliga att aldrig ha fötts?
[5] Det kommer att vara likadant med dem som kommer att se dagens ljus en halv evighet efter oss. De kommer visserligen redan att ha några ganska förvirrade uppfattningar om denna Din lära; men vem skall undervisa dem om den på ett lika klart sätt som Du Själv har gjort för oss? Men om en sådan utomordentlig lära inte ges i det allra klaraste ljus, kommer det att vara svårt för någon med levande iver att ta den som en riktlinje för handling, och materien kommer, som den alltid har gjort hittills, alltid att vinna den största segern.
[6] Din nuvarande största lära till oss är sannerligen oerhört stor och helig; men det finns ändå en ofrånkomlig lucka i den, som jag just nu skulle vilja få fylld genom Ditt nådiga svar på denna för mitt sinne säkerligen mycket betydelsefulla fråga! Om det är Din goda och heliga vilja, ge oss då också ordentlig klarhet i detta!”
27. Vägledning på den andra sidan och åter-förkroppsligande
[1] Jag säger: ”Om saken med de främmande folken och nationerna verkligen förhöll sig precis så som du angav i din fråga, då skulle det sannerligen se något sorgligt ut för människornas själars frälsning på jorden; men lyckligtvis förhåller det sig lite annorlunda, och därmed ges varje människa möjlighet, oavsett vilken tro hon bekänner sig till, att vända sig mer till det andliga än till det materiella. När så sker kan en själ på den andra sidan inte längre vara helt attraherad av den materiella polen, utan förblir, med sin alltid helt fria vilja, i ett slags jämviktsläge där den varken tillhör den ena eller den andra polen. Jag kallar detta själstillstånd för ett mellanrike, där själarna vägleds av de redan fulländade andarna och för det mesta leds till den bättre polen.”
[2] Naturligtvis går frågan om fullständig omvändelse något långsamt; men det spelar ingen roll, eftersom en själ ändå aldrig kan gå helt förlorad. Och om en själ på grund av alltför stor förhärdelse till slut skulle bli helt uppslukad av motpolen (vilket förstås vore mycket illa) så måste den efter en eon av tider ändå finna sig i att på nytt genomgå ett köttsligt livsprov, antingen på denna jord eller på någon annan (och det finns oändligt många sådana i den oändliga rymden), utan att veta eller ens ana att den redan en gång har genomgått ett köttsligt livsprov. En sådan vetskap skulle inte heller vara till nytta för henne, eftersom hon då som nödvändigtvis sinnlig genast skulle falla tillbaka till sitt ursprungliga onda, och därmed skulle en andra livsprövning vara helt meningslös och omintetgjord. För att ni lättare skall inse detta ger Jag er ett exempel:
[3] För ungefär två tusen år sedan fanns det en ytterst härsklysten och grym kung som, av ren blodtörst, lät avrätta tusentals människor på de mest ohyggliga sätt och även ägnade sig åt alla möjliga andra laster. Vart hans själ tog vägen efter den fysiska döden är lätt att gissa!
[4] Men som Jag redan visade er tidigare kan en sådan själ inte nå någon annanstans än bara bland sina likar. Hur det kan gå för den efter en kort tid där, där dess sällskap är precis lika beskaffat som den själv, och med tiden ännu värre, eftersom dess vrede och hämndlystnad under en viss tid ständigt ökar, kan var och en av er lätt föreställa sig. Ty allt har fortfarande sina gränser bland materiella själar, utom högmod och maktbegär, något som mången kung i forntiden alltför tydligt visade under sin livstid, när han presenterade sig för sitt folk som en gud och krävde att de skulle dyrka honom som den ende sanne guden och ära honom med alla möjliga offer som han krävde. Den välkända berättelsen om den förre kungen Nebukadnessar av Babylon visar detta alltför tydligt.
[5] Men där sker detta i en mycket högre nivå. Varje sådan själ uppträder genast inför de andra som den allra högste och allsmäktige guden, och intar därigenom omedelbart en skrämmande befallande hållning och kräver omedelbart allt av de andra likasinnade och lika beskaffade själarna.
[6] Med vilken ilska de andra liknande själarna, som av samma anledning sedan länge varit i konflikt med varandra, angriper en sådan arrogant själ och låter den genomgå de mest fruktansvärda prövningar, kan man naturligtvis inte föreställa sig; men en sådan ytterst dum själ tillåter sig till och med, för en tid, att utstå all tänkbar tortyr och plågor, eftersom den står i den blinda tron att den, efter att ha överlevt alla helvetets sanna prövningar, kommer att bli erkänd och accepterad av de andra som en gud och härskare över allt.
[7] Men eftersom den med tiden börjar inse att det bara var den som blev hånad, blir den rasande av ilska och raseri mot sina plågoandar, och då blir det strider och eld i största övermått, och dessa själar upplöses sedan fullständigt i en sådan vredes eld, ja, de skulle slutligen fullständigt förgöra sig själva, om något sådant vore möjligt!
[8] Men en sådan tillåten storm, hur hemsk den än må vara, har alltid det goda med sig att den förstör en stor del av den skadligaste materian i dessa själar och därmed gör själen något renare. Efter många liknande stormar blir här och där mången själ nyktrare och söker sig fri från ett sådant tumultartat samhälle och söker en väg ut; – och då tillåts den vanligtvis komma till ett bättre samhälle, eller så avlas den på nytt i kött och blod.
[9] Och nu är vi tillbaka hos vår exempelkung, vars själ har gått igenom just en sådan väg som Jag nu i all korthet har beskrivit för er. Själen hos en forntida kung, som har återvänt till denna värld och som utövade sina onda gärningar i Mindre Asiens yttersta gränser, kommer nu till världen i en helt annan del av världen, på det vanliga köttsliga sättet som barn till någon fattig kvinna. En sådan själ är då helt och hållet åter ett barn och vet inte det minsta om sitt tidigare tillstånd, och det vore ett stort misstag om den hade ens det minsta minne av det.
[10] Barnet, som tidigare återigen av manligt kön, växer nu upp till en man i fattigdom och blir med en mager uppfostran och annan träning en fullständigt hederlig och duglig daglönare i vilket slags hushållsarbete eller lantbruksarbete det än utför. Det känner igen Gud, ber till Honom och tackar Honom för sitt dagliga bröd. Till slut finner det en verklig glädje i att tjäna andra och vara nyttig för en mager lön. Till slut blir vår arbetare gammal, svag, trött och sjuk och dör liksom alla människor på jorden.
[11] Vad sker nu med hans själ? På den andra sidan återvänder den till de verkligt goda, flitiga och verksamma själarna och finner nöje i att helt ödmjukt tjäna alla efter behov. Denna goda riktning i dess sinne medför ett snabbt uppvaknande av dess ande från Gud, som är dess överjordiska alter ego (andra jag) på den andra sidan.
[12] När så är fallet, kommer den fullständiga föreningen med honom inte att dröja länge. När detta väl har skett, återvänder fullt medvetande till en sådan själ, tillsammans med ett klart minne av alla dess tidigare tillstånd, och den prisar Guds visdom, makt och kärlek, som har lett den tillbaka till det sanna eviga livet även från de mest miserabla förhållanden.
[13] Av detta kan du nu tydligt förstå hur Gud, på Sina vägar, som ingen dödlig kan utgrunda, förmår leda varje själ, oavsett hur förkastad den än må verka för dig, till sant liv och ljus.”
28. Materiella skapelsers förgång och existens
[1] (Herren:) ”Gud, som i Sig Själv är den renaste kärleken, kan inte göra annat än att älska Sina tankar och idéer, även om de utgör Hans motpoler som skapade varelser. Och därför kan inte ens en sten förbli en sten för evigt, och i en tid som är ofattbart lång för er, kommer denna jord, liksom alla de oräkneliga andra stjärnor, att bli mycket gamla och sköra som ett utslitet klädesplagg. Och då kommer allt att förvandlas till något som är besläktat med Gud, något självständligt andligt; i dess ställe kommer dock nya materiella skapelser att uppstå och, var och en på sitt sätt, fortsätta att föras vidare och vidareutvecklas.”
[2] Men detta kommer naturligtvis att kräva oerhört lång tid, mer än eoner av jordiska år. Detta skall dock inte förstås så att den nuvarande skapelsen plötsligt skulle upphöra och en helt ny skulle framkallas istället; utan detta sker bara delvis, ungefär som i en urskog där de gamla träden dör bort, ruttnar och till slut omvandlas till vatten, luft och eter, och därmed övergår till en annan, mer andlig existens, men i deras ställe växer alltid en mängd andra träd upp ur marken. Men precis som Guds Ande verkar i små ting, så verkar Han också i stora ting, om man ens kan kalla något ’stort’ i förhållande till Gud.
[3] Nu har Jag tydligt visat er allt, utan att använda bildspråk så som de gamla vise brukade göra. Men Jag har också visat detta endast för er, eftersom ni har den nödvändiga mottagligheten för det. Ni behöver inte upprepa detta för resten av världens mänsklighet, utan bara att de tror på Mitt namn och håller Guds bud, som är sanna kärleksbud. Allt annat kommer en omvänd människas egen uppväckta ande, som är från Gud, i rätt tid att uppenbara för själen efter dess behov. Barn skall endast mättas med mjölk; när de en gång blivit män och starka, då kommer de också att kunna smälta fastare föda.
[4] Begrunda nu allt detta i era hjärtan, och om något ännu skulle vara oklart för er, kommer Jag att stanna hos er som er gäst i ytterligare fem dagar, och ni kan fråga Mig eller en av Mina lärjungar om det, så skall ni få ljus! Från och med nu kommer Jag dock inte att ge er någon ny lära, eftersom Jag redan har visat och lärt er allt; men som er vän kommer Jag att stanna hos er i ytterligare fem dagar, som Jag redan har sagt, och då och då visa er många jordiska goda och nyttiga ting. Men nu skall vi gå och inspektera alla de nya anläggningarna och fruktträdgårdarna, åkrarna, ängarna och husdjuren!”
Tänk nu över allt detta i era hjärtan, och om något ännu skulle vara oklart för er, så stannar Jag ännu fem dagar hos er som gäst, och ni kan då fråga Mig eller någon av Mina lärjungar därom, och ni skall få ljus! Men någon ny lära kommer Jag inte längre att ge er, eftersom Jag ändå redan har visat och undervisat er om allt. Men som er vän kommer Jag, som jag redan sagt, att stanna hos er ännu fem dagar, och vid tillfälle ska Jag visa er än en del jordiskt gott och nyttigt. Men nu går vi och ser på alla de nya anläggningarna och fruktträdgårdarna, åkrarna, ängarna och husdjuren!”
[5] Alla tackade Mig av hela sitt hjärta för denna undervisning, reste sig och gick med Mig till sina grannar. När dessa tre nya lärjungar hade övertygat sig om allt som hade hänt, kunde de inte nog förvånas och undervisade sina grannar om Mig och det höga och heliga syftet med Min ankomst. Grannarna trodde nu på deras ord utan några invändningar och fylldes av glädje.
[6] Jag lärde dem Själv hur de skulle använda de många saker och föremål de nu hade, och gjorde dem därigenom till verkligt dugliga bönder, något de inte hade varit förut. Det säger sig självt att de alla var mycket glada över detta. Och så tillbringades de återstående fem dagarna i fråga på denna plats.
29. Herrens förhärligande på berget Tabor
[1] På den sjätte, eller snarare den sjunde, dagen sade Jag till lärjungarna: ”Vi har nu arbetat troget i sex dagar och har haft en god skörd, även i denna öken. Men nu är det dags för oss att återigen gå vidare; ty på andra platser finns det fortfarande många obrukade fält och ökenmarker som vi vill odla, välsigna och göra fruktbara.”
[2] Men innan vi går vidare härifrån, bör några av er stanna kvar här tills Jag, tillsammans med Petrus, Johannes och Jakob, kommer tillbaka till er från detta höga berg, vid vars fot vi nu står, och som Jag omedelbart skall bestiga med de tre nämnda!”
[3] Men de som var tvungna att stanna kvar frågade Mig varför inte också de fick gå upp på berget.
[4] Och jag sade: ”För att Jag vill ha det så!”
[5] Sedan tystnade de, och ingen vågade fråga Mig något mer.
[6] Aziona sade tyst för sig själv: ”Det högsta berget här är detta, som ligger rakt framför oss; men det är outsägligt svårt att bestiga på grund av dess branta väggar!”
[7] Jag sade: ”Tro mig, att inget berg är för brant för Mig, och inget är för högt! Om några timmar kommer vi tillbaka igen så ha därför en middagsmåltid redo!”
[8] Sedan tog Jag de tre nämnda lärjungarna med Mig, och vi gav oss ut på vår resa. (Matt. 17:1) På ena sidan var berget lätt att bestiga, och vi nådde den högsta toppen på några timmar; men på grund av dess höjd kunde berget bara bestigas av vanliga bergsbestigare på tolv till tretton timmar, och därför var vår bestigning också ett slags mirakel.
[9] Nu var vi på den högsta toppen, varifrån man kunde blicka ut över nästan hela Galileen, Judéen och Palestina, såväl som en del av det verkligt stora havet. Och när de tre lärjungarna blev som förklarade av ren hänförelse över den storslaget härliga utsikten och tackade Mig av hela sin själ för denna överväldigande upplevelse, förklarades även Jag i sådan grad att Mitt ansikte sken som solen, och Mina kläder blev vita som nyfallen snö upplyst av solen. (Matt. 17:2) Då blev de tre lärjungarna djupt förvånade och kunde knappt tala av ren häpnad.
[10] Först efter en stund samlade Petrus mod till sig och sade: ”Herre, är vi redan i himlen eller bara i paradiset? Det förefaller mig som om jag kan höra änglarnas svaga viskande röster omkring mig!”
[11] Jag sade: ”Varken i himlen eller i paradiset in specie (i egentlig mening), utan helt enkelt och naturligt på jorden! Men eftersom vi både har himlen och paradiset inom oss genom Guds ords kraft, i den mån det innehåller sanning och godhet, då är vi faktiskt i himlen och paradiset samtidigt. Detta är också vad som förklarar era sinnen, och eftersom ni är förklarade i era sinnen inför Mig, har även Jag förklarats utåt inför era ögon, så att ni verkligen kan uppfatta att ni är i paradiset och himlen samtidigt, eftersom ert inre är fullt av det som är sant i tron och därifrån av det som är kärleksfullt och gott. Ty endast detta är den sanna himlen och det sanna paradiset, att ni tror på Mig och gör vad Jag lär er, och slutligen, i handling, älskar Mig av hela ert hjärta och sålunda har det sanna Gudsriket inom er. Utanför detta finns det dock inte någon annanstans. Men när det väl är inom er, då är det också närvarande i hela oändligheten, och var ni än befinner er, vare sig det är här på denna jord eller på månen eller på en av de många stjärnorna som är rena himlakroppar, är ni omgivna av era välsignade bröder, även om ni inte kan se dem med era fysiska ögon på grund av er kropp.”
30. Herren talar med Moses och Elias
[1] Petrus sade: ”Herre, jag tror att det står någonstans i Skriften: ’De avlidnas själar förvaras i frid i jordens famn till den yttersta dagen, då de åter väcks ur sin sin långa vila av änglarnas väldiga basuner. Då skall de goda uppstå till det eviga livet i Guds himmelrike, men de onda skall kastas ner i helvetet för evigt och skall därefter plågas av djävlarna.’”
[2] Jag sade: ”Hur detta profetiska tal och alla liknande tal skall förstås, har Jag redan förklarat för er så ofta att det nu skulle vara fullständigt överflödigt att ge er några ytterligare förklaringar. Men för att verkligen hela er från en så högst felaktig uppfattning, skall Jag nu öppna ert inre öga, så skall ni själva se hur den sanna friden är i de sedan länge avlidna fädernas själar, och hur jordens sköte ser ut!”
[3] Då sade Jag högt: ’Effata!’, vilket betyder ’Öppna upp!’
[4] Och se, två profeter framträdde, Moses och Elias, och talade tydligt till Mig om vad som skulle hända Mig om några år, och om något sådant inte kunde förändras. (Matteus 17:3) Men Jag försäkrade dem att Jag omöjligt kunde göra något annat än vad Fadern, som är i Mig och bor i Mig, vill.
[5] Då bugade sig båda profeterna djupt och sade som med en röst: ”O Herre, Din vilja allena är helig, och ske för evigt, liksom den är med oss i himlen, så också med alla människor och andar på jorden! Vi båda var stora och respekterade under våra jordiska liv för Ditt namns skull; ändå ville vi hellre nu vara med Dig på jorden, liksom dessa tre och de andra som inte är här, även om de nu och för lång tid framöver kommer att vara föraktade och förföljda för Ditt namns skull!”
[6] Jag sade till Elias: ”Du var nyligen med Mig på jorden – gjorde Herodes verk på ditt kött någon nytta för dig?”
[7] Elias sade: ”Inte på jorden, utan desto mer väl här, och trots all den största lycka som nu är min eviga del, skulle jag vilja vandra köttets väg hundra gånger mer för Din skull, hur eländig och taggig den än må vara!”
[8] Här övermannades lärjungarna av en djup sömn, så att de sjönk till marken och föll i en djup sömn en kort stund.
[9] Men Jag talade med de två profeterna och sade till Elias: ”Vid slutet av denna jords tid skall du förmodligen återigen sändas i köttet till jordens folk, men inte längre med en beslöjad inre andlig syn, utan obeslöjad och ännu ljusare än vid de två föregående tillfällena då du kom under namnen ’Sehel’ och senare ’Elias’, och brodern Moisez (Moses) skall vägleda dig, men enbart i anden; ty hans kött skall till tidens slut förbli jordens egendom.
[10] Men då skall allt kött på denna jord förvandlas till det andliga; ni kommer dock aldrig att behöva det, eftersom Jag ändå har gett er en ny kropp för evigheten. Men vaka väl över Israels barn tills Jag snart återvänder, då mitt största verk är fullbordat! Då skall Jag också ge er en fast plats i Mitt nya rike. Ty se, tiden har nu kommit som Jag en gång visade er på jorden, då Jag skall skapa allt på nytt: först Mina andliga riken, och senare skall detsamma ske med materian, tills den har nått den rätta graden av fullständig jäsning! – Låt oss nu väcka de tre ur sin sömn igen!”
31. De tre lärjungarna talar med Mose och Elias andar
[1] Här vaknade de tre igen, reste sig från marken och såg Mig, Moses och Elias utan ljusets sken, vilket var ganska behagligt för dem, eftersom de hade blivit oerhört förblindade av det tidigare, ytterst starka ljuset. De berättade hur de i sin dröm hade talat med många profeter från forntiden om alla aspekter av livet på den andra sidan, precis som de var och handlade på jorden, och hade blivit upplysta om många hemliga angelägenheter.
[2] Men Moses och Elias undervisade dem ytterligare om de mångfaldiga tillstånden i det stora livet på den stora andra sidan.
[3] De tre var så glada och förtjusta att Petrus utropade högt: ”Herre, det är gott att vara här! Om Du vill kan vi resa tre hyddor här: en åt Dig, en åt Moses och en åt Elias!” (Matteus 17:4)
[4] Och medan han ännu talade om byggandet av hyddorna, överskuggade ett tjockt, ljust moln dem plötsligt, så att de inte kunde se eller urskilja någonting för ett ögonblick.
[5] Och se, en röst hördes ur molnet: ”Se, detta är Min älskade Son, i Vilken Jag har funnit Min glädje. Lyssna till Honom!” (Matteus 17:5)
[6] De tre hörde detta som ett kraftigt dån av en väldig åska,
och blev förskräckta och föll ner på sina ansikten. (Matteus 17:6)
[7] Men Jag gick genast fram till dem, rörde vid dem och sade till dem: ”Res er upp och var inte rädda!” (Matteus 17:7)
[8] När de sedan lyfte blicken från marken, såg de ingen annan än Mig och började djupt förundras över allt de hade sett och upplevt. (Matteus 17:8) De tre ville fråga Mig om många saker, särskilt betydelsen av allt de hade sett i sin dröm.
[9] Men Jag sade: ”Allt detta skall uppenbaras för er av er ande, som i själva verket är Min ande inom er, i er egen själ, och ni kommer då ha det levande inom er; ty om Jag förklarar det för er nu, skall ni ta till er det som har förklarats och sedan tro att det är så, eftersom Jag just har förklarat det för er på detta sätt. Men ni är fortfarande långt ifrån att vara i den fulla sanningen, och det beror på att det som har förklarats inte är ert eget, utan endast tillhör Honom som har förklarat det för er från Sin levande skatt; men när er ande uppenbarar det för er i er själ, då är uppenbarelsen er egen, och först då är ni i den fulla sanningen.”
[10] Men anden, om vilken Jag säger att den är er ande, är också Min ande inom er och känner till allt och alla omständigheter precis som Jag Själv gör och kan vägleda er till all visdom. Men nu är den ännu inte vaken och fullt aktiv inom er; det vill säga, den är visserligen vaken och aktiv i sig själv, men dess vakenhet och aktivitet är, för er, om de överhuvudtaget existerar, fortfarande som något främmande och inte tillhörande er, eftersom er själ ännu inte är tillräckligt ren för att helt och hållet förena sig med Min ande.
[11] Men när Jag stiger upp till mina himlar efter Mitt lidande, vilket Jag redan har uppenbarat för er, skall jag först utgjuta all sannings helige ande över era själar och förena den med dem. Denna ande, som då skall vara helt ett med er för evigt, skall då vägleda er till all sanning och visdom.
[12] Men före Min himmelsfärd, som Jag har uppenbarat för er, berätta inte för någon något om denna syn Jag hade här, inte heller något om vad Jag gjorde i Caesarea Filippi eller här nere med dessa fiskare! – Och låt oss nu gå ner från berget igen till våra fiskares by!”
[13] Och vi påbörjade vår färd tillbaka, och på vägen varnade Jag också de tre att de inte skulle berätta något om synen för de andra bröderna förrän den bestämda tiden, det vill säga förrän efter Min uppståndelse och himmelsfärd. (Matteus 17:9)
32. Johannes Döparens inkarnationer
[1] Men Petrus kom fram till Mig medan vi ännu var på väg ner från berget och frågade vad det betydde när de skriftlärda sade att Elias måste komma före Messias ankomst och ställa allt till rätta och därmed bereda vägen för Herren. (Matteus 17:10)
[2] Då sade Jag till Petrus: ”De skriftlärda har rätt, och det har du också med din fråga! Elias skulle komma först och ställa allt till rätta (Matteus 17:11), men Jag säger er: Elias har redan kommit, men de kände inte igen honom, lika lite som de nu känner igen Mig, och de gjorde med honom som de ville. De kommer göra precis likadant med Mig, Människosonen, som Jag redan har förklarat för er flera gånger tidigare. (Matteus 17:12) Jag säger er: Denna fullständigt förvrängda typ kommer inte att vila förrän den har uppnått sitt mål om hämnd och därmed också sin egen dom!
[3] Johannes, i vilken Elias ande bodde, utförde tecken, undervisade och döpte och förberedde därmed folket för Mig. Vad hände med honom för detta?
[4] Jag Själv undervisar nu den allra renaste livsläran och utför tecken som aldrig tidigare har utförts på denna jord och aldrig mer kommer att utföras i sådan storlek och omfattning; därför har de desto mer vrede och hämndlystnad mot Mig och kommer, med tillstånd från ovan, att göra med Mig vad Jag redan har antytt för er i förväg.
[5] Den gamla frågan rör sig naturligtvis alltid på nytt i era hjärtan: varför Jag tillåter att människorna gör något sådant mot Mig? Men ni har redan blivit mer än tillräckligt undervisade om detta, så låt oss nu gå ner i dalen till vårt eget folk!”
[6] När Jag hade talat färdigt, insåg de tre att Johannes Döparen faktiskt var Elias. (Matteus 17:13)
[7] Men när vi fortsatte ner i dalen frågade Petrus Mig igen och sade: ”Herre, det är något märkligt med Elias! Han har verkligen redan varit på denna jord tre gånger och alltid – så att säga – i kött och blod?
[8] De två första gångerna, som Sehel och senare som Elias, dog han inte, utan steg bara direkt upp till himlen med sin sannolikt förklarade kropp, trots att han, precis som förra gången, föddes av en kvinna; men denna sista gång var han verkligen tvungen att dödas. Vad hände med hans två tidigare kroppar, och vad kommer att hända med denna? Kommer han att vandra med tre kroppar i Ditt himmelska rike när allt är fullbordat? För det sägs att på den yttersta dagen kommer kropparna också att uppstå och återförenas med sina själar! Hur skall vi förstå detta?”
[9] Jag sade: ”Vad köttets uppståndelse och vad den yttersta dagen betyder, det har Jag redan förklarat mer än utförligt i Caesarea Filippi och där nere i byn. Har du inte kommit ihåg Mina ord? Hur kan Jag upprepa samma sak för dig? Du däremot vet något om det, men utan sammanhang, och det är din fortfarande mycket starka judendom som är att skylla, att du trots alla Mina många förklaringar fortfarande tar allt bokstavligt i din gamla, förvrängda fantasi!”
[10] Antag den rätta synvinkeln och bli vis i detta Mitt allra renaste ljus, så kommer du inte längre fråga om sådana saker som för länge sedan borde ha varit fullt begripliga för dig framför alla andra!
[11] Är inte den dag då ett barn föds dess yngsta dag? Eller är inte varje dag du upplever en yngsta, och din födelsedag, som en gång var din yngsta, nu din äldsta? (Översättarens anmärkning: Domedag på tyska = Jüngster Tag, eller Jüngstes Gericht (yngsta dag, yngsta dom)).
[12] Köttet som din kropp är gjord av kommer att förmultna, övergå i maskar och växter och in i deras själar, och helt främmande varelser kommer att framträda ur det, vilka sedan för alltid inte kommer att ha något att göra med din själ och din ande. Förstå! Den yngsta dagen för din själ kommer dock, enligt vad som nu har förklarats för dig, att vara den dag då du kommer att tas från din kropp.”
33. Köttets återuppståndelse
[1] (Herren:) ”Med köttets uppståndelse skall du förstå de goda gärningarna av sann nästankärlek! Dessa kommer att bli själens kött och, omedelbart med det, på dess andligt ’yttersta dag’, efter denna Min läras sanna basunrop uppstå till evigt liv som en fullt förverkligad eterkropp. Även om du hade burit en kropp hundra gånger på jorden, kommer du bara att ha en kropp härefter, och faktiskt bara den som här har beskrivits. – Har du förstått detta nu?”
[2] Petrus sade: ”Ja, Herre och Mästare, detta är tydligare för mig nu än någonsin tidigare! Men jag kan fortfarande minnas en text från en profet, som lyder ungefär så här: ’I ditt kött skall du en dag se din Gud; håll det därför rent och befläcka det inte med någon synd! Med syndigt kött skall du aldrig se Guds ansikte!’ Ungefär så lyder texten, och det är svårt för mänsklig förståelse att urskilja något annat. Hur ska vi då kunna förstå detta i dess rätta bemärkelse?”
[3] Jag sade: ”Precis som förut! ’I ditt kött skall du se Gud’ betyder så mycket som: I dina goda gärningar enligt Guds välkända vilja skall du se din Gud, ty endast de gärningar som själen utför med sin kropp, som är given till den blott som ett instrument, ger en själ antingen ädelhet inför Gud eller dess motsats. Rena gärningar ger det som är rent, orena det som är orent. Rent tänkande i enlighet med ren kunskap och ett i övrigt kyskt och rent levnadssätt utan gärningar av nästankärlek eller med alltför få sådana ger inte en själ någon andlig kropp och den får därmed inte heller skåda Gud.
[4] Ty den vars själ än så länge är så blind att den inte inser att inte bara ren kunskap, utan framför allt handlingar baserade på ren kunskap och tro ger själen sann livskraft, är fortfarande mycket eländig och liknar en människa som mycket väl förstår hur man bygger ett hus och även har det bästa byggmaterialet i stora mängder, men som inte kan förmå sig att sätta händerna i arbete. Säg Mig, kommer en sådan människa någonsin att äga ett hus och, när stormar och vinter kommer, kunna gömma sig och skydda sig i det från de vilda elementens lössläppta kraft?
[5] Vad tjänar den mest välgrundade kunskapen och förståelsen i stormen om att ett hus välbyggda väggar kan motstå stormarna, och att människan som bor i huset därför är helt trygg inför deras makt, om man inte äger ett hus och inte kan nå någon annans hus på sin resa över sitt livs fortfarande vidsträckta öken?
[6] Ja, Mina kära, även den renaste kunskap och tro har inga fasta väggar som kan skydda er när stormarna kommer; men den sanna kärlekens gärningar till nästan har det. De är själens verkliga, bestående kropp, dess boning, dess land och dess rättmätiga värld. Kom ihåg detta väl, inte bara för er egen skull, utan framför allt för dem som ni predikar evangeliet för efter Mig! När de väl känner och tror på frälsningens ord, uppmana dem att göra de sanna gärningarna av ren nästankärlek som Jag så ofta har anbefallt!
[7] Ty sannerligen säger Jag er: Om någon säger att han älskar Gud över allt annat, men inte bryr sig om sin stackars broders nöd, kommer han aldrig att se Gud i sitt kött och blod! Ty fariséerna och de skriftlärda säger också att de tjänar Gud på det allra renaste sätt och genom sina böner och offer ständigt försonar den syndiga mänskligheten med Gud; å andra sidan plundrar de folket, och hos dem är det aldrig tal om någon nästankärlek. Vad tjänar då sådant till? Det tjänar varken fariséerna eller folket!
[8] Ty för det första har Gud aldrig behövt några mänskliga tjänster, och än mindre något brännoffer av slaktade djur. Men det offer som den sanna nästankärleken frambär åt Gud i goda kärleksgärningar, det ser Han på med välbehag, och Hans livsvälsignelser uteblir då inte heller. – Förstår du, Petrus, nu vad detta betyder: ’i sitt kött skall han se Gud’?”
[9] Petrus säger: ”Ja, Herre, nu förstår jag det helt och hållet; ty Du, Herre, har visat det för oss så tydligt att vi har förstått det mycket väl, med alla våra sinnen. Vi tackar Dig för det! – Men nu är vi redan tillbaka i byn; men istället för middag håller det nu redan på att bli kväll!”
[10] Jag sade: ”Det spelar ingen roll! Vi tar med oss lite bröd och vin och ger oss genast av! Låt oss därför gå den här lilla sträckan av vägen mycket snabbt!”
34. Välsignelsen av att vara måttlig. Hur man tillagar kött från orena djur.
[1] Vi fördubblade vår takt och nådde snart Azionas hus, där de andra lärjungarna väntade på oss och Aziona, Hiram och Epifanes redan hade förberett en god måltid åt oss, bestående av fisk, bröd och vin.
[2] Petrus sade dock till Mig från sidan: ”Herre, på vägen till oss talade Du bara om bröd och vin, och nu finns det också fisk! Får vi nu också äta fisk?”
[3] Men Jag tillrättavisade honom för en sådan verkligt tempeljudisk, obetydlig angelägenhet och sade: ”Ät vad som ställs fram för dig, och det kommer varken att skada din kropp eller din själ; endast från omåttlighet måste alla, och därmed också du, akta dig.
[4] Det som är överdrivet är skadligt för människan. Omättlighet i maten orsakar magsjukdomar, – men omättlighet i dryckenskap orsakar inte bara mag- och bröstsjukdomar utan också lust och föder otukt av alla de slag och sorter.
[5] Var därför måttfulla och nyktra i allting, så får ni en sund och glad själ i en ständigt frisk kropp! Men den som lagar mat åt sig själv och andra, låt honom laga den färsk och väl, så att den inte skadar honom! Kom ihåg detta utöver de många andra sakerna!
[6] Men Petrus frågade åter och sade: ”Herre, syndar inte hedningarna, som annars ofta är mycket ansedda, när de äter kött av orena djur? Det är ju förbjudet för oss judar, och den som åt det skulle begå en allvarlig synd mot Mose lag.”
[7] Jag sade: ”I en nödsituation kan även du, som sträng jude, äta kött från alla djur, och det kommer att vara till stor nytta för dig; ty all mat som en människa tvingas inta av nödvändighet är renad av Mig – hon måste bara iaktta ännu större måttfullhet!
[8] Köttet från dessa grisar är gott; men det slaktade djuret måste noggrant förblöda och sedan tyngas ner i sju dagar i salt och vinäger med timjan. Därefter, ta ut det från denna saltlake, torka det väl med linne och häng det sedan i flera veckor i rök av gott trä och örter tills det är helt hårt och torrt. När du vill äta det, koka det först i hälften vatten och hälften vin med timjan och persilja, så har du en god och hälsosam mat på ditt bord; dessa djur måste dock alltid slaktas på vintern.
[9] Precis som med grisar, så bör även andra orena djur behandlas, så att deras kött, när det konsumeras med måtta, inte skadar människor. Detsamma gäller landdjur, himlens olika fåglar och de många olika varelserna i de stora haven!
[10] Och nu, Petrus, vet du säkert vad du får äta och hur, så att du inte syndar mot din mage och även mot din själ! Låt oss nu snabbt äta vår måltid och sedan genast fortsätta vår resa!”
[11] Vi satte oss vid bordet och intog måltiden.
[12] Men Aziona kom och sade: ”Herre och Mästare, skulle ni inte hellre ge er av tidigt imorgon bitti än ikväll?! Det är flera timmars resa härifrån till varje plats jag känner till, och natten kommer att hinna ikapp er innan ni når någon plats!”
[13] Men Jag sade: ”Förbli hos Mig i era hjärtan och i Min lära, så skall Jag vara med er på samma sätt här i ert jordiska liv och i evigheten på den andra sidan! Men nu måste Jag ge Mig av härifrån; ty många av Mina efterföljare väntar inte långt härifrån. Jag måste skynda Mig dit och hjälpa dem. Men Jag skall besöka er igen några dagar under vintern, som Jag gör nu; ty Jag skall tillbringa vintern inte långt härifrån, kanske i Kis nära Kane. Lossa nu vårt skepp från pålen, så skall Jag då omedelbart ge Mig av härifrån med Mina lärjungar!”
[14] Sedan skedde det snabbt, som Jag hade befallt. Jag gick ombord på skeppet och sköt snabbt ut över vattnet och seglade iväg med gynnsam vind. Vi seglade runt den norra delen av bergsfoten och kom snart till en liten vik, som låg mittemot den där vi hade uppehållit oss de senaste dagarna, tvärs över det berg som Jag hade bestigit.
[15] Vid vikens strand låg en by där ett stort antal människor bodde och samlades; det var nämligen en handelsplats där det bästa saltet såldes, liksom den renaste bergsolja, virke, köksredskap och alla möjliga andra hushållsartiklar. Därför var denna plats ganska välmående och besöktes ofta av många människor från alla regioner och platser. Samtidigt var det också den plats dit Mina lärjungar hade kommit när Jag för ungefär några månader sedan hade sänt ut dem före Mig en kort tid för att förbereda folket för Mig, och varifrån Jag sedan mirakulöst kallade dem tillbaka till Mig i bergen nära Kis. Således var Jag redan något känd där, och ännu mer Mina lärjungar, som hade stannat där vid det nyss nämnda tillfället i flera dagar.
35. Helande av en besatt pojke
[1] Vi lade till, säkrade vårt skepp och gick iland medan det fortfarande var fullt dagsljus. Det var dock en stor marknad den dagen, och många människor var där.
[2] Men när vi kom till folkmassan, kände många genast igen oss, och en av dem kom och föll ner för Mina fötter (Matteus 17:14) och sade: ”Herre, förbarma dig över min son, han är svårt sjuk. Han är epileptisk, som läkarna säger, och lider av svår ångest, så att han ofta faller i eld och vatten! (Matteus 17:15) För inte så länge sedan, när Dina lärjungar var här och botade många svårt sjuka genom att lägga händerna på dem, förde jag också min son till dem, men de kunde inte hjälpa honom.” (Matteus 17:16)
[3] Då sade Jag till den del av mina lärjungar vars tro ännu inte hade blivit till en klippa, och som hade verkat i Mitt namn där bara några månader tidigare: ”O ni otrogna och vrånga skaror! Hur länge skall Jag vara hos er och hur länge skall Jag behöva stå ut med er? För hit den sjuke mannen till Mig!” (Matteus 17:17)
[4] Då reste sig den sjuke sonens far, skyndade sig hem och förde honom genast till Mig. När pojken var hos Mig var hans ansikte ynkligt förvridet; ty den onda anden som pojken var besatt av drog honom framför Mig ytterligare några gånger och uttalade genom pojkens mycket förvridna mun flera onda förbannelser och oanständigheter, som det vore meningslöst att upprepa här. Men Jag tillrättavisade den onda anden skarpt och befallde den att genast lämna pojkens kropp och stiga ner till helvetet. Då lämnade den onda anden synbart pojken, och pojken blev genast helt helad. (Matteus 17:18)
[5] Men den onda anden hade formen av en stor, svart, lurvig katt och bad Mig och sade: ”Du den Högstes Son, skona mig från helvetet och straffa mig med något annat!”
[6] Men Jag sade: ”Stå upp härifrån och sona dina många styggelser, som du begick för åttio år sedan här på jorden, i köttet, i månens karga dalar, där du en gång var!”
[7] Då antog den onde formen av en apa med stora fladdermusvingar och flög omedelbart upp och bort som en pil. Människorna blev förbluffade, och många blev förskräckta av en sådan syn.
[8] Men Jag lugnade dem och sade: ”Var inte rädda, ty åt Mig har givits all makt i himlen såväl som på jorden, och denna ande, som plågade pojken i sju år, skall aldrig mer komma nära denna jord!”
[9] Då frågade den nu helt friske pojkens far Mig: ”Herre, varför var det nödvändigt att detta hände min son, eftersom han aldrig tidigare har syndat på något sätt, inte ens till synes, och liksom hela mitt hushåll alltid strikt har följt lagen? Och ändå var den mest oskyldige av alla tvungen att plågas eländigt under en så avsevärd tid! Något sådant kan väl bara hända med Guds tillåtelse! Men varför tillåter Gud något sådant?”
[10] Jag svarade och sade: ”Den som Gud älskar mest, prövar Han, och om den som prövas klarar prövningen, då har han också funnit sin frälsning för evigheten!”
[11] Men din pojkes själ är från en av dessa stora världar, av vilka otaliga fyller den oändligt vidsträckta himmelsvidden ovan och nedanför denna jord. För dess frälsnings skull var detta nödvändigt, utöver prövningen att bära kött, genom vilket den i sin ungdom fick den styrka som så många andra själar inte uppnår, även om de måste uthärda trycket från sitt tunga kött i hundra år.
[12] Tro Mig: människor vet inte och kan inte veta varför någonting är och händer; men Gud vet allt fullständigt!
[13] Men den onde anden var för åttio år sedan en mycket ockerrik svinhandlare och bedrev en stor verksamhet, blev mycket rik, och som jude hamnade han till och med i slavhandeln och tillgrep stora grymheter. Han dog slutligen en eländig död, och hans öde var att själv träda in i djävulens rike som en djävul.
[14] Och eftersom det passade honom så dåligt, så tänkte han i sitt innersta: ’Varför måste jag ha blivit en djävul? Min onda, glupska kropp var skyldig. Låt mig återvända till en oskyldig pojkes goda, nyktra kött, så skall jag bli en ängel där! Och om pojkens kött ens skulle känna den minsta lust till frosseri, skall det omedelbart tuktas av mig!’
[15] Och förstå, eftersom detta var ett mycket allvarligt beslut för den mycket onda själen, beviljades det faktiskt. Resultatet är nu ett gott sådant för pojken, och den tidigare mycket onda själen har redan tagit en bättre riktning och antagit något som är mer mänskligt. Resten kommer att göras av månens karga och ogästvänliga dalar!”
[16] Då frågade mannen Mig vidare och sade: ”Är månen också en värld? Och hur blev min son galen (månsjuk, övers. anm.)? Ty det måste han ha varit jämte besattheten, eftersom fullmånen hade ett stort inflytande på hans lidande.”
[17] Jag sade: ”Att månen också är en slags jord och värld, kommer du nu att finna svårt eller till och med omöjligt att förstå, även om det är så; men Mina lärjungar förstår detta, och senare ättlingar kommer att förstå och begripa det alltför väl. Att din pojke alltid hade en så stor rädsla för fullmånen låg dock inte i hans natur, utan i den ande som plågade honom, som ursprungligen kom från just den magra och mest ogästvänliga världen. Du behöver inte veta något mer.”
[18] När många av dem som stod där hörde detta sade de: ”Det där är en märklig man! Han utför underverk som en stor profet, men genast börjar han babbla och prata som en galning!”
[19] Men mannen gick fram till dem och sade allvarligt: ”Han är sannerligen inte galen, – men det är vi, eftersom vi är helt oförmögna att förstå hans visdom!”
[20] Ett mindre gräl uppstod mellan dem, men den helade pojken avslutade det med några mycket övertygande ord.
[21] Då kom Mina lärjungar fram till Mig och frågade: ”Herre, säg oss varför vi inte kunde driva ut just den anden, när vi ju drivit ut flera andra i Ditt namn?” (Matteus 17:19)
[22] Jag sade: ”Först och främst på grund av er otro! Ty Jag säger er: Sannerligen, om ni har den minsta, fasta och otvivelaktiga tro, stor som ett senapskorn, kan ni säga till detta höga berg: ’Flytta dig härifrån och dit, över havet!’ och det skall genast flytta sig, och ingenting skall vara omöjligt för er! (Matteus 17:20) Men denna sort far inte ut på något annat sätt än genom bön och fasta.” (Matteus 17:21)
[23] När ni var här hade pojken ännu inte nått den högsta graden av fasta och bön, som hans ägare krävde. Men nu har detta tillstånd inträffat, och även de mest trogna bland er kunde ha drivit ut den, även om anden säkerligen skulle ha gjort mycket hårt motstånd. Men nu var det alltså bättre. – Nu är det emellertid redan kväll, då solen sjunker under horisonten, och därför skall vi gå till huset till den man vars pojke Jag helade!
36. Petrus fiskarhydda nära Kapernaum
[1] Mannen hörde detta och blev överlycklig över att Jag hade ordnat så att Jag kunde bo hos honom. Han lagade till en middag och var mycket vänlig mot oss, liksom hela hans hushåll. Han avrådde oss dock från att resa till Jerusalem, eftersom han nyligen hade varit där i affärer och tydligt hade hört vilket oförsonligt hat särskilt fariséerna hyste mot Mig.
[2] Men jag sade: ”Min vän, Jag känner till deras hemligaste tankar! Och vad de tänker göra med Mig, och vad de kommer att göra, det vet Jag mycket väl. Men även om de dödar Mig, kommer det fortfarande inte att göra dem någon nytta; ty efter tre dagar skall Jag besegra döden och uppstå igen och vara med Mina egna till världens slut! – Men nu, inte mer om det, utan ge oss en god säng för natten, så går vi och vilar, eftersom våra lemmar har blivit mycket trötta!”
[3] Värden gjorde det omedelbart, och vi gick och vilade. Vi sov hela natten och var uppe före soluppgången. Vår värd satte också hela sitt hushåll i arbete och hade förberett frukost åt oss. När den var uppäten frågade lärjungarna Mig vad mer som behövde göras.
[4] Och Jag sade: ”Nu fortsätter vi; ty det finns inte mycket att göra här!”
[5] Då frågade värden och sade: ”Men jag skulle tro att det finns mycket att göra här; för det finns ett ganska stort antal människor på den här platsen!”
[6] Jag sade: ”Det är visserligen sant; men de är mestadels bara köpmän, och de har liten eller ingen nytta av oss. Därför vill vi åka någon annanstans där det inte finns så många köpmän och pengaväxlare.”
[7] Därefter reste Jag Mig med lärjungarna, och vi gick ombord på vårt skepp och seglade snabbt iväg. Vid mitten av dagen, under vår något långsammare resa längs stranden, kom vi till vårt gamla Jesaira. När människorna såg oss där, sprang de i skaror för att möta oss och bad Mig att hela deras sjuka.
[8] Men jag sade: ”Jag har inte kommit bara för att bota era sjuka, utan för att förkunna för er att Guds rike har kommit nära er, liksom Jag gjorde för inte så länge sedan. Men ni brydde er föga då, eftersom ni kände Mig från Nasaret, och nu bryr ni er ännu mindre! Därför skall Jag inte stanna hos er, inte heller skall Jag bota era sjuka! Gå till era läkare; de skall ta hand om era sjuka!”
[9] Vid detta blev några griniga, men andra stannade kvar och bad Mig genast att bota deras sjuka.
[10] Men jag sade: ”Men den av er som tror att Jag är den utlovade Messias, han skall lägga händerna på sin sjuke i Mitt namn, och han skall bli frisk, oavsett vilken sjukdom han har!”
[11] Då ropade många: ”Vi tror, vi tror!”
[12] Därefter lämnade de hastigt stranden och skyndade sig till sina sjuka, av vilka några omedelbart blev friska och krya. Men de som inte verkligen trodde i sina hjärtan lade förgäves händerna på sina sjuka och sprang tillbaka till stranden för att rådfråga Mig om vad som var fel, varför de inte kunde lyckas där flera av deras grannar hade lyckats. Men Jag var inte längre där, utan redan långt borta, nära den plats där Petrus hade sin fiskarhydda, inte långt från Kapernaum.
[13] Vi stannade där i några dagar, vilade lite från våra mödor och hjälpte Petrus familj att fiska. Vi lämnade också skeppet där och reste sedan till fots genom Galileen och besökte många platser, byar och småorter. Lärjungarna och Jag förkunnade evangeliet och fann ett mycket gott mottagande, men också många motståndare. Ty på denna resa utförde Jag få mirakel, eftersom det fanns liten tro på dem. I allmänhet var norra Galileen vid den tiden alltför tätt befolkad av greker och romare och ständigt genomkorsad av en mängd trollkarlar och magiker som utövade sina intriger; därför betydde mirakel inte mycket där och hölls inte i hög aktning. Det var därför bättre att helt enkelt så de goda fröna här, låta dem gro och bara återvända ungefär ett år senare för att odla vidare.
37. Herren talar om Sitt kommande lidande
[1] När vi hade avslutat vår resa genom norra Galileen frågade lärjungarna Mig: ”Herre, vi har nu vandrat runt i övre Galileen i några månader, från plats till plats och nästan från hus till hus, och predikat Din lära, och många har tagit emot den med stor kärlek och tro och har därmed konverterat från hedendom till judendom. Vi är nu nästan klara med Galileen; vad skall eller bör vi göra nu? Skall vi kanske till och med åka till Judéen, Ituréen, Trakonitis eller Palestina, som är mest fientligt inställda till Dig och oss?”
[2] Jag sade: ”Så länge ni lär människorna Mitt ord, då är ert tal gott och vist; men när ni säger sådana saker till Mig och de mest dåraktiga sakerna i världen, då är ni precis som vanliga människor och tänker och talar som dem! När Min lidandetid, som Jag har förutsagt för er många gånger, kommer, kommer den att vara oåterkalleligt närvarande; men så länge den inte är här, kan vi gå till Jerusalem och Betlehem hundra gånger, och ingen kommer att lägga hand på oss! – Har ni förstått Mig?”
[3] Petrus sade: ”Ja, Herre, ty nu har Du talat tydligt igen! Men säg oss nu tydligt hur Ditt lidande kommer att bli!”
[4] Jag sade: ”Jag sade det redan till den gamle romaren, Markus, och återigen till de fattiga fiskarna, och ännu tidigare när vi for till Caesarea, vad som kommer att hända Mig i Jerusalem om några år. Varför frågar ni om det igen nu? Ja, ni är mycket rädda för det, och därför frågar ni på grund av er rädsla; men för att era själar skall vänja sig vid det säger Jag er återigen:
[5] I den framtiden kommer det ske att Jag, men endast som en människoson, skall överlämnas i människors händer (Matt 17:22). De skall döda det som är av Människosonen i Mig, men på den tredje dagen skall den dödade Människosonen – låt oss säga – uppstå igen med hud och hår och gå ut ur graven, mer levande än nu, som en evig segrare över döden och helvetet, och ni kommer att ha Mig mitt ibland er igen, liksom nu. Men inget hår på era huvuden kommer att skadas! Förstå en gång för alla hur det kommer att gå!”
[6] Alla sade: ”Ja, Herre, från och med nu förstår vi det tämligen väl, och det förefaller som om vi hör dessa ord inom oss själva: Man måste först ha en odödlig kropp om man helt skall öppna ögonen på de ytterst dödliga, blinda och onda människorna.”
[7] Och till det sade Jag: ”Amen, så är det; ty den som inte själv är helt och hållet andligt levande kan inte garantera någon annan ett fullt evigt liv! Men Jag kom till denna värld just för att åstadkomma detta genom ord och handling, och så måste det ske. Ty Min kropp är nu lika dödlig som er; men den kommer därigenom att bli odödlig, och Jag kommer då att kunna försäkra er om det fullkomligt eviga livet. – Har ni förstått detta nu?”
[8] Nu förstod lärjungarna detta bättre och kände sig lugnade.
38. Petrus och tullindrivaren
[1] Under många fler samtal av detta slag, genom vilka lärjungarna blev upplyfta ur sin oro, kom vi också nära Kapernaum. Och där fanns en tullbod; den stod nära Galileiska sjön och krävde tull av alla.
[2] Tullindrivaren, som kände till oss mycket väl, gick då till Petrus och frågade: ”Betalar inte er mästare skatt?” (Matteus 17:24)
[3] Och Petrus svarade: ”Ja, om någon ber Honom om en. Men för det första är vi inte främlingar som enligt lag är skyldiga att betala skatt, och för det andra har ingen av oss, inte ens Mästaren, några pengar. Ni vet att mitt hus står där vid sjön, knappt tvåhundra steg härifrån. Vi skall nu gå dit och stanna där i några dagar, och jag skall genast ge er skattepengarna.”
[4] Då sade tullindrivaren: ”Det är ingen brådska; förutom er herre, som inte är från Kapernaum, är ni andra ändå fria, eftersom ni är från staden.”
[5] Efter denna avspisning gick vi hem till Petrus hus, och när vi var där frågade Jag lärjungen och sade: ”Vad anser du, Simon Petrus? Vem tar egentligen jordens kungar in skatt eller skatter från? Från sina egna barn, eller bara, som Jag mycket väl vet, enbart från främlingar?” (Matteus 17:25)
[6] Peter sade: ”Som jag redan dryftade med skatteindrivaren vid tullhuset – lagligt bara från utlänningar!”
[7] Då sade Jag vidare: ”Därför är vi fria som barn! (Matteus 17:26) Men för att vi inte skall förolämpa dessa giriga människor, och eftersom du, enligt din familjs försäkran, inte har ett öre i huset, ta ett starkt fiskespö, gå till sjön och kasta ut din lina, och ta den första fisken som kommer upp åt dig. Och när du öppnar dess gap, skall du finna en stater (ett tvågroschenmynt) i det! Ta detta, bär det härifrån och ge det till tullindrivaren för Mig och dig!” (Matteus 17:27)
[8] Petrus gjorde genast som Jag hade befallt honom. Och se, en sju pund tung lax fångades på kroken, som hade med sig statern – och gav oss en god måltid; för den här typen av fisk är den bästa och mest hälsosamma i alla inlandshav. När Petrus kom hem från skattekontoret berättade han historien om hur skatteindrivaren hade vägrat att acceptera hela statern, då han bara ville ha hälften; men han, Petrus, hade påpekat för honom att alla tolv skulle ha rest lika långt som Mästaren Själv. Skatteindrivaren tyckte att detta var en bra beräkning och accepterade slutligen hela statern.
[9] Men Jag sade: ”Låt oss nu bara tillaga fisken, och låt tullindrivaren vara vad han är!”
[10] Men Jakob frågade Mig hur statern hade hamnat in i fiskens mun.
[11] Och Jag sade: ”Romarna från Kapernaum roade sig med att kasta en stater i sjön åt sina simkunniga skeppspojkar, och dessa hämtade dem sedan. Vår lax däremot ryckte åt sig den och tuggade på den en stund. Men eftersom metallen varken kunde tuggas eller sväljas, fastnade den i fiskens mun, och Peter fångade desto lättare samma glupska lax eftersom den var mycket glupsk. Det enda anmärkningsvärda för människor är att Jag visste om den. – Men se nu, vi får vin och bröd, och fisken också!”
[12] Alla skyndade sig att skaffa det som behövdes. Vinet måste naturligtvis göras om på det välbekanta, mirakulösa sättet. Snart var allt klart, och vi satte oss vid bordet.
39. Den störste i himmelriket
[1] Men medan vi åt och drack och var vid gott mod i ungefär en timme, reste sig flera lärjungar från sina platser, närmade sig Mig och frågade Mig: ”Herre, Du har berättat mycket för oss om himmelrikets sanna natur, och hur det finns olika nivåer av evig salighet där, vissa närmast Gud, andra längre bort från Gud, och ytterligare andra längst bort från nådens sol. Vi fann detta helt korrekt och i enlighet med allt rent förnuft; ty det måste också finnas skillnader i himlen, både i form och i de olika nivåerna av salighet och av de saliga. Men nu skulle vi vilja veta vem som en dag kommer att vara först i Dina himlar och, som det sägs, naturligtvis störst efter Gud.” (Matteus 18:1)
[2] Det fanns flera små grannbarn i Simon Petrus hus; Jag kallade till Mig ett av dem och ställde honom genast mitt ibland de frågande lärjungarna (Matteus 18:2) och sade till dem: ”Sannerligen, om ni inte vänder er bort från sådana världsliga, högmodiga tankar och blir lika ödmjuka som dessa barn, kommer ni själva, fastän ni nu är Mina lärjungar, inte att komma in i himmelriket!” (Matteus 18:3)
[3] Den som ödmjukar sig som detta barn och inte känner något spår av stolthet inom sig, han är störst i himmelriket. Ty endast ett rent hjärtas sanna ödmjukhet avgör graden av salighet i himlen. (Matteus 18:4)
[4] Men den som tar emot ett sådant fattigt barn i Mitt namn, han tar verkligen emot Mig! (Matteus 18:5) Men den som förleder ett av dessa små barn, som nu tror på Mig mer än de själva, för honom vore det bättre att han hade en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. (Matteus 18:6) Sannerligen säger Jag er: Ve världen för dess stötestenar, ty de som orsakar stötestenar skall finna den mest obarmhärtiga domaren!”
[5] Här vände sig en lärjunge till Mig och sade: ”Herre, med ett sådant tal från Dig och enligt dess betydelse kommer det att se ganska magert ut i himmelriket; ty var på jorden finns det en människa som utan att vilja det inte har förargat ett eller annat barn någon gång? Och jag antar det möjliga fallet att ett sådant barn aldrig skulle bli förolämpat av någon, så kommer det ändå, när det når en mognare ålder, genom sina uppvaknade drifter helt instinktivt att bli förargat, och delvis av den nödvändiga förtrogenheten med Mose lagar. Säg oss därför tydligt vad Du egentligen menade med ett sådant hårt tal!”
[6] Jag talade vidare och sade: ”Var inte trögtänkt! Vilken någorlunda vis människa skulle räkna det som en synd om du, utan att veta eller vilja det, ändå råkar förarga någon?! Det kommer – och måste komma – vissa förargelser in i världen, men då är de tillåtna från ovan. Jag säger bara: ve den människa genom vilken de kommer ondskefullt och avsiktligt!” (Matteus 18:8)
[7] Här talade åter en annan lärjunge och sade: ”Men tänk om min egen natur irriterar mig? Vem skall då hållas ansvarig? Den som gav mig en sådan irriterande natur är väl skyldig!”
[8] På denna något alltför frispråkiga och ganska fräcka fråga från den något upprörde lärjungen blev även Jag något upprörd och sa: ”Om din hand eller din fot förleder dig, hugg av den och kasta bort den. Ty det är bättre för dig att komma in i himmelriket halt och förlamad än att kastas med båda händerna och fötterna i den eviga elden. (Matteus 18:8) Och om ditt öga förleder dig, riv ut det och kasta bort det. Ty det är bättre för dig att komma in i himmelriket med ett öga än att kastas med båda ögonen i helvetet.” (Matteus 18:9)
[9] Här reste sig Petrus, för vilken denna lära inte heller var helt tilltalande, och sade: ”Men Herre, minns Du inte längre de ord Du talade till de stackars fiskarna om helvetets natur, om domen och om de eviga straffen för förlorade själar? Ja, det var läror som varje sunt mänskligt förnuft måste möta med den högsta glädje! Men det Du nu har lärt ut i ett slags upprördhet utplånar allt som kom före, och det gamla helvetet med sina eviga straff och sina sataner och djävlar och eldar står framför oss igen i sin helt oförändrade form, precis som förut, och vi har också framför oss en ytterst oförlåtande Gud! Jag visste att vi säkert skulle återgå till de gamla sederna, och indierna med sina fruktansvärda stympningsbotgörelser besitter således den enda sanna och korrekta läran om livet och om Gud!
[10] Hör här, jag antar nu att min vänstra hand just har förolämpat mig! För att den omöjligt skall kunna förolämpa mig igen, tar jag en yxa, som Du befaller, och hugger av den hand som förolämpar mig, som utan snabb medicinsk hjälp helt klart kommer att innebära min död. Jag antar dock att jag blir helad och sedan fortsätter med mitt arbete med gott humör. Men det händer att min återstående högra hand då börjar förolämpa mig. Enligt din nuvarande lära bör jag hugga av den också, för himmelrikets skull, vilket helt enkelt är omöjligt. Frågan är nu, vad skall jag göra i det här fallet för att inte förlora himmelriket?
[11] Min käre Herre och Mästare! Denna lära kommer inte att vara som Du nu har uttryckt den! Men huruvida det finns någon annan betydelse bakom den är en fråga som även den visaste personen skulle ha mycket svårt att besvara. Innan han naket accepterar den, som Du nu har uttryckt den, som sann och juridiskt bindande, kommer han att ta tid på sigoch säkert hålla fast vid sin gamla lära. Jag själv, hur dyrbart ditt himmelrike än är och kan vara, kommer säkerligen att förtjäna det genom all möjlig självförnekelse, men aldrig genom att hugga av mina händer och fötter och sticka ut mina ögon! Istället bör man hellre ta hela sitt liv på en gång, och då är man helt säker från alla stötestenar!”
40. Förklaring av liknelserna om försakelser
[1] Alla de andra apostlarna instämde i dessa ord av Petrus, förutom Johannes. Johannes tog då till orda och sade: ”Men, kära bröder, hur kan ni nu vara så förvånade över detta, som om Herren hade introducerat en helt ny lära för oss! Minns ni inte Herrens ord på berget i Samarien? Där talade Herren om de där stötestenarna på precis samma sätt och gav oss också den rätta insikten. Då förstod ni allt detta rätt; hur kan ni inte förstå det nu?”
[2] Petrus sade: ”Det förefaller mig nu som att detta redan har nämnts en gång; men hur det skall tolkas och förstås, förstår jag, liksom säkerligen de andra bröderna, inte längre en stavelse av, och det vore mycket önskvärt att det förklarades för oss en gång till.”
[3] Jag sade: ”Dessa ord har till och med blivit nedtecknade, precis som dessa ord som Jag nu har talat om nackdelen med förseelser skall nedtecknas, så att ni inte lätt glömmer dem igen.
[4] Men vad motsvarar den mänskliga handen? Verksamhet – vare sig god eller dålig – är det som med rätta representeras av ordet och bilden ’hand’; men en fast vilja är yxan med vilken du ensam för alltid kan skilja dig från din dåliga verksamhet. Hur kan du då fortfarande vara så dum att du tror att Jag därmed befallde kroppslig stympning?
[5] Jag har också talat befallande om en fot som irriterar dig. Vem kommer någonsin att kunna hugga av sin egen fot? Och hur dum skulle Jag Själv vara om Jag befallde en sådan grym stympning av sin egen kropp, så att själen därigenom skulle kunna rädda sig själv från helvetet!
[6] Precis som kroppen måste ha fötter för att kunna röra sig framåt och för att kunna handla på rätt plats, så måste själen ha en kärlek och en längtan efter något, så att den kan handla i riktning mot det och i syfte att uppnå dess välbefinnande, oavsett dess natur.
[7] Om själens kärlek och begär inte är i enlighet med Min lära, vilket är helt uppenbart, då är det ont och kränker hela din varelse, och ta då återigen viljans vassa yxa och hugg av sådan kärlek och sådant begär, och vandra och handla sedan endast med god kärlek och gott begär, så kommer du då lätt att träda in i himmelriket på denna nya själsfot!
[8] Grundtanken är denna: Varje människa i denna värld har nödvändigtvis en tvåfaldig kärlek och det resulterande begäret. Den ena är materiell, och måste vara det, eftersom utan den skulle ingen odla jorden eller ta sig en hustru. Men för att en människa skall kunna göra detta på denna jord måste hon också ha en materiell kärlek och ett begär riktat utåt, som rör och uppehåller henne i en sådan aktivitet. Om en sådan kärlek och ett sådant begär efter den yttre världen blir för stark, upprör den hela människan och får själen att förtvina eftersom den skjuts för långt ut i den materiella världen. Då är det dags att fatta stort mod och, med den fastaste vilja, helt frigöra sig från en sådan kärlek och begär och med all sin kraft enbart sträva efter det rent andliga. Om så är fallet, då är detta ensamt tillräckligt för att vinna Guds rike, även om man annars, enligt den rätta ordningen, bör göra båda för kärleken till sin nästa.
[9] Det finns redan, och kommer att bli ännu fler i framtiden, de som helt kommer att vända sig bort från världen och dess arbete och enbart sträva efter det andliga. Men Jag säger inte att de en dag kommer att stå som helt rättfärdigade; bara, som Jag har sagt, har de det fortfarande mycket bättre än om de, som missnöjda materiella människor, skulle falla in i den motsatta polen av livet som ni känner till, vilken Jag talade om i samband med fiskaren Aziona, vilket betyder att de verkligen skulle gå eller kastas i helvetet.
[10] Genom att riva ut och kasta bort sitt öga ska emellertid människans världsliga intellekt förstås. Det är ett själens öga, att se och bedöma världens ting och att jämföra dem med andens ting. Om detta vänder sig för mycket mot världen och helt bort från det som är av anden, och knappt minns Gud, då upprör detta själen mycket, eftersom den därigenom också helt övergår i materien, och det är då hög tid att helt avsäga sig den rena världsliga visdomen och enbart börja tänka på det som är av Gud, anden och själen, för himlens skull.
[11] Den som gör detta kommer också att stå rättfärdig och skåda Guds ansikte; men sådana välsignade andar kommer att vara betydligt underlägsna dem som också har höjt sin världsliga visdom till en gudomlig nivå genom ord och gärningar.
[12] Jag tror att ni nu kommer att förstå detta, och om Jag någonsin skulle stöta på detta ämne igen, fråga Mig inte om innebörden av sådana läror, som Jag därför presenterar på ett så beslöjat sätt eftersom de enbart är för själen, vilken hos varje person på denna jord också är beslöjad från det fysiska ögat av köttet! För det är en sak att ha en lära som rör hela människan, och en annan att ha en lära som endast rör själen. – Förstår ni nu allt detta?”
41. Barn som föredöme för lärjungarna
[1] Petrus sade då: ”Ja, Herre och Mästare, nu har vi fullständig klarhet i detta; men jag ber Dig, för framtiden, att också ge oss förklaringen omedelbart när liknande läror återkommer, så att vi inte behöver bli irriterade av vår egen brist på förståelse!”
[2] Jag sade: ”Jag skall göra detta där det behövs; men där Jag vill stärka er egen tankeförmåga och göra er själ mer aktiv, kommer Jag inte omedelbart uppenbara bilderna. Ty den som vill vara en sann lärare måste presentera sina läror på ett sådant sätt att hans lärjungar alltid har mycket att tänka på och söka efter, annars gör han dem lata och tröga sökare av alla möjliga sanningar.
[3] Men Jag säger er igen: Mästaren som undervisar måste alltid vara vis och själv på djupet förstå vad han undervisar. Men lärjungarna, så länge de är lärjungar, bör vara som dessa små här, som tar emot och följer en undervisning som givits dem, även om de ännu inte helt förstår dess innersta innebörd; sann insikt kommer till dem i deras mer mogna år.”
[4] Här tänkte emellertid några av lärjungarna tyst sinsemellan att det skulle dröja länge innan de själva skulle bli visa och förståndiga, om de skulle anse sig vara lika dumma och ointelligenta som de sjabbiga barnen, av vilka inget ännu hade lärt sig alfa, än mindre omega, i någon skola!
[5] Men Jag sade: ”Se till att ni inte föraktar någon av dessa små! Ty jag säger er: Deras änglar i himlen ser alltid min himmelske Faders ansikte!” (Matteus 18:10)
[6] Petrus sade: ”Har vi inte längre några änglar i himlen som också alltid ser er himmelske Faders ansikte? Ni sade också en gång att Din Fader bor i Dig och är helt ett med Dig, och sedan placerar Du Honom snart igen i himlen, oändligt långt härifrån! Ja, det kan vi helt enkelt inte förena! Hur skall vi förstå det? Är Din Fader bara så växelvis ibland i Dig och ibland i himlen igen? Och hur är Du Själv ibland Fadern Själv och ibland bara Hans Son? – Snälla ge oss ett något klarare ljus över detta än vi hittills har fått!”
[7] Jag sade: ”Ni har sannerligen era änglar i himlen, och om ni inte hade dem, skulle ni inte vara Mina lärjungar! Men de små har dem också, och ni bör inte förakta dem för det; ty de är helt era jämlikar! Jag sade detta till er eftersom Jag alltför väl vet att ni inte tycker om barn.
[8] Om ni inte kan älska dessa ömma, kära och änglalika små barn, hur skall ni då kunna älska er nästa och er Gud?
[9] Om ni vill uppfostra människor enligt Min vilja, måste ni börja med barnen; ty sannerligen säger Jag er: Undervisning i vaggan är värd mer än alla högre skolor i världen! Men den som vill uppfostra människor från barnsben måste älska dem och ha sant tålamod med dem. Ett sådant barn är av naturen fattigare än hundra tiggare; ty det är fattigt i anden, fattigt i fysisk styrka och fattigt i ägodelar.
[10] Därför säger Jag er, och genom er till alla människor för vilka detta evangelium predikas, än en gång: Den som välkomnar ett sådant barn i Mitt namn välkomnar Mig, och om han har välkomnat mig så i all kärlek, har han också välkomnat Fadern i himlen, och det skall inte saknas välsignelse i hans hus. Ty sådana barn är Guds sanna och äkta välsignelse i ett hem där de tas om hand, får näring och formas till sanna människor, och deras kön är irrelevant, om det är en pojke eller flicka; i sin ungdom är de som himlens änglar.
[11] När du, Petrus, frågar om Min Fader i himlen, och hur det kommer sig att Jag ibland säger att Han är i himlen och ibland återigen att Han förblir i Mig och är ett med Mig, då måste Jag ha tålamod med ditt minne, annars skulle Jag till slut bli arg på dig!
[12] Vad himlen är och var den är, det har Jag nyligen visat er, och särskilt dig, på berget och förklarat med fullständig klarhet, liksom det odelbara och oskiljaktiga förhållandet mellan Mig och Min Fader, som Jag redan har talat om mer än alltför mycket och alltför ofta, och nu, se, vet du ingenting om det igen!
[13] Är inte Fadern den eviga kärleken i Mig? Där den kärleken är och bor, finns inte himlen och Guds sanna rike där?
[13] Är Jag inte, som människa, Son till just den kärlek som bor inom Mig, som skapat allt som existerar och fyller oändligheten från evighet och framåt? Och eftersom denna eviga och allsmäktiga Guds kärlek finns inom Mig, är jag inte helt ett med den? – Tala nu, om du fortfarande inte förstår detta!”
[15] Petrus säger: ”Ja, jag förstår det nu mycket bättre än jag gjorde tidigare; men likväl finns det fortfarande många saker som, för att vara ärlig, ännu inte är helt klara för mig! Och vad som inte är helt klart för mig är att jag fortfarande inte förstår varför Du ibland säger om Dig Själv att du är Människosonen, andra gånger Guds son och andra gånger Jehova själv! Om Du skulle kasta lite ljus över detta för mig, skulle Du göra oss alla gott; för jag tror att ingen av oss ännu har en sann förståelse av det!”
[16] Jag säger: ”Jag har redan förklarat detta för dig mycket tydligt vid tillfällen när jag talat om Mina förestående lidanden; men om inte något förklaras för er minst tio gånger på ett sådant sätt att ni kan begripa det helt och hållet, kommer ni inte att förstå det! Jag skall säga er detta en gång till nu:
[17] Varken Jehova i Mig, eller Jag, själen som Hans evige Son, utan endast denna kropp som Människosonen skall dödas i Jerusalem, men på tredje dagen skall Han uppstå igen fullständigt förhärligad och sedan vara för evigt ett med Honom som är i Mig och uppenbarar för Mig allt Jag, som Människosonen, har att göra och säga, och som ni fortfarande inte helt känner, fastän Han har talat och verkat bland er under en längre tid. – Och nu talar du igen, Simon Judas!”
42. Golgatas mysterium
[1] Simon Judas säger: ”Ja, Herre och Mästare, det finns mycket mer att diskutera som kommer från Din mun, men inte ens det mest sunda mänskliga förnuftet verkar förstå dess sanna betydelse och klarhet. Och där, i bakgrunden, flinande som ett monster, står den stränga och obestridliga nödvändigheten av de lidanden som väntar Människosonen, och jag vågar bestämt påstå att inte ens det mest sunda och goda mänskliga förnuft helt kommer att förstå hur det är nödvändigt!”
[2] Hur nödvändig en sådan handling än må vara för att uppnå ett primärt syfte som Du sedan evigheten och framåt har satt; men allt detta är av liten eller ingen nytta för att lugnande upplysa det mänskliga förnuftet, och det kommer alltid att fråga och säga: ’Varför var den Allsmäktige tvungen att så plågas av Sina skapelser för att ge dem välsignelse och evigt liv? Var inte den renaste läran och Hans mirakel, möjliga endast för Gud, tillräckliga? Om det inte förbättrar människorna, hur skall Hans lidande och död då förbättra dem?’
[3] Jag, som en av Dina mest trogna anhängare, säger det helt öppet: Ditt lidande kommer att bli ett hinder för många goda människor, och de kommer att vackla i sin tro. Därför ber jag Dig nu om ett förtydligande i denna fråga, så att vi för att lugna dem kan ge dem som frågar den rätta förklaringen vid rätt tidpunkt.”
[4] Jag sade: ”Du frågar här om något mycket gott och rättvist, vilket du, även om Jag förklarar det för dig helt korrekt, ändå aldrig helt och riktigt kommer att förstå som en ren människa; först efter Min uppståndelse, när du återföds i anden, kommer du helt och klart att förstå det stora Varför.”
[5] Jag, som den ende bäraren av allt varande och liv, måste nu också återlösa det som från evighet var dömt till dom och död genom Min viljas fasthet, och måste, genom dom och död av detta Mitt kött och blod, tränga in i den uråldriga domen och den uråldriga döden, för att lossa och frigöra dessa band till Min egen gudomliga vilja, på grund av tingens materia som har mognat inom sig själv, så att alla varelser kan övergå från evig död till fritt och självständigt liv.
[6] Och Människosonen kom till världen för att söka upp det som var förlorat från evighet, för att återlösa det och på så sätt göra det möjligt för frälsning. (Matteus 18:11)
[7] Vad tror ni? Om en man har hundra får och ett av dem går vilse någonstans i skogen, lämnar han då inte de nittionio kvar på berget och går och letar efter det som var förlorat? (Matteus 18:12) Och om han finner det, säger Jag er sannerligen: Skall han inte glädjas mer över det han finner än över de nittionio som aldrig gick vilse? (Matteus 18:13)
[8] Och se, så är det med Gud, även om Han genom Sin allsmäktiga vilja skapade allt som den oändliga rymden omfattar ur den eviga fullheten av Sina evigt otaliga tankar, idéer och begrepp, och har placerat det som utanför Sig själv genom Sin viljas fasthet! Om allt detta skulle förbli för evigt som det är nu i stel dom och död, skulle allt vara som det förlorade fåret, som aldrig skulle kunna återfinnas någonstans igen. Och vilken glädje och njutning skulle Gud möjligen finna i en evigt död, materiell varelse?
[9] Men Jag kom till denna värld främst som ett materiellt Jag, för att söka upp detta förlorade får och leda det till dess välsignade öde.
[10] Guds Ande och vilja är nu mjukgjorda i denna Min kropp, det vill säga i materien, och så att säga gjorda böjliga och lösliga. När detta väl har skett, måste denna Min materia brytas ner och först förlösas i största möjliga förödmjukelse och degradering, och Guds Ande, som bor i Mig i all Sin fullhet och är ett med Min själ, måste väcka och levandegöra denna sönderbrutna materia, renad av Hans kärlekseld, och den skall då åter uppstå som en segrare över all dom och all död.
[11] Jag har sagt er i förväg att ni ännu inte helt kommer att förstå hur och varför detta måste och kommer att ske; men ni kan redan av detta dra slutsatsen att en sådan handling, hur skrämmande den än må verka för ett mänskligt öga, ändå är nödvändig för att leda alla varelser tillbaka till ett fritt, oberoende och rent gudomligt liv inom den rätta tiden.
[12] Och nu när Jag har uppenbarat detta tillräckligt för er för att ni skall förstå det, kommer ni innerst inne – nu när ni ser vilka de små verkligen är – också att förstå hur det är Faderns vilja att inte ens den minsta och mest obetydliga bland dem någonsin skall gå förlorad. (Matteus 18:14)
[13] Och därför har Jag också presenterat dessa barn för er och i en välordnad motsvarighet visat er viljan hos Honom som bor i Mig och för evigt är Herre över hela skapelsen i all oändlighet. Och eftersom Jag nu har talat detta till er, och vi har gott om tid och fritid, kan ni nu tala igen och visa var ni fortfarande saknar något. – Petrus, har du något mer?”
[14] Lärjungen sade: ”O Herre och Mästare, det finns så mycket mer att säga! Men jag måste smälta detta lite mer nu; för om jag skulle komma på något nytt direkt, skulle det jag just hört omedelbart undslippa mig igen, och Du skulle ha gett oss det stora ljuset förgäves.”
[15] Därefter blev det en kort paus i samtalet, och lärjungarna reflekterade djupt över vad Jag hade sagt till dem.
43. Förlåtelse
[1] Ett högljutt gräl utbröt emellertid utanför Petrus hus mellan några fiskare som återvände, och Petrus föreslog att vi skulle gå ut för att avgöra den obehagliga tvisten.
[2] Jag sade: ”Ja, gör det då, det är också ett gott verk att bilägga tvister mellan människor och att stilla deras ilska; ty detta är en födelse från helvetet och förorenar hjärtat i åratal och förmörkar själen. Gå då och bilägg tvisten!”
[3] Här gick Petrus ut och frågade dem som fortfarande grälade framför hans hus varför de hade hamnat i ett så allvarligt gräl.
[4] Då sade en av dem, som var något lugnare, att en tjänare åt en medborgare från staden, som inte hade fiskerättigheter och stod mitt ibland dem, hade fiskat med spön på en av de bästa fiskeplatserna, gjort en mycket rik fångst, och när de, som auktoriserade fiskare, grep honom, tillrättavisade honom och konfiskerade hans fångst enligt alla lagliga krav, hade han konfronterat dem och börjat bevisa, med de grövsta uttryck, att även han hade full rätt och kunde fiska var han ville. Han hade emellertid ingen licens och tog helt enkelt på sig rätten, vilket de inte kunde och inte borde tolerera.
[5] När Petrus hörde detta sade han: ”Mannen är visserligen en tjuv, men låt honom ändå gå. Om han vågar begå sitt brott igen, så överlämna honom till domstolen. Ni vet ju själva att vi enligt lagen skall förlåta vår fiende sju gånger!”
[6] Då sade fiskarna som höll fisketjuven: ”Vi har redan förlåtit honom sju gånger för hans brott; men lagen talar inte om att förlåta åtta gånger, och därför skall vi nu ställa honom inför rätta.”
[7] Petrus sade: ”Nu har ni sannerligen full rätt att göra det; men för min skull, gör det bättre här och förlåt honom även denna sista gång, även om det redan är åttonde gången! Men om ni ertappar honom med att begå en nionde förseelse, utöva då er rättmätiga rättvisa mot honom!”
[8] Vid dessa ord släppte de tjuven fri, efter att han hade lovat dem att han aldrig skulle begå brottet igen, och därmed var den bittra tvisten avgjord, och de stridande återvände lugnt till sina hem.
[9] När Petrus kom tillbaka in i vårt rum sade han: ”Herre och Mästare, tvisten är sannerligen avgjord, eftersom jag övertalade mina grannar att förbise fisktjuvens brott för åttonde gången; men juridiskt sett borde han ha överlämnats till domstolen denna åttonde gång. Det vore gott, o Herre, om Du ville förklara Mose lagar för oss mer i detalj i denna jordiska rättssfär, särskilt i denna tid då romersk lag också starkt har börjat inkräka på judarnas liv, och man inte längre vet om man skall hålla sig mer till mosaisk eller romersk lag. I vissa avseenden är romersk lag uppenbarligen mänskligare än mosaisk lag, som i egenskap av statslag bokstavligen inte längre är tillämplig i många fall. Vad skulle då vara rätt enligt Din största kärlek och visdom?”
[10] Jag sade: ”Jag vet att saker och ting är som de är nu och det är svårt för en domare att bedöma mellan de två olika lagarna och även svårt att avgöra hur och när en person har syndat mot en annan, eftersom en lag till exempel godkänner vad som är en synd enligt den andra lagen.”
[11] För att ge dig och även genom dig alla människor en vägledning, som alla sedan måste följa, kom ihåg detta och skriv ner det:
[12] Om någon broder syndar mot dig, gå då och förklara saken för honom direkt mellan dig och honom med vänliga ord, och be honom att inte göra något sådant mot dig igen. Om han lyssnar på dig och hör dig, har du redan vunnit över honom. (Matteus 18:15) Men om han inte lyssnar på dig, ta då ett eller två vittnen, beroende på vilken synd som har begåtts mot dig, så att saken kan grunda sig på två, eller om nödvändigt, även tre vittnen. (Matteus 18:16) Om den som har syndat mot dig inte lyssnar på dig ens inför de vittnen du har fört med dig, säg det då till församlingen som syndaren tillhör, även inför de vittnen du har fört med dig. Om han inte heller lyssnar på dem, utan förblir hårdnackad inför dem, låt honom av er, vittnena och hela församlingen förklaras och anses vara en hedning och en ond tullindrivare. (Matteus 18:17)
[13] Och det är tillräckligt för dig och alla andra; allt utöver det är redan ont och föder ännu större ondska. Detta påbud är dock hämtat från Min gudomliga ordning och gäller inte bara denna värld utan också det stora livet efter detta. Ty sannerligen säger Jag er: Vad ni än binder och löser på denna jord skall vara bundet och löst i himmelriket. (Matteus 18:18)
[14] Och vidare säger Jag er, för att ni ännu lättare skall kunna avgöra alla tvister och alla problem på jorden: Om bara två kan komma överens med varandra om vad de ber Fadern om i mitt namn, så skall det ges dem av min Fader, i himlen och på jorden. (Matteus 18:19)
[15] Om någon har syndat mot dig, förlåt honom av hela ditt hjärta och be i Mitt namn till Fadern att Han må korrigera syndarens hjärta, så skall detta ske i enlighet med måttet av din tro och i enlighet med måttet av hur du tidigare har förlåtit den som syndat mot dig.
[16] Jag säger er åter: Där två eller tre samlas i Mitt namn för en sak som är god och tillbörlig, där skall Jag vara med dem i anden och höra vad de än ber Mig om. (Matteus 18:20)
[17] Och Jag tror att ni och alla andra lätt kommer att finna er tillrätta i alla möjliga kritiska livssituationer och även mitt bland tusentals världsliga lagar som ofta är så motsägelsefulla, med sådana bestämmelser som Jag nu har gett er!”
[18] Här närmade sig Petrus Mig igen och sade: ”Herre, allt detta är nu gott och rätt, och det säger sig självt att vi själva säkerligen kommer att följa dessa Dina förordningar och även uppmana andra att troget följa dem; men det finns nu en enda kritisk punkt, och det är denna: Hur ofta skall jag eller någon annan förlåta någon som har syndat mot mig, enligt Dina försonande förordningar som nu har givits oss? Är sju gånger tillräckligt, enligt Mose lag?” (Matteus 18:21)
[19] Då sade Jag: ”Om detta skall ske enligt ett tal, då är det mosaiska talet sju för litet, utan istället sjuttio gånger sju! (Matteus 18:22) Ty det är just detta som himmelriket i första hand består av, att samma kärlek, harmoni och försoning skall råda bland människorna som råder i himlen bland Mina änglar, av vilka några ni redan har mött.”
44. Liknelse om den onde tjänaren
[1] (Herren:) ”För att tydligare illustrera himmelriket för er i dess sanna proportioner, skall Jag presentera det för er i en motsvarande bild. Himmelriket är som en kung som en gång ville göra upp räkenskap med sina tjänare. (Matteus 18:23) Och när han började räkna, kom en man som var skyldig honom tio tusen pund. (Matteus 18:24) Eftersom denne kungens tjänare inte hade råd att betala av den stora skulden, beordrade kungen att den late tjänaren själv, hans hustru, hans vackra barn och alla hans andra ägodelar skulle säljas så att han av intäkterna kunde betala allt som tjänaren var skyldig honom. (Matteus 18:25)
[2] När tjänaren såg att han och hela hans familj hade sålts som slavar, föll han ner inför kungen, som fortfarande var där, och tillbad honom helt och hållet och sade med tårar: ”Du store och mäktige kung och herre, ha lite mer tålamod med mig! Avbryt köpet, låt mig vara fri en liten tid till, så skall jag göra mitt bästa för att betala tillbaka hela skulden!” (Matteus 18:26) När kungen hörde detta mjuknade hans hjärta. Han ömkade sig över tjänaren och avbröt hela köpet, efterskänkte tjänaren hela skulden och befriade honom. (Matteus 18:27)
[3] Strax därefter gick denne tjänare ut till kungens stad, där han hade mycket att göra och beställa. Och se, det hände sig att han mötte en av sina medtjänare, som nyligen var skyldig honom hundra denarer (groschen i original-texten, denarer i den engelska översättningen, övers. anm.)! När medtjänaren såg honom, bad han honom om bara lite mer överseende och att han skulle betala honom skulden. Men vår tjänare, så högt gynnad av kungen, ville inte lyssna på honom, utan grep tag i honom med all sin ilska, strypte honom och ropade: ’Betala mig nu genast vad du är skyldig mig, ty jag har väntat länge, och mitt tålamod har nu tagit slut!’ (Matteus 18:28)
[4] Då föll medtjänaren ner igen och bad tårfylld: ”Ha bara lite mer tålamod med mig, så skall jag betala dig allt!” (Matteus 18:29) Men kungens tjänare och man ville inte veta mer om något tålamod, utan lät gripa den stackars medtjänaren av hantlangarna och kasta honom i fängelse tills hela skulden var betald med hans konfiskerade inkomst. (Matteus 18:30)
[5] Men när de andra tjänarna fick veta och såg detta, blev de mycket upprörda och vredgade på kungens mest obarmhärtiga tjänare, och gick och berättade allt som hade hänt för honom. (Matteus 18:31)
[6] Men när kungen hörde detta kallade han genast till sig den obarmhärtige tjänaren och sade med ilsken min till honom: ”Hör du, du onde tjänare! Förlät jag dig inte alla dina skulder när du bad mig? (Matteus 18:32) Varför hade du då inte medlidande med din medtjänare, liksom jag hade medlidande med dig?” (Matteus 18:33)
[7] Då tystnade tjänaren av skräck och rädsla, när han såg hur god och rättfärdig kungen är, och att han brukar tukta den som missbrukar hans nåd barmhärtighet och kärlek på ett strängt sätt. Vid detta blev kungen ännu argare och överlämnade den obarmhärtige mannen till hans lika obarmhärtige plågoandar tills hela den stora skulden var betald med hans konfiskerade intäkter. (Matteus 18:34)
[8] Och se, så skall Min himmelske Fader göra med er om ni inte av hela ert hjärta förlåter människorna de synder och fel de har begått mot er! (Matteus 18:35) Och däri ligger det sanna himmelriket, i det största och det minsta: att det inte någonstans finns någon fiendskap, avund eller ens hat bland de saliga utan snarare måste det finnas den största harmoni, den största enighet och den största ömsesidiga kärlek.
[9] Det är därför onödigt att det finns någon skyddsdomstol i denna värld som har makten att avgöra lagen mellan förövaren och den förorättade, utan snarare är er enda giltiga skyddsdomstol inför Mig ert goda och försonande hjärta, så kommer ni att klara er mycket väl i denna domstol med minsta möjliga kostnader och rättegångskostnader, och syndaren mot er kommer att bli er vän i sanningens mening mycket snabbare än om han hade tvingats bli det genom ett domstolsbeslut. – Och säg Mig nu om ni alla verkligen har förstått allt detta i grunden!”
45. Nödvändigheten av domstolar i denna värld
[1] Petrus säger: ”Herre och Mästare! Det är sannerligen sant, och det vore verkligen bäst; men även om vi iakttar allt detta så noggrant som möjligt, liksom många andra människor som kommer att ta emot denna undervisning från oss, så återstår ändå frågan om de världsliga domstolarna därför inte längre kommer att ha någon fortsatt varaktighet.
[2] Förstå, om någon har syndat mot mig på något sätt, skall jag sannerligen förlåta honom sjuttiosju gånger, om min syndare allvarligt insisterar på det; men om han, som en ond och illvillig person, fortfarande inte är nöjd och driver sina förolämpningar över det stora antalet sjuttio gånger sju – hur är det då med en sådan person? Då tror jag att det säkert vore dags att överlämna en sådan ond person till den världsliga domstolen, precis som Din barmhärtige Konung till slut, när hans stora tålamod inte bar frukt, och slutligen överlämnade den obarmhärtige tjänaren åt tukthållarna. – Vad säger Du, Herre, om denna min åsikt?”
[3] Jag säger: ”Min käre Petrus, Jag säger inte mycket här, eftersom Jag redan gav dig fullt giltiga instruktioner för ett sådant obotligt fall direkt efter fiskarnas tvist framför ditt hus, och var och en av er förstod säkert vad som skulle göras och beslutas!
[4] Det säger sig självt att det i denna värld, för stora och allvarliga brottslingar mot mänskliga rättigheter, måste finnas och existera mäktiga och stora världsliga domstolar, annars skulle i slutändan ingen vara säker. Men vad gäller de mindre överträdelser som inte sällan inträffar bland er människor, bör dessa avgöras vid det barmhärtiga och försonande hjärtats domstolssäte, så att människors mindre överträdelser sinsemellan inte blir stora och allvarliga brott; ty sannerligen säger Jag: rån, dråp och mord är i slutändan inget annat än konsekvenser av människors inledande mindre överträdelser sinsemellan, som härrör från småaktigt, världsligt egenintresse och arrogans. – Låt en liten liknelse nu belysa detta tydligare för er:
[5] En rik och respekterad far har en mycket vacker och förtjusande dotter, som en ung, men fattig, om än ganska välutbildad man blir vansinnigt förälskad i, desto mer som den kära dottern redan flera gånger genom alla möjliga vänliga antydningar och tecken har gjort det helt klart för honom att hon är förtjust i honom. Nu samlar denne annars ärlige och rättrådige unge man äntligen mod till sig och går med fullständigt goda avsikter till den vackra dotterns far och kräver att hon skall ges till honom till hustru. Men fadern, alltför stolt och hård på grund av sin stora rikedom, låter den ärlige, stackars friaren visas dörren av sina tjänare och jagar bort honom från gården med sina hundar.
[6] Detta oacceptabla mottagande av den fattige mannen fyllde hans hjärta med ilska, vrede och hämndlystnad, och ju mer han funderade över den rena omöjligheten att bli den rike mannens svärson, desto mer växte hans hämndlystnad, att förödmjuka den hårde och stolte mannen på det sätt som skulle skada honom mest. Och när den onda tanken hade mognat fullt ut, fanns planen, beslutsamheten, viljan och gärningen redan där, och den unge mannen blev den rike mannens mördare.
[7] Men det skulle han sannerligen inte ha blivit om den rike mannen hade behandlat honom som en människa. Den rike mannen trodde i sin stolta storhet inte ens att han gjorde mycket genom att driva ut den stackars friaren ur sitt hus på det tidigare nämnda sättet; men för den som visades ut var det för mycket, och han blev därmed en brottsling, en mördare, och gömde sig sedan, av rädsla för världens domare i skogarnas snår och där blev en skräck bland människorna.
[8] Och förstå nu av denna lilla bild att det bara är människors hårdhet som oftast förvandlar deras fattigare medmänniskor till brottslingar. Följ därför överallt vad Jag har befallt och tydligt visat er angående dem som har syndat mot er på något sätt, så att stora brottslingar blir sällsynta på jorden, och goda människor kommer då att härska över jordens fattiga. – Har ni alla förstått och begripit detta väl?”
[9] Nu bekräftade alla att de hade förstått denna lära väl. Lärjungarna, som enligt sina egna utsagor nu hade förstått denna lära väl, reflekterade ändå över mycket av dess innehåll, och Johannes och Matteus antecknade huvudpunkterna, och Jakob och Tomas antecknade också själva, men mer förklaringarna. De ägnade ungefär två timmar åt detta.
[10] Och när all nödvändig information hade nedtecknats, sade Petrus: ”Nu kan denna lära inte längre gå förlorad för oss, och med den har mycket redan vunnits! Men det är nu kväll, och jag måste börja se till att vi får en kvällsmåltid.”
[11] Jag sade: ”Men vem har sagt er att det redan är kväll? Se upp för solens position! Jag säger er: Om vi stiger upp nu och seglar med gynnsam vind över hela sjön, kommer vi att nå fram till gränsen för det judiska landet på andra sidan Jordan före solnedgången!”
[12] Då tittade Petrus på solens position och började djupt förundras över hur han kunde ha misstagit sig så gravt i sin bedömning av tiden; solen hade fortfarande tre timmar kvar innan den gick ner.
46. En gräshoppssvärm
[1] Men Petrus återfick snart modet och frågade Mig om orsaken till hans misstag, och Jag sade till honom: ”Gå ut till sjön, så skall du snart förstå orsaken!”
[2] Petrus gjorde som Jag befallde honom, och han såg, så långt hans ögon kunde nå, att hela vattenytan var täckt av gräshoppor. Till och med vårt skepp, som låg i Petrus hamn, vimlade fullständigt av dessa insekter. Petrus blev förskräckt av denna syn, skyndade sig till Mitt rum och frågade Mig om de myriader av gräshoppor som nu täckte sjön hade varit orsaken till hans misstag om tiden.
[3] Och jag svarade och sade: ”Givetvis! När de flög hit från Egypten förmörkade de solen så mycket, som det tjockaste moln, att du måste ha trott för dig själv här i rummet att det redan var kväll. Men Jag såg i Mig Själv orsaken till den tidiga kvällen och riktade din uppmärksamhet mot den – och det är allt Jag nu har att säga Dig om det!”
[4] Petrus var helt nöjd med detta och gick ut igen för att betrakta det stora naturskådespelet.
[5] Andreas och Filippos var dock mycket intresserade av naturen och frågade Mig hur sådana enorma massor av gräshoppor kunde uppstå, exakt var deras ursprungsställe var och vad de var bra för.
[6] Jag sade: ”Mina kära, det är sannerligen mycket berömvärt att se sig omkring lite i naturen – ty det är en stor bok, skriven av Guds allsmäktiga hand, och ger varje ärlig forskare de vackraste bevisen på Faderns kärlek, visdom och makt i himlen –; men en forskare som är alltför fixerad vid sin forskning kan mycket lätt gå vilse i sina alltför flitiga undersökningar, på vilka han helt avviker från Gud och i slutändan härleder allt blivande och varande enbart från naturens blinda och tysta krafter.”
[7] Och förstå, det är just sådana fenomen som framför allt kan leda rena naturforskare helt bort från Gud; ty de uppfattar i naturen en oerhörd förmåga till reproduktion, som mycket väl skulle kunna klara sig utan någon vis Gud. De kan naturligtvis aldrig uppfatta en inre orsak till sådana fenomen genom rent yttre undersökningar, eftersom de med sina själar som är helt upptagna av materien aldrig kan vidröra och gripa Guds ljusa och kärleksfulla ande.
[8] Men den som har berört och helt gripit Guds ande i sin själ, honom kommer hans ande själv att undervisa hur sådana händelser uppstår och varför, – och först då bör en sådan person, väckt i anden, att undersöka naturens ting och därmed uppenbara dem för sina okunniga och omogna bröder, så att de kan bli desto mer nitiska i att väcka sin egen ande i sin själ.
[9] Men för att återgå till våra gräshoppor, så uppstår de visserligen överallt i varmare regioner, men mestadels vid vissa tidpunkter i Egypten och södra Asien. Där sker, på grund av klimatets natur, den starkaste produktionen av naturliga livsandar, eller så utvecklas de lättast och oftast eftersom jordens materiella jordmån, solens värme, dess starka ljus, den ständigt närvarande tunga daggen och en mängd andra faktorer utövar ett så starkt inflytande att ett stort antal tidigare bundna jordandar alltid frigörs, först förenas med luftandarna, sedan förpuppas, så att säga, i ett lättare material, och vidare inom förpuppningen ikläder sig en kropp och träder in i djurlivet på jorden.
[10] Så här skapas gräshoppor i jordens mycket varma länder, och mycket ofta, även om de också kan kläckas från sina egna ägg.
[11] Jag säger er: Allt, träd och växter och alla jordens varelser, är ämnade att återlösa de dömda andarna från den hårda materian, och detta fortskrider steg för steg upp till mänskligheten. Vad som sedan händer med mänskligheten, det vet ni redan, och därför har Jag inget mer att förklara om det naturliga fenomen som ligger framför oss. – Men kalla nu in Petrus; ty Jag skall uppenbara något för honom och för er!”
[12] Andreas och Filippos gjorde genast vad Jag hade befallt dem, och Petrus, som knappt hade kommit in i rummet, frågade genast vad det var Jag tänkte förkunna för dem.
47. Herren seglar med Sina lärjungar till andra sidan sjön
[1] Och Jag sade: ”Gör er alla redo; Jag vill och måste ge Mig av härifrån i dag, ja hela vägen från Galiléen till landet som ligger på andra sidan Jordan och gränsar till judarnas land! (Matteus 19:1) Vi har inte varit där förut, och det finns många mycket nyfikna människor där, och vi kommer att göra goda affärer där i dag.”
[2] Petrus sade: ”Herre, vi måste resa dit sjövägen, och vårt skepp är fullt av gräshoppsrester. För att rensa det behöver två flitiga personer en halv dag för ett sådant arbete!”
[3] Jag sade: ”Där talade du sanning, två arbetare skulle även kunna ha en hel dag på sig; men Jag skall slutföra ett sådant arbete snabbare! Låt oss bara snabbt ge oss ut på sjön, så är skeppet redan rent!”
[4] Och när vi kom till vårt skepp vid sjön, se, var det fullständigt rent, och det fanns inte ett spår av en gräshoppa någonstans!
[5] När lärjungarna såg detta blev de mycket förvånade, och Petrus sade: ”Du är sannerligen en stor Mästare i allt; till och med gräshopporna måste lyda Din vilja! Skall vi nu omedelbart gå ombord på skeppet och avsegla, eller skall vi först ta ett mellanmål med lite vin, eftersom resan är ganska lång?”
[6] Jag sade: ”Vad behöver vi allt detta till? Hittills har vi aldrig lidit hunger någonstans där vi har varit, och därför kommer vi varken lida hunger eller törst i det land dit vi nu är på väg. Du har redan ordnat allt i ditt hus, så låt oss gå ombord på skeppet! Bred ut seglet, lossa sedan skeppet från stången, och låt en av er ensam ta rodret! Jag skall ge en gynnsam vind, och vi kommer snart att vara framme vid den plats dit Jag vill dra.”
[7] Men Petrus frågade Mig om han borde ta med sig några av sina fiskare till den avlägsna, andra stranden för skeppets skull.
[8] Och Jag sade: ”Ja, gör det; för vi kommer inte tillbaka hit så snart!”
[9] Då kallade Petrus till sig två av sina fiskare. De gjorde genast i ordning skeppet; vinden började också blåsa, och vi seglade nästan iväg med pilens hastighet.
[10] Medan vi gled över den vida vattenvidden med en sådan hastighet att det var som en storm, och eftersom den trots den starka och våldsamma vinden bara rördes upp av små vågor, lade Petrus två tjänare märke till detta och frågade honom vad orsaken kunde vara. Ty som mycket erfarna, gamla fiskare och sjömän hade de aldrig sett något liknande.
[11] Men Petrus sade till dem: ”Hur kan ni fortfarande fråga om något sådant! Har ni redan glömt vad den store Mästaren från Nasaret, vår Messias, kan göra och är kapabel till?!”
[12] Då sade tjänarna: ”Vi visste redan att han utförde stora underverk; men att till och med vinden och havet lydde honom, visste vi inte! Han måste sannerligen vara en stor profet, lika stor som Moses och lika stor som Elias!”
[13] Och Petrus sade: ”Oändligt mycket mer än Moses och Elias! Men fråga nu inte mer, utan ge akt på skeppet; med tiden skall ni lära er mycket mer om Herrens gudomlighet! Vi närmar oss nu snart Jordans utlopp, och där måste vi akta oss så att vi inte fastnar i strömmen, som det är svårt att ta sig ut ur utan gynnsam motvind.”
[14] Här grep de två modigt tag i årorna, och vi hade blixtsnabbt kommit över den något farliga platsen och hade redan nått stranden efter en knapp timmes resa.
[15] Det fanns en plats där vi gick iland, och platsen var mestadels bebodd av fiskare, till största delen judar, men ungefär en tredjedel av den beboddes också av greker som drev all möjlig typ av handel. När vi kom till stranden och satte foten där, var det en stor folkmassa där, eftersom några fariséer från Jerusalem var närvarande och samlade in sitt tionde på den platsen. Det säger sig självt att folket sprang emot oss, och några av de mer respektabla i folkmassan frågade snart vilka vi var, vad vi gjorde där och om vi kanske skulle köpa något.
[16] Men Petrus samlade mod till sig och sade till de nyfikna åskådarna: ”Låt oss först hitta ett värdshus, så får ni snart veta vilka vi egentligen är och vad vi vill här!”
48. Helande av en blindfödd man och andra sjukdomar
[1] Så snart Petrus hade talat färdigt, kom en ansedd värdshusvärd fram till honom och sade: ”Stanna på mitt värdshus. Jag har ju det största värdshuset i hela staden, och jag är inte en dyr värd, fastän jag är grek! Ni ser ut att vara judar, men det spelar ingen roll. Några fariséer från Jerusalem, som samlar in tionde från judarna här, har bott hos mig i flera dagar nu.”
[2] Petrus sade: ”Det är inte vad vi tycker mest om! Dessutom beror allt på vår Herre; vad Han vill skall ske!”
[3] Värdshusvärden sade: ”Vem av er är då herren, så att jag kan gå fram till honom och tala med honom personligen?”
[4] Petrus pekade på Mig och sade: ”Det är Han!”
[5] Då närmade sig värdshusvärden Mig med en bugning och sade: ”Vill du och de dina bo hos mig? Mitt hus är stort och mycket rymligt och har många rum; dessutom är jag en av de billigaste värdshusvärdarna på hela denna inte obetydliga plats.”
[6] Jag sade: ”Det är du förmodligen – men vi har inte pengar att betala dig med; därför tillbringar vi hellre natten på vårt skepp! Dessutom har du sjuka i ditt hus och även en läkare som inte kan hjälpa dina sjuka, trots att du hämtade honom från Jerusalem och han kostade dig mycket pengar. Och se, som man säger, det är inte gott att bo i ett hus som är hemsökt av alla möjliga svåra sjukdomar!”
[7] När värdshusvärden hörde detta från Mig blev han mycket chockad och frågade Mig förvånat hur Jag, som en fullständig främling på denna plats, kunde veta detta.
[8] Jag sade: ”Jag skulle kunna berätta många andra saker som skulle förvåna dig ännu mer; men Jag tänker inte säga något mer om det nu!”
[9] Här blev gästgivaren mycket generad och började bönfalla Mig att ändå bo hos honom; solen hade redan gått ner vid horisonten och kvällen var precis runt hörnet.
[10] Då sade Jag: ”Gå då och hämta din blinde son till mig, så skall vi se om Jag kan hela honom!”
[11] Därefter lämnade värdshusvärden snabbt stranden, skyndade hem och hämtade sin fjortonårige, helt blinde son. Han ställde honom framför Mig och sade: ”Här, käre vän, är min blinde son! Han föddes blind, precis som han nu står framför dig. Alla läkare och magiker har redan prövat sina konster på honom; men allt var förgäves! Nu, som du tidigare märkt, bor en skicklig mirakelläkare från Jerusalem hos mig i mitt hus; men han kan göra lika lite som de andra! Nu beror det på dig, käre vän! Sannerligen, om du helar honom, kommer halva min förmögenhet att bli din!”
[12] Då sade Jag: ”Om du kan tro att Jag skall låta denne din blinde son se, då skall han se!”
[13] Och värdshusvärden tittade bestämt på Mig och sade: ”Ja, min vän, jag kan tro dig! Det är något så avgörande i dina ögon att de säger till mig: Aldrig har ett lögnaktigt ord kommit från denna mun! Och därför tror jag nu fullt och fast att du kommer att hela min son.”
[14] Jag sade: ”De andra läkarna har sina salvor och magikerna sina trollstavar – men Jag har varken en salva eller någon trollstav; Min vilja är allt, och om Jag vill, då kommer din son att se omedelbart!”
[15] När Jag hade sagt detta, fick den blinde genast synen tillbaka och ropade högljutt av glädje, då han nu såg människorna, sjön, trakten och allt som fanns där.
[16] Men värdshusvärden kom rakt fram mot Mig och sade: ”O store och sanne frälsare, hur kan jag tacka dig på rätt sätt för din sannaste nåd? Ty sannerligen, han som kan göra vad du kan, han allena kan skänka nåd; ty vad gagnar tusen gånger nåd och tjänster från denna jords härskare en blind man om de, trots all sin andra kraft och vänlighet, inte kan ge honom ljuset i hans ögon!? Men du, från en inre kraft som är helt obegriplig för mig, har gett honom synen och därigenom visat mig och min käraste son en outsägligt stor nåd. Men som belöning för detta är det jag tidigare lovat dig alldeles för litet! Åh, säg till mig vad jag nu är skyldig dig, så skall jag med all kärlek och glädje uppfylla din önskan!”
[17] Jag sade: ”Ge oss tak över huvudet idag, gör gott mot de fattiga och gottgör på så sätt vad ni ofta har gjort mot dem!”
[18] Värdshusvärden lovade att noggrant iaktta och göra allt detta och bad Mig innerligt att följa honom in i hans hus. Och Jag och lärjungarna och även Petrus två fiskare följde med värdshusvärden, och alla de människor som hade bevittnat den blindes helande följde oss noga.
[19] Men på vägen ropade många av människorna: ”O sannaste frälsare, hela även våra sjuka, av vilka vi har många! Ty se, den som blir sjuk bland oss blir aldrig frisk; han tynar bort så långsamt till sin grav! Detta är verkligen ett verkligt ont kännetecken för denna annars vackra region. O käre frälsare, ge oss fattiga en sådan frälsningsnåd som du gav den blinde värdshusvärdens son! Ske din vilja!”
[20] Och Jag sade: ”Ske då enligt er vilja och tro! Gå nu till era många sjuka och se själva om det fortfarande finns någon sjuk någonstans i era hus och läger!” (Matteus 19:2)
[21] När de hörde dessa Mina ord skyndade sig alla utom några få, som inte hade några sjuka, iväg för att därhemma se om deras sjuka verkligen hade blivit helade. När de kom hem, redan långt in på kvällen, fann de ingen sjuk, utan alla, oavsett vilka sjukdomar och krämpor de hade lidit av, blev så helade som om de aldrig hade varit drabbade av någon sjukdom alls.
[22] Men de som hade blivit helade visste inte vad som hade hänt som hade fått dem alla att bli friska på en gång, och frågade genast om orsaken till en sådan exempellös händelse. Då berättade deras familj för dem om Mig, och hur Jag redan hade låtit den rike värdshusvärdens son, som hade fötts blind, se framför dem på stranden, och hur nu alla värdshusvärdens andra sjuka också säkerligen hade blivit friska.
[23] När de helade hade hört detta skyndade de sig ut ur sina hus och kom till värdshusvärdens hus. Där bad de att få träffa Mig och tacka Mig.
[24] Sedan gick Jag bland dem och sade till dem: ”Gå hem nu och synda inte mer; ty om ni faller tillbaka i era gamla synder, så faller ni också tillbaka in i era gamla sjukdomar! Håll de bud som Moses gav, så skall allt ont hålla sig borta från er.”
[25] Därefter lät Jag alla gå, och vår värd, som nu var ytterst glad och uppfylld av frid, eftersom alla hans andra sjuka också hade blivit helade, visste inte alls vad han skulle göra för oss i gengäld för den vänlighet som visats honom.
49. Sanningen skall göra er fria
[1] Eftersom värdshusvärden var grek och även hedning, men mycket väl visste att judarna inte fick äta allt som grekerna, som hedningar, åt, frågade han Mig och sade: ”O store Herre och Mästare, vad brukar du och dessa dina lärjungar äta på kvällen? Även om jag också är hedning, vet jag av egen erfarenhet att judarna inte äter mycket av det vi vanligtvis äter, och därför frågar jag er då, vad jag kan erbjuda er, kära män. För nu är ni härskare i detta hus, och jag är bara er mest lydiga tjänare, så snälla ge mig era mest nådiga befallningar, så skall jag vara ytterst noggrann med att uppfylla var och en av era önskningar efter bästa förmåga!”
[2] Jag sade: ”Ge oss lite bröd och vin och en god säng att sova i! Vi behöver inget mer.”
[3] Värdshusvärden blev nästan ledsen eftersom Jag inte hade bett om mer eller något bättre. Men han gick ändå in i sitt skafferi och kom själv med bröd och vin till oss, och i precis rätt mängd. Vi satte oss vid ett stort bord, och värdshusvärden och hans barn satt också vid samma bord och åt och drack med oss, och när vinet lossade hans tunga lite, började han berätta många saker från sina erfarenheter, och så nämndes även esséernas och fariséernas mirakel, liksom Mose tio viktiga lagar.
[4] Värdshusvärden anmärkte att dessa lagar visserligen var mycket bra, men att de inte följdes, minst av allt av de judiska prästerna, som alltid borde föregå med gott exempel för sina medtroende. Eftersom jag är en så stor och säkerligen mycket vis frälsare, borde jag kunna ge honom en ordentlig förklaring. Framför allt skulle jag dock vilja ge honom goda råd om huruvida han, efter flera förfrågningar från fariséerna, borde konvertera till judendomen eller stanna kvar vid den grekiska religionen. Han föredrog i grunden den judiska läran framför sin egen, som han ansåg enbart vara ett poetiskt fantasipåfund, med mycket lite sanning bakom sig.
[5] Jag svarade honom: ”Utåt sett, förbli vad du är, men inåt, var en sann jude, vilket du desto lättare kan vara eftersom du inte står i skuld till någon präst på något sätt! Du förstår säkert att fariséerna hellre vill att du skall vara en av deras egna på grund av din stora rikedom, än att du skall vara en främling för dem! Förbli därför vad du är, och sök sanningen och grunden för livet och varandet! Ty endast sanningen kommer att befria dig, och med den kommer du att stå långt över allt prästerskap och över allt som världen kallar visdom. – Har du förstått mig nu?”
[6] Värdshusvärden sade: ”Jag förstår dig; det finns bara ytterligare en särskild fråga att ställa, nämligen: Vad är sanningen? Ja, den rena sanningen skulle säkerligen göra människan fri, – men var är den, vem kan visa den för mig, vem kan ge den till mig?”
[7] Jag sade: ”Detta kan Jag och var och en av Mina lärjungar göra, men Jag Själv allra mest; ty Jag är sanningen och livet, ty Han som bor i Mig är densamma från evighet!”
[8] Värdshusvärden sade: ”Herre och Mästare, jag förstår inte detta! Hur skall jag kunna tolka detta?”
[9] Jag sade: ”Mina lärjungar sitter här omkring Mig; fråga dem, de skall förklara det för dig; ty det är bättre att bli tilltalad än att tala själv! Själv skall Jag dock gå ut och svalka Mig i den svala kvällsluften.”
[10] Här reste Jag Mig upp och gick ut helt ensam. Lärjungarna berättade sedan för värdshusvärden det viktigaste som rörde Mig. Och när värdshusvärden förstod vem och vad Jag är, kom han snart ut till Mig och tackade Mig innerligt tillsammans med sina barn för den stora nåd som visats honom. Barnen gjorde detsamma. Jag välsignade dem alla, och sedan gick vi tillbaka för att vila, för det hade blivit ganska sent på natten.
50. Mot skilsmässa
[1] När vi på morgonen reste oss från våra viloplatser, utvilade och uppfriskade, och gick ut i det fria, var vår värd redan uppe och i rörelse, och Petrus två tjänare var redan ombord på skeppet, som var redo för avfärd. Men vi bad dem vänta på frukosten, som vår värd genast serverade dem. Sedan satte de segel, eftersom vi inte skulle behöva skeppet på ett tag.
[2] Efter vår värds inbjudan gick även vi till frukost. Vi hade knappt avslutat måltiden förrän andra människor kom för att se och tala med Mig, Mirakelmannen, som de sade. Bland dem fanns judar och greker, och de berättade för varandra allt som Jag hade åstadkommit genom Min rena vilja.
[3] Men eftersom, som redan nämnts, även fariséer bodde i just det huset, fick de veta vad som hade hänt föregående kväll och gissade snart att Jag var snickarens son från Nasaret som de redan kände till. De gick sedan in i vårt rum och började pröva Mig med alla möjliga frågor, som Jag alltid besvarade mycket övertygande och därmed tystade dem.
[4] Nu fanns det några som var missnöjda med sina hustrur. Dessa män begärde skilsmässa från fariséerna som var där.
[5] Då frågade en av fariséerna Mig åter: ”Hör, du underbare och allvise mästare! Är det rätt för en man att skilja sig från sin hustru oavsett anledning?” (Matteus 19:3)
[6] Då tittade Jag fast på honom och sade: ”Varför frågar du Mig om detta? Har du inte läst i Skriften att Han som skapade människorna i begynnelsen också skapade dem till man och kvinna?! (Matteus 19:4)
[7] Och när det första människoparet stod inför Honom som hade skapat dem, och Han såg att den vackra kvinnan behagade mannen mycket, då sade Denne, som ni aldrig har känt: ”Se, därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett.” (Matteus 19:5) Men om det är så enligt Guds ord, då är de inte två, utan bara ett. Vad Gud har fogat samman får ingen människa skilja åt!” (Matteus 19:6)
[8] Fariséerna svarade: ”Om du är så väl bevandrad i skrifterna, så vet du säkert att samme Moses som beskrev människans skapelse lämnade oss ett formellt skilsmässointyg, lika giltigt som ett fullt lagligt, och befallde att man skulle skilja sig från sin hustru av en giltig anledning.” (Matteus 19:7)
[9] Jag svarade: ”Moses kunde mycket väl ha gett er ett skilsmässointyg, enligt vilket ni kunde skilja er från era hustrur; men han gjorde det bara på grund av era hjärtans hårdhet. Från mänsklighetens begynnelse på denna jord var det dock inte så, utan som Jag tidigare sade er. (Matteus 19:8)
[10] Men Jag vill tillägga att den som skiljer sig från sin hustru, även om det är för äktenskapsbrott, och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott. Och den som gifter sig med en frånskild kvinna, han begår också äktenskapsbrott. (Matteus 19:9) Ni vet redan vad synden äktenskapsbrott är, och Jag behöver inte förklara det för er ytterligare.”
[11] Här lämnade fariséerna Mig utan ett ord till.
51. Undantag i äktenskapsfrågor
[1] Men då kom Mina lärjungar till Mig och sade: ”Herre, om en mans förhållande till sin hustru är sådant, då är det sannerligen inte gott för honom att gifta sig! (Matteus 19:10) Ty det finns verkligen kvinnor som är sanna djävlar för sina män, och därför anser vi att det inte vore helt olämpligt för Din befallning att skilja sig från en sådan kvinna och, för hushållets skull, att uppvakta en annan. Ty om en man håller en ond, otuktig hustru, kommer det ständigt att bli strid och splittring i ett sådant hus, och många hårda ord, vilket alltid måste orsaka stora problem både i själva huset och bland grannarna. Men om en sådan man skiljer sig från en sådan kvinna, då kommer fullständig frid snart att råda i huset. Och i så fall tror vi att Mose skilsmässobeslut finner sitt fulla rättfärdigande inför allt bättre mänskligt förnuft.”
[2] Då sade Jag till de något generade lärjungarna: ”Inte alla kan förstått ordet (som talades inför fariséerna), utan bara de som det har blivit givet att förstå det (Matteus 19:11), och hittills har ni inte heller förstått det, fastän det har blivit givet er att förstå det; men ni bör ändå förstå det, och ni kommer att göra det!”
[3] För det första hänvisar Jag er tillbaka till vad Jag redan har sagt om detta ämne många gånger, och på ett uttömmande sätt.
[4] För det andra säger det sig självt att Jag aldrig skulle ha beviljat er ett skilsmässointyg genom Moses, även om dess nödvändighet i många berättigade fall inte skulle ha varit uppenbar för mig. Men vet ni inte vilka destruktiva övergrepp fariséerna har begått med skilsmässor, både nu och under lång tid?! De själva sår i hemlighet all möjlig oenighet även i de bästa äktenskap och tvingar slutligen makarna att skilja sig. Nu utförs skilsmässa av prästerna och kostar mycket pengar, och däri ligger anledningen till att skilsmässor är så vanliga nuförtiden, och varför Jag har presenterat fariséerna för Guds ursprungliga lagar i detta avseende. De känner Min makt, och därför gick de därifrån i hemlig vrede.
[5] Men för det tredje säger Jag er något annat, lägg märke till det och skriv till och med ner det! Förstå, bland människor av båda könen finns det de som varit eunucker från sin mors livmoder, andra, men bara män, som blivit eunucker av män av någon anledning, och slutligen finns det de eunucker som har gjort sig själva till eunucker för himmelrikets skull! Den som kan förstå detta, han må förstå det! (Matteus 19:12)
[6] Kort sagt, dessa är inte längre passande för äktenskap, och alla äktenskap som ingås med sådana eunucker är helt ogiltiga och kan upplösas helt utan ytterligare överväganden, och den oomskurne parten kan gifta sig igen utan att begå äktenskapsbrott.
[7] Men om någons hustru är ofruktsam, då bör han på ett rättvist sätt göra vad de gamla patriarkerna gjorde, så att de kunde uppfostra en avkomma, och han kommer därför inte att ställas inför rätta. – Jag tror att ni nu äntligen har förstått detta.”
[8] Petrus sade: ”Utom en sak; men om någon har en hustru som av medfödd ren lust, trots alla förmaningar och kärleksfulla förslag, fortsätter att bedriva otukt och därmed är fullständigt oförbätterlig, bör man då inte skilja sig från en sådan hustru? Eller vad är det rätta man bör göra enligt Din vilja?”
[9] Jag sade: ”Du kan lätt skilja dig från en sådan kvinna, som uppenbarligen är en äktenskapsbryterska – men om hon fortfarande lever får du inte gifta dig med en annan kvinna! För du kan inte veta om kvinnan därefter kommer att ångra sig och återvända till ditt hus full av ånger, och du kommer då att ha en reformerad, trogen hustru. Men om du har gift dig med en annan kvinna under tiden, och den tidigare hustrun skulle återvända till dig reformerad och full av ånger, skulle du inte längre kunna acceptera henne på grund av den nya hustrun, och se, det skulle vara något dåligt för dig och något ännu värre för båda dina hustrur; för du kunde inte visa någon barmhärtighet mot den äldre och inte skilja dig från den yngre, och ändå borde du vara barmhärtig som Fadern i himlen är barmhärtig. Men om du inte kan utöva barmhärtighet, vad är du då, och vad skall du göra för att förbli i Min ordning? Om du har en stark drift och en kraftfull natur, se då tillbaka på patriarkerna; men var i ditt hjärta trogen Gud och skydda dig från lust, otukt och äktenskapsbrott! För otuktiga och äktenskapsbrytare kommer inte att komma in i Guds rike. – Har du förstått detta nu?”
[10] Petrus sade: ”Ja, Herre, nu förstår jag det också!”
52. Herren välsignar barnen
[1] Men då kom värdshusvärden genast fram till Mig och sade: ”Herre, gäller detta även oss hedningar?”
[2] Jag sade: ”Ja, naturligtvis! Han vill att alla människor ska upphöjas lika, och Jag har därför kommit till denna värld för att öppna porten till ljus och liv även för hedningarna. Och tiden kommer, och är faktiskt redan här, då ljuset tas från judarna och ges till hedningarna.”
[3] Då sade värdshusvärden: ”Mycket bra, herre och mästare, det är gott att jag nu vet detta; jag skall sannerligen uppmuntra mina kamrater att förbli i Din lära och handla därefter. Ty Jag anar redan vem Jag har att göra med nu! Du är en Gud och inte en människa; ty ingen människa har någonsin utfört Dina gärningar, och ord som Du har talat har aldrig tidigare flödat ur en mänsklig mun. Allt detta är endast möjligt för en Gud!
[4] Men nu har jag ytterligare en vädjan till Dig, som nu har blivit en sann Gud för mig. Se, vi har många barn på denna plats, och jag tror att om Du välsignade dem på Ditt verkligt allsmäktiga sätt, skulle det säkerligen vara till stor moralisk nytta för dem senare i livet! Herre, och – säg mig – min Gud, har jag ställt en anständig vädjan till Dig?”
[5] Jag sade: ”Nåväl, gå nu och låt de små komma till Mig!”
[6] Därefter skickade värdshusvärden hastigt ut sina många tjänare över hela staden för att tillkännage för alla att de skulle föra sina små till honom, där den underbare Frälsaren skulle välsigna och styrka dem.
[7] Strax därefter fördes ett stort antal barn till Mig så att Jag kunde lägga Mina händer på dem och uttala välsignelsesbönen över dem.
[8] Eftersom barnen trängde sig fram till Mig, då några av de mer livliga ville vara de första att närma sig Mig, tillrättavisade lärjungarna dem för deras ohövliga knuffande och för en sådan oförskämdhet. (Matteus 19:13) Då blev de små blyga och vågade inte närma sig Mig.
[9] Men Jag tillrättavisade lärjungarna och sade till dem: ”Lämna dessa små ifred, ty himmelriket tillhör sådana som de.” (Matteus 19:14)
[10] Sedan uppmuntrade Jag de små att komma till Mig utan rädsla eller blygsel. De små återfick modet och skyndade sig till Mig. Jag lade Mina händer på dem alla och välsignade dem.
[11] När detta var slutfört gick alla hem efter att ha tackat Gud. (Matteus 19:15)
[12] Då kom värdshusvärden till Mig igen och sade: ”Herre och min Gud! Skulle Du kanske ändå vilja visa mitt hus den stora nåden att stanna här i ytterligare några dagar eller veckor och månader?”
[13] Jag sade: ”Så länge ni förblir trogna den lära ni hört från lärjungarna, skall Han som ni kallade Gud i Mig förbli hos er; men om ni överger denna nya lära i tro och i era handlingar, då skall även denna er Gud överge er. Men Jag, som människa, måste nu genast fara härifrån; ty att bo under samma tak som fariséerna skulle inte vara särskilt bra – varken för den ena sidan eller den andra.”
[14] Jag har nu, oombedd, sannerligen skänkt ert hus och hela denna plats en stor välsignelse! Kom ihåg denna dag, och om ni någonsin skulle behöva det igen, åkalla Mig bara troget i era hjärtan, så skall ni bli hjälpta!”
[15] Sedan reste vi oss snabbt upp och lämnade platsen.
53. Den rike unge mannen
[1] När vi var ungefär en timmes promenad från där vi hade varit, kom en ung man från samma plats emot oss på vägen. Han hade också bevittnat Mina gärningar och läror kvällen innan och var, för sin ungdom, en ganska skicklig skriftställare, om än inte professionellt utbildad. När han såg och kände igen Mig, närmade han sig Mig, stoppade Mig och bad Mig att låta honom ställa en fråga till Mig.
[2] Jag gjorde det, och han sade: ”Gode mästare, vilka goda gärningar måste jag utföra för att uppnå det eviga liv som dina lärjungar igår berättade så många underbara och säkerligen mycket sanna saker om hos den grekiske värdshusvärden Rauris, längs en kortare väg än den dina lärjungar beskrev?” (Matteus 19:16)
[3] Men Jag tittade allvarligt på honom och sade till honom: ”Varför kallar du Mig, som såvitt du vet bara är en människa, ja, en skriftlärd, god? Vet du inte att ingen är god utom Gud? – Men om du vill komma in i det eviga livet, håll buden!” (Matteus 19:17)
[4] Här fortsatte mannen att fråga och sade: ”Vilka budord då?” – Men han ställde denna fråga eftersom han trodde att Jag hade några helt nya och totalt okända bud.
[5] Men Jag sade till honom: ”De som Moses gav: Du skall inte mörda, du skall inte begå äktenskapsbrott, du skall inte stjäla, du skall inte vittna falskt! (Matteus 19:18) Hedra din far och din mor, och: Du skall älska din nästa som dig själv!” (Matteus 19:19)
[6] Då frågade den unge mannen: ”Men vem bör eller kan jag betrakta som min nästa?”
[7] Sedan berättade Jag för honom den välkända liknelsen om den barmhärtige samariern, och han förstod nu vem som skulle betraktas som hans nästa.
[8] Men när han hade hört detta från Mig och förstått det, sade han: ”Om så är fallet, då försäkrar jag dig att jag har gjort allt detta sedan jag var liten. Vad mer saknar jag?” (Matteus 19:20)
[9] Och Jag svarade honom: ”Men om du vill vara helt fullkomlig, gå och sälj alla dina jordiska ägodelar och fördela dem bland de fattiga, så kommer du därigenom att skapa dig en skatt i himlen! Kom sedan och följ Mig; bli Min lärjunge och lär av Mig himmelrikets hemligheter!” (Matteus 19:21)
[10] Men när den unge mannen hörde detta från Mig blev han bedrövad, eftersom han hade många och stora ägodelar, och han vände Mig ryggen och gick sin väg. (Matteus 19:22)
[11] Lärjungarna förundrades över detta och sade: ”Det är verkligen märkligt! Mannen tycktes vara fullt medveten om att en gudomlig ande talar genom Dig; men för fåfänga världsliga skatters skull vände han ryggen åt den allsmäktiga gudomliga anden hellre än att lyssna till Hans förmaning! Märkligt, fullständigt märkligt! Vad skall det bli av en sådan person?”
[12] Jag sade: ”En sådan rik man kommer knappast in i himmelriket! (Matteus 19:23) Hör vad Jag i övrigt säger er! Sannerligen, det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en sådan rik man att komma in i Guds rike!” (Matteus 19:24)
[13] Men när lärjungarna hörde detta från Mig på vägen, blev de mycket förvånade och sade: ”Åh nej, ve! Vem kan då komma in i himmelriket och bli frälst?!” (Matteus 19:25)
[14] Men Jag tittade vänligt på lärjungarna, som hade blivit mycket generade, och tröstade dem genom att säga: ”För människor vore sådant omöjligt, men för Gud är allt möjligt!
[15] Men Jag har redan utförligt talat om detta ämne med fiskaren Aziona, om hur det är möjligt att ännu värre människors själar fortfarande kan frälsas genom Guds hemliga vägar, och därför vore det helt överflödigt att säga något mer om det här. Ni vet förmodligen redan något om det.”
54. Lärjungarna ber om belöning i himlen
[1] Petrus sade: ”Ja, det är fortfarande mycket tydligt i mitt minne, och säkerligen även i allas andras! Men jag tar mig friheten att här, i allas våra namn, fråga Dig vad det skall bli av oss, som har lämnat allt och troget följt dig?” (Matteus 19:27)
[2] Jag svarade och sade: ”Sannerligen säger Jag er som har följt Mig: I er fullständiga återfödelse, när Jag har uppstått och sitter på Min eviga härlighets tron, skall också ni sitta bredvid Mig, och liksom Jag, på tolv troner och döma Israels tolv stammar (Matteus 19:28), vilket innebär att ni en dag i Mina himlar skall verka med Mig för alla människors eviga bästa på denna jord och även i de andra världarna, alltid handla som Jag, och som osynliga skyddsandar för jordiska människor skall ni vaka över, vägleda och leda dessa människor här och även i livet efter detta! Ty endast i ständigt ökande, sann kärlek existerar det sanna himmelriket och dess växande salighet.”
[3] Och jag tillägger därtill: Den som lämnar hus, bröder eller systrar, far eller mor, hustru eller barn, åkrar, trädgårdar eller ängar eller hjordar för Mitt namns skull, han skall få allt detta hundrafalt tillbaka i Mitt rike och därigenom ärva det sanna, eviga livet. (Matteus 19:29)
[4] Men kom ihåg detta: De som är först blir lätt de sista, och de som är de sista blir lätt de första! (Matteus 19:30)
[5] Lärjungarna förstod inte detta, och Petrus frågade: ”Vad betyder detta? Vad försöker Du säga? Ty det Du säger gäller i all evighet, och vi vill veta och förstå allt som kommer från Din mun! Detta verkar ha en koppling till oss, och det vore inte särskilt bra om vi skulle vara de sista i nästa rike bara för att vi var de första här!”
[6] Jag sade: ”Min käre Simon Judas, sannerligen inte av den anledningen; men om någon av er skulle anse sig vara överlägsen därför att Jag utvalde honom först, skulle han redan ha fallit i en högmodig arrogans med vilken han aldrig skulle kunna bli först i himmelriket. Någon som Jag hade uppväckt och utvalt efter mer än tusen år skulle säkerligen bli sist i fråga om utväljande; men om han vore mycket ödmjuk i sin kallelse, så att han alltid ansåg sig vara den mest ovärdige en sådan nåd, men ändå trogen och ihärdig i sin kallelse, även om han saknade ett sådant bevis på den fulla äktheten av det som gavs honom, utan var tvungen att försörja sig enbart genom tro – skulle inte en sådan utvald vara först i himmelriket?”
[7] Jag skulle inte ha sagt detta till er om ni inte redan hade frågat om belöningen för vad ni nu tror att ni gör för Mig! Det, Simon Judas, var inte särskilt rätt av dig eller någon av er, eftersom Jag genom att utvälja er har gett er en största välsignelse, både andligt och fysiskt, så att ni ändå började fråga om en belöning! Har jag då gjort något fel mot er om Jag gav er en liten tillrättavisning?”
[8] Petrus sade: ”Åh, absolut inte, Herre och Mästare; som jag nu förstår det, var den alldeles för obetydlig i jämförelse med vår stora dumhet! – Men frågan är nu en annan, och det är denna: Vart skall vi nu gå!”
[9] Jag sade: ”Vi skall besöka en mycket dold plats och vila där; ty vi har arbetat flitigt. Flitigt arbete kräver också vila; låt oss därför djärvt fortsätta, så skall vi snart nå den dolda platsen! Där skall ni sannerligen se Mina änglar stiga upp och ner; låt oss därför djärvt fortsätta!”
55. Herren går med Sina lärjungar till bergen
[1] Efter några timmars resa nådde vi den gömda platsen, som liksom många andra inte hade något namn. Judarna, liksom grekerna, namngav ofta inte sina bebodda platser så att de inte lätt kunde hittas av romarna och feodalherrarna för beskattningsändamål; för när en sådan plats väl hade hittats, beskrivits och namngivits, var den också föremål för tribut.
[2] Det fanns emellertid ytterligare en anledning till den ofta förekommande bristen på namn på de små bosättningarna, och denna var följande: Det var brukligt bland romarna, för att snabbare och enklare kunna kolonisera och odla ogästvänliga och öde områden, att en ny koloni, tillsammans med dess nybyggda bosättningar, förblev skattefri i tjugo, trettio, fyrtio eller till och med femtio år, beroende på hur mycket tid ett visst område behövde för sin fulla utveckling. Nu kommer ingen att tvivla på att judarna och grekerna, som aldrig var särskilt förtjusta i att betala skatt, förstod hur de skulle utnyttja denna humana romerska lag till sin fördel. Därför gav de en nybyggd by inget namn och om de någonsin tillfrågades av någon romersk kommissarie, var byn bara tio år gammal, om han redan hade mer än ett halvt sekel bakom sig. Då fick byn som inspekterades av kommissarien ett nummer, men inget namn; och först från och med denna tidpunkt blev den nya byn skattepliktig efter slutet av den lagliga perioden och den fick ett namn.
[3] Och så var denna lilla plats vi just nått namnlös, men därför också skattefri. Denna omständighet fungerade ofta till vår fördel, ty invånarna i sådana nya, eller ännu bättre, skattefria platser var mycket mer generösa och tillgängliga. Och så var det även här. Vi anlände till denna verkligt mycket avskilda plats just när solen gick ner på sabbatsaftonen.
[4] Platsen låg emellertid i en hög bergsdal, som var mycket bördig och särskilt lämpad för boskapsskötsel; men den var bara tillgänglig från ena sidan, och även då mycket svåråtkomlig. Människor som är höjdrädda skulle knappast våga sig uppför dessa branta stigar. Själva dalen låg, enligt nuvarande mätningar, över fyra tusen fot över havet, vilket naturligtvis sannolikt inte är säger mycket i Asien, eftersom det fanns och fortfarande finns bebodda platser på mycket högre höjder.
[5] Så när vi anlände till denna plats, såg flera invånare oss omedelbart och kallade snabbt till sig sin äldste och ledare för att komma och ta reda på varför vi hade kommit dit. Ledaren, en gråhårig jude, var omedelbart till hands, granskade oss och frågade oss sedan vad vi tänkte göra där och vad som hade drivit oss att klättra till denna plats som var så fullständigt isolerad från världen.
[6] Men Jag sade till honom: ”Frid vare med dig och med hela denna, sannerligen inte obetydliga plats. Guds rike har kommit nära, vilket ni enkla och ödmjuka människor snart kommer att lära er att fullt ut uppskatta under Min vila, som Jag tänker ta hos er! Men för tillfället frågar Jag dig, skulle vi inte kunna få husrum hos dig under en kort tid?”
[7] Ledaren sade: ”Ni är inga onda människor, det märkte jag vid första anblicken; men ni är sådana äventyrare, men det spelar ingen roll, och därför skulle ni säkert kunna få logi under mitt tak. Men ni måste berätta en hel del om hur det är i världen nu; för jag har inte kommit ner till världen härifrån på nästan tjugo år och vet därför lite eller ingenting om den! Även invånarna på denna plats åker bara då och då till den närliggande staden eller byn Nahima för att hämta salt, vilket vi inte har här. Men vi, trots att vi är fromma judar, har inte varit i Jerusalem på nästan tjugo år. För även då fanns där inget annat än lögner, bedrägeri, maktbegär och den mest illaluktande stolthet som utgick från templet och spred sig genom alla samhällsskikt. Hur kommer det inte att vara nu?”
[8] Som sann jude drog jag mig hit av sann kärlek till Gud, tillsammans med några andra som delade mina känslor, och vi etablerade därmed en gemenskap här som var fri, men så ren som möjligt, troget hängiven Gud, den ende Herren, och Han har redan välsignat oss rikligt för det.
[9] Ni är också judar och sätter fortfarande stor tilltro till templet i Jerusalem för er frälsning? Men ni var aldrig skriftlärda och tempeltjänare och kan därför inte ha någon aning om vilken fruktansvärd fräckhet, motbjudande för ett ständigt bättre mänskligt sinne, som sker där med människans heliga rättigheter innanför de heliga murarna! Detta upprörde mig och flera av mina vänner! Vi sökte och fann denna dal där vi omedelbart fann den nödvändiga försörjningen.
[9] Med tiden byggde vi dessa mycket fina hus här och lever nu tillsammans så gemytligt och fridfullt och ger alltid Gud allena äran. Jag ber er bara om en sak: att när ni återvänder till världen, att ni inte förråder oss till någon! Annars är ni mycket välkomna gäster. Nu går vi till mitt hus, som säkerligen behagar Herren Gud mer än Salomos tempel i Jerusalem. I huset, över en god måltid, kommer vi att diskutera många saker, och ni kommer verkligen att lära känna oss där!”
56. Det mirakulösa vinet
[1] Vi gick sedan in i det ganska charmiga och rymliga huset i en bergsdal och fick omedelbart bröd, salt och färsk mjölk. Värden bad om ursäkt för att han inte kunde erbjuda oss något vin; han hade dock flera skinn med skogsbärsjuice, som inte smakade mindre utsökt än något vin. Om vi skulle vilja prova det skulle han gärna servera oss några kannor av det.
[2] Jag sade: ”Gör det; vi vill prova ditt skogsvin! Om vi gillar det, då ber vi dig om några kannor.”
[3] Sedan gick värden ner till sin källare och hämtade några kannor fulla med skogsbärssaft, som smakade precis som vin, eftersom den i grunden var vin; ty det lilla bäret, numera även kallad johannesört, tillhör de olika druvsorter vars frukt är ungefär som den minsta druvsorten. Kort sagt, vi drack detta vildbärsvin blandat med lite vatten med stort nöje, och gästgivaren var förtjust över att vi njöt så mycket av hans vin.
[4] När de två kannorna var tomma ville värden omedelbart fylla på dem; men Jag sade till den nu mycket vältalige skogsvinsproducenten: ”Lyssna, du låter det vara och fyller kannorna med friskt vatten istället för vilda bär, så skall Jag omedelbart förvandla vattnet till det allra bästa vin!”
[5] Värdshusvärdens ögon vidgades då och han sade: ”Ja, jag är verkligen mycket nyfiken på den här bedriften!”
[6] De två stora kannorna fylldes omedelbart med vatten och ställdes på bordet, och värden sade: ”Nu står det du begärde redan på bordet, och du, min vän, visa oss vad du kan göra och vad du är kapabel till!”
[7] Och Jag sade till honom: ”Ta den ena eller andra kannan i din hand och smaka på innehållet!”
[8] Värden smakade på innehållet och blev så förvånad att han omedelbart kallade till sig hela sitt hushåll och lät var och en av dem smaka. De påstod alla att de aldrig hade smakat ett så exceptionellt gott vin. Nu ville alla veta hur det var möjligt att ett så himmelskt gott vin kunde framställas av det renaste vatten.
[9] Men värden sade till de många som frågade: ”Ja, mina kära vänner, ni frågar den där i mitten! Detta är det största mysteriet för mig! Något sådant har aldrig existerat i mänsklighetens historia och är fullständigt okänt!”
[10] Här vände sig värden till Mig och sade: ”Mästarnas mästare i din obegripliga, underbara konst! Ge oss åtminstone en liten förklaring till hur och på vilket sätt något sådant var möjligt för dig! Och kan du utföra flera sådana bedrifter?”
[11] Jag sade: ”Käre vän, jag kan inte svara på din första fråga just nu; men i morgon kommer du att lista ut det själv ändå! Men på den andra frågan kan Jag säga dig att ingenting faktiskt är omöjligt för Mig och Jag skulle kunna utföra otaliga mirakel för dig enbart genom kraften och styrkan i Min vilja! Är du införstådd med det?”
[12] Värden sade: ”Du pratar mycket om dig själv, fast du ju bara är en människa! Inser du inte att bara Gud allena är allsmäktig?! Om allt vore möjligt för dig, skulle du behöva vara Gud själv, eller så skulle du behöva åstadkomma sådana saker med hjälp av Beelsebub, som är den främste av alla djävlar, för vilken du har ett alltför ärligt, fromt och öppet ansikte, om vilket man kan säga: Se, detta är en sann återspegling av Gud!
[13] Men jag vill inte alls tala auktoritativt, och jag tänker tillbaka på den tid då jag var i Jerusalem och även i andra städer, särskilt en gång i Damaskus, där jag också träffade en indisk magiker som med den mest upprörande överdrift förklarade att ingenting var omöjligt för honom. Han åstadkom på allvar saker vars möjlighet var lika oklar för mig som hur du nu har förvandlat vatten till det finaste vin. Men det är ganska vanligt bland alla magiker och konstnärer att överdriva sina förmågor, vilka sannerligen är anmärkningsvärda, särskilt för oss lekmän, och något som de villigt beviljas eftersom de i grunden är alldeles särskilda människor. Men det finns något jag skulle vilja se från dig ikväll, mästarnas mästare!”
[14] Jag sade: ”Hör på, var och en dömer efter sin egen förståelse, och det gör även du, och det vore inte rätt av Mig att säga emot dig om det! När du kommer till en djupare förståelse kommer du också att döma annorlunda; därför inget mer om det ämnet! Du bad Mig om ett så kallat litet trick för idag, och Jag skall göra det. Men för att du inte skall tro att Jag bara kan göra vad Jag redan kan, säg Mig vad du vill att Jag skall göra!”
57. Helande av värdens handikappade dotter
[1] Värden sade: ”Om ingenting är omöjligt för dig, då måste du väl också kunna göra en mycket sjuk människa frisk?!”
[2] Jag sade: ”Åh ja, har du någon?”
[3] Värden sade: ”Ja, ack, en av mina käraste döttrar; men hon kommer att bli svår att hjälpa! Hon är nu tjugo år gammal och var ett livligt och flitigt barn. För ett år sedan åkte hon med min äldste och starkaste son till Nahim för att samla salt. På vägen tillbaka, där stigen är brantast, halkade hon och föll över fem manshöjder ner på en utskjutande sten och bröt händer och fötter i fallet. I mer än tre fjärdedelar av ett år led hon av den största smärta; efter en tid avtog smärtan, men hon krympte ändå i sådan grad att hon aldrig kommer att kunna lämna sin säng. Mästarnas mästare, om du kan hela denna min dotter, då är jag nästan benägen att tro att ingenting är omöjligt för dig!”
[4] Jag sade: ”För hit henne!”
[5] Värden sade till den sjuka systerns starka bröder: ”Gå in i hennes rum och hämta hit henne och hennes säng!”
[6] Då skyndade sig bröderna och hämtade den stackars och verkligen mycket sjuka systern och ställde henne framför Mig.
[7] Jag såg på den stackars sjuka och sade till henne: ”Min dotter, skulle du vilja vara lika frisk igen som du var för ett år sedan?”
[8] Den sjuka säger med svag röst: ”Åh ja, det vore en stor välgärning för mig; men mig förmår ingen helare längre bota – utan endast för Gud, den Allsmäktige, är något sådant möjligt!”
[9] Jag sade: ”Om du tänker och tror sålunda, stå nu upp och gå, och ge Gud äran!”
[10] I samma ögonblick blev flickan lika frisk som om något aldrig hade varit fel.
[11] När värden och alla som var i huset såg detta, började de anta mycket vördnadsfulla miner, och alla blev nästan mållösa av häpnad, och först efter en stund sade värden med en vördnadsfullt förundrad röst: ”Nej, detta ligger inte längre inom det område som en aldrig så andligt begåvad människa på denna jord skulle kunna lära sig, utan detta är en ytterst sällsynt gåva och nåd från Gud, och vi måste därför frambära vårt allmänna och högsta lov till Gud, den ende Herren, för att Han åter en gång har givit en människa på jorden en så rent gudomlig kraft, makt och myndighet till människors mångfaldiga hjälp och frälsning, som i uråldriga tider endast de stora profeterna ägde!
[12] Nu förstår jag också redan denne vår käre, underbare gästs första hälsning: ’Frid vare med dig!’ och ’Guds rike har kommit er nära!’ Hör, hela mitt husfolk, detta är en sällsynt Guds älskling, en ny, stor profet! Honom måste vi för Guds skull vörda högt och vi måste lyssna till honom!”
[13] Därefter vände sig värden till Mig och sade: ”Du upphöjde vän och mästare över alla mästare, jag har inga ord genom vilka det vore möjligt att åtminstone något uttrycka min tacksamhet inför Gud och inför dig, Hans mest sannfärdige, store profet! Åh, förlåt mig om jag kanske i början av vår samvaro uttryckte mig något ovärdigt gentemot dig! Men då du ändå har tänkt dig att stanna hos oss en tid, så skall jag med all min kraft bemöda mig om att visa mig så tacksam som möjligt mot dig och dina lärjungar.
[14] Åh, du har gett mig tillbaka mitt käraste barn och därmed mer, än om du hade givit mig alla världens riken! Därför tillkommer dig efter Gud också den högsta tacksamhet från min sida!”
[15] Jag sade: ”Var nu lugn, Barnabas, och se till att din dotter Elisa får något att äta; ty hon är nu fullkomligt frisk och måste nu också äta och dricka ordentligt, så att hon åter blir helt stark igen!”
[16] Detta hände, och den helade kvinnan reste sig ur sin säng, klädde sig snabbt så gott hon kunde, skyndade sedan till Mig, grep hastigt Min hand och tryckte den med tacksamhetstårar mot hennes vackra mun och hennes hjärta, och sedan, gråtande av tacksamhet och stor, lycklig glädje, sade hon: ”O du sant allsmäktige vän och mästare! Eftersom allt är möjligt för dig, kommer det inte att vara omöjligt för dig att se in i mitt hjärta; där skall du finna, inskrivet med den mest ivriga inskriften av kärlek, den tacksamhet jag för evigt kommer att vara dig skyldig!”
[17] Jag sade: ”Förbli i en sådan kärlek, så skall den ge dig många välsignelser! Men sitt nu vid vårt bord, ät och drick och var vid gott mod! När du återvänder till Nahim, skall du inte hoppa som en gasell, utan gå blygsamt längs den något farliga stigen, så skall du inte längre lida sådan fysisk skada! Kom bara ihåg detta, du, Min annars käraste dotter Elisa! Sitt nu ner, var tyst och ät och drick!”
58. Barnabus minns den tolvårige Jesus i templet
[1] Här gick Elisa till sin far, som med många tacksamhetstårar tryckte henne mot sitt hjärta, sedan anvisade han henne en plats mellan sig och sin hustru och gav henne mat och dryck av allt som fanns där; men hon njöt särskilt av Mitt vin, gjort på vatten.
[2] Medan dottern åt och drack där, helt frisk, frågade värden Mig med all vördnad: ”Herre och mästare över alla mästare! Det är verkligen mycket dumt av mig att fråga dig hur du vet att jag heter ’Barnabus’ och att denna min dotter heter ’Elisa’; för om Gud gjorde sådana saker möjliga för dig, varför skulle det inte vara lika lätt för dig att känna till mitt namn och alla andras? Men jag tänkte helt enkelt att du kanske redan hade sett och känt igen mig vid något tillfälle från Jerusalem. Och om det vore fallet, skulle det vara av dubbelt intresse för mig!”
[3] Jag sade: ”Tala, förklara vad som har väckt denna tanke hos dig!”
[4] Värden sade: ”Förlåt mig i förväg om jag uttrycker mig otillbörligt – för jag har redan njutit av lite vin, och det kan ha gjort min tunga något lös; men jag skall göra mitt bästa för att behärska mig så att min tunga inte orsakar mig alltför mycket skam!”
[5] Se, för ungefär tjugo år sedan var jag fortfarande levit i Jerusalem och faktiskt redan en blivande farisé (varizar = herde, även herdarnas huvud). Så hände det sig en gång – som aldrig förr eller sedan – att under det vanliga förhöret av tolvåriga pojkar, fördes en pojke vid namn Jesus från Nasaret i Galileen inför oss. Denne pojke visste redan mer än alla tempeltjänare tillsammans och var faktiskt den främsta anledningen till att jag strax därefter lämnade templet för alltid.
[6] Men jag måste nu öppet erkänna att du, mästarnas mästare, har en verkligt utomordentlig likhet, särskilt i ansiktet, med den där mycket underbare pojken. Jag menar verkligen inte att påstå att det är du, som en man som nu vuxit ifrån den pojken, vilket inte skulle vara omöjligt; men jag ville bara påpeka att det är högst anmärkningsvärt hur liknande stora sinnen, när de strävar efter ett och samma mål, ofta liknar varandra i ansiktena.
[7] Den där minnesvärde pojken bevisade för oss in i minsta detalj under tre dagar i templet att han själv var den utlovade Messias! Efteråt lämnade jag emellertid, av olika skäl, frivilligt templet och gick in i denna ensamhet, och jag återvände aldrig dit, inte heller någon annanstans, och därför kan jag inte veta vad som hände med den där pojken. Jag var visserligen en motståndare till honom vid den tiden; men det dröjde inte länge förrän pojkens påståenden blev alltmer övertygande för mig, medan templet blev mer och mer motbjudande och outhärdligt för varje dag.
[8] Ja, den pojkens ord var min räddning från templets sanna helvete! Och nu skulle jag vilja veta av dig vad som hände med den pojken! Det som mest förbittrade mig med de där gamla, förhärdade tempeltjänarna var att de i hemlighet satte ett pris för den som skulle ta pojken ur denna värld vid ett lägligt tillfälle. Så länge jag fortfarande var i templet hände inget sådant; men nu när det har gått nästan tjugo år sedan jag var här – vem vet vad templet har gjort mot den pojken sedan dess! Du, mästarnas mästare, kommer säkert att veta allt detta, och därför ber jag dig att upplysa mig om detta!”
[9] Jag säger: ”Förstå, det är just av den anledningen som Jag har kommit till dig nu; ty Jag är Själv den där pojken som så häftigt utmanade de äldste, fariséerna och de skriftlärda i templet! Och nu när du vet detta, kommer det att bli mycket tydligare för dig varför Jag, när Jag kom, sade till dig: ’Frid vare med dig och ditt hus! Guds rike är nära!’ Men vi skall diskutera detta vidare i morgon! Men låt oss idag göra i ordning bekväma sängar så att vi kan övervinna vår lilla trötthet och stå starka för handling i morgon igen!”
[10] Därefter befallde värden Barnabus sina tjänare att genast göra i ordning goda sängar åt oss, och de gjorde som de hade blivit befallda.
[11] När vi reste oss från bordet, närmade sig den helade dottern Mig ännu en gång och tackade Mig innerligt för att hon hade blivit botat från sina krämpor, och detsamma gjorde värden, hans hustru och hans övriga barn; ty de älskade alla den vackra och livliga Elisa mycket och var därför så glada att återse sin Elisa framför sig, frisk och kry. Jag gav dem alla Min välsignelse och gick sedan snabbt tillbaka med Mina lärjungar för att vila.
59. Hur man helgar sabbaten
[1] När vi vaknade tidigt på morgonen fann vi hela huset sjuda av aktivitet, och en livlig eld brann redan på härden, runt vilken stod flera grytor i vilka alla möjliga smakrika rätter tillagades för oss och de andra i hushållet; det fanns också fisk, nämligen den finaste och vackraste fjällöringen. Den helade dottern var flitigast av alla vid härden och sysselsatte sig med stor iver med att så snabbt som möjligt laga en god frukost åt oss. När hon såg Mig rusade hon mot Mig med stor kärleksfull iver och tackade Mig ännu en gång för sitt helande.
[2] Men Jag sade till henne, hur skulle hon kunna arbeta idag, på en sabbat?
[3] Elisa svarade och sade: ”Herre och Mästare, det finns ingenstans i Skriften någon lag som skulle förbjuda en människa att tjäna Gud på en sabbat!”
[4] Jag sade: ”Mycket bra, – på sabbaten skall man visserligen tjäna Gud allena; men nu tjänar du bara Mig och Mina lärjungar med din flit! Är vi då gudar?!”
[5] Den flitiga dottern sade: ”O Herre, Dina lärjungar är verkligen bara människor, precis som vi; men Du är Gud rakt igenom, vilket jag nu tydligt inser! Och om jag och alla i huset nu tjänar dig genom vårt arbete, då vanhelgar vi sannerligen inte sabbaten!”
[6] Jag sade: ”Men säg Mig, min käraste Elisa, vem har sagt att Jag är en gud! För se, om Jag vore en Gud, och Jehova i himlen också är en sann Gud, då skulle det uppenbarligen finnas två Gudar; men i Skriften står det uttryckligen: ’Jag allena är din Gud och Herre; därför skall du inte ha några andra och främmande gudar vid sidan av Mig!’ Hur hänger det ihop, om Jag också är en Gud?”
[7] Elisa sade, medan hon flitigt förberedde fisken: ”O Herre, det hänger ihop mycket väl!”
[8] Jag sade: ”Ja, varför då?”
[9] Hon sade: ”För att Du och Fadern i himlen inte är två, utan fullkomligt ett, och himlen alltid och för evigt endast är där Du, o Herre, är!”
[10] Jag sade: ”Men vem har sagt dig detta, och vem har undervisat dig om det?”
[11] Hon sade: ”Först, Du själv, o Herre! ’Frid vare med dig och ditt hus!’ och ’Guds rike har kommit nära dig!’ – dessa är ord som bara kan flöda från Guds mun! Sedan kom Dina mirakel, som ingen annan än Gud kan utföra! Sedan igår, när Du, o Herre, drog Dig tillbaka för att vila, talade jag mycket med min far om den tolvårige Jesus i templet och granskade alla texter i Jesaja som hänvisar till Dig, och där blev det mer än tydligt att Du, som den utlovade Messias, är och inte kan vara någon annan än Jehova Sebaot Själv i Din ande! Förstå, o Herre, dessa är mina skäl till att nu anse Dig vara vad Du uppenbarligen är!”
[12] Jag sade: ”Nåväl, du har rätt, liksom din jordiske far; men du får inte förråda mig till dina grannar före den bestämda tiden! Och eftersom du sålunda har känt igen Mig och genom din flit tjänar Mig idag på en sabbat, så arbeta då; men se till att dina grannar därigenom inte tar anstöt av det!”
[13] Elisa sade: ”Åh, oroa Dig inte för det! Vi har alla kommit långt förbi den punkten. Vi utför inte tungt, trälaktigt arbete på sabbaten; men vi gör det som är nödvändigt varje sabbat. Vi är inte längre under templets hyckleri och dess egennyttiga lagar, från vilka varje rik person kan köpa sig fri under en viss tid, utan vår lag är sanning och dess godhet, och den förbjuder ingen att ta hand om det mest nödvändiga för sitt hushåll på sabbaten.”
[14] Men om det vore en sådan nödvändighet för att vinna evigt liv att bara vara helt inaktiva, då skulle Du, Herre, sannerligen föregå med gott exempel för alla människor genom att inte låta solen, månen eller stjärnorna gå upp eller ner på sabbaten, vilket säkerligen skulle ligga inom Din allmakt. Sålunda skulle ingen vind blåsa, inga moln eller dimma stiga upp, ingen bäck flyta, inget hav röra sig, och till och med djuren skulle instinktivt behöva hålla fullständig sabbatsvila som exempel för oss människor! Men om man iakttar hela skapelsen med ens ett minimum av noggrannhet, ser man snart att Du är lika aktiv på sabbaterna som på alla andra arbetsdagar, och eftersom vi redan är Guds barn enligt Skriften, gör vi sannerligen inget fel om vi efterliknar den gode, helige och kärleksfulla Fadern i allt!”
[15] Jag sade: ”Sannerligen, Jag skulle knappast ha sökt sådan visdom hos dig som människa! Förbli därför som du är och var ett gott exempel för alla, liksom Fadern i himlen alltid är det bästa exemplet för alla människor!”
60. Elisa vittnar om Herren
[1] Sedan gick Jag ut i det fria med Barnabus och några av Mina lärjungar, och Barnabus visade oss sina ägodelar. Vi gick genom hela byn, som bestod av ett tjugotal hus och såg överallt mycket charmig och ren ut.
[2] Men när invånarna såg oss blev de rädda, som om vi vore kommissarier som nu skulle kräva skatter och kanske till och med någon sorts böter av dem. Sedan anförtrodde Jag i hemlighet orsaken till deras fåfänga rädsla till Barnabus, och han kallade till sig flera av dem och försäkrade dem att deras rädsla var helt ogrundad, och att denna plats tvärtom skulle ha den yttersta turen att Jag hade besökt den och, som den allra första och bästa frälsaren, så fullkomligt hade helat hans dotter på ett ögonblick, vars sjukdom ingen annan i hela världen kunde bota, så att hon nu var hundra gånger friskare, mer aktiv och piggare än hon någonsin varit förut.
[3] När de hörde detta från sin ledare, lade sig deras rädsla, och de blev alla mycket förvånade; endast några kvinnor sade: ”Vi kan inte tro detta förrän vi själva har sett Elisa; ty endast en Guds ängel från himlen kunde ha hjälpt henne – det skulle vara omöjligt för en människa, även om han själv vore hela världens allra främste frälsare!”
[4] Men medan kvinnorna fortfarande pratade med varandra, följde Elisa snabbt efter oss och bjöd in oss till frukost. När kvinnorna såg Elisa blev de helt förskräckta och kunde knappt tro sina ögon; men slutligen gick de till henne och frågade henne hur detta hade hänt.
[5] Men Elisa sade och pekade på Mig: ”Där står den gudomligt upphöjde Frälsaren; fråga Honom! Att jag nu är helt frisk, det vet och känner jag, och det ser ni också; om allt annat, och hur det var möjligt, vet jag inte.”
[6] Sedan återvände vi och gick till Barnabus hus, där en överdådig frukost väntade oss. Det säger sig självt att männen, kvinnorna och barnen följde oss dit; men de stannade där hela dagen, och lärjungarna undervisade dem om Mig och Min nedsändning från himlen till jorden, och alla trodde nu på Mitt namn.
[7] Efter frukosten ledde värden Mig till den alltid mycket farliga platsen där hans dotter hade fallit, och frågade Mig om Jag kunde och ville använda Min allmakt för att göra denna vägsträcka bara lite lättare att passera.
[8] Jag sade: ”Du vet redan att ingenting är omöjligt för Mig; men för tillfället lämnar vi denna plats som den är – ty den är till för ert skydd! Om det inte vore för denna plats skulle ni ha blivit upptäckta för länge sedan. Därför anser Jag att ni bör lämna denna plats som den är, och om Jag gör något för er där, kommer Jag att göra denna plats ännu mer oframkomlig, så att ingen katt därefter kommer att kunna ta sig över den. Men istället skall Jag visa er en annan omväg, som redan finns, men som ingen av er ännu har upptäckt.”
[9] När Barnabus hörde detta från Mig, bad han Mig att Jag skulle göra det, och Jag sade: ”Nåväl, så får det vara!”
[10] Sedan lossnade en stor stenmassa nedanför, och därigenom skapades en överhängande mur, hundra man hög, som hängde ovanför, över vilken ingen människa någonsin skulle kunna klättra. Men där vi stod skapades ett slags bröstvärn, som man kunde titta över men inte så lätt korsa, vilket i vilket fall som helst skulle ha varit en fåfäng ansträngning, förknippad med stor fara. Med denna gåva var vår värd nu nöjd och mycket förvånad.
[11] Men han frågade Mig också omedelbart om den bekvämare och mindre farliga vägen, och Jag sade: ”Vi skall leta efter den på eftermiddagen! Det blir kanske lite längre att färdas till Nahim, men det är mycket bekvämare, och ni kan driva på alla era husdjur upp och ner på den utan några störningar, och det är en betydande fördel för er.”
61. Andlig syn
[1] (Herren:) ”Ty se, Jag vill att de som vandrar enligt Mose lagar inte heller skall vara utarmade i sina jordiska ägodelar.
[2] Och därför kom jag hit till er alla först och främst för att förkunna för er alla att Guds rike och därmed hela himlen har kommit ner till er på denna jord i och genom Mig, vilket ett stort antal av de tidigare mest ståndaktiga hedningarna redan erkänner och öppet bekänner, så att det som Daniel profeterade skulle uppfyllas: ’Även de som är i gravarna skall höra hans röst!’ Ty det är just hedningarna som begravdes från vaggan i nattens, domens och dödens grav.
[3] För det andra skall Jag också sörja för er och era barn och barnbarn på jorden på ett sådant sätt att ni inte skall lida några svårigheter vad gäller era fysiska behov. Jag vill inte att ni skall leva i stort överflöd, men inte heller skall ni lida alltför stora svårigheter, som ofta har varit fallet med er hittills.
[4] Och den tredje anledningen till Min ankomst hit är redan känd för er, eftersom Jag har beslutat att vila med Mina lärjungar här i denna lugna trakt i några dagar. – Och nu när vi är klara med denna nödvändiga angelägenhet, låt oss gå hem igen och se vad som har hänt där!”
[5] På vägen sade värden: ”Herre och Mästare! Skulle det inte behaga Dig om vi gick över denna lilla kulle och därmed tog en liten omväg på vägen hem? Ty från denna höjd njuter man verkligen av en ytterst storslagen utsikt; man kan till och med se Jerusalem därifrån, se en del av Galileiska sjön, och i mycket klart väder kan man till och med se det stora grekiska havet! Om Du, o Herre, så vill, skulle jag nu vilja visa Dig denna, min sanna lycksalighetsplats!”
[6] Jag sade: ”Jag är redan enig; för även jag är en vän av bergen och de vida vyerna, och därför skall vi bestiga denna lilla kulle!”
[7] Vi besteg därför den lilla kullen, och det var alldeles underbart att vara där uppe, och Barnabus blev nästan outtröttlig i att lovorda det vackra området.
[8] Men Jag förmanade honom och sade: ”Det kan inte förnekas att området, sett från denna kulle, är helt underbart att skåda. Det är helhetsbilden, men föreställ dig nu varje enskild detalj som du ser här i sin helhet, så kommer du snart att bli mätt på detta områdes skönhet!
[9] Endast det som är av själen och anden är sant och evigt vackert. Om du bara njuter av bilden av detta landskap och dess fina färgspel, då kommer du fortfarande att finna betydligt mer glädje i materien och dess former än i den andliga sfär som dessa stela former presenterar för dig som i en stor skrift. Åh, men när du kan se, läsa och förstå alla dessa former med andens inre ögon, då kommer du också att kunna utropa med David: ’O Herre, hur stora och härliga är inte alla dina verk! Den som uppskattar dem finner ren glädje i dem!’
[10] Förstå, den sanna uppskattningen av alla Guds verk är att betrakta dem med andens ögon, från vilka själen sedan hämtar sin sanna förståelse, och detta allena ger människan sann glädje, som inte längre är förgänglig, utan alltid och för evigt förblir inom själen. Och om du då vill skåda andevärlden, kommer du först att endast uppfatta den andligt, genom att först förstå endast denna världs former, och sedan alltmer genom att inse dessa formers olika aktiviteter, strävanden och ömsesidiga relationer, vilka även utan ytterligare och djupare förståelse redan behagar dig mycket.
[11] Den andliga synen är inledningsvis endast ett igenkännande av de yttre och inre motsvarigheterna; men om man sedan, med ett rent, så syndfritt sinne som möjligt, omedelbart utövar ren kärlek till Gud och därifrån till sin nästa, då övergår igenkänningen och förståelsen till en klar syn och ger siaren bevis på att han har blivit ett inom sig själv och har uppnått sin andes sanna återfödelse och själens uppståndelse ur dess kötts materiella grav. – Förstår du mig väl?”
[12] Värden sade: ”O Herre, och sannerligen min Gud! Om jag verkligen förstod detta i dess djup, skulle jag uppenbarligen vara en av de lyckligaste människorna på jorden; men som det är nu ligger min förståelse mycket efter, även om jag nu har fått vissa halvmörka föraningar om vad Du egentligen ville säga mig! Min Elisa, som redan är något av en andlig siare, skulle uppenbarligen ha förstått denna Din förklaring bättre än jag; men jag har också förstått något! Det krävs oerhört mycket för att hitta de inre, rent andliga motsvarigheterna i de yttre formerna och att förstå dem korrekt i deras otaliga samband. Herre, kunde Du inte göra detta lite tydligare för mig med någon lämplig bild?”
[13] Jag säger: ”Åh ja, absolut, så lyssna på Mig!”
62. Likheter mellan materia och ande
[1] (Herren:) ”När du och dina vänliga grannar kom till denna trakt, fann ni ingenting annat än stenar och trä. Ni satte genast igång arbetet, samlade de bästa och mest lämpliga materialen, sedan funderade ni själva och började noggrant fundera över arkitekturens regler enligt vilka ni skulle kombinera ert samlade material till en hydda eller till och med en bostad.”
[2] Men när ni sökte ännu djupare inom er själva, uppenbarade sig bilder för er. Ur dessa bilder utarbetade ni snart en plan och började sedan bygga det ena huset efter det andra enligt denna plan, och snart stod det mycket charmiga hus i er bergsdal. Om ni inte hade funnit lämpligt byggnadsmaterial, skulle ni aldrig ha kunnat utarbeta en plan som motsvarar materialet från er inre förståelse; men eftersom ni fann sådant material, fann ni snart en motsvarande bild av en bostad och satte ihop materialet på ett sådant sätt att det sedan representerade något helt annat än vad ni ursprungligen fann framför er.
[3] Även om detta bara är en materiell bild, är det ändå en början i att lära en person de första begreppen om motsvarigheterna mellan rå materia och vad en ande kan göra av den. När en person väl har uppskattat och förstått detta, blir det ganska lätt att gå vidare och djupare, och så är det att den som söker, finner; den som ber, får; och för den som knackar, kommer dörren att öppnas.
[4] Förstå, ju mer intellektuellt utbildade människor är, desto mer ordnade och konstfulla kommer deras verk och produkter att vara. Varför det? Därför att deras själ redan är närmare förbunden med deras ande. Men ju närmare och mer intimt själen förbinder sig med sin ande, som kommer från Guds hjärta, desto högre kommer den att stiga i ordningen av all kunskap och medvetande och finna allt större överensstämmelse mellan materia och ande. Och det är därför lätt att se att en person som har kommit längst i att förstå överensstämmelserna mellan materia och ande också måste kunna göra den mest nyttiga och produktiva användningen av materian. Men framför allt kommer detta att vara det mest välsignade fallet i livet efter detta för fulländade själar, återfödda i sin ande, där ingenting kommer att vara omöjligt för dem. – Säg Mig nu om du har förstått Mig bättre nu!
[5] Värden säger: ”Ja, Du, min Herre och Gud i Dig själv, nu börjar jag se en strimma av ljus! De forntida folken, såsom egyptierna, måste ha varit mycket kunniga i vetenskapen om motsvarigheter, eftersom deras verk fortfarande visar en ordning som nästan ingen i vår tid kan bilda sig en riktig uppfattning om.”
[6] Jag säger: ”Givetvis, – ty endast andligt uppvaknande uppenbarar alltmer ordning för själen och lär den att känna igen och undersöka förhållandena mellan materia och annan materia, och mellan materia och substans, mellan substans och själ, och mellan själ och ande; och anden genomsyrar ytterst allting, och allt måste tjäna den i högsta och djupaste möjliga ordning. – Förstår du detta?”
[7] Värden sade: ”Ja, nu förstår jag det mer och mer tydligt, och förhoppningsvis kommer jag att förstå det ännu bättre med tiden! Men nu bara en fråga till! Du vet, jag känner till Skrifterna; i dem har jag ofta läst om Guds änglar, som sägs vara de renaste andar! Är det kanske dessa andar som skall förena sig med våra själar för att göra dem helt gudalika?”
[8] Jag sade: ”I mycket liten utsträckning, ja, då och då, när Min ordning befaller dem att göra det av mycket speciella skäl; men något sådant händer alltid ytterst sällan. Vad som emellertid händer oftare, och kommer att hända ännu oftare i framtiden, är att många änglar också kommer att gå igenom köttets väg på samma sätt som Jag Själv, som Guds högsta Ande, nu går igenom den, så att de då kan bli sanna Guds barn.”
[9] Men där skall de välja en sann själ åt sig själva, en som aldrig har varit i köttet, och placera den i en ren moders kött, och de skall sedan sörja för dess vidare utveckling och för dess rätta formning i enlighet med sitt ljus och sin styrka, så att en sådan själ kan växa sig stark för den eviga föreningen med dem.
[10] Nåväl, du kommer säkerligen inte att förstå detta nu; men tiden kommer då du kommer att förstå sådana hemliga himmelska angelägenheter. Men nu kan vi gå ner i huset; för se, ett litet problem har drabbat en av dina grannar, och vi måste gå dit och göra saken bättre igen!”
[11] Värden var mycket nöjd med detta, och vi gick dit och var snart framme vid platsen.
63. Helande av en man biten av en giftig orm
[1] Men när vi var framför den skadade grannens hus kom hans fru och barn ut och bad oss om hjälp.
[2] Men Jag sade: ”Gå in till honom, ty Jag har redan hjälpt honom!”
[3] Då skyndade hustrun och barnen in till husfadern, som redan kom för att möta dem helt frisk. Han hade tidigare gått barfota genom några buskar och blivit biten av en ilsken orm, svullnade snart upp kraftigt och var i livsfara. Men Jag kom och helade honom.
[4] Men när han kom ut för att tacka Mig, sade Jag: ”Nästa gång, glöm inte skorna om du har något att göra i en buske! Men från och med nu skall ingen sådan orm krypa i detta område! Amen.”
[5] Sedan gick vi hem, där middagsmåltiden och lärjungarna väntade oss. Middagsmåltiden var mycket riklig den här gången, det var bara något sparsamt med vinet; därför frågade värdshusvärden Mig om han skulle ta fram vildbärssaften igen.
[6] Men Jag sade till honom: ”Gör i dag som du gjorde i går kväll, så skall vi inte få brist på vin!”
[7] Då lät han fylla ett antal stora krukor med vatten och Jag ville det – och det blev vin.
[8] Men eftersom även några grannar var inbjudna till Barnabus bord och åt middagsmåltiden med oss, anmärkte en granne: ”Jag tror att för sådana sällsynta gäster skulle skogsvinet, som är ganska gott och starkt hos er, vara mer lämpligt än rent vatten!”
[9] Värden sade: ”Men, kära grannar, jag vet detta lika väl som någon av er; men jag vet också att ni säkert har diskuterat med lärjungarna sedan i morse, vem denne Mästare över alla mästare egentligen är, och att ingenting är omöjligt för Honom! Och därför borde ni också ha fått reda på hur Han inte bara i går kväll här, utan också på flera andra platser i Galiléen, förvandlade vatten till det allra bästa vin helt enkelt genom Sin viljas välsignelse, och sedan fick de förvånade gästerna alltid dricka det allra bästa vinet. Åtminstone en av lärjungarna anförtrodde mig igår hur deras Herre och Mästare ofta har åstadkommit detta, och nu vet jag om det. Har lärjungarna inte berättat något om detta för er?”
[10] Grannen som var något orolig för vinet sade: ”Ja, lärjungarna har berättat en hel del om det för oss; men just för att vi alltför väl vet vem denne Herre och Mästare är, vågade vi, som syndare, inte närma oss Jehovas Helige om det; men vi är nu helt övertygade om att vattnet vi hade med oss har förvandlats till det allra bästa vin. Ursäkta därför min något förhastade oro för skogsvinet den här gången!”
[11] Värden sade: ”Allt är i ordning nu; ät och drick efter hur hungriga och törstiga ni är!”
[12] Sedan åt och drack vi under gott mod, och under denna måltid talades det mycket om diverse goda ting, precis som var fallet vid liknande tillfällen på andra ställen.
[13] Men när vi hade suttit vid bordet i ungefär två timmar, kom en granne som bodde en bit bort, och som ännu inte hade fått veta om Min närvaro, till föreståndarens hus med ett verkligt förtvivlat uttryck och sade: ”Barnabus, Barnabus, vi är så gott som vilse! Hur detta gick till vet jag inte; men det är verkligen sant: Vår enda och viktigaste väg till Nahim finns inte längre där! Man kommer till ett slags stenvärn; över det ser man ner i en stor avgrund, så stor att man ryser inför den! Att komma ner dit är bara möjligt för en fågel, men inte längre för någon människa! Men jag känner ingen annan väg, eftersom denna bergskedja inte har något annat än ytterst branta klippor i alla riktningar. Vad skall vi göra nu om vi behöver salt? Mitt förråd är slut, och ditt kommer också att bli det; vad händer då? Vem kunde ha gjort detta mot oss?”
[14] Värden sade: ”Var inte rädd! Även om du inte har funnit en bättre väg ännu, finns det andra här som känner till en mycket bekvämare väg, och den kommer vi att ta i framtiden. För du ser främlingar här med mig; de är verkligen underbara människor, och de känner redan till den bättre vägen och kommer att visa den för oss. Men vi kommer inte att behöva resa den alltför ofta från och med nu, eftersom Mästaren, denne store Mästare av alla världens mästare, kommer att visa oss ett ännu bättre salt i dessa våra berg än saltet som finns i Nahim. Men sitt nu ner och ät och drick med oss!”
[15] Grannen behövde inte säga det två gånger, utan satte sig genast ner vid bordet och åt och drack med oss och kunde inte nog förundras över vinets kvalitet; han frågade värden var han hade fått vinet ifrån.
[16] Men värden sade: ”Se där borta! Mästarnas Mästare, som sitter vid vårt bord, och som, som ni ser, helade min dotter Elisa på ett ögonblick helt enkelt genom Sitt allsmäktiga ord, som ni ser henne sitta här bredvid mig, har också skapat detta ytterst underbara vin av vatten åt oss, och kommer säkerligen på samma sätt att se till att vi får vårt eget salt. Säg mig nu, är du fortfarande rädd eftersom denne sanne Herre och Mästare, enbart genom Sitt allsmäktiga ord, för alltid har spärrat oss från den alltid mycket farliga vägen och öppnat en dold och bekväm väg, på vilken vi också tryggt kan driva våra nödvändiga husdjur upp och ner! – Håller du med om detta?”
[17] Den avlägsna grannen sade: ”Ja, om det är så, vilket jag nu inte tvivlar på alls, då är det sannerligen mycket bra för oss; för jag har länge varit mycket rädd för att Nahim-folket så småningom skall kunna förråda oss till romarna eller judarna i Jerusalem, vilket sannerligen inte skulle vara till vår fördel. Men nu kan vi njuta av välsignelserna i denna sällsynta höga dal under lång tid framöver utan att behöva betala tribut till de oförskämda, extravaganta människorna. Men nu skulle jag vilja veta något mer om denne extraordinäre mirakelgörare! Var så snäll och berätta något för mig!”
[18] Värden sade: ”Låt oss bara lämna det därhän! Denne gudomlige Mästare kommer att stanna kvar ibland oss med Sina lärjungar under en avsevärd tid, och då kommer det finnas tillräckligt med tid att närmare göra Hans bekantskap!”
64. Den rätta vägen och det rätta saltet
[1] Jag sade: ”Lyssna! Nu när vi har stärkt våra lemmar med mat och dryck, låt oss resa oss från bordet och gå och se var den nya vägen ner till Nahim är! Om ingen av er har något emot att göra gott på en sabbat, skall Jag visa er saltkällan i detta berg, som är mycket kraftfull, eftersom du, Barnabus, redan har nämnt den. Men alla ni som är här, gå med Mig; ty det Jag visar er och ger er här ska vara gemensam egendom för alla som bor i denna dal!”
[2] Därefter reste vi oss och gick en avsevärd sträcka uppåt och in i dalen. Vi kom till en klippvägg som, ungefär en manshöjd från marken, hade en djup skreva dit man lätt kunde komma med hjälp av några stenar som snabbt rullats över. Vi befann oss alltså snart i den mycket rymliga klyftan, bakom vilken en stor, grottliknande håla öppnade sig.
[3] Och Jag sade då till dem som hade följt med Mig: ”Se, ni kan gå igenom denna grotta mycket bekvämt och utan fara! Följ Mig och se själva! Först mot slutet blir grottan lite smalare, men den är fortfarande tillräckligt bred för att en oxe skall kunna gå igenom. Mitt i passagen kommer det säkerligen att vara något mörkare än här; men tillräckligt med ljus kommer fortfarande in för att var och en av er tydligt skall kunna se var ni skall sätta er fot.”
[4] Vi vandrade nu utan problem genom grottan, och när vi var vid slutet av den och steg ut i det fria, uppenbarade sig en sluttning som var mycket lätt och helt säker att gå på, täckt av glest gräs och mossa, som ledde ner till slätten, som visserligen såg mycket öde ut, men det var mycket bra eftersom den sällan besöktes av någon resenär och därför kunde våra högdalsbor desto mer obemärkt stiga ner i den djupa dalen.
[5] När Barnabus och alla som var med honom såg detta, föll de ner inför Mig och sade: ”Vi tackar dig, Herre, från djupet av våra hjärtan; ty Du har gjort oss en outsägligt stor tjänst genom att visa oss denna nya och säkra väg och har återlöst oss från den stora plåga som den tidigare, fruktansvärda vägen orsakade oss!”
[6] Jag bad dem ställa sig upp och sade till dem: ”Precis som Jag här har visat er ett nytt, säkert och även bekvämare sätt att vandra, så skall Jag visa er alla den enda sanna, goda och säkra vägen till evigt liv!”
[7] Jag skall visa er denna väg med mycket få ord, och dessa är: Var mild och ödmjuk av hela ditt hjärta! Älska Gud över allting, och älska din nästa som dig själv; ty i detta ligger hela lagen och alla profeterna! Tro då att Jag är den som utlovades av Gud och profeterades av profeterna, så kommer ni att ha öppnat porten och vägen in i Guds rike, som nu har kommit till er, precis som en annan väg nu har öppnats och visats för er från denna höga dal ner i jordens lågland!
[8] Att alla Mose lagar finns i de två kärleksbuden är självklart; ty den som älskar Gud över allt annat kommer säkerligen att undvika allt som är syndigt och kommer inte att synda mot det ena eller andra av Guds bud, och den som älskar sin nästa som sig själv kommer inte att önska honom något ont och än mindre göra något ont.
[9] Men att ni lyssnar till dessa Mina ord och handlar därefter, det är livets sanna salt, och Jag skall därför nu visa er och ge er ett naturligt salt. Därför skall vi nu lämna denna plats, återvända till er dal, och där, i ett hörn av denna dal som är helt okänt för er alla, skall vi finna ett helt rent och gott salt! Så låt oss bege oss dit!”
[10] Alla tackade Mig med sann iver, och vi fortsatte vår väg tillbaka.
65. Saltklippan
[1] När vi återigen stod i dalen framför klyftan i muren, lade alla ut markeringar därifrån till närmaste hus, så att de kunde hitta vägen ut igen i framtiden. Vi gick sedan i motsatt riktning mot den avlägsna grannen, som hade sitt hus på en ganska hög kulle och som låg ungefär en halvtimmes promenad från de andra husen.
[2] När Jag kom dit sade Jag till husets ägare: ”Se, precis i den riktning där solen snart kommer att gå ner kan ni se en vit klippvägg av ansenlig storlek på ett kort avstånd härifrån; se, det är rent salt, och ni kan alla använda det omedelbart utan att först rena det! Ni behöver bara använda lite mindre i er mat; för detta salt är starkare än Nahimsalt, även om Nahimsalt också utvinns ur denna klippformation – om än från ett stort djup. Den av er som vill gå dit får gå och ta med sig lite till oss!”
[3] Husägaren erbjöd sig omedelbart att skynda sig dit, eftersom det knappt var en kvarts promenad dit till fots. Han tog en spade och en behållare, tog lätt bort flera bitar från väggen, fyllde behållaren och tog genast med sig det till oss. Alla smakade på saltet och fann det ytterst utsökt. Sedan tackades Jag återigen. Jag välsignade detta hus som låg på höjden, och vi gav oss alla iväg på vår färd tillbaka; till och med den avlägsna grannen följde med oss och tog till och med sin fru och flera vuxna barn med sig.
[4] När vi kom tillbaka till Barnabus hus väntade redan hela stadens befolkning på oss och önskade oss högljutt lycka till och att få se Mig igen och att Jag skulle vara bland dem.
[5] Och grannen, som Jag hade botat från huggormsbett vid middagstid, ropade högt: ”Hosianna i denna högsta plats åt honom som har kommit till oss! Här är nu det sanna, nya Jerusalem, om vilket en profet redan har profeterat; men det gamla och onda skall snart förgå!”
[6] Alla härmade detta tal, och med sådan entusiasm och röststyrka att det ekade tusen gånger från de många breda och höga klippväggarna. Invånarna, för vilka ett sådant naturskådespel fortfarande var obekant, trodde att jag måste vara en överlägsen andlig varelse, eftersom även luft- och bergsandarna nu hade förenat sig med deras lovord.
[7] Men Jag förklarade Själv det fenomenet för dem, och de accepterade tacksamt Min förklaring, men försökte återigen med sina starka röster och fick samma effekt även utan Hosianna.
[8] Och alla trodde på det och sade: ”Du är den ende sanne; ty en tempeltjänare skulle redan ha stenat oss om vi inte hade trott att dessa verkligen var bergs- och luftandar!”
[9] Men Jag sade till värden att han nu skulle se sig omkring för att se hur alla dessa många gäster, tvåhundra till antalet, skulle få kvällsmat.
[10] Men värden sade: ”Herre, vad och hur mycket jag än har skall jag förbereda och dela ut; jag befarar bara att det knappast kommer att räcka till alla!”
[11] Men Jag sade: ”Gå in och se efter!”
[12] Och värden gick in och tittade och fann alla sina skafferier fulla av bröd, vin, mjölk, honung och färsk fisk och även en stor mängd av det finaste mjölet till bullar och annan mat.
[13] Då återvände han genast, slog sig för bröstet och sade: ”Åh, detta är bortom alla mått! Jag vet exakt vad som fanns i mina skafferier förut; de var bara glest fyllda för mina hushållsbehov, och nu flödar de över av det största överflöd! Det var Du igen, o Herre! Ja, nu kan vi laga mat åt tusentals, inte bara åt de tvåhundra! Men var skall vi hitta så många kockar? De kära grannarna måste alla börja arbeta idag; för mitt folk skulle inte vara färdigt förrän imorgon!”
[14] När grannarnas fruar och döttrar hörde detta skyndade de sig in i det stora köket och satte igång, och så var en stor måltid klar på en timme.
[15] Maten var nu klar; men då uppstod en helt annan situation. Värden hade alldeles för få bord och bänkar, och hans rum var också för små för tvåhundra gäster. Kort sagt, han saknade allt som behövdes för ett sådant tillfälle. Han vände sig därför till Mig och bad Mig om råd om vad som kunde göras.
[16] Jag sade: ”Ja, Min vän Barnabus, det finns inte mycket vi kan göra naturligt sett! Om det inte vore så kallt här uppe på den här höjden skulle vi kunna slå oss ner utomhus; men kvällarna blir väldigt kalla och mörka nu, så det är inte längre lämpligt att vara ute. En fårfålla skulle säkert rymma många fridfulla får; men eftersom ni också saknar bänkar och bord är situationen fortfarande något besvärlig. Belysningen i ditt hus kommer säkert också att vara ganska sparsam! Jag vet det. Men vi kommer ändå att hitta sätt att rymma oss alla på ett bra sätt. Se hur det är med borden och bänkarna i ditt hus, och kom sedan och berätta för Mig!”
[17] Här gick värden in i huset, tittade på allting och återvände snart full av förundran. Jag frågade honom hur det såg ut.
[18] Och Barnabus svarade återigen förvånad: ”O Herre, Du All-barmhärtige, nu ser jag med absolut klarhet att ingenting är omöjligt för Dig! Rummen längst bak har utökats med mer än hälften, och det finns mer än tillräckligt med bord och bänkar, och det råder inte heller brist på de vackraste lampor. Maten är redan förberedd på alla bord och väntar på oss, och därför tycker jag, en stackars syndare, att vi nu skall gå in i rummen och delta i den underbara kvällsmåltiden.”
[19] Jag sade: ”Ja, det är vad vi skall göra nu, så följ därför alla Mig; ty Jag har fått en god skörd i er!”
[20] Sedan gick Jag vidare, och alla följde Mig. Inom några ögonblick satt alla vid borden i perfekt ordning.
[21] Men innan någon tog en tugga reste sig värden och sade: ”Lyssna på mig, alla mina kära grannar! Denna måltid är en sann Guds festmåltid i paradiset, som gick förlorat genom mänsklighetens förskyllan. Den store, helige Guden och Herren Själv har återställt det åt oss. Han sitter, o under av alla under, nu kroppsligen mitt ibland oss och har själv förberett denna sanna paradisiska måltid för oss! Denna måltid är därför högst välsignad och helig. Men vi är syndiga människor – och ändå vill vi njuta av denna måltid som ovärdiga. Låt oss därför alla först be Herren att Han må förlåta oss våra synder och sedan anse oss bara lite mer värdiga att njuta av denna heliga måltid med Honom! Res dig och tala med mig: O Herre, Du Underbare! Förlåt oss våra synder, så att vi blir mer värdiga att sitta till bords med Dig!”
[22] Då sade Jag: ”Jag är läkare och har kommit för att hela de sjuka. En syndare är också en sjuk person, och därför var även du sjuk i själ och kropp. Och det är därför Jag sökte upp dig och helade dig fullständigt, och därför är du inte längre syndare; så sätt dig ner för att äta med glädje, och ät och drick till ditt hjärtas belåtenhet! Dina ord, Min Barnabus, har gett Mig sann glädje, och ni skall därför alla bli ännu mer medvetna om Guds härlighet i Mig än tidigare! Så ät nu!”
[23] Sedan satte sig alla ner, tackade Mig och började äta och dricka med sann njutning; och Jag och lärjungarna gjorde detsamma. Under måltiden sades dock föga; först efter måltiden reste sig alla granngästerna, lade händerna på sina bröst och tackade Mig högt för denna paradisiska måltid. När de hade avslutat tacksägelsen ville de gå hem; men Jag antydde för dem att de skulle stanna en stund till och diskutera händelserna under den gångna sabbaten.
66. Om ödmjukhet
[1] Då sade en av dem: ”O Mästare och Herre! Förstå, när ens sinne är fyllt av tusen gånger tusen tankar om Dig, om Dina gärningar och om Din lära, och man ännu inte kan uppnå fullständig inre frid, då blir det svårt att tala eftersom man helt enkelt inte vet var man skall börja eller sluta! Till detta kommer att Du själv är närvarande här, Du som säkerligen känner varenda en av våra tankar redan innan de har uppstått inom oss och känts av oss. Vad kan vi då tala om i Din personliga närvaro, och vad kan vi diskutera? Ja, om Du ville tala här, skulle vi gärna lyssna på dig så länge Du ville tala; men vårt samtal skulle verkligen bli mycket magert!”
[2] Jag sade: ”Lyssna! Ödmjukhet är en fin dygd, och den kan bara varmt rekommenderas till människor; men att vara alltför ödmjuk är ofta oklokt, eftersom överdriven ödmjukhet kan leda till att ens nästa överskattar sina förmågor, hur bra de än må vara, och gradvis till och med till högmod, vilket inte alls är bra, utan tvärtom mycket dåligt. Detta kan sannerligen aldrig vara fallet med Mig i förhållande till er, men det kan lätt hända med andra människor ni möter.”
[3] Förstå, den ofta överdrivna blygsamheten hos annars helt ärliga människor gentemot dem som stod inför dem med speciella talanger och förmågor, och den överdrivna beundran och vördnad som visats dem, har gjort dem till kungar och i slutändan de mest högmodiga tyrannerna, såväl som det mest högmodiga prästerskapet! Därför bör ni alltid iaktta den gyllene medelvägen i dygder som ödmjukhet, mildhet och blygsamhet; annars, även om ni nu vore fria, skulle ni med tiden skapa sådana människor bland er själva som sedan skulle behandla er med yttersta hårdhet, och ni skulle sedan stöna under deras förtryck.
[4] Jag vet mycket väl att Mina gärningar och Mina ord har berövat er modet att tala inför Mig; men detta är inte så betydelsefullt som det faktum att ni i era hjärtan tror att Jag är just den som utlovades av Gud genom profeternas mun, först till judarna och genom dem till alla jordens folk.
[5] Om ni verkligen tror detta och uppriktigt följer Min lära och Mina enkla budord, då skall ni också ta emot Min ande och genom den göra ännu större ting än Jag har gjort före er; ty om ni är barn till en och samma Fader i himlen, då är ni också arvtagare till hans fullkomlighet, till vilken ni är kallade. Ni kan då handla och göra som dessa Mina lärjungar redan gör och kan handla när det behövs. När ni vet detta, då kan ni tala till Mig utan rädsla eller oro, precis som ni gör till dessa Mina lärjungar.
[6] Ty om det aldrig vore möjligt att åstadkomma sådana ting, skulle Jag sannerligen inte ha några lärjungar med Mig, som bör vara lika fullkomliga som Fadern i himlen och i Mig är fullkomlig; ty Jag behöver sannerligen ingen människa som tjänare, eftersom Jag Själv kan tjäna alla människor och alltid gör det. Men om Jag skulle vilja ha varelser som tjänade Mig, skulle Jag helt enkelt vilja det, och i ett ögonblick skulle otaliga skaror av de mäktigaste änglar stå till Mitt förfogande och lyssna till Mina befallningar. Av detta kan ni dra den mest ofelbara slutsatsen att Jag har tagit lärjungar till Mig endast för att de av Mig skall lära sig allt som Jag Själv kan göra, och att Jag har kommit till er av just samma anledning. – Säg Mig nu, vågar ni fortfarande inte tala inför mig!”
67. Profeternas liknelse
[1] Den avlägsne grannen sade: ”O Herre, vi skulle våga tala nu, om vi bara visste vad det handlar om! Men det är också så, vilket lätt förstås, att vi alla fortfarande är alldeles för fulla av tankar om allt vi har hört, sett och upplevt idag. Om jag fick fråga Dig något bara för Mig själv, skulle det bestå i att du berättade för oss alla, eller bara för mig själv, vad som kommer att hända med mig efter denna kropps säkra död.”
[2] Kommer den rena själen att behålla sitt medvetande, eller kommer den bara att vakna till medvetande igen efter köttets uppståndelse som profeterna förkunnat? Denna allmänna uppståndelse skall äga rum på en yttersta dag; men när denna dag kommer är fullständigt osäkert. På denna skrämmande dag kommer de rättfärdiga inför Gud att få sin eviga belöning i himlen och syndarna sitt eviga straff i helvetet.
[3] Nu är detta sannerligen läror som mitt sinne och mitt intellekt aldrig helt har kunnat förlika sig med! Hur skall detta i sanning förstås, eller kommer det att ske bokstavligt så här?
[4] Sannerligen, om allt detta sker exakt som skrivet, då är mänskligheten i ett mycket bedrövligt tillstånd, och under sådana omständigheter vore det många tusen gånger bättre om man aldrig hade fötts och blivit människa! Hur många tusentals människor vet ingenting om vår lära, är mörka hedningar, och deras oförtjänta öde blir då evigt straff i helvetets mest fruktansvärda eld!
[5] Sannerligen, när jag betänker Guds visdom, kärlek och godhet, förefaller en sådan slutgiltig bestämmelse för mänskligheten mig nästan omöjlig! O Herre, Du kommer säkerligen att kunna ge oss en bättre förklaring! Om det är så, då är vi människor de mest olyckliga varelserna på hela jorden!”
[6] Jag sade: ”Ja, Mina kära, denna sak är svår att förklara för er med några få ord i detta ögonblick; men Jag har förklarat allt detta för Mina lärjungar i minsta detalj, och de skall förklara det för er igen.
[7] Vad profeterna skrev utifrån sin inre inspiration, skrev de i bilder som är rena motsvarigheter till de nakna sanningar som är gömda inom dem. Därför kommer den som förstår den forntida läran om motsvarigheter snart att inse vad alla profeternas bilder betyder.
[8] Ni har aldrig hört talas om motsvarigheterna, och därför känner ni bara Skriftens råa, naturliga betydelse; men i den profetiska skriftens bilder finns alltid en trefaldig betydelse: för det första den naturligt-andliga, för det andra den rent andliga och för det tredje den rent himmelska från Guds hjärta.
[9] Enligt den första principen är människans moraliska liv bestämt på ett sådant sätt att hon, som naturlig människa, tänker och handlar på ett sådant sätt, som ett resultat av rätt utbildning, att hon inte klamrar sig fast vid materien, utan vänder sig bort från den och endast använder den i den mån hon kan tränga allt djupare och tydligare in i den rent andliga världen. Den som gör detta, när hon instrueras därefter, kommer snart att finna överensstämmelsen mellan materia och ande. När hon väl har detta, kommer hon att träda från den andliga världen in i den himmelska världen, eller in i den rent andliga världen. Därifrån är det sedan lätt att övergå till den rent gudomliga himmelska världen. Först då kommer det att bli helt klart för henne vad profeternas skrifter i själva kärnan av sitt väsen innehåller som fullständigt uppenbarad sanning.
[10] Men den som endast betraktar de rent materiella bilderna i Skriften som allt, bevisar att han själv fortfarande är ren materia, som är och måste dömas, och att han behåller dess dom i sitt medvetande och i sina känslor under hela sitt jordiska liv och svävar i ständig rädsla och ångest, att han även med sin själ, efter kroppens bortgång, kommer att falla in i det rent materiella tillstånd i vilket Skriften bildligt presenterar och beskriver materiens tillstånd.
[11] Men Jag säger dig och er alla att bortom denna värld är allting annorlunda än hur det avbildas i Skriftens bilder.
[12] Skriftens ord är som ett äggs skal, inuti vilket en trefaldig struktur är dold: den vita och den gula, och mitt i den gula, det rödaktiga livets boll, som innehåller livets frö.
[13] Detta skal måste emellertid finnas överallt i den materiella världen, varhelst något finns, så att den innersta, gudomliga essensen aldrig kan besudlas någonstans, av någon. Eftersom det andliga, det himmelska och det gudomliga finns överallt i allt naturligt, vilket tydligt bevisar den gudomliga viljans allestädesnärvaro, finns det också en överensstämmelse mellan allt som finns i världen, i andarnas rike, i himlen och slutligen även i Gud själv.
[14] Mina lärjungar, som redan besitter kunskap om många saker, kommer att tydligt visa er detaljerna under Min längre vistelse bland er, och kommer också att vid olika tillfällen visa att de är Mina lärjungar – förutom en, som hittills inte har förstått så mycket på grund av sitt fortfarande världsligt giriga hjärta. Men de andra elva och skriftställaren Matteus har redan blivit mycket dugliga, gudsvisa män, och ni kommer att kunna lära och uppleva mycket av dem; lyssna bara på dem!”
[15] Här sade Petrus: ”Herre, Ditt gudomliga vittnesbörd överträffar alla denna världens vittnesbörd; men vi är ännu långt ifrån värdiga det!”
[16] Jag sade: ”Det finns ingen värdighet bland människorna i världen förutom att de är skapade till Guds avbild, och det är också anledningen till att en människa måste älska och respektera sin nästa. Och om någon hör Mitt ord, tror på det och handlar därefter, då är de också värdiga att Jag ger dem ett sant vittnesbörd; ty vem som än är Mitt vittne, är Jag också deras mest giltiga vittne inför Min Fader i allt livs himmel. Men om Jag ger någon ett vittnesbörd inför världen, gör Jag det inte för att prisa dem inför världen, utan Jag visar därmed att sanningen från Gud finns i dem. Och på så sätt kan ni mycket väl bära Mitt vittnesbörd!”
68. Judas Iskariots girighet
[1] Då tackade alla lärjungarna Mig utom en, vilket Tomas i hemlighet tillrättavisade honom för.
[2] Men en av dem (Judas Iskariot) sade: ”Jag tackar Honom i tysthet för allt jag har fått; men enligt Hans vittnesbörd har ni fått mer än jag – därför är det bara rätt att ni tackar Herren för det ni har fått mer av. Ni kan utföra alla möjliga underverk; jag kan inte lyckas med ens ett enda, även om jag fortfarande tycker att jag borde – och ni lyckas med nästan allt! Därför kan jag inte tacka för det jag ännu inte har fått, utan bara be om det. Jag har visserligen ofta bett om det i tysthet, men hittills har jag, förutom mat, dryck och undervisning, inte fått något, och därför kan jag bara tacka för det – men sannerligen inte för gåvan att utföra underverk! Förstå mig, om ni vill förstå mig!”
[3] Han hade bara sagt detta tyst, men det hördes tydligt av de andra lärjungarna och av Mig.
[4] Och Jag sade till honom: ”Du, Judas Iskariot, har helt rätt i att inte tacka Mig för vad du inte har fått i samma överflöd som de andra lärjungarna. Men när Jag sände ut dig före Mig för några månader sedan för att förbereda folket i Galiléen för Mig, gav Jag dig samma makt att utföra mirakel som de andra; men då, likt en pengalysten man, började du formligen skapa en affär med det och krävde orimliga summor för de mirakel du utförde. På så sätt förvärvade du en stor summa guld och silver på bara några veckor, vilket ditt hjärta var fäst vid. Men eftersom ditt hjärta var så fäst vid den största dyngan på jorden, och vid gåvan av mirakel endast för dyngans skull – för det var faktiskt fallet med dig – då togs, av kloka och goda skäl, en sådan gåva ifrån dig igen, men inte undervisningen, och därmed kan även du få undervisning om rikets ankomst. Guds vilja ges mänskligheten på jorden, om du så önskar; men om du inte vill det, då kan du också avstå! Men Jag säger: Om du inte är emot ätande och drickande, då borde du inte vara emot att arbeta lite för dig själv och för Mig!”
[5] Judas Iskariot sade, helt bestört: ”Åh, jag gör det gärna ändå, men bröderna låter mig inte alltid, – – jag vill inte gräla, och därför är jag lugn och tyst igen!”
[6] Jag sade: ”Ja, du har rätt igen – men bara att bröderna inte försöker hindra dig från att fortsätta din predikan förrän du mot slutet av den börjar visa onda avsikter. Så avstå från att göra det, så kommer du då att kunna predika obehindrat! Vad är poängen med att be om allmosor från lyssnarna när ingen av er någonsin har lidit några svårigheter med Mig?! Gör därför som Jag vill, så kommer du att göra allting rätt, och ingen kommer någonsin att påverka dig i dina handlingar! – Har du förstått Mig rätt?”
[7] Judas Iskariot sade: ”Ja, Herre och Mästare, jag skall också sträva efter att göra Din vilja! Men låt mig nu gå ut en liten stund; för jag är nu mycket ivrig att komma ut!”
[8] Därefter reste han sig snabbt och gick ut. Han gjorde dock detta eftersom han kände sig förrådd och skamsen.
[9] Värden frågade Mig hur det kunde komma sig att lärjungen som hade gått ut ännu inte var lika fullkomlig som de andra.
[10] Jag sade: ”Käre vän, detta härrör från hans tillfälliga egoism! Till yrket är han krukmakare och har tjänat mycket pengar på marknaderna. Men när han hörde talas om Mig kom också han till Mig, hörde Mina ord och såg Mina gärningar. Sedan bad han Mig att bli Min lärjunge. Jag beviljade honom detta, och så blev även han Min lärjunge. Men han är fortfarande vad han var, en köpman, och han anser pengar vara oumbärliga för det jordiska livet; därför vill han utföra mirakel för evigt och i huvudsak bara för sig själv och få betalt för dem liksom de vise männen. Men eftersom detta aldrig kan vara, och aldrig bör vara, förenligt med Mina mirakel, förlorade han, genom eget fel, den förmåga han en gång hade och är därför alltid i hemlighet något missnöjd. Men annars vet han allt och är en god talare, och när han undervisar någon om Mig och Mitt uppdrag från himlen, gör hans ord alltid ett gott intryck, och därför är han, liksom de andra, en apostel vald bland Mina första sjuttiotvå lärjungar. – Nu vet du fullständigt vem han är och vad du har att förvänta av honom.”
[11] Värden sade: ”Ah, då är han alltid värd att respekteras, och jag kommer att rådfråga honom mycket ofta! Men nu skulle jag vilja veta vad som har hänt med de andra sextio lärjungarna! Hade de inte viljan och lusten att följa Dig, liksom dessa tolv, på alla vägar och stigar, för att höra och se så mycket mer som säkerligen skulle ha varit till största nytta för dem?”
[12] Jag sade: ”De har hört och sett så mycket att de vet exakt vad de måste göra för att uppnå evigt liv, och inget mer behövs för dem. På grund av sina hemliga omständigheter var de också ovilliga att följa Mig överallt och alltid, och därför släppte Jag dem fria för tillfället; men de kommer att återvända och följa Mig på alla vägar och stigar – ty de har tagit emot Mitt ord, lever och handlar nu därefter, och de är nu mycket ivriga att återvända till Mig så snart som möjligt. De är mestadels galiléer, precis som Jag och dessa tolv främsta lärjungar till Mig. – Nu vet du den fulla sanningen om detta; men om du fortfarande vill veta något, fråga!”
69. Esséerna och deras mirakel
[1] Värden sade: ”Jag skulle vilja fråga Dig något annat; men Du får inte bli arg på mig för det!”
[2] Jag sade: ”Fråga om vad du vill!”
[3] Värden sade: ”Nåväl då! Förstå, när jag fortfarande var levit i templet, hände det sig en gång under ett uppdrag angående en utestående tionde att jag träffade några esséer! De var mycket vänliga och berättade med den största sanningsenlighet att i deras tempel, större än det i Jerusalem, utförs de största underverk.
[4] Där blir alla sjuka helade, ja, till och med de döda återupplivas. De har till och med hela naturens element och krafter i sin fulla kraft, och sol, måne och alla stjärnor måste underkasta sig deras vilja, och sålunda framstår människan i och bland dem som en sann mästare över naturen, precis som den förste fadern Adam var innan han syndade. Till och med träden, gräset, stenarna, vattnet, luften och alla varelser måste tala med dem och vittna om den fulla sanningen, och om jag inte kunde tro på sådana saker, skulle jag bara gå med dem och övertyga mig själv om allt det personligen.
[5] Nåväl, mitt uppdrag att tjäna templet hade ingen brådska; ty det som inte kan utföras på en vecka kan lätt göras den tredje veckan. Jag hade därför tid och accepterade den mycket vänliga inbjudan från de två esséerna. Med hjälp av tre snabba kameler som de hade med sig, kom vi snart fram till platsen, eftersom mitt tiondeuppbördsuppdrag ändå inte låg långt från esséernas egendom.
[6] Jag blev snart presenterad av de två för deras överordnade, en ytterst vänlig man, som tog emot mig med stor tillgivenhet och sörjde för allt jag behövde. Hans gästfrihet lämnade verkligen inget övrigt att önska! Jag stannade där i åtta dagar och bekräftade själv den fullständiga sanningen i allt de två tidigare hade berättat för mig. Jag tänkte ofta på det och skulle gärna ha anslutit mig till dem själv; men jag blev inte antagen på grund av min ungdom, vilket jag verkligen ångrade.
[7] Nu skulle jag vilja veta vad Du anser om denna institution. Ty dess mirakel är ganska lika Dina, så att jag alltid i hemlighet har trott att Du också skulle kunna vara en essé. Ty de har också sagt till mig att världens Messias skulle utgå från dem. Upplys mig ytterligare om detta!”
[8] Jag sade: ”Låt er inte luras av esséerna; ty deras ord är lögner, deras gärningar bedrägeri och deras vänskap är rent hyckleri! Hos dem helgar målet medlen med vilka det uppnås; hur eländigt och dåligt detta än må vara i sig, blir det gott och helgat om bara ett gott mål uppnås för mänskligheten. Naturligtvis gör de många jordiska goda ting för människor bara för pengar; men det goda är inte alls gott, eftersom det är rent bedrägeri.”
[9] Ty om en person skulle upptäcka detta i sitt liv, vilket inte är omöjligt i en upplyst tidsålder, skulle han bli dubbelt olycklig – för det första, eftersom han skulle ha blivit skamligt bedragen på en stor summa pengar, och för det andra, eftersom han skulle vara tvungen att tiga för att inte en ännu värre skada skulle tillfogas honom.
[10] Ty dessa esséer, så högt prisade och eftertraktade i världens alla hörn, har ett stort antal spioner överallt, som strövar omkring i många länder under alla möjliga mänskliga karaktärer. Genom dessa spioner får den stora institutionens främsta ledare och ämbetsmän veta allt som är anmärkningsvärt och händer var som helst. Och därför är det inte alls tillrådligt att föra krig mot dem någonstans, eftersom de säkerligen snart skulle upptäcka och hämnas på sin motståndare.
[11] Barnabus, var helt nöjd med det; Mina lärjungar kommer att berätta mer om det för dig. Det finns till och med en bland Mina lärjungar som var en viktig essé för inte så länge sedan; han kommer bäst att beskriva deras under för dig, och du kommer då att bli mycket förvånad över din tidigare blindhet.
[12] Men låt oss nu gå ut en liten stund och njuta lite av att betrakta den mycket stjärnklara himlen idag!
[13] Alla var överens, och vi reste oss från bänkarna och borden och var snart ute.
70. Skådande av stjärnhimlen
[1] Alla förundrades över himlens stora prakt, och värden frågade Mig vad dessa otaliga stora och små stjärnor var. Och Jag förklarade det för dem precis som Jag har gjort vid andra liknande tillfällen; ja, Jag gjorde ännu mer här.
[2] Efter att Jag i två timmar tydligt hade förklarat det mest nödvändiga för alla, och därigenom i hemlighet i deras sinnen väckt en önskan att om möjligt mycket tydligare och djupare bli övertygade om sanningen i det som sagts, försatte Jag dem alla, utan att de kunde ana vad som hände dem, i det väckta rent andliga tillståndet, och de tittade nu på stjärnorna med i högsta grad förvandlade ögon och kunde observera den ena efter den andra som om de vore mycket nära.
[3] Då uppstod plötsligt ett stort jubel, vilket skulle ha blivit allt intensivare om jag hade låtit sällskapet förbli i ett sådant andligt uppvaknande; men Jag kallade dem alla tillbaka till deras naturliga tillstånd, och ingen av dem förstod vad som hade hänt dem, att de hade kunnat se sådana oerhörda underverk i stjärnorna.
[4] Men Jag sade till dem: ”Var inte alltför förvånade över detta! Genom Min viljekraft har Jag bara öppnat era inre andliga ögon, och därmed kunde ni uppfatta dessa avlägsna världar som om de vore mycket nära; för anden är varje jordiskt och därför rumsligt avstånd praktiskt taget inget avstånd alls. Begrunda nu detta hemma, och i morgon skall vi diskutera många fler saker om det! Gå nu hem för att vila, och låt sabbatens vila och firande vara avslutat!”
[5] Därefter tackade alla Mig och gick sedan hem. Endast den avlägsna grannen stannade hos oss under den korta natten. Jag gick också för att vila med lärjungarna, och sålunda tillbringades ytterligare en sabbat fylld av goda gärningar.
[6] Natten passerade snabbt, och tidigt på morgonen var de flesta grannarna, tillsammans med sina fruar och barn, samlade framför Barnabus hus, och hela Barnabus hushåll var redan upptaget med att förbereda en god frukost.
[7] Jag gick snart ut i det fria med Mina lärjungar till dem som väntade, och Barnabus framförde en verkligt strålande morgonhälsning till Mig, liksom Mina lärjungar. Sedan gjorde alla de andra grannarna som var närvarande detsamma och gladde sig mycket över att de hade Mig ibland sig, och de kunde fortfarande inte nog förundras över gårdagens syn på stjärnhimlen.
[8] En som i anden förflyttades till ytan av en avlägsen vandrande stjärna, nämligen Uranus, frågade Mig om de många och mycket starka människor som han hade sett där mycket tydligt, redan var en typ av välsignade människor. Han hade åtminstone ansett dem vara det; bara detta hade förvånat honom något, att han hade sett dem arbeta ännu flitigare än till och med de mest flitiga människorna på denna jord. Han hade också sett många och mycket stora byggnader, och många som fortfarande byggdes med stor iver. Nu undrade han om de välsignade i himmelriket också måste bygga sina hus på samma sätt som människor gör här på jorden.
[9] Då sade Jag till honom: ”Delvis, ja; men de människor du såg i den världen är ingalunda andar och därför inte välsignade, utan de är snarare lika mycket materiella människor i den världen som ni är här på denna planet, med den enda skillnaden att endast ni jordbor har kallelsen att bli Guds barn, medan alla människor på alla de otaliga planeterna i allmänhet inte har denna kallelse, även om de inte är helt uteslutna från den. Men det krävs mycket mer där än här på denna jord, som var förutbestämd för det från allra första början.”
[10] Det fanns sannerligen en annan, mycket större jord som mottog ljus från denna sol. Även den hade samma öde, men dess folk hade överträffat sina förväntningar, och så hände det sig att en stor dom drabbade den, precis som denna jord en gång hade lidit, dock inte mycket bättre. Den jorden förstördes fullständigt och krossades, och med den dess folk, som hade blivit oerhört stolt och ont.
[11] Ni kan lära dig mer om detta från dessa Mina lärjungar; men med tiden, om ni förblir helt trogna och aktiva i Min undervisning, kommer er ande, när den blir ett med er själ, att visa er alltihop och vägleda er in i alla de mest underbara sanningarna.”
[12] Då förundrades alla återigen över Mitt allvetande och tackade Mig och prisade Mig för att Jag hade ärat dem med Mitt besök.
[13] Nu kom också den helt muntra Elisa, som hade varit ytterst flitig med att förbereda frukosten, och bjöd in oss till frukost. Grannarna bad dock om ursäkt och förklarade att de redan hade ätit frukost hemma.
[14] Men Barnabus sade: ”Nu är allt klart! Det är förberett för alla, precis som gårdagens middag, och de bör därför sitta ner vid borden med stor munterhet!”
[15] Då gick alla tillbaka in i huset och åt glatt morgonmåltiden. Efter måltiden hade lärjungarna mycket att göra; grannarna började fråga dem om esséerna, och det ena ledde till det andra. Frågorna och förklaringarna fortsatte nästan ända till kvällen, och ingen middagsmåltid åts, förutom lite bröd och vin. Vid detta tillfälle utförde några av lärjungarna också några demonstrationer av sina mirakulösa krafter, vilket förvånade grannarna mycket, och de blev desto ivrigare att exakt följa den lära de hade hört.
[16] Jag var emellertid ständigt upptagen med vår Barnabus, och vid detta tillfälle nämnde han också de två mirakel Jag hade utfört i templet som tolvårig pojke, men att han ändå alltid hade hållit fast vid uppfattningen att Jag var från esséernas skola; vilket han nu insåg var raka motsatsen, och fullt ut igenkände Mig som den jag redan då hade framställt Mig som i templet. Kort sagt, hela församlingen tillsammans med Barnabus var nu helt vunnen, och vi fick därmed gott om tid att tala om olika saker, och så kom snart också kvällen, då det naturligtvis inte saknades en aftonmåltid.
71. Herren lämnar byn i bergen
[1] Nästa dag gick vi till vår avlägsna grannes hus och tillbringade hela dagen och natten där. Det hände sig att Jag, inför alla, lät Mig betjänas av himlens änglar, såväl som de andra gästerna. Det fanns ingen ände på deras förundran, och invånarna kände sig förflyttade till himlen. De samtalade också utförligt med de rena himmelska andarna och prisade deras stora visdom och kraft; ty många mirakel utfördes den natten, allt till förmån för dessa mycket goda bergsbor.
[2] Bland de många underverken var att den avlägsna grannen fick ett helt nytt och mycket praktiskt hus, samt gott om mat och vin av högsta kvalitet. Likaså försågs alla invånare med ett stort antal användbara lantbruksdjur, och deras trädgårdar odlades skickligt. Dessutom var alla deras bostäder välbyggda och utrustade med uthus, var och en efter sina behov. Att dessa människor var fullständigt överväldigade av förundran och tacksamhet behöver knappast nämnas ytterligare.
[3] På morgonen tog denna natts scen slut, och alla grannar återvände hem till sina hus vid Min sida, överlyckliga, oerhört uppbyggda och fyllda av den största tacksamhet, och alla betraktade sina mycket förbättrade hus, trädgårdar och åkrar med den mest lyckliga beundran. Men trots allt detta kunde de inte skiljas från Mig, och Jag var tvungen att vara deras gäst än i ett hus och än i ett annat, tillsammans med lärjungarna, där det alltid talades mycket om alla möjliga världsliga angelägenheter.
[4] Och så fick detta fattigaste folk dubbel hjälp, nämligen fysiskt och moraliskt. Men när Jag, efter att tiden hade gått, började tala om att Jag snart skulle resa därifrån och resa till Jerusalem för en högtid, blev alla mycket ledsna, och Barnabus frågade Mig hur det kunde vara möjligt för Mig att resa till denna mycket demoraliserade, gudlösa stad.
[5] Då sade Jag: ”Min vän, där det finns flest sjuka, där behövs också en läkare som mest!”
[6] Men på deras mycket enträgna begäran stannade Jag där i ytterligare några dagar och undervisade dem om många goda och nyttiga ting, såväl som Mina lärjungar, som inte var särskilt glada över att Jag skulle gå till Jerusalem för denna höstfest.
[7] Men Jag sade till dem: ”Det är Faderns vilja, och sålunda kan det aldrig vara annorlunda!”
[8] När de hörde detta samtyckte de och hade inga ytterligare invändningar.
[9] Det var dagen före sabbaten då vi gav oss av. Ty vi ville infinna oss i Jerusalem på sabbaten, då högtiden började, och därför måste vi redan på fredagen lämna vår flera veckor långa viloplats för att vara i Jerusalem på sabbatsmorgonen; ty därifrån var det ännu en hel dagsresa dit.
[10] Efter morgonmåltiden välsignade Jag platsen och dess invånare och begav Mig, åtföljd av alla, genom den nya utgången som ännu aldrig tidigare hade beträtts, på resan. Vid utgången genom grottan uppmanade Jag följeslagarna att vända tillbaka och anbefallde dem åter den fulla tron på Mig och kärleken till Gud. Jag sade dem också att de aldrig skulle vackla i denna tro, då skulle Jag, förhärligad (förklarad, övers. anm.), efter några år åter komma till dem och skänka dem alla kraften av Min Ande. För detta tackade alla Mig och bad att Jag, även på avstånd, inte måtte glömma dem.
[11] Men Jag sade: ”Mina kära vänner! Hos Mig finns ingen glömska; den finns bara hos människorna. Den som inte glömmer Mig, honom glömmer Jag heller aldrig i evighet. Förbli Mig därför trogna så länge ni bor i köttet, så skall Jag ge er – såsom Jag flera gånger har försäkrat er och till och med visat er – det oförgängliga, eviga livet i Mitt rike. Amen!”
[12] Därefter anträdde Jag snabbt resan, varvid följeslagarna ännu i en timmes tid såg efter oss och sände sina hälsningar och goda önskningar efter oss.
[13] Därefter återvände de, fulla av de bästa avsikter och den bästa vilja; men samtidigt, eftersom de nu var försedda med allt möjligt och inte längre behövde någonting, beslöt de att gå till Nahim för saltet, och även att dölja denna ingång och utgång så att de inte längre kunde hittas av någon. Och vad de hade beslutat, genomförde de exakt med sina gemensamma ansträngningar den där sabbatsaftonen, och var därmed helt avskurna från världen och levde där ett strikt liv exakt enligt Min lära.
72. Herren och templets präster
[1] Men Jag fortsatte med Mina lärjungar denna dag ända till närheten av Jerusalem, där vi i ett för Mig och lärjungarna välkänt värdshus tog nattvilan. Värden blev överlycklig av att se oss och berättade mycket om det nuvarande onda tillståndet i Jerusalem och lät tillreda en riktigt god aftonmåltid åt oss.
[2] Men Jag sade till honom: ”Kom bara upp till templet imorgon, så skall du se vilket sinnelag Jag kommer att ha mot fariséerna! I morgon kommer de veta exakt och utan några förbehåll vem de har att göra med i Mig!”
[3] Vår värd var mycket nöjd med detta och kom med massor av mer bröd och vin. Han hade hört mycket om Mig, men inte ens han visste egentligen vem Jag var, trots att Mina lärjungar gav honom några ledtrådar, som han tog till sig. – Strax därefter drog vi oss tillbaka för att vila.
[4] På sabbatsmorgonen gick vi upp till Jerusalem. (Johannes 5:1) Varför dit upp? Eftersom den stora staden, och särskilt templet, låg på en ganska vidsträckt, klippig ås, och själva templet, med sina breda salar, ringmurar och upphöjda trädgårdar, låg nära toppen. Det säger sig självt att vår värd, vars hus låg i en dal, följde med oss upp.
[5] När vi närmade oss templet var vi först tvungna att passera Betesda-dammen (Vedes da = han ger väckelse eller helande), som låg nära templets fårfålla och hade fem omgivande arkader. (Johannes 5:2) I dessa arkader låg många sjuka människor, såsom blinda, halta, lama och de som drabbades av alla möjliga andra sjukdomar, och väntade på att vattnet skulle röra sig. (Johannes 5:3) Enligt en mycket gammal legend som går tillbaka till Melkisedeks tid, och enligt den fasta tron, särskilt bland de fattiga, steg en ängel då och då ner från himlen och rörde om vattnet. Människor såg inte ängeln och slutade sig endast till hans närvaro från vattnets säregna rörelse.
[6] De lärda fariséerna själva trodde inte på ängelns nedstigning, utan ansåg dammen endast vara en speciell läkande källa, liksom romarna och grekerna; men de förstod ändå, till sin fördel, hur man bevarar folket i den fromma, gamla tron.
[7] Men när vattnet rörde sig – vilket hände ungefär en eller två gånger i veckan – hade det verkligen en sådan extraordinär helande kraft att alla som drabbades av någon sjukdom blev helade om de hade turen att vara de första som kom ner i vattnet. (Johannes 5:4) Det säger sig självt att endast de rika och välbärgade sjuka hade denna fördel, och att de fattiga, eftersom de inte kunde betala, ofta väntade förgäves i många år tills någon något mer medkännande tjänare först sänkte ner en av dessa stackars människor i vattnet, varefter även de blev helade.
[8] Värdshusvärden som följde med oss blev mycket upprörd över detta och förklarade att denna verksamhet var en mycket smutsig och orättvis sak. Han visade Mig också en mycket gammal, fattig man som hade väntat på helande i trettioåtta år (Johannes 5:5); men det hade aldrig fallit en smutsig vakt in att äntligen låta honom bli den förste att kliva ner i det turbulenta dammvattnet efter så många år.
[9] Detta gjorde Mig uppenbarligen mycket upprörd, och Jag sade till gästgivaren: ”Även om det är sabbat i dag, så borde denne man ändå omedelbart få hjälp!”
[10] Eftersom Jag först visste det Själv och även hade hört av den ärlige gästgivaren hur det stod till med personen, gick Jag genast fram till honom och sade: ”Vill du bli frisk?” (Johannes 5:6)
[11] Då svarade den sjuke med ett sorgset uttryck: ”Gode herre! Jag har ingen som skulle släppa in mig i dammen först när vattnet rör sig; och när jag själv kommer, kommer någon annan, mer gynnad, i vattnet före mig. (Johannes 5:7) Hur kan jag då bli frisk?!”
[12] Då sade Jag: ”Så stå upp, tag din bädd och gå dit du kom ifrån!” (Johannes 5:8)
[13] Och genast blev den sjuke frisk, tog upp sin tunna bädd och gick enligt sed till en präst som en helad person, och det på en sabbat när, enligt många erfarenheter, vattnet nästan aldrig rördes upp. (Johannes 5:9) Därför var det omedelbart slående för judarna hur denne man hade blivit frisk på en sabbat.
[14] Men de (judarna) skulle inte ha sagt så mycket om helandet; men eftersom han bar sin bädd på en sabbat, var det för dem redan ett stort misstag, och de sade: ”Det är sabbat idag, och det är inte lämpligt att bära bädden!” (Johannes 5:10)
[15] Men han (den helade mannen) svarade dem: ”Lyssna! Han som gjorde mig frisk, sade också till mig: Tag upp din bädd och gå! (Joh 5:11) Men den som har en sådan makt och som gjorde mig en sådan god gärning, honom lydde jag också på denna sabbat! För ingen har på dessa hela trettioåtta år gjort en lika god gärning för mig som denne man! Varför skulle jag inte till och med lyda honom på en sabbat?!”
[16] Då frågade judarna honom: ”Vem är den personen som i dag sade till dig på en sabbat: Tag upp din bädd och gå!?” (Johannes 5:12)
[17] Men den som blev frisk och frågade visste inte vem Jag var eller vad Jag hette. Han kunde inte heller peka finger åt Mig, eftersom Jag snabbt lämnade platsen på grund av de många människor som samlades där. (Johannes 5:13)
73. Herren vittnar om Sig Själv och Sitt uppdrag som Messias
[1] Efter ungefär en timme gick Jag till templet med lärjungarna, sedan vi först hade träffat Lasarus från Betania, som Jag hade varit bekant med sedan Mitt tolfte år och som Jag brukade besöka varje år på våra pilgrimsfärder till Jerusalem, och diskuterade många saker om riktningen för Mitt lärarämbete. Såväl familjen som vår välkände värd ledde oss in i templet och när vi kom in i templet hittade Jag den helade mannen, och när han såg Mig trängde han sig mot Mig och började prisa och tacka Mig igen.
[2] Jag sade till honom: ”Nu när du har blivit botad, se till att du
inte syndar mer i framtiden, så att du inte drabbas av något värre!”
[3] Han försäkrade det och fick vid detta tillfälle veta Mitt namn, vilket var lätt, eftersom många kände Mig från tidigare. Då lämnade mannen oss och gick till de stränga tempeljudarna och förkunnade för dem att det var Jag, Jesus, som hade botat honom. (Johannes 5:15)
[4] Då blev dessa tempeljudar genast arga, började förfölja Mig, pressa sig mot Mig för att omedelbart gripa Mig och döda Mig för att jag gjorde något sådant – på en så stor sabbat därtill! (Johannes 5:16)
[5] Värdshusvärden såg judarnas bistra rörelse, dessa som han hatade mer än allt, och rådde Mig att fly så fort som möjligt, annars kunde något ont lätt hända Mig.
[6] Men Jag lugnade honom och sade: ”Var inte rädd, för så länge som Jag Själv inte vill det, kommer de inte att kunna göra något mot Mig! Men så snart de börjar fråga Mig, kommer Jag helt öppet att berätta för dem vem Jag är, och först då kommer du att se deras ilska, som ingen behöver vara rädd för!”
[7] Medan Jag hade sagt detta enskilt till värdshusvärden, var de arga judarna redan framme vid Mig och ropade till Mig: ”Varför gjorde du detta på en högsabbat och vanhelgade den inför alla människor? Kunde du inte ha gjort det i morgon så skulle den sjuke ha blivit hjälpt tillräckligt tidigt och den höga sabbaten skulle inte ha blivit vanhelgad?”
[8] Då såg jag mycket allvarligt på de arga judarna och sade helt enkelt till dem: ”Min Fader (i himlen) arbetar ännu, och Jag arbetar också!” (Johannes 5:17)
[9] Då blev tempeljudarna ännu argare och försökte genast gripa Mig och döda Mig; ty de ropade till folket: ”Han vanhelgade inte bara högsabbaten, utan han hädade också Gud, kallade honom sin fader och gjorde sig jämställd med honom! Grip honom därför och stryp honom genast!” (Johannes 5:18)
[10] Då uppstod ett veritabelt tumult i templet, och några hotade att gripa Mig. Men Jag blev upprörd och befallde tystnad.
[11] Genast blev allt lugnt, och Jag sade till de rasande judarna: ”Sannerligen, sannerligen säger Jag er: Jag, Sonen, kan inte göra något av Mig själv, utom det Jag ser Fadern göra. Därför gör Jag också vad min Fader gör. (Johannes 5:19) Fadern älskar Sonen och visar Honom allt vad Han själv gör, och Han skall visa Honom ännu större gärningar, så att ni själva skall förundras. (Johannes 5:20) Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill. (Johannes 5:21) Jag säger er, ni blinda: Fadern i himlen dömer nu ingen, utan han har anförtrott all dom åt Mig, sin Son (Johannes 5:22), så att alla människor – judar och hedningar – skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt Honom.” (Johannes 5:23)
[12] När Jag sade detta rådde det största lugn och de rasande judarna var tysta; ty Jag ville ha det så.
[13] Och Jag fortsatte att tala och sade: ”Sannerligen, sannerligen, den som hör Mitt ord och i sanning tror på Honom som har sänt Mig till er människor på denna jord, han har evigt liv och skall aldrig, vad gäller sin själ, komma under domen, vilket är materiens död, utan genom en sådan uppriktig och levande tro har han övergått från döden till det sanna, eviga livet!” (Johannes 5:24)
[14] Och jag säger er åter: Sannerligen, sannerligen, den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda, både kropp och själ, skall höra Guds Sons röst, och de som hör den i tro skall leva för evigt genom den! (Johannes 5:25) Ty liksom Fadern har liv i Sig Själv, så har Han också från evighet gett Sonen att ha liv i Sig Själv. (Johannes 5:26) Han har också gett Honom makt att döma alla människor, ty Guds evige Son är nu, för denna gång, också en Människoson.” (Johannes 5:27)
74. Herren förklarar betydelsen av Sina handlingar
[1] Många höjde många på ögonbrynen och började djupt förundras över Mina ord. Vissa ansåg att det var ett exempellöst helgerån.
[2] Andra sade: ”Nej, det måste sannerligen ligga något i det; för ingen människa har någonsin sagt något sådant förut!”
[3] Men Jag sade till dem: ”Ty den stund kommer då alla, även de som är i gravarna – här avses hedningarna, vilket judarna inte förstod – skall höra min röst och komma fram, de som har gjort gott till livets uppståndelse, och de som har gjort ont till domens uppståndelse, vilket är själens död.” (Johannes 5:29)
[4] Då började några att klaga igen, och andra sade: ”Människan har överdrivit och börjar nu babbla en hel del! Han pratar om sig själv som om han och Gud vore helt ett!? Vem har någonsin hört talas om något sådant?!”
[5] Men Jag sade: ”Ni misstar er djupt när ni dömer Mig på detta sätt; ty som människa kan jag ingenting göra av Mig Själv. Men jag hör alltid Faderns röst inom mig, och som Jag hör den, så handlar, talar och dömer Jag, och Min dom är därför rättvis, eftersom Jag inte fullgör Min egen mänskliga vilja, utan endast Min Faders, som sände mig till denna värld. (Johannes 5:30) Om Jag, som människa, skulle vittna om Mig själv, skulle ett sådant vittnesbörd vara osant (Johannes 5:31); men det är en Annan, som ni inte känner och aldrig har känt, som vittnar om Mig genom Mina gärningar, som redan är välkända, och därför vet Jag med absolut säkerhet att det vittnesbörd Han alltid har gett och fortsätter att ge Mig är helt sant. (Johannes 5:32)
[6] Ni sände bud till Johannes Döparen och såg att han vittnade om sanningen. (Johannes 5:33) Men Jag, som ni ser, tar inte emot människors vittnesbörd, ty Jag vittnar om Mig själv från Fadern, och Jag gör detta för att ni alla skall bli frälsta. (Johannes 5:34) Varför skulle då detta inte behaga er?”
[7] Då sade några: ”Om Johannes vittnade om sanningen enligt ditt ord, då var hans vittnesbörd redan gott och tillräckligt. Vad skulle ditt särskilda vittnesbörd vara till för oss nu?! För vi kan ju ändå bli frälsta enligt Johannes vittnesbörd.”
[8] Jag sade: ”Johannes var visserligen ett brinnande och klart lysande ljus; men ni gick endast ut till honom för att ni ville roa er en stund vid hans ljus. (Johannes 5:35) Men Jag har ett större vittnesbörd för Mig än det som Johannes gav; ty de gärningar som Min Fader har givit Mig att utföra, och som endast Jag ensam skall fullborda – dessa gärningar, som Jag ensam utför inför hela världens ögon, vittnar i full sanning att Fadern har sänt Mig som Sin Son till er. (Johannes 5:36)
[9] Och just denne Fader, som nu har sänt Mig till er, har länge vittnat om Mig genom profeterna, fastän ingen av er någonsin har hört Hans röst eller sett Hans gestalt. (Johannes 5:37) Ni har hört hans ord från profeternas skrifter, men ni har det inte inom er, eftersom ni inte tror på Honom som Han har sänt till er. (Johannes 5:38)
[10] Sök det själva i Skrifterna där ni tror att ert eviga liv finns! Och se, det är just dessa som vittnar hundrafalt och tusenfalt om mig! (Johannes 5:39)
[11] ”Vad har ni emot Mig? Är det inte rätt att Jag kommer till er utan att det syns något yttre, för att ni inte skall känna er modfällda, nedslagna och mycket rädda?! När Elias fick en profetia om Min ankomst i anden, det vill säga även andligt, såg han då Jehova gå förbi i en virvelvind eller i eld medan han var gömd i grottan? Nej, Jehova gick förbi i en mild viskning! Och se, detta sker nu framför era ögon! Varför vill ni då inte tro på det? Ger inte Mina gärningar, som Jag redan har utfört inför tusentals och åter tusentals vittnen, Mig det sannaste vittnesbördet om det? Har någon någonsin utfört sådana gärningar i världen?”
75. Tempeljudarnas envishet
[1] Några judar sade: ”Dina gärningar är sannerligen mycket märkliga, men du själv tar inte den minsta ära för dem, och dessutom gör esséerna detsamma, trots att de är våra fiender, men de säger till judarna att Messias skall komma från dem.”
[2] Jag sade: ”Åh, jag känner er alltför väl! Ni har inte precis upptäckt detta, utan vetat länge hur esséerna utför sina mirakel, och ni har med rätta nitiskt motsatt er dem och ofta framgångsrikt demonstrerat esséernas blinda fäktande för folket; ty ni förstår sådana konster och knep lika bra som esséerna, och Min persons rykte är sannerligen inte det lägsta bland er. Så det är inte anledningen till att ni inte vill erkänna och acceptera Mig som den Jag verkligen är – utan, helt enkelt uttryckt, ni vill inte komma till Mig så att ni kan få evigt liv från Mig och genom Mig. (Johannes 5:40)
[3] Jag tar sannerligen inte emot ära från människor på grund av någon större eller yttre ära (Johannes 5:41), eftersom de aldrig kan ge mig någon större ära än den som bor i Mig; men Jag känner er från ett helt annat perspektiv! På grund av er stolthet, er kärlek till världen och till er själva, har Guds kärlek sedan länge upphört att vara i er – och det är därför ni inte tar emot Mig!” (Johannes 5:42)
[4] Några judar sade återigen: ”Det här är verkligen fina och visa ord, men de bevisar inte på något sätt att du plötsligt är den utlovade Messias! Du kan i bästa fall vara en profet i Hans namn, vilket vi kanske kan acceptera, även om det står skrivet att ingen profet uppstår från Galiléen; men det kommer sannerligen inte att bli något tal om att du är Messias! Har vi rätt eller inte?”
[5] Jag sade: ”Inte alls, men Jag skall sanningsenligt säga er hur det står till! Och hör därför: Jag har inte kommit till er som en profet i den kommande Messias namn, utan som den utlovade Messias själv i Min Faders namn, med Vilken Jag är helt och hållet ett, vilket de gärningar och handlingar Jag utför vittnar om, och ändå tar ni inte emot Mig! Men om någon annan kommer med stor ståt i sitt eget, mycket själviska namn, då tar ni säkert emot honom utan att tveka! (Johannes 5:43) Men hur skulle ni kunna tro Mig, ni som alla tar emot ära från varandra och låter er bli ärade av hela världen, men aldrig har sökt den ödmjuka ära som kommer från Gud, och nu söker ni den inte heller!” (Johannes 5:44)
[6] Judarna sade: ”Du säger ju öppet att Gud den Allsmäktige är din Fader! Om vi har fel i att inte tro dig, så anklaga oss då hos din Fader, så skall det snart bli uppenbart vad som kommer att hända med oss!”
[7] Jag sade: ”Åh, tro inte att Jag skall anklaga er inför Min Fader! Det finns en annan som skall anklaga er, och det är Moses, som ni hoppas skall komma tillbaka med Elias. (Johannes 5:45) Och han kom, men ni kände inte igen honom mer än ni nu gör Mig Själv. (Observera: Mose ande var i Sakarja och Elias ande i Johannes.)
[8] Om ni någonsin hade trott på Moses enligt er världsliga förståelse, skulle ni också ha trott Mig, ty Mose vittnade om Mig. (Johannes 5:46) Men eftersom ni aldrig har trott på hans skrifter, hur kan ni då tro på Mina ord?! (Johannes 5:47)
[9] Judarna sade: ”Hur kan du säga att vi, som sitter på hans tron, inte trodde på Moses?”
[10] Jag sade: ”Vad en människa skall tro, det måste hon först veta. Men Jag säger er att ni bara blev präster för pengar och sedan er barndom har ni inte ens ansett det mödan värt att läsa Mose skrifter. Varför skulle ni det? För ni har alltid klarat er mycket bra utan en sådan ansträngning! Vet ni vilka er Moses och era profeter har varit genom alla dessa tider? Jag säger er: Det var er mage!”
[11] De judiska prästerna såg ganska förvirrade ut, och en av dem sade: ”Läses inte Skrifterna för oss varje vecka vid en viss tid?! Vi har bara fem exemplar och originalmanuskriptet, som, som en helig relik, ingen utom översteprästen får röra vid utan att straffas med döden. Hur kan ni säga att vi inte vet vad Moses och profeterna skrev?! Naturligtvis kan vi inte läsa det själva, men vi hör det alltid när det läses upp!”
[12] Jag sade: ”Ni kan mycket väl höra med era öron, förutsatt att ni inte somnar medan ni läser med era mätta magar; men ni har aldrig riktigt hört dem med era hjärtan, eftersom era hjärtan alltid är spridda över världen med sina begär. Ni håller bara buden för syns skull inför världens ögon, eftersom ni går omkring i prästerlig klädnad; men för egen del ignorerar ni dem! Jag säger detta till er eftersom Jag känner er mycket bättre än någon annan i världen någonsin har gjort.”
[13] Här började många bland folket, som hade hört detta, att häftigt skälla och knorra över dessa judiska präster, och dessa drog sig genast tillbaka till sina kammare. Men Jag gick med de Mina likaså ut ur templet och begav Mig med lärjungarna och värden, på inbjudan av Lasarus, till Betania, som var en liten ort ungefär femton fältvägars avstånd (enligt nuvarande mått nära sju fjärdedels timmars lugn gång) från Jerusalem. Att vi där togs emot övermåttan väl säger sig självt.
76. Fariséerna i Betania
[1] Men Jag kunde inte stanna där särskilt länge den här gången, eftersom alltför många framstående judar fortsatte att komma från Jerusalem, och bland dem några som inte trodde på Mig. Jag tog bara emot deras vänliga gästfrihet i tre dagar, men Jag undervisade ingenting och gjorde ingenting för de icke-troende judarna.
[2] Flera personer kom fram till Mig och ville fråga Mig om diverse saker, men Jag sade helt enkelt till dem: ”Det finns ingen plats och ingen tid här! Men det ni behöver veta har Jag berättat för alla i templet, och ni behöver inget mer för tillfället!”
[3] Därefter vände Jag dem ryggen och gick ut med Lasarus och värdshusvärden, där vi samtalade länge om tempeltjänarnas nonsens och deras uppförande gentemot människorna. Värdshusvärden, som hade blivit mycket from, kunde inte nog berömma Mig för att Jag så öppet hade sagt den renaste sanningen rakt i ansiktet på dessa hycklande tempeltjänare. Lasarus, som länge hade vetat vem Jag verkligen var, var också ytterst nöjd med detta.
[4] Medan vi gick omkring utomhus och diskuterade diverse ämnen sinsemellan, kom lärjungen Johannes, Min älskade, fram till oss och sade: ”Herre, vad skall vi göra nu? Judarna, som Du avfärdade så kort tidigare i huset, och som Du sedan snabbt vände ryggen, är nu mycket upprörda över detta, planerar hämnd och säger: ’Åh, vänta, vi skall snart driva ut er stolte Messias!’ Vi försökte lugna ner dem, men sedan blev det ännu värre, och de hotade att omedelbart skicka bud till Jerusalem efter vakter!”
[5] Jag sade: ”Gå och säg till dem att Min tid, som Jag har profeterat för er flera gånger i Galiléen, ännu inte har kommit; därför kan de alltid skicka bud efter vakten och vid sådana tillfällen lära sig ännu mer om Guds Sons makt och härlighet! Gå och säg detta till dem!”
[6] Full av glädje sprang Johannes till de stolta och arroganta judarna och framförde detta budskap ordagrant. Men de blev upptända av raseri och ropade: ”Vi skall se hur långt denne nasarés makt sträcker sig!”
[7] Därefter skyndade sig ett tjugotal ut genom dörren för att hämta vakten från Jerusalem.
[8] Men Jag ville inte att något sådant skulle hända Lasarus vänliga hushåll; därför lät Jag upprorsmakarna skynda sig bara precis hundra steg från huset, och sedan stelnade deras lemmar till is på stället. De försökte sitt allra bästa att röra sig; men mot Min vilja var detta säkerligen den renaste omöjlighet. Då började de skrika och yla och ropa på hjälp. De bättre människorna, som redan hade lutat sig åt Min sida i templet, märkte detta, gick fram till dem och frågade dem varför de nu stod där och ropade så ynkligt på hjälp.
[9] Då ropade de bannlysta, med gnisslande tänder: ”Hör, vi sitter fast på marken där vi står, och våra ben har plötsligt blivit hårda som brons! Vilken ond ande har gjort oss detta? O hjälp oss ur denna ytterst usla nöd!”
[10] Men de goda människorna sade: ”Ni kallade den som botade den sjuke mannen idag på sabbaten för sabbatsbrytare och hädare, vilket han inte förtjänade! Skulle ni inte ha blivit tusen gånger större sabbatsbrytare om ni, på grund av er onda stolthet, som präster till och med själva hade kallat vakterna, så att de kunde lägga händerna på denne oskyldige man och därigenom dra Lasarus mest ärade hus i vanrykte?! Vi, medborgare och inte präster i Jerusalem, säger nu till er, ni onda präster: Guds straff har sannerligen och synligt drabbat er här! Först nu tror vi fullt och fast att den upphöjde galiléen är precis vad han så sant förkunnade om sig själv idag i templet! Han ensam, som son till Honom som straffade er här, och ingen annan i hela världen kan hjälpa er! Be Honom, och vänd er en gång för alla till det som är gott och sant, annars skulle ni kunna stå här som Lots hustru till den yttersta dagen!”
[11] Detta tal fick effekt, och de bannlysta ropade: ”För hit honom, så skall vi göra vad han kräver av oss!”
[12] Då återvände medborgarna till Lasarus hus och mötte Mig där och berättade snabbt hela historien för Mig.
[13] Men jag sade till dem: ”De som ville hämta vakten från staden för Min skull skall nu själva stå vakt ett tag, och de kommer snart att förlora lusten att hänge sig åt sin envisa stolthet på liknande sätt igen! Vi skall nu ha en stärkande måltid före solnedgången och sedan se vad som kan hända med dem som Gud har bannlyst. Ty människan bör äta på sabbaten när hon är hungrig, och inte bara efter solnedgången; ty vad har solen med sabbaten att göra, och vad har judarnas dåraktiga sabbat med solen att göra?! Är solen bättre och mer hedervärd på en sabbat än på någon annan dag, eftersom varje dag är en Herrens dag, inte bara sabbaten?! Låt oss därför gå till bords och njuta!”
[14] Lasarus och hans två systrar blev överlyckliga, och genast fanns det gott om mat, och vi började äta och dricka och var vid gott mod.
[15] Först efter några timmar, när vi alla hade blivit helt mätta, sade Jag till Lasarus: ”Broder, nu ska vi gå till de bannlysta och se vad som kan göras med dem! Sannerligen, om de visar minsta motstånd, kommer de att stå där till soluppgången i morgon och sedan lära sig förstå att Guds Son inte behöver ta emot vittnesbörd och ära från människor! Så låt oss då gå till dem!”
[16] Vi reste oss från borden och gick fram till dem.
77. Fariséernas bekännelse
[1] När de såg Mig komma, började de (de bannlysta) genast ropa: ”Herre, hjälp oss ur vår mirakulösa nöd, så skall vi helt och fullt tro på ditt namn och på ditt gudomliga uppdrag! Vi har syndat mot Gud genom att lägga händerna på hans Helige. Vi bekänner öppet att vi i vår stora blindhet har syndat; befria oss därför, o Herre, från detta onda!”
[2] Jag sade: ” Era ord må låta bra; men i era hjärtan låter det annorlunda!”
[3] Då frågade de utdrivna: ”Hur låter det i våra hjärtan?”
[4] Jag sade: ”Om ni bekänner sanningen, skall ni få hjälp omedelbart efter den öppna och sanna bekännelsen; men om ni förnekar, skall ni vänta till imorgon!”
[5] En av dem sade: ”Men hur kan vi veta vad var och en av oss tänker?”
[6] Jag sade: ”Det finns ingen skillnad i era tankar! Tala därför som ni vill!”
[7] Här började en av dem att tala och sade: ”Herre, du vet att man i denna värld, av försiktighet, ofta måste tala annorlunda än man tror! För man kan tala på ett eller annat sätt, och ändå förblir tankarna dolda och, som man säger, tullfria; men även om du läser tankarna i våra hjärtan, då har vi naturligtvis inget annat val än att tala exakt enligt våra tankar. Du förlåter oss säkert för att vi i våra hjärtan anser dig vara en exceptionell magiker och även för att ha uttalat de grövsta förbannelser mot dig, eftersom vi trodde att du hade gjort sådant mot oss; ty för tio år sedan såg vi en indisk magiker i Damaskus som inte bara band människor utan till och med djur till marken. Nåväl, med så många upplevelser som vi redan har gått igenom i våra liv, är det verkligen svårt att skilja ett äkta mirakel från ett falskt, och du måste därför hålla det lite till vår heder om vi, av olika skäl, inte omedelbart känner igen dig som den som du presenterade dig för oss för att vara i templet.
[8] Det står också skrivet i Skriften att man endast skall tro på en Gud och inte ha flera främmande gudar vid sidan av Honom. Men du presenterade dig för oss som en sann och jämlik Gud med den forntida Guden, eftersom du öppet sade att du var Hans son och hade exakt samma makt som Honom, och till och med rätten att döma. Vem kan tro dig – till utseendet bara en man, och från Galiléen dessutom, där det ändå finns fler hedningar än judar – ens på de mest övertygande ord, att du verkligen är den du presenterade dig för att vara?! Vi kunde inte, inte ens trots ditt kraftfulla tecken, som du utförde idag, på en helig sabbat, vilket borde ha kastat ännu mer tvivel om din förkunnade gudomlighet. Nu gryr naturligtvis ett annat ljus för oss, och det kommer att lysa ännu mer för oss när du förhoppningsvis befriar oss från denna stora plåga. Vi bönfaller dig!”
[9] Här sade Jag: ”Så var fria!”
[10] I det ögonblicket var de befriade och kunde gå igen, och tackade Mig.
[11] Men Jag sade till dem: ”Ni är nu fria; men Jag säger detta till er och till alla: att inte ett enda ord av vad som har hänt här kommer att avslöjas för någon annan! Ty Jag gör tecken som alla kan se och känna till, men också tecken som bara är till nytta för ett fåtal människor, och dessa måste förbli hemliga för allmänheten tills vidare. Jag vet den viktiga anledningen till varför. Men ni får inte återvända till Jerusalem idag; ty Jag vill fortfarande diskutera flera saker med er idag.”
[12] Ty Han som en gång gav Moses lagarna på Sinai under blixtar och åska, och vars ande svävade inför Adam över vattnet, Han står framför er i denna ödmjuka person. Vare sig ni tror det eller inte, kommer resultatet att bringa ljus! Låt oss nu gå hem, och ni tjugo som fortfarande är nyktra skall först ta del av en stärkande måltid!”
[13] Här tystnade alla och vågade inte utbyta ett ord med varandra.
[14] Men när vi kom till Lasarus hus, sade Petrus till Mig: ”Herre, Du har fortfarande inte berättat detta för oss, dina trogna lärjungar!”
[15] Jag sade: ”Jag har berättat det tillräckligt tydligt många gånger; men er förståelse har hittills alltid varit för svag och kommer säkerligen att förbli det ett tag framöver! – Men sysselsätt er nu med något annat; Jag har fortfarande en hel del att ordna med judarna!”
[16] Lärjungarna var nöjda med detta och gick ut.
[17] Maten för de tjugo stod redan på bordet, men solen hade ännu inte gått ner; därför vågade de inte röra någonting och tittade ofta på solen för att se om den snart skulle gå ner.
[18] Men Jag sade till dem: ”Hör! Vem är större: solen, sabbaten eller Jag, som i Min ande är Herre över båda och har varit till från evighet?”
[19] Då sade de: ”Ja, om du verkligen är den du presenterade dig för oss som, då är du sannerligen långt större än solen och sabbaten!”
[20] Jag sade: ”Sitt ner och ät och drick med glatt humör! – En gång sades det: ’Ingen kan se Gud och behålla livet, ty Gud är en alltförtärande eld.’ Men nu kan ni se Gud och äta och dricka, och till och med skörda evigt liv!”
[21] Då sade de: ”Allt skulle vara bra om det inte vore för Mose lag!”
[22] Jag sade: ”Där Jag är, där är också Moses och alla de andra profeterna. Gör därför vad Herren vill!”
[23] Slutligen satte sig alla ner vid bordet och åt och drack före solnedgången. Och när de hade ätit och druckit ledde Jag dem alla till en liten kulle bakom Lasarus hus, där vi diskuterade många saker, av vilka nästa avsnitt kommer att avslöja en del.
78. Herren med Sina lärjungar på en kulle
[1] När vi alla var samlade på kullen, som, som sagt, låg bakom Lasarus hus och hade en vacker slätt på toppen och var väl försedd med många bänkar, satte vi oss ner i den ljusa fullmånenatten; och trots att vi var ett stort antal, femtiofem totalt, och vi hade gott om plats, började ändå några judar klaga över att platserna inte hade varit helt ordnade efter rang.
[2] Men Lasarus svarade: ”Mina vänner! Enligt vad vi har hört, sett och lärt oss, tillhörde den allra första rangen endast den Ende bland oss, och Han har valt den sämsta platsen! Hur kan vi vara så angelägna om att prioritera, när vi, som vanliga dödliga, är ingenting inför Honom?!”
[3] Detta tal av Lasarus som husets allmänt respekterade herre hade en god effekt och tog bort de tröttsamma och fullständigt meningslösa ordväxlingarna.
[4] När allt hade bringats till ro och ordning på detta sätt, sade Jag: ”Framför allt befaller Jag er här att ni strikt behåller vad ni nu kommer att höra och se för er själva för evigt, så att ingen av vilja och samvete skall tvingas att tro på Mig och Mitt uppdrag, annat än genom den nya lära som tillhandahållits för detta ändamål och genom de tecken som Min visdom har valt ut för det.
[5] Varje inre, moraliskt tvång är i sig självt en dömande dom; ty vad en människa inte accepterar och gör med sin fria vilja och utifrån sin fullständigt egna kunskap och övertygelse, leder inte till liv, utan endast till dom. Om en människa skall bli verkligt god och full av sant, andligt liv, får hon inte tvingas till det med något annat tvång än enbart genom sin egen fullständigt fria och fasta vilja.
[6] Varken lag eller lön eller straff får bestämma att hon gör det, utan endast hennes fria tro, hennes inre övertygelse, hennes rena kunskap, sedan hennes lydnad mot sin nästa och hennes fria vilja, som måste uppstå ur ren kärlek till Gud och till allt som är gott och sant.
[7] Jag säger er detta som den mest strålande sanning: Jag kunde lika lätt – och faktiskt ännu lättare – ha stigit ner till jorden i skepnad av en man av gigantisk storlek, åtföljd av otaliga änglaskaror och mitt i eld, blixtar, åska och storm, och förkunnat för er det nya nådens ord med en dundrande röst som krossade berg. Säkert skulle det inte ha funnits en enda av er som kunde ha låtit ens det minsta tvivel uppstå inom er, så pass att ni skulle ha varit oförmögna till ens den enklaste tanke. Men skulle det ha gynnat någon på något sätt för hans inre, sanna befrielse? Åh, inte alls! Det skulle ha varit en dom över varje mänsklig själ och en fångenskap för alla sinnen, så att de skulle ha förvandlats till de hårdaste stenar!
[8] Förstå, det är därför Jag kom till denna värld i denna ödmjukhet, helt obemärkt, liksom Jag också tillkännagav Mig genom profeternas mun, så att inget mänskligt hjärta skulle bli fångat och de kärleksfullt skulle känna igen Mig enbart genom den välsignade kraften i sanningen i Mina ord och Min lära, och sedan frivilligt förändra sitt liv därefter!
[9] Mina tecken är endast avsedda att bekräfta att Jag verkligen är den Jag presenterar Mig som för mänskligheten. Därför varnar Jag er återigen för att berätta för någon något om vad ni kommer att höra och se i natt, så att ingens hjärta blir fångat! Och ni själva skall inte heller låta er fångas av det, utan låt er enbart vägledas av Mitt ord och dess sanning.
[10] Ty om ni fritt fördömer alla Mina tecken och fritt underkastar er sanningen i Mina ord, har ni fortfarande evigt liv inom er och dess fulla frihet; men om ni endast låter er vägledas av tecknen och inte lyssnar till sanningen i Mina ord, då är ni fängslade, står inför domen, är inget annat än rena maskinmänniskor utan inre, sant andligt liv och därmed döda, precis som en sten är död.
[11] För att ni nu skall handla därefter i era hjärtan, har Jag, som den ende Herren och Mästaren över allt liv och alla varelser, förutsagt detta för er alla. Handla därefter, så skall ni leva!”
[12] Detta tal av Mig skakade alla djupt, och många började frukta vad som skulle hända härnäst.
[13] Men Jag sade till dem: ”Ja, Mina kära barn, om ni redan är oroliga över detta och all slags rädsla börjar överväldiga er, då kan Jag inte göra mycket i er närvaro!”
[14] Lasarus sade: ”Herre, jag är inte rädd, och inte heller Dina lärjungar! Men den som är rädd nu får helt enkelt vara rädd – det kommer inte att skada honom!”
[15] Jag sade: ”Nåväl, låt oss då höra och se!”
79. Moses och Elias framträder och anklagar tempeljudarna
[1] Då vände Jag Mig till judarna och sade: ”Ni ville inte tro att Moses och Elias nyligen hade varit här före Mig; låt dem därför själva komma hit och själva säga er vems andes barn ni är!”
[2] Genast stod de två profeterna mitt ibland oss och bugade sig djupt inför Mig.
[3] Och Elias sade högt: ”Inför Dig och Ditt namn skall varje knä och hjärta böja sig i himlen, på jorden och under jorden!”
[4] Då sade Moses till judarna: ”Ni onda människor i Salomos tempel, ni ormens barn, vilken djävul har fött er, eftersom ni kan säga: Abraham är er far, och ni sitter på min och Arons tron?! Om ni redan har satt er på den utan att vara kallade att förkunna för folken den lag som Gud gav mig, hur kan ni då inte känna igen den Högste, som på Sinai gav mig lagen på två stentavlor?!
[5] Ni säger att jag och denne broder Elias borde ha kommit tidigare – och se, vi båda var här! Men vem av er kände igen oss och vem trodde på oss?! Och gjorde ni inte mot oss precis samma sak som ni gjorde mot nästan alla Herrens profeter och heliga?! Vad är då detta, när ni onda hycklare faller ner till marken inför mitt namn, men förföljer mig och slutligen dödar mig mellan altaret och det allraheligaste? Tala högt och svara!”
[6] Då sade en med darrande röst: ”O – store profet –, den som blev dödad – hette bara Sakarja!”
[7] Moses sade: ”Du, du onde gamle man, var ögonvittne och öronvittne till vad jag sade till prästförsamlingen när jag återvände från det allra heligaste! Se, orden löd så här: ’Hör, bröder, Gud Herren har i Sin stora nåd och barmhärtighet öppnat mitt inre, och Mose ande har kommit in i mig, och nu är min själ och Mose ande en man som nu står inför er, liksom han en gång stod inför Farao och på Sinai inför Gud! Jag var den förste som reste denna tron och satt på den på Guds befallning – och nu, enligt Guds ordination, sitter jag sist på den; ty i framtiden skall Herren allena, som redan i denna värld på det mest underbara sätt har antagit människors kött, göra med denna tron vad Han vill enligt Sitt outgrundliga råd!’ Då blev ni rasande över min sanna profetia, slet mig från tronen och strypte min kropp. Var det inte det som hände då?”
[8] En annan, också en gammal jude, sade mer ödmjukt: ”Ja – så var det – verkligen –; men – vem hade kunnat tro på något sådant?!”
[9] Moses sade: ”Varför trodde några av de fromma på det, som ni därför drev ut ur templet till avlägsna länder bland hedningarna, av vilka några fortfarande lever i köttet och kan vittna mot er?”
[10] En annan gammal jude sade: ”Ja, det kan mycket väl vara så – de måste ha haft en särskild syn för det; men vi har aldrig haft en syn!”
[11] Moses sade: ”Åh, du talar falskt och ljuger för dig själv! Ty detta har uppenbarats klart och tydligt i drömmar för alla tempeltjänarna, ända ner till de lägsta, sju gånger i rad, och ni har alla förklarat det för varandra i veckor medan jag var stum. Hur kan du nu säga att ni inte har haft någon syn av det?”
[12] Samme jude sade igen: ”Ja – var drömmen också en syn? Se nu, se nu! Ja, – vem kunde då ha förutsett något sådant!?”
[13] Moses sade: ”O ni världsligt visa rävar, ni visste mycket väl från många exempel i Skriften vad de klara drömmarna betydde! Till exempel viskade Jakobs dröm, Josefs drömmar, Faraos dröm och många andra liknande mycket tydligt i ert öra vad era sju syner betydde; men ert världsliga sinne, er prästerliga stolthet, er lust efter obeskrivlig lyx och den mest vidriga sysslolöshet och otukt av alla de slag har förblindat och bedövat er, och därför var ni mycket rädda för att förlora alla era mycket njutbara jordiska fördelar enligt min profetia, och istället för att underkasta er Guds vilja föredrog ni att vända allt mot Honom och har, till just denna timme, till just detta ögonblick, blivit fullständiga myterister mot Gud. Hur behagar denna högst sanna berättelse er, ni stoftmaskar?!”
[14] Se, den Härlige och den Högste, vars ansikte jag, Moses, aldrig är värdig att skåda, har Själv sagt till er i templet: ’Inte jag, utan Moses, till vilken ni sätter ert hopp, han skall anklaga er inför Fadern!’ Och se, inte en dag har gått sedan den tiden, och den Högste Herrens profetia uppfylls redan, och jag, Moses, i Herrens namn, er främste profet, anklagar er nu inför Hans allraheligaste ansikte för allt ni har gjort på det mest flagranta sätt! Vad kan ni nu säga till ert försvar?”
[15] Här börjar judarna, drivna in i de trångaste vrår, stamma darrande, fullständigt mållösa av ren rädsla och fasa, utan att kunna yttra ett enda begripligt ord från sina ömkliga läppar.
[16] Bara en av de yngre männen bland dem sade med mycket darrande röst: ”Min Gud och Herre, börjar den mest fruktansvärda yttersta domen idag?”
[17] Moses sade: ”Min anklagelse är i min hand i varje ögonblick; men vrede och hämnd ligger i den Allsmäktige Herrens hand! Er sista dag är nu betydligt närmare det slutgiltiga målet; men nu beror allt helt och hållet på Herren allena. Tala nu, hur ni förstår allt detta!”
[18] En gammal jude, med tänder skakande av skräck, sade: ”O store profet Moses, säg oss om vi kommer att hamna i helvetet och vara förlorade för gott, och om varje människa har sin egen domedag!”
[19] Moses sade: ”Vad gäller helvetet, så behöver ni i ert nuvarande levnadssätt inte fråga om ni skall dit; ty ert sätt att tänka och handla har länge varit sådant att ni har varit i helvetet fram till nu, och ni har gjort allt som är lämpligt för helvetet. Därför kan ni inte längre komma till helvetet, eftersom ni redan är där.”
[20] Men vad gäller den yttersta dagen, efter att ni lagt ner er kropp i den andra världen, kommer ni att ha en yttersta dag precis som ni kommer att ha en sista och äldsta i denna värld. Men så länge ni fortfarande lever i denna värld kan ni lätt hitta en väg ut ur helvetet, om ni så önskar; ty här bland er sitter den store Ledaren och Återlösaren, lyssna till honom och handla därefter! – Jag har talat inför dig, o Herre, och nu må Elias ta min plats!”
80. Elias anklagelse
[1] Jag sade: ”Elias, du som bereder och jämnar ut Mina vägar! Vad har du att säga mot dessa tempeltjänare?”
[2] Elias sade: ”Herre, Moses sade allt! Med honom upphörde templet att vara ett Guds hus; det har nu blivit ingenting annat än ett rövar- och mördarnäste. Jag bevisade detta för dem in i minsta detalj vid Jordanfloden. Men när de förstod att de inte kunde motbevisa mig det minsta, och när de insåg att de hade blivit avslöjade på det mest obestridliga sätt inför folket och anklagade för all möjlig orättvisa mot Dig, o Herre, och mot folket, skrattade de öppet, förklarade mig vara en from dåre som man kunde lyssna på i några timmar för att roa sig, men hotade ändå i hemlighet folket att betrakta min lära som något mer än löjlig dårskap.”
[3] Men i hemlighet blev de arga när de insåg att folket verkligen ansåg mig vara en profet och hedrade mig, omvände sig och lät döpa sig. Dessa onda hädare i Guds helgedom insåg snart att jag hade slagit yxan mot deras rötter och att deras vidriga styre närmade sig sitt slut. De omringade Herodes och bevisade med alla möjliga falska argument och de mest vidriga planer hur min närvaro utgjorde det största hotet mot hans styre. Herodes kunde inte se detta, eftersom han hade fasta avtal med Rom, vilka han alltid uppfyllde punktligt, och därför kunde räkna med romerskt beskydd under alla ogynnsamma omständigheter. Allt detta var dock förgäves; de belägrade Herodes tills han tog mig till fånga.
[4] En gång, när jag satt fängslad, men mina lärjungar fortfarande hade fri tillgång till mig, kunde de inte längre trakassera Herodes; men de märkte att mina läror spred sig oerhört bland mina lärjungar. Deras förbittring och ilska växte från timme till timme, och de konspirerade mot den vackra Herodias onda mor och krävde att om Herodes skulle ge sitt ord som furste under sin vanliga ed att be om en tjänst, skulle hon inte begära något annat än mitt huvud. I gengäld skulle modern i hemlighet få tiotusen pund guld från templets skattkammare. Men den vackra Herodias tyckte att detta krav var för hårt, eftersom hon visste mycket väl att Herodes i hemlighet älskade mig; men en ond ande kom in i den gamla kvinnan och avslöjade för henne att jag inte gillade Herodes oärliga förhållande och ville avråda honom från det. Detta gjorde Herodias mycket arg på mig, så att hon vid högtiden, efter ytterligare övertalning från sin i hemlighet mutade mor, krävde mitt huvud, vilket upprörde Herodes mycket – men eftersom han en gång hade svurit en ed, var han tvungen att hålla den, och jag blev halshuggen i fängelset.
[5] När tempeltjänarna fick veta detta, brast de ut i stort jubel och började omedelbart förfölja, så långt det var möjligt, de människor som trodde på mig. – Detta, o Herre, är, om man bortser från alla sekundära omständigheter som Du redan känner till, själva kännetecknet för deras fullständiga fördärv, och jag anklagar dem nu för det inför Dig! Du ensam är Herren från evighet; döm dem enligt Din oändliga makt, visdom och rättvisa! Ske endast Din heliga vilja!”
[6] Till detta sade jag: ”Ja, så är det! Det fanns sannerligen många andra omständigheter, som Jag själv har nämnt vid tillfälle, vilket även andra ögonvittnen och öronvittnen har talat om inför Mitt ansikte; men detta är den sanna, innersta kärnan i deras infernaliska ondska! Men nu säger Jag till er, mina mest trogna profeter och nu änglar i mina himlar, och frågar er om ni kan förlåta dessa stora onda människor i Min helgedom den stora orättvisa de har begått mot er.”
[7] De båda sade: ”Ja, Herre, ty Du allena är försoningen för oss alla! Upplys dem endast i Din stora barmhärtighet, så att de må se hur stor deras ondska är!”
[8] Vid detta försvann de två på Min hemliga signal, och vi var ensamma igen.
81. Prästerna anklagar sig själva
[1] Det tog avsevärd tid innan någon vågade säga ett enda ord; ty de två profeternas ankomst hade påverkat alla djupt och särskilt skakat om de närvarande judarna.
[2] Endast värdshusvärden, som satt bredvid Mig och också var djupt rörd, sade till Mig med halvhög röst: ”Herre, Herre, detta visar mer än något annat att Du i högsta sanning är det som Du presenterade dig som för hela folket i templet!
[3] Nu är det tydligt att den utlovade stora tiden av tider har kommit, med alla nådegåvor, men också med alla domar från himlen. Åh, om jag bara vore värdig att ta emot även den minsta del av dessa nådegåvor!”
[4] Jag sade: ”Inte bara den minsta, utan den största delen kan du ta för dig själv! Det beror enbart på din vilja att vandra med glädje och nöje enligt Min lära, som du snart kommer att bli helt bekant med. – Men låt oss nu fråga judarna hur de tyckte om denna sanna uppenbarelse!”
[5] Härefter vände Jag Mig till de tjugo judiska prästerna och frågade dem vad de hade att säga om denna uppenbarelse.
[6] Då reste sig en av dem från sin plats och började tala: ”Vi är alla helt övertygade om att uppenbarelsen inte var någon slags påhittad illusion; ty en ren illusion, sådan som jag en gång såg i Damaskus, har inget språk och känner ingenting till om de mest hemliga detaljerna i händelser som har inträffat nyligen eller för länge sedan. Men eftersom uppenbarelsen inte var en illusion, måste den säkerligen ha gjort ett mycket olycksbådande intryck på oss alla, och det beror på att vi av den alltför tydligt såg att vi, på grund av våra onda gärningar, aldrig mer kan förvänta oss förlåtelse från Gud för våra stora synder.
[7] Det är sannerligen en ytterst svår sak att vara människa i denna värld! Man är utsatt för alla världens och djävulens frestelser, två fiender till mänskligt liv, av vilka man kan se den mindre skadliga, men den andra, som frestar människan in i världen och drar in henne med all kraft, syns inte av någon, och därför är det mycket svårt för någon att stå emot honom.
[8] Att vi har blivit stora syndare, inser vi nu tydligt; men hur vi så småningom kom dit är fullständigt obegripligt för oss. Vi kan nu inte säga något annat än: Herre, om det fortfarande finns någon barmhärtighet för oss i Dig, förbarma Dig då över oss och döm oss åtminstone inte för hårt!
[9] Om vi hade förstått saker och ting då som vi gör nu, skulle Sakarja och senare Johannes inte ha behandlats som de blev. Men vi var alla fullständigt blinda, förblindade av världen och av djävulen, och därför handlade vi enbart enligt vår verkligt diaboliska blindhet och enligt hans värsta vilja.
[10] Men liksom Moses och Elias med rätta har anklagat oss inför Dig, o Herre, så anklagar vi nu också djävulen, denna mänsklighetens värsta fiende, inför Dig, och må Du också föra honom inför Din domstol!”
[11] Jag sade: ”Den del av er som tillhör djävulen har länge stått skrivet på hans räkenskapsbord; men Jag säger er att det nu finns några i templet som länge har överträffat djävulen och behandlar mänskligheten på ett sådant sätt att de inte kan överträffas av någon djävul i detta.”
[13] Jag säger er återigen att djävulens frestelser inte är alls så mäktiga som ni så dåraktigt tror! Den verkliga djävulen är människan själv med sina världsliga begär! Ur dessa uppstår egenkärlek – det är en djävul – njutningslystnaden – en andra djävul – ärelystnad, stolthet, maktbegär, ilska, hämndlystnad, avund, girighet, arrogans, otukt och förakt för sin nästa – allt detta är djävlar, födda av ens egen natur! Därför bör ni inte ha så stor fruktan för djävulen, och ni bör inte heller anklaga honom; utan anklaga er själva i ert samvete, och verkligen omvända er, och fatta det fasta beslutet att bli helt andra människor, och sedan bli det!
[13] Älska Gud uppriktigt över allt annat och den arma nästan som er själva, så skall era många och stora synder bli förlåtna! Ty om en människa inte helt överger synden, kan den inte förlåtas. Ty synden är verkligen en människas egen skapelse, eftersom den härrör från hennes kött och själs vilja.
[14] Goda gärningar enligt Guds vilja och ord är och förblir, även om en människa utför dem av egen fri vilja, en nåd från ovan, en förtjänst av Guds ande i det mänskliga hjärtat, och människan får del av detta just genom Guds nåd. – Nu vet du hur det står till. Ni är fria och kan göra vad ni vill!”
82. De ångerfulla judiska prästernas goda avsikter
[1] Juden sade: ”O Herre, överge oss aldrig i denna värld – då kommer vi alla att vara trygga! Naturligtvis har templet fortfarande sjuhundra som oss; men de är mycket mer förhärdade än vi – låt dem oroa sig för vad som skall hända dem! Men imorgon skall vi ta våra ägodelar och fördela vårt överflöd till de fattiga. Sedan ska vi ta på oss en annan klädnad och följa Dig – även om Du driver oss tillbaka med blixtar och åska! När vi väl har förstått Din vilja fullt ut, då kommer vi, som gamla judar, att visa att även gamla träd fortfarande kan böjas ganska bra. Vi har nu sett att utan Dig, O Herre, kan det inte finnas någon frälsning och inget liv; därför skall ingenting någonsin vända oss bort från Dig, O Herre!”
[2] Förstå, o Herre, vi var inte så i grunden onda i begynnelsen; ty vi sökte endast den ursprungliga sanningen i templet när vi lät oss införlivas i det! Men vad fanns där? Inget annat än djupa mysterier efter mysterier! Om vi bad någon om vägledning, blev svaret: ’Ni behöver ingenting annat än tro allena! Tro utan tvivel på vad templet presenterar för er som tro, även om det verkar så absurt, orimligt och onaturligt för er; ty översteprästen ensam har nyckeln till Guds mysterier, och det är nog för er! Han ensam offrar för er och för hela folket!’ Nu var det visserligen mycket tilltalande ord, men tyvärr led de ett mycket allvarligt slag mot våra sinnen genom den sorgliga historien om översteprästen Sakarja; ty det var först då som vi verkligen och bestämt insåg att det absolut inte kunde finnas något med Moses, med alla profeterna och med hela Skriften. För om det fanns någon sanning i det, kunde våra överordnade omöjligt agera så skrupelfritt!
[3] Efter att ha övertygat oss själva om att inte ett enda ord av absolut sanning finns kvar i Skriften på detta sätt, först då släppte vi lös alla våra onda passioner och blev i grunden värre än en hel legion av de värsta djävlarna. Ty de skyggar för den Högstes namn; men vi skyggade inte, utan blev istället ännu mer rasande och illvilliga. Förstå, Du vise, godaste och mest rättfärdige Herre och Mästare, eftersom vi faktiskt har förts till detta tillstånd i vilket vi nu befinner oss främst av våra överordnade genom deras onda exempel, hoppas vi desto mer på Din förlåtelse för våra synder, eftersom vi nu alla har fattat det fastaste beslutet att avsky all synd och att enbart leva enligt Din lära – även om det skulle kosta oss våra jordiska liv!”
[4] Jag sade: ”Okej då; alla era synder skall nu förlåtas – men bara så länge ingen av er någonsin begår en annan synd! Om ni verkligen vill följa Mig som lärjungar, var då kloka i templet, så att de listiga rävarna inte upptäcker era avsikter! Ty Min tid är ännu inte inne då Jag skall låta Mig förföljas av de onda rävarna på grund av världens synder; ty även det måste ske, så att deras mått blir fullt. Men ge nu akt på vad som skall komma, och ta allt till hjärtat!”
83. Den nattliga stormen
[1] Då uppstod en kraftig och stark vind, och tunga moln, som såg ut att glöda, steg i öster. Detta fenomen var desto mer slående för alla eftersom det var en stor sällsynthet i detta område. Många blixtar sågs röra sig fram och tillbaka och upp och ner i de tunga molnen, och ett avlägset men enormt dån av åska hördes också.
[2] Då blev alla lite rädda, och Lasarus sade till Mig: ”Herre, se på den starka stormen! Den verkar gå rakt mot oss! Hur skulle det vara om vi gick in i huset igen; för sådana nattstormar är ofta mycket svåra!”
[3] Jag sade: ”Var lugn, Lasarus; ty denna storm skulle inte komma utan Min vilja! Men varför Jag lät den komma, det får du reda på senare.”
[4] Vid detta lugnade sig Lasarus; men judarna, allt eftersom stormen kom allt närmare, började bli försiktiga och frågade i hemlighet lärjungarna om Jag inte var rädd för den starka, snabbt annalkande stormen.
[5] Men lärjungarna sade: ”Han är också en Herre över stormarna och ovädret, och alla element måste lyda Hans vilja; därför behöver vi i Hans närvaro inte frukta någon storm.”
[6] Judarna tog emot denna tröst väl och blev lugnare. Men de tjugo judiska prästerna blev fruktansvärt oroliga och fulla av rädsla, särskilt när en blixt följde på en annan med ett kraftigt brak i varje ögonblick. De reste sig från sina platser, närmade sig Mig och sade: ”Herre, för Vilken allt är möjligt, befall denna fruktansvärda storm, annars kommer vi alla att förgås; ty detta är en ond storm! Under hela våra liv har vi bara upplevt tre sådana stormar, och samma sena kväll miste många människor och djur sina liv. Då, liksom nu, regnade blixtar och åskkolvar ner, och den som träffades var redan ett dödens barn. Endast de som flydde in i välbyggda hus överlevde. Den stora stormen för tjugo år sedan i Damaskus var särskilt våldsam. Den som var utomhus då kunde knappast undkomma med livet i behåll. Därför vore det kanske bättre även här om vi gick inomhus; ty det skulle mycket väl kunna gå mot oss alla om den onda stormen kommer över oss. Vinden blir redan så hård att den knappt kan uthärdas!”
[7] Jag sade: ”Låt det vara, ty även i denna storm skall ni lära känna Guds kraft och styrka i Människosonen!”
[8] Knappt hade Jag talat om detta förrän åskvädret, som spred sig vida och brett i alla riktningar, var rakt ovanför, och tusen blixtar hoppade fram ur det tunga molnet varje ögonblick. Flera träffade kullen runt omkring med en väldig smäll.
[9] Då började judarna ropa mycket högt: ”Herre, hjälp oss, annars är vi alla förlorade!”
[10] Men Jag sade: ”Har någon blivit träffad av blixten, eftersom ni ropar så här?! De som är med Mig är inte i fara. Men lär nu känna Faderns makt i Sonen; ty även denna storm är en dom och står i Min makt! Jag har kallat fram den och kan också låta den passera igen när och hur Jag vill. För er, ni tjugo präster, är det dock en symbol för ert sinnestillstånd; för knappt tre timmar sedan såg era hjärtan ut precis så här, och till och med värre än hur det ser ut ovanför oss nu.
[11] Men – tro Mig – det är lättare för Mig att befalla denna storm att vara tyst, tillsammans med dess mäktiga vind, än att befalla era hjärtan med deras onda passioner! Mycket prat och stora tecken behövdes för att bemästra er inre storm; med denna lösa och våldsamma storm räcker ett enda ord, så är den borta!
[12] Men liksom Min nåd började lysa över er efter att er innersta onda storm hade drivits bort, så skall även densamma symboliskt framträda på himlavalvet efter att denna onda storm har drivits bort. Se, ett stort antal blixtar har redan undkommit det tunga och vidsträckta molnet, men detta antal har ingalunda nått antalet av era synder! Av detta kan ni nu återigen se hur er natur var! Jag skulle behöva låta stormen vara ytterligare en hel timme för att fylla antalet blixtar med antalet av era synder; men detta skulle inte ha något ytterligare värde för ert inre, och därför låter vi denna storm, som redan är mycket skrämmande för er alla, förgå! Och därför befaller Jag er, ni monster, att ni upplöses och förgås! Amen.”
[13] I det ögonblicket avtog åskvädret och stormvinden, molnen skingrades, stjärnorna lyste i sin forna prakt och majestät, och rakt ovanför oss lyste en stor stjärna som var okänd för alla.
84. Villkor för evigt liv
[1] Då frågade Lasarus: ”Herre, där är en främmande stjärna som jag inte har sett tidigare? Vilken slags stjärna är det och vad betyder den?”
[2] Jag sade: ”Var bara tysta; för ni kommer snart alla att lära känna den här stjärnan bättre!”
[3] Därefter öppnade Jag för några ögonblick alla närvarandes inre syn, och stjärnan blev till en värld full av ljus, och i dess mitt stod ett nytt Jerusalem, som hade tolv portar, och de fyrkantiga murarna var byggda av lika många slags ädelstenar som det fanns portar i staden. Änglar gick in och ut genom alla portar; Moses och Elias och många andra profeter uppenbarade sig också återigen. Judarna blev fullständigt förundrade över detta och började prisa och förhärliga Mig, eftersom Jag hade visat och skänkt dem så stor nåd. Men Jag kallade dem tillbaka till deras naturliga tillstånd, och de återigen endast såg den ljusa stjärnan, som gradvis blev allt mindre tills den försvann helt.
[4] När hela scenen var över frågade nästan alla Mig på en gång vad detta hade handlat om.
[5] Jag sade: ”Vad ni såg var Min nya lära, som Jag ger er från himlen! Det är det sanna, nya Jerusalem från himlen; ty det gamla, jordiska är inte längre till någon nytta. De tolv portarna representerar Israels sanna tolv stammar, och de tolv typerna av ädelstenar i ringmurarna representerar Mose tio lagar, och de två översta raderna, diamant och rubin, representerar mina två budord om kärlek till Gud och kärlek till nästan. Änglarna som gick in och ut genom portarna representerade de många sanningar som uppenbaras för mänskligheten genom trogen efterlevnad av Min lära. De som gick ut ur staden indikerade den stora visdomen i denna Min lära, och de många som gick in i staden representerade hur människor bör låta denna Min lära, som ren kärlek, komma in i sina hjärtan och handla därefter, så att de uppnår sann återfödelse i anden och därigenom vägleds in i all sanning och visdom.”
[6] Detta är innebörden av denna uppenbarelse, och detta är också den sanna nådens sol för alla som hör Mitt ord och lever i enlighet med det, och där skall alla som tror på Mig och kommer att tro på Mig vara med Mig och bo med Mig i evighet och vägleda och leda allt som är skapat i den oändliga rymden tillsammans med Mig.
[7] Ni förstår ännu inte detta, och ni kan inte heller förstå det; men om ni förblir i tron på Mig och handlar enligt denna Min lära, skall ni i er mognad och kärlek bli döpta i av den Helige Ande, som Jag skall sända till alla som lever och tror på Mig och på Honom som sände Mig till denna värld i köttet som Människoson; ty detta är det sanna, eviga livet, att ni tror på Mig som Faderns sanne Son i himlen och lever enligt Hans lära.
[8] Men när anden, om vilken jag nu har talat till er, kommer till er och genomtränger er, då skall ni själva förstå allt som ni nu ser och hör, men inte kan begripa i ert rent naturliga tillstånd; ty köttet kan inte gripa Anden och är i sig självt dött och har inget annat liv än den tillfälliga samexistensen från själens livskraft, som är relaterad till anden och kan bli helt lik den och ett med den, om den helt vänder sig bort från världen och enbart riktar sina sinnen mot den innersta, andliga världen enligt den ordning och det sätt som Min lära och Mitt eget yppersta exempel visar er.”
[9] Låt därför var och en av er söka att frälsa sin själ genom egen kraft; ty när det kommer till domen, kommer den då att kunna rädda sig själv utan de rätta medlen, om den inte kan rädda sig här med så många medel som står till dess förfogande, utan att tro att den själv är en ovärderlig ägodel, om den förloras, inte kan köpas eller förvärvas igen på något sätt?!
[10] Låt därför var och en framför allt söka att rädda sin själ! Ty Jag säger var och en att så här kommer det att gå i livet efter detta: Den som har kärlek, sanning och därmed Guds rätta ordning inom sig, åt honom skall mycket mer läggas till; men den som inte har detta, eller har alldeles för lite, skall få även det lilla han fortfarande äger taget ifrån sig, så att han inte har någonting alls och står naken, utblottad och därmed utan hjälp. Vem skall då förbarma sig över dem och ge dem en lösen?! Sannerligen säger Jag er: Här räknas en timme mer än tusen år där! – Skriv dessa ord djupt i era hjärtan; men låt var och en för tillfället behålla dem för sig själv!”
85. En judisk prästs bekännelse
[1] En jude inom prästerskapet sade: ”O Herre, Du är alltid underbar, full av kärlek, barmhärtighet, rättvisa och visdom, och vad Du säger eller bara tänker är redan oåterkalleligt och för evigt en fullbordad gärning, och därför är det svårt för en person att tala med Dig! Men likväl, för mina bröders skull, vill jag tala ett ord med Dig; så vänligen lyssna nådigt på mig! Se, o Herre, den som vet exakt vägen som leder till ett beprövat och säkert mål, vilket kan och måste också bevisligen ge resenären den största fördelen i livet, om han bara når målet, kommer säkerligen inte att göra något annat än att följa målet på den välkända vägen och säkert nå det; endast en fullständigt blind dåre skulle, av ren dumhet och total okunnighet, kunna ta en annan väg.”
[2] Nu känner vi vägen och målet, och kan därför lätt vända hela världen och dess frestelser ryggen, och som sanna hjältar, även på denna väg, sträva efter livets sanna och säkra mål över törnen och ormar; även mot en armé av djävlar skulle vi nu kämpa och ostoppbart sträva mot målet! Ja, vi har det alla lätt nu; ty vi har inte bara hört det, utan också sett det och känt med alla våra sinnen att det är så och aldrig kan vara annorlunda. Men hur många av oss här har mottagit denna obegripliga nåd från Dig?!
[3] Men hur är det med de otaliga andra människor som sedan Adam har levt, lever och kommer att leva i andligt mörker, spridda över denna omätligt vidsträckta jord? Vem kommer att öppna deras ögon och vem kommer att återlösa deras själar i livet efter detta? Även vi judar och – säger jag – präster, som lärare och ledare för folket, har Moses och profeterna; men vad var de för nytta för oss? Var fanns beviset för att de verkligen hade existerat? Endast i blind tro! Ty de mest samvetsgrant fromma dog ofta inför våra ögon en bitter och skamlig död, och aldrig återvände någons aldrig så fromma själ för att ge oss någon insikt i livet efter detta. Allt vi visste om det var bara en mörk, okunnig myt, fullständigt skrämmande i sin kontrast till förnuftets bättre principer, med vilken man bara halvvägs kunde hålla den mest outbildade pöbeln i schack.
[4] Inte undra på att vi, och många andra, blev bekanta med de grekiska vise männen och sedan, trots att vi predikade judendom, själva levde som epikuréer! Ty mänskligheten har en outsläcklig längtan efter lycka och åtminstone någon form av tillfredsställelse; vi kunde på intet sätt förvärva ens den minsta sannolikhet för en evig, överjordisk existens, än mindre något säkert och bestående bevis. Vi var friska och kraftfulla människor, världen låg tydligt framför oss med all sin glädje och överflöd; det är uppenbart att vi inte tvekade att längta efter och gripa tag i den! Ty varför skulle inte vi, trots våra ansträngningar att grundligt ljuga och lura folket till en blind tro på Gud och odödlighet, också förbereda oss för en sorts lycka, eftersom vi, som redan nämnts, inte någonstans kunde hitta några bevis för livet efter detta?!
[5] Förstå, o Herre, detta var vår hemliga lära, ganska lik esséernas, fastän vi av välkända skäl inte hade någon gemenskap med dem! Vi förföljde också sadducéerna för deras cynism, men inte för vår egen skull, utan för det trogna folkets skull; ty om folket hade anslutit sig till sadducéernas sekt, skulle vår jordiska lycka snart ha tagit slut. Men nu när vi äntligen har fått de mest övertygande bevis om livet efter detta genom Din rena nåd, har allt jordiskt verkligen blivit verkligt motbjudande för oss! Men vad händer med de andra som inte har haft denna nåd och knappast någonsin kommer att få den?”
[6] Jag sade: ”Ni behöver inte oroa er för det! Ta bara hand om er själva nu; alla andra kommer att ses efter tillräckligt! Den som då, liksom ni alla, vill det, kommer att bli frälst liksom ni; men den som inte vill det kommer bara att få skylla sig själv om han går under.
[7] Ty varje själ kommer att fortsätta leva vidare i livet efter detta helt och hållet genom sin kärlek och sin tro, och därifrån i enlighet med sin viljas fulla frihet. Om kärleken är ren och god, då kommer även dess liv efter detta att vara rent, gott och välsignat; men om dess kärlek är ond och oren och inte bringar frälsning till någon medmänniska, då kommer även dess liv efter detta att vara orent, ont och utan välsignelse.
[8] Men att ta bort en själs kärlek och ge den en annan skulle innebära att förstöra den och skapa en helt annan själ i dess ställe. Det skulle dock strida mot den eviga, gudomliga ordningen; ty det som Gud en gång har skapat verk kan inte längre förgås, utan kan bara för alltid övergå i något ädlare och bättre. Därför kommer det också att finnas ordning för sådana förlorade själar i livet efter detta; men Jag säger detta som Jag har sagt förut: Här är en timme bättre än tusen år där!
[9] Men ingen själ behandlas orättvist; för så länge en själ tillåts behålla sin kärlek och sina begär men bara är separerad från de andra och, oförmögen att skada det goda, kan göra vad den önskar i sin lämpliga sfär i andevärlden i enlighet med sin kärlek till livet och sin intelligens, så behandlas den säkerligen inte orättvist, inte ens till synes.
[10] Precis som ni har levt fram till nu, så lever även alla onda djävulssjälar i helvetet, vars onda eld är deras onda, omättliga egenkärlek och maktbegär, och ni säger själva att det gick ganska bra för er. Men likväl gnagde dödens mask mer och mer inom er för varje dag och förbittrade er tillvaro oändligt! Vad vann ni då av ert bekväma liv?!
[11] Och så kommer det att fortsätta för många under en mycket lång tid bortom deras grav, vilket är helt och fullt deras eget fel. Ty där kommer de inte bara att behöva utstå dödens fasor en gång, utan ofta, vilket också är nödvändigt; ty utan det skulle varje sådan själ verkligen vara fullständigt förlorad för evigheten.
[12] Ni vet nog för idag, och eftersom det nu nästan är midnatt, låt oss gå in i huset och vila där. Vi får se vad morgondagen har att erbjuda, så nu går vi!”
[13] Här lämnade vi alla kullen och gick in i huset, där allt redan var förberett för vår vila. Judarna hade dock ett eget stort rum. Där satt de runt borden och diskuterade nästan hela natten hur de skulle göra för att befria sig själva från templet. De fann att det säkraste sättet att göra detta var att köpa sig ut. Då fann även de frid.
86. De judiska prästerna blir Herrens lärjungar
[1] På morgonen, redan före soluppgången, var vi – det vill säga Jag, lärjungarna, vår värd och Lasarus med hela hushållet – redan uppe. Lasarus syster Marta och hennes medhjälpare var flitigt upptagna med att förbereda en riklig och god frukost åt oss; men Maria gick ut med oss och var som alltid bara där för att se och höra, i hopp om att få något från Mig för sitt hjärta och sin själ.
[2] När vi hade gått omkring i det fria i en timme vaknade judarna, tvättade sig enligt sin sed och frågade sedan hastigt om Jag fortfarande sov.
[3] Men Marta sade: ”Åh, Herren gick ut i det fria för en timme sedan med Sina lärjungar, med min bror, min syster och värdshusvärden, och kommer förmodligen snart tillbaka, för frukosten kommer snart att vara tillagad!”
[4] En präst sade: ”Vart har Han vänt Sig, så att vi kan skynda efter Honom och berätta om den tillagade måltiden?”
[5] Marta sade: ”Åh, Herren behöver inte det; ty Han vet när morgonmålet kommer att vara färdigt!”
[6] När judarna hörde detta frågade en av dem Marta: ”Så du måste ha känt Honom ett tag, eftersom du redan är så bekant med Hans otvetydigt gudomliga egenskaper?”
[7] Marta sade: ”Jag har känt Honom länge; men det är inte särskilt berömvärt av er inte har känt igen Honom förrän nu!”
[8] Judarna sade: ”Ja, din anklagelse är sannerligen helt berättigad, och vi beklagar nu själva att vi i vår världsliga oro aldrig har frågat närmare om Honom, trots att vi redan har lärt oss en hel del om Hans verksamhet i Galiléen. Det förefaller oss också att Han var här i Jerusalem under påskhögtiden och, märkligt nog, drev ut alla köpare och säljare ur templet och välte omkull växlarnas och köpmännens stånd!”
[9] Marta sade: ”Ja, ja, Han är Densamme, men då var era ögon fortfarande mycket förblindade och era öron och hjärtan blockerade; det var därför ni inte kände igen Honom!”
[10] Judarna sade: ”Ja, ja, du har rätt; men nu när vi har känt igen Honom, kommer åtminstone vi tjugo aldrig att lämna Hans sida igen, och vi har bestämt oss för att resa med Honom i andra kläder som lärjungar, så att tempeltjänare och andra judiska präster, fariséer och skriftlärda som är spridda överallt inte kan anklaga oss, som tempelpräster, för att ha låtit oss vilseledas av Honom som grundare av en ny sekt och en förförare av folket. Vi skall sedan gå direkt till Jerusalem och skicka oss själva ut på en skenresa till Persien och Indien, vilken glatt och villigt kommer att beviljas. När vi har ordnat detta om några timmar, kommer vi att återvända idag och följa Honom överallt som Hans lärjungar på egen bekostnad.”
[11] Marta sade: ”Detta är ett verkligt berömvärt beslut från er sida och det kommer att ge er Hans välsignelser! Men titta bara ut; Han kommer redan, eftersom jag är klar med måltiden, och vi vill ta emot Honom med den högsta respekt och kärlek som tillkommer Honom allena, tacka Honom än en gång från djupet av våra hjärtan för den stora tröst Han förberedde för oss igår, och sedan be Honom att nådigt välsigna detta morgonmål och äta det med oss!”
[12] Medan Marta fortfarande talade med judarna, som lyssnade mycket uppmärksamt på henne, kom Jag in i rummet och sade: ”Min kära Marta, det finns inget behov av detta med munnen; den som gör det i sitt hjärta gör det väl och med rätta. Läpphälsningen kan då mycket lämpligt utelämnas; för Jag ser bara till hjärtat och dess inre tankar. Men dina ord har också ett sant värde inför Mig, eftersom de kommer direkt från ditt hjärta.”
[13] Marta blev mycket lugnad av detta och fylldes av glädje.
[14] Men Jag vände Mig till judarna och frågade dem: ”Så ni vill verkligen bli Mina lärjungar?”
[15] Nu sade alla, även de icke-präster som bara var rika invånare i Jerusalem: ”Ja, Herre, om Du bara anser oss värdiga att vara Dina lärjungar! Vi vill ge upp allt, åh Herre, för att desto säkrare och tryggare följa Dig på alla Dina stigar och vägar!”
[16] Jag sade: ”Ni gör väl i detta; men en sak måste Jag påpeka för er, och detta är: Se, himlens fåglar har sina bon och rävarna sina lyor, men Jag, som en ren Människoson enligt Min kropp, äger inte ens en sten som Jag skulle kunna lägga under Mitt huvud som Min jordiska egendom!”
[17] Judarna sade: ”Men himlen och hela jorden är likväl Din egendom! Men för denna värld har vi redan tillräckligt för Dig, för Dina lärjungar och för oss själva i tio år och mer! Låt oss bara gå med Dig och höra Dina livets ord; vi skall ta hand om allt annat enligt Din vilja!”
[18] Jag sade: ”Nåväl, gå då hem efter måltiden och ordna era angelägenheter! Kom sedan tillbaka, så skall Jag berätta för er vad vi skall göra och företa oss! Nu skall vi äta!”
[19] Sedan satte sig alla ner vid borden, tackade Gud och åt och drack sedan liksom Jag.
87. De judiska prästerna bryter med templet
[1] När måltiden var avslutad tackade alla igen, och judarna gav sig sedan av mot Jerusalem. Tempeltjänarna, tillsammans med översteprästen, blev till en början ganska förvånade när de tjugo mycket gamla prästerna tillkännagav sin avsikt att ge sig ut på en lång resa; men eftersom prästerna lämnade dem en stor mängd guld och silver, gick de slutligen med på det och önskade dem lycka till på resan. De tjugo tog snabbt avsked och spreds över hela den stora staden så att det var svårt att spionera på deras rutt. De kände dock en grekisk man utanför staden som alltid hade ett stort lager av grekiska kläder och handlade med dem. De gick till honom, köpte några grekiska kläder och lämnade sina egna kvar, vilket förvånade den grekiske mannen mycket. Av nyfikenhet började han fråga dem mycket misstänksamt vad denna förklädnad kunde betyda.
[2] Men de (prästerna) sade: ”Vän, i dessa kläder är det lättare att bedriva alla möjliga slags affärer, och eftersom templets tidigare inkomster nu minskar år efter år, måste en skicklig handel med utländska hedniska folk nu ersätta den.”
[3] Med denna förklaring var vår grek helt nöjd, fick sina pengar och även de mycket fina och dyra prästkläderna, var därmed fullkomligt tillfreds och sade inte ett ord mer om det. Emellertid beordrade de tjugo männen honom strängt att aldrig nämna det för någon, eftersom han kunde hamna i allvarliga problem. Och greken förblev tyst som en mus.
[4] De tjugo tog emellertid en betydande omväg och återvände till oss på eftermiddagen som greker, ungefär två timmar efter middagstid. När de anlände, medan vi fortfarande satt vid bordet och knappt hade avslutat vår middagsmåltid, blev Lasarus, värdshusvärden, och Mina lärjungar förvånade över hur snabbt de hade lyckats avsluta sitt ärende.
[5] Då sade en av dem: ”Ja, kära vänner, med pengar går allting mycket snabbt för oss; men utan pengar, eller med för lite pengar, innebär det att vänta, och det på en mycket lång bänk, och efteråt händer väldigt lite! Men vi lämnade efter oss en ansenlig mängd guld och silver, och våra affärer avgjordes därför lätt och snabbt. Templet drar nu in långt mindre än det en gång gjorde, när samarierna, sadducéerna och nu också en stor del av esséerna, som vi inte ens hade tänkt på i början, fortfarande var hos oss, och därför är de främsta tempeltjänarna nu ganska glada när de då och då kan minska sina egna kostnader.
[6] Det är därför vi kom undan så lätt; men vi trodde också starkt att Herren, som igår befriade oss från våra bojor, enligt Sin heliga vilja skulle hjälpa oss att genomföra vår plan så smidigt som möjligt. Och se, det gick precis som vi tänkt oss, och därför vårt djupaste tack till Dig, o Herre! Men var väntar då våra andra invånare? De var tolv eller tretton! Kunde de inte komma undan sina familjer lika lätt som vi kom undan tempeltjänarna?”
[7] Jag sade: ”Inte så lätt, eftersom de är familjemän! Men de kommer inte att låta oss vänta länge; ty de är Jerusalems sanna hedersmän, av vilka det finns få. Men sitt nu med oss och ät och drick som greker och var glada och vid gott mod!”
[8] Då tackade de tjugo pseudogrekerna Gud, satte sig vid bordet där vi satt och började äta och dricka med stor entusiasm, medan de berättade många roliga saker om templets nuvarande tillstånd, om den nya och falska förbundsarken, eftersom den gamla anmärkningsvärt nog hade förlorat all sin mirakulösa kraft sedan den dåvarande översteprästen Sakarjas grymma död. Den nya var emellertid nu nästan trettio år gammal, och inga mirakel hade utförts med den under denna tid, och ändå dyrkade det dåraktiga folket den nya istället för den gamla.
[9] Det talades också mycket om det skenbara avskaffandet av den mosaiska lagen och dess ersättning av den med nya, fullständigt absurda lagar, straff och botgöringar, och hur indiska, persiska och egyptiska mirakel, istället för de tidigare, sanna Guds mirakel, nu spreds, men med liten framgång, eftersom förklädda esséer överallt förklarade dem för folket på ett så naturligt sätt, när tillfälle gavs, att även den dummaste person så småningom skulle bli tvungen att med egna händer inse att hela miraklet inte var något annat än ett klumpigt och oskickligt utfört bedrägeri. Följden av detta blev att templets anseende sjönk allt lägre för varje dag, något de själva hade märkt alltför väl. För vad skulle det bli av det? Idag kommer en villig, välbetald blind man, som annars ser lika bra som vi, att få synen åter inför folket av en överstepräst – om några dagar kommer dussintals sådana mirakel att utföras av pojkarna på gator och gränder.
[10] De hade därför vädjat till tempelrådet att ett längre moratorium skulle införas på grund av det ständiga vanhelgandet av sådana ritualer; ty säkert kunde man hitta någon rimlig och trovärdig anledning till detta. Men allt detta föll för döva öron. Mirakel måste utföras, åtminstone för vanliga människors skull – men de blev också ofta utskrattade i templet! Till vilken nytta är en prästerlig respekt, ett allvarligt uttryck och Arons falska stav om själva miraklet var så dumt att även de vanligaste gatuborna började skratta åt det?!
[11] Och så berättade våra greker många saker på detta sätt för oss, vilket Lasarus, hans två systrar och ibland till och med vår värd, som sedan länge hade tappat all respekt för templet, började undra över, och Lasarus, som fortfarande hade många saker i åtanke om templet, sade: ”Nej, det skulle jag inte ha trott om templet! För jag måste öppet erkänna att jag fortfarande regelbundet besökte templet som en sann jude, och så ofta som tempeltjänarna besökte mig, kunde jag inte kritisera deras goda tal och undervisning och erkände ofta för mig själv att det skulle vara önskvärt om folket levde efter en sådan undervisning.
[12] Men nu får saken ett helt annat utseende! Vad är det för nytta med ord och undervisning om de är rent hyckleri och den till synes fromme läraren i sina egna ögon är en föraktlig skurk?! Sådana lärare förefaller mig precis som vargarna i fårakläder från en god gammal fabel, som, eftersom de bara med svårighet kunde fånga de snabba fåren som uppenbara vargar, som sedan klädde sig i fårakläder för att kunna fånga och slita sönder dem med mindre ansträngning. Nåväl, jag skall åtminstone i hemlighet göra det till en mycket god påminnelse! – Vad säger Du om det, Herre?”
88. Tempelprästernas själviskhet
[1] Jag sade: ”Tror du att dessa människor har berättat något nytt för oss?! Åh, inte alls! Detta har varit känt för Mig sedan mycket länge, redan som en vanlig Människoson! Minns du fortfarande Mitt tolfte år, då Jag som pojke tillbringade tre dagar med fariséerna, de skriftlärda och de äldste?! Se, även då såg templet ut precis som det gör nu, och även tidigare; men då fanns det åtminstone några värdiga och sanna efterträdare till Moses och Aron från Levi stam på Mose och hans bror Arons tron. Sakarja var dock den siste, och nu är alla stammar representerade i templet, eftersom vem som helst kan köpa sig en position där för pengar om han så önskar.
[2] Kort sagt, Mitt hus – som profeten säger – har de förvandlat till ett mördarnäste, och därför kan ingen frälsning finnas där! Men likväl säger Jag till er alla: Ni får fortfarande lyssna till lärorna från dem som sitter på Mose och Arons tron när de predikar Guds ord; men se inte på deras onda gärningar, och än mindre imitera dem, ty dessa är ett ytterst avskyvärt bedrägeri!
[3] Men att de nu är som de är, det är Guds dom över dem, eftersom de har vänt sig bort från Honom och till Mammon, som nu är deras gud. Vem vet inte att de förstfödda från varje äktenskap tidigare offrades till Herren Gud i templet som ett offer ända till sitt fjortonde år och uppfostrades fritt och på bästa möjliga sätt, och att sådana förstfödda mycket ofta synligt betjänades och undervisades av himlens änglar?”
[4] Alla säger: ”Ja, det är bokstavligt sant!”
[5] Jag fortsätter: ”Var händer något sådant här nu?”
[6] En jude sade: ”Ja, det händer fortfarande, men naturligtvis på ett helt annat sätt! Istället för förstfödda barn som offergåva till Herren Gud föredrar templet pengar; men den som inte har några pengar kan antingen behålla den förstfödde själv utan krångel, och för några ören mumlas några böner i allmosebössan för dess framtida nytta, eller, om föräldrarna till den förstfödde, som fortfarande sant fromma judar, insisterar på den gamla seden, då accepteras den förstfödde med den föreskrivna ceremonin, men överlämnas sedan till vilken barnmorska som helst för en liten summa. Om barnet överlever säljs det sedan som tjänare till någon bonde, där det växer upp utan någon undervisning eller utbildning som ett djur, och om föräldrarna sedan kräver tillbaka det efter det fjortonde året, blir de sannerligen inte så lite förvånade över att deras förstfödda fann så liten nåd i templet, och först då börjar deras verkliga problem med honom.
[7] Det är därför de fattiga inte längre för med sig sin förstling till templet, utan föredrar att hålla sig till den nya stadga vi talade om tidigare. Det är naturligtvis annorlunda för de rika; de blir väl omhändertagna i templet, naturligtvis för pengar, och med tiden blir de ibland besökta och betjänade av falska änglar, som också lär dem vissa delar av Skriften som de lärt sig utantill vilket änglarna emellertid förstår lika lite av som deras fromma lärjungar.”
[8] Jag sade: ”Nu räcker det med dessa tyvärr alltför sanna uppenbarelser; ty våra judiska invånare kommer nu, och vi vill inte reta upp dem för mycket. De vet en del saker, förstås, men inte allt detta, och därför vill vi inte i förväg inviga dem för djupt i de inre, onda hemligheterna. Ni talar inte heller mycket om det; ty annars kan ni störta er in i stora jordiska bekymmer, som då också skulle kunna skada era själar! Tänk hellre: ’Vi är fria i våra hjärtan och har funnit det rätta ljuset och den rätta vägen till livet!’ Men så länge Jag tolererar dem, så att deras onda mått må bli fullt, så länge bör ni också tolerera dem och hålla fast vid deras goda läror; men vänd era ögon och öron bort från de dåliga! Och nu räcker det med detta kapitel; ty våra invånare står redan vid fältet och har ännu inte ätit något; därför skall de också få något att äta och dricka här.”
89. Glädjens evangelium
[1] Då skyndade sig Marta och Maria genast in i skafferiet, hämtade bröd och vin och stekt fårkött och ställde allt på ett sidobord, eftersom det inte fanns mer plats hos oss.
[2] När invånarna kom in i vårt rum med stor vördnad, sade Jag omedelbart mycket vänligt till dem: ”Släpp nu taget om er överdrivna vördnad! Ni är hungriga och törstiga, så ät och drick med glada hjärtan! Om nattens, domens och dödens barn är glada vid sina fester, varför skulle då inte ljusets och livets barn vara det i sin himmelske Faders närvaro?! Ty Jag säger er: Där Jag är, där är också Fadern. Var därför glada och muntra, och ät och drick!”
[3] Då tackade invånarna, satte sig ner och började äta och dricka rejält, och berättade för oss hur de hade lyckats undkomma sina familjer ganska väl under en period av flera månader. Jag berömde dem för detta och berömde dem för att ha rätt mod och uthållighet, utan vilka de skulle följa Mig med föga framgång. De lovade detta och höll sitt löfte, vilket kommer att framgå senare.
[4] Under detta möte med Jerusalems invånare sade Marta i hemlighet till Lasarus: ”Broder, tänk dig detta: ännu ett under! Igår och idag spenderade vi ganska mycket på så många människor, och se, inte bara saknas ingenting i vårt stora skafferi, utan det finns nu tio gånger mer av allt, och i våra stora och små vinkällare är alla vinsäckar fulla! Ingen utom Herren allena, i Sin stora godhet och kärlek, kunde ha gjort detta för oss, och därför tog Han inte någon mat eller dryck från oss, utan vi åt alla bara vid hans bord!”
[5] Då blev Lasarus blev mycket förlägen och visste inte vad han skulle svara.
[6] Men Jag lade märke till hans förlägenhet och sade också mycket tyst till honom: ”Oroa dig inte för det; ty se, vi kommer att tillbringa nästan halva vintern lugnt och behagligt i denna region, och vi kommer ofta att vara era gäster och även gäster till denne värdshusvärd! Det kommer att finnas många sjuka i dessa trakter runt Jerusalem i vinter, och Jag kommer att hela dem vid varje tillfälle, så att de skall veta att Messias som har kommit har hjälpt dem, och de kommer att tro på hans Hamn.
[7] Efter halva vintern skall Jag besöka den ärlige galilén Kisjona en kort tid, sedan komma tillbaka hit några dagar före påsk, men återigen avresa till Galiléen före högtiden. Förstå, vi skall därför stanna hos er en längre tid och även ha avsevärda behov; och det är därför Jag så rikligt har välsignat era skafferier och vinkällare! Men var tysta och berätta det inte för någon!”
[8] Lasarus tackade Mig tyst och lugnade sedan sina systrar; och när de hörde detta blev de så fyllda av glädje att de nästan började gråta och tvingades gå ut en kort stund för att fälla sina glädjetårar utan att någon märkte det. Sedan kom de tillbaka till oss och gladde sig med oss. När stadsborna också hade ätit sig mätta, tackade de och reste sig från sina platser.
[9] Men Jag sade till dem: ”Om ni inte har något annat att göra, så sitt kvar, så skall vi ha det gott tillsammans; det kommer att finnas tillräckligt med tid för tillfällig sorg!”
[10] Mina lärjungar får inte vara nedstämda och får inte gå omkring med hycklande och fromma ansikten, så att människorna skall tro att de bara trampar på jorden med sina fötter, medan de med resten av kroppen redan var i himlen, helt uppfyllda av Guds Ande – men ni måste vandra inför alla med ett öppet och glatt ansikte, så att varje människa kan ha god tillit till er, och ni kommer på så sätt att sprida mycket av himlens välsignelse bland människorna.
[11] Förstå, i Mig bor all fullhet av Guds sannaste ande, och ni har aldrig sett Mig vandra med böjt huvud och fromma ögon, men Jag vandrar med ett öppet och helt naturligt ansikte, och Min väg är alltid rak, och Jag är vänlig och glad mot de ärliga och glada, och Jag gör de sorgsna och rädda glada och modiga, och ni som Mina lärjungar måste vara alldeles likadana enligt er egen fria vilja!
[12] Därför säger Jag er alla ännu en gång att ni ska vara helt fria i anden och gå genom världen glada och muntra, utan att hänga er fast vid den. Ty liksom Jag själv har kommit till världen endast för att bringa alla människor ett glatt och högst saliggörande budskap från de högsta himlarna – ett budskap som måste ge var och en den största tröst, så att inte ens den svåraste martyrdöd skall kunna göra honom missmodig, eftersom han ser och måste se att det för honom inte finns någon död mer och inte heller kan finnas någon, och att varken denna jord eller hela den synliga himlen någonsin mer kan gå förlorad för honom i Mitt eviga rike, utan att han dessutom skall få ett stort herravälde över många ting – så skall också Jag, när ni blir duktiga och kraftfulla i anden och i kraften av Min lära, sända ut er i Mitt namn för att bringa detta glada budskap från himlen till alla jordens folk.
[13] Men vem skulle vilja eller kunna framföra sådana glädjefyllda nyheter med ett sorgset, blygt, räddhågset, ängsligt och nedslaget ansikte? Därför, bort för alltid med allt detta, och bort med till och med överdriven vördnad för Mig; ty med allt detta skulle ni aldrig kunna bli kallade och utvalda till något stort, och än mindre åstadkomma något ytterst viktigt och stort!
[14] Om ni älskar mig på djupet av era hjärtan, är det fullt tillräckligt för Mig; allt utöver det är dåraktigt, till ingen nytta och förvandlar människan, som är Min jämlike, till en feg varelse, olämplig och ovärdig något stort.”
90. Rening från synder
[1] En stadsbo sade: ”O Herre, det vore rätt om vi bara aldrig hade syndat i hela våra liv! Våra synder brinner nu i våra hjärtan inför Dig, som ser igenom våra hjärtan och sinnen och är helig rakt igenom, och ändå är vi raka motsatsen! Därför är det svårt för oss att nu vara helt glada och lyckliga!”
[2] Jag säger: ”Tror ni verkligen att jag inte visste detta innan Jag tog emot er?! Men Jag har helt förlåtit era synder, eftersom ni själva har vänt er bort från all synd och hädanefter inte vill synda och sannerligen inte kommer att göra det, och därför är ni inte längre syndare, utan nu helt fria från all synd, och därför tror Jag att ni borde ha desto större anledning att vara glada av hela ert hjärta!”
[3] En av stadsborna sade: ”Herre, hur är det med syndens fläckar på själen? Vi har ju hört att om någon har syndat en gång och synden förlåtits efter att ha blivit bättre genom botgöring, så finns det fortfarande en svart fläck kvar på själen, som brännmärks så att varje verkligt ren själ i livet efter detta undviker den och inte upprätthåller någon gemenskap med den, och att en sådan befläckad själ inte kan uppnå synen av Gud förrän den helt har förlorat fläcken i den fruktansvärda Hades-elden (Sheol).”
[4] Jag sade: ”Ja, ja, fläcken kvarstår på själen tills en person helt har avsagt sig synden! Men den som helt har avsagt sig synden eftersom den är ond och fördärvar en person och vänder sig bort från Gud och från allt som är gott och sant, har ingen fläck på sin själ alls och har inte längre Sheols fruktansvärda eld att frukta. Men om ni har sådan respekt för er själs syndafläck, hur skulle ni då kunna se på Mig, eftersom ni nu vet vem som är bakom Mig och faktiskt inom Mig?! Se därför hur svaga och dåraktiga ni fortfarande är!””
[5] Jag säger er: Om ni vill vara Mina lärjungar, måste ni helt och hållet lägga av ert gamla Jag som ett gammalt plagg och ta på er ett helt nytt; ty Jag och denna tidsålders ytterst trasiga och rostiga tempelläror är fullständigt opassande för varandra. Lyssna till detta och var förståndiga, ädla, glada och fulla av gott mod!”
[6] Denna undervisning, som var mycket tröstefull för dem, hade en god inverkan på våra stadsbor, och de vände sig nu modigt till vin, blev snart ganska glada och började snart berätta en mängd mycket glada historier, och grekerna började göra sällskap med dem, och så gick tiden fram till solnedgången.
[7] Vid detta tillfälle hörde även Lasarus mycket som verkligen chockade honom, så att han tappade all respekt för templet och tyst sade till Mig: ”Herre, nu är jag helt helad från grunden, och mina tempelbesök kommer att bli allt mindre frekventa!”
[8] Jag sade: ”Det gör du mycket bra i; men gör det mer i ditt hjärta än med yttre handlingar, så att du inte väcker rävarnas misstankar, eftersom du fortfarande åtnjuter stor aktning i templet! Ett plötsligt tillbakadragande skulle varken gynna dig eller Min sak, och Jag ser bara på den inre människan; ty den yttre är till ingen nytta.”
91. Materia är tillfällig
[1] (Herren:) ”Hämta nu en sten åt Mig, den största och hårdaste som du har och kan bära in, så skall Jag visa er alla något!”
[2] Därpå reste sig Lasarus snabbt från sin plats och hämtade snart en kvartssten som vägde ungefär tio pund och var mycket hård, och lade den framför Mig på bordet och sade: ”Herre, här är en oerhört hård sten!”
[3] Då sade Jag: ”Den är helt rätt, för den är lika hård som tempeltjänarnas hjärtan i Jerusalem och templets gamla murar; Jag kan sannerligen använda den nu!”
[4] Alla var nu fulla av den mest ivriga uppmärksamhet på vad Jag skulle göra med stenen.
[5] Men Jag sade: ”Lyssna! Vi är samlade här idag, på sabbatsaftonen, mycket glada och muntra, och varför skulle vi inte vara det?! För ni har förstått och känt igen Mig, om än med stor ansträngning och uppoffring, och så har Jag också känt igen er! Ni har därmed befriat er från allt dömande, eftersom ni har inrättat er för det enda sanna och goda genom er ytterst helt fria vilja. Och så kan Jag nu, helt opåverkad av er fria kunskap och er fria vilja, här ge er ett tecken på Min inre gudomlighet, så var mycket uppmärksamma på allt! Vad tror ni vore enklast: antingen att förstöra denna sten på ett ögonblick helt enkelt genom Min vilja – eller att på samma sätt förstöra templet tillsammans med allt, dött och levande, som finns i det? Undersök stenen i förväg, så att ingen kan säga att den i förväg var iordninggjord för detta ändamål!”
[6] Då sade alla: ”O Herre, det är inte nödvändigt här; för vi har känt till den här stenen länge! Den fördes hit från Jordanfloden av en fiskare på grund av dess vackra, runda form.”
[7] Jag sade: ”Nåväl då; säg Mig, vilket skulle vara lättast för Mig: att förstöra denna sten – eller templet!”
[8] En av dem som nu var greker sade: ”Herre, vi anser att detta borde vara i stort sett detsamma för Dig; ty mänskligt sett verkar båda sakerna lika omöjliga! Vi har visserligen sett egyptiska magiker få stenar att försvinna vid flera tillfällen; men vi insåg snart hur det fungerade när vi såg samma stenar dyka upp igen, och det dröjde inte länge förrän vi skickligt imiterade samma sak och sedan skrattade åt oss själva och frågade hur det var möjligt att vi själva från början hade trott att det var ett sant mirakel.”
[9] Men detta är något helt annat! Detta är en riktig sten, och en av de hårdaste som finns någonstans här omkring. Grekerna förstår säkert konsten att smälta denna sten i eld och tillverka värdefullt glas av den – något som fenicierna sägs ha bemästrat redan på de första faraonernas tid – men det förvandlar bara stenen till förändrad materia. Att fullständigt förstöra en sådan sten enbart genom ren vilja kräver en gudomlig kraft, som vi svaga människor aldrig kommer att kunna bilda oss en sann och klar uppfattning om!”
[10] Jag sade: ”Gott så! Nu skall ni alla noga uppmärksamma att Jag inte rör vid stenen, utan bara säger till den: Förgå, du gamla dom!”
[11] När Jag hade uttalat detta, fanns det just i det ögonblicket inte längre något spår kvar av stenen.
[12] Då slog alla upp händerna i förvåning och ropade: ”Ja, ja, detta kan bara vara möjligt med en rent gudomlig kraft! Något sådant har aldrig hörts förut!”
[13] Jag sade: ”Precis som denna sten upplöstes i sina ursprungliga element helt enkelt genom Min vilja, så kunde Jag också göra med templet, med alla bergen, med jorden, med solen och månen och med alla stjärnorna, upplösa dem i deras ursprungliga, formella intet, det vill säga till rena tankar om Gud, vilka inte har någon verklighet förrän de får sin verkliga form och fasthet genom Guds kärlek och allsmäktiga vilja. Men i Gud råder inte principen om förstörelse och förintelse; snarare står i Hans eviga ordning bevarandet av allt som en gång skapats, men sannerligen inte i materiens ständiga bedömning, utan snarare ostyrd och fri i ande och liv. Av denna anledning har eller kan ingen materia i denna domens värld ha någon beständighet, utan allt varar bara en viss tid, sedan upplöses det gradvis och övergår, enligt ordningen, till det andliga, bestående och odödliga.”
[14] Materien är en grav av dom och tillfällig död, och de döda andarna i dessa gravar måste också höra Min röst och lyda Min vilja, som ni nu har upplevt. Och precis som denna sten nu plötsligt har upplösts, kommer detsamma gradvis att hända med hela jorden, och ur den kommer en ny, andlig och odödlig jord att uppstå full av liv och lycka för dess andliga invånare, och ingen dom och ingen död kommer att regera på dess himmelska fält; ty den kommer att uppstå ur livet hos alla som har kommit fram från den och fötts på den.
[15] Ni har nu sett den gudomliga viljans kraft i Mig, och Jerusalem och templet har länge förtjänat att Jag gör mot dem vad Jag nu har gjort mot stenen. Men nej, det skall förbli och regera till sin tid. Genom sitt styre ska det förgöra sig självt, men inte som Jag nu har förstört denna sten, som därigenom bara övergått från sin gamla dom till en friare, andligt fri, specifik varelse, utan som ett självmord förgör sig själv, vars själ sedan övergår i en ännu hårdare dom och till en mångfaldig död. Därför låter vi dem vara kvar tills de är mogna, så att de en dag inte kan säga: ’Ni gav oss ingen varning och ändå förgjorde ni oss!’ – Förstår ni nu detta tecken som Jag nu har utfört inför era ögon?”
[16] Grekerna sade: ”Herre, detta är ett mycket betydelsefullt tecken, som vi delvis förstår – men att genomskåda dess väsen, det är endast möjligt för Dig; men för oss blir det kanske endast möjligt genom Din nåd i livet efter detta! Sannerligen, detta var ett tecken av den mest allvarliga typ och innehåller i sig en oändligt stor betydelse, hur liten den än må ha verkat till en början! – Men eftersom Du, o Herre, verkar vara på så gott humör idag, vill vi inte för att fresta Dig, utan helt enkelt mycket vänligt, be Dig att berätta för oss hur Du gör det, så att säga, att frambringa något ur ingenting.”
92. Arbetet i Herrens vingård
[1] Jag sade: ”Skulle ni vilja bli roade av Mina mirakulösa tecken?! Men förstå, Jag är inte som någon magiker som utför falska tecken och under så att världens blinda och dåraktiga människor förundras över dem och finner stor glädje i dem, utan Jag utför endast Mina tecken enligt Hans vilja som sände Mig till denna värld som en människa av kött och blod och som nu också bor inom Mig; och om Jag utför ett tecken, måste det tjäna som en djup, inre andlig undervisning för själen och dessutom gynna mänskligheten i allt möjligt gott! Men det tecken ni önskar, även om det inte är med någon oren avsikt, har inget verkligt syfte, ingen nytta och ingen fördel här, och det är därför bättre om Jag inte utför det; ty ni kan säkert föreställa er att för Gud är allt möjligt.”
[2] Samme grekiske jude sade: ”Herre, Du måste förlåta oss vår fortfarande stora blindhet, på grund av vilken vi vågade be Dig om ett tecken! O Herre, förlåt oss vår förmätna djärvhet!”
[3] Jag sade: ”Nej, nej, mina vänner! Er önskan var helt naturlig; ty Han som kan få något att helt försvinna in i materiell intighet måste också kunna åstadkomma det motsatta! Det var vad ni tänkte och uttryckte, och det var helt rätt och riktigt! Det skulle bara ha varit fel om ni hade tänkt och talat annorlunda. Men att det begärda tecknet inte skulle ha varit helt i överensstämmelse med vad som redan hade åstadkommits, kunde ni inte ha vetat, bara Jag kunde! Och därför begick ni inget misstag genom er önskan, och inte heller Jag, genom att inte omedelbart uppfylla er önskan. Men eftersom ni nu helt har övergett er önskan i era hjärtan och ändå tror, även utan ett tecken, att Jag också kan åstadkomma ett mottecken, skall Jag nu åstadkomma ett sådant! – Se om ni fortfarande har vin i era kannor!”
[4] De tittade, och se, kannorna var tomma.
[5] Då sade talaren: ”Herre, de är alla tomma!”
[6] Och jag sade: ”Så låt dem alla bli fulla på en gång!”
[7] Och se, alla kannorna fylldes till brädden med det finaste vin!
[8] Då förundrade sig jude-grekerna och sade: ”Se Herrens förunderliga makt! Knappt hade ordet talats, och redan var alla kannorna fulla av det mest ljuvligt väldoftande vin! Åh, att även vi kunde vara så fulla av Ditt ljus och Din nåd genom Dina livets ord! O Herre, ha tålamod med vår stora svaghet!”
[9] Jag sade: ”Jag kan och får inte behandla mänskligheten som Jag gjorde med dessa vinkannor; ty det beror enbart på er nit och er egen fria vilja. Men ni skall inte sakna hjälp från Mig. Så mycket ni själva förmår göra, enligt er styrkas mått, så mycket måste ni själva göra; vad som är utöver det, det skall vara Mitt ansvar. Ty sannerligen säger Jag er: Vad ni än ber Fadern om i Mitt namn och i Min kända ordning, det skall också ges er, i den mån det kan gagna era själar. Men drick nu, eftersom det redan har blivit kväll igen!”
[10] De judiska grekerna lyfte då upp sina kannor, tackade och sade: ”Till den allmänna blomstringen av den stora lycka vi fann igår, för alla judar och alla folk på jorden! Må Ditt ord, Din lära och Din nåd genomsyra dem alla, precis som detta läckra, andliga och söta, fullständigt fria och nyskapade vin kommer att genomsyra och liva upp vår varelse och våra lemmar! Herre, låt Din vilja ske!”
[11] Vid detta sade alla Amen, och Jag reste Mig från Min plats och sade: ”Det var en sann och god önskan; låt oss därför alla dricka av denna gåva från Gud till den säkra uppfyllelsen av denna önskan, och även Jag säger Mitt Amen! Det kommer sannerligen att bli mycket möda och arbete; ty Guds vingård är stor och har för närvarande få vinstockar. Därför måste vi utan vila eller uppehåll gräva och plantera nya, ädla vinstockar, så att vingården kan vara full av ädla och fruktbara vinstockar, och då kommer den stora skörden att ge oss tusenfaldig belöning för vår möda och vårt arbete!”
[12] I detta arbete kommer vi sannerligen att få utstå många svårigheter av alla slag; vi kommer att förföljas, föraktas och hånas till det yttersta av både stora och små; men eftersom vi väl vet vad vi har och vad vi ger, kommer vi lätt att bära världens blinda ondska med allt tålamod, ödmjukhet och mildhet. Ty Fadern vill att hans folk i denna värld skall bli sant och fullständigt ödmjukade innan de upphöjs till den odödliga ära som ingen någonsin kommer att ta ifrån dem.
[13] Inte ens denna min köttsliga människa kommer att vara undantagen från detta, vilket Jag redan har förutsagt och visat för Mina lärjungar. Men oavsett allt detta kommer vi säkerligen att uppnå det stora syftet och segra över all dom, död och helvete. Och när denna seger är vunnen kommer himlens sedan länge låsta portar att öppnas för evigt för Guds nya barn, och segern kommer att bestå för evigt.
[14] Motståndarna kommer sannerligen att fortsätta att föröka sig i alla skepnader, och ogräs kommer att frodas bland vetet, och vilda växter kommer att slå rot och sprida sig i vingården, men alltid bara fram till en viss tid; sedan kommer de att kastas ut och in i domens eld, där det kommer att bli mycket gråt och tandagnisslan.”
[15] Då frågade några: ”Herre, vad menade Du med det?”
[16] Men jag sade: ”Precis som Mose rena lära med tiden förvrängdes av mänsklig girighet och världslighet, så skall det vara med denna, Min renaste lära. De, de världsliga människorna, skall återigen bygga tempel och använda dem för att förvärva pengar och andra jordiska ägodelar, utan hänsyn till förvärvet av Mitt rike. De skall vandra omkring stoltare än jordens största furstar och kungar, klädda i guld och ädelstenar. – Se, detta skall vara ogräset bland vetet och vilddjuren i Min vingård!”
93. Evangeliets falska lärare
[1] Lärjungarna frågade då: ”Herre, hur är detta möjligt? Vi skall ge det som vi har fått det, och de som tar emot det från oss skall inte besudla det. Din gudomliga hjälp från himlen skall sannerligen kunna åstadkomma det mesta av detta!”
[2] Jag säger: ”Ni förstår det inte än! Det finns ojästa onda andar på jorden, på jorden och i luften, som ständigt söker att ta människokött. De är nödvändiga avkommor till jordens uråldriga dom, söker sina jämlikar bland denna världens barn och förföljer deras sinnen. Det får denna världens barn att må bra och de följer sedan sådana andars frestelser.
[3] Sådana världens barn griper sedan tag i allt som orsakar uppståndelse i världen. Men eftersom de saknar den sanna anden, eftersom de är denna världens barn, ordnar de allt enligt sin andliga blindhet och enligt sin världsliga intelligens med yttre pompa och yttre storhet och majestät, varigenom de inbillar sig att de kommer att vinna många jordiska ägodelar, och genom det också attrahera många, ännu bättre andar till sig.
[4] Och förstå, detta är redan en stor och grov förvanskning av även den renaste lära! Och eftersom den rena läran endast erbjuder mycket små jordiska fördelar, men bara andliga, medan den orena läran, utöver de påstått andligt goda, huvudsakligen lovar sina anhängare stora jordiska fördelar, kan man då något förstå hur förvanskning med tiden kan smyga sig in i den renaste läran.
[5] Var därför på er vakt! Ty i sinom tid, även under er jordiska närvaro, kommer många falska profeter och lärare att uppstå och ropa med stora och djärva rop: ’Se, här är Kristus (sanningen från Gud), och där är Han!’ och de kommer till och med att utföra stora tecken på samma sätt som esséerna, ibland så att de, om Jag tillät det, till och med skulle kunna bedra er, Mina utvalda första lärjungar. Men lyssna inte på dem, utan tillrättavisa dem i Mitt namn för deras lögner, och uppmana dem till ödmjukhet och att ta emot sanningen från Gud, så att ni och era sanna lärjungar kommer att vandra längs en ren väg!
[6] De tecken genom vilka ni lätt kommer att känna igen dem är skrytsamhet, ett stort och grovt antagande om gudomliga krafter som de aldrig haft och aldrig kommer att ha i denna värld, sedan stor glans, stor prakt, en mystisk pompa och ståt likt hedningarna, och största möjliga maktbegär, såväl som en omättlig girighet efter de största skatter och ägodelar i denna värld. Förhoppningsvis kommer de inte att vara svåra att känna igen genom dessa mycket uppenbara kännetecken.”
[7] Då sade alla, inräknat lärjungarna: ”Åh, vi kommer säkert att känna igen dem så länge vi är i världen; men må då våra framtida lärjungar själva döma och känna igen dem på samma sätt, och Du kommer inte att överge Dina sanna lärjungar!”
[8] Jag sade: ”Jag skall förbli hos dem i anden till denna världens slut! Men för idag räcker det med tecken och lärdomar.”
[9] Från och med nu skall Jag inte göra några andra tecken än att bota sjuka under hela vintern, och Jag skall inte heller ge någon undervisning; ty ni har redan fått mer än tillräckligt. Om ni inte förstår någonting, är Jag med er. Men ni, Mina lärjungar, undervisa dessa nya lärjungar då och då under denna tid!
[10] I morgon och de följande dagarna fram till sabbaten skall vi vila här i detta hus; men på sabbaten skall vi gå till Betlehem och bota flera sjuka där. Sedan skall vi tillbringa några dagar hos vår värd och sedan också hos Min Lasarus, och så växelvis fram till midvintern. Sedan skall vi besöka Kisjona och komma tillbaka hit före påsk. Först då skall vi, med många följeslagare och nya lärjungar, åter gå till Galiléen, där Jag skall börja om på nytt att undervisa och tjäna.
[11] Tag nu fram ljus, och låt oss glädja oss med bröd och vin, och låt oss också ta vår nattsömn vid dessa bord!”
[12] Detta förslag passade alla, men ingen kände något behov av sömn, och därför pratade de om alla möjliga saker till långt efter midnatt, saker som inte har och kan ha något allmänt värde för mänskligheten som helhet; ty Jag Själv har ofta diskuterat många saker med människor som står Mig nära och gett dem råd i alla möjliga hushållsfrågor, vilket naturligtvis inte hör hemma i evangeliet, vilket Mina lärjungar också gjorde, och vilket ofta gjorde dem högt respekterade och omtyckta bland människor. Ty även detta är kärlek, att man bistår de nödställda och okunniga med goda råd i alla möjliga goda och nyttiga frågor.
[13] På morgonen var vi uppe en halvtimme före soluppgången. Vi åt snart en liten frukost, och efteråt gick vi ut och pratade om diverse saker. Och så fortsatte det fram till sabbaten.
[14] Vi besökte också flera av Lasarus grannar, som var mycket glada över att se och tala med Mig; men bland dessa grannar fann vi ingen som var vän av templet.
[15] Men de tjugo grekiska judarna blev inte igenkända, trots att de talade mycket om templets verksamhet och därigenom gjorde sig mycket omtyckta bland grannarna.
94. Helande av många sjukdomar
[1] Tidigt på sabbatsmorgonen gav vi oss av och kom till Betlehem. Där var det högtid, och en stor mängd fattiga, sjuka och plågade låg utanför stadsportarna och tiggde om allmosor.
[2] Då sade Lasarus, som hade gått med oss: ”Herre, se på denna mängd fattiga människor! Och hur eländiga dessa människor ser ut!”
[3] Då sade Jag: ”Det finns många bland dem som kastades in i detta elände och denna fattigdom av fariséerna; men nu får de tigga. Straff, sorg, ilska och hemlig bitterhet och vrede har slutligen lamslagit dem. Men Jag har kommit hit just av denna anledning, för att hjälpa dem fysiskt, så att de sedan kan förtjäna sitt bröd med sina egna händer.”
[4] Då bad några oss om allmosor.
[5] Men Jag sade till dem: ”Skulle ni inte hellre förtjäna ert bröd med era egna händer än att tigga här så eländigt?”
[6] Då sade alla: ”O herre, vem du än må vara, tusen gånger bättre om vi vore friska som vi en gång var! Men se på våra fötter och händer, och bedöm själv om vi möjligen är kapabla till något arbete!”
[7] Jag sade: ”Ja, Jag förstår det; men Jag ville bara fråga om ni inte hellre skulle bli helt friska och sedan arbeta, än att tigga eländigt här!”
[8] Då sade alla: ”Åh människa, om det vore möjligt, skulle vi genast resa oss upp och ge oss av och söka efter arbete och bröd!”
[9] Jag sade: ”Men vet, det är sabbat idag, och då skulle det inte anses vara särskilt lämpligt att hela er från era många gamla plågor!”
[10] Stackarna sade: ”Herre, vi är väl utbildade judar, men vi vet ingenting om att Moses eller någon profet någonsin förbjudit oss att göra en god gärning på sabbaten! Om man till och med får ta hand om ett sjukt djur på sabbaten utan att därigenom vanhelga sabbaten, varför skulle man då inte få hjälpa en människa om hon fortfarande kan bli hjälpt?! Och varför skyndar sig fariséerna, som också är läkare, till de rika och sjuka även på sabbaten?! De borde mer än någon annan veta om de vanhelgar sabbaten genom att göra det eller inte!”
[11] Då sade Jag till dem: ”Ert svar är mycket bra, och nu vill Jag säga: Bli alla ni helt friska!”
[12] Då såg de sina förkrympta lemmar helt raka och friska igen, och en av dem, som hade saknat sin högra hand från armbågen och nedåt, fick även denna hand tillbaka. Detta var dock något alldeles för mirakulöst för de botade. Därför frågade en av dem vem Jag egentligen var, att Mitt ord förmådde något sådant som ingen läkares konst längre kunde åstadkomma.
[13] Då sade Jag: ”Det skall ni få reda på en annan gång, – men res er nu upp, gå och sök efter arbete och bröd!”
[14] Lasarus sade då till dem: ”Om ni inte kan få arbete någon annanstans, gå till Betania. Herren över den egendomen har arbete åt hundratals.”
[15] Alla reste sig, tackade och gick iväg.
[16] Samma tecken på helande utfördes vid stadens övriga sex portar; för Davids forntida stad hade sju portar, tre stora och fyra små. Vid den sista stora porten stoppades vi dock av tre förbipasserande fariséer som tillrättavisade oss och sade att något sådant inte var lämpligt att göra på en sabbat.
[17] Men de helade reste sig snabbt och sade till dem med ett mycket hotfullt uttryck: ”I tio år har vi stackare lägrat oss framför portarna, och aldrig har någon av er frågat vad som är fel med oss, och ännu mindre har någon av er någonsin gett oss allmosor – och nu vill ni kritisera denne sanne mirakelgörare för att han har gett oss tillbaka våra raka och ibland till och med delvis saknade lemmar?!
[18] Befallde då inte Moses att man skulle hjälpa ett sjukt djur på sabbaten?! Hur mycket mer är det då inte befallt att hjälpa en lidande människa på sabbaten?! Se nu till att fortsätta – annars ska vi lära er att förstå och förstå Moses bättre!”
[19] Här insåg de tre att det inte vore särskilt lämpligt att inleda ytterligare diskussioner med de helade männen, och de gav sig snabbt av. De helade männen tackade dock och gav sig sedan snabbt av till Betania, efter att ha blivit informerade av Lasarus. Och så fick Lasarus, som länge hade saknat arbetare på sina stora egendomar, också 120 arbetare, som han alla kunde ha god användning för, och med vilka han inte riskerade att de skulle lockas bort av tempeltjänarna, vilket ofta hade varit fallet.
[20] Men vi gav oss också snabbt av och gick till en annan plats, som låg ungefär två timmar från Betlehem och som mestadels var bebodd av greker och romare. Där fann vi ett bra värdshus och gick in.
95. Herrens helande nära Betlehem
[1] Värdshusvärden, en respektabel romare som också talade riktigt bra hebreiska, sade: ”Ja, mina kära gäster, jag är sannerligen mycket glad över att ni är så många, men ett sant malum omen har drabbat detta stora och välutrustade värdshus som jag har. Min goda hustru, som är mycket skicklig på matlagning, och mina två äldsta, lika dugliga döttrar har legat sjuka i svår feber i åtta dagar nu. Varken grekiska eller judiska läkare kan hjälpa dem, och därför är situationen i mitt kök nu mycket allvarlig. Jag har gott om bröd och vin, men det ser sparsamt ut med annan mat, även för mig själv!”
[2] Lasarus, som känt värdshusvärden länge, sade: ”Oroa dig inte för detta hushållsproblem; en stor välsignelse har nu drabbat ditt hus! Se, den store Mirakelhelaren är här bland oss, som du säkert har hört mycket om från resenärer i Galiléen! Be Honom, så blir dina sjuka genast bättre!”
[3] Värdshusvärden frågade: ”Vem av er är det? Jag har hört outsägliga saker om honom flera gånger!”
[4] Lasarus sade: ”Det är Han som står alldeles intill mig!”
[5] När värdshusvärden hörde detta från Lasarus, föll han bokstavligen ner inför Mig och bad Mig att hjälpa sina tre sjuka; ty han trodde fullt och fast på vad Lasarus hade sagt till honom.
[6] Men Jag sade till honom: ”Res dig upp och gå; dina sjuka är redan helt friska, och låt dem laga en god måltid åt oss!”
[7] Då reste sig värdshusvärden snabbt och skyndade sig till de sjuka, och de sade glatt till honom: ”Se, vi har plötsligt blivit så friska att vi faktiskt aldrig har varit friskare! Om du vill, så går vi upp och tar hand om köket!”
[8] Värdshusvärden sade: ”Gör det; för jag vet att ni är helt friska! Resten kommer ni att få reda på!”
[9] Men kvinnorna bad ändå värdshusvärden att kortfattat berätta vem den store välgöraren var, så att de kunde gå till honom och först visa honom sitt mest nådiga tack.
[10] Värdshusvärden sade emellertid att han hade anlänt med omkring femtio gäster, och att de alla framför allt ville ha en god middagsmåltid. Klockan var nästan fem på eftermiddagen, och han kunde inte ge dem något annat än bröd, vin och salt. Därför borde de framför allt uttrycka sin tacksamhet till den store välgöraren i köket; det skulle finnas gott om tid för allt annat efter måltiden.
[11] Detta tal fungerade, och kockarna var i köket på nolltid, och de många tjänarna måste omedelbart svärma runt i varje hörn och hjälpa de tre med matlagningen efter bästa förmåga. Då kom värdshusvärden in i det stora gästrummet på ett mycket glatt humör och tackade Mig med tårar i ögonen för denna stora nåd som visats honom, som han uttryckte det.
[12] Men Jag sade till honom: ”Gör inte så mycket väsen av det; du är hjälpt, och inget mer behövs!”
[13] Värdshusvärden sade: ”Åh herre och vän, det finns mycket mer att säga! För det första är jag uppenbart din största gäldenär, och för det andra måste jag nu öppet erkänna att jag anser dig vara mer än bara en människa! Och det skulle sannerligen vara i linje med den goda ordningen att offra åt en sådan sant gudomlig människa!”
[14] Jag sade: ”Låt allt det där vara! Jag är nu bara en människa som alla andra, av kött och blod; du kommer att få veta mer snart! Men var nu glad och lycklig, precis som vi alla är!”
[15] Detta behagade värdshusvärden mycket, och han tog kannor och gav oss genast det allra bästa vin från sin källare, vilket han annars bara serverade till de högsta romarna när de reste genom detta område – vilket inte var ovanligt på denna stora militärväg.
[16] Vår Judas tog genast en kanna och tömde den med kraftiga klunkar nästan ända till botten. De andra lärjungarna lade märke till detta och frågade honom vem av dem som hade rätt att ta den första klunken av värdshusvärdens bästa vin.
[17] Då svarade han (Judas Iskariot): ”Jag var mycket törstig, och det första vinet var för lite för mig; men om det inte är rätt, så kommer Han säkert att tillrättavisa mig, och därför har ni inget att förebrå mig för!”
[18] Men jag vände mig om och sade till lärjungarna: ”Låt honom vara; ty att bättra honom vore som att tappa blod ur en sten!”
[19] När Judas hörde detta skämdes han, gick ut och gick vilse någonstans, så att vi inte såg honom på tre dagar. Han hittade sig ett annat logi där han levde på sina pengar; ty han visste alltid hur man i hemlighet tjänade pengar när han reste.
[20] Men alla var glada att han hade gett sig av, och vi tillbringade hela åtta dagar hos värdshusvärden under god gästfrihet, och Jag botade flera sjuka där.
[21] Men strax därefter, när folkmassorna blev för stora, gav vi oss av tidigt nästa morgon och gick till en annan trakt, där vi återigen blev väl mottagna och botade de sjuka. Där, med undantag för Judas, var lärjungarna tvungna att lägga händerna på de sjuka, och alla som lärjungarna lade händerna på blev friska. Själv gjorde Jag bara några tecken, men samtalade istället med Lasarus, som fortfarande reste med oss, och med den andre värdshusvärden.
[22] Under tiden återvände vi till Lasarus och vår värd i Betania. Och de båda, trots att de hade rest med Mig i fyra veckor, fann allt i sin ordning därhemma. Vi tillbringade ytterligare åtta dagar hos värden, och sedan återigen hos Lasarus, som var mycket nöjd med sina arbetare som han hade tagit emot i Betlehem, och som inte försummade något i sin tjänst.
[23] När de helade såg Mig, föll de bokstavligen ner på knä inför Mig i tacksamhet och ville vederbörligen dyrka Mig; ty de hade genom Marta och Maria redan lärt sig vem Jag verkligen var.
[24] Men Jag sade till dem: ”Var för tillfället tysta! Snart kommer den tid då även ni kan tala!”
[25] Då reste de sig, lovade att vara tysta och gick genast till sina tilldelade uppgifter.
96. Herren far till Kisjona
[1] Marta hade emellertid berättat för oss hur flera tempeltjänare hade kommit till henne och frågat mycket allvarligt vart Lasarus hade rest och varifrån alla de goda arbetarna plötsligt hade kommit. Hon svarade att Lasarus, brodern, hade rest till Egypten i viktiga ärenden och strax efter sin avresa hade anställt dessa nödvändiga arbetare någonstans och skickat dem till Betania.
[2] Men en farisé frågade henne: ”Kan du inte ge oss tjugo av dessa arbetare?”
[3] Men Marta sade: ”Tala själv med dem, för jag vet inte om de är judar, greker eller romare. De talar ju alla möjliga språk med varandra!”
[4] Då gick farisén ut och började förhandla med några av arbetarna. Men de tycktes känna honom och sa att de för det första inte längre var judar, och om de var det, kunde han vara säker på att de inte längre skulle tjäna någon farisé.
[5] Då gick tempeltjänarna, och sedan dess har ingen varit tillbaka i Betania; de väntade förmodligen på att hennes bror skulle komma tillbaka.
[6] Då frågade Lasarus Mig vad man skulle göra i det fallet.
[7] Och Jag sade till honom: ”Gör som din syster gjorde! De kommer inte att uträtta någonting med arbetarna, och därför kan de inte klandra dig.”
[8] Och det var gott, och Lasarus hade då mer frid i sitt hushåll.
[9] Men vi stannade, eftersom det redan hade blivit ganska vintrigt och Jag hade få sjuka kvar att bota, som sagt, fram till mitten av vintern, dels hos Lasarus och dels vår värd, där de nya lärjungarna tog emot hela den nya läran från de gamla lärjungarna med stor kärlek och fast tro och till och med krävde det nya dopet.
[10] Men Jag sade till dem: ”För närvarande är det tillräckligt att ni har tagit emot sanningens dop; men när, om ni förblir i läran och lever och handlar i enlighet med den, då kommer ni också kunna ta emot Johannes dop. Snart kommer en tid då många skall ta emot det sanna livseldsdopet, den Helige Andes eld, före dopet i vatten.”
[11] De nya lärjungarna var helt nöjda med det.
[12] Vid den bestämda tiden på en måndag lämnade vi emellertid Betania och vår värd med välsignelser och gav oss på gott humör iväg mot Galileiska sjön. Där mötte vi ett gott skepp och hyrde det för att ta oss till Kis. Men eftersom det redan var kväll vågade sjömännen inte korsa sjön på natten, eftersom de påstod att sjön blev mycket stormig vid midnatt.
[13] Men lärjungarna sade: ”Ni är från Genesaret, och ändå känner ni inte Herren Jesu kraft från Nasaret?”
[14] Sjömännen sade: ”Vadå? Är Jesus från Nasaret här?”
[15] Och Jag sade: ”Ja, det är Jag!”
[16] Då sa sjömännen: ”Ja, om det är du, då kan vågorna nå molnen och vi kommer fortfarande att segla! Kliv bara ombord på vårt rymliga skepp; för det finns gott och säkert utrymme för två hundra personer!”
[17] Vi steg nu ombord på skeppet och seglade iväg i god vind, och fastän vågorna gick höga mot Kis till, brydde sig sjömännen ändå inte om dem, och vi nådde oskadda den lugna Kis-bukten i måttligt månsken.
[18] När vi nu löpte in i Kisjonas hamn, var genast hans tjänare och tulltjänstemän till hands och frågade oss ivrigt och i ämbetets namn vad som fört oss hit, vad vi hade för ärende här och vart vår resa gick, samt om vi var tullpliktiga.
[19] Men Jag sade: ”Hämta hit Kisjona, så skall ni genast få veta vad vi har att göra här!”
[20] Kisjona hämtades genast.
[21] Han kom genast ner till stranden, upplyst av facklor, och när han fick se Mig ropade han helt utom sig av glädje (Kisjona): ”O Herre, hur kan Du ära mig syndiga människa genom att komma till mig så här sent på natten?! Å, var tusen och åter tusen gånger välkommen, Du och alla som är med Dig! Kom in allesammans i mitt stora hus, också ni sjömän; i natt far ni inte vidare! Jag skall låta er få allt och det bästa som finns! O, denna högsta glädje som nu så oväntat har kommit mig till del är helt enkelt obeskrivlig! Kom, kom, kom!”
[22] Vi steg snabbt i land från skeppet och gick raka vägen till Kisjonas hus, i vars stora salar det var mycket varmt tack vare fyra goda eldstäder där livliga brasor brann. Hela huset togs genast i anspråk, och innan en halvtimme hade gått stod redan en stor mängd av den finaste tillagade fisk på borden, tillsammans med rikligt av det bästa brödet och vinet – vilket var mycket välkommet för oss alla; ty vi hade varken ätit eller druckit något sedan tidigt på morgonen i Lasarus hus.
[23] Själv kände Jag efter en så lång resa behov av en naturlig kroppslig näring, och desto mer lärjungarna, och här fick vi den i rikaste mått. Vi åt och drack med gott humör, och nästan hela natten berättades det mycket om våra resor och händelser, vilket i högsta grad intresserade Kisjona och hans familj, och över vilket han aldrig kunde få nog av att uttrycka sin lovprisning och sin förundran. Han beklagade endast att Maria, som nästan tillbringat hela sommaren hos honom, just nu för några dagar hade rest till Nasaret, men snart skulle komma tillbaka. Hon hade dock ändå hört mycket om Mina resor och gärningar och kunde inte fatta hur hon av Gud kunde anses värdig en sådan nåd. Hon kände väl till alla de underbara händelserna, men att det skulle följa något sådant därefter hade hon tidigare inte kunnat göra sig någon riktigt klar föreställning om.
[24] Och så berättade Kisjona mycket mer om Marias liv och uppförande under Min frånvaro, såväl som om Josefs två söner, nämligen Joel och Joses, som stannade hemma och fortsatte Josefs arbete. Det vore meningslöst att återge allt detta här, så låt det utelämnas.
[25] Inte heller den natten gick vi och lade oss ordentligt, utan satt kvar i de mjuka sofforna och vilade mycket bekvämt i det varma rummet, desto mer som vi vant oss vid att vila under morgontimmarna. Därför åt vi ingen frukost; men middagsmåltiden var desto rejälare, till vilken vår bekant Filopold från Kane vid gränsen till Samarien var inbjuden, tillsammans med flera andra vänner till Mig och Kisjona.
[26] Nåväl, allt detta är också bisaker; men eftersom en huvudförklaring till Guds andliga varande i jämförelse med all skapelse, om tid och rum, oändlighet och evighet, om Guds existens och varande och om existensen och varandet av all skapelse i tid och rum, initierad av Filopold, mycket tydligt följde från Mig, som varade till sent på natten och som sådan förenade middags- och kvällsmåltiden, kan denna förklaring väl inkluderas här, eftersom den ger och måste ge varje tänkare en fullkomlig förklaring till människans materiella och andliga väsen och om Guds renaste andliga ursprungliga väsen.
97. Filopolds filosofiska frågor
[1] Vår Filopold, som också besökte Mig med Kisjona hemma hos gamle Markus, hade visserligen hört mycket om detta ämne och trodde att det var sant; men han var en gång en vis man, ja av det bästa och renaste slaget, och nöjde sig därför inte med enbart tron, utan ville få den bevisad som en matematisk princip.
[2] Han lade alltså fram sina brister i insikt och sade strax efter middagsmåltiden (Filopold): ”Herre, allt jag har upplevt, sett och hört tror jag fullt och fast på; men att verkligen inse och begripa det innerst inne förmår jag, trots all skärpa i min tankeförmåga, bara i ringa mån, och detta trycker ofta min själ mycket hårt! Jag har därför bestämt mig för att, vid ett lyckligt sammanträffande som just i detta nu har inträffat, tala närmare med Dig själv om saken, och om det inte skulle vara opassande för Dig, skulle jag just nu gärna vilja bli undervisad av Dig på ett mer utförligt och begripligt sätt.”
[3] Jag sade: ”Jag har ju lovat er alla att snart sända min Ande och utgjuta den över er allesammans, och att denna Ande då skall leda er in i all sanning och visdom. Jag har också bett er att ha tålamod till dess; men ett ärligt begär som ditt vill Jag också hjälpa till med Min mun, och detta desto hellre nu under vintern, eftersom Jag som utlovat vill och skall stanna här resten av vintern nästan ända fram till påskhögtiden. Därför kan du lägga fram dina tvivelsmål, och det som inte hinns med att klarläggas i dag, det kommer vi säkerligen att ha gott om tid för. När vi har ätit färdigt och ändå kommer att sitta kvar vid bordet, kan du ta upp dina frågor.”
[4] I morgon, om Mina egna lärjungar själva vill, kan de fara hem till sina familjer några dagar; men de som inte har några familjer skall stanna kvar här, framför allt Johannes och Matteus, ty de har ännu mycket att fullständigt nedteckna.
[5] Här frågade också Judas om han också skulle fara eller stanna kvar.
[6] Jag sade: ”Du har ju det största godset av alla lärjungar, har hustru och barn och flera tjänare; därför har just du också det största behovet att fara hem, och du kan sedan komma tillbaka först mot påsken, om du vill!”
[7] Judas var visserligen inte särskilt nöjd med detta besked; men eftersom ingen bad honom stanna, fogade han sig ändå nästa dag och följde Mitt råd. De andra lärjungarna for också hem, men de kom alla tillbaka efter några få dagar och stannade sedan hos Mig med bara få avbrott.[8] Kisjona bjöd efter måltiden på ett särskilt vin som han kallade ’Noas älskling’ och lät det gå runt bordet. Detta vin uppeldade Filopold mycket, och snart började han lägga fram sina betänkligheter – men allt i den bästa och mest ödmjuka ordning.
[9] Vad sade han då egentligen, och vad frågade han om? Här följde den ena frågan efter den andra!
[10] ”Herre”, sade han (Filopold), ”när jag riktigt begrundar Din lära som vi fick hos den gamle Markus, så är tid och rum här på jorden begränsade och mätbara genom bestämda perioder och händelser samt genom de former som uppträder i rummet; men i och för sig själva är de eviga och oändliga, vilket i grunden är ett och detsamma.
[11] Men om tid och rymd är sådana, då förstår jag inte alls de forntida teologernas och vise skrifter som bestämt hävdar att Gud, som det ursprungliga väsendet av alla varelser och all existens, existerar utanför tid och rum.
[12] Hur är detta möjligt med en evig tid som saknar början och slut, och med existensen av en oändligd rymd som inte heller har någon början eller slut någonstans?
[13] Om Gud därför existerar helt utanför tid och rum, så kan ens det renaste mänskliga förnuft omöjligt bilda sig något annat begrepp om Gud än: Antingen finns det ingen Gud alls, eftersom det inte kan finnas något utanför den eviga tiden och utanför den evigt oändliga rymden, eller så existerar Gud i tid och rum precis som vi alla, och de gamla vise har skrivit ner den största galenskapen med sina definitioner av Gud.[14] Till och med Du Själv tjänar mig i detta mitt resonemang, ty ingen som har hört Dig tala och sett Dig handla kan förneka att Gudomen bor i Dig i all Sin fullhet. Men vilken gudslärd man kan nu hävda att Du inte är i tid och rum tillsammans med oss?
[15] Och hävdar han detta, så är Du Själv därmed fullständigt av-gudomligad! Du är då inte längre någon Gud, utan bara en högst sällsynt människa som genom födsel, genialitet, utomordentlig begåvning, träning i viljestyrka och till slut även genom att ha lärt sig allehanda hemliga konster och vetenskaper har nått så långt att verkligt redbara människor nödvändigtvis måste se Dig som en gud.
[16] Men Dina egenskaper, särskilt i Dina handlingar, är sådana
att det är nästan omöjligt att förvärva dem genom ovanstående
förutsättningar. Därför skulle jag vilja höra från Din mun
vad som är rätt.”
98. Människans mognadsprocess
[1] Jag sade: ”Du har formulerat din fråga väl och framlagt saken riktigt och sanningsenligt, så långt en rättänkande människa kan. Ändå säger Jag dig att de gamla lärde likväl har rätt, ännu mer än du!
[2] Tror du inte att man kan vara och existera på det mest fullkomliga sätt inom tid och rum, men samtidigt utanför den?”
[3] Filopold säger: ”Ja, det kan man verkligen göra, särskilt om man hör det från Din mun. Men när jag ställde min fråga och framförde min begäran sade jag redan att jag inte invände mot något som Du sagt eller visat. Det är här bara en fråga om förståelse. Ty en ren så kallad from tro framstår för mig som ett hån mot allt mänskligt förnuft, intellekt och tänkande, som alla säkerligen har givits av Gud till människan som ett andligt ljus genom vilket hon ensamt kan förstå sig själv, allt utanför henne och slutligen även Gud.
[4] Och därför är jag av den bestämda uppfattningen att en förnuftig människa inte kan acceptera att blint tro på orden från någon vis eller
ytterst begåvad och i alla avseenden välinformerad person. Hon bör samtidigt och mycket intensivt söka efter den rätta förståelsen av vad hon accepterat i sin tro.”
[5] Jag säger: ”Du har helt rätt igen; det finns dock fortfarande många hakar som måste beaktas fullt ut!
[6] Förstå, allt i denna värld, och även i andevärlden, kräver en viss mognad, och mognad kräver en viss tid!
[7] Se på ett äppelträd eller en vinranka på vintern! Var är den mogna, söta frukten?! Men så kommer våren – solens ljus och värme blir rikligare, knopparna blir fylligare och saftigare, och snart märker du späda skott och slutligen blad och blommor. Efter en kort tid faller blommorna av, de behövs inte längre för att uppnå sitt högre syfte, och du kan snart se början på den växande frukten.
[8] ’Vad är det för jämförelse?!’ frågar du dig nu. Se, knoppar, deras växande saftighet, deras första skott, blad, blommor och de första frukterna motsvarar alla mänsklighetens barnsliga, fromma tro; men det kan inte vara tal om någon mognad vid den tidpunkten. Ty Gud är Själv den högsta ordningen, och allt som händer i världen måste ta sin tid, vilket motsvarar den gudomliga ordningen.
[9] Först babblar barnet; sedan utvecklas babblet gradvis till tal. När talet är mer utvecklat börjar man uttala saker för barnet, och snart uppmärksammar barnet de korta fraserna. Därefter tror barnet nästan ovillkorligt på allt annat som det får höra. Det frågar ännu inte om hur och varför. Grundat i denna fromma tro lär det sig sedan mycket och börjar ofta, i slutet av sin ungdom, tänka klart och försöka komma till botten med många saker det har lärt sig och förvärvat. Ändå saknar det fortfarande en del av den fulla inre vitala värmen som motsvarar den första fruktknoppningen.
[10] Men så snart ljusets och solens fulla kraft visar sig på högsommaren, producerar den första fruktknoppningen den inre, allt livgivande värmen. Detta åstadkommer en allt större expansion av den nya frukten och kokar safterna som rinner in i den. Därigenom blir frukten större och fylligare av de allt renare safterna. Nu kan ljuset mer och mer genomsyra frukten, och först då mognar frukten.
[11] Och förstå, så är det med människan. Trots den bästa yttre förklaringen kommer hon att finna det svårt eller till och med omöjligt att förstå den inre, andliga sanningen, om inte den inre vitala värmen i hennes kärlek har nått högsta möjliga grad och ljuset av denna värme genomsyrar henne fullständigt. Men när hon väl, likt en mogen druva, är fullständigt genomsyrad av den ökande inre vitala värmen och dess ljus, är hon mogen och har inom sig det bästa svaret på alla sina tidigare tvivel.
[12] Men eftersom du redan närmar dig mognad, kan lite mer ljus och värme ges dig från nådens stora sol, från vilken alla himlar och deras invånare, såväl som alla materiella världar och allt i, på och ovanför dem, lever och andas. Så var uppmärksam.”
99. Tid och rum
[1] (Herren:) ”Se, för ett halvår sedan satte Jag dig i ett tillstånd i din själ genom vilket du förflyttades till en solvärld ytterst långt härifrån, liksom Jag senare utförde sådana tecken vid andra tillfällen och på andra platser, vilket alla Mina lärjungar här troget kan vittna om. Då var du redan närvarande med Markus själv när ängeln förde det dyrbara ljusklotet från Afrikas mycket avlägsna centrum.”
[2] Förstå, om en pil avfyrades från denna jord, med sin högsta hastighet, skulle du som expert aritmetiker inte hitta en tillräckligt hög siffra för att uttrycka antalet jordår som krävs för att pilen skall nå den solvärlden – ändå var du omedelbart där! Därför hade du ingenting att göra med den materiella rymden och var således, vad din levande själ beträffade, helt säkert utanför tid och rum!
[3] Från Markus till Afrika, även på en väl upptrampad stig, skulle det ha krävts över två hela år för att nå platsen där ängeln hämtade den lysande stenen. För honom var dit och tillbaka helt sak samma. Kunde tid och rum då ha någon betydelse för honom?!
[4] Och vidare! Föreställ dig även den snabbaste rörelsen av ett jordiskt objekt, som till exempel tillryggalägger avståndet från denna jord till just den solvärlden på ett ögonblick; en ande skulle i ett och samma ögonblick kunna tillryggalägga en sträcka som är tusen gånger större, otaliga gånger för dig; Jag säger otaliga gånger, eftersom du inte har känner till något tillräckligt högt tal för att beskriva ett så stort antal dit och tillbaka.
[5] Av detta följer emellertid att inte ens den största jordiska rörelsehastigheten kan jämföras med den andliga. Därför är det jordiskt-materiella något separat, och allt andligt är återigen något helt separat. Båda har endast motsvarande förhållanden till varandra, men i grunden är de oändligt olika varandra.
[6] Men liksom du säkerligen tydligt har uppfattat en sådan skillnad mellan allt jordiskt och andligt, så finns det också samma och identiska skillnad mellan allt som presenterar sig för dig på denna jordiska nivå som begripligt, påtagligt, hörbart och synligt.
[7] Vad gäller den andliga rörelsen, för vilken rymden inte existerar, kan Jag som ett gott exempel peka ut hastigheten hos tanken som kommer från din själ. Förstå, du kommer nu att tänka på Rom, där du har varit och vars avstånd härifrån du känner väl till, såväl som utseendet på denna stora hedniska stad. I dina tankar är du redan i Rom och har, så att säga, skådar
staden, dess torg, gränder och gator såväl som dess omgivningar. Därför behövde din tanke ingen tid för att nå Rom eftersom rummet inte betydde någonting för den.
[8] Av detta kan du återigen säkert dra slutsatsen att din själ, som en
andlig varelse, befinner sig utanför tid och rum, och detta inkluderar
även dess aktivitet. Och med samma hastighet kan du resa mentalt
till den för dig välkända stjärnan och tillbaka igen och behöver inte
mer tid för att färdas genom en så vidsträckt rymd.
[9] Nu måste du förstå att det varken kan finnas tid eller rum för den rena anden.
[10] Visst existerar även Guds Ande och alla änglar i den oändliga rymden och varar oavbrutet genom alla eviga eoner; ty utan Guds Ande skulle det varken finnas en skapad varelse eller ett jordiskt rum eller en materiell tid. Men dessa rent andliga krafter och högsta intelligenser står oändligt långt över tid och rum i allt.”
100. Gudomlig andlig kraft
[1] (Herren) – ”Låt oss nu också beakta storleken av en rent andlig kraft i jämförelse med storleken av den största fysiska kraften. Vad blir resultatet? Förstå, det finns i den oändliga kosmiska rymden gigantiska solvärldar, i jämförelse med vilka hela denna stora jord skulle vara som ett litet sandkorn i förhållande till hela jorden. Se, en vind som blåser över jordens sandstäpper lyfter redan upp sådan sand och för bort den med stor lätthet, och en storm gör det desto lättare i stora massor. Tänk dig nu en jämförelsevis stark vind på den ofantliga solvärlden. Det är helt klart att den lätt skulle föra med sig jordar som denna. ’Tja,’ skulle du säga i din världsliga visdom, ’om sådana mäktiga vindar blåser där, borde man väl känna något av dem här nere på jorden.’ Och Jag säger dig att detta händer ganska ofta, och från ännu mycket längre bort!
[2] Du har säkert redan sett de flygande stjärnorna. Några av dem är ofta så stora att de skulle kunna kallas en liten jord. Detta är ibland kosmiskt stoft som blåses ut i eterns vidsträckta rymd från solvärldarna genom underjordiska stormar. Detta kosmiska stoft faller tillbaka till varifrån det kom på grund av den stora attraktionskraften i en sådan solvärld, såvida det inte kom för nära en annan kosmisk glob som då skulle attrahera det. Men detta händer inte ofta.
[3] Du ser där den oerhörda förstärkningen av de så kallade naturkrafterna i denna värld, vilka styr i den oändliga rymden; men du kan förstärka dessa och andra naturkrafter som du känner till utan uppehåll i tusen och åter tusen gånger tusen år, men den yttersta kraftpotential du har funnit kommer fortfarande alltid att stå i ett sådant förhållande till den gudomliga allmakten som ett rent ingenting till något verkligt eller som en lögn till sanningen.
[4] Men precis som varje naturlig kraft, hur mäktig den än är, inte på något sätt är jämförbar med den gudomliga kraften, så kan den heller inte jämföras med kraften hos en ren änglaande.
[5] Eftersom det därför aldrig finns en kraft i rum och tid som ens kan jämföras med en ängels kraft, måste den, som en andlig kraft, också stå utanför eller över allt rum och över all tid, även om den är unikt självständig och oberoende i rum och tid, men överallt fri och oberoende från båda och förbunden med dem endast genom en inre och levande korrespondens, som vägleder allting.
[6] För att ännu tydligare visa den gudomligt-andliga kraftens oändligt överlägsna makt över alla de största naturkrafterna, behöver Jag bara säga dig detta: Om alla de största jordiska krafterna rasade genom skapelsens vidsträckta världar i myriader och eoner av jordiska år, skulle de inte kunna förstöra ens en enda atom i hela skapelsen mot Guds viljas kraft; men med gudomlig tillåtelse skulle en änglalik ande kunna åstadkomma detta på ett ögonblick, om den bara hade viljan, då skulle hela det oändliga rymden vara helt utan alla materiella varelser, och ingen sol och ingen jord skulle existera inom den.
[7] Säg Mig, Filopold, om du nu börjar förstå lite grann hur Gud och allt himmelskt och rent andligt är helt och hållet inneslutet utanför tid och rum och därför existerar och måste existera i sig självt, ty utan det hade ingen materiell varelse kunnat bli till!”
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Kapitel 1-100:
1. Hiram vittnar om Herren
2. Byborna är nyfikna
3. Förberedelse för morgonmåltiden
4. Aziona och Hiram talar med sina grannar
5. Filosofen Epifanes
6. Människan är en evig varelse
7. Epifanes tvivel och frågor
8. Nödvändigheten av en sann, klar tro
9. Ljus och vidskepelse
10. Herrens uppdrag
11. Ordets mirakulösa kraft
12. Mirakel i att förändra miljön
13. Vikten av sinnesro
14. Epifanes mod
15. Skälet till Herrens korsfästelse
16. Epifanes föreslår ett sätt att undvika Herrens död
17. Om fasta
18. Fiendeskepp i sikte
19. Aziona frågar om själens liv efter döden
20. Guds barn och världens barn
21. Världsliga människors liv på den andra sidan
22. Ingen kraft utan motkraft
23. Guds motpol
24. Existensens två poler
25. Vägen till frälsning
26. Frågan om frälsningen för de okunniga
27. Vägledning på den andra sidan och åter-förkroppsligande
28. Materiella skapelsers förgång och existens
29. Herrens förhärligande på berget Tabor
30. Herren talar med Moses och Elias
31. De tre lärjungarna talar med Mose och Elias andar
32. Johannes Döparens inkarnationer
33. Köttets återuppståndelse
34. Välsignelsen av att vara måttlig. Hur man tillagar kött från orena djur
35. Helande av en besatt pojke
36. Petrus fiskarhydda nära Kapernaum
37. Herren talar om Sitt kommande lidande
38. Petrus och tullindrivaren
39. Den störste i himmelriket
40. Förklaring av liknelserna om försakelser
41. Barn som föredöme för lärjungarna
42. Golgatas mysterium
43. Förlåtelse
44. Liknelse om den onde tjänaren
45. Nödvändigheten av domstolar i denna värld
46. En gräshoppssvärm
47. Herren seglar med Sina lärjungar till andra sidan sjön
48. Helande av en blindfödd man och andra sjukdomar
49. Sanningen skall göra er fria
50. Mot skilsmässa
51. Undantag i äktenskapsfrågor
52. Herren välsignar barnen
53. Den rike unge mannen
54. Lärjungarna ber om belöning i himlen
55. Herren går med Sina lärjungar till bergen
56. Det mirakulösa vinet
57. Helande av värdens handikappade dotter
58. Barnabus minns den tolvårige Jesus i templet
59. Hur man helgar sabbaten
60. Elisa vittnar om Herren
61. Andlig syn
62. Likheter mellan materia och ande
63. Helande av en man biten av en giftig orm
64. Den rätta vägen och det rätta saltet
65. Saltklippan
66. Om ödmjukhet
67. Profeternas liknelser
68. Judas Iskariots girighet
69. Esséernas och deras mirakel
70. Skådande av stjärnhimlen
71. Herren lämnar byn i bergen
72. Herren och templets präster
73. Herren vittnar om Sig Själv och Sitt uppdrag som Messias
74. Herren förklarar betydelsen av Sina handlingar
75. Tempeljudarnas envishet
76. Fariséerna i Betania
77. Fariséernas bekännelse
78. Herren med Sina lärjungar på en kulle
79. Moses och Elias framträder och anklagar tempeljudarna
80. Elias anklagelse
81. Prästerna anklagar sig själva
82. De ångerfulla judiska prästernas goda avsikter
83. Den nattliga stormen
84. Villkor för evigt liv
85. En judisk prästs bekännelse
86. De judiska prästerna blir Herrens lärjungar
87. De judiska prästerna bryter med templet
88. Tempelprästernas själviskhet
89. Glädjens evangelium
90. Rening från synder
91. Materia är tillfällig
92. Arbetet i Herrens vingård
93. Evangeliets falska lärare
94. Helande av många sjukdomar
95. Herrens helande nära Betlehem
96. Herren far till Kisjona
97. Filopolds filosofiska frågor
98. Människans mognadsprocess
99. Tid och rum
100. Gudomlig andlig kraft